9789137509228

Döden sätter punkt

Anthony Horowitz

Döden sätter punkt Översättning: Christina Mansicka

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Första tryckningen Copyright © 2018 by Anthony Horowitz Originalets titel: The Sentence is Death Omslag: Matthew Burne Tryckt hos Scandbook, EU 2024 isbn 978-91-37-50922-8

Till minne av Peter Clayton, 20 juni 1963 – 18 juni 2018.

Den bästa av vänner.

1 Scen tjugosju I vanliga fall tycker jag om att besöka filminspelningar. Jag älskar spänningen i att se så många yrkesmänniskor arbeta tillsammans – till en kostnad av tiotusentals pund – för att skapa en vision som tagit sin början kanske nio eller tio månader tidigare inne i mitt huvud. Jag älskar att vara en del av allt det där.

Men den här gången var det annorlunda. Jag hade försovit mig och fick bråttom att komma iväg. Jag hittade inte min mobil. Jag hade en begynnande huvudvärk. Redan när jag klev ur bilen den där fuktiga oktobermorgonen förstod jag att jag hade begått ett misstag och att det på det hela taget varit bättre om jag stannat kvar i sängen.

Det var en stor dag. Vi spelade in en av öppningsscenerna till den sjunde omgången av Foyle’s War – första gången som Sam Stewart, Foyles chaufför, dyker upp. Hon spelades av Honeysuckle Weeks och hade blivit ett stående inslag i serien, dessutom var hon en av mina favoritskådespelare. När jag skrev repliker åt henne kunde jag alltid höra henne säga dem. I den här nya säsongen skulle hon vara gift och ha lämnat poliskåren för att jobba åt en kärnfysiker. Jag hade bestämt mig för att ge henne en storslagen entré och ville vara där för att visa mitt stöd.

6

Det här var vad jag hade skrivit.

27. EXTERIÖR LONDONGATA (1947), DAGTID. SAM kliver av en buss med en kasse i handen. Hon har just fått dåliga ­nyheter och stannar upp ett ögonblick för att tänka igenom konsekvenserna.

Hon blir förvånad över att se ADAM vänta på henne.

SAM Adam! Vad gör du här?

ADAM Väntar på dig.

De kysser varandra.

ADAM (fortsätter) Jag tar den där.

Han tar hennes kasse och tillsammans börjar de gå hemåt.

På papperet kanske det inte ser mycket ut för världen, men jag visste hela tiden att det skulle orsaka en rejäl huvudvärk.

Min fru, Jill Green, var producent och det där enda ordet – LONDONGATA – hade varit nog för att få henne att stöna.

Att spela in i London är alltid en hemsk upplevelse, vansinnigt dyrt och fullt av svårigheter. Det känns ofta som om hela staden medvetet gör allt som står i dess makt för att få stopp på kamerorna. Plan flyger över platsen. Tryckluftsborrar och billarm drar ilsket i gång. Polisbilar och ambulanser kör förbi med tjutande sirener. Hur många skyltar man än sätter upp för att förvarna om att man kommer att vara där, är det någon 7

som har glömt att flytta sin bil eller, ännu värre, har lämnat kvar den med flit i hopp om att få betalt. Folk utgår ifrån att teve- och filmproducenter har tjocka plånböcker, men det är sorgligt nog långt ifrån sanningen. Tom Cruise kanske kan stänga av ­Blackfriars Bridge eller halva Piccadilly utan minsta tvekan, men det kan inte de flesta brittiska produktionsbolag, där även en kort scen som den jag hade skrivit kan vara nästan omöjlig att få till.

När jag steg ur bilen kände jag mig förflyttad bakåt i tiden.

Det här var 1947. Produktionsbolaget hade fått tag i två gator med viktorianska hus och hade jobbat hårt för att förvandla dem till en perfekt kopia av efterkrigstidens London. Paraboler och andra antenner hade täckts för med murgröna eller taktegel av plast. Moderna dörrar och fönster hade försvunnit bakom ramar som måttats och konstruerats flera veckor tidigare.

