Issuu on Google+

Pojken

(1982) Det ligger en pojke och flyter i vattnet. Han ligger med ansiktet nedåt, som om han tittade ner mot sjöns botten. Han är naken och vit, hans tunna ben och armar ser ut som maskar mot det svarta vattnet. Det är grå moln ovanför, det sveper en vind emot oss, och vågor växer runt pojkens kropp. Men han rör sig inte. Med vinden kommer pappas röst, pappa kommer springande, han skriker: ”Nej, nej, ring ambulans! Nej, nej!” Han springer så fort att han tappar träskorna, ser han inte det? Märker inte pappa att han tappat träskorna? Nej, han springer vidare, han är röd i ansiktet nu, lika röd som sina solbrända underarmar. Han springer ut i vattnet, slänger sig i och simmar ut mot pojken. ”Kom vi går in”, säger Lotta. Hon tar tag i min hand, trycker ihop den så att det gör ont. Lottas hand är stark, den drar mig med över gräsmattan och uppför den nysnickrade och flisiga trätrappan. Däruppe ligger stugan, brun med blå fönsterluckor. Lotta trycker ihop min hand tills jag kvider, hennes ben går så fort, hennes bara fötter smäller mot träplankorna som om de inte brydde sig om att de fick flisor i sulorna. Jag vrider på huvudet för att se på pojken som ligger så stilla, men han ligger inte kvar. Pappa har fått tag i honom och simmar på rygg in mot land. Pojkens huvud slokar, det hänger visset, långt ner över ena axeln. Lotta har slutat att dra i min hand. Hon har släppt den. Vi står på översta trappsteget och ser ut mot sjön. Marcus står med de andra vid stranden. Carina står med händerna för munnen. Mattias täcker sina 5

axmacher_nackrosbarnen_220060.indd

5

09-03-06

14.04.58


ögon. Men Marcus står orörlig. Någonstans långt borta mullrar åskan, det blåser upp, och vågorna växer på sjön. Pappa är snart vid stranden, han går med vattnet till midjan, han flåsar, han släpar pojken efter sig. ”Ring!” skriker han när han har luft nog. Hans ansikte är vitt nu. Men inte lika vitt som pojkens. ”Ring efter en ambulans!” skriker han. Jag vet inte vem han skriker till. Lotta och jag står stilla. Lotta har armarna i kors över bröstet, hon biter på den munblåsa jag vet att hon har på insidan av sin underläpp. Nu ligger pojken på gräset med sina maskarmar och med sin blåa mun. Pappa blåser in i den blåa munnen när han inte skriker. ”Hör du mig?” skriker han. Jag tyckte bättre om det förut, när pojken låg i vattnet och allt var lugnt och stilla. Jag vet att sjöns botten består av dy och kvistar och sjögräs och gamla fisklik och näckrosor. Var det det han tittade på? Lotta vänder sig om och går in i stugan. ”Hör du mig?” skriker pappa nere på gräsmattan. Jag vet inte vem han skriker till. Mitt emot mig på andra sidan bordet sitter Lotta och trär upp jordnötsringar på tungan, som hon först räcker ut riktigt långt åt mitt håll innan hon doppar ner den i skålen med jordnötsringarna. Marcus sitter bredvid mig och skrattar, han har på sig en slips som han drar i. Lotta har efter idogt runtgrävande i skålen fått upp en jordnötsring på tungan. Hon lyfter upp huvudet och sträcker ut tungan med ringen så långt hon kan. Hon ser ut som en drickande fågel. Marcus skrattar. Så drar hon in tungan i munnen, lutar sig tillbaka i stolen, suger på jordnötsringen och ler, ett leende som man inte vet vad det betyder, ett leende hon nästan alltid ler, Lotta. Vi är finklädda alla tre, som vi annars bara är till jul, jag vänder på huvudet och ser mamma klädd i svart vid ett soffbord. Vi är inte hemma, vi är på gården där Carlströms bor, där det luktar så konstigt. Jag tror jag ska kräkas varje gång jag går in i huset, de första tio minuterna i alla fall, innan jag vänjer mig. Det luktar hund, har mamma sagt. Veckor, månader, årtionden av hund. Mamma sitter med nedböjt ansikte och rör på läpparna ibland. Hon talar så lågt, jag hör inte vad hon säger, men jag vet ändå. 6

axmacher_nackrosbarnen_220060.indd

6

09-03-06

14.04.58


”Så tragiskt”, säger hon som hon sagt de senaste dagarna. ”Så tragiskt, så tragiskt.” Jag vänder mig om igen och ser på Lotta. Hon har slutat suga på jordnötsringen nu. Hon sträcker ut tungan mot mig och fnissar. Jordnötsringen sitter kvar på hennes tungspets som förut, men den är fuktig av hennes saliv nu. Marcus som suttit och byggt ett torn av jordnötsringar framför sig på den vita linneduken tittar upp han med, ser henne och ler. Det är inte ofta han ler. ”Vad gör du?” frågar han, men Lotta svarar inte, ser inte ens åt honom. Så tar hon jordnötsringen mellan tumme och pekfinger och sträcker fram den mot mig. ”Ät”, säger hon. Marcus skrattar och välter i upphetsningen sitt lilla torn av jordnötsringar. Jag ser åt sidan och kniper ihop munnen. Lotta lutar sig fram över bordet och viftar med den kletiga jordnötsringen framför ansiktet på mig. ”Ät då, ät då”, säger hon. Marcus tar tag i mitt huvud och böjer det bakåt, han trycker in tummarna i mina kinder så att jag ska öppna munnen, men jag vrider mig som en ål ur hans grepp. Hans ena nagel river min kind när jag kasar ner på stolen, och jag skriker så högt jag kan med stängd mun. Lotta kommer runt till vår sida av bordet. Jag ligger ner på rygg på stolen nu, och Lotta sätter sitt knä rakt i magen på mig. Jag tror först att lungorna ska tryckas ihop. Det knakar i min ryggrad, jag känner smärta som letar sig upp under revbenen och ut i nacken medan Lotta gungar med hela sin tyngd på sitt knä och Marcus håller i mina armar. Jag öppnar munnen, det är inte meningen, men tårtan jag ätit är på väg upp genom strupen, jag har inget val, jag öppnar munnen. Lotta slänger ner den kletiga ringen i min mun, den landar kall och fuktig längst bak i munnen, hon skuttar av mig och sätter sig på sin stol. Det känns som om jag ska kräkas, jag sväljer av ren förskräckelse för att stoppa tårtan som varm och kletig väntar i min strupe. Jag sätter mig upp. Jag tar en klunk av cidern som står framför mig ”Vad dum du är Clara”, säger Marcus och slår till mig på huvudet. ”Du är så dum att du borde dö.” Jag slår honom hårt på axeln. 7

