9789137157283

Mellan Riddarholmen och Klarakvarteren

Strax före klockan nio varje morgon går hon över bron till Stockholms minsta stadsdel Riddarholmen. Den lilla ön mitt i stan är sex hektar stor och var en gång bara en kal ensam klippa som reste sig ur Mälarens bräckta vatten.

Kvinnan går in genom porten på en väldig, tornbeprydd tegelbyggnad som mjukt viker sig runt öns ena hörn. Hon är ung och anmärkningsvärt välklädd, varje plagg noga utvalt för att harmoniera med de andra. Det uppsatta håret ljust cendréfärgat.

Arbetet med manusgranskning och korrektur på P.A. Norstedt & Söners litterära avdelning kräver noggrannhet och känsla för både detaljer och överblick.

Kommateringen ska ske efter olika principer i olika typer av texter. Och de är många. En regel för riksdagstryck, en annan för militärt material och en tredje för psalmboken. Så där håller det på, utan slut.

Det är grå höst 1907 och inne på Rikskalenderns redaktion är det knäpptyst. 25-åriga Célie Cleve jobbar hårt och utan avbrott, livrädd för att missa ett endaste litet skiljetecken.

Fel accepteras inte. Då kommer redaktören, alltid högtidsklädd i helsvart och med smeknamnet ”Katafalken”, med mörk blick och lägger korrekturet på bordet, rakt framför den skyldiga. Sedan sträcker han långsamt ut sitt pekfinger och ställer den olycksbådande frågan: ”Vad står här?”

Célie vet precis hur förnedrande det känns att se sitt misstag intill

det där fingret och sedan försöka förklara hur det kommit sig att titeln

RNO blivit RVO och därmed beskrivit en högt uppsatt ämbetsman som Vasariddare.

Ett petgöra var det. […] Jag tyckte det var ett tröttsamt och inte värst spännande göra men fann mig, eftersom jag var fast övertygad om att allt arbete måste skötas med tålamod och energi och att man borde lägga ner hela sin varelse i jobbet.

Célie Brunius i ”Pennskaft intervjuar”, Idun 1952

Hon ser inte dagsljus alls under årets mörkaste månader. Bara sitter där vid sitt skrivbord med huvudet djupt böjt över pappersbuntarna. Frukostrasten, dagens enda paus, är 30 minuter prick och tillbringas vid ett långbord med vaxduk i ett litet rum åt gården där man äter sina medhavda smörgåsar. En städerska kommer med en kittel varmt vatten till te eller choklad. Ingen av dem får lämna huset.

I tysthet förbannar Célie den förbestämda kvinnolönen på 75 kronor i månaden som är omöjlig att försörja sig på. Det är dyrt att bo i Stockholm. En enrummare med kök kostar drygt 300 kronor i månadshyra. Ett tjog ägg 150 öre.

Det går knappt att klara sig på lönen ens om man delar bostad med andra så kallade kontorsflickor.

Korrekturläsarna jobbar på julafton också. Kuvertet med den extra hundralappen som de får hämta inne hos chefen på morgonen förstärker bara Célies känsla av undergivenhet. Hon avskyr den.

Senare kommer hon att beskriva ceremonin som ”en i sanning patriarkalisk syn”. Chefen ”full av jultomteskimrande jovialitet” i sitt stora rum med magnifik utsikt över Strömmen från de två hörnrummens fönster. Och så de unga damerna som trängs framför honom, rörda och ivrigt rosiga om kinderna, artigt nigande.

Stämningen och den självklara rollfördelningen gör henne illa till mods. Men hundralappen sliter hon blixtsnabbt ur kuvertet och lägger i ett särskilt fack i handväskan. Pengar är ändå pengar.

Det är Célie Cleves första arbete. De är inte många och har fått tjänst för att de är ”fina flickor” med adliga efternamn eller framstående fäder som har goda förbindelser med herrarna på förlagets chefspositioner.

