9789137136738

Anna Fredriksson

Sommarhuset

Fredriksson_Sommarhuset_inlaga.indd 3

2011-03-25 14:17:20

Fredriksson_Sommarhuset_inlaga.indd 6

2011-03-25 14:17:20

Hon öppnar den tapetserade dörren till garderoben under snedtaket. Ett litet moln av damm följer med. Det luktar gammalt trä där inne, och tyg. En aning av det där starka medlet mot husbock sitter också fortfarande kvar, över trettio år senare. Här finns en del av mammas kläder, dem hon bar på somrarna. Även den sista.

Eva samlar sig i några sekunder. Så börjar hon lyfta ut plaggen. Hon tar ett helt sjok i taget, stora famnar, så att det blir mer som ett slags neutralt hushållsarbete. Något som helt enkelt måste göras för att rensa upp inför som­ maren.

Hon lägger allt på en av sängarna i gavelrummet. Efter sis­ ta lasset blir en klänning kvar. Blågrönmönstrat bomullstyg, ärmlös. Den som mamma brukade ha på midsommar­afton.

Hon minns det larviga danslekandet runt midsommar­ stången, någon främmande tants hand som försökte fatta tag i hennes. Hur hon sprang undan, till mamma som stod bredvid och såg på. Förmodligen bara som pliktskyldigast, med hela huvudet fullt av aktuella samhällsfrågor.

Hon snuddar med fingertopparna vid klänningen. Låter den hänga kvar ensam på stången och börjar gå igenom resten av kläderna. Hon håller upp plaggen framför sig, viker ihop dem och lägger ner dem i en svart sopsäck. Det är byxor, kjolar, koftor, lätt skrynkliga blusar med små kragar. Så är hon plötsligt framme vid den blockrandiga Marimekko­ 7

Fredriksson_Sommarhuset_inlaga.indd 7

2011-03-25 14:17:20

klänningen. Den. Hon stryker över den, för tyget till sitt ansikte. Ögonen bränner.

Inget beslut ännu. Eva lägger plagget åt sidan och övergår till att dra ut byrålådorna. Tar upp ett par praktiska vita bomullstrosor. Slänger ner dem i sopsäcken tillsammans med flera likadana, plus några vita behåar med mjuka kupor.

Och så en pyjamas i trikå, alldeles len. Hon tar tröjan i sina händer, låter sig genomströmmas av vetskapen om att den omslutit mammas kropp.

I lådan under finns ett gammalt smyckeskrin. Hon öppnar det, ser alla de välbekanta små sakerna som hon som liten brukade sortera upp i rader och grupperingar, ordna fint i sina olika fack i skrinet. Hon tar upp ett par gröna örhängen av clipsmodell. När hade mamma dem? Troligen innan Eva föddes, på sextiotalet. Hon betraktar dem. Minns dem inte alls.

Så får hon syn på ett par örhängen i trä och tenn, dem bru­ kade mamma fästa med en liten skruv på baksidan eftersom hon aldrig skulle komma på tanken att ta hål. Eva tar upp de dinglande örhängena. Mamma hade dem ofta när hon skulle bort på fest eller middag. Hon lägger tillbaka dem på sin lilla bomullstuss. Så väldigt typiskt mamma att ordna det mjukt i facken för smyckena och ändå inte alls vara den pyssliga typen. Bara så noggrann.

Mammas öron med de mjuka örsnibbarna. Hennes hår.

Hennes händer. Och ögon. Och hennes mun, panna och hals. Allt detta som fortfarande finns, någonstans, men som nu vilar i ett kallt mörker.

Där är bunten med små häftade böcker i miniformat. En röd, en blå, en gul och en grön. Svenskt Skämtlynne från 1949.

Roliga teckningar. Dråpliga historier. Pris 1 kr. Kvarlämnade av förre ägaren. Eva minns tydligt hur hon hittade dem längst inne i hörnskåpet en regnig dag när man röjde ur ett av sov­ rummen som skulle målas om. Syskonen var med. På kvällen 8

Fredriksson_Sommarhuset_inlaga.indd 8

2011-03-25 14:17:20

satt de i köket allihop, mamma stod och diskade medan Eva bläddrade och läste högt, det ena ålderstigna och stendöda skämtet efter det andra. Och alla skrattade så att de knappt kunde andas. Mamma också. Skämten var inte roliga och det var just det som var så fantastiskt komiskt.

Doktorn till sköterskan: – Fråga den skadade vad han heter, så vi kan underrätta hans mor.

