9789137509747

Den allra första gången

Det hade hunnit bli sent på kvällen då jag utan att märka det blinkade bort tårar inför åsynen av det nyfödda barnet, en liten pojke med mycket hår på huvudet, hjälpt till världen av sin mamma och barnmorskan Anita, sedan lagd till sin mors bröst. Jag var förstummad av upplevelsen, av kärleken som flödade i rummet och lugnet som – åtminstone kändes det så för mig – lade sig över hela Danderyds sjukhusbyggnad.

Kontrasten mellan det jag för första gången hade bevittnat alldeles nyss – den fysiska ansträngningen, smärtan, beslutsamheten – och det som hade infunnit sig nu, en känsla av stillhet och nästan överjordisk ro, var överväldigande.

När jag gick hem den kvällen visste jag. Det jag hade varit med om var magiskt. Kanske det allra mest magiska som livet har att bjuda på. Det var det här jag skulle göra. Jag skulle ägna resten av mitt yrkesliv åt att befinna mig i de här rummen, rummen där liv blir till, där familjer föds och där det varje dag sker ett mirakel. Jag skulle bli barnmorska. Och inte bara det. Jag skulle bli världens bästa barnmorska. Det fanns inget annat alternativ.

Det här måste jag göra igen.

Kanske var jag yngst i klassen på sjuksköterskeskolan i mitten av sextiotalet, men jag var inte mindre självsäker för det. Och det fanns ingen tvekan. Självklart skulle jag jobba inom vården, precis som både min mamma och min pappa hade gjort under hela min barndom. Jag hade vuxit upp i sjuk­

som elev välkomnades jag den här morgonen av en äldre och erfaren anställd som under den nästkommande veckan skulle vara min handledare, den som tog ansvar för att jag skötte mig och såg till att jag lärde mig det jag behövde kunna. Den här dagen var det barnmorskan Anita som tog emot mig, en medelålders bastant kvinna med mörkt hår uppsatt i en stram knut i nacken. Av hennes bestämda framtoning att döma, i kombination med de instruktioner jag fick, insåg jag snabbt att under den här veckan måste jag hålla mig tillbaka och inte ta plats – min uppgift var att observera. Ivrigt bekräftade jag för Anita att jag hade förstått, varpå hon visade mig till ett rum där jag kunde byta till arbetskläder. En namnlapp på mitt bröst deklarerade ”Gudrun, elev”, för att ingen skulle ta mig för någonting annat. Hur det nu skulle vara möjligt, då jag precis fyllt arton år och förmodligen inte såg en dag äldre ut än så.

Utan krusiduller gav mig min handledare lite bakgrundsinformation om kvinnan vi skulle gå in till. Det var en omföderska och förlossningen förmodades ha ett normalt förlopp.

Fylld av förväntan gick jag tillsammans med Anita in i förlossningsrummet, som var väldigt likt en steril operationssal. Där stod en liten pall i ett hörn och i mitten av rummet fanns en förlossningssäng som mer eller mindre såg ut som ett operationsbord, i övrigt saknade rummet möbler. Signalen till den födande var tydlig: Här ska du ligga.

Anita presenterade mig för den födande kvinnan, utan krusiduller den här gången också. Här är Gudrun, hon ska vara med som elev, punkt. På den här tiden var det inte tal om att den födande skulle ha lov att säga nej, ändå hade jag en känsla av att kvinnan, som nu hälsade varmt på mig, inte hade gjort det ens om hon fick.

Hon befann sig i början av förlossningsarbetet och Anita

instruerade mig kort: Var kvar här hos henne, gör ingenting, var en betraktare. Med de orden lämnade hon rummet.

Så diskret jag kunde gick jag och satte mig på pallen i hörnet, där jag tänkte att jag störde så lite som möjligt. Men nästan omedelbart vände sig kvinnan mot mig och vi började prata. Vi fick snabbt en god kontakt, och trots att kvinnans värkar tilltog och kom tätare var stämningen i rummet lugn och avspänd. Hon reste sig till sittande läge i sängen, satt med benen dinglande utanför och tog emot värkarna med jämnmod. Ibland ställde hon sig upp och vankade runt i rummet. Vi småpratade om allt möjligt och kvinnan berättade om sitt liv, om sin man som inte var närvarande och om det syskon som väntade hemma.