Det gäller egentligen också för henne själv, dotter till vetenskapsmannen och Uppsalaprofessorn Per Cleve, ledamot i Kungliga Vetenskapsakademien och ordförande i Vetenskapsakademiens nobelkommitté för kemi. En man som till och med fått ett mineral uppkallat efter sig.

Men det finns en väsentlig skillnad. De andra unga kvinnorna har oftast större familjeförmögenheter än ambitioner. De behöver egentligen inte pengarna. Inne i det nyordnade damrummet finns till och med en schäslong klädd i ett trevligt brungråblommigt tyg utifall någon av dem mår illa av den stora ansträngningen av att arbeta.

För Célie är inkomsten en symbol för vem hon vill bli: självständig och oberoende. Men framför allt har hon karriärambitioner stora nog för att det skulle räcka åt dem allihop därinne på kontoret.

Jobbet på Norstedts är bara början, den första svåråtkomliga meriten som har fört henne vidare mot det riktiga målet.

Klockan fem på eftermiddagen är arbetsdagen över. Men Célie går inte hem. Hon tar på sig hatten och sin jacka av persianben med två små vita hermeliner om halsen och en reva på ena armbågen som hon hoppas att ingen lägger märke till. Klockan 19 ska hon vara instämplad och redo för nästa arbetspass.

Det går spårvagn från Riddarhuset som bara ligger ett stenkast från förlagsbyggnaden men hon har tid att gå. Stockholm är visserligen Sveriges huvudstad, men en liten sådan. Bara drygt 300 000 invånare. Med det stora Norstedtshuset i ryggen börjar Célie promenera i riktning mot Sankta Klaras sylvassa kyrkspira.

Snålblåsten gör svaga krusningar på det svarta vattnet som flyter fram under broarna runt henne och binder samman stadens alla öar.

Till vänster Järnvägsbron och Strömsborgsbron över till det stora kallbadhuset Strömbadet. Det är sista bebyggelsen ovanpå vatten

innan Riddarfjärden öppnar upp sig mot Mälarens inlopp.

Fukten kryper omedelbart in under kläderna. På den breda Vasabron mellan Gamla stan och Norrmalm får vindarna mer kraft och kyler ner henne snabbt.

Tunga gaskandelabrar ger sikt åt hästdroskor och en spårvagn som skramlar förbi på den kullerstensbelagda passagen över till Tegelbacken och Klara strand. Föraren på den öppna spårvagnsplattformen kommer snart börja lägga ett tjock lager vaselin i ansiktet för att skydda sin utsatta hud mot vädret som sällan är av den snälla sorten så här högt upp i Europa på senhösten.

Eftermiddagsflanörerna försvann med dagsljuset. Det dunkla har redan omslutit gator och hus. Skymningen var över på ett ögonblick och lämnade ett mörkt Stockholm efter sig.

Elektriska ljusskyltar med reklambudskap som kastar sken över gatulivet och fräter bort kvällssvärtan är ännu många decennier bort.

Célie går förbi Strömsborg, stadens minsta holme som upptas nästan på millimetern av ett privatägt fyravåningspalats. På andra sidan bron tornar Kronprinsens stall och Centralpalatset, Stockholms första moderna affärs- och kontorshus, upp sig framför henne. Tungt lastade vedskutor står på rad utmed kajen. Det kluckar ihåligt när vattnet slår mot deras skrov.

Här viker hon in mot tätbebyggelsen. Låga och höga hus, sammanväxta av tid, utveckling och motstånd. Pampiga bostadspalats för stans rikaste familjer intill bodar med lappade plåttak. Innergårdar med stenlagda brunnar, vedbodar och avträden bakom höga, omålade träplank. Magasin och verkstäder.

Det luktar sopor, sot, förmultnade löv och hästskit.

Tack och lov har lyktgubbarna hunnit före henne. Det räcker med att en enda inte är tänd för att det ska bli svårt att se var man sätter fötterna.