Sköterskan (kommer tillbaka): – Han säger att hans mor vet vad han heter.

Eva stänger häftet, lägger det ifrån sig på nattduksbordet tillsammans med resten av bunten. Vill inte ta i dem mer.

De ska förpassas till en hylla i mammas arbetsrum.

Hon drar ut byråns nedersta låda.

Baddräkterna. Den blå i frotté, urblekt av sol och sand och vatten. En annan i vanligt nylonmaterial, i en mer turkos nyans. Den minns hon mycket väl. Och så en ljusare blå.

Mamma föredrog överhuvudtaget blått som färg på kläder, både i och utanför vattnet. Hon brukade aldrig använda bikini utan höll sig till just baddräkter.

Morgondoppet. Mammas glada frustande, hennes kraft­ fulla simtag i det iskalla vattnet, rakt ut från badstegen och tillbaka igen. Sedan gnuggade hon ben och armar med hand­ duken, varpå hon vek ner baddräktens axelband, svepte in sig i badrocken och skalade av sig den våta baddräkten. Allra sist hennes upprymda försäkran att ”det är så HIMLA skönt efteråt”. Eva tvekade ibland länge, men hon doppade sig alltid, hur kallt det än var. Morgondoppet var deras eget.

Efter badet, när Eva och mamma hade hängt upp sina våta baddräkter på klädstrecket på husets baksida och satt på sig sköna torra kläder, mycket tyst för att inte väcka de andra, brukade de två ge sig iväg ensamma. De cyklade genom den klara luften, stannade till vid stranden för att plocka stenar. Visade varandra: här, titta, har du sett, vilken slät och len, vilken underlig. Fortsatte sedan vidare med de finaste 9

Fredriksson_Sommarhuset_inlaga.indd 9

2011-03-25 14:17:20

fynden inrullade i en tröja på pakethållaren. Cyklade fort, fort på de öde småvägarna med vinden i håret, fortfarande fuktigt i topparna. Syskonen var för små för att följa med.

Kommer de i morgon?

Hon vet inte. Sa bara till begravningsentreprenören att informera dem om plats och datum och klockslag.

10

Fredriksson_Sommarhuset_inlaga.indd 10

2011-03-25 14:17:20

Starkt solsken att ta sig igenom, meter för meter.

Hon ser sina båda skor gå framåt på gruset, ser dem sakta föra henne allt närmare det som väntar. Hon är vuxen, fyr­ tiotvå år, det här ska hon klara. Den kvinnliga prästen har placerat sig vid ingången iförd en vit, fotsid skrud med ett brett band runt nacken som löper ner på framsidan i två dekorerade remsor. Hon tar emot de svartklädda gäster som anländer.

Ett av träden som är planterade runt det lilla kapellet blommar inte, spretar bara hjälplöst med sina nakna gre­ nar. Protesterar mot att det snart är slutet av maj. Några kråkor kraxar till varandra. Hon har aldrig förr tänkt på deras hemska läte. ”Eva?” Prästen står framför henne, böjer sig framåt för att få ögonkontakt. Eva ser upp. Den utklädda kvinnan håller i en bibel med svart trådsliten pärm. ”Hur går det?” ”Jodå. Bra.” ”Du ser blek ut. Du säger väl till om …?” ”Jadå. Det går fint. Ingen fara.”

Hon får till ett litet leende. Prästen ser orolig ut, stryker henne på axeln och Eva ökar farten för att komma undan.

Nu går hon sakta in i kapellet, tvingar sig att ta ett steg i taget mot bänkraderna. Ett fåtal personer sitter redan på 11

Fredriksson_Sommarhuset_inlaga.indd 11

2011-03-25 14:17:20

plats, de vänder sina ögon mot henne men hon möter inte blickarna. Hon vet inte ens vilka de är. Prästen sa något om arbetskamrater från tiden innan mamma gick i pension.

Eva passerar bänkraderna, iakttagen av alla närvarande som om hon gick på en scen. Hon kramar en bukett lilje­ konvaljer som prästen av någon anledning stuckit i hennes hand. Har hon nämnt för prästen att mamma tyckte om liljekonvaljer? Hon kommer inte ihåg. Minns bara varje gång de kom ut till ön på våren och hela backen var full borta vid gäststugan.

Hon söker sig till ena väggen i kapellet, går rakt fram utan att se sig om. Så når hon målet: stolarna på rad längst fram, närmast kistan. Hon sjunker ner på en stoppad stolsits.

