Issuu on Google+


Vad skulle hennes mamma ha sagt? Bekymmerslöst. ”Du tyckte han var gullig”, sa Simon och lät resignerad. ”Visst?” Clary tryckte till honom i sidan med armbågen, men svarade inte. Inne på klubben var luften full av kolsyrerök. Färgade strålkastare spelade över dansgolvet och förvandlade det till ett mångfärgat sagoland av blått, giftgrönt, neonrosa och guld. Killen i den röda jackan drog fingret längs den rakbladsvassa klingan i sin hand medan han smålog. Det hade varit så enkelt – bara att lägga en liten illusion över vapnet, så att det såg ofarligt ut. Sedan ytterligare en illusion i ögonen, och så fort dörrvakten mötte hans blick var han inne. Han hade förstås kunnat ta sig förbi utan att göra sig så mycket besvär, men det var en del av det roliga – att lura mondisarna, göra saker rakt framför ögonen på dem och njuta av deras oförstående, fåraktiga miner. Inte för att människorna saknade sina användningsområden. Killens gröna ögon svepte över dansgolvet, där slanka lemmar klädda i tunt siden och svart läder dök upp och försvann i de virvlande rökpelarna när mondisarna dansade. Tjejer som slängde med sina långa hår, killar som svängde på sina skinnklädda höfter och naken hud som glittrade av svett. De formligen dröp av livskraft, vågor av energi som fyllde honom med en berusande yrsel. Han log igen. De visste inte vilken tur de hade. De visste inte hur det var att hanka sig fram i en död värld där solen hängde matt på himlen som ett utbränt stycke kol. Deras liv brann lika klart som lågan på ett stearinljus – och var precis lika lätta att släcka. Hans grepp hårdnade om vapnet och han skulle precis ta ett steg ut på dansgolvet när en tjej lösgjorde sig ur mängden och kom gående mot honom. Han stirrade på henne. Hon var vacker för att vara människa – långt hår i nästan exakt samma färg som svart bläck, kolsvart runt ögonen. En fotsid, vit klänning av det slag kvinnorna brukat bära när den 4

här världen var yngre. Spetsprydda ärmar som böljade om de smäckra armarna. Runt halsen bar hon en tjock silverkedja, och i den hängde en mörkröd medaljong, stor som ett spädbarns knutna hand. Han behövde bara kisa för att se att den var äkta – äkta och värdefull. Det började vattnas i hans mun när hon närmade sig. Livsenergin pulserade från henne som blod ur ett öppet sår. Hon log och gav honom en inbjudande blick när hon passerade honom. Han vände sig om för att följa efter henne, kände smaken av hennes förestående död kittla på läpparna. Det var alltid enkelt. Han kunde redan känna kraften från hennes utrinnande liv forsa genom hans ådror likt eld. Människorna var så dumma. De hade något som var så värdefullt, och ändå skyddade de det knappt alls. De slängde bort sina liv för pengar, för små paket med pulver, för en främlings charmerande leende. Tjejen var en blek vålnad som gled genom den färgade röken. När hon kom fram till väggen vände hon sig om, samlade upp kjolen med händerna och lyfte den medan hon log brett mot honom. Under kjolen bar hon lårhöga stövlar. Han släntrade fram till henne och närheten fick det att sticka i huden på honom. På nära håll var hon inte lika perfekt: Han kunde se hur mascaran kladdat av sig under ögonen, svetten som fått håret att klibba fast i nacken. Han kände lukten av hennes dödlighet, förruttnelsens ljuva doft. Nu har jag dig, tänkte han. Ett svalt leende krökte hennes läppar. Hon tog ett halvt steg åt sidan, och nu såg han att hon lutade sig mot en stängd dörr. Tillträde förbjudet – förråd stod det skrivet på den med röd färg. Hon tog efter handtaget bakom sig, tryckte ner det och gled in. Han skymtade staplar med kartonger och trassliga elkablar. Ett förrådsrum, precis som det stod. Han tittade bakom sig – ingen såg åt hans håll. Så mycket bättre för honom om hon ville vara ostörd. Han slank in i rummet efter henne, omedveten om att någon följde efter honom. 5


”Jaha”, sa Simon. ”Rätt bra musik, va?” Clary svarade inte. De dansade, eller det var väl i varje fall vad det skulle föreställa – en massa gungande fram och tillbaka, och ibland ett utfall mot golvet som om någon av dem hade tappat en kontaktlins – mellan en grupp tonårskillar i metallkorsetter och ett ungt, asiatiskt par som hånglade passionerat medan deras färgade hårslingor trasslade in sig i varandra som klängväxter. En kille med piercad läpp och teddybjörnsryggsäck delade ut gratistabletter med örtecstasy medan hans pösiga byxor fladdrade i draget från vindmaskinen. Clary brydde sig inte så mycket om den närmaste omgivningen – hennes blick var fäst vid den blåhårige killen som hade pratat sig in på klubben. Han smög fram bland människorna som om han letade efter någonting. Det var något med hans sätt att röra sig som påminde henne om någonting ... ”Jag roar mig i alla fall kungligt”, fortsatte Simon. Detta verkade osannolikt. Som alltid stack Simon ut på klubben i sina jeans och en gammal T-shirt med texten made in brooklyn på framsidan. Hans nytvättade hår var mörkbrunt istället för grönt eller rosa, och hans glasögon satt på sned på nästippen. Han såg inte så mycket ut som om han begrundade mörkrets makter utan mer som om han var på väg till schackklubben. ”Mmm-hmm.” Clary visste mycket väl att han bara hade följt med till Pandemonium för att hon gillade klubben och att han tyckte det var tråkigt där. Hon var inte ens säker på varför hon tyckte om stället – kanske var det kläderna, eller kanske musiken som fick det att kännas som en dröm, som någon annans liv. Inte hennes eget trista, verkliga. Men hon var alltid för blyg för att prata med någon annan än Simon. Den blåhårige killen lämnade dansgolvet. Han såg lite vilsen ut, som om han inte hade hittat den han sökte. Clary undrade vad som skulle hända om hon gick fram och presenterade sig, kanske erbjöd sig att visa honom runt. Kanske skulle han bara stirra på henne. Eller så kanske han också var blyg. Kanske skulle han bli glad och tacksam men försöka att inte 6

visa det, så som killar brukade – men hon skulle ändå märka det. Kanske ... Plötsligt rätade den blåhårige killen på sig, blev plötsligt fokuserad, som när en jakthund får vittring på byte. Clary följde hans blick och såg tjejen i den vita klänningen. Ja, ja, tänkte Clary och försökte att inte känna sig som en urblåst ballong. Så var det med den saken. Tjejen var otroligt snygg, precis en sådan tjej som Clary skulle ha velat teckna – lång och smal, med ett långt, svart hårsvall. Till och med på så här långt håll såg Clary den röda medaljongen runt hennes hals. Den pulserade i strålkastarskenet på dansgolvet som ett levande hjärta. ”Jag tycker”, fortsatte Simon, ”att DJ Bat som står för musiken i kväll gör exceptionellt bra ifrån sig. Håller du inte med?” Clary himlade med ögonen och svarade inte. Simon hatade transtechno. Hon var upptagen av tjejen i vit klänning. I mörkret, röken och den konstgjorda dimman sken hennes ljusa klänning som en fyr. Undra på att den blåhårige killen följde efter henne som om han var förtrollad, för uppslukad för att lägga märke till någonting annat runtomkring sig – inte ens de båda mörka gestalter som var hack i häl på honom och följde hans slingrande väg genom vimlet. Clary stannade upp i dansen och stirrade. Hon kunde nätt och jämnt urskilja att gestalterna var två långa killar i svarta kläder. Hon kunde inte riktigt säga hur hon visste att de följde efter den andre killen, men hon var helt säker. Det märktes på deras sätt att hålla jämna steg med honom, deras vaksamhet, deras smidigt eleganta rörelser. En ond aning började slå ut som en liten blomma i hennes bröst. ”För övrigt”, tillade Simon, ”tänkte jag berätta för dig att jag har börjat klä mig i kvinnokläder. Och att jag brukar ligga med din mamma. Jag tänkte att du borde få veta det.” Nu var tjejen framme vid väggen, där hon öppnade en dörr med texten Tillträde förbjudet. Hon vinkade till sig den blåhårige killen och de slank in tillsammans. Det var inte pre7


cis något ovanligt att ett par drog sig undan till något mörkt hörn av klubben för att hångla – men då verkade det ännu märkligare att någon följde efter dem. Hon ställde sig på tå och försökte se över vimlet. De båda killarna hade stannat utanför dörren och verkade diskutera med varandra. En av dem var blond, den andre mörkhårig. Den blonde stack handen innanför jackan och tog fram något som var långt och vasst och glänste i stroboskopljuset. En kniv. ”Simon!” ropade Clary och tog honom i armen. ”Va?” Simon såg förskräckt ut. ”Jag ligger inte med din mamma på riktigt. Jag försökte bara fånga din uppmärksamhet. Inte för att din mamma inte är väldigt snygg för sin ålder.” ”Ser du de där killarna?” Hon slängde ut handen för att peka och träffade nästan en kurvig, svart tjej som dansade intill dem. Tjejen gav henne en mörk blick. ”Ursäkta ... ursäkta!” Clary vände sig mot Simon igen. ”Ser du de båda killarna där borta? Vid den där dörren?” Simon kisade, sedan ryckte han på axlarna. ”Jag ser ingenting.” ”De är två stycken. De följde efter killen med det blåa håret ...” ”Han som du tyckte var gullig?” ”Ja, men det kvittar. Den blonde tog just fram en kniv.” ”Är du säker?” Simon stirrade igen, sedan skakade han på huvudet. ”Jag ser fortfarande ingen.” ”Jag är säker.” Plötsligt var Simon allvarlig. Han rätade på ryggen. ”Jag går och hämtar en av säkerhetsvakterna. Du stannar här.” Han gick därifrån med långa kliv och började knuffa sig fram över dansgolvet. Clary vände sig om och hann precis se den blonde killen smita in genom dörren som det stod Tillträde förbjudet på med sin vän i hälarna. Hon såg sig om över axeln – Simon försökte fortfarande tränga sig över dansgolvet, men utan större framgång. Även om hon skrek nu skulle ingen höra henne, och när Simon väl kom tillbaka skulle någonting hemskt redan ha hänt! Clary bet sig hårt i underläppen och började åla sig fram mellan människorna. 8