Gatuskyltar och lyktstolpar hade kamouflerats och gula linjer täckts med säckvis av pulvriserad sedimentär lera. Vi hade tagit med egen rekvisita: en knallröd telefonkiosk, en busshållplats och tillräckligt med bråte för att efterlikna den sortens bomb­ skador som Londonborna var vana vid i åratal efter kriget.

Om man bortsåg från människorna i täckjacka, strålkastarna, kameravagnarna och de oändligt slingrande kablarna gick det inte att skilja från äkta vara.

Jag hade en hel folkhop omkring mig som tålmodigt väntade på att inspelningen skulle börja. Förutom filmteamet var det så där trettio statister i tidstypiska kläder och frisyrer. Jag såg granskande på fordonen som manövrerades på plats av den andre assisterande regissören. Det inkluderade en Austin Princess, en Morgan 4/4, en häst och vagn och, scenens hjälte, en AEC Regent II, den dubbeldäckare som Sam Stewart skulle stiga av från. Honeysuckle stod med sin filmmake på andra sidan gatan och när hon fick syn på mig lyfte hon en hand. Men hon log inte. Det var då jag förstod att saker och ting inte gick som de skulle.

8

Jag letade efter kameran och såg Jill djupt inbegripen i ett samtal med regissören, Stuart Orme, och resten av kamerateamet. Ingen av dem såg vidare glad ut heller. Jag började redan få skuldkänslor. Manuset som jag hade skrivit till det här avsnittet, ”Alliansringen”, inleddes i New Mexico med en provsprängning av en atombomb. (Stuart hade lyckats filma det på en strand tidigt i gryningen och hunnit få med alltihop på två timmar innan tidvattnet drog in.) Därifrån flyttades handlingen till ryska ambassaden i London, hamnen i Liverpool och sedan Whitehall och högkvarteret för MI6. Allt det var redan mycket begärt och scen 27 kan ha varit att gå ett steg för långt.

Sam kunde ha promenerat hem. Hon kunde bara ha dykt upp utanför sin ytterdörr.

Stuart såg mig och kom fram. Även om han var bara ett år äldre än jag upplevde jag honom som ganska respektingivande, med det vita håret och skägget, men vi hade redan jobbat ihop på ett avsnitt och jag var glad att han skulle filma ett till. ”Vi kan inte spela in scenen”, sa han. ”Vad är det för fel?” frågade jag och kämpade ner en irrationell oro för att vad som än hade hänt, skulle det visa sig vara mitt fel. ”Massor av saker. Vi var tvungna att flytta på två bilar. Vi har haft problem med vädret.” Det hade precis slutat regna. ”Polisen lät oss ändå inte börja filma före klockan tio. Och bussen har gått sönder.”

Jag såg mig omkring. Vår AEC Regent II höll på att bogseras ut ur bild. En annan buss hade kommit för att ersätta den. ”Det där är en Routemaster”, sa jag. ”Jag vet. Jag vet.” Stuart såg plågad ut. Vi visste båda att den första Routemastern inte dök upp på Londons gator förrän i mitten av femtiotalet. ”Men det är vad agenturen skickade”, fortsatte han. ”Oroa dig inte, vi kan fixa det digitalt i post­ produktionen.”

Datorgenererade bilder. Det är väldigt dyrt men kan ibland 9

vara räddaren i nöden. Det gav oss vyer över ett sönderbombat London. Det lät oss köra förbi Sankt Pauls-katedralen när vi inte ens var i närheten. ”Vad mer?” ”Jo, jag har bara nittio minuter på mig att filma scenen. Vi måste vara härifrån vid tolv och just nu har vi fyra kamera­ inställningar. Jag fixar inte det. Så om det är okej för dig vill jag skippa dialogen. Vi filmar bara när Sam kliver av bussen och sedan hur hon möter Adam när hon kommer hem.”

