till minne av ett avsked
Love does not begin and end the way we seem to think it does. Love is a battle, love is a war; love is a growing up.
I go to the movie And I go downtown
Somebody keep tellin’ me ”Don’t hang around”
Then I go to my brother And I say ”Brother, help me please” But he winds up Knockin’ me
Back down on my knees
Lord, there been times that I thought I couldn’t last for long But now I think I’m able to Carry on
It’s been a long A long time comin’, but I know A change is gonna come Oh, yes it will
Samma natt väntar oss alla och när det är dags, under den sista morgonen som gryr, står en människa ensam kvar som måste ta avsked av det som blev, och det som aldrig fick bli.
Ur loggboken, september 1997
en cancersvulst i hjärnan. Och allt som fanns samlat i hans DNA , generationers historia, skulle nu ta slut på grund av en förbannad liten ansamling celler som plötsligt börjat dela på sig onaturligt.
Persiennerna bakom dr Garcia släppte bara in vårljuset till hälften och gjorde besöksrummet onödigt dunkelt. Han ville resa sig från stolen och dra upp dem. Han skulle inte fråga: Hur lång tid har jag? Han kunde gissa sig till svaret och att det inte skulle vara vackert.
Dr Garcia fortsatte prata, men han försökte stänga av. Känslan som spred sig i kroppen var ny, han blev varm i ansiktet av pulsen som slog hårt och snabbt. Plötsligt såg han sina föräldrars ansikten framför sig och fylldes av en stark ångest, hur skulle han klara av att berätta? De hade redan nog med Sammy.
Om bara ett år skulle John vara färdig läkare. Den färgade killen från Hamilton Heights, West Harlem, från kvarter utan nåd, kom in på läkarutbildningen. Det var en bedrift i sig. Och sedan då? Nu fanns plötsligt inget sedan. På eftermiddagens schema stod obduktion, det var det sista inför den stora tentamen innan sommaruppehållet. Skulle han inte gå dit som planerat? Hur skulle han kunna tänka på annat än sin egen död? Men vad skulle han annars göra?
En känsla av att vara utanför sköljde över honom, som att bli utsugen ur verkligheten och tvingas bli en åskådare istället. Hur länge behövde han sitta kvar i stolen? Han såg ned på sina händer som vilade i knät. De liknade hans fars, seniga och starka. Detaljer som fastnat i hans minne trängde fram och sökte ord som ännu inte uttalats. Hur kunde han beskriva sin mors varma doft och fascinationen över böjligheten i hennes viga kropp, som hon älskade att sträcka ut i imponerande rörelser. Hans vackra föräldrar som syntes på långt håll när hans far Douglas lade sin svarta arm över hans mor Coras vita, fräkniga axlar när de promenerade i Central Park några lediga timmar en sommardag. Han mindes stoltheten som drog igenom
kroppen när de var ute tillsammans, hur han som liten sprang fram och tillbaka i parken och alltid möttes av en bred famn när han vände tillbaka. Och kanske stärktes banden emellan dem ännu mer av omgivningens genomborrande blickar.
”Varför fick jag det här?” sa John och bröt sin egen tystnad. Han ogillade sin tunna röst. Han visste inte varför han frågade, och en förklaring skulle inte ändra på något.
”Det går inte att säkert säga vad orsaken är. Det kan bero på många saker och ibland att en genetisk ärftlighet hoppat över en generation. Jag måste också berätta för dig att en del får personlighetsförändringar, men det är bara de som känner dig som kommer att lägga märke till det.” Hon pausade. ”Det här är naturligtvis svårt att ta in. Men det som sker nu är att jag skriver ihop en vårdplan för behandling.”
”Men om det inte går att operera och den är obotlig, vad är det då för behandling du har tänkt dig?”
”Det finns behandlingar som kan ge dig lite mer tid.” Hon stannade där. Han sökte inom sig efter en reaktion, men det enda som fyllde honom var en känsla av orättvisa. Till skillnad från hans bror Sammy hade han lyckats hålla sig från all skit som många i deras hemkvarter fastnat i. Att räkna med ett bra liv, ett stabilt liv, framstod nu som ett drag av högmod. Vem trodde han att han var? Varför skulle det få gå bra för just honom? Det var alltså aldrig menat att bli mer än så här. Så vad skulle mer tid göra för skillnad?
”Okej, då förstår jag.”
Dr Garcia prasslade med pappren i hans journal. Han stirrade på mappen. Där fanns hans kropp beskriven och antagligen återstoden av hans liv summerat – andra människor hade resonerat om hur han skulle dö på bästa sätt. Tanken var absurd. Att dö värdigt var mer än läkemedel och dropp, men just vad visste han inte nu.