”Vad heter du?” Hon vände sig om och log. Det lilla ljus som fanns i förrådsrummet letade sig in genom ett par smutsiga, gallerförsedda fönster högt upp på väggen. På golvet låg högar med elkablar tillsammans med bitar av trasiga discokulor och gamla färgburkar. ”Isabelle.” ”Det är ett fint namn.” Han gick mot henne, klev försiktigt över sladdarna ifall någon av dem var strömförande. I det svaga ljuset såg hon halvt genomskinlig ut, urblekt och svept i vitt som en ängel. Det skulle bli ett nöje att bringa henne på fall ... ”Jag har inte sett dig här förut.” ”Frågar du om jag kommer hit ofta?” Hon fnittrade med ena handen framför munnen. Hon hade någon sorts armband på sig, precis innanför klänningsärmen – men när han kom närmare såg han att det inte alls var något smycke utan ett mönster som var präglat på huden, ett nätverk av slingrande linjer. Han stelnade till. ”Du ...” Längre kom han inte. Hon rörde sig med blixtens hastighet och slog honom i bröstet med öppen hand med sådan kraft att han skulle ha legat på golvet och kippat efter luft om han varit mänsklig. Istället vacklade han baklänges. Nu hade hon något i handen, en hopringlad piska som glimmade i guld när hon snärtade till – den virade sig runt hans fotleder och hon ryckte bort fötterna under honom. Han föll till golvet och vred sig i smärtor när den förhatliga metallen bet sig djupt in i hans skinn. Hon stod över honom, skrattande, och han tänkte omtöcknat att han borde ha förstått. Ingen mänsklig flicka skulle bära en sådan klänning som Isabelle hade på sig. Hon hade valt den för att den täckte hennes hud – all hennes hud. Isabelle ryckte hårt i piskan så att den satt åt. Hennes leende glittrade som förgiftat vatten. ”Varsågod, pojkar. Han är er.” Ett lågt skratt hördes bakom den blåhårige killen och någon grep tag i honom, hivade upp honom i luften och slängde honom mot en av pelarna. Han kände den fuktiga betongen mot 9


ryggen. Angriparen drog händerna bakom hans rygg och band dem med stålvajer. Medan han kämpade emot kom någon runt pelaren och inom synhåll. En kille som var lika ung som Isabelle och såg precis lika bra ut. Hans ljusbruna ögon glittrade som bärnsten. ”Har du några fler med dig?” frågade killen. Den blåhårige killen kände blodet bryta fram där den spända metalltråden bitit igenom huden. Hans handleder blev hala. ”Några fler vad då?” ”Kom igen.” Den brunögde höll upp händerna så att hans mörka ärmar halkade ner och man såg runorna som var tatuerade över händerna och fortsatte ner på handlederna. ”Du vet vad jag är.” Långt inne i huvudet började den fjättrade killens andra uppsättning tänder skära mot varandra. ”Skuggjägare”, väste han. Den andre log med hela ansiktet. ”Precis”, sa han. Clary sköt upp dörren till förrådsrummet och steg in. Först trodde hon att det var tomt. De enda fönster som fanns satt högt upp och hade galler framför sig – det hördes svaga ljud från gatan genom dem, tutande bilar och tjutande bromsar. Det luktade gammal målarfärg i rummet och golvet var täckt av ett tjockt dammlager, brutet av otydliga skoavtryck. Det är inget här, insåg hon när hon förvirrat såg sig omkring. Det var kallt i rummet, trots augustihettan utanför. Hennes rygg var kall av svett. Hon tog ett steg framåt och trasslade in fötterna i en hög med sladdar. Hon böjde sig ner för att dra loss sin gympasko ur härvan – och hörde röster. En tjej som skrattade, en kille som svarade med vass röst. När hon rätade på sig såg hon dem. Det var som om de hade uppenbarat sig mellan en blinkning och nästa. Tjejen i den långa, vita klänningen var där, med håret hängande längs ryggen som blött sjögräs. De båda killarna var med henne – den långe med svart hår precis som hon, och så den mindre, ljuse, vars hår glänste som mässing i det svaga ljuset som sipprade ner genom fönstren. Den blonde killen stod med händerna i fickorna, vänd mot killen med 10

punkfrisyren, som var fastbunden vid en pelare med något som liknade pianotråd. Händerna var sträckta bakom honom och benen var bundna runt anklarna. Hans ansikte var spänt av smärta och rädsla. Med bultande hjärta slank Clary in bakom närmsta betongpelare och kikade fram runt den. Hon såg på medan den blonde gick fram och tillbaka, nu med armarna i kors framför bröstet. ”Nå”, sa han. ”Du har fortfarande inte berättat om du har med dig någon annan av din sort.” Din sort? Clary undrade vad han pratade om. Hon kanske hade snubblat in i något slags gängkrig. ”Jag vet inte vad du pratar om.” Den blåhårige killens röst var plågad men butter. ”Andra demoner, menar han”, sa den mörkhårige killen som inte hade pratat tidigare. ”Du vet väl vad en demon är?” Killen som var bunden vid pelaren vände bort ansiktet. Hans läppar rörde sig, men han sa inget. ”Demoner”, sa den blonde långsamt och skrev ordet i luften med fingertoppen. ”Definieras inom religionen som helvetets invånare och Satans tjänare, men betyder i detta sammanhang, för Klavens del, alla illasinnade andar vars ursprung finns utanför vår egen hemdimension ...” ”Jace, det räcker”, sa tjejen. ”Isabelle har rätt”, instämde den längre av killarna. ”Ingen här behöver någon lektion i semantik – eller demonologi, för den delen.” De är galna, tänkte Clary. Sinnessjuka. På riktigt. Jace lyfte huvudet och log. Det fanns något vilt i gesten, något som fick Clary att tänka på en naturfilm om lejon hon hade sett på Discovery, de stora katternas sätt att lyfta huvudet när de vädrade efter byte. ”Isabelle och Alec tycker att jag pratar för mycket”, sa han som i förtroende. ”Tycker du att jag pratar för mycket?” Den blåhårige svarade inte. Hans mun rörde sig fortfarande. ”Jag kan ge er information”, sa han sedan. ”Jag vet var Valentine är.” 11


Jace tittade över axeln på Alec, som ryckte på axlarna. ”Valentine är begravd”, sa Jace. ”Den jäklas bara med oss.” Isabelle slängde med håret. ”Döda den, Jace”, sa hon. ”Den kommer inte att berätta någonting.” Jace lyfte handen och Clare såg hur det blänkte till i kniven som han höll i. Den var underligt genomskinlig, med en klinga som kristall och röda ädelstenar inlagda i skaftet. Den bundne pojken flämtade till. ”Valentine är tillbaka!” protesterade han och slet i vajrarna som höll honom bakbunden. ”Alla de infernaliska världarna vet det – jag vet det – jag kan berätta var han är ...” Plötsligt fylldes Jaces iskalla ögon av ursinne. ”Vid ängeln, varje gång vi fångar någon av er så påstår ni att ni vet var Valentine är. Och det vet vi också. Han är i helvetet. Och du ...” Jace vred på kniven så att eggen gnistrade som en linje av eld. ”Du kan göra honom sällskap där.” Clary stod inte ut längre. Hon klev fram bakom pelaren. ”Sluta!” ropade hon. ”Ni får inte göra så här.” Jace snodde runt, så överrumplad att han tappade kniven. Den flög iväg och landade med en hård smäll på betonggolvet. Isabelle och Alec vände sig också om, båda med samma förbluffade min. Den blåhårige hängde i fjättrarna och gapade häpet. Det blev Alec som bröt tystnaden. ”Vad är det här?” frågade han uppfordrande och vände blicken från Clare till sina följeslagare, som om de skulle veta vad hon gjorde där. ”Det är en tjej”, sa Jace, som återvunnit fattningen. ”Du måste väl ändå ha sett tjejer förut, Alec? Din syster Isabelle är en.” Han tog ett steg närmare Clary och kisade som om han inte riktigt trodde sina ögon. ”En mondistjej”, sa han halvt för sig själv. ”Och hon kan se oss.” ”Det är klart jag kan se er”, sa Clary. ”Jag är väl inte blind.” ”Ah, men det är just vad du är”, sa Jace och böjde sig för att ta upp kniven. ”Du vet det bara inte.” Han rätade på sig. ”Det är bäst för dig att du försvinner härifrån.” ”Jag tänker inte gå någonstans”, sa Clary. ”Gör jag det kommer ni att döda honom.” Hon pekade på killen med det blåa håret. 12

”Det är sant”, medgav Jace och snurrade kniven mellan fingrarna. ”Varför bryr du dig om ifall jag dödar honom?” ”F-f-för att ...” stammade Clary. ”Man kan inte bara gå omkring och döda folk.” ”Helt riktigt”, sa Jace. ”Man kan inte gå omkring och döda folk.” Han pekade på killen med det blåa håret, vars ögon nu bara var smala springor. Clary undrade om han hade svimmat. ”Det där är ingen människa, flicka lilla. Den kanske ser ut som en människa och pratar som en människa och till och med blöder som en människa. Men den är ett monster.” ”Jace”, varnade Isabelle. ”Det räcker.” ”Ni är galna”, sa Clary och backade undan från honom. ”Jag har faktiskt ringt polisen. De är här när som helst.” ”Hon ljuger”, sa Alec, men det syntes tvivel i hans ansikte. ”Jace, kan du ...” Han fick aldrig avsluta meningen. Just då slet nämligen den blåhårige killen med ett högt tjut sig loss från vajrarna som fjättrat honom vid pelaren och kastade sig över Jace. De föll omkull och rullade runt på golvet, där den blåhårige rev Jace med händer som glittrade som om de hade metall på fingertopparna. Clary backade och tänkte fly, men fastnade med foten i en sladd och stöp så att luften slogs ur henne. Hon hörde Isabelle skrika gällt. När Clary rullat upp på knä satt den blåhårige på Jaces bröst. Blodet glänste på spetsarna av hans rakknivsvassa klor. Isabelle och Alec sprang mot dem, hon med sin piska i handen. Den blåhårige killen gjorde ett svepande slag mot Jace med utfällda klor. Jace slängde upp armen för att skydda sig och klorna bet sig in så att blodet stänkte. Den blåhårige måttade ett nytt slag, men då träffade Isabelles piska hans rygg. Han skrek till och föll på sidan. Jace rullade runt, lika snabbt som en av Isabelles pisksnärtar. I hans hand glimmade en vass klinga. Han drev in kniven i bröstet på den blåhårige killen och en svart vätska vällde fram runt skaftet. Killens kropp lyfte sig i en båge från golvet, han rosslade och vred sig. Med en grimas reste sig Jace upp. 13


Nu var hans svarta skjorta ännu svartare på sina ställen, våt av blod. Han tittade ner på gestalten som vred sig vid hans fötter, böjde sig ner och ryckte loss kniven. Skaftet var blankt av den svarta vätskan. Den blåhåriges ögon slogs upp. Det såg ut som om de brann när han stirrade på Jace. Mellan hopbitna tänder väste han: ”Må de förkastade ta er alla.” Det lät som om Jace morrade. Killens ögon rullade bakåt i sina hålor. Det började rycka i hans kropp och den liksom sögs in i sig själv, blev mindre och mindre tills han försvann helt. Clary kravlade sig upp på fötter och sparkade sig fri från sladdarna. Hon började backa undan. Ingen av dem tittade på henne. Alec hade kommit fram till Jace och höll i hans arm. Han drog i ärmen, antagligen för att kunna titta närmare på såret. Clary vände sig om för att springa – men där stod Isabelle med piskan i handen. Dess gyllene rep hade fläckar av mörk vätska. Hon snärtade till mot Clary och änden virade sig om hennes handled där den spändes åt med ett ryck. Clary flämtade till, både för att det gjorde ont och av förvåning. ”Dumma lilla mondis”, sa Isabelle sammanbitet. ”Om Jace dött hade det varit ditt fel.” ”Han är galen”, sa Clary och försökte dra åt sig handen. Piskan bet sig in i hennes skinn. ”Det är ni allihop. Vad tror ni att ni är egentligen, någon sorts medborgargarde med rätt att döda? Polisen ...” ”Polisen är sällan intresserad om det inte finns något lik”, sa Jace. Han höll om den sårade armen och tog sig försiktigt fram mot Clary över kablarna på golvet. Efter honom kom Alec med bistert rynkad panna. Clary sneglade på platsen där den blåhårige killen hade försvunnit och sa ingenting. Det fanns inte ens en blodfläck där – ingenting som visade att han över huvud taget hade existerat. ”De återvänder till sin hemdimension när de dör”, sa Jace. ”Om du undrade.” ”Jace”, väste Alec. ”Var försiktig nu.” Jace drog undan armen. Hans ansikte var täckt av blod14

