när stjärnorna faller
mari jungstedt
När stjärnorna faller
albert bonniers förlag
Av Mari Jungstedt har tidigare utgivits:
Den du inte ser 2003
I denna stilla natt 2004
Den inre kretsen 2005
Den döende dandyn 2006
I denna ljuva sommartid 2007
Den mörka ängeln 2008
Den dubbla tystnaden 2009
Den farliga leken 2010
Det fjärde offret 2011
Den sista akten 2012
Du går inte ensam 2013
Den man älskar 2014
Det andra ansiktet 2016
Det förlovade landet 2017
Ett mörker mitt ibland oss 2018
Jag ser dig 2019
Innan molnen kommer 2020
Där den sista lampan lyser 2021
Andra sidan månen 2022
Det slutna rummet 2023
Den sista utposten 2024
Av Mari Jungstedt och Ruben Eliassen:
En mörkare himmel 2015
www.albertbonniersforlag.se
isbn 978-91-0-01 8378-3
Copyright © Mari Jungstedt 2025
o mslag Sofia Scheutz Design
o mslagsbild © Sofia Scheutz
t ry C k ScandBook, EU 2025
Till Ingemar, med kärlek
Prolog
Bommen går upp och den mintgröna Maseratin kör in i Puerto Banús i Marbella. Väl inne i den exklusiva hamnen gör den italienska sportbilen en U-sväng och föraren parkerar mitt emot Louis Vuittons eleganta butik. Än så länge är det inte så många människor på strandpromenaden där tjusiga klädaffärer, cocktailbarer och restauranger ligger på rad. Vid bryggorna trängs överdimensionerade yachter och här och där syns någon matros eller stewardess pyssla på däck. Oftast är ägarna här sporadiskt och under tiden sköter besättningarna båtarna och håller oinbjudna besökare borta.
Himlen är molnfri och solen blänker i vattnet. Den känns redan stark, trots att det ännu är ganska tidigt på dagen. Enstaka personer strövar lojt längs esplanaden, kvinnor i högklackat med glittrande bikinis under en tunn sarong, män med backslick och solglasögon. Någon med en liten chihuahua i guldkoppel, en annan med barnvagn. Ett mjukt sorl hörs från caféerna där sena frukostätare sitter med en café con leche och en croissant. Stämningen är avslappnad, här finns ingen oro för hur nästa månads räkningar ska betalas.
Mannen i Maseratin har blont, lockigt hår och pilotsolglasögon med guldbågar från Chanel. Han tar ett smidigt kliv ur cabrioleten och stiger in hos Louis Vuitton med den självklara säkerhet man finner hos dem som fötts med pengar och inte vet något annat.
Klockan har passerat elva på förmiddagen, det är precis efter öppningsdags och föraren av Maseratin är just nu den enda kunden. Han sätter solglasögonen på huvudet, slår ut med sina muskulösa armar i den luftiga, uppkavlade skjortan och ber ödmjukt om hjälp på spanska med tydlig svensk brytning. Sedan avfyrar han det mest oemotståndliga leende som blottar en kritvit, perfekt tandrad.
Genast får han de sysslolösa expediternas uppmärksamhet. Svartklädda med strama frisyrer och höga klackar flockas de omkring kunden som har en magnetisk utstrålning. Alla har noterat den lyxiga sportbilen han parkerade utanför, de exklusiva solglasögonen och den Rolex han bär på armen. Detta är drömkunden och eftersom de får provision på allt de säljer ser de alla tre sin chans att börja den här dagen riktigt bra.
Mannen beskriver den besvärliga situation han just hamnat i för de ivriga biträdena med en oroad ängslan i den havsblå blicken, som är oskyldig och sensuell på samma gång. Långsamt låter han den vandra mellan var och en.
Med inlevelse berättar han att han just anlänt till Marbella med flyget från Stockholm, att han befinner sig här på en viktig affärsresa, men att båda väskorna blev överkörda av en slarvig truckförare i Las Palmas så hela hans garderob har gått om intet. Han behöver akut en komplett ny uppsättning kläder.