De nytända stolparna lyser upp delar av fuktfläckiga fasader och blanka kullerstenar men når inte in i gränder och tvärgator. Där ligger billiga hotell och sjaskiga kaféer där kaffet är så uselt att det enligt

kundkretsen måste blandas ut med brännvin. Dem håller Célie sig borta från, tacksam för att hennes mål är nära.

Kommersen förtätas snabbt. Skyltar sticker ut från spruckna husväggar. De som är upphängda i tunga järnkrokar svajar och gnisslar i vinden. Tobak, handskar, glas, siden och papper. Realisation och utförsäljningar där ”allt ska bort”.

Med bestämda steg går hon rakt in i stadskroppens bultande hjärta.

Klarakvarteren. Kända som den enda delen av Stockholm som aldrig sover. En helt egen provins med ett eget temperament.

Från Vasagatan i väster till Drottninggatan i öster, Kungsgatan i norr och ner till Fredsgatan i söder. Innanför den osynliga gränsen har en liten stad i staden vuxit fram. Smala knaggliga gator och axelbreddstrånga gränder i ett näst intill labyrintiskt system.

Överallt myllrar det av liv och rörelse, alla dygnets timmar. Det sjuder, svänger, bullrar och vibrerar. Slamrande verkstäder, ateljéer, överfyllda lager och affärsverksamheter av vitt skilda slag ligger staplade ovanpå varandra, våning efter våning, hus efter hus.

Smutsiga barn kilar barfota mellan öppna dörrar, vidare ner i mörka, fuktiga källarhålor där stora familjer bor utan vatten eller värme. Det är ofta samma barn som springer efter någon av de hästdragna mjölkvagnarna i hopp om att hälsovårdsnämndens biträden uppe på kuskbocken ska smussla ner en flaska.

Klara är både flärd och slum. Flagnande puts och guldförgyllda speglar i flotta hotellfoajéer. Fattiga arbetare och höginkomsttagare.

Snabbt expanderande företag med hypermoderna maskiner vid sidan av gamla smedjor med brinnande lågor.

Célie passerar svettiga karlar som drar vagnar fullastade med klirrande pilsnerflaskor på väg till någon av alla ölstugor. De öppnar redan klockan fem på morgonen och det är ofta lika trångt och stökigt på trottoaren utanför som inne i de inrökta, dunkla lokalerna.

Där trängs arbetsklädda män som pratar, dricker, skrattar, grälar och slåss med varandra eller med utkommenderade polismän.

De så kallade daglönarna och arbetsvandrarna som drar från jobb till jobb har sämst rykte av alla. Sysslolösheten och självkänslan ersätts med ölglas som fylls på så länge pengarna räcker. Oavsett tid på dygnet. Och så de prostituerade som cirkulerar i närheten av de sjaskiga hotellen som hyr ut rum per timme. Avstängda blickar och kroppar till salu.

Allt detta är Klarakvarteren. Men det är också den svenska pressens huvudkvarter.

Stockholms-Tidningen på Vattugatan. Svenska Morgonbladet på Klarabergsgatan. Stockholms Dagblad på Vasagatan. Dagens Nyheter och Aftonbladet på Klara västra kyrkogata. Svenska Dagbladet på Klara södra kyrkogata. Aftontidningen på Barnhusgatan. Och det är bara de största.

I den nedre delen av Klara, som Célie är på väg mot, ligger tidningarna i princip vägg i vägg.

De viktigaste tidningsgatorna löper i spikraka linjer åt samma håll. Rakt ner mot Klaraviken. Det är helt logiskt att alla de stora rikstidningarna och deras tryckerier placerat sig just här. På andra sidan Vasagatan ligger landets logistiska kronjuvel – Stockholms centralstation.

Sedan den påkostade byggnaden invigdes 1871 har de flyttat hit, en efter en, till området som blivit länken ut i Sverige – och Sveriges viktigaste länk till resten av världen.