stänk, som något slags kusliga fräknar. Han påminde fortfarande om ett lejon med sina ljusa, brett sittande ögon och det gulbruna håret. ”Hon kan se oss, Alec”, sa han. ”Hon vet redan för mycket.” ”Vad vill du att jag ska göra med henne, då?” frågade Isabelle. ”Släpp henne”, sa Jace tyst och fick en överraskad, nästan arg blick av Isabelle, men hon sa inte emot. Piskan slingrade av och Clarys arm var fri igen. Hon gned sig om den ömma handleden och undrade hur tusan hon skulle ta sig därifrån. ”Vi kanske borde ta henne med oss”, sa Alec. ”Jag kan slå vad om att Hodge skulle vilja prata med henne.” ”Ta med henne till Institutet? Glöm det”, sa Isabelle. ”Hon är en mondis.” ”Är du säker på det?” sa Jace stillsamt. Hans lugn var värre än Isabelles irritation eller Alecs ilska. ”Har du haft med demoner att göra, flicka lilla? Umgåtts med besvärjare, pratat med nattens barn? Har du ...” ”Jag heter inte ’flicka lilla’”, avbröt Clary honom. ”Och jag har ingen aning om vad du snackar om.” Inte? sa en röst i hennes bakhuvud. Du såg just den där killen gå upp i rök. Jace är inte galen du bara önskar att han vore det. ”Jag tror inte på ... demoner, eller vad det nu är ni ...” ”Clary?” Det var Simons röst. Hon snodde runt. Han stod i dörren till förrådsrummet. En av de stadiga dörrvakterna som hade stämplat besökarnas händer vid entrén var med honom. ”Hur är det med dig?” Han spanade in i dunklet. ”Varför står du här alldeles ensam? Vart tog de där killarna vägen – de med knivarna, du vet?” Clary stirrade på honom, sedan tittade hon bakom sig, på Jace, Isabelle och Alec. Jaces skjorta var fortfarande blodig och han höll kniven i handen. Han flinade mot henne och ryckte på axlarna, halvt ursäktande och halvt retsamt. Uppenbarligen var han inte förvånad över att varken Simon eller dörrvakten såg honom. Av någon anledning var inte Clary det heller. Sakta vände hon sig om mot Simon och insåg hur knäppt det måste verka 15


att hon stod där ensam i ett fuktigt förrådsrum med fötterna intrasslade i elkablar. ”Jag tyckte att de gick in här”, sa hon. ”Men det gjorde de visst inte. Förlåt.” Hon flyttade blicken från Simon, som inte längre såg orolig ut utan generad, och såg på dörrvakten, som bara verkade irriterad. ”Jag tog fel.” Bakom henne fnittrade Isabelle. ”Det är inte sant”, sa Simon envist medan Clary stod vid trottoarkanten och desperat försökte stoppa en taxi. Gatsoparna hade kört längs Orchard Street medan de var inne på klubben, och nu glänste gatan svart och våt. ”Jag vet”, instämde hon. ”Det borde finnas någon taxi. Var kan alla vara mitt i natten på en söndag?” Hon vände sig mot honom och gjorde en frågande gest. ”Tror du det skulle gå bättre på Houston Street?” ”Jag menar inte taxibilarna”, sa Simon. ”Jag menar dig – jag tror dig inte. Jag tror inte på att de där knivkillarna bara försvann.” Clary suckade. ”Det fanns kanske inga killar med knivar, Simon. Jag kanske bara inbillade mig alltihop.” ”Sluta.” Simon stack upp armen i luften, men taxibilarna susade bara förbi så att det smutsiga vattnet sprutade om däcken. ”Jag såg din min när jag kom in i det där förrådet. Du såg helt förstörd ut, som om du hade sett ett spöke.” Clary tänkte på Jace med lejonögonen. Hon sneglade ner på sin handled, där en tunn röd linje efter Isabelles piska fanns kvar som ett armband. Nej, inget spöke, tänkte hon. Någonting ännu konstigare. ”Det var ett misstag, bara”, sa hon trött. Hon undrade varför hon inte berättade sanningen för honom. Fast han skulle förstås tro att hon var knäpp. Och det var någonting med det som hade hänt – någonting med det svarta blodet som bubblat fram runt Jaces kniv, något med hans röst när han sa har du pratat med nattens barn? som hon ville behålla för sig själv. ”Ett jäkligt pinsamt misstag i så fall”, sa Simon. Han tittade bakåt på klubben, där en tunn kö fortfarande ringlade 16

halvvägs längs kvarteret. ”Jag betvivlar starkt att de någonsin släpper in oss på Pandemonium igen.” ”Vad spelar det för roll för dig? Du hatar ju Pandemonium.” Clary lyfte handen igen när något gult kom farande mot dem genom dimman. Den här gången tvärbromsade taxin faktiskt vid deras hörn, och chauffören lade sig på tutan som om han var rädd att de inte såg bilen. ”Äntligen.” Simon ryckte upp taxidörren och gled in på det inplastade baksätet. Clary kom efter och drog in den välbekanta lukten av New York-taxi – gammal cigarettrök, läder och hårspray. ”Vi ska till Brooklyn”, sa Simon till föraren. Sedan vände han sig till Clary. ”Du, du vet väl att du kan berätta vad som helst för mig?” Clary tvekade ett ögonblick, sedan nickade hon. ”Det är klart, Simon”, sa hon. ”Det vet jag att jag kan.” Hon slog igen bildörren efter sig och taxin rullade ut i natten.

17


2 HEMLIGHETER OCH LÖGNER Den mörke prinsen satt på sin svarta springare med den pälsbrämade manteln böljande bakom sig. En pannring av guld omvärvde hans blonda lockar, hans rena drag var kalla av stridens raseri och ... ”Och hans arm såg ut som en gurka”, muttrade Clary irriterat för sig själv. Teckningen blev inte bra. Med en suck rev hon av ännu ett ark från skissblocket, knycklade ihop det och kastade det mot den orangemålade väggen i hennes rum. Golvet var redan fullt med pappersbollar, ett säkert tecken på att de kreativa flödena inte fungerade som hon hade hoppats. För tusende gången önskade hon att hon kunnat vara lite mer som sin mamma. Allt som Jocelyn Fray tecknade, målade eller skissade blev vackert, och det verkade inte ens som om hon behövde anstränga sig. Clary drog ut hörlurarna – Stepping Razor avbröts mitt i låten – och gned sig i tinningarna. Det var först då hon blev medveten om att en hög, genomträngande telefonsignal ekade i lägenheten. Hon slängde skissblocket på sängen, hoppade ner på golvet och sprang ut i vardagsrummet, där den röda retrotelefonen stod på ett bord innanför halldörren. ”Är det Clarissa Fray jag talar med?” Rösten i luren lät bekant, men hon kunde först inte placera den. Clary tvinnade nervöst telefonsladden runt pekfingret. ”Jaaa?” ”Hej, jag är en av de knivbeväpnade ligisterna du träffade på Pandemonium i går kväll, om du minns? Jag är rädd att jag gav ett dåligt intryck och hoppades på en chans att gottgöra ...” ”SIMON!” Clary tog luren från örat när han började gapskratta. ”Det där var inte alls roligt!” ”Det var det visst. Du förstår bara inte skämtet.” ”Idiot.” Clary suckade och lutade sig mot väggen. ”Du skulle inte ha skrattat om du varit med när jag kom hem i går.” 18

”Varför inte?” ”Mamma. Hon var inte alls glad över att vi var sena. Hon blev heltokig. Inte trevligt alls.” ”Va? Vi kunde väl inte hjälpa att det var trafikstockningar!” protesterade Simon. Han var yngsta syskonet och hade en välslipad känsla för orättvisor i familjesammanhang. ”Kanske det, men det var inte vad hon tyckte. Jag hade gjort henne besviken, svikit ett förtroende, gjort henne orolig, bla bla bla bla. Jag blir hennes fördärv”, sa Clary och härmade sin mammas exakta formulering med bara en liten aning dåligt samvete. ”Så du får inte gå ut?” frågade Simon lite för högt. Clary hörde ett lågt sorl av röster i bakgrunden, folk som pratade i mun på varandra. ”Det vet jag inte än”, sa hon. ”Mamma gick ut med Luke i morse, och de är inte hemma än. Var är du förresten? Hos Eric?” ”Precis. Vi har just repat klart.” En cymbalsmäll hördes bakom honom. Det vassa ljudet fick Clary att grimasera. ”Eric ska läsa poesi på Java Jones i kväll”, fortsatte Simon. Det var ett kafé ett kvarter från Clary som ibland hade livemusik på kvällarna. ”Hela bandet tänker gå för att visa sitt stöd. Hänger du med?” ”Ja, okej.” Sedan var Clary tyst ett tag och drog nervöst i telefonsladden. ”Vänta, nej förresten.” ”Hörni, kan ni vara tysta?” gastade Simon, men det dämpade ljudet fick Clary att anta att han höll bort telefonen från munnen. Ögonblicket därpå var han tillbaka. Han lät bekymrad. ”Var det där ett ja eller ett nej?” ”Jag vet inte.” Clary bet sig i läppen. ”Mamma är fortfarande arg för i går kväll. Jag vet inte om jag vill göra henne ännu surare genom att fråga om jag kan gå ut igen. Ska jag få skäll vill jag inte ha det på grund av Erics kassa dikter.” ”Kom igen, så dåliga är de inte”, sa Simon. Eric var hans närmaste granne och de hade känt varandra nästan hela sitt liv. De var inte nära varandra på samma sätt som Simon och Clary, men i tvåan på high school hade de bildat ett rockband tillsammans med Erics kompisar Matt och Kirk. De övade 19


troget i Erics föräldrars garage varje vecka. ”Dessutom är det ingen stor grej”, tillade Simon, ”bara en poetry slam nästan där du bor. Det är ingen orgie i Hoboken jag bjuder in dig till. Din mamma kan följa med om hon vill.” ”ORGIE I HOBOKEN!” hörde Clary någon ropa, antagligen Eric. En cymbalkrasch till. Hon föreställde sig sin mamma på Erics poesiuppläsning och rös invärtes. ”Jag vet inte. Om ni kommer hit allihop tror jag hon flippar ur.” ”Då kommer jag ensam. Jag hämtar dig så går vi dit tillsammans och träffar gänget där. Din mamma kommer inte att ha något emot det. Hon älskar mig.” Clary kunde inte låta bli att skratta. ”Det säger mer om henne än om dig, om du frågar mig.” ”Det är det ingen som gör.” Simon knäppte av telefonen mitt i sina bandkompisars skränande. Clary lade på luren och såg sig omkring i vardagsrummet. Det fanns spår av hennes mammas konstnärliga tendenser överallt, från kuddarna med handsydda sammetsöverdrag som låg travade på den mörkröda soffan till Jocelyns omsorgsfullt inramade målningar på väggarna. Det var mest miljöbilder – de vindlande gatorna i Manhattans downtown i gyllne solsken, vintermotiv från Prospect Park där de gråa dammarna kantades av spetsliknande islager. På spiselkransen stod ett inramat foto av Clarys pappa. En blond man i militäruniform, med tankfull min men tydliga skrattrynkor i ögonvrårna. Han hade tjänstgjort utomlands och fått flera utmärkelser. Jocelyn hade några av medaljerna i en liten ask vid sängen. Fast de hade inte varit till någon nytta för någon när Jonathan Clarke kraschade med bilen mot ett träd strax utanför Albany och dog innan hans dotter ens hunnit födas. Jocelyn hade tagit tillbaka sitt flicknamn när han dog. Hon pratade aldrig om Clarys pappa, men vid sängen hade hon ett skrin med hans initialer, J C, ingraverade på locket. Tillsammans med medaljerna låg där ett par fotografier, en vigselring och en blond hårlock. Ibland tog Jocelyn fram asken, öppnade 20