”Jag är strax tillbaka, jag är bara i rummet intill och skriver klart din vårdplan. Är du okej med det?” Han nickade.
Han hade sett framför sig en lång, härlig sommar, den första på länge utan studier. Han skulle kanske ha åkt till moster Nessa i London. Han själv skulle aldrig kommit på tanken, men det var hans mamma som hade nämnt att Nessa frågat om han inte ville arbeta på sjukhuset under sommarmånaderna, och tanken hade inte varit dum med ett år kvar till examen.
Nessa var inte precis den person han skulle välja att tillbringa sin sista tid med, och allt talade för att den här sommaren skulle bli hans sista. Det var tre år kvar till millennieskiftet som det var så mycket snack om, ingen kunde förutse vad som skulle hända när tiden slog om vid midnatt till väldigt många nollor.
Plötsligt kändes det nya årtusendet oändligt långt bort, oåtkomligt och avvisande. Vad skulle han göra av den tid som var kvar? Kroppen kunde han inte göra något åt, men det som var han, själen, som farmor Clarissa skulle säga, hur kunde han ta hand om den så bra han bara kunde?
Den röda sekundvisaren drog tiden med sig i en hotfull takt. Varför dröjde Garcia så länge? Just nu visste han inte om det var en tillgång eller förbannelse att snart vara färdig läkare. Bilder av honom själv i slutstadiet flimrade framför ögonen, han fick tvinga sig själv att fästa blicken vid ljuset som letade sig in mellan persiennerna för att inte dras med i en panikartad känsla av att han svävade upp från stolen.
Dr Garcia kom in i rummet igen med ett svårläst ansiktsuttryck, men kanske var det så hon alltid såg ut. En mun som talade utan övriga rörelser i ansiktet.
”John, vi behöver träffas snart igen. Jag skickar med dig din vårdplan så kan du titta på den i lugn och ro. Så snart det uppkommer nya symtom måste du höra av dig. Fram till dess ska du försöka leva som vanligt. Jag skickar också med dig ett recept på sömntabletter, lugnande och en ny smärtstillande medicin för huvudvärken. Jag ser helst att du inte är ensam idag. Du ska inte kombinera alkohol och tabletterna du får, och ta dem bara när du verkligen behöver.”
Det slog honom att hon fortfarande inte tagit in att han var läkarstudent.
Han vek ihop receptet, lade det djupt ned i fickan och kände huvudvärken igen när han hastigt reste sig. Han skulle kunna nosa upp någon av Sammys leverantörer om det vore så. Cannabis och smärtstillande opioider skulle göra slut på allt, fort och odramatiskt. Han överraskades av sin tanke, som fick sällskap av motstridiga känslor av äckel och möjligheter.
”Tack, dr Garcia.”
Just som han skulle till att öppna dörren och gå började dr Garcia prata igen.
”John, röntgenbilder är dyra och vårdplanen med de behandlingar jag bedömer att du behöver längre fram kommer att kosta. Jag menar att det finns bidrag du kan ansöka om, socialkontoren brukar ha bra information för den här sortens ärenden. Det ska du inte skämmas för.”
Han stannade upp i steget. Om han ändå i sådana här situationer vore lika rapp i tanken som han var när han i exakt rätt sekund kom upp på brädan och tog vågen. Så många gånger han i efterhand känt sig förminskad och förödmjukad och önskat att han sagt eller gjort något, istället för att svälja den reflexmässiga ilskan.
Dr Garcia räknade med att han inte hade tillräckligt med pengar. Ett antagande han mött många gånger förut i sitt liv. Hon såg en svart kille från Harlem – varken mer eller mindre. Men det var inte vad hon sa som tog hårdast på honom, det var hennes blick, ömmande, och ändå ihålig och tom. En blick han lärt sig känna igen, som fått honom att känna sig som en människa utan något att ge, utan ett berättigande. Som till och med fått honom att önska att han var vit. En smärta han delade med miljontals andra afroamerikaner. Det gjorde honom tyvärr inte mindre ensam. Han var en kille från Harlem, det var en erfarenhet han levt med, och uppenbarligen också skulle dö med.
”Jag är inte säker på att jag förstår vad du menar.”
Han stängde dörren och vände sig mot henne igen där hon satt bakom skrivbordet. Han bröstade upp sig, väl medveten om dr Garcias vidgade pupiller. Han gjorde inget för att lätta på tystnaden som lagt sig mellan dem.