Expediterna vet inte hur gärna de vill hjälpa honom; ivrigt plockar de fram skjortor, byxor, skinnjackor, skor,
fritidskläder och kostymer. Han känner omsorgsfullt på tygernas kvalitet och provar det ena plagget efter det andra under kvinnornas angelägna överinseende.
Efter någon timme står fyra fullpackade kassar med kläder till ett värde av tiotusentals euro på den glänsande marmordisken vid kassan. Mannen trevar vant efter plånboken i innerfickan på kavajen, men får strax en bekymrad rynka i pannan. Tydligen ligger den inte där den brukar. Han börjar känna efter i alla fickor, men inser att han lämnat den i bilen som står utanför på andra sidan gatan. Han ursäktar sig, förklarar sitt misstag och säger att han bara ska hämta den. Mannen grabbar tag i två av kassarna och menar att han inte kommer att få med sig allt på en gång, så han kan lika gärna ta med hälften när han ändå ska hämta plånboken. Expediterna hinner inte reagera förrän han är ute ur butiken, hoppar in i sin bil, rivstartar och kör därifrån. Häpet vänder de sina välsminkade ansikten mot varandra innan de slår larm.
Den mintgröna Maseratin är borta.
Malin García stod på den övre terrassen i lyxvillan i det fashionabla området Nueva Andalucía strax utanför Marbella och tittade ut över golfbanan. Vart hon än vände blicken såg hon golfspelare som stod och svängde med sina klubbor eller puttade på greenen.
Motvilligt hade hon gått med på att flytta hit, även om hon tyckte att det var snudd på vansinne att köpa ett hus för åttio miljoner svenska kronor utan havsutsikt och i stället se ut över gubbar som hela dagarna gick omkring och drog sina golfbagar över en gräsmatta. Även om villan hade fem badrum och italiensk marmor på golvet. Men det var Ignacios pengar. Och hennes spanske make var tokig i golf. Om han inte ägnade sig åt arbetet eller sina politiska uppdrag så utövade han garanterat sporten. Bara ett smalt staket skilde huset från golfbanan. Man kunde höra svischande av klubbslag från deras tomt och när hon låg och solade vid poolen var hon rädd att en golfboll skulle komma flygande och träffa henne i huvudet.
Nåja, hon kunde inte klaga. Ignacio tog väl hand om henne. Åtminstone ekonomiskt. Hon behövde varken arbeta eller göra ett dyft när det gällde hushållsarbete. De hade
städhjälp två gånger i veckan, en trädgårdsmästare som klippte gräs och buskar och en kille som rensade poolen från kvistar och löv. Under sonens uppväxt hade de alltid haft en barnflicka boende i huset. Malin, som kom från en enkel uppväxt i Norrbotten, upplevde det som jobbigt att ha utomstående som gick omkring i deras privata hem. Hon tyckte fortfarande att det kändes obekvämt att ligga och slappa vid poolen medan städerskorna skurade kök och badrum eller att poolgrabben kollade in henne i smyg när hon solade i bikini medan han pysslade med bassängfiltren och tog orimligt god tid på sig. Att ha andra som skötte arbetsuppgifterna i hemmet fanns inte på kartan när hon växte upp.
Nu skulle de strax i väg på ännu ett eftermiddagsmingel. Ignacio fick ständigt inbjudningar till olika fester och event och Malin brukade följa med, även om hon inte tyckte att det var särskilt roligt.
När hon stod framför spegeln i badrummet och sminkade sig tänkte hon tillbaka på deras liv tillsammans. Kanske berodde hennes benägenhet att numera ofta hamna i grubblerier på omständigheterna, att hon tyckte sig stå vid ett vägskäl. Hon förstod att situationen hon försatt sig i var ohållbar i längden. Det måste få ett slut. Frågan var bara när och hur.
Hon och Ignacio hade en lång historia bakom sig. Malin träffade sin make på en nattklubb när hon som ung var på en semesterresa med några tjejkompisar i Marbella. Hon blev blixtkär och de gifte sig något år senare.