den och höll locken mycket försiktigt i händerna innan hon lade tillbaka den och noga låste asken igen. Ljudet av nyckeln i ytterdörren väckte Clary ur hennes tankar. Hon slängde sig hastigt på soffan och försökte se ut som om hon var uppslukad av en av pocketböckerna som hennes mamma hade lämnat i en trave på soffbordet. För Jocelyn var läsning en helig sysselsättning och hon brukade sällan avbryta Clary mitt i en bok, inte ens för att skälla på henne. Dörren öppnades med en duns. Det var Luke, med famnen full av vad som såg ut att vara stora, fyrkantiga wellpappbitar. När han ställde ner dem såg Clare att det i själva verket var hopvikta kartonger. Han rätade på sig och vände sig mot henne med ett leende. ”Hej, fa... Hej, Luke”, sa hon. Han hade bett henne sluta säga farbror Luke något år tidigare, eftersom det fick honom att känna sig gammal och alltid fick honom att tänka på farbror Joakim. Dessutom, hade han vänligt påmint henne, så var han egentligen inte hennes farbror utan bara en nära vän till hennes mamma som hade känt henne hela hennes liv. ”Var är mamma?” ”Parkerar bilen”, sa han och sträckte på sin gängliga kropp med ett stön. Han hade på sig sin vanliga uniform: gamla jeans, flanellskjorta och ett par skeva, guldbågade glasögon som satt snett på näsan. ”Hur var det nu igen, varför har det här huset ingen hiss?” ”För att det är gammalt och har charm”, svarade Clary genast. Luke flinade. ”Vad är kartongerna till?” frågade hon. Hans leende försvann. ”Din mamma vill packa undan lite saker”, sa han och undvek hennes blick. ”Vad då för saker?” frågade Clary. Han gjorde en svepande gest. ”Lite onödiga grejer som ligger och skräpar i lägenheten. Du vet ju själv att hon aldrig slänger någonting. Vad pysslar du med, då? Pluggar?” Han tog boken ur hennes hand och läste högt: ’vimlar världen fortfarande av dessa brokiga väsen, vilka en nyktrare filosofi förnekar. Älvor och troll, spöken och andar sväva fortfarande omkring henne.’” Han sänkte boken och tittade på henne över glasögonen. ”Är det här läxor?” 21


”Den gyllene grenen? Nej. Det är flera veckor kvar tills skolan börjar.” Clary tog tillbaka boken. ”Den är mammas.” ”Jag anade nästan det.” Hon lade tillbaka den på bordet. ”Luke?” ”Mhm?” Han hade redan glömt bort boken och stod nu vid den öppna spisen och rotade i verktygslådan. ”Aha, här var den.” Han tog fram en orange tejphållare med handtag och betraktade den med stor tillfredsställelse. ”Vad skulle du göra om du såg något som ingen annan kunde se?” Luke tappade tejphållaren som föll på den öppna spisens tegelhärd. Han lade sig på knä för att ta upp den utan att titta på henne. ”Menar du om du var vittne till ett brott eller något sådant?” ”Nej. Jag menar om det var andra där, men du ändå var den ende som kunde se någonting. Som om det var osynligt för alla utom dig.” Han tvekade, fortfarande på knä och med den slitna tejphållaren i handen. ”Jag vet att det låter knäppt”, sa Clary nervöst, ”men ...” Han vände sig om. Hans ögon, mycket blåa innanför glasögonen, betraktade henne med stadig, ömsint blick. ”Clary, du är en konstnär precis som din mamma. Det betyder att du ser världen på ett annat sätt än andra. Det är din gåva, att kunna se det vackra och det hemska i vardagliga ting. Det betyder inte att du är galen – bara annorlunda. Det är inget fel med att vara annorlunda.” Clary drog upp benen och vilade hakan mot knäna. För sin inre syn såg hon förrådsrummet, Isabelles guldpiska, den blåhårige killen som vred sig i dödskramper på golvet och Jaces gulbruna ögon. Det vackra och det hemska. ”Tror du min pappa också skulle ha varit konstnär om han fortfarande hade levt?” frågade hon. Luke såg häpen ut. Innan han hann svara svängde dörren upp och Clarys mamma kom inklivande i rummet. Hon räckte Luke en skramlande knippa bilnycklar och vände sig mot sin dotter. 22

Jocelyn Fray var en slank, nätt kvinna med hår som var några nyanser mörkare än Clarys och dubbelt så långt. För tillfället var det uppvridet i en mörkröd knut som hölls ihop av en blyertspenna. Hon hade på sig färgfläckiga snickarbyxor över en lavendelblå T-shirt och bruna vandringskängor vars sulor täcktes av flera lager hårdnad oljefärg. Folk sa jämt att Clary var lik sin mamma, men själv kunde hon inte se det. Det enda som var likt var deras figur – båda var slanka, med liten byst och smala höfter. Hon visste att hon inte var vacker som sin mamma. För att vara vacker måste man vara lång och smärt. När man var så kort som Clary, bara lite över en och femtio, var man söt. Inte vacker, inte snygg. Söt. Lade man sedan till hennes morotsröda hår och fräkniga ansikte så var hon en trasdocka jämfört med sin Barbiemamma. Jocelyn till och med gick på ett graciöst sätt som fick folk att vända sig om och titta efter henne. Clary, däremot, snubblade jämt på sina egna fötter. Den enda gång folk vände sig efter henne var när hon störtade förbi dem medan hon rasade nerför trappan. ”Tack för att du bar upp kartongerna”, sa Clarys mamma till Luke och log mot honom. Han besvarade inte leendet. Clary fick en klump i magen. Något var på gång, så mycket var säkert. ”Ursäkta att det tog så lång tid att hitta någonstans att parkera. Det är säkert en miljon människor i parken i dag ...” ”Mamma?” avbröt Clary henne. ”Vad ska du ha kartongerna till?” Jocelyn bet sig i läppen. Luke riktade en menande blick mot Clary för att mana på Jocelyn. Med en nervös handrörelse sköt Jocelyn in en lös lock bakom örat och gick och satte sig bredvid sin dotter i soffan. På nära håll såg Clary hur trött hennes mamma såg ut. Hon hade mörka påsar under ögonen och ögonlocken var tunga. ”Handlar det om i går kväll?” frågade Clary. ”Nej”, sa hennes mamma hastigt, men sedan tvekade hon. ”Kanske lite. Du borde inte ha gjort som du gjorde i går kväll. Du vet bättre.” 23


”Och jag har redan bett om ursäkt. Vad handlar det här om? Tänker du ge mig utegångsförbud kan du lika gärna få det gjort.” ”Jag tänker inte ge dig utegångsförbud”, sa hennes mamma med en röst som var spänd som en pianosträng. Hon sneglade på Luke som skakade på huvudet. ”Berätta det bara, Jocelyn”, sa han. ”Kan ni vara snälla och inte prata om mig som om jag inte var här?” sa Clary ilsket. ”Och vad då, ’berätta det’? Vad är det hon ska berätta?” Jocelyn suckade tungt. ”Vi ska åka på semester.” Lukes ansiktsuttryck blev helt tomt, som om någon torkat bort all färg från en målarduk. Clary skakade på huvudet. ”Är det allt? Ni ska åka på semester?” Hon sjönk tillbaka mot kuddarna. ”Jag fattar inte. Varför gör ni så stor grej av det?” ”Jag tror inte att du förstod riktigt. Jag menade att vi ska åka på semester alla tre. Du, jag och Luke. Vi ska åka till gården.” ”Åh.” Clary tittade på Luke, men han stod med armarna i kors framför bröstet och stirrade sammanbitet ut genom fönstret. Hon undrade varför han var så upprörd. Han älskade den gamla gården i norra delen av delstaten – han hade själv köpt och restaurerat boningshuset tio år tidigare och åkte dit så ofta han kunde. ”Hur länge då?” ”Resten av sommaren”, sa Jocelyn. ”Jag köpte de här kartongerna om du ville packa några böcker, målarutrustning ...” ”Resten av sommaren?” Clary satte sig indignerat upp. ”Det går inte, mamma. Jag har planer – jag och Simon ska ha en skolstartsfest och jag har flera möten med konstgruppen och tio lektioner till på Tisch ...” ”Det är tråkigt med Tisch. Men de andra sakerna går att ställa in. Simon kommer att förstå, och konstgruppen med.” Clary uppfattade sin mammas orubbliga tonfall och förstod att hon menade allvar. ”Men jag har betalat för målerilektionerna! Jag sparade hela året! Du lovade.” Hon snodde runt och såg på Luke. ”Tala om för henne att det inte är rättvist!” Luke fortsatte titta ut genom fönstret, men det ryckte i en 24

muskel i hans kind. ”Hon är din mamma. Det är hon som bestämmer.” ”Jag fattar inte.” Clary vände sig mot sin mamma igen. ”Varför?” ”Jag måste komma bort, Clary”, sa Jocelyn. Hennes mungipor darrade. ”Jag behöver lugn och ro, behöver få måla. Och det är ont om pengar just nu ...” ”Sälj lite mer av pappas aktier, då”, sa Clary ilsket. ”Det är väl det du brukar göra?” Jocelyn drog sig undan. ”Det där var knappast rättvist.” ”Alltså, åk ni om ni vill det. Det kvittar. Jag stannar här utan er. Jag kan jobba, jag kan ta ett jobb på Starbucks eller någonting. Simon har sagt att de alltid söker folk. Jag är gammal nog att klara mig själv ...” ”Nej!” Skärpan i Jocelyns röst fick Clary att hoppa till. ”Jag betalar tillbaka det du lagt ut på målerikursen, Clary. Men du följer med oss. Det är inget att diskutera. Du är för ung för att stanna här ensam. Det kan hända någonting.” ”Som vad då? Vad är det som kan hända?” frågade Clary. Det hördes en smäll. När Clary förvånat vände sig om visade det sig att Luke hade vält en av de inramade tavlorna som stod lutade mot väggen. Han ställde upprört tillbaka den. När han rätade på sig var hans mun ett bistert streck. ”Jag går nu.” Jocelyn bet sig i läppen. ”Vänta.” Hon skyndade efter ut i hallen och hann ikapp honom just när han skulle trycka ner dörrhandtaget. Clary vred sig runt i soffan och kunde nätt och jämnt höra sin mammas angelägna viskning. ”... Bane”, sa Jocelyn. ”Jag har ringt honom gång på gång i tre veckor nu. På telefonsvararen säger han att han är i Tanzania. Vad ska jag göra?” ”Jocelyn.” Luke skakade på huvudet. ”Du kan inte fortsätta gå hos honom i all evighet.” ”Men Clary ...” ”Är inte Jonathan”, väste Luke. ”Du har inte varit dig lik sedan det hände, men Clary är inte Jonathan.” Vad har min pappa med det här att göra? tänkte Clary förvirrat. 25