Då hade man fått nog av krånglet som två olika stationer – en i norra delen av staden och en i södra – innebar. Dessutom helt utan förbindelse med varandra.

Lösningen blev en så kallad sammanbindningsbana och nu finns den där, som en pulsåder över Stockholms öar och vatten, tillsammans med en stor centralhall för all inkommande och utgående tågtrafik till och från den svenska huvudstaden.

Nyhetstidningarna är beroende av snabb och effektiv spridning. Den utbyggda rälstrafiken och storslagna centralstationen är deras frälsning.

Direktkontakten med resten av landet och nya, främmande kontinenter, har förändrat den tidigare nedgångna delen av Stockholm. Klarakvarteren har nu också blivit en plats för politik, kultur och vidgade vyer.

Turisthotell i alla prisklasser har etablerat sig. Små växelkontor också. Det finns internationella tidningar på kaféerna. Rika turister köper nytryckta vykort föreställande Stockholms slott medan det passerar redaktörer med cigarrer i pråliga munstycken och cylinderhatt på väg till möten eller herrklubbar.

Tidningsgummor i hucklen och långa kjolar vankar fram på trötta ben med famnen fylld av nytryckta exemplar. Dagens Nyheters vitmålade distributionsbilar kommer tillbaka efter sina utkörningsrundor för att lastas om på nytt.

[…] i kvarteren runt omkring var det som sagt tredje statsmakten som regerade. Man kunde inte sticka näsan utom dörrn utan att se väldiga pappersbalar firas ned i skumma källardjup. Redan från barnsben blev jag förtrogen med mullret av tryckpressarna som hördes ända ut på trottoaren, och hur ofta har jag inte stått där i den speciella doften av trycksvärta och olja och med näsan mot officinernas rutor.

Sigfrid Siwertz

Stressade journalister syns ofta på väg från eller till ett uppdrag. Modern papperstillverkning och tryckteknik har skapat konkurrens och prispress på marknaden. Nästan två miljoner exemplar trycks varje dag.

Nu, 1907, är inte längre dagspressen enbart till för den bildade eliten – den är till för alla. Svenskarna både kan och vill läsa. Det har folkskolereformen sett till.

Det är här Célie hör hemma, här hon vill vara – mitt i Stockholms och Sveriges journalistiska kluster.

Ett par vita handskar

Detlyser ur de valvformade fönstren när hon närmar sig korsningen Klara södra kyrkogata/Karduansmakargatan och hörnbyggnadens konturer börjar träda fram ur mörkret. På fasaden, ovanför de två entréerna, sitter stora svarta skyltar med vitmålade bokstäver.

Svenska Dagbladet. En av landets största dagstidningar. Grundad 1884 och en tung liberal aktör. Rakt ovanför den största entrédörren vakar en stor stenuggla med kritisk uppsyn.

Hon skyndar den sista biten över den leriga korsningen där hästdroskor och tungt lastade hästspårvagnar gjort djupa, söliga spår. Just de sista metrarna gäller det att se upp och helst ha ögon i nacken. I samma korsning som det toppmoderna tidningspalatset med el och centralvärme ligger också ett av de mest ökända ölkaféerna.

Tidningen har flera sidoentréer och Célie stannar utanför en av dem, stampar ordentligt av kängorna på den stenbelagda trottoaren. Sedan öppnar hon den tunga dörren i trä och påbörjar sitt andra arbetspass för dagen.

Därinne pågår hetsigt arbete dygnet runt, det är bara att kasta sig in och ta vid där någon annan just slutat. Uppjagade reportrar och redaktörer stormar oavbrutet upp och ner i en tung spiraltrappa som löper mellan de olika våningsplanen.

Trappan är också vägen man tar uppåt eller nedåt i husets hierarki. Ju högre upp, desto högre status.

