Issuu on Google+

Första kapitlet I vilket hotellet ges ett nytt konstigt namn och en korvgubbe kommer på besök.

Ingo hade inget att göra. Roger var igång med att dammsuga hotellet, och hade försökt få Ingo att hjälpa till. Men det hade han ingen lust med. Det var mycket roligare att stöka till än att städa. – Kan inte dom där från din gamla damm­sugar­ fabrik komma hit igen? frågade Ingo. Det var så roligt att hjälpa dom. Ingo och minigrisen Pyret hade jobbat hårt med att smutsa ner och stöka till, för att testa den nya superdamm­ sugaren från Elektroflax. Och det hade de verkligen lyckats med. De hade smut­ sat ner så skickligt att dammsugaren brakade ihop och alla från fabriken åkte hem.


Det tråkiga var att Elektroflaxgänget inte kom tillbaka för nya tester när dammsugaren var lagad. Det var nästan som om de inte ville att Ingo och Pyret skulle testa den igen. – För min del kan vilka gäster som helst få kom­ ma hit, sa Ritva. Med eller utan dammsugare. – Ja, sa Roger. Det känns så väldigt tomt på hotellet när det är … tomt. Ritva gav Roger en blick. – Får jag ha Pyret här? frågade Ingo hastigt. Bara nu, när vi inte har några gäster? Så känns det kanske inte lika tomt?


Både Roger och Ritva suckade, och öppnade munnen. Men innan de hann svara viftade Isadora med Pladderkuriren. – Vi skulle haft ett hotell i Stockholm i stäl­ let, sa hon. Titta, här står det att alla hotell där är fullbokade. Kronprinsessan ska gifta sej, och då kommer det så mycket folk till stan att det inte går att få ett hotellrum nånstans. Roger och Ritva såg på varandra. Och strax satt de ihopkrupna bredvid varandra i kökssoffan, och bläddrade i det gamla fotoalbumet med bilderna från deras bröllop i Jukkasjärvi. För tusende gången. – Har du tänkt på vilken fin kyrka vi har här i Östra glesbygden? sa Roger. – Jo, sa Ritva. Men det är väl inte så ofta som nån gifter sej där. – Men om det plötsligt blev ofta, sa Roger. Så vet jag ett hotell som skulle bli fullbokat. Några timmar senare hade Ritva snickrat ihop en stor skylt. Och Roger hade skrivit en fiffig text på den, som säkert skulle locka till sig alla som funde­ rade på att gifta sig. 11


Sen åkte Roger och Ingo iväg för att sätta upp den bredvid den andra skylten. Skylten som skulle få folk att svänga av från motorvägen. För att ta in på Hotell Gyllene orren. I stället för att köra vidare. Eller ännu värre: stanna till vid Grossman hotell. Medan de satt i bilen tänkte Ingo på Pyret. Roger och Ritva hade faktiskt inte sagt nej när Ingo frågade om Pyret fick komma till hotellet och hälsa på. Och det var ju nästan som om de hade sagt ja.


Precis innan Roger svängde upp mot motor­ vägen mötte de en stor lyxig bil som just hade svängt av från motorvägen. Samma bil stod parkerad utanför Hotell Gyllene orren när Roger och Ingo kom tillbaka. Roger var arg som ett bi. Någon hade i vanlig ordning sprejat på skylten vid motorvägen. Men inte som i vanliga fall, med två extra bokstäver som bildade Gyllene knorren. Nej, den här gången stod det ett nytt roligt namn på skylten. Ingo skrattade när han fick se det. Tills han såg Rogers arga min. Den var fortfarande arg när Roger klev in i receptionen. Där stod en gubbe och en tant och pratade med Ritva. De måste ha kommit i den lyxiga bilen. – Vi såg er skylt, sa gubben till Roger. Vår dotter ska gifta sej.


Han log. Tanten log också. Ritva log störst av alla. – S-såg ni vår bröllopsskylt? stammade Roger. Fast jag inte ens hade satt upp den? – Bröllopsskylt? sa tanten och såg ut som ett fråge­tecken. – Nej, vi tänkte på reklamskylten vid motor­ vägen. Hotell Gyllene korven! Perfekt! Ingo fnissade. Han tyckte att Gyllene korven lät jätteroligt. – Jag äger nämligen en korvfabrik, sa gubben. – Jaha, sa Ingo. Är du korvgubbe? En gubbe som hade en korvfabrik borde väl vara en korvgubbe? Och hans fru var väl en korvtant? Men tanten bara skrattade och gubben såg irriterad ut. – Jag är korvdirektör. Direktör Frank Orvars­ son. Ägare till Guldkorven, landets förnämsta och anrikaste korvfabrik. – Och nu vill dom fylla hotellet med bröllops­ gäster, sa Ritva och log. – Ja, det verkar mysigt här, sa korvtanten. Gemyt­ ligt. Och framför allt gillar vi smeknamnet ni har gett hotellet. 14


– Ja, det verkar nästan meningen att vi ska ha vårt bröllop just här, sa korvdirektörsgubben och log mot korvtanten. Ett guldkorvsbröllop på Gyllene korven. Ingo hörde att Ritva viskade något om att Gyllene korven-skylten fick sitta uppe tills bröl­ lopet hade varit, för nu skulle de äntligen kunna fylla hela hotellet med gäster. – Men först måste vi förstås ta en titt på Gross­ man hotell också, sa korvtanten. Det lär ju vara väldigt fint. Då slutade Ritva le. Roger blev vit i ansiktet.