”Jag kan inte bara ha henne instängd hemma och inte låta henne gå ut. Det kommer hon inte att gå med på.” ”Nej, det är klart!” Nu lät Luke riktigt arg. ”Hon är ingen knähund, hon är en tonåring. Nästan vuxen.” ”Om vi kom bort från stan ...” ”Prata med henne, Jocelyn.” Lukes röst var bestämd. ”Jag menar det.” Han sträckte sig efter dörrhandtaget igen. Då flög dörren upp. Jocelyn gav till ett litet tjut. ”Jesus!” utbrast Luke. ”Det är faktiskt bara jag”, sa Simon. ”Även om jag har fått höra att likheten är skrämmande.” Han vinkade till Clary från dörren. ”Är du klar?” Jocelyn tog bort handen från munnen. ”Simon, tjuvlyssnade du?” Simon blinkade. ”Nej, jag kom just.” Han tittade först på Jocelyns bleka ansikte, sedan på Luke bistra. ”Har det hänt något? Ska jag gå?” ”Det behövs inte”, sa Luke. ”Jag tror vi är klara.” Han trängde sig förbi Simon och klampade nerför trapporna i rasande fart. När han kom ner hördes ytterdörren slå igen. Simon dröjde kvar i dörren och såg osäker ut. ”Jag kan komma tillbaka senare”, sa han. ”Det är absolut inget problem.” ”Det kanske skulle ...”, började Jocelyn, men Clary var redan på fötter. ”Glöm det, Simon. Vi går”, sa hon och tog sin kurirväska från en krok vid dörren. Hon slängde den över axeln och blängde på sin mamma. ”Vi ses sedan, mamma.” Jocelyn bet sig i läppen. ”Clary, tror du inte att vi borde prata om det här?” ”Vi kommer att ha gott om tid att prata om det på vår ’semester’”, sa Clary giftigt och fick se sin mamma rygga tillbaka på ett tillfredsställande sätt. ”Sitt inte uppe och vänta”, til�lade hon. Sedan tog hon Simon i armen och nästan släpade ut honom från lägenheten. Han försökte bromsa och tittade ursäktande över axeln på Clarys mamma som stod i dörren, liten och vilsen med hän26

derna hårt knutna om varandra. ”Hej då, mrs Fray!” ropade han. ”Trevlig kväll!” ”Äh, håll tyst, Simon”, fräste Clary och slog igen dörren efter dem så att de inte hörde hennes mammas svar. ”Herregud, kvinna, du behöver inte slita armen av mig”, protesterade Simon när Clary drog honom med sig nerför trapporna. Hennes gröna Skeechers daskade ilsket mot varje trappsteg. Hon tittade över axeln, halvt beredd på att hennes mamma skulle stå uppe på trappavsatsen och glo efter dem, men lägenhetsdörren var fortfarande stängd. ”Förlåt”, muttrade Clary och släppte taget om hans handled. När de kommit ända ner stannade hon så tvärt att kurirväskan slog emot hennes höft. Det bruna sandstenshus som Clary bodde i hade, precis som de flesta andra i Park Slope, från början varit en enda välbärgad familjs bostad. Spår av dess grandiosa förflutna gick fortfarande att ana i den pampiga, krökta trappan, entréns naggade marmorgolv och det breda takfönstret ovanför. Nu var huset uppdelat i två lägenheter, och Clary och hennes mamma delade det med gammal kvinna som hyrde nedervåningen och drev en sierskeverksamhet i sin lägenhet. Hon lämnade den nästan aldrig, trots att det sällan kom några kunder. På dörren satt en guldskylt som förkunnade att hon var Madame Dorothea, sierska och profet. En tät doft av rökelse letade sig ut i entréhallen genom den halvöppna dörren. Inifrån lägenheten hördes ett lågmält sorl av flera röster. ”Trevligt att se att hennes affärer går så bra”, sa Simon. ”Det är tufft att få fasta jobb i profetbranschen nuförtiden.” ”Måste du alltid vara sarkastisk?” fräste Clary. Simon blinkade häpet. ”Jag trodde att du gillade när jag var kvick och ironisk.” Clary skulle just svara när dörren till Madame Dorotheas lägenhet öppnades på vid gavel och en man steg ut. Han var lång, med brun hy, kattlikt gyllengröna ögon och svart, trassligt hår. Han gav henne ett bländande leende med vassa, vita tänder. 27


Hon greps av yrsel och det kändes som om hon skulle svimma. Simon tittade oroligt på henne. ”Hur är det? Du ser helt svimfärdig ut.” Hon blinkade mot honom. ”Va? Nej, det är ingen fara.” Han ville tydligen inte släppa det. ”Du ser ut som om du just hade sett ett spöke.” Hon skakade på huvudet. Minnet av att hon hade sett någonting retade henne, men när hon försökte koncentrera sig rann det bort som vatten. ”Det var inget. Jag tyckte jag såg Dorotheas katt, men det var nog bara ljuset.” Simon stirrade på henne. ”Jag har inte ätit någonting sedan i går”, tillade hon som försvar för sitt uppförande. ”Jag är nog lite borta.” Han lade en stödjande arm om hennes axlar. ”Kom nu, så ska jag bjuda dig på någonting.” ”Jag fattar bara inte hur hon kan göra så här”, sa Clary för fjärde gången medan hon jagade en envis klick guacamole runt tallriken med spetsen på ett majschips. De var på kvarterets mexikanska restaurang, ett hål i väggen som hette Nacho Mama. ”Som om det inte räckte med att jag får utegångsförbud var och varannan vecka. Nu tvingas jag i exil resten av sommaren.” ”Tja, du vet, din mamma blir ju sådan där ibland”, sa Simon. ”Som, typ, när hon andas.” Han flinade åt henne bakom sin vegetariska burrito. ”Ha ha, jättekul”, sa hon. ”Det är inte du som blir ivägsläpad ut i ingenstans gud vet hur länge ...” ”Clary.” Simon avbröt hennes harang. ”Det är inte mig du är arg på. Och dessutom kommer det inte att vara för evigt.” ”Hur vet du det?” ”För att jag känner din mamma”, sa Simon efter en kort paus. ”Jag menar, du och jag har varit vänner i, vad blir det? Tio år? Jag vet att hon brukar bli sådan här ibland. Hon kommer över det.” Clary tog en chilli från sin tallrik och gnagde tankfullt på spetsen. ”Gör du verkligen det?” sa hon. ”Känner henne, menar jag. Jag undrar om någon gör det.” Simon blinkade. ”Nu hänger jag inte med.” 28

Clary sög in luft i sin svidande mun. ”Jag menar att hon aldrig pratar om sig själv. Jag vet ingenting om hennes liv, om hennes familj, om hur hon träffade min pappa. Hon har inte ens några bröllopsfoton. Det är som om hennes liv började när hon fick mig. Det är vad hon alltid säger när jag frågar.” ”Åh.” Simon gjorde en överdriven min. ”Så gulligt.” ”Nej, det är det inte alls. Det är konstigt att jag inte vet något om mina farföräldrar. Visst, jag har förstått att pappas föräldrar inte var särskilt trevliga mot henne, men kan de verkligen ha varit så hemska? Vad är det för människor som inte ens vill träffa sitt barnbarn?” ”Hon hatar dem kanske. De kanske misshandlade henne eller något”, sa Simon. ”Hon har ju faktiskt de där ärren.” Clary stirrade på honom. ”Hon har vad då?” Han svalde en tugga av sin burrito. ”De där tunna små ärren. Över hela ryggen och armarna. Jag har faktiskt sett din mamma i baddräkt.” ”Jag har aldrig tänkt på några ärr”, sa Clary bestämt. ”Jag tror att du inbillar dig saker.” Han stirrade på henne och verkade på väg att säga något när hennes mobil började tuta envetet djupt nere i kurirväskan. Clary grävde fram den, tittade på siffrorna som blinkade på skärmen och rynkade pannan. ”Det är mamma.” ”Det såg jag på din min. Tänker du prata med henne?” ”Inte just nu”, sa Clary och kände ett styng av dåligt samvete när mobilen slutade ringa och röstbrevlådan tog samtalet. ”Jag har ingen lust att gräla med henne.” ”Du kan alltid bo hemma hos mig”, sa Simon. ”Hur länge du vill.” ”Vi får se om hon lugnar ner sig först.” Clary tryckte på röstbrevlådeknappen. Hennes mammas röst lät spänd, men det hördes att hon försökte lätta upp den. ”Raring, förlåt att semesterplanerna kom så plötsligt. Kom hem, så pratar vi om det.” Clary lade på innan meddelandet var slut och kände ännu mer dåligt samvete samtidigt som hon fortfarande var arg. ”Hon vill prata om det.” 29


”Vill du prata med henne?” ”Jag vet inte.” Clary gnuggade sig i ögonen med baksidan av handen. ”Tänker du fortfarande gå på poesikvällen?” ”Jag har lovat.” Clary reste sig och sköt tillbaka stolen. ”Då följer jag med. Jag ringer henne när det är slut.” Remmen till hennes kurirväska gled ner på hennes arm. Simon sköt tankspritt upp den på hennes axel igen och lät fingrarna dröja på den bara huden där. Ute var luften mättad med fukt som fick Clarys hår att krulla sig och Simons blåa T-shirt att klibba fast på hans rygg. ”Jaha, hur går det med bandet?” frågade hon honom. ”Något nytt? Det var ett väldigt gapande i bakgrunden när du ringde förut.” Simon sken upp. ”Det går suveränt”, sa han. ”Matt säger att han känner någon som kan fixa ett gig åt oss på Scrap Bar. Och så håller vi på och diskuterar namn igen.” ”Säger du det?” Clary dolde ett leende. Simons band åstadkom egentligen aldrig någon musik. Oftast satt de och hängde i Simons vardagsrum och käbblade om potentiella namn och bandloggor. Ibland undrade hon om någon av dem verkligen kunde spela något instrument. ”Vad har ni kommit på?” ”Vi väljer mellan Sea Vegetable Conspiracy och Rock Solid Panda.” Clary skakade på huvudet. ”Båda två är fruktansvärda.” ”Eric föreslog Lawn Chair Crisis.” ”Eric borde kanske hålla sig till sina dataspel.” ”Men då måste vi skaffa en ny trummis.” ”Jaha, är det det Eric gör? Jag trodde att han bara lånade pengar av er andra och sa till tjejer i skolan att han är med i ett band för att imponera på dem.” ”Inte alls”, sa Simon högdraget. ”Eric har slagit in på en ny väg. Han har en flickvän. De har varit ihop i tre månader.” ”Praktiskt taget gifta, alltså”, sa Clary och väjde för ett par med barnvagn. I den satt en liten flicka med gula plastklämmor i håret och höll hårt i en docka som föreställde en älva med guldstrimmiga, safirblåa vingar. Ur ögonvrån tyckte Clary sig se vingarna fladdra. Hon vred hastigt på huvudet. ”Vilket betyder”, fortsatte Simon, ”att jag är den siste i ban30

det som inte har någon flickvän. Vilket ju är hela poängen med att vara med i ett band. Att få tjejer, alltså.” ”Jag som trodde att det handlade om musik.” En man med käpp korsade trottoaren framför henne på väg mot Berkeley Street. Hon tittade bort eftersom hon inte vågade titta för länge – vem som helst verkade ju kunna få vingar, extraarmar eller långa, kluvna ormtungor. ”Vem bryr sig om ifall du har någon flickvän, förresten?” ”Jag bryr mig”, sa Simon dystert. ”Snart är de enda flickvänslösa människor jag känner till jag själv och Wendell som är vaktmästare på skolan. Och han luktar fönsterputs.” ”Då är ju i alla fall han fortfarande ledig.” Simon blängde på henne. ”Jätteroligt, Fray.” ”Vi har ju alltid Sheila ’Stringen’ Barbarino”, föreslog Clary. I nian hade Clary suttit bakom henne i matten. Varje gång Sheila tappade sin penna – vilket skett ofta – hade Clary fått se hennes trosor glida upp över kanten på hennes jeans med superlåg midja. ”Det är henne Eric har varit ihop med de senaste tre månaderna”, sa Simon. ”Hans råd är att jag helt enkelt ska bestämma mig för vilken tjej i skolan som har den hetaste kroppen och fråga henne om hon vill gå ut med mig första skoldagen efter lovet.” ”Eric är ett sexistiskt svin”, sa Clary och ville plötsligt absolut inte veta vilken tjej Simon tyckte hade den hetaste kroppen. ”Ni borde kanske kalla bandet The Sexist Pigs.” ”Det låter inte så dumt.” Simon verkade ta det med ro. Clary gjorde en grimas åt honom just som hennes väska började vibrera och mobilen ringde. Hon fiskade upp den ur dess blixtlåsficka. ”Är det din mamma igen?” frågade han. Clary nickade. Hon kunde se sin mamma framför sig, liten och ensam i dörren till deras lägenhet. Skuldkänslorna bubblade upp inom henne. Hon såg upp på Simon som tittade tillbaka med oro i blicken. Hans ansikte var så välbekant att hon skulle ha kunnat rita av det i sömnen. Hon tänkte på de veckor av ensamhet som väntade utan honom och tryckte ner mobilen i väskan igen. ”Kom nu”, sa hon. ”Annars missar vi poesin.” 31