En vettig sjukförsäkring var skillnaden mellan värdigt och ovärdigt liv, det visste hans föräldrar som hade lagt undan pengar. Men pengar till en cancerbehandling skulle de inte ha råd med. Det krävdes helt andra inkomster, och han skulle aldrig få för sig att be sina föräldrar att låna pengar till behandlingar, som dessutom inte kunde bota honom. Men just nu hade han annat längst fram i tankarna. Till slut bröt han tystnaden:
”Om jag inte vore så väluppfostrad så hade jag antagligen sagt något jag skulle ångra i efterhand. Men från och med nu är du inte längre min doktor, jag har haft nog av sådana som dig i livet. Jag kan inte tänka mig något värre än att du lägger dig i min sista tid. Och jag ska nog klara av att dö utan dina livsuppehållande behandlingar. Du kanske inte minns, men jag är snart färdig läkare. Ditt bemötande är så uppenbart diskriminerande och jag tar mig friheten att inte ens betala för det här besöket.”
Innan han vände om och smällde igen dörren njöt han av att se dr Garcias uppspärrade ögon. Han kunde inte minnas att han någonsin sagt ifrån på riktigt, och han tänkte inte en enda gång till böja sig för någon som visade sin misstro mot honom.
När han gick ned för de sex trapporna tänkte han att han borde vara nöjd över att han satt sig själv i respekt, ändå var det känslan av avsmak som dröjde sig kvar. Han hade hotat med att inte betala läkarräkningen och bekräftade säkert hennes fördomar om svarta aggressiva killar. Hur lätt hade det inte varit att brusa upp mot henne? Det skrämde honom.
Rasism äter upp en inifrån, om den gör mig till den de ser är jag inte bättre själv, tänkte han när han öppnade dörren och gick ut på Columbus Avenue och började gå mot parken. Rädslan kröp in i honom, han gick på en bro utan räcke och när som
Magnoliaträden rörde sig mjukt i den lätta vinden och stod i stark kontrast till allt som pågick inom honom. Han skulle inte ha vetat något om magnolian om det inte hade varit för hans farmor. Den har funnits på jorden ända sedan dinosauriernas tid, hade hon berättat. Han såg på de vita och ljusrosa blommorna som växte så vackert på bar kvist. De såg så självklara ut, i full ägo där betraktaren bara såg skönhet. Var det verkligen möjligt att bli avundsjuk på ett träd?
Han rörde sig in i Central Park från den västra ingången. Han kunde parken utan och innan och den var alltid lika intagande, oavsett årstid. Grönskan skar i honom. Han satte sig tungt på en bänk i ett försök att stilla tankarna. Dofterna från de nyutspruckna träden och synen av alla människor som rörde sig i parken blandade sig till nya segment av känslor och svårfångade sinnesrörelser. Våren fick livet att verka så älskat, men det enda som kom till honom nu var en intensiv känsla av att tvingas att backa ut ur allt.
Joggare, mödrar med barnvagn, män i kostym, alla passerade honom där han satt på bänken. Han slöt ögonen och såg sig själv surfa på vågorna i Mexiko, i Barra de la Cruz där en sydlig eller sydostlig vindriktning skapade en perfekt cylinderformad våg. Han försökte framkalla minnet av styrkan i benen, hur
han pressade ned brädan i samspel med havets rörelser. När vågorna kom emot honom var det som att lösas upp som en brustablett, och i den skräckfyllda njutningen var han beredd att förlora sig. Kanske var det ett tillstånd som påminde om en del av döendet.
Men vad skulle han göra med tiden som var kvar, nu när han visste vad som väntade? En del kanske skulle se ett besked om att tiden var förkortad som en möjlighet att ta tag i det som fått vänta – många dog mitt uppe i något och utan att kunna säga sig ha levt livet fullt ut. Men vad skulle han kunna göra med den tid som var kvar utan att bli ständigt påmind om att livet rann ifrån honom?
Han kunde se framför sig precis hur hans död skulle vara, när tumören hade växt och en metastasering med nya tumörer tryckte på nervtrådarna i ryggmärgen, som inte längre kunde skicka nervsignaler mellan hjärnan och resten av kroppen. Känslan av panik kom tillbaka. Han kippade efter luft, men andetagen var för korta och ytliga och han började hyperventilera. Istället för att sträcka armarna uppåt som han visste att han borde, lutade han överkroppen hastigt framåt och försökte med långa utandningar få ned pulsen. Försökte tränga undan tankar på vad förbipasserande skulle tänka när de såg honom kasta sig fram och tillbaka, en svart kille som tappat det totalt i en drogpsykos.