axmacher_nackrosbarnen_220060.indd

7

09-03-06

14.04.58


”Du ska dö”, säger jag med min vassaste röst. ”Du ska dö din jävel.” ”Barn, var lite lugna”, säger mamma från soffbordet. Fru Carlström som alltid varit lipig sitter och gråter med ansiktet i händerna. Mamma klappar henne på ryggen och säger: ”Såja, såja, det är bra, låt det komma ut.” Jag måste kissa nu, men har inte för avsikt att gå på Carlströms toalett som har svart lock och svart ring och som mullrar konstigt när man drar i kedjan. Jag glider av stolen. Lotta har stuckit ner tungan i skålen med jordnötsringar igen. Hon får upp en på tungan, suger på den ett tag och reser sig sedan upp ur stolen. Hon lutar sig fram mot Marcus, som först inte ser henne. Han mosar jordnötsringar mot duken med sina knutna nävar, men så tittar han upp och ser henne där hon står lutad mot honom, med händerna på bordsskivan och tungan med jordnötsringen utsträckt mot honom som en bröstvårta han oundvikligen dras till. Han ser hennes tungspets, röd som ett smultron, och han lutar sig fram och sluter sina läppar om hennes tunga. Så står de endast en sekund. När han drar sig tillbaka är jordnötsringen borta. Jag vänder mig om, trycker ner det kalla järnhandtaget på den tunga dörren och går ut på grusgången. Jag går runt bakom huset, ut mellan tallarna, blåbärsriset kittlar mot mina vader, mina svarta skor försvinner ner i mossan. Jag sätter mig ner på huk, luften är full av övermogna blåbär, blåbärsriset letar sig upp mellan mina skinkor. Härifrån kan jag höra hur fru Carlström lipar därinne. Göken gal i söder. Det här är den förlovade sommaren. Snart är den slut. Älgarna dyker ner till sjöns botten och äter näckrosrötter. Vi såg en älg som gick ner i vattnet på sina långa bruna ben på andra sidan sjön och simmade rakt över. Marcus stod på bryggan och skrek så att det ekade och gräsanden i vassen flög iväg, upp över skogen. Älghuvudet simmade länge rakt emot oss, men vek sedan av åt väster och gick upp på stranden längre bort och försvann in i skogen. Marcus dyker bättre än en jävla älg säger han och springer ut på bryggan i sin spinkiga, nakna kropp. Jag står med vatten till midjan och ser mörtarna simma runt mina ben, känner deras små hala kroppar stryka 8

axmacher_nackrosbarnen_220060.indd

8

09-03-06

14.04.58


mot mina vader. Mina fötter är halvt gömda i sanden. Jag står alldeles stilla. En mört står också stilla, med endast små rörelser i bröstfenorna. Jag skjuter ner handen i vattnet, men missar, mörten är redan långt borta. Lotta ligger uppe på gräsmattan och läser. Hon ligger i bikinibyxor, hon är för stor för att bada naken, hon säger att hennes bröst har börjat växa, och Marcus sade att det hade de, det såg han att de hade, men det ser inte jag. Lotta tittar i sina armhålor varje kväll och drar i de små korta, ljusa håren. Mörtarna samlas runt mina ben igen. Marcus hoppar på bryggan. Just som han ska dyka i springer pappa ut ur stugan, han är blek, han ropar ner till Marcus: ”Dyk inte till vänster!” Marcus dyker till höger. När hans kropp plumsar ner i vattnet, flyr mörtarna. Pappa är lite onödigt försiktig. Det vet vi ju alla att man inte ska dyka åt vänster, där det är mycket grundare. Marcus plaskar i vattnet, jag ser hans ena fot vifta ovanför ytan. Lotta vänder ett blad i Bröderna Lejonhjärta. Marcus reser sig upp ur vattnet, ena handen är full av dy och sjögräs. Jag rör mig inte, jag ser ner på mina fötter som är halvt begravda i sanden. Han tar tag i mitt hår och trycker dyn i ansiktet på mig, en del kommer in i munnen, men jag står stilla, jag bara fräser och spottar ut. Marcus skvätter vatten på mig, jag får tag i honom och trycker hans huvud under vattenytan, men bara för en kort stund, han är större, han reser sig snart upp, och jag faller bakåt ner i vattnet. Under vattnet hör jag Marcus röst ovanför som genom lager av plåt och aluminiumfolie, vattnet är ljummet, grumligt av sand och dy. Jag reser mig upp. Luften är lika varm som vattnet, Marcus plaskar ut mot mitten av sjön. Lotta vänder ännu ett blad i Bröderna Lejon­ hjärta. Jag går upp ur vattnet, genom det mjuka gräset. En stig vid utedasset leder ut i skogen där marken är sval och fuktig. Odonriset når mig upp på låren. De små flugorna som bor i skogen, som jag inte vet vad de heter, sätter sig på dyn som sitter kvar i mitt hår. Granarna är varma och mörka, vassen är ljust grön. Här nära kärret luktar luften odon, inte blåbär. Jag äter odon, jag tittar på bärens vita kött. Ingen ser om man ätit mycket odon. Inte som blåbär. Vid vattenkanten ligger en 9