Hon flyttade från sina föräldrars enkla radhus i Luleå till Ignacios extravaganta takvåning i Marbella som han bodde i på den tiden. Han kom från en förmögen familj och hade redan nått en bra bit på karriärstegen.
I början hade hon gjort ett halvhjärtat försök att skaffa sig ett jobb. I Luleå hade Malin arbetat på en möbel- och inredningsbutik och gjort bra ifrån sig. Hon hade också gått flera kurser inom företaget och hade precis kommit in på en ettårig heminredningsutbildning på Folkuniversitetet när hon träffade Ignacio. Malin hade hoppats på att kunna jobba med samma sak i Spanien och prövade att starta ett eget företag. Hon hade inte lyckats få några direkta kunder, förutom en rik arab som tycktes mer intresserad av att försöka ligga med henne än att låta henne inreda hans och hustruns nya semesterbostad, ett palatsliknande hus i mångmiljonklassen. Förutom det hade hon hjälpt en och annan väninna med inredningsdetaljer, fast utan att ta betalt. Sedan kom sonen och familjelivet tog över. Den enda inredning hon ägnade sig åt var att piffa till deras eget hem.
Inte för att hon behövde arbeta för ekonomins skull. Ignacio tjänade mycket bra som VD för ett större konsultbolag, men han reste mycket i jobbet och lämnade henne ofta ensam med sonen David i det stora huset. Dessutom hade han flera betydande politiska uppdrag. Han satt i kommunstyrelsen i Marbella och var nära vän med stadens borgmästare.
Malin hade genom åren lärt känna flera svenskor i Marbella som hon umgicks med. Efter att David blivit vuxen och flyttat hemifrån kunde Malin ägna sig åt sig själv på heltid. Hon och väninnorna tog morgonpromenader på stranden, spelade padel, gick regelbundet på yogaklasser och åt luncher på trevliga restauranger. Malins liv hade utvecklats från en anspråkslös tillvaro i ett arbetarhem i Norrbotten till en vardag med besök på spa, skönhetsbehandlingar och drinkar med olika väninnor. Hon hade
flera bilar till sitt förfogande i deras stora garage och hon kunde ta sig vart hon ville.
Ignacio försåg henne med ett eget kontokort, VIP-kort till olika klubbar, gym och spa, trots att de hade ett eget gym i bottenvåningen på huset. Han verkade nöjd bara hon lät honom göra sitt och inte störde. Innerst inne tyckte nog Malin att hennes make var lite väl släpphänt, på gränsen till ointresserad. Det var som att han tog henne för given. På sistone hade han också fått en mer distanserad och kylig attityd. Politiskt hade han blivit alltmer högerorienterad och hans nya engagemang i det ultrakonservativa partiet Vox gjorde honom till en annan man, tänkte hon olyckligt. Även värderingsmässigt stod de båda långt ifrån varandra.
Hon sköt undan tankarna och återvände till nuet. Lade på läppglans och trutade med läpparna framför spegeln. Nu såg hon ut precis som det förväntades.
Fast hon var väl medveten om att hon ändå inte riktigt skulle passa in.
Svenska Magasinets nya redaktionslokal var inrymd i ett fyravåningshus i en hörna på gågatan i orten San Pedro, någon mil utanför Marbella. I bottenplanet fanns en tobaksaffär och intill låg en italiensk guldsmed. Detta var turistkvarter, även om San Pedro inte tillhörde de mest exploaterade orterna längs den spanska solkusten. Trots att redaktionen var belägen långt ifrån Lisa Hagels hus i den lilla byn Benagalbón på andra sidan Málaga tyckte hon om läget som de nya ägarna av tidningen hade valt. Lokalen låg ett stenkast från kyrkan och plazan åt ena hållet och hennes favoritrestaurang La Tizona åt det andra.