På ett sätt kände jag mig riktigt smickrad. Som jag nämnde förut är författaren den enda personen på en filminspelning som inte har något att göra, och det är ett av skälen till att jag oftast håller mig borta. Jag har för vana att alltid befinna mig på fel plats. Om en mobil börjar ringa under inspelningen är det med stor säkerhet min. Men här stod faktiskt regissören och bad om min hjälp och jag förstod på en gång att det han föreslog inte skulle innebära någon avgörande skillnad för avsnittet. ”Det går bra”, sa jag. ”Bra. Jag hoppades att du inte skulle ha något emot det.” Han snurrade runt, gick sin väg och lämnade mig med insikten att han egentligen hade fattat beslutet långt innan jag kom.

Men även utan dialogen skulle det bli tajt om tid. Stuart skulle få en repetition och sedan försöka filma scenen, men det var fortfarande ett invecklat upplägg. Ett tjugo meter långt spår hade byggts, som lät kameran åka längs den första gatan när bussen kom mullrade rakt mot den i någon sekund. Bussen skulle sedan svänga runt hörnet och bromsa in. Kameran skulle fortsätta sin resa och nå hållplatsen just som två eller tre passagerare klev av, följda av Sam. Samtidigt skulle andra fordon, däribland hästen och vagnen, passera i båda riktningarna.

Barn skulle leka på trottoarerna. Fotgängare skulle gå förbi: en kvinna med barnvagn, några poliser, en man med cykel och så vidare. Det skulle kräva ytterst exakt tajmning för att få med allt i en och samma tagning.

10

”På plats för repetition, varsågoda!”

Skådespelaren som spelade Sams man blev inte alls glad när han skickades tillbaka till sin husvagn. Han hade troligen varit uppe sedan gryningen. Föraren av Routemastern fick sina instruktioner. Statisterna intog sina platser. Jag gick bort och ställde mig bakom kameran, så att jag var ur vägen. Inspelningsledaren sneglade på Stuart, som nickade. ”Börja!”

Repetitionen var katastrofal.

Bussen kom fram för snabbt och kameran för sent. Sam försvann i folksamlingen. I just det ögonblicket valde ett moln att skymma solen. Hästen vägrade röra sig. Jag såg Stuart byta några ord med sin A-fotograf och sedan snabbt skaka på huvudet. De var inte redo att filma. De skulle bli tvungna till ett andra rep trots allt.

Klockan var redan tio över elva. Det är grejen med filminspelningar. Det är långa perioder då ingen verkar göra någonting och därefter korta stunder av ytterst koncentrerad aktivitet när själva filmningen äger rum. Men klockan tickar hela tiden.

För egen del upplever jag stressen som nästan outhärdlig. När Stuart sa att han måste vara klar vid tolv, menade han prick tolv. Två riktiga poliser hindrade trafiken i bortre vägkorsningen. De ville säkert därifrån. Ägarna till husen hade gett oss ­tillstånd att filma mellan exakta tider. Platschefen var där och såg bekymrad ut. Jag önskade redan att jag inte hade kommit.

Inspelningsledaren tog upp sin megafon och gormade ut nya order. ”På plats igen!” Sakta men säkert gick passagerarna på bussen igen och Routemastern körde tillbaka. Barnen leddes till sina platser. Hästen fick en sockerbit. Som tur var gick andra repetitionen lite bättre. Bussen och kameran möttes i hörnet precis som planerat. Sam klev av och gick sin väg. Hästen började gå vid exakt rätt tidpunkt, även om den närapå förstörde det hela genom att svänga av från gatan och upp på trottoaren.

Lyckligtvis kom ingen till skada. Stuart och kamera­mannen 11

bytte några ord, sedan bestämde de sig för att de var redo. Jill tittade på klockan. Den var nu elva och trettiofem.

Eftersom det här var en stor scen med högt produktionsvärde hade vi våra egna stillbildsfotografer där tillsammans med några journalister som skulle intervjua Honeysuckle och mig.

ITV hade skickat ner två av sina chefer som oroligt vakade över hela processen tillsammans med säkerhetsansvariga och personal från St John Ambulance. Dessutom var det den vanliga armén av elektriker, chefselektriker, inspelningsledare, andra och tredje regiassistenter, maskörer, rekvisitörer … ett helt team som stod där och väntade på att få se en sekvens som vi nu hade mindre än en halvtimme på oss att spela in.