Och Ingo förstod att det nog inte skulle bli något bröllop på Gyllene orren. Men då kunde i alla fall Pyret få komma och bo där ett tag. Lite i smyg, kanske. I Ingos rum. Ingo gick ut för att leta rätt på sin gris.


Andra kapitlet I vilket Henning och Amelia flaxar så mycket med armarna att de nästan lyfter.

Isadora och Tony hade sitt favoritställe på Grossman hotell. Längst upp på den slingrande marmortrap­ pan. Där satt de ofta. Ibland satt de alldeles intill varandra. Men Isadora tänkte att det bara var för att se lite bättre. Bara därför. De tyckte båda att det var en perfekt utkiks­ plats. Idag hade de redan kikat på en gubbe som hade stoppat in kavajen i byxorna där bak så att kalsongerna syntes. Han verkade inte veta om det. Tony och Isadora hade precis samma humor. De skrattade så de skakade. Och då var det bra att sitta där ingen såg dem. Nu kom plötsligt en tjock gubbe och en liten tant in genom de flotta glasdörrarna. Ibland dröm­ de Isadora att Gyllene orren hade såna fina dörrar. Som öppnade sig med ett sus. Gubben gick bestämt fram till disken och pling­ ade på en liten klocka. Sen plockade han upp sin 17


mobil och stoppade ner den i fickan igen. Han trummade lite på disken och skulle precis plinga en gång till när Henning Grossman dök upp. Isadora och Tony spejade från sitt gömställe. Nu lutade de sig fram och kikade mellan två trappsteg. Isadora kände Tonys hår mot sin kind. Det var mysigt. Och det kändes nästan som att han, just idag, hade satt sig lite extra nära. Men de satt för långt bort för att höra vad gubben pratade om. Han la båda händerna på dis­ ken och viftade till sig Henning. Så viskade han något i Hennings öra. Isadora suckade. Nu var det ju helt omöjligt att höra där uppifrån trappan. – Vad tror du han säjer? väste Isadora in i Tonys öra. – Vet inte, men det märks snart. – Hur då? 19


– Kolla nu, sa Tony och nickade ner mot disken. Nu hade Henning börjat vifta med armarna. Isadora tyckte att han såg helt knäpp ut. Inte så olik hennes egen pappa. Som också hade den där kons­ tiga vanan att flaxa med armarna. Och då förstod hon att gubben måste vara en speciellt intressant gäst. För det var bara då hennes egen pappa blev så där fånig. Kanske var det typiskt för pappor, funderade hon.


Henning försvann in på kontoret ett ögonblick, men var strax tillbaka. Nu i sällskap med Amelia, Tonys mamma. Som också började vifta med armar­ na. De stod där och kråmade sig och skrattade och viftade så att gubben fick hyscha åt dem att sluta. Så lämnade gubben över en liten papperslapp, vände på klacken och började gå därifrån. Tan­ ten följde efter som en liten hund. Glasdörrarna öppnades och stängdes igen. Genom glaset kunde Isadora se en stor svart bil starta och försvinna i ett dammoln. – Ha ha, pep Henning när Isadora och Tony kom fram till receptionsdisken. Amelia stod lutad mot disken med armarna i kors och blicken i taket. Med samma nöjda min som Henning. – Vem var det där? undrade Tony. Då tyckte Isadora att Henning och Amelia blev lite konstiga. De tittade på varandra och sen på Isadora. Hon kände sig helt uttittad. – Det var … gäster, sa Amelia till slut. – Eller snarare hundra gäster, sa Henning. – Va? 21


Tony skakade på huvudet. – Det ska troligtvis bli stor bröllopsmiddag här på Grossman, sa Henning. – Åh, vad jag älskar bröllop! Det är väl lika bra att sätta igång med planeringen direkt, sa Amelia. – Men ska vi inte vänta på att dom … ja, bestäm­ mer sej? sa Henning och sneglade på Isadora. Då drog Amelia med sig Henning bort till andra änden av disken. Men Isadora hörde vad de sa i alla fall. – Dom hade ju varit på Gyllene orren också, väste Henning. – Men efter att ha sett vårt hotell är det väl ingen risk att dom inte skulle välja oss, eller hur? – Nä, det förstås. – Och han verkade gilla idén med en präst som kan sköta både vigseln och karaoken på kvällen. 22


Isadora vände sig försiktigt om. Henning och Amelia log mot varandra. Isadora ville räcka ut tungan åt dem, men hejdade sig när Tony tog hen­ nes hand. – Jag tycker ert hotell är mysigare på nåt sätt. Det tyckte nog Isadora också. Men gubben och tanten skulle förstås ändå välja Grossman hotell. Och Roger och Ritva skulle bli besvikna och avundsjuka. Som vanligt. Om de bara hade haft såna där coola glasdörrar som på Grossman hotell.

23


9789163866043