axmacher_nackrosbarnen_220060.indd

9

09-03-06

14.04.58


plastdunk som inte är vår och som legat där hela sommaren. Men den här sommaren slutar snart. En meter från stranden finns en liten ö som inte rymmer mer än en asp och ett övergivet fågelbo. Jag lutar mig ut över vattnet och tittar ner på de små fjädrarna och de gamla äggen. De är tre, kalla och säkert ruttna. Där bodde en and, sade pappa en gång. Men hon blev rädd och flög iväg. Hon kommer inte tillbaka. Jag skulle gärna lägga mig ner bredvid äggen och sova. Jag är så väldigt trött. Jag sätter mig i den våta mossan och tittar ut. Därute lyser solen. Marcus skrik hörs ända hit. Jag kan också höra hur Lotta vänder bladen. Jag hör hur flugorna kryper i mitt hår. Mitt hår som är rött som ingen annans. Brasan brinner stor och gul i öppna spisen. Lågorna äter den svarta veden. Utanför våra vitmålade fönster är himlen mörkblå, och den heter augustihimmel, har mamma sagt. Värmen från elden svider i mitt ansikte. ”Stoppa in huvudet i elden, Clara”, viskar Marcus. Trots elden är hans andedräkt varm mot mitt öra. ”Stoppa in huvudet själv, din jävel.” Jag sitter i snickarställning på en trädgårdsdyna framför elden och äter hamburgare. Mamma och pappa sitter vid bordet och mamma suckar mest och säger saker som att Birgitta bara fortsätter att gråta och går inte ut. Mamma gömmer ansiktet i händerna. ”Det är så hemskt”, säger hon. ”Stoppa in huvudet, Clara”, tjatar Marcus igen. Lotta har slutat att tugga på sin hamburgare. ”Stoppa in huvudena båda två så man slipper höra er”, säger hon och sträcker ut sitt ben och kör upp foten mellan Marcus ben. Mamma suckar bakom oss, sucken flyger över våra huvuden, kryper in i våra hår, finner vägen ut igen och flyger in i elden där den äts som veden. ”Det är så hemskt”, säger mamma. ”Tur att barnen inte riktigt förstår.”

10

axmacher_nackrosbarnen_220060.indd

10

09-03-06

14.04.58


Det är sommar. Det är slutet på sommaren. Det är slutet som slingrar sig inåt, sakta i spiral, nedåt, som en snäcka. Det är augusti, skogen doftar bark och blåbär, mina fötter är fuktiga av dagg när de går över plastmattan i köket. Det är sommar. Det är sista veckan på sommaren, mitten av augusti, min kropp ligger som i en vagga av mossa och odon, en skarp doft av barr på min hud, mina fötter kalla och fuktiga av gräs. Rummet är fyllt av röster, jag blundar, men de når mig, de viskar, de suckar, de sträcker sig efter mig med sina stickiga händer, jag blundar, jag vill inte se det vita, men viskningarna växer till en kör som stiger till dån och forsar innan de ebbar ut, innan de rinner bort mot mitt bakhuvud, bak över kanten. Jag öppnar ögonen, det är sommar, min kropp vilar som i en vagga. ”Clara, sover du?” viskar Marcus. Jag ligger mellan blårandiga lakan, mitt ena bruna ben sticker ut mot fotändan. Fönstret är öppet, en solkig gardin som var vit i början av sommaren böljar när vindarna tittar in. Rummet luktar furu från byrån och våningssängen. Lotta ligger vid andra väggen, hon har följt tapetens blå blommönster med fingret. Nu ligger hon på rygg, rak, med slutna ögon. Marcus lutar sig över räcket på överslafen och tittar ner på mig. ”Ska jag spotta dig i ansiktet, Clara?” frågar han. Jag ser mot gardinen som andas i samma takt som Lotta. ”Ska jag det, Clara, ska jag det?” Han harklar sig. Jag drar täcket över huvudet. Där under är det mörkt och luktar min kropp. Jag blundar som Lotta. Lottas andetag fyller rummet. ”Jag ser dig fortfarande, ditt hår sticker ut”, säger Marcus. Det knakar i sängen när han rör sig. Han kryper omkring ett tag i sin säng, slänger sig sedan ner med en duns. ”Du vet väl att vi har hittat dig på gatan, Clara?” säger han och tystnar, och sedan är också hans andetag lugna. Jag drar bort täcket från ansiktet och andas in den svala luften. Jag vänder mig om på sidan och ser på Lotta. Hon ligger också på sidan nu, hennes rygg är vänd mot mig, jag hör på hennes andetag att hon inte sover. Hennes blonda hår ligger utspritt över huvudkudden, hennes blonda hår som är vitt på sommaren och som hon alltid har i hästsvans. Jag sluter ögonen för att somna. Allt jag ser är vitt. 11

axmacher_nackrosbarnen_220060.indd

11

09-03-06

14.04.59


Jag går i vita sandaler och håller mamma i handen, hon går bredvid med raska steg, nästan för fort. Hennes andetag är som snabba fjärilar, de flyger in och ut ur munnen på henne. Vägen är av grus, den dammar och lite av dammet flyger in i munnen och sätter sig i gommen. Granarna står bredvid oss, höga och fuktiga, luften luktar rutten svamp, och från mamma kommer doftkulor av en söt parfym som dunstar direkt i värmen. Mammas hand är hård, hon går rakt fram, hon ser rakt framför sig. Jag går dum och separerad bredvid, jag går förbi granarna, ser vägen slingra som en slö orm framför oss, jag snubblar till i gruset, hänger mamma i handen. Vi går förbi jättens sten, en iskall vind slinker in under min tröja och halkar nerför min ryggrad. Till höger om oss i en plötslig glänta står den. Från en mjuk grön matta reser den sig hög och grå som ett stelnat tecken, som ett grovt finger upp mot himlen. Jag sluter ögonen, öppnar dem igen, ser rakt fram på vägen. Vi fortsätter att gå i en monoton lunk. Jag ser mig om emellanåt, stugan har för länge sedan försvunnit bakom oss, mina ben går dit de inte vill gå, plötsligt stannar jag mitt på vägen. Nu går jag inte mer. Mamma drar i handen. ”Kom nu.” ”Nej. Jag orkar inte.” Jag står still, mina sandaler är två vita bojar fastkedjade i sjöns botten, de står stilla på sin fläck. Jag vill gå hem nu. Mamma sätter sig ner på knä, hon ber, ber mig flera gånger, att försöka hitta den där lilla extra kraften, som vi gör när vi tror att vi inte orkar mer. Att inte göra det för hennes skull, utan att göra det för Birgitta. Birgitta som inte går ut, som ber varje kväll, flera gånger varje kväll, som bara gråter. För Birgitta som blir äldre än vad hon är så fort, så fort nu sedan det hände. Jag viker in mina läppar mellan tänderna, jag gör min kropp stel som en pinne, jag sluter ögonen, men när jag öppnar dem igen är mammas ögon kvar, som två små djupa bruna sjöar. De ser på mig, ända från bottnen ser de, och så svämmar de över. Mamma gråter, och jag lägger min hand mot hennes kind, som är mjuk och doftar av hudkräm. ”Clara”, säger hon sedan, ”glöm Birgitta om du vill, gör det för mig, snälla Clara vill du göra det för mig?”