I gårdshuset och nere i källaren jobbar handsättarna i en skarp doft av bly, svett, smuts, olja och djup koncentration. Det är ett pilligt jobb som kräver både fingerfärdighet och fantasi. Med hjälp av blytyper – små stavar med spegelvända reliefer, bokstäver, siffror och skiljetecken – skapas tryckbar textmassa. Det är så tidningssidorna växer fram.

Fantasin behövs när sättarna ska försöka tyda de ibland fullständigt oläsbara handskrivna artikelmanus som skickas ner till dem.

I det ena redaktionsrummet, det som brukar kallas trälhavet, sitter allmänreportrarna. Trämöblerna är tunga och mörka, blommiga gardiner i fönstren. Kartor på väggarna. Tobaksröken så kompakt att det ibland är svårt att se igenom den.

Det finns tre skrivbord med sex arbetsplatser. Vid fem av dem sitter män, vid det sjätte sätter sig Célie.

Hon är mest träl av dem allihop därinne. Stationerad vid bordet och livegen.

I tre timmar lassas nykomlingen i kjol på med pappershögar av byråmaterial från utlandet och tidningar från alla världens hörn. Allt ska översättas och bli till så kallade c-notiser. Det är en arbetsuppgift som ingen av de ”riktiga” journalisterna vill ha. C-notiserna är redaktionens slaskgöra, bottenskrapet.

Célie arbetar med stor koncentration. Försöker leta bra stoff och göra begripliga sammandrag för läsarna. I Daily Mail har hon lärt sig att man brukar hitta lättare material och motsatsen i Daily Telegraph. Franska nyheter letar hon fram i Figaro. Neue Freie Presse från Wien är en pålitlig nyhetsleverantör, där finns nästan alltid något att klippa ut och ombearbeta.

Ju mer underhållande och sensationellt, desto bättre. Inte ens magstarka detaljer ska väljas bort. Då blir det tillsägelse av utrikesredaktionens chef, CJ Engström.

Han är krävande, förväntar sig att hans reportrars allmänbildning är omfattande. De ska vara på tårna, skärpta och klara i huvudet när de är i tjänst. Det gäller också Célie, även om hon inte räknas till de ”riktiga” reportrarna.

Själv står han då och då på huvudet inne på sitt rum för att hålla sig fokuserad. Gymnastiska övningar och mer blod till hjärnan är hans metod, särskilt när en ledare ska skrivas. Till mellanmål suger den excentriske Engström i sig råa ägg.

Journalisterna som jobbat i huset ett tag har vant sig vid att föra seriösa arbetssamtal upp och ner med den rundlagda och skalliga utrikeschefen mitt under hans pågående exerciser.

Trälhavet är trångt och högljutt. Runt de fastanställda yr frilansare och radskrivare, de som får betalt per nedskriven manusrad. Alltid på jakt efter en tom stol att sätta sig på för att komma i gång med sin artikel så snabbt som möjligt innan de ger sig ut i mörkret igen för att hitta nya rader.

Det råder ett konstant ljudgytter av utropade arbetsordrar, skratt, bråk och hetsiga diskussioner mellan reportrar eller redaktörer. Kommer de inte överens om vinkel eller om diskussionen spårar ur till ett regelrätt bråk kommer redaktionschefen Carl Gustaf Tengwall marscherande genom rummet och agerar domare.

På Svenska Dagbladet är hans ord lag. En både mäktig och fruktad man och något så ovanligt som en legend redan under sin livstid. Åtminstone i den svenska journalistvärlden.

Obalanserad, nyckfull, hänsynslös och med obehagligt kort stubin enligt en mängd minnesteckningar, festskrifter, historiska tillbakablickar i facktidningar och andra liknande källor. Känsliga naturer varnas till och med för att korsa redaktör Tengwalls väg.

Han lever för sitt arbete, ja, han bor till och med på jobbet – bokstavligt talat. I det så kallade Bromsska huset, som Svenska Dagbladet köpt för sin verksamhet, finns också två bostadslägenheter högst upp. Tengwall bor i en av dem.