3 SKUGGJÄGARE När de väl kom fram till Java Jones stod Eric redan på scenen och gungade fram och tillbaka framför mikrofonen med hopknipna ögon. Tillfället till ära hade han färgat topparna på sitt hår rosa. Bakom honom satt Matt och bankade oregelbundet på en djembetrumma. Han såg ut att vara hög. ”Det här kommer att suga något så djävulskt”, förutspådde Clary. Hon tog Simons ärm och drog med honom mot dörren. ”Om vi flyr nu har vi fortfarande en chans.” Han skakade beslutsamt på huvudet. ”Jag är en ordhållig man.” Han rätade på sig. ”Jag köper kaffe om du fixar en plats. Vad vill du ha?” ”Bara kaffe. Svart – som min själ.” Simon gick muttrande bort till kafédisken medan Clary gick för att leta upp någonstans att sitta. Det var ovanligt mycket folk på kaféet för att vara en måndag – de flesta av de nötta sofforna och fåtöljerna var upptagna av tonåringar som njöt av att vara lediga en vardag. Lukten av kaffe och nejlikecigaretter var överväldigande. Till sist hittade Clary en liten ledig soffa i ett mörkt hörn långt in i lokalen. Den enda personen i närheten var en blond tjej i orange linne som var helt uppslukad av att leka med sin iPod. Bra, tänkte Clary, här kommer Eric inte att kunna hitta oss efter föreställningen och fråga vad vi tyckte om hans dikter. Den blonda tjejen lutade sig över ryggstödet på sin fåtölj och knackade Clary på axeln. ”Ursäkta.” Clary tittade förvånat upp. ”Är det där din pojkvän?” frågade tjejen. Clary följde hennes blick, redan beredd på att säga: Nej, jag känner honom inte, när hon förstod att tjejen menade Simon. Han var på väg mot dem och försökte med sammanbiten min att inte tappa någon av de båda frigolitmuggarna han bar på. 32

”Öh, nej”, sa Clary. ”Han är en kompis till mig.” Tjejen log brett. ”Han är söt. Har han någon flickvän?” Clary tvekade ett ögonblick för länge innan hon svarade. ”Nej.” Tjejen såg misstänksam ut. ”Är han bög?” Clary slapp svara på detta eftersom Simon då kom fram till bordet. Den blonda tjejen sjönk hastigt ner i sin fåtölj igen när han ställde ner muggarna på bordet och slängde sig ner bredvid Clary. ”Jag hatar när de får slut på riktiga koppar. De här är asvarma.” Han blåste på sina fingrar med rynkad panna. Clary försökte dölja ett leende medan hon såg på honom. I vanliga fall funderade hon aldrig på om Simon var snygg eller ej. Hans mörka ögon var väl fina, och det senaste året eller så hade han musklat till sig på ett trevligt sätt. Med rätt frisyr ... ”Du stirrar på mig”, sa Simon. ”Varför stirrar du på mig? Har jag någonting i ansiktet?” Jag borde berätta det för honom, tänkte hon, men kände samtidigt ett underligt motstånd inom sig. Jag är en dålig vän om jag inte gör det. ”Titta inte, men den där blonda tjejen tycker du är söt”, viskade hon. Simons blick sögs åt sidan och fastnade på tjejen, som var demonstrativt försjunken i ett nummer av Shonen Jump. ”Hon i den orangea toppen?” Clary nickade. Simon såg skeptisk ut. ”Varför tror du det?” Säg det nu. Kom igen, säg det. Clary öppnade munnen men avbröts av ett rundgångstjut. Hon grimaserade och höll för öronen medan Eric brottades med sin mikrofon uppe på scenen. ”Ursäkta, gott folk!” ropade han. ”Okej. Jag heter Eric, och det här är min homeboy Matt på trummor. Min första dikt heter ’Utan titel’.” Han skrynklade ihop ansiktet som om han hade ont och ylade i micken. ”Kom, min falska avgudabild, mina skändliga länder! Bestryk varje protuberans med fruktlöst nit!” Simon gled ner på sin plats. ”Snälla, tala inte om för någon att jag känner honom.” Clary fnissade. ”Vem använder ett ord som ’skändlig’?” 33


”Eric”, sa Simon bistert. ”Det är skändligheter med i alla hans dikter.” ”Svulstig är min plåga!” jämrade sig Eric. ”Lidandet sväller inombords!” ”Det kan du lita på”, sa Clary. Hon gled ner bredvid Simon. ”Du, den där tjejen som tycker du är söt ...” ”Kan vi glömma henne ett ögonblick?” sa Simon. Clary blinkade förvånat. ”Det är en sak jag skulle vilja prata med dig om.” ”Furious Mole är inte något bra bandnamn”, sa Clary genast. ”Inte det”, sa Simon. ”Det är om det där vi pratade om förut. Att jag inte har någon flickvän.” ”Aha.” Clary ryckte på ena axeln. ”Jag vet inte. Prova med att bjuda ut Jaida Jones”, föreslog hon. Jaida var en av de få tjejer på St. Xavier’s som hon faktiskt gillade. ”Hon är trevlig och tycker om dig.” ”Jag vill inte gå ut med Jaida Jones.” ”Varför inte?” Plötsligt greps Clary av en oförklarlig irritation. ”Gillar du inte smarta tjejer? Är du fortfarande ute efter en het kropp?” ”Varken det ena eller det andra”, sa Simon, som verkade upprörd. ”Jag vill inte gå ut med henne eftersom det inte skulle vara schyst mot henne om ...” Han tystnade. Clary böjde sig fram. Ur ögonvrån såg hon att den blonda tjejen också lutade sig framåt. Hon tjuvlyssnade förstås. ”Varför inte?” frågade Clary. ”För att jag gillar någon annan”, sa Simon. ”Okej.” Simon såg svagt grönaktig ut, ungefär som när han hade brutit fotleden under en fotbollsmatch i parken och varit tvungen att linka hem på den. Hon undrade varför i hela friden han kunde bli så uppjagad över att han tyckte om någon. ”Du är väl inte bög?” Simon blev ännu grönare. ”I så fall hade jag klätt mig snyggare.” ”Men vad är det, då?” frågade Clary. Hon skulle just säga att om det var Sheila Barbarino han var kär i skulle Eric spöa honom, men då hörde hon någon hosta ljudligt bakom henne. Det var en föraktfull hostning, som när någon försöker låta bli att skratta högt. 34

Hon vände sig om. Där, på en urblekt, grön soffa någon meter bakom henne, satt Jace. Han hade på sig samma mörka kläder som på klubben föregående kväll. Armarna var bara och täckta med svaga, vita linjer som liknade gamla ärr. Runt handlederna hade han långa metallarmband, och under det vänstra såg hon benskaftet till en kniv sticka fram. Han såg henne rakt i ögonen med ett roat leende på de smala läpparna. Än värre än känslan av att någon skrattade åt henne var Clarys totala förvissning om att han inte hade suttit där alldeles nyss. ”Vad är det?” Simon hade följt hennes blick, men det syntes på hans oförstående min att han inte kunde se Jace. Men jag ser dig. Hon stirrade på Jace medan hon tänkte det, och han lyfte vänsterhanden för att vinka till henne. Sedan reste han sig och släntrade bort till dörren. Clary gapade förvånat. Han bara gick därifrån. Hon kände Simons hand på sin arm. Han sa hennes namn, frågade om någonting var på tok, men hon hörde honom knappt. ”Jag är strax tillbaka”, hörde hon sig själv säga samtidigt som hon for upp från soffan och nätt och jämnt kom ihåg att ställa ifrån sig kaffemuggen. Hon rusade bort till dörren medan Simon satt kvar och stirrade efter henne. Clary slog upp dörren, livrädd för att Jace skulle ha försvunnit i grändens skuggor som en vålnad. Men där stod han, nonchalant lutad mot husväggen. Han hade just tagit upp en sak ur fickan och tryckte på knappar på den. Han tittade förvånat upp när kaféets dörr stängdes bakom henne. I det hastigt tätnande skymningsdunklet såg hans hår gyllene ut, med en ton av koppar. ”Din kompis dikter är fruktansvärda”, sa han. Clary blinkade överrumplat. ”Va?” ”Jag sa att hans dikter är hemska. Det låter som om han har svalt en ordbok och börjat spy ut orden på måfå.” ”Jag bryr mig inte om Erics dikter.” Clary var rasande. ”Jag vill veta varför du följer efter mig.” ”Vem säger att jag följde efter dig?” 35


”Mycket lustigt. Och dessutom tjuvlyssnade du. Tänker du berätta vad det här handlar om eller ska jag ringa polisen med en gång?” ”Och säga vad då?” sa Jace kyligt. ”Att du besväras av osynliga personer? Tro mig, flicka lilla, polisen kommer inte att gripa någon de inte kan se.” ”Jag har ju sagt att jag inte heter ’flicka lilla’ ”, sa hon sammanbitet. ”Jag heter Clary.” ”Jag vet”, sa han. ”Fint namn. Det betyder salvia. Förr i tiden trodde man att den som åt salviafrön kunde få se småfolket. Visste du det?” ”Jag vet inte vad du snackar om.” ”Du vet visst inte mycket, du?” sa han. Det fanns ett slött förakt i hans blick. ”Du är precis som vilken mondän som helst, och ändå kan du se mig. Det är en gåta.” ”Vad är en mondän?” ”Någon som tillhör människornas värld. Någon som du.” ”Men du är en människa”, sa Clary. ���Det är sant”, sa han. ”Men jag är inte som du.” Det fanns inget defensivt i hans röst. Snarare lät det som om hon fick tro vad hon ville, honom kvittade det. ”Du tror att du är bättre än vi. Det var därför du skrattade åt oss.” ”Jag skrattade åt er för att kärleksförklaringar roar mig, särskilt när känslorna är obesvarade”, sa han. ”Och för att din Simon är den mondänaste mondän jag någonsin träffat på. Och för att Hodge trodde att du kunde vara farlig, men i så fall vet du det sannerligen inte själv.” ”Skulle jag vara farlig?” ekade Clary häpet. ”Jag såg dig döda någon i går kväll. Jag såg dig köra en kniv i honom och ...” Och jag såg honom hugga efter dig med fingrar vassa som rakblad. Jag såg dig bli skuren, jag såg dig blöda, och nu ser du ut som om ingenting ens rört vid dig. ”Jag må vara en dråpare”, sa Jace, ”men jag vet vad jag är. Kan du säga detsamma?” ”Jag är en vanlig människa, precis som du sa. Vem är Hodge?” 36