12

axmacher_nackrosbarnen_220060.indd

12

09-03-06

14.04.59


Fru Carlström sitter som en mörk gam vid sitt köksbord, fönsterluckorna är stängda, endast en handbred springa mellan dem öppnar för ljuset som faller in över bordet, men inte över fru Carlström. Hon sitter som en böjd fågel, hennes näsa har växt till en näbb, hennes ögon är små och röda. När vi först kom in i huset var det alldeles tyst, tomt och dammigt i luften. Mamma stod i hallen och ropade, hennes röst for uppför den stora breda trappan, ner igen och ut i matsalen, men ingenstans kom det ett svar. Den gamla stora hunden kom sakta fram på sina långa tjocka ben, den stannade en bit bort, kom inte fram och hälsade som den brukade med sin stora, fuktiga mun. Han stod och tittade, först på mamma, sedan på mig, tittade som om han aldrig sett oss förut, hans stora dumma huvud lutades åt sidan som om han tänkte vilka är de, vad gör de här? Luften var full av hund, jag stod stilla och mådde illa, ville inte kräkas. Det snurrade i mitt huvud, mamma ropade, men ingen svarade. Så tog hon till slut min hand och gick genom matsalen och den långa, smala mörka korridoren med alla garderoberna där Olle brukade klättra ända upp till taket i sin magra kropp. Som en liten spindel klättrade han med en fot på varje vägg, ända upp och satte ett klistermärke i taket. Jag böjde huvudet bakåt, det var mörkt, men jag såg nog, jag såg den lilla smurfen däruppe i taket. Vi kom in i köket, där var det mörkt och unket, och endast en liten strimma ljus kom in från fönstren. ”Birgitta?” sade mamma och sträckte ut handen för att tända lampan, då en böjd stor fågel reste sig halvt upp från en stol och en röst kom från andra sidan, gammal som den stora, ensamma stenen inne i skogen som pappa säger är en jättes sten. Rösten brottade sig fram genom mörkret. Håret på mina armar reste sig. ”Nej”, sade rösten, ”nej, tänd inte.” Hela rummet verkade fyllt av denna fågel, armarna som krokiga vingar ut från kroppen. Mamma ryckte till och drog åt sig handen, hon sträckte sig mot mig, men jag stod för långt bort, hon nådde mig inte. Alldeles ensam stod jag på köksmattan och kunde inte röra mig. Fågeln sjönk ner bakom bordet och gömde huvudet under vingarna, som om den skämdes. Fru Carlströms hår hänger rakt ner, det brukar annars sitta i en kringla bak på huvudet. Nu syns de långa gråa spåren från hårbotten 13

axmacher_nackrosbarnen_220060.indd

13

09-03-06

14.04.59


och ända ut. Mamma går fram till fru Carlström och lägger armen om henne, och säger är det säkert att vi inte ska tända lampan, är det säkert att hon inte vill ha ljus? Och fågeln bara rycker på axlarna och ruskar långsamt på sitt huvud med det långa gråa håret och det låter först som om hon gråter, men det är det att hon suckar och pratar på samma gång, hon säger samma ord om och om igen: ”Aldrig mera ljus”, säger hon. ”Aldrig mera ljus.” Mamma står med ryggen mot mig. Det gör mig ängslig, precis som alla de brinnande ljusen gör mig ängslig, som fågeln mitt emot mig vid köksbordet, som sakta gungar kroppen fram och tillbaka, och som snyftar ibland gör mig ängslig. Mitt på bordet står ett tänt stearinljus, lågan är gul, det är mörkt gult i hela köket. Framför mamma på diskbänken står flera ljus, jag hör hur det plaskar i vattnet när hon sänker ner tallrikar och diskborste. Borta där mamma står är det ljust, men hennes ryggtavla är som en svart sten. Utanför fönstret ligger dagen vit. Under köksbordet ligger en stor, luktande hund. Från fru Carlströms näbb kommer ljud som ingen förstår, och hon pratar om och om igen om hans lilla nacke, den lilla späda nacken, men då säger mamma att jag kan berätta något trevligt för Birgitta, det kan jag väl? Fågeln lyfter sitt konstiga ansikte mot mig, jag ser det som ska vara ögon, fast de nu är för små och röda för att vara det, jag känner en klo som tar tag i min strupe, jag kan inte prata, jag försöker inte ens, vet att orden bara skulle trängas i halsen och inte klara av att ta sig ut. ”Barn”, säger fågeln och ser på mig, men ändå förbi, rakt igenom. Hon ser ut ur köket och in i hallen, som om hon såg andra barn. Men det hon ser förbryllar henne, som om barnen är andra väsen hon inte vet vad hon ska göra med, inte vet hur hon ska ta tag i för att de ska stanna kvar. ”Barn”, säger hon igen, och gömmer sina ögon bakom vingarna, ”alla dessa barn.” Mamma går långsamt nu, solen lyser inte mer, ljust grå moln täcker himlen, men mellan granarna har värmen bevarats, den strålar mot oss från den mörkgröna väggen. Mammas hand är mjuk i min, hennes armar är slaka, hon har diskat all fru Carlströms disk, huden är torr 14