Tidigt varje morgon går han två trappor ner till redaktionen och stänger in sig på sitt arbetsrum. Därinne rör han sig otåligt runt, ögnar igenom minst två konkurrerande tidningar samtidigt och sveper sedan ner dem i golvet, antingen förbannad eller belåten.

Hans bakläxor och tillhörande utskällningar levereras offentligt, så

att alla runt omkring ser och hör och får chansen att utväxla menande blickar.

Under honom finns flera arbetsledare med olika redaktörstitlar. Gunnar ”Bjuret” Bjurman, är en av dem och Célies närmaste arbetsledare på utrikesredaktionen. Han har det mörka håret kammat i sidbena, en yvig mustasch som täcker hela överläppen och skorrande r, som avslöjar att han är uppvuxen i Blekinge.

Célie läser, översätter, klipper och skriver i ett febrigt tempo. Bjuret hovrar över henne för att hetsa fram nytt material till tomma utrymmen i de spalter han ansvarar för. Beställer decimeter på decimeter men tycks alltid behöva mer.

Egentligen är ”Bjuret” anställd för att ta hand om teater och litteraturkritik och är inte alls så stresstålig som man bör vara om man ägnar sig åt nyhetsarbete. Han hörs över hela redaktionen när han ropar ut sin frustration över deadlines och andra återkommande arbetsmoment.

Bekymmersrynkan mellan ögonbrynen djupnar för varje dag, men hans blick är alltid öppen och vänlig. Det är ingen självklarhet i huset. Reportern som bevakar Stockholms nöjesliv och salonger sitter med fötterna nonchalant uppslängda på skrivbordet. Alltid flott klädd i lackskor och vit skjorta.

Då och då ropar han med exalterad stämma ut något i rummet om ännu en vacker kvinna han sett på någon av stadens scener. Kommentaren leder ofta till fler i samma stil från andra håll. Kvinnor och hur de ser ut är ett stadigt favoritämne: ”Nej, fy fan, hon har ju glasögon.”

Célie svarar alltid, dräpande och beskt. Men bara inombords.

Vid bordet bakom henne finns en plats som ofta står tom, men där vågar ingen av dem sätta sig. Den ska alltid stå redo för allmänredaktionens mest uppburna reporter, Tengwalls speciella protegé som ges i princip fria händer och obegränsat med utrymme i spalterna.

Célie är mycket medveten om den där tomma stolen. Sneglar på den då och då, drömmande, suktande.

I skrivbordslådan intill henne ligger ett par vita reporterhandskar. Sådana som journalisterna sätter på sig när de ska ut och göra viktiga intervjuer med politiker, kungligheter, skådespelare eller författare. Handskarna lyser, som orörd snö, varje gång hon öppnar lådan. Célies heliga graal.

För att få använda dem måste hon tilldelas ett riktigt uppdrag – utanför redaktionen, utrustad med block och penna. Hon måste bli en reporter.

På kort tid har det vuxit fram ett helt nytt slags journalistkår i Sverige. Längst fram i ledet står reportrarna, de journalister som sänds ut på uppdrag i samhället. Energiska, intelligenta och som med outtröttlig iver undersöker samtiden åt befolkningen.

Den hårdare konkurrensen på tidningsmarknaden har förändrat både tidningarnas uppgift och innehåll. Publicisterna har sneglat på Amerika och vill gå åt samma håll. Pressen har börjat ta avstånd från politiken och förhålla sig kritiskt. Nu ska makthavare granskas och ställas till svars. Det har gjort reportrarna till samhällets nya hjältar.

Ett fåtal av dem är kvinnor.

Kvinnliga journalister är fortfarande så sällsynta att de väcker stor uppmärksamhet och starka känslor. Oftast arbetar de under könsneutrala tidningssignaturer. Pseudonymerna bakom artiklarna förutsätts då vara män, vilket bibehåller den allmänna friden.