Det blev slutgiltiga kontroller, krångel, en tystnad som verkade breda ut sig i all oändlighet. Jag var svettig om handflatorna. Men till sist hörde jag de välbekanta orden som ledsagar varje tagning. ”Ljud?” ”Rullar.” ”Kamera?” ”Rullar. Varsågoda …” ”Scen tjugosju. Tagning ett.”

Klappan slog igen. ”Börja!”

Kameran började åka mot oss. Bussen skramlade fram.

Barnen lekte. Lydigt, med spänst i steget, satte hästen av, med vagnen efter sig.

Men så, från ingenstans, dök en bil upp, en modern tjugo­ hundra­talstaxi. Det var inte ens en svart taxibil, som kanske hade gått att anpassa med hjälp av dator, i samma veva som bussen.

Den var vit och gul och hade en annons för någon ny app i knallrött, med texten ”5 punds rabatt på nästa körning” över fram- och bakdörrarna. Och för att höja stämningen ytterligare var rutan nere och chauffören spelade Justin ­Timberlake på hög volym på radion. Den stannade precis mitt på inspelningsplatsen.

12

”Bryt!”

Stuart Orme var vanligtvis en trevlig, lättsam man, men han såg ut som rena åskmolnet när han tittade upp från sin skärm för att se vad som hade hänt. Det var förstås omöjligt. Polisen borde ha hindrat trafiken. Vi hade vårt eget folk i vardera änden av gatan för att hålla tillbaka fotgängarna. Det fanns inte en chans att någon bil skulle kunna slinka igenom.

Jag mådde redan illa inombords. Jag hade onda aningar inför det som väntade.

Och jag fick rätt.

Taxibilens dörr öppnades och en man klev ur. Han verkade fullkomligt obrydd av det faktum att han var omgiven av en stor mängd människor, varav många i fyrtiotalskläder. Han hade ett slags gladlynt självförtroende som faktiskt var rätt kallblodigt, totalt fokuserat på hans egna behov på bekostnad av alla andras.

Han var varken lång eller välbyggd, men gav intryck av att vad som än krävdes skulle han aldrig förlora en fajt. Håret, någonstans mellan brunt och grått, var väldigt kortklippt, särskilt runt öronen. Ögonen, som hade en mörkare brun färg, blickade oskuldsfullt fram ur ett blekt, aningen ohälsosamt ansikte. Det här var inte någon som tillbringade mycket tid i solen. Han var klädd i mörk kostym, vit skjorta och smal slips, kläder som kan ha varit medvetet valda för att inte säga någonting om honom.

Skorna var blankputsade. Så snart han började gå såg han sig om efter mig och jag var tvungen att fråga mig själv – hur visste han ens att jag var där?

Innan jag hann ducka ner bakom monitorn hittade han mig. ”Tony!” ropade han vänskapligt – och högt nog för att alla på inspelningsplatsen skulle höra.

Stuart vände sig till mig, rätt ilsken. ”Känner du den här mannen?” frågade han. ”Ja”, medgav jag. ”Han heter Daniel Hawthorne. Han är kriminalare.”

Kamerateamet stirrade på mig. De båda kvinnorna från ITV 13

muttrade klentroget till varandra. Jill gick bort till dem och försökte förklara. Alla på gatan hade frusit fast i sina positioner som om de plötsligt hade förvandlats till ett historiskt vykort över London. Till och med hästen såg irriterad ut.

De lyckades faktiskt göra en andra tagning innan tiden rann ut och till slut hade de precis tillräckligt med material för att kunna klippa ihop en sekvens. Om ni någonsin tittar på scenen kommer ni att se telefonkiosken, hästen och vagnen, de två poliserna (i fjärran) och Sam som går sin väg. Dessvärre missade kameran de flesta av statisterna, däribland kvinnan med barnvagn och mannen med cykel. Sam bär på en kasse, men den ser man inte heller.

Och när det var över hade vi slut på pengar, så när det var dags för postproduktion fanns det inget att göra åt den sabla bussen.

14