axmacher_nackrosbarnen_220060.indd

14

09-03-06

14.04.59


av diskmedel, den skriker efter mammas hudkräm, som hon själv brukar ha i en stor pumpflaska vid diskbänken, men hos Carlströms finns ingen pumpflaska. Inte finns det våningssäng eller ljus i rummen, det finns bara en stor hund och damm i luften, en handbred strimma ljus i köket, och ett smurfklistermärke i taket i hallen. Mamma släpper min hand, så trött är hon. Hon gråter, tårarna är genomskinliga och vackra, de flödar nerför kinderna, hon gråter så att hon måste stanna på vägen, trycka sin handflata mot bröstbenet som om hon ville att den skulle sjunka igenom benet, in i bröstkorgen och hålla om det darrande hjärtat. Jag trycker min kind mot hennes revben, känner hennes andra hand på mitt huvud innan den också trycks mot bröstbenet. ”Åh Clara, livet”, säger hon, ”det är så förtvivlat sorgligt.” Hon vacklar till där hon står, jag slår armarna om henne för att hon inte ska ramla, hon håller fortfarande händerna mot bröstet. Mina ögon är slutna, så intensivt slutna att det gör ont vid tinningarna och mörka, röda färger dansar innanför ögonlocken. När de åter öppnas ser jag förbi mamma in i skogen, där står jättens sten som en stor tavla, som en grå, arg tavla står den i det gröna gräset. Mamma harklar sig, hon tar bort händerna från bröstet och lägger dem på mitt huvud, leker med mitt hår. Hon har också öppnat ögonen, ser sig yrvaket omkring, som om den här dagen är den första hon ser. Hon ser också stenen, hon frågar om jag vill gå in och titta på den. Jag svarar inte, jag vågar inte, den iskalla vinden har återkommit och ringlar runt min kropp, jag är rädd för stenen, men inuti finns en starkare rädsla, långt in i magen. Jag tar mammas hand och följer henne in i gläntan, där växer gräset högt och friskt över mossan. Vi går runt stenen, jag sträcker ut handen och lägger den mot den skrovliga grå ytan med den sträva mossan. Hjärtat slår ett extra, ont slag, och smärtan växer vidare ut i kroppen. Mamma tar tag i mig för jag har ryckt till som av en stöt, hon frågar vad det är, om jag mår bra. Hon sitter bredvid mig på marken och ser på mig med sina bruna sjöar till ögon; hennes händer far över min kropp, hon frågar vad som är fel. Jag ser in i hennes sjöar, jag känner hjärtat pumpa, det vidgas och krymper dovt och slött, varje slag en kramp som trycker upp mot halsgropen. Min hand, den växer långsamt ihop med 15

axmacher_nackrosbarnen_220060.indd

15

09-03-06

14.04.59


stenen, också min hand blir grå och skrovlig, jag känner den inte, jag hör endast blodet rusa i mina öron. Jag ser ett par bruna sjöar, jag känner en hammare slå mot mitt ömma inre. Jag vill säga till mamma att det är den stela, gråa rädslan som sätter sina klor i mig, att den tar ett så stort och ont tag långt inne, att klorna trycks in i mitt kött, men inte ett ord kommer fram, inte ett ord säger jag och mamma försvinner in som i dimma. Så släpper stenen sitt tag, jag drar undan handen, hammaren slutar slå, den hejdas just när den skulle slagit ner igen, jag drar ett djupt andetag, och luften full av dagsljus och gräs far ner i mina lungor. Jag faller ner i mammas knä, hennes armar är varma omkring mig, hon stryker mitt hår, hon pratar snabbt, genom hennes klänning hör jag hennes hjärta slå, fort och förvirrat i flykt. Jag är blöt av svett, jag fryser, jag blundar, jag är så trött, jag vill somna där, men mamma tvingar mig upp. Hon lyfter mig först, men sätter ner mig igen, frågar om jag kan gå själv, för bära mig hela vägen orkar hon inte. Jag säger att jag vill se pengarna först, pengarna som jägare lägger uppe på stenen för att få jaktlycka, men mamma säger att hon ser dem inte själv, och hon kan inte lyfta mig så högt. Vi går sakta ut ur gläntan, mina fötter är en mil från mina ben, de går av sig själva. I en annan värld går de långsamt längs vägen. Vi går hemåt, solen är fortfarande bakom molnen, men så stark är den att ett vitt ljus ändå faller ner över världen. Pappa sitter mitt emot mig vid köksbordet och lyser in i mitt högra öga med en ficklampa, så lyser han in i det andra, och ställer en mängd frågor. Var gjorde det ont, hur gjorde det ont? Jag själv sitter i kökssoffan, vänder mig om då och då och ser ut genom fönstret. Ser ner till sjön, och där plaskar Lotta i vattnet. ”Jag vill också bada”, säger jag, men pappa suckar, hans ansikte är alldeles blekt, han vänder sig till mamma som sitter vid kortändan och torkar gamla tårar från kinderna. ”Vi kanske skulle åka hem”, säger han och mamma nickar, men då skriker Marcus från sin fåtölj där han sitter med en tidning. ”Jag åker aldrig hem”, skriker han, ”jag vill stanna här.” Pappa suckar och gnuggar sig i ögonen, mamma säger till Marcus att det är nog bäst 16

axmacher_nackrosbarnen_220060.indd

16

09-03-06

14.04.59


att vi åker, det är ju ändå bara en vecka kvar av semestern, och pappa säger med en röst trött som en gammal sten att vi måste nog åka hem imorgon. Men då far Marcus upp ur fåtöljen. Han springer fram till bordet och slår sin näve i det så hårt det går och skriker: ”Jag och Lotta stannar här!” Hans ögon glöder och de stirrar på pappa. ”Det är klart att ni inte kan stanna här, nu åker vi hem imorgon”, säger pappa, Marcus darrar i hela kroppen, och han skriker högre än han någonsin gjort: ”Jag och Lotta stannar här, vi åker inte!” ”Marcus, skrik inte så”, säger mamma och jag ser musklerna i halsen som sväljer gråten. Hon vänder sig till pappa. ”Lars, vi åker hem”, säger hon. Marcus ser på mig, han ser på köksbordet som om han såg den plats där slaget utspelas, ett slag han vet att han förlorar, sedan ser han mig rakt i ögonen, och mina ögon bränner så att det svider. Så ser han min hand på bordsskivan och han lutar sig snabbt fram och slår med knytnäven så hårt han kan på den, och en flyende smärta far upp i armen och finner sin väg in i bröstet på mig. ”Det är ditt jävla fel!” skriker han och slänger sig mot dörren, pappa får tag i hans arm, men han slingrar sig ur greppet och springer så fort han kan ut genom dörren. Han springer iväg, pappa står i dörröppningen och skriker efter honom, men Marcus är långt borta, han springer fort, jag vet vart han springer, det är som om jag sprang själv, som om det var mina ben som rörde sig över marken, som om det var mina fötter som sjönk ner i mossan. Pappa kommer tillbaka till bordet, han sätter sig ner på stolen, ser på mamma, och hon har en blick jag inte kan ta del av. ”Clara har ju alltid varit lite tröttare”, säger mamma. Jag vänder mig om och ser ut genom fönstret. Lotta står nere i sjön med vatten till midjan, hon står stilla och ser mot skogen, efter Marcus, hennes överkropp, hennes små bröstvårtor som blir lite större för varje dag sköljs av det vita ljuset. Jag ser på pappa, hans gråa ögon ser tillbaka på mig, mammas hand smeker min. ”Var gjorde det ont, hur gjorde det ont?” frågar pappa. Jag ser ner på duken, den är vävd av fru Carlström i hennes vävstuga, små rosa och blå 17