Célie Cleve har noga följt de få som betros utrymme i tidningsspalterna de första åren på det nya seklet. Hon tänker bli en av dem och hon har aldrig varit närmare sitt mål än nu.

Den tomma stolen vid allmänredaktionens viktigaste skrivbord, den snett bakom Célies plats, tillhör hennes idol: Lotten Ekman.

Sedan tonåren har Ekman varit på Svenska Dagbladet och under hårt slit jobbat sig uppåt till sin höga status, trots sitt kön. Nu skriver hon under 41 olika signaturer, beroende på ämnesval och vinjett i tidningen.

Enligt Tengwall är hon oöverträffad i att sätta upp fingret i luften ute på stan för att känna av den kulturella temperaturen och samhäl-

leliga vindstyrkan. Gud nåde den som säger emot. Och det verkar ingen göra, varken de manliga kollegerna eller läsarna.

Lotten Ekmans vita handskar är så slitna att de spruckit uppe vid fingertopparna. Men att hon blivit en av Svenska Dagbladets stjärnreporter är också resultatet av en genomtänkt strategi. En strategi uttänkt av Carl Gustaf Tengwall och som redan håller på att få historiska svallvågor långt utanför den egna tidningens bokslutsrapport.

Han vill ha fler kvinnliga nyhetsreportrar och mer av det som kallas ”kvinnofrågor” i tidningen. Fler publicister har följt efter och i stans emanciperade kretsar har ryktet spridit sig snabbt: det är momentum för kvinnor som vill börja yrkesarbeta som journalister.

Kvinnovänliga publicister har förekommit inom den svenska pressen tidigare, men Svenska Dagbladets redaktionschef Carl Gustaf Tengwall har tagit den brännande frågan flera steg framåt.

Han anser att kvinnorna bör finnas som ett permanent inslag på tidningsredaktionerna. Inte bara som enskilda fenomen, utan som riktiga journalister. Och att innehåll som kan tänkas intressera kvinnor bör finnas med regelbundet i tidningen.

Det är inte fråga om någon välgörenhet eller principuppvisning, snarare ett redaktörstypiskt sjätte sinne för vad dagstidningsläsarna vill ha. Syftet med det nya ”kvinnliga” innehållet i spalterna är att locka till sig kvinnliga läsare, på precis samma sätt som pressen har försökt anpassa tidningsinnehållet till den växande samhällsskaran arbetare i spåren av industrialiseringen.

Nya typer av läsare betyder nya typer av annonser och nya färska annonspengar in i den pengaslukande tidningsverksamheten.

Nu, hösten 1907, har han alltså redan ägnat flera år åt att aktivt leta efter kvinnor från det övre samhällsskiktet att knyta till tidningen som redaktionsmedarbetare och skribenter. De bästa är han redo att anställa.

Célie har drömt i smyg, länge. Även om hon varit klarsynt nog att förstå att oddsen för att just hon skulle bli en av de som tog sig igenom nålsögat har varit skyhöga. En kuvad ung kvinna som undervisats

hemma av sin egen mamma, utan ett enda papper att visa upp som bevis på kunskaper eller färdigheter. Hon borde inte haft en chans.

Det gjorde segern så mycket sötare. Planen fungerade.

Och nu sitter hon där, mitt i produktionsstormens öga på en av landets största och viktigaste tidningar. De närmaste medarbetarna har redan noterat hennes effektivitet och kapacitet. Att hon är ovanligt skärpt och kunnig, inom allt från italiensk litteratur (som hon läser på originalspråk) till komplicerade handarbetstekniker. Alltid lugn och stabil.

Men de vet inte att det är deras jobb hon egentligen är ute efter.

Célie vill bli lyssnad på. Hon har både idéer och åsikter – hon måste bara få chansen att uttrycka dem. När tiden är mogen tänker hon visa sin fruktade chef att hon är oumbärlig. Hon har redan lyckats besegra honom en gång.