Lisa klev ur bilen som hon parkerat några kvarter därifrån och promenerade över den stora, öppna platsen vid kyrkan där barn som just slutat skolan samlades och blev mötta av någon förälder eller annan släkting som stod och väntade i eftermiddagssolen. Där var övervägande kvinnor med barnvagnar, ett småsyskon de höll i handen eller ett äldre som höll dem sällskap. Det var ett stim och ett kackel och Lisa njöt av ljudet. Hon uppskattade verkligen hur spanjorerna alltid tycktes ha något att säga varandra, att de hade så mycket att prata om; vart man än vände sig
på restauranger, stadens parkbänkar eller på stranden så pågick ständigt livliga konversationer.
I Sverige kunde man se ett par ligga och sola en halv dag bredvid varandra utan att växla ett ord, eller några som satt på en restaurang, åt av maten och då och då såg sig omkring, utan att yppa en mening eller ens titta på varandra. Lisa hade alltid upplevt det som så främmande, här i Spanien var det en annan kultur och hon älskade den.
Strax var hon inne på gågatan som löpte från plazan ner mot havet. Vid den här tiden vimlade det av folk. De små butikerna vid promenadstråket var fyllda av kunder, på caféerna längs trottoaren satt spanska pensionärer och barnfamiljer och åt churros med varm choklad till. De friterade bakverken påminde om munkar och intogs ofta med chokladsås eller vaniljkräm.
Lisa tog trappan upp till redaktionen där det just nu sprudlade av liv. Hennes bästa väninna Annie, som hon kunde tacka för att ha fått jobbet som reporter på tidningen, satt koncentrerad och knackade vid datorn. Hon såg snabbt upp med ett kort hej och tittade sedan återigen ner på skärmen och fortsatte skrivandet.
Det var Annie som fått Lisa att ta steget att flytta till Spanien efter den uppslitande skilsmässan från Axel, hennes make sedan trettio år tillbaka. Axel, som var lärare på universitetet, hade kommit hem en dag och berättat att han blivit kär i en av sina studenter och ville fortsätta sitt liv med henne. En kvinna som var lika gammal som deras dotter Olivia.
Den gemensamma villan såldes i ett nafs och plötsligt befann sig Lisa i en helt ny situation. Sårad, ledsen och chockad sa hon upp sig från sitt jobb som lärare, tog sitt pick och pack och pengarna från försäljningen och köpte
ett hus i den lilla bergsbyn Benagalbón, någon mil öster om Málaga. Det var ett och ett halvt år sedan.
De bägge barnen, Olivia och Victor, var vuxna och hade flyttat hemifrån. De klarade sig själva.
Det nya hemmet hade ett vackert läge med utsikt över dalen och havet, men det var ett renoveringsobjekt och hon gjorde det mesta själv. Det innebar mycket jobb, men Lisa hade inte råd att ta hjälp med allt. Hon hade heller ingen brådska, utan tog en del i taget. Viss handräckning hade hon fått av en ung snickare i byn, Javier, men det hade slutat med att de hamnat i säng och Lisa kom på att det kanske inte var en toppenidé med tanke på att hon var ny i byn, svenska och därmed utböling och till råga på allt mycket äldre än Javi. Kanske inte det mest lämpliga sätt att göra sig hemmastadd bland byborna.
Dessutom var hon egentligen intresserad av polisen och mordutredaren Hector Correa som hon träffat på en flamencokurs och som hon också samarbetat en del med när hon tolkat i några olika mordfall där svenskar varit inblandade. Men Hector verkade fortfarande fast i sorgen efter sin avlidna fru och han hade nog fått för sig att det var mer mellan henne och Javier än vad det i själva verket var.
Ett halvår tidigare hade Hector en dag dykt upp vid hennes hus när Javier var där och hon inte var ordentligt påklädd. Sedan dess tyckte Lisa att han betett sig kyligt mot henne och han hade inte deltagit i flamencokursen en enda gång under våren. När hon ringt och frågat hade han skyllt på att han hade för mycket jobb.
Efter att Lisa börjat arbeta som journalist på Svenska Magasinet kunde hon inte längre hjälpa till att tolka vid polisutredningar. De två rollerna krockade tyvärr. Trots att hon saknade tolkuppdragen tyckte Lisa att hon gjort rätt.