När han blundade bröt en flodvåg av minnen fram igen. Oväsentliga detaljer trängde fram som om de betydde något. Om det var så här chocken letade sig in i honom så ville han be hjärnan att ta det lugnt. Plötsligt kände han en metallisk doft han associerade till det gröna skåpet på högstadiet där Sammy förvarade vita tubsockor han stulit till dem båda. Flimret fortsatte inne i huvudet. Sammys överdoser. Upplivningsförsöken.
John lutade sig tillbaka på träbänken och drog in ett nytt djupt andetag, och pyste sedan långsamt ut luften mellan de
lätt öppna läpparna. Pulsen gick ned. En bit bort fick han se ett par gå i riktning mot honom. En svart kille och en vit tjej, båda något yngre än han själv, gissade han. Han tänkte på sina föräldrar och deras kamp för att få vara med varandra, och på blickarna han själv fick när han var ute med Joanna. Som om hon vore en glasvas han skulle ha sönder förr eller senare. Hade paret på grusstigen framför honom upplevt samma sak?
Deras nojsande lekfullhet sved inom honom. Skulle han dö utan att ha älskat på djupet? Han undrade vad killen gjorde som fick henne att se så lycklig ut.
När han betraktade dem från bänken var det som om avskedet från livet redan börjat och han fick vara med på filmvisningen om sitt eget liv. En handling som ofrånkomligen måste ge hans hudfärg en roll. Att vara svart eller färgad var som att vakna och somna med en klädedräkt du inte visste om du ville bära eller slita av – den krävde av dig att vara på din vakt, att göra avvägningen om det var bra att gena genom parken eller inte. Risken att sedan befinna sig i en situation som krävde svar: Vad gjorde du där? Vad har du i jackan? Är ni ett par? Blickar som fäste tag i nacken och växte till något som sög sig inåt, till en blick han lade på sig själv. Ett jävla slagg var vad det var.
Spänningar mellan vita och svarta i större eller mindre skala fanns ständigt i hans medvetande. Det var livskunskap – färgad kille. Det gick inte en dag utan att tidningar och tevekanaler nämnde det vid namn.
Livsmedelsaffärerna uppe i Harlem hade sämre utbud än resten av Manhattan, något som hade fått hans mor att ta med honom och Sammy till de livliga och färggranna grönsaksmarknaderna i Queens. Ibland åkte de hela vägen till nedre Manhattan och marknaden på Union Square, där grönsakerna låg i prydliga rader och vackra burkar var staplade med marmelad i smaker han tidigare aldrig hört talas om. Men John mindes framför allt försäljarna, de var gladare och verkade inte
ha ett bekymmer i världen. Sådant lade han märke till som barn. Han lärde sig känna igen blickarna från människorna som rörde sig på marknaden, hur de sneglade på dem som om de klivit av vid fel tunnelbanestation.
Fortfarande trivdes han allra bäst innanför väggarna på det över hundra år gamla radhuset i brun sandsten där han vuxit upp. Det hände att han lämnade campus och stannade i huset några dagar i taget, innan han gick tillbaka till campus igen. Kanske var det till och med den enda plats där han skulle kunna säga att det gick att vara sig själv. Det var bara husets tegelvägg emellan honom och världen utanför, full av rangordning och överlevnad, men hemma var han inte i vägen för någon och ingen stod i vägen för honom. Han gjorde sina armhävningar och situps, studerade i soffhörnet, och när föräldrarna kom hem efter midnatt från jobbet på klubben och farmor Clarissa gick hem till sig längre ned på gatan, satt han fortfarande uppe och läste, men lade undan böckerna och njöt av samvaron med föräldrarna över en gemensam omelett, ibland en stund vid pianot och en öl innan de gick och lade sig. Världen utanför, som kunde vara en hotfull plats för en kille med hans utseende, lämnade han bakom sig i stunder som dessa.
Om allt hade varit som vanligt skulle han om ett år få sin läkarlegitimation, och sedan gå vidare till specialistutbildning inom neurologi. Nu var han istället så sjuk att han likaväl kunde hoppa av utbildningen och göra något helt annat. Hjälpa sina föräldrar med jazzrestaurangen, ligga i parken och lyssna på musik, hälsa på Sammy i fängelset varje dag. Skulle han bege sig ut på en resa? Han hade aldrig tagit sig över Atlanten. Eller skulle han surfa i Mexikos vågor tills han stupade? Tankarna gick fort, som om de anföll honom.