axmacher_nackrosbarnen_220060.indd

17

09-03-06

14.04.59


trekanter och linjer i ett evigt mönster, om vartannat. Ovanpå ligger min hand, den flammar röd. ”Hur gjorde det ont, Clara?” frågar pappa igen. ”Min hand växte in i stenen”, svarar jag. Lotta sitter djupt ner i fåtöljen framför den lilla TV:n, färgerna speglas i hennes ansikte. Hon har Marcus serietidning i händerna och bläddrar slött i den emellanåt, men ögonen, de vassa ögonen är riktade mot TV:n. Jag ligger i mammas knä svept i mammas frottébadrock, mitt huvud tryggt mellan hennes bröst. Mot min kind och min ena hand strålar värmen från den glödande elden, som någon borde blåsa liv i igen, man borde lägga ny ved på den falnande glöden, men ingen orkar, och färgerna dalar sakta. Jag sträcker ut min fot, den når precis fram till Lottas ben, men vid beröringen flyttar hon irriterat bort sitt ben, hon rynkar pannan, men släpper inte bildskärmen med ögonen. Jag hör hur mamma suckar, hör hur hon blundar, hur hon tänker att inget av detta är något som hon någonsin bad om. Hennes armar ligger slöa och trötta utefter hennes sidor, också hon måste känna hur elden falnar. Rummet är mörkt, utanför finns augustihimlen. Och plötsligt öppnas dörren, men det är bara pappa i vindjacka. Han kommer in och sätter sig i soffan, suckar och säger att rösten är slut, han har letat överallt, och nu kan han inte skrika mer. Just som pappa lyfter blicken mot taket och börjar tala om polis och bilar och vad som kan göras och inte göras, öppnas plötsligt dörren igen. Det är så mörkt att vi först inte ser mer än en liten, dov figur i dörröppningen. Lotta sätter sig rakt upp i stolen, sliter blicken från TV:n och vänder sig om, hennes ansikte bereder plats för ett leende, hon ser vem det är, vi vet alla vem det är. Pappa ropar och försöker lägga armarna om pojken, men Marcus går rakt in och sätter sig på soffan utan att säga ett ord, pappas och mammas ord av ängslan och ilska faller av honom, eller de kommer inte ens in i hans sfär, han ser först bara rakt fram utan att röra en min. Han säger att han har varit i skogen, och sedan är han tyst, inte ett ord mer kommer från hans läppar. Han ser upp med sitt ansikte av sten, nästan grått är det, också hans ögon är gråa när de ser rakt in i mina, så flyttar han blicken till Lotta, och då nästan ser man ett leende i huden. 18

axmacher_nackrosbarnen_220060.indd

18

09-03-06

14.05.00


Baksätet är en varm grotta dit starkt ljus faller in genom bakrutan. Syntetklädseln är het mot mina lår, på golvet ligger små drivor av sand. Mot min axel ligger Lottas solbrända, heta hud. Hennes överarmar är nybrända, hon själv sover, med pannan mot bilfönstret, ögonen är slutna, munnen öppen. Alla andra bilfönster är öppna, Marcus sticker ut sitt huvud som en hund, hans vita hår flyger. Mammas röst studsar emellanåt bak till oss från framsätet, men hennes blick stirrar rakt fram, envist framåt på den vita streckade linjen över asfalten som kokar i värmen. Hon håller om dörrens handtag så att knogarna vitnar, ansiktet är blekt av åksjuka, men emellanåt kommer ändå rösten, ljus som alltid, nu är det bara två timmar kvar, nu är det bara en och en halv timme kvar. Hennes vänstra hand lyfts upp och rör vid ena ögonvrån, men läggs snart ner i knäet igen. Marcus sätter sig ner med en duns i sätet, smäller handen mot mitt lår som rycker till. Jag lägger mitt huvud mot Lottas axel, hon rör läpparna och huvudet en aning, någonstans i sömnen känner hon något mot sin ömma hud, men också där bestämmer hon sig för att stanna kvar i drömmarna; någonstans i sömnen bestämmer hon sig för att drömmarna är viktigare, att den dova, ytliga smärtan i huden inte är stark nog för att väcka henne. Jag ser ut genom fönstret, mellan mina halvslutna ögonlock ser jag skogen i solen, hur den far förbi oss, hur de solbelysta tallarna och granarna lämnas bakom oss, hur vi åker ifrån odonen och mossan, och gräset, sådant fuktigt och grovt gräs som inte finns hemma. Och näckrosorna med de långa stjälkarna genom det bruna vattnet, älgarna med de långa benen, allt försvinner med skogen och träden. Jag blundar, men Marcus hand slår flera gånger på mitt lår, tills huden känns spänd och svullen. Jag fortsätter blunda, stänger ute det vita, känner vinden som kommer in i bilen från de öppna fönstren, vinden som fyller den varma grottan som ett brus som tilltar, som far runt våra huvuden och tilltar i styrka, som en kör av röster, men trots detta hör jag mammas röst när den lite tröttare, lite svettigare än tidigare säger bara en timme kvar. Jag hör också Marcus när han slår mitt lår en sista gång och lutar sig in mot mitt öra. Och fast att han viskar hör jag honom tydligt över bruset, jag hör hans röst genom alla andra röster i vinden: ”Hur är det med hjärtat, Clara”, viskar han, ”hur är det med hjärtat?”