Hon hade tänkt försörja sig som lärare på distans när hon flyttade till Spanien, men det visade sig vara svårare än hon trott. När hon fick erbjudandet om fast jobb på tidningen hade hon helt enkelt inte råd att tacka nej. Dessutom tyckte hon att det var roligt, jobbet var både självständigt och varierande och hon hade till sin egen förvåning talang för journalistyrket. Lisa hade inga problem med att se vad som var viktigt, hur hon skulle vinkla sina historier och hur hon skulle få folk att prata. Något i hennes sätt gjorde att människor gärna öppnade sig och berättade mer än de i själva verket tänkt.
Lisa slog sig ner vid sin arbetsplats vid fönstret och tittade ut över folklivet på gatan. Det hade ordnat sig riktigt bra ändå här i Málaga, tyckte hon. Det enda som gjorde henne ledsen var att hon förlorat den goda kontakten med Hector. Fortsättningskursen i flamenco skulle börja om några dagar och Lisa tänkte gå. Hon hade funderat på att fråga om Hector ville följa med, men hade ingen lust att pusha. Det hade gått flera månader sedan de sågs senast, hon undrade om han äntligen hade kommit över Carmens död. Eller hade han träffat någon annan? Eftersom det inte hade hänt något mellan dem än, så skulle det väl aldrig ske, tänkte hon.
Det kändes som om hoppet om de två var helt ute.
Den pampiga moderna villa där eftermiddagens mingelparty skulle hållas tronade i ensamt majestät på en högt belägen klippa med strålande utsikt över havet. Den låg i utkanten av det exklusiva bostadsområdet vid foten av berget La Concha, strax ovanför Marbella.
Sierra Blanca, Marbellas eget Beverly Hills, beboddes av de mest välbeställda. Här låg det ena grandiosa huset efter det andra, ofta omgivet av höga häckar och ointagliga staket med låsta portar och skällande hundar innanför. För att överhuvudtaget komma in i det stängda området som avgränsades med bommar krävdes ett passerkort. Säkerhetsvakter gjorde sina rundor med jämna mellanrum och överallt fanns övervakningskameror uppsatta.
Trakten andades lugn och rikedom, ett eget näste för de lyckligt lottade, långt ifrån de vanliga spanjorernas vardagstrivialiteter. Gatorna var oftast ganska tomma, en och annan vältränad kvinna i tofs och hörlurar kunde ses promenera med någon liten jycke, annars tog de flesta bara bilen ner till playan eller shoppingcentret. En viss sömnighet vilade över kvarteren. Här levde invånarna i en egen
fridfull värld utan större bekymmer än att trädgårdsmästaren inte dök upp när han skulle, att städerskan blivit sjuk eller att poolens filter behövde bytas.
Malin och Ignacio anlände i en taxi. Under färden hade Ignacio suttit upptagen i telefon med en av sina affärskontakter medan Malin tittade ut genom bilfönstret. Som vanligt bävade hon inför evenemanget. När bilen saktade in framför huset avslutade Ignacio samtalet, betalade, klev ur och höll upp dörren på hennes sida.
Människorna som strömmade till festen passade väl in i den sofistikerade omgivningen. De hörde alla till det vackra folket; finlemmade kvinnor i korta glitterklänningar eller kroppsstrumpor och högklackade sandaletter, män med hårda muskler under de strama, perfekt strukna skjortorna, vältrimmade skägg och dyra armbandsur från Breitling eller Jaeger. Den ena taxibilen efter den andra släppte av folk, parkeringsmöjligheterna var begränsade i de branta backarna.
I entrén fick Malin och Ignacio varsitt glas välkyld champagne och sedan fortsatte de ut på pation vid poolen där hors d’oeuvres serverades av unga servitriser i guldshorts. Medelhavet bredde ut sig framför festdeltagarna där de minglade runt i ett gemytligt sorl till tonerna av mjuk bossanova från osynliga högtalare.