”Min lärare. Och jag skulle inte ha så bråttom att sätta på mig etiketten ’vanlig’ om jag var du.” Han böjde sig fram. ”Får jag se din högerhand.” ”Min högerhand?” upprepade Clary. Han nickade. ”Om jag visar dig min hand, lämnar du mig i fred då?” ”Absolut.” Det fanns en road underton i hans röst. Hon sträckte motvilligt fram högerarmen. Den såg blek ut i det svaga ljuset från fönstren. Knogarna var beströdda med små fräknar. Av någon anledning kände hon sig lika utsatt och blottad som om hon hade dragit upp tröjan och visat honom sin nakna överkropp. Han tog hennes hand i sin och vände på den. ”Ingenting.” Han lät nästan besviken. ”Du är väl inte vänsterhänt?” ”Nej. Hur så?” Han släppte handen med en axelryckning. ”Alla skuggjägarbarn blir märkta med klarsynrunan på högerhanden – eller vänster om de är vänsterhänta, som jag – när de är små. Det är en permanent runa som hjälper oss att se den magiska världen.” Han visade henne baksidan av sin vänsterhand, men hon tyckte den såg helt normal ut. ”Jag ser ingenting”, sa hon. ”Låt ditt sinne slappna av”, sa han. ”Låt det komma till dig. Som när man väntar på att något ska stiga upp till vattenytan.” ”Du är inte klok.” Men hon slappnade av, tittade på hans hand, såg de tunna vecken på knogarna, de långa fingerlederna ... Det dök upp plötsligt, som en blinkande varningsskylt. En svart bild som liknade ett öga på hans handrygg. När hon blinkade försvann den. ”En tatuering?” Han log självbelåtet och lät handen falla. ”Jag trodde väl att du kunde göra det. Och nej, det är ingen tatuering – det är ett märke. De är runor som bränts in i vår hud. Olika märken gör olika saker. Vissa är permanenta men de flesta försvinner när man har använt dem.” ”Är det därför du inte är gaddad på hela armarna i dag?” frågade hon. ”Ens när jag koncentrerar mig?” 37


”Precis.” Han lät nöjd med sig själv. ”Jag visste att du i alla fall hade synen.” Han tittade upp mot himlen. ”Det är nästan mörkt. Vi borde gå.” ”Vi? Du sa ju att du skulle lämna mig i fred.” ”Jag ljög”, sa Jace utan minsta antydan till skam. ”Hodge sa att jag måste ta med dig till Institutet. Han vill prata med dig.” ”Varför vill han det?” ”För att du känner till oss nu”, sa Jace. ”Oss?” ekade hon. ”Folk som du, menar du. Folk som tror på demoner.” ”Folk som dödar dem”, sa Jace. ”Vi kallas för skuggjägare. Det är i varje fall vad vi kallar oss själva. Nedomvärldarna har mindre smickrande namn på oss.” ”Nedomvärldarna?” ”Nattens barn. Besvärjare. Väsen. De magiska varelserna i den här dimensionen.” Clary skakade på huvudet. ”Håll inte igen nu. Det finns förstås vampyrer och varulvar och zombier också?” ”Det är klart att det finns”, informerade Jace henne. ”Det är inte utan orsak alla dessa sägner finns. De är baserade på fakta, även om mondänerna tror att de är myter. Skuggjägarna har ett talesätt: Alla sagor är sanna. Fast”, tillade han, ”ska man vara noga träffar man oftast på zombier längre söderut, där vodun-prästerna håller till.” ”Mumier, då? Springer de bara omkring i Egypten?” ”Var inte löjlig. Ingen tror på mumier.” ”Inte?” ”Självklart inte”, sa Jace. ”Du, Hodge kommer att förklara alltihop när du träffar honom.” Clary lade armarna i kors över bröstet. ”Och om jag inte vill träffa honom?” ”Det är ditt problem i så fall. Du kan följa med antingen frivilligt eller ofrivilligt.” Clary trodde inte sina öron. ”Hotar du med att kidnappa mig?” 38

”Om det är så du vill kalla det”, sa Jace. ”Ja.” Clary öppnade ilsket munnen för att protestera men avbröts av ett påträngande, surrande ljud. Det var mobilen som ringde igen. ”Ta det du, om du vill”, erbjöd Jace henne generöst. Mobilen slutade ringa, sedan började den på nytt, högt och envetet. Clary rynkade pannan – hennes mamma måste verkligen oroa ihjäl sig. Hon vände sig till hälften bort från Jace och började gräva i väskan. När hon väl lyckats rota fram mobilen var den inne på tredje omgången signaler. Hon satte den mot örat. ”Mamma?” ”Åh, Clary. Tack gode gud.” En ilning av rädsla löpte längs Clarys ryggrad. Hennes mamma lät helt panikslagen. ”Lyssna på mig ...” ”Det är ingen fara, mamma. Jag mår bra. Jag är på väg hem ...” ”Nej!” Jocelyns röst blev hes av skräck. ”Kom inte hem! Förstår du vad jag säger, Clary? Våga inte komma hem. Gå hem till Simon. Gå raka vägen hem till Simon och stanna där tills jag kan ...” Ett ljud i bakgrunden avbröt henne, ljudet av något som föll och krossades, något tungt som slog i golvet ... ”Mamma!” ropade Clary i mobilen. ”Mamma, hur är det?” Ett högt surrande kom från telefonen. Clarys mammas röst överröstade surret. ”Lova mig bara att du inte kommer hem. Gå till Simon och ring Luke – säg till honom att han har hittat mig ...” Hennes ord dränktes av ett väldigt brak som av trä som knäcktes. ”Vem har hittat dig? Mamma, har du ringt polisen? Har du ...” Hennes fråga avbröts av ett ljud som Clary aldrig skulle glömma – ett strävt, hasande ljud, följt av en duns. Clary hörde sin mamma dra efter andan innan hon med kusligt lugn röst sa: ”Clary, jag älskar dig.” Sedan blev det tyst. ”Mamma!” skrek Clary i mobilen. ”Mamma, är du där?” Samtal avslutat stod det på displayen. Men varför skulle hennes mamma bara ha lagt på så där? 39


”Clary”, sa Jace. Det var första gången hon hört honom säga hennes namn. ”Vad är det?” Clary ignorerade honom. Febrilt tryckte hon på knappen som slog hennes hemnummer. Det kom inget svar, bara en pipande upptagetsignal. Clarys hand hade börjat skaka okontrollerat. När hon försökte slå numret igen gled mobilen ur hennes grepp och slog i trottoaren, hårt. Hon slängde sig ner för att ta upp den, men den var död, med en lång spricka tvärs över framsidan. ”Helvete!” Hon slängde ifrån sig telefonen och var nära att brista i gråt. ”Sluta.” Jace drog upp henne på fötter med ett grepp om hennes handled. ”Har det hänt någonting?” ”Ge mig din mobil”, sa Clary och tog den avlånga, svarta saken ur hans skjortficka. ”Jag måste ...” ”Det är ingen mobil”, sa Jace utan att försöka ta tillbaka den. ”Det är en sensor. Du kommer inte att kunna använda den.” ”Men jag måste ringa polisen!” ”Berätta först vad som har hänt.” Hon försökte dra loss handen, men hans grepp var otroligt starkt. ”Jag kan hjälpa dig.” Ursinnet vällde upp i Clary som en kokande tidvattenvåg. Utan att ens tänka gjorde hon ett utfall med handen mot hans ansikte, rev honom med naglarna över kinden. Han ryckte förvånat undan huvudet. Clary slet sig loss och sprang mot ljuset på Seventh Avenue. När hon kom fram till gatan snodde hon runt, halvt beredd på att få se Jace komma springande efter henne. Men gränden var tom. Ett ögonblick stirrade hon osäkert in bland skuggorna. Ingenting rörde sig där. Sedan vände hon på klacken och sprang hemåt.

40

4

GLUPAREN Det hade blivit ännu varmare i luften och att springa hem kändes som att simma så fort hon kunde genom kokande soppa. Vid övergångsstället före sitt kvarter fastnade Clary framför röd gubbe. Hon gungade otåligt upp och ner på tårna medan bilarna rusade förbi. Hon försökte ringa hem igen, men den här gången hade Jace inte ljugit. Hans telefon var ingen telefon. Den såg i alla fall inte ut som någon mobil Clary någonsin hade sett. Det fanns inga siffror på sensorns knappar, bara konstiga symboler, och den hade ingen skärm. När hon sprang vidare mot sitt hus såg hon att det var tänt på andra våningen, vilket brukade betyda att hennes mamma var hemma. Okej, intalade hon sig. Allt är som det ska. Men hon fick en hård klump i magen så fort hon steg in i entréhallen. Taklampan hade slocknat och entrén låg i dunkel. Skuggorna kändes fulla av osynliga rörelser. Med en rysning började hon gå uppför trappan. ”Och vad tror du att du håller på med egentligen?” sa en röst. Clary virvlade runt. ”Vad ...” Hon kom inte längre. Hennes ögon hade börjat vänja sig vid mörkret, och nu såg hon konturerna av en stor fåtölj som släpats fram framför Madame Dorotheas stängda dörr. Den gamla kvinnan var nertryckt i den som en stor, välstoppad kudde. I dunklet kunde Clary bara se den runda formen av hennes pudrade ansikte, den vita spetssolfjädern i hennes hand och munnens mörka, gapande hål när hon talade. ”Din mor har fört ett fruktansvärt oväsen där uppe”, sa Dorothea. ”Vad håller hon på med? Flyttar möbler?” ”Jag tror inte ...” ”Och trappljuset har brunnit ut, såg du det?” Dorothea knackade med solfjädern mot fåtöljens armstöd. ”Kan inte din mor be sin pojkvän byta det?” 41


”Luke är inte ...” ”Dessutom behöver takfönstret putsas. Det är smutsigt. Undra på att det nästan är kolsvart här inne.” Luke är INTE vaktmästare här, ville Clary säga, men lät bli. Det här var typiskt för hennes gamla granne. När hon väl hade fått Luke att komma för att byta glödlampan skulle hon be honom att göra hundra andra saker – hämta hennes varor från mataffären, rensa avloppet i hennes dusch. En gång hade hon fått honom att hugga sönder en gammal soffa med en yxa så att hon kunde få ut den ur lägenheten utan att behöva lyfta av dörren från gångjärnen. Clary suckade. ”Jag ska fråga.” ”Det hoppas jag.” Dorothea smällde ihop solfjädern med en handrörelse. Clarys känsla av att någonting var fel blev bara starkare när hon kom upp till lägenhetsdörren. Den var olåst och stod på glänt så att en kilformad ljuskägla kastades ut i trappuppgången. Med en känsla av ökande panik sköt hon upp dörren. Inne i lägenheten var alla lampor tända och uppvridna på max. Ljuset stack henne i ögonen. Hennes mammas nycklar och rosa handväska låg på den lilla hyllan i smidesjärn innanför dörren, där hon alltid lade dem. ”Mamma?” ropade Clary. ”Mamma, jag är hemma.” Inget svar. Hon gick in i vardagsrummet. Båda fönstren stod öppna och de långa, vita, tunna gardinerna vajade i luftdraget som oroliga spöken. Det var inte förrän vinden lade sig och gardinerna kom till ro som Clary såg att kuddarna hade plockats upp från soffan och låg kringströdda i rummet. En del av dem var uppslitna på längden så att innandömet av bomull vällt ut på golvet. Bokhyllorna var omkullvälta och böckerna låg huller om buller. Pianopallen låg på sidan och gapade som ett öppet sår, så att Jocelyns älskade notböcker rasat ut. Det hemskaste av alltihop var tavlorna. Varenda en hade slitits ut ur sin ram och skurits i tunna remsor som låg utspridda över golvet. Det måste ha gjorts med en kniv – tavelduk var nästan omöjligt att riva sönder med bara händerna. 42