axmacher_nackrosbarnen_220060.indd

19

09-03-06

14.05.00


Regn

I (2003) Lotta sitter mitt emot mig. Hon roar sig med att ta upp alla pennorna ur pennburken och syna dem, och sedan stoppa tillbaka dem igen. Hon har satt upp sitt hår i hästsvans, endast, och detta vet jag, så att jag ska se hennes nya pärlörhängen. Jag sitter i telefon och drar ut på ett samtal, men hennes ögon, de vilar på mig ständigt, jag känner deras blå blick, i mitt ansikte, i mitt hår, i mitt hår dröjer de länge, ner till min svarta tröja. Hon har krängt av sig sin kappa, nu sitter hon framför mig i lysrörsljuset, och jag ser upp och möter hennes blick, och blodet rusar till mina kinder, jag vet inte varför. Hon ser på mig utan att röra en min. Blicken är tom. Jag himlar med ögonen. Hon reser sig upp ur fåtöljen och går fram till fönstret. Utanför regnar det, det mörknar, oktober går mot vinter. I träden hänger gula, våta löv som dras mot marken, som slits i vinden, men detta ser hon inte. Hon ser på sin egen bild i glaset. Hon höjer handen och rättar till sin hästsvans, drar lite i sin grå kofta, trycker upp sin byst en aning. Så lägger jag på luren. ”Det är ett fult kontor du har, tycker jag. Vad är det där för tavlor du har på väggen?” frågar hon. ”Det är inte jag som har valt dem”, säger jag. Hon nickar förstående, men ser fortfarande ut genom fönstret, hon går närmare det. ”Så nu är du chef”, säger hon sedan. Hon ser nu på själva glaset som bara är några centimeter från hennes ansikte. Hon andas ut en immig fläck på glaset, som hon hastigt torkar bort med en svepande rörelse med tröjärmen. Hon andas ut en till. ”Då kan du skriva en rad om 20

axmacher_nackrosbarnen_220060.indd

20

09-03-06

14.05.00


min nya utställning, kanske”, säger hon, utan att slita blicken från den krympande fläcken av hennes andedräkt på fönsterrutan. ”Kanske det”, svarar jag. ”Jag kanske kan få Johanna att åka dit, men det blir bara en notis, bara så du vet.” Lotta ler, som hon alltid ler, inåt. ”Det räcker.” ”Har du sett till Marcus någonting?” frågar jag. Hon andas ut en immig fläck till, som hon efter ett ögonblick torkar bort med ärmen. ”Inte mer än nödvändigt.” Hon ser ut genom fönstret. ”Jag hatar oktober, det regnar för mycket. Han har blivit alldeles konstig, han borde inte ha blivit arkitekt.” Hon vänder sig om och kommer fram till skrivbordet. ”Ska du ringa mer nu, eller kan vi gå ut och äta?” Hon ormar sig in i sin kappa igen, och när hon lutar sig ner för att ta upp sin handväska, ser jag att läppstiftet hamnat utanför hennes överläpp lite grann, det ser ut som ett rött munsår. Som ett sår man ger sig själv, som ett sår man får av att tugga frenetiskt på sin egen läpp. Som ett glödande sår man fått av någon annan. Ett sår man fått av sin älskare. Lotta flyttar omkring maten på sin tallrik, hon lägger omsorgsfullt alla salladsblad så långt ut åt kanten som möjligt, och snurrar sin ostpaj runt, runt flera varv. ”En klocka vore väl fint, eller vad säger du?” säger hon och snurrar ostpajen ett halvt varv. ”Eller ska mamma ge det kanske?” ”Vad ska han med en klocka till, jag förstår inte varför vi inte kan ge en slips?” ”Han fyller 60, Clara.” ”Tio slipsar då, han tycker ju om slipsar.” ”Jag och Marcus tänker i alla fall köpa en klocka.” Hon dricker en klunk av sitt vita vin och rättar till linneservetten i knäet. ”En guldklocka.” ”Så det har ni redan diskuterat?” Hon svarar inte. ”Jag trodde att du inte hade sett till honom.” ”Jag vet att Marcus tycker att en guldklocka är bättre än en slips.” Hon äter av sin ostpaj. ”Köp ni en klocka då, jag köper en egen present.” Lotta suckar. ”Som du vill.” 21

axmacher_nackrosbarnen_220060.indd

21

09-03-06

14.05.00


Jag ser bort mot baren, på alla människor vid borden, på de konstiga lamporna i taket. En man med ett tragiskt ansikte viftar för mycket med ena handen, med den andra håller han sig fast i bardisken. Jag tar en klunk av mitt mineralvatten. ”Säkert att du inte ska äta?” Jag ruskar på huvudet. ”Lite vin då?” Hon höjer flaskan mot mig. ”Nej, tack, jag dricker inte längre”, säger jag. ”Det är bra, mycket bra”, säger hon. Hon höjer linneservetten mot munnen och torkar sig noggrant. Munsåret försvinner, hon ser ut som sig själv igen. Hon är tyst ett tag, så ler hon. ”Köp du tio slipsar, Clara. Det blir nog bra.” Vid den gestikulerande mannen i baren står en äldre kvinna i nypermanentat hår, hon vänder sig om och synar mannen. Hon vänder sig mot sin väninna och får ett lidande uttryck i ansiktet. Det är ett dunkelt gult ljus härinne, som vilar över en lukt av vått ylle och våta själar som trängs vid borden. Lotta har valt restaurangen, hon äter här jämt säger hon. Hon tar små bett av sin ostpaj. Hon köper guldklockor. Det gula ljuset faller över människornas axlar. Den berusade mannen vid baren tittar sig omkring ut över restauranggolvet. Han ser på mig, han ser bort. Kvinnan med det permanentade håret och hennes väninna flyttar sig från baren bort till ett bord som precis blivit ledigt. När vi kommer ut från restaurangen och går in i den mörkgrå väggen av regn igen, så lämnar jag Lotta och går resolut ifrån henne. Sådant kan jag göra numera. Hon försöker få mig att gå med och shoppa något, jag vet inte vad, för jag lyssnar inte. Jag säger nej. Jag går hem. Hemma är lamporna tända, de sprider ett milt ljus över min lägenhet, golvet ser nyskurat ut, telefonsvararens lampa blinkar. Johan sitter i soffan i vardagsrummet och ser förlorad ut. Han är så tyst att jag stelnar, jag känner muskel efter muskel låsa sig, för nu vet min kropp att inget är som det ska vara mer. Johan tittar envist ner på bordsskivan framför sig, även när jag kommit så nära att mina knän nuddar samma glasskiva, tittar han ner. Jag ser hans mörkt bruna hår med virvlarna i, jag ser hans nacke, hans blå 22