Malin smuttade på champagnen och såg sig osäkert omkring, hoppades att hon skulle få syn på åtminstone någon av sina egna vänner. Trots att de välkomnades med varma leenden och mötte idel välvilliga kollegor och bekanta till Ignacio kände hon sig malplacerad. Malin hade svårt för mingelpartyn som var mer ett sätt att visa upp sig än att umgås på riktigt. De befann sig i ett internationellt område med invånare från världens alla hörn, men gästerna utgjordes
mest av välbeställda spanjorer som tillhörde gräddan av Marbellas elit både inom affärsverksamhet, politik och kultur.
Malin hörde inte hemma här. Innerst inne var hon en anspråkslös och blyg norrländska som älskade naturen mer än ytligt kallprat om ingenting och det blev särskilt tydligt vid tillställningar av den här typen. Hon kände sig som en isstod bland de vackra, självsäkra spanjorskorna med sina rödmålade munnar, yviga gester och intensiva tjatter.
För att komma undan gick hon ut och ställde sig och låtsades prata i telefonen. Hon betraktade trädgården och loungemöblerna vid poolen. Efter en stund räddades hon av att Ignacio gjorde henne sällskap.
– Hej, står du här ensam?
Malin lät handen som höll i mobilen sjunka. Det var ingen idé att låtsas inför honom.
– Har du tråkigt? frågade han med bekymrad min och strök bort en hårslinga från hennes ansikte.
Det var alltid viktigt för honom att visa omtanke utåt.
– Nejdå, ingen fara, sa hon och ansträngde sig för att le. Plötsligt sken hennes make upp.
– Har du sett vem som har kommit? sa han och pekade mot de uppställda glasdörrarna. Där är ju Valeria Fuentes, hon är Marbellas mest legendariska filmstjärna. Känner du igen henne?
Ut på terrassen skred en amazonliknande kvinna i femtioårsåldern, klädd i en ärmlös rosaskimrande silkesklänning som Malin kände igen från Prada. Till den bar hon ett par knallrosa öppna sandaletter med stilettklack. De svartglänsande korkskruvslockarna hängde långt ner på den smala ryggen och läpparna var målade i samma färg som skorna. Hon avfyrade ett bländande leende mot en mingelfotograf som dök upp från ingenstans.
– Ja, är inte hon med i den där Netflixserien Toy Boy? frågade Malin.
– Jo, det stämmer, sa Ignacio. Och kolla vem hon har med sig, är det inte just en sådan, en toy boy? Den där snyggingen måste ju vara femton år yngre.
Han fnissade till på sitt karaktäristiska sätt som Malin i början tyckt var charmerande, men som hon med tiden börjat finna näst intill olidligt.
I nästa sekund kunde hon också urskilja vem som framträdde strax bakom den glamorösa skådespelerskan. Trots att han bar sina vanliga guldbågade solglasögon och verkade göra sitt bästa för att försvinna bakom filmstjärnan han var i sällskap med, kände hon omedelbart igen honom.
Och Malin drog djupt efter andan.
Hector Correa satt på sin vanliga plats på Bar Picasso. Stamstället låg i samma port som hans lägenhet, vilket passade honom utmärkt. Inne i den enkelt inredda restaurangen fanns ett högt, runt bord direkt under teven på väggen vid bardisken och Hector gillade att sitta där, mitt emellan ute och inne. Glasdörrarna ut mot Plaza de la Merced i hjärtat av Málagas gamla stad stod alltid öppna och han kunde betrakta folklivet utanför medan han dryftade diverse oväsentligheter med bartendern eller kollade en fotbollsmatch när hans lag Málaga CF spelade, vid de tillfällen då han inte kunde se matcherna live på stadion La Rosaleda.
Hector tog en klunk av den kalla ölen, favoriten Cruzcampo på flaska, och såg ut över torget. Plaza de la Merced var alltid fyllt med folk. Både turister och lokalbefolkning trängdes på de många restaurangerna och caféerna. I mitten tronade de imponerande jakarandaträden där man kunde hitta skugga och slå sig ner på en parkbänk solvarma dagar. Bar Picasso hade sitt namn efter den store konstnären vars barndomshem återfanns i ena hörnet av den öppna platsen.