De tomma ramarna såg ut som nakna skelett. Clary kände hur ett skrik letade sig upp genom hennes bröst. ”Mamma!” vrålade hon. ”Var är du? Mammi!” Hon hade inte kallat Jocelyn för ”mammi” sedan hon var åtta. Med bultande hjärta rusade hon ut i köket. Det var tomt, skåpluckorna stod öppna, ur en krossad tabascoflaska hade röd, stark vätska runnit ut över linoleumgolvet. Hennes knän kändes som påsar fulla med vatten. Hon visste att hon borde springa ut ur lägenheten, leta upp en telefon, ringa polisen. Men allt sådant kändes avlägset – först måste hon hitta sin mamma, måste se att hon var oskadd. Tänk om det hade varit tjuvar här, tänk om hennes mamma hade kämpat emot ..? Vad skulle det vara för tjuvar som inte tog med sig en plånbok, eller tv:n, dvd-spelaren, de dyra datorerna? Nu var hon framme vid dörren till sin mammas sovrum. Först verkade det som om åtminstone detta rum hade lämnats orört. Jocelyns handsydda, blommiga lapptäcke låg prydligt hopvikt på överkastet. Clarys eget ansikte log mot henne från nattygsbordet, ett femåringsleende med tappade tänder, inramat av rödblont hår. En snyftning bröt fram ur Clarys bröst. Mamma, grät hon inombords, vad har hänt med dig? Tystnaden svarade henne. Nej, inte tystnad – ett ljud hördes genom lägenheten, ett ljud som fick hennes nackhår att resa sig. Som om någonting vält omkull, något tungt som slog i golvet med en dov duns. Dunsen följdes av ett släpande, hasande ljud – och det var på väg mot sovrummet. Med en klump av skräck i magen tog sig Clary upp på fötter och vände sig sakta om. Först trodde hon att dörröppningen var tom och kände en våg av lättnad skölja över sig. Sedan tittade hon ner. Den låg hopkrupen mot golvet, en lång, fjällig varelse med en samling matta, svarta ögon mitt på sin välvda skalle. Den såg ut som en korsning mellan krokodil och tusenfoting, med tjock, platt nos och en taggig svans som piskade hotfullt från sida till sida. En mängd ben kröktes under den när den förberedde sitt språng. Ett gällt skrik frigjorde sig ur Clarys strupe. Hon vacklade baklänges, snubblade och föll just som varelsen kastade sig mot 43


henne. Hon rullade åt sidan och den missade med bara några centimeter, gled över trägolvet och rev upp djupa fåror med sina klor. Ett dovt morrande bubblade fram mellan dess käftar. Hon kravlade sig upp och sprang mot hallen, men varelsen var för snabb för henne. Den hoppade igen och landade precis ovanför dörren, där den hängde på väggen som en jättelik, ondskefull spindel och blickade ner på henne med sina många ögon. Käkarna öppnades sakta och grönaktigt drägel rann ut genom en rad krökta huggtänder. En lång, svart tunga piskade ut ur käften medan den väste och rosslade. Till sin fasa insåg Clary att ljuden bildade ord. ”Flicka”, väste den. ”Kött. Blod. Att äta, att äta.” Sakta började den glida ner från väggen. En del av Clary hade kommit förbi skräcken och in i ett slags iskallt lugn. Nu var odjuret på golvet igen, krypande mot henne. Hon backade undan och tog ett tungt, inramat foto från byrån bredvid sig – hon själv, hennes mamma och Luke på Coney Islands nöjesfält, på väg i varsin radiobil – och slungade det mot monstret. Fotoramen träffade mittdelen, studsade och slog i golvet så att glaset krossades. Varelsen verkade inte ens märka det. Den kom mot henne medan glasskärvorna knastrade under dess fötter. ”Ben att knäcka, att suga ut märgen, ådror att dricka ur ...” Clarys rygg slog i väggen. Hon kom inte längre. Hon kände en rörelse mot höften och var nära att hoppa högt. Hennes ficka. Hon körde ner handen och drog upp plastgrejen som hon hade tagit från Jace. Sensorn darrade som en mobils vibrationssignal. Det hårda materialet var nästan smärtsamt varmt mot hennes handflata. Hon slöt handen om sensorn just som varelsen hoppade. Varelsen törnade in i henne och slog omkull henne så att hennes huvud och axlar slog i golvet. Hon vred sig åt sidan, men den var för tung. Den låg över henne, en äcklig, slemmig tyngd som fick henne att vilja kräkas. ”Att äta, att äta”, jämrade den sig. ”Men det är förbjudet, att svälja, att njuta.” Den heta andedräkten i hennes ansikte stank av blod. Hon kunde inte andas. Det kändes som om hennes revben skul44

le knäckas. Hennes arm var fastklämd mellan hennes egen kropp och monstrets, och sensorn trycktes in i hennes hand. Hon vred på sig, försökte få loss handen. ”Valentine får inget veta. Han sa inget om en flicka. Valentine blir inte arg.” Det ryckte i den läpplösa munnen och käkarna öppnades sakta. En pust av het, stinkande andedräkt slog mot hennes ansikte. Clary fick loss handen. Med ett tjut slog hon mot odjuret, ville krossa det, förblinda det. Hon hade nästan glömt bort sensorn. När varelsen högg mot hennes ansikte med uppspärrat gap tryckte hon in sensorn mellan tänderna och kände het, frätande saliv täcka hennes handled. Den stänkte i brännande droppar på hennes nakna ansikte och hals. Som på långt avstånd hörde hon sig själv skrika. Varelsen såg nästan förvånad ut och drog hastigt tillbaka huvudet med sensorn fastklämd mellan två tänder. Den morrade, ett grötigt, ilsket surrande, och kastade tillbaka huvudet. Clary såg det svälja, såg rörelserna i halsen. Nu är det min tur, tänkte hon panikslaget. Nu är ... Plötsligt började det rycka i odjuret. Med okontrollerade spasmer rullade det av Clary och över på rygg medan den vevade med alla benen i luften. Svart vätska rann ur dess mun. Clary kippade efter luft, rullade över på mage och började krypa iväg från varelsen. Hon hade nästan nått fram till dörren när hon hörde någonting susa genom luften. Hon försökte ducka, men det var för sent. Ett föremål träffade henne hårt i bakhuvudet och hon slungades framåt, ner i mörkret. Ljuset högg genom hennes ögonlock. Blått, vitt, rött. Ett tjut hördes, gällare och gällare som skriket från ett skräckslaget barn. Clary kväljdes och öppnade ögonen. Hon låg på kallt, fuktigt gräs. Ovanför henne dallrade natthimlen. Stjärnornas kalla sken blektes av stadens ljus. Jace låg på knä bredvid henne och slet ett tygstycke i remsor medan det glänste i silvermanchetterna om hans handleder. ”Ligg stilla.” Tjutet hotade att spränga hennes trumhinnor. Clary vred olydigt huvudet åt sidan och belönades genast med ett hugg 45


av rakbladsvass smärta längs ryggen. Hon låg på en liten gräsmatta bakom Jocelyns omsorgsfullt vårdade rosenbuskar. Bladen skymde delvis gatan för henne, men hon såg polisbilen som med blinkade ljus och ylande sirener stod uppkörd på trottoaren. Det hade redan samlats en liten klunga grannar som stirrade på bilen när dörrarna öppnades och två poliser i blåa uniformer steg ur. Polisen. Hon försökte sätta sig upp men fick återigen kväljningar medan hennes fingrar klöste krampartat i den fuktiga jorden. ”Ligg stilla, sa jag”, väste Jace. ”Glupardemonen träffade dig i bakhuvudet. Den var redan halvdöd så det var inte mycket till sting, men vi måste ta dig till Institutet. Rör dig inte nu.” ”Den där varelsen ... monstret ... den pratade.” Clary darrade okontrollerat. ”Du har hört en demon prata förut.” Varsamt förde Jace in bandet av hopknutna tygremsor under hennes nacke och knöt ihop det. Det var insmort med någon vaxartad sörja, som salvan hennes mamma använde för att mjuka upp sina händer efter att ha misshandlat dem med oljefärg och terpentin. ”Demonen på Pandemonium – den såg ut som en människa.” ”Det var en eidolondemon. En formskiftare. Glupare ser ut som de ser ut. Inte särskilt snygga, men det är de för dumma för att bry sig om.” ”Den sa att den skulle äta upp mig.” ”Men det gjorde den inte. Du dödade den.” Jace avslutade knuten och drog sig tillbaka. Till Clarys lättnad hade smärtan i hennes nacke avtagit. Hon drog sig upp i sittande ställning. ”Polisen är här.” Hennes röst lät som en grodas kväkande. ”Vi borde ...” ”De kan inte göra någonting. Antagligen hörde någon när du skrek och anmälde det. Jag slår vad om att det där inte är riktiga poliser. Demoner har en förmåga att sopa igen spåren efter sig.” ”Min mamma”, sa Clary. Hon fick tvinga fram orden genom sin svullna hals. ”Glupargiftet pumpas runt i dina ådror nu. Du är död inom 46

en timme om du inte följer med mig.” Han reste sig och räckte henne handen. Hon tog den och han drog upp henne. ”Kom.” Hela världen gungade. Jace lade handen mot hennes rygg och söttade henne. Han luktade jord, blod och metall. ”Kan du gå?” ”Jag tror det.” Hon kikade genom de blommande buskarna. Hon såg poliserna komma längs gången. En av dem, en slank, blond kvinna, hade en ficklampa i handen. När hon lyfte den såg Clary att handen saknade kött, en skeletthand vars fingrar slutade i beniga spetsar. ”Hennes hand ...” ”Jag sa ju att de kunde vara demoner.” Jace tittade mot baksidan av huset. ”Vi måste härifrån. Kommer vi ut genom gränden?” Clary skakade på huvudet. ”Den är igenmurad. Det går inte ...” Sedan avbröts hon av ett hostanfall och lyfte handen för att hålla för munnen. När hon tog bort den var den röd. Hon jämrade sig. Han tog henne om handleden och vred på den så att den vita, sårbara huden på armens insida låg blottad under månskenet. Blåa ådror löpte som vägar på en karta under huden och förde förgiftat blod till hennes hjärta, till hennes hjärna. Clary kände hur knäna ville vika sig under henne. Jace hade någonting i handen, något vasst och silverblankt. Hon försökte dra undan handen, men hans grepp var för hårt. Hon kände en svidande kyss mot sitt skinn. När han släppte såg hon en bläcksvart symbol som de som täckte hans hud, strax ovanför handledsvecket. Den här såg ut som ett antal cirklar som överlappade varandra. ”Vad ska den där göra?” ”Den gömmer dig”, sa han. ”Tillfälligt.” Han stoppade tillbaka det som Clary trott var en kniv innanför bältet. Det var en lång, självlysande cylinder, tjock som hans pekfinger och spetsig i ena änden. ”Min stele”, sa han. Clary frågade inte vad det var för något. Hon hade fullt upp med att inte falla omkull. Marken böljade upp och ner under hennes fötter. ”Jace”, sa hon och föll ihop mot honom. Han tog emot henne som om han var van vid att fånga upp svimmande tjejer, som om det var något han gjorde varenda 47



9789163875052