Försöker andas lugnt. Sitter där, stel. Vågar fästa blicken rakt fram.

Där är den vita kistan. På golvet runt om ligger kransar, buketter, alla med sidenband. Hon skymtar avskedshäls­ ningar skrivna med guldfärg i svulstig stil. Vänner och arbetskamrater. Hennes släktingars namn. Hennes eget och Elias. Anders, Katrins och barnens. Majas och Tomas.

Vem nu Tomas är.

Ovanpå kistan finns en blomsteruppsättning. Flådig och vulgär, mycket långt från mammas sparsmakade stil. Men prästen och begravningsbyrån har gjort sitt jobb. Allt ser ut som det ska på en begravning, vilken som helst. Hon läser ordet Utbildningsdepartementet på ett kransband. Arbets­ livscentrum på ett annat. Vad arbetade mamma med egentli­ gen? Ledde en utredning, men vad innebar det? Hon vet inte riktigt, har egentligen aldrig vetat. Hon vet bara att Utbild­ ningsdepartementet var ett av de första orden hon lärde sig.

Någon har berättat det för henne, för länge sedan.

Rörelse i mittgången. Hennes lillebror Anders, hans fru Katrin och deras tre barn kommer fram och sätter sig på raden bakom. Hon vänder sig om – artigheten kräver det – 12

Fredriksson_Sommarhuset_inlaga.indd 12

2011-03-25 14:17:20

och nickar lätt utan att säga något och får en nick tillbaka.

Anders och Katrin träffades för länge sedan, kanske har de hållit ihop i tio tolv år. Anders är trettiofem nu. Hon vet ingenting om deras liv, har ingen aning om ifall de är lyckliga eller inte. Anders har klippt sig sedan de sågs senast. Hon får för sig att han även blivit lite tunnhårigare, tycker sig se en antydan till mage. Svarta jeans, svart skjorta och svart kavaj. Dammiga skor.

Katrin har samlat håret i en tofs, ser mer vårdad ut än vanligt. Hon är klädd i ett långt svart plagg, något slags mellanting av tunika och klänning. Barnen har växt, alla tre är betydligt större än Eva minns dem. Hur länge sedan är det egentligen?

Anders och Katrin är för en gångs skull lika allvarliga som hon själv. Annars brukar de alltid skratta och fnissa. Alldeles för mycket, för högt, i fel ögonblick. I deras sällskap blir Eva den allvarliga äldre systern och svägerskan. Hon kan se sig själv: tystlåten, inbunden, grå. Medan de är färgstarka och utåtriktade. Vinnande personligheter. Lika ytliga båda två, och lika tomma.

Anders och Katrins tre barn verkar uttråkade. Vad kom­ mer de att minnas av sin farmor? Mamma intresserade sig så gott som aldrig för barnbarnen, något Anders var väldigt irriterad över precis när han blivit förälder första gången.

Men med tiden gav han upp, precis som Eva redan gjort ett antal år tidigare. Han insåg väl att han själv ändå inte skulle kunna bidra till att hålla uppe någon regelbunden kontakt i längden. ”Var är Elias?” viskar Katrin.

Eva vet inte vad hon ska svara. Hon hoppas att han inte tänker komma för sent, det känns viktigt för henne att visa alla närvarande att hennes son är välartad och sköter sig.

Men så får hon se Elias komma gående in i kapellet, klädd i svart kostym, vit skjorta och blänkande svarta skor. Hans 13

Fredriksson_Sommarhuset_inlaga.indd 13

2011-03-25 14:17:20

sätt att ta saker och ting på allvar, att anstränga sig. Han söker med blicken och får syn på henne. Går fram och sätter sig på stolen bredvid hennes. Nu är han hos henne, i alla fall för en liten stund. De utgör sin egen familj.

Maja kommer in i sällskap med en främmande man som måste vara hennes nya pojkvän. Han som tydligen heter Tomas. Maja ser ut som vanligt i sin tjocka man av hår som faller ner på ryggen. Hon har på sig en svart, snygg klänning.

Diskret men utan att vara tråkig. Maja har stil. Trettiotre år har hon fyllt.

Tomas är en oansenlig figur. Medellängd, svart kavaj och uttryckslöst ansikte. Obegripligt att Maja valt att sätta hans namn på sorgkransen. Han kände inte mamma, träffade henne aldrig.

De två sätter sig bredvid Anders.