Eftersom Hector var änkling, bodde ensam och bara
lagade mat när han hade besök av andra, åt han ofta här. Det var så vanligt förekommande att han inte ens behövde säga vad han ville ha; det var alltid samma tapasrätter bestående av räkor i vitlök, grillade småpaprikor med grovt salt och spansk lufttorkad skinka. Nu var han dock särskilt hungrig och lade därför till en tårtbit tortilla, en krämig potatisomelett som var hög och fast i formen och smakade ljuvligt.
Just som han var i färd med att ta den andra klunken öl fläktade en lång, blond kvinna förbi på plazan utanför.
Hector hann uppfatta att hon hade håret i en slarvig knut och att hon var klädd i linne och lång kjol. Han satte ölen i halsen vilket medförde en omedelbar hostattack. Var det inte Lisa Hagel som just passerat?
Hector ställde ner flaskan på bordet och skyndade ut. Han såg henne försvinna runt hörnet och sprang efter. När han vek in på nästa smala tvärgränd fick han korn på henne på andra sidan gatan och utan att se sig för rusade han tvärs över vägen. En bil fick tvärbromsa för att inte köra in i honom, föraren skrek något genom sidorutan och slog ut med armarna i en ilsken gest som vittnade om att han tyckte Hector var en idiot.
I samma ögonblick vände kvinnan sig om och han kunde direkt konstatera att det inte var Lisa Hagel. Hector blev själv förvånad, både över att han sprungit efter den okända kvinnan utan att tänka och över graden av besvikelse som kom över honom.
Moloket lomade han tillbaka till sin barstol där maten redan dukats fram. Han drack ur det sista av ölen, beställde en till. Såg Lisa framför sig med håret som alltid föll ner i ansiktet, smilgroparna och de intensivt blå ögonen. Han kunde höra hennes skratt. Tankarna gick till den senaste
gången de sågs. Då hade han bestämt sig för att skjuta problemet med hennes dubbla roller som tolk åt polisen och journalist åt sidan. Några dagar tidigare hade de haft ett storgräl om saken.
Så en dag efter jobbet begav han sig spontant upp till Benagalbón och ringde på Lisas hus, oanmäld, med en bukett blommor och en flaska vin i handen. Det visade sig dessvärre vara ett misstag. Lisa hade öppnat i morgonrock med rufsigt hår fast klockan bara var sju på kvällen och i soffan halvlåg en ung spanjor som såg ut som om han bodde där. Hector förstod direkt att det inte rörde sig om hennes son, fast han mycket väl hade kunnat vara det. Utan ett ord hade han vänt på klacken och gått därifrån.
När Lisa sedan hade ringt honom hade han inte velat svara. För första gången efter Carmens död fem år tidigare hade han känt något för en kvinna och så gick det så här. Han orkade inte med besvikelser och bakslag. I stället för att svara Lisa eller kontakta henne själv och prata ut om saken hade han krupit in under ett täcke av självömkan och bara ägnat sig åt jobbet, barnen och barnbarnen. Vilket var ganska ynkligt egentligen, insåg han när han tänkte efter.
Medan han åt funderade han på hur han skulle gå till väga om han ville kontakta henne igen. Tänk om han hade missuppfattat situationen med grabben i soffan? Det kanske bara var en granne, en väninnas son eller någon Lisa kände i byn som spontant hade tittat in när hon just råkat duscha. Hector måste erkänna för sig själv att han faktiskt inte hade en aning om hur det låg till. Skärp dig, tänkte han och doppade en bit bröd i den vitlöksdoftande olja som de nu uppätna räkorna hade legat och fräst i. Var inte så patetisk.
Han tuggade frånvarande på brödet. Om han nu skulle
ta sig själv och sina känslor på allvar så borde han kontakta Lisa. Han insåg att han inte kunde fortsätta att gräva ner sig i sorgen efter Carmen. Han behövde släppa sin avlidna hustru och gå vidare. Alla år tillsammans med henne och barnen hade han ändå samlade inom sig som en skatt som alltid skulle finnas där. Han kunde vara lycklig för den tid de fick och de goda minnena. Men nu var den perioden i hans liv över och hade varit det länge.
Vad har jag att förlora? tänkte han.