När Anita en halvtimme senare kom in i rummet noterade jag förvånat att den födande kvinnan snabbt lade sig ned i sängen. Hon såg nästan ut som om hon blivit påkommen med att göra något förbjudet. Det skulle dröja en stund innan jag förstod att det hade med auktoritet att göra. Barnmorskornas ord var lag. Blev de födande tillsagda att ligga platt på rygg i sängen, förväntades de lyda.

Skulle det verkligen vara så? Var det inte kvinnorna själva som bäst visste hur de ville föda?

En barnmorska föds

Även om det var först den där dagen vid sextiotalets mitt som jag insåg det själv, tror jag att ödet hade styrt mig i riktning mot att arbeta som barnmorska långt tidigare, ja, faktiskt så långt tillbaka som en mulen septemberdag år 1948, närmare bestämt den dagen då jag och min tvillingbror Anders kom till världen.

Min pappa Helge och min mamma Ruth arbetade båda på Backe lasarett, pappa som ambulansförare och mamma som föreståndare för köket. När de för andra gången väntade barn, min storasyster Britta hade fötts fyra år tidigare, kände de sig trygga både med varandra och med den personal som skulle hjälpa dem genom förlossningen. Mamma och pappa såg fram emot familjens tillökning, även om mamma kände att något var annorlunda mot förra gången hon varit gravid. Till exempel noterade hon att hon nu blivit mycket tyngre, mer otymplig och större över magen.

”Helge, jag tror att det är två”, sade mamma till pappa.

”Då måste vi gå till doktorn för att se vad han säger”, svarade pappa genast, för det var så man gjorde på fyrtiotalet. Man hörde efter med doktorn, den allvetande Läkaren med stort L.

Sagt och gjort. Mamma och pappa besökte doktor Rieve, en läkare på Backe lasarett som de också umgicks med privat då och då. Doktorn klämde på min mammas mage och lyssnade med en trätratt efter barnets hjärtljud.

”Det är bara en”, konstaterade han bestämt efter att ha

avslutat sin undersökning. ”Det är inte konstigt att du blir större med det andra barnet.”

Mina föräldrar nickade, tackade för hans tid och begav sig snällt hemåt igen.

Även om mamma kände på sig att doktorn hade fel, jag vågar nästan säga att hon visste det, var det inte något hon skulle drömma om att säga till honom. Det läkaren sade var inget man ifrågasatte bara för att man hade en känsla. Och egentligen, tänkte nog både mamma och pappa, vad spelade det för roll? Var det en bebis var den efterlängtad, var det två likaså. Tvillingar var inget som skrämde mina föräldrar, bland pappas elva syskon fanns flera tvillingpar, det fick helt enkelt bli som det blev.

När det var dags att föda var mamma och pappa tillbaka på lasarettet. Klockan var tio minuter i sju på kvällen när min tvillingbror Anders föddes. Eller som jag brukar säga: när han trängde sig före mig. Redan från första ögonblicket var han mycket större än jag och hade större fysisk kapacitet.

Så länge han levde hävdade dock min bror, när jag retade honom för det, att han absolut inte trängde sig före utan att han tvärtom gjorde mig en stor tjänst. Han banade väg för mig, menade han, så att jag lättare skulle kunna födas när det var min tur. Jag borde tacka honom, inte gnälla.

I och med att han kom ut först blev han det vi i Sverige kallar för ”tvilling nummer ett” och redan där var hans odds bättre än mina. När tvilling nummer ett föds uppstår sällan komplikationer, medan risken har visat sig vara något större för tvilling nummer två. Att Anders var tvilling nummer ett visste dock ingen i rummet om, utom möjligen min mamma och hennes magkänsla – i dubbel bemärkelse. Inte förrän personalen i rummet såg att mammas mage fortfarande var stor insåg de att hon nog hade haft fog för sina aningar.

Och mycket riktigt: tjugo minuter senare, klockan tio över sju på kvällen, kom även jag till världen. Lite mindre, lite mer rödhårig, mycket mer ilsken redan från första stund. Doktor Rieve hade alltså fel och mamma hade rätt.

Berättelsen om min mammas graviditet har nog alltid betytt något personligt för mig. På ett undermedvetet plan tror jag att anekdoten om hur hon inte blev trodd eller bekräftad i sin känsla har bidragit till mitt yrkesval. Inte minst har den bidragit till den övertygelse som jag burit med mig från min allra första förlossning i mitten på sextiotalet till den sista nästan femtio år senare: vi måste lyssna på kvinnorna.

Kvinnorna vet.