plastdunk som inte är vår och som legat där hela sommaren. Men den här sommaren slutar snart. En meter från stranden finns en liten ö som inte rymmer mer än en asp och ett övergivet fågelbo. Jag lutar mig ut över vattnet och tittar ner på de små fjädrarna och de gamla äggen. De är tre, kalla och säkert ruttna. Där bodde en and, sade pappa en gång. Men hon blev rädd och flög iväg. Hon kommer inte tillbaka. Jag skulle gärna lägga mig ner bredvid äggen och sova. Jag är så väldigt trött. Jag sätter mig i den våta mossan och tittar ut. Därute lyser solen. Marcus skrik hörs ända hit. Jag kan också höra hur Lotta vänder bladen. Jag hör hur flugorna kryper i mitt hår. Mitt hår som är rött som ingen annans. Brasan brinner stor och gul i öppna spisen. Lågorna äter den svarta veden. Utanför våra vitmålade fönster är himlen mörkblå, och den heter augustihimmel, har mamma sagt. Värmen från elden svider i mitt ansikte. ”Stoppa in huvudet i elden, Clara”, viskar Marcus. Trots elden är hans andedräkt varm mot mitt öra. ”Stoppa in huvudet själv, din jävel.” Jag sitter i snickarställning på en trädgårdsdyna framför elden och äter hamburgare. Mamma och pappa sitter vid bordet och mamma suckar mest och säger saker som att Birgitta bara fortsätter att gråta och går inte ut. Mamma gömmer ansiktet i händerna. ”Det är så hemskt”, säger hon. ”Stoppa in huvudet, Clara”, tjatar Marcus igen. Lotta har slutat att tugga på sin hamburgare. ”Stoppa in huvudena båda två så man slipper höra er”, säger hon och sträcker ut sitt ben och kör upp foten mellan Marcus ben. Mamma suckar bakom oss, sucken flyger över våra huvuden, kryper in i våra hår, finner vägen ut igen och flyger in i elden där den äts som veden. ”Det är så hemskt”, säger mamma. ”Tur att barnen inte riktigt förstår.”
10
axmacher_nackrosbarnen_220060.indd
10
09-03-06
14.04.58