axmacher_nackrosbarnen_220060.indd

22

09-03-06

14.05.00


skjortkrage, hans ylletröja. Jag ser att han knäpper händerna. Ska han be mig nu, tänker jag. Ska han be mig om alla dessa saker han tänkt be mig om det senaste halvåret? Johan särar på sina händer igen och lägger resolut ner dem på sina knän, för han är ingen religiös man. Han är en man som vill tro men inte kan. Av hela sitt hjärta vill han tro, men hans hjärna säger honom att han inte kan. ”Så du vet väl ungefär lika bra som jag att det här inte går längre, att jag inte kan stanna.” Han ser ner i bordsskivan ytterligare några sekunder, och när han lyfter sitt ansikte upp mot mig är hans ögon så förtvivlat blå, som om någon förvarat dem i is. Men isen smälter när han drar efter andan, en tår som han hastigt tar bort med ena handen, en tår som jag ändå hinner se. Jag säger ingenting. ”Varför säger du ingenting?” frågar han. Vad är det du ber mig om? Jag vänder mig om mot mina balkongdörrar, de stora, höga franska, de som jag älskade lägenheten för, och jag ser min egen spegelbild, som är en konstig spegelbild, som visar en människa med ett flammande hår. Johan reser sig upp, han går ut i hallen. Jag kan inte hjälpa det, jag följer med som en slagen, ångerfull hund. Där står hans väskor packade, varför såg jag inte dem när jag kom in? ”Jag tror det är bäst att vi inte ses på någon vecka eller så, jag ringer”, säger han och tar på sig sin jacka effektivt och affärsmässigt. Så står han i hallen och ser på mig. Han böjer sig fram som för att ge mig en kyss på kinden, men ångrar sig, och ser ner igen. Säg det då, Clara. Säg det nu. ”Du säger aldrig något”, säger han sedan. ”Du säger aldrig något när du borde. Du ger mig inget av det jag vill ha.” Och sedan går han. Han vänder sig om och går ut, stänger dörren noga bakom sig. Jag hör att han går nerför trappan. Jag hör ytterdörren långt därnere stängas. Som om en avgrund slukat honom. Jag går in i köket. Länge sitter jag vid köksbordet, fingrar på duken och tittar på sekundvisaren på klockan ovanför almanackan. Jag har fortfarande min svarta kappa på mig. Jävla farmor, tänker jag. Om bara inte farmor hade dött. 23

axmacher_nackrosbarnen_220060.indd

23

09-03-06

14.05.00


Jag har öppnat mina franska balkongdörrar, så som jag alltid gjorde i lägenheten i Rom. De står öppna mot stormen och mörkret, de bjuder in regnet som faller tungt in i vardagsrummet mot mitt stenbelagda golv. Jag sitter blöt i en pöl av regnvatten. Det är kväll. I min ena hand har jag Famous Grouse, framför mig på golvet står ett glas som brukade vara helt. Jag lyfter flaskan och dricker. En klunk för Johan. En klunk för Johan. För pappa. För farmor. För Marcus. För Osborne. För mina ben som sakta domnar bort. För Johan. Det regnar hela natten. Regnet faller in och slår mot mitt kakelgolv. Runt omkring mig och in i mitt knä faller dropparna, stora och kalla som is. Utanför skränar människor mot natten, men jag är tyst. Också mitt inre är tyst, jag känner viskande läppar mot min panna, men när jag öppnar ögonen finns ingen där. Gardinerna lyfter och slår inåt rummet, våta och tunga, ett löv ligger dött på golvet. Jag lägger mig ner. När jag glömt varför jag ligger där och när jag inte känner min kropp mer, tycker jag att någon tar mig under armarna och lyfter mig bort till sängen. Precis som den sommaren. Precis som sommaren då jag alltid föll ner och mamma kom och lyfte upp mig igen. Men när jag slår upp ögonen finns ingen där och jag inser att jag nog gått bort till sängen själv. På mina egna darrande ben. Mina fotspår är vackra gropar i mossan, som leder mig tillbaka dit där allting började.

axmacher_nackrosbarnen_220060.indd

24

09-03-06

14.05.00


II Efter regnet mår jag mycket bättre. Jag ligger fullt påklädd på sängen och ser slött ut genom fönstret. Därute faller löven trötta och blöta till marken. Jag tar på mig kängorna, letar fram ett paraply (det låg i en gummistövel i garderoben) och går ut. Jag går genom staden, där jag går alldeles ensam. Det känns som efter ett sommarregn i juni, luften är varm, som om vinden kom från Afrika. Jag stannar på bron och står och tittar ner i kanalvattnet. Jag svänger med paraplyet. Jag ser änder som ruskar regnet ur fjädrarna. Kom hit små änder, tänker jag. Jag känner välvilja mot änderna. De är också Guds varelser, i sin ovisshet. Idag vill jag inte dränka dem. Inte alls. Jag går längs Storgatan, det är söndag, skyltfönstren är mörka. Jag speglar mig i varje fönster jag går förbi, ignorerar de livlösa föremålen som ligger där i sitt ensamma mörker, ser endast mig själv i glaset. Jag är själv klädd i svart, men mitt hår syns i dem alla. Det ligger ett litet fult kafé i hörnet av Storgatan och Strandgatan. Det är sjabbigt med gamla gula väggar, samma trötta gula färg som finns i det gamla läroverkets korridorer. Läroverket som suckar tungt i ens öra, vem man än råkar vara, när man går förbi. Jag ser på mig själv i kaféets fönster, vänder mig halvt om för att se hur kappan sitter. Det är då jag ser, i den mörka skugga som min kappa bildar, i den svarta trekant i fönstret som är min kropp, en man och en kvinna vid ett bord därinne. Han har en tröja, en kind, en mun jag känner igen. Jag vet inte om hans ögon är några jag känner igen, för han ser rakt på henne, men hans mungipor känner jag tydligt igen, hur de pekar uppåt, tänderna 25

axmacher_nackrosbarnen_220060.indd

25

09-03-06

14.05.00


9789146220060