cis något ovanligt att ett par drog sig undan till något mörkt hörn av klubben för att hångla – men då verkade det ännu märkligare att någon följde efter dem. Hon ställde sig på tå och försökte se över vimlet. De båda killarna hade stannat utanför dörren och verkade diskutera med varandra. En av dem var blond, den andre mörkhårig. Den blonde stack handen innanför jackan och tog fram något som var långt och vasst och glänste i stroboskopljuset. En kniv. ”Simon!” ropade Clary och tog honom i armen. ”Va?” Simon såg förskräckt ut. ”Jag ligger inte med din mamma på riktigt. Jag försökte bara fånga din uppmärksamhet. Inte för att din mamma inte är väldigt snygg för sin ålder.” ”Ser du de där killarna?” Hon slängde ut handen för att peka och träffade nästan en kurvig, svart tjej som dansade intill dem. Tjejen gav henne en mörk blick. ”Ursäkta ... ursäkta!” Clary vände sig mot Simon igen. ”Ser du de båda killarna där borta? Vid den där dörren?” Simon kisade, sedan ryckte han på axlarna. ”Jag ser ingenting.” ”De är två stycken. De följde efter killen med det blåa håret ...” ”Han som du tyckte var gullig?” ”Ja, men det kvittar. Den blonde tog just fram en kniv.” ”Är du säker?” Simon stirrade igen, sedan skakade han på huvudet. ”Jag ser fortfarande ingen.” ”Jag är säker.” Plötsligt var Simon allvarlig. Han rätade på ryggen. ”Jag går och hämtar en av säkerhetsvakterna. Du stannar här.” Han gick därifrån med långa kliv och började knuffa sig fram över dansgolvet. Clary vände sig om och hann precis se den blonde killen smita in genom dörren som det stod Tillträde förbjudet på med sin vän i hälarna. Hon såg sig om över axeln – Simon försökte fortfarande tränga sig över dansgolvet, men utan större framgång. Även om hon skrek nu skulle ingen höra henne, och när Simon väl kom tillbaka skulle någonting hemskt redan ha hänt! Clary bet sig hårt i underläppen och började åla sig fram mellan människorna. 8
”Vad heter du?” Hon vände sig om och log. Det lilla ljus som fanns i förrådsrummet letade sig in genom ett par smutsiga, gallerförsedda fönster högt upp på väggen. På golvet låg högar med elkablar tillsammans med bitar av trasiga discokulor och gamla färgburkar. ”Isabelle.” ”Det är ett fint namn.” Han gick mot henne, klev försiktigt över sladdarna ifall någon av dem var strömförande. I det svaga ljuset såg hon halvt genomskinlig ut, urblekt och svept i vitt som en ängel. Det skulle bli ett nöje att bringa henne på fall ... ”Jag har inte sett dig här förut.” ”Frågar du om jag kommer hit ofta?” Hon fnittrade med ena handen framför munnen. Hon hade någon sorts armband på sig, precis innanför klänningsärmen – men när han kom närmare såg han att det inte alls var något smycke utan ett mönster som var präglat på huden, ett nätverk av slingrande linjer. Han stelnade till. ”Du ...” Längre kom han inte. Hon rörde sig med blixtens hastighet och slog honom i bröstet med öppen hand med sådan kraft att han skulle ha legat på golvet och kippat efter luft om han varit mänsklig. Istället vacklade han baklänges. Nu hade hon något i handen, en hopringlad piska som glimmade i guld när hon snärtade till – den virade sig runt hans fotleder och hon ryckte bort fötterna under honom. Han föll till golvet och vred sig i smärtor när den förhatliga metallen bet sig djupt in i hans skinn. Hon stod över honom, skrattande, och han tänkte omtöcknat att han borde ha förstått. Ingen mänsklig flicka skulle bära en sådan klänning som Isabelle hade på sig. Hon hade valt den för att den täckte hennes hud – all hennes hud. Isabelle ryckte hårt i piskan så att den satt åt. Hennes leende glittrade som förgiftat vatten. ”Varsågod, pojkar. Han är er.” Ett lågt skratt hördes bakom den blåhårige killen och någon grep tag i honom, hivade upp honom i luften och slängde honom mot en av pelarna. Han kände den fuktiga betongen mot 9