Elias är just på väg att välta omkull henne när hon lyckas sno sig undan och faktiskt övermanna honom genom att lägga armarna runt hans midja och i en oförutsägbar vinkel, med ena benet bakom hans vad, få honom ur balans och vräka ner honom i golvet. Han är inte förberedd och faller med en duns, blir liggande på rygg, och en hemsk sekund är hon nästan orolig att han gjort sig illa. Men han skrattar ännu mer, ligger kvar. Hon sätter en strumpfot i bröstkor gen på honom. Känner värmen. Hon har segrat. ”Vad ligger du där för?” säger hon och lyckas verkligen låta sur och grinig på riktigt. ”Ligg inte bara där och slöa!” Han är alldeles för stor för sådant här barnsligt trams, sedan länge. Hon vet det men struntar i det med flit. Det här är en uppgraderad variant av den lek hon brukade köra under flera år när han var liten: att kittla honom så att han kvillrar av skratt samtidigt som hon med allt mer arg och irriterad röst säger åt honom att ”Nu SLUTAR du tramsa, det är faktiskt strängt förbjudet att skratta här” och ”Hörde du vad jag sa? Absolut INGET skratt är tillåtet” och ”Skärp ning, innan jag blir arg, nu är det faktiskt ALLVAR”, och för varje vresig replik skrattade han bara mer och mer, tills hon själv inte längre kunde hålla sig för skratt och övergick till att krama honom länge så att hon fick känna den lilla kroppen intill sig, och viskade i hans öra att han aldrig, ald rig någonsin fick glömma att hon älskar honom. Och han svarade som alltid ”Vad sa du? Jag hörde inte” eller med att få en låtsad hostattack, eller med att skruva upp musik så att den överröstade henne, eller med något annat knäppt och avvärjande. Nu är Elias nästan en och nittio lång. Det tar honom bara ett ögonblick att göra sig fri från henne och komma på fötter, varpå han enkelt och smidigt fäller henne till golvet men låter henne landa lätt som en fjäril. De är lika varsamma mot varandra och lika hårdhänta, vet precis när det är läge 22
Fredriksson_Sommarhuset_inlaga.indd 22
2011-03-25 14:17:20