Han hade med sin utbildning fått chansen till ett bra liv, men som ett bakgrundssorl som möblerade om tankarna i skallen gnagde känslan av skuld. Han hade inte dukat under av det han kallade den harlemska omständigheten, den nedåt gående
virvelström som drog med sig alla som inte lyckades hålla sig undan in i en tubvåg av irrvägar och fel beslut.
Hans bror Sammy var en av dem. Crackepidemin hade tagit flera av deras skolkamrater som de känt sedan de mätte 125 centimeter. Redan då fanns allvaret hos klasskamraterna, en del gick hem till föräldrar som hade sprutor inkörda i armvecken, och för att stilla sin hunger hade de lärt sig att stjäla mat. John förstod tidigt att han i jämförelse var privilegierad i sitt område. Det var den första måttstocken av många som han skulle bli medveten om. Att hans föräldrar överhuvudtaget hade arbete, och att han hade en farmor som alltid fanns där när Cora och
Douglas arbetade sent på restaurangen.
Men att leva i Harlem hade sina konsekvenser, oavsett.
Han fortsatte norrut genom parken, och blev plötsligt medveten om hur han rörde sig. Så många gånger han gått ensam genom parken, på väg hem från en konsert eller bara till ett skönt parkhäng. Men vidden av associationer människor fick av att bara se honom hade han fått erfara mer än en gång. En känsla av skam tog genast tag i honom – han skulle inte kunna se sig själv i spegeln och säga att han inte hade gjort det. Önskat sig själv vit. Så desperat att inte uppfattas ghetto hade han lagt sig själv i ett fack innan de andra gjorde det. Vad var det om inte att förödmjuka sig själv och sin historia, när han försökt likna de vita, prata som de, låtsats hänga med i snacket om skidåkning och segling och filmer han aldrig hört talas om. Ju mer han intresserade sig för dem, ju mindre skulle de fråga om hans bakgrund, trodde han.
Men det hjälpte inte. Det tog flera år innan de såg honom som något annat än den färgade killen som på något sätt lyckats ta sig lika långt som de. Han hade kämpat för att komma in på ett bra college, och sedan vidare in på en läkarutbildning. Att bo på campus med studiekamrater med en helt annan historia och familjebakgrund, var som att lossa ankar och ge sig av mot
okända vatten. I deras närvaro förvandlades han till en åskådare av hur han levde rollen i sitt eget liv. Att älska sitt hem var en sak, att känna omsorg för den plats som format en var också en sak, men att stå för sin kärlek till en plats som andra slog ned på, var en annan.
När John var framme vid campus och öppnade den tunga järndörren in till huvudbyggnaden, slog det honom att han var helt ensam. Så här års var det slit och beslutsamhet som gällde inför sluttentamina innan sommaren. Tystnaden låg tung i studentkorridorerna där han i flera år skyndat mellan föreläsningar.
Istället för att gå till sitt rum och hämta sin studiemapp blev han stående en stund. Han såg framför sig första gången han träffade Mike och de andra killarna. På campus hölls en fest och berusade hade de vänt sig just till honom för att få tag på cannabis. Och han måste ha velat vara till lags, hur skulle han annars förstå sig själv?
”Tyvärr, jag har inget, men testa hörnet tre kvarter öster om parken, vid den första tvättomaten ni ser.” Kvarteren han hänvisade till var i spanska Harlem som han själv inte visste mycket mer om än genom Sammy. Han kände sig som en Judas när han ville vara medgörlig och ha ett svar på frågan, han hade något som gav lite makt. Men allt det där kom med ett pris av förebråelser och skuldkänslor. John hade i motsats till Sammy hållit sig utanför den smutsiga världen. Han hade aldrig köpt eller sålt något, men inför dem bekräftade han att han var ett barn från ghettokvarter. Minnet gjorde honom illa till mods. Han hade inte låtit dem veta att han helst av allt hade dammsugit hela jävla staden fri från droger.
John tittade på armbandsklockan. Det måste vara det som får människor att gå till skola och jobb, tänkte han, vissheten om att det leder någonvart. För hans del kunde han skippa föreläsningen, vad spelade det för roll?
Men om han inte dök upp skulle det väcka frågor, eftersom
han aldrig missade en föreläsning. Och vad han annars skulle göra den här eftermiddagen visste han inte. Tanken på att han inte skulle finnas kvar om ett år tog ett nytt grepp om honom. Trots att han var rädd för att möta sina studiekamrater och att de kanske skulle se på honom att något inte stod rätt till, bestämde han sig för att gå på föreläsningen. Fastän Clarissa inte skulle få något examensbevis att rama in.