Eva sneglar på Maja. När hon har ansiktet så där nästan i profil, det är något med hyn, den är så lik mammas. Och så hårfärgen, exakt mammas mörka bruna nyans. Och de bruna ögonen. Formen på dem är mammas. Och munnen? Ja. Den också. Maja har samma sorts båge på överläppen, en vacker rundning. Eva har aldrig tänkt på det förut.

Begravningsakten börjar. Musik spelas, tal hålls. Prästen håller sig till det Eva kommit överens med henne om: så lite som möjligt om Gud och Herren, absolut minimalt. Själv säger Eva inget, har fått en förfrågan av prästen om hon vill yttra några ord men avböjt. Tydligen har varken Maja eller Anders känt sig manade heller. Prästen pratar och pratar där framme, sjunger visst lite också på slutet.

Det har blivit dags att gå runt kistan och lägga blommor på den. Eva gör precis som man ska. Hon klarar av att placera buketten med liljekonvaljer ovanpå kistans huvudända, att nicka kort, stå kvar några sekunder.

Under blommorna, under det vita träet: mammas ansikte.

Några decimeter bort. Det ansikte där hon kan varenda 14

Fredriksson_Sommarhuset_inlaga.indd 14

2011-03-25 14:17:20

linje, varje por, varje tand i leendet. De ögon som först såg på henne. Allra först.

Anders och Maja måste också ha fått frågan om de ville se mamma. Själv tackade hon nej. Hon vet fortfarande inte om det var rätt beslut. Kanske hade hon velat säga adjö, se ansiktet en sista gång. Det ansikte som hon aldrig levt utan.

Men hur skulle ett sådant adjö gå till? Kanske var det ändå bäst att skiljas så här, som det blev. Mitt i ingenting.

Nu är det bara hennes eget liv kvar. Att försöka snudda vid, varsamt. Så att det inte ska gå sönder igen.

Hon lämnar kapellet sist av alla, går arm i arm med Elias.

Ser Anders och Katrin stå och prata en bit bort med Maja och hennes pojkvän. De har naturligtvis ägnat timmar åt att diskutera hur de ska närma sig henne i det här känsliga läget.

De vet att hon kan vara ”osmidig” som Anders sa en gång för ett antal år sedan när han kom med förslaget att de skulle fira jul tillsammans. Det blev aldrig så. Åren efter firade Eva och Elias julafton med mamma som vanligt, medan syskonen fick umgås med henne på juldagen eller annandagen. De som ändå hade varsin partner. Det var faktiskt inte mer än rättvist. Men Maja klagade förstås.

Och sedan upphörde även den traditionen.

Hon lämnar Elias och går fram till dem, försöker se lugn och samlad ut. De övriga begravningsgästerna ska inte få någon anledning att prata. Det får inte synas att de tre arvingarnas samtal är lika torrt och kliniskt som ett sty­ relsemöte. Nu måste det se ut som om syskonen och deras respektive står där och stöttar varandra, talar mjukt, utbyter känslor och tankar. Ger varandra värmande ord om att se framåt och hålla ihop. ”Vit kista”, säger Maja.

Eva nickar, försöker komma på någonting att svara. Något trevligt och förbindligt och ofarligt.

15

Fredriksson_Sommarhuset_inlaga.indd 15

2011-03-25 14:17:20

”Jag hade nog snarare tänkt mig mörk”, säger Maja leende. ”Hur kom det sig att du valde vit? Ljust trä hade väl varit en sak, men vit …”

Hon ser på Anders. Han verkar besvärad. ”Det är väl egentligen inget fel på ljus kista”, säger han. ”Eller, ja. Vit.” ”Jag blev bara lite förvånad”, säger Maja. ”Det hade kan­ ske varit mer naturligt med mörk. Tycker jag i alla fall.”

Hon ser på Anders igen. ”Eller vad tycker du?” ”Jo. Eller möjligen nåt mellanting”, säger han. ”Kanske.

Men det spelar ju ingen roll. Egentligen.”

Eva står rak i ryggen. Kistan, blommorna, banden – allt ska brännas, alldeles snart. Mörk eller ljus eller vit, skit samma. ”Jag tycker vitt är vackert”, säger hon bara.

16

Fredriksson_Sommarhuset_inlaga.indd 16

2011-03-25 14:17:20

Efteråt är det kaffe och tårta i församlingsloka­ len precis intill kapellet. Elias har fått hennes tillstånd att avvika diskret. Han ska träffa sin flickvän och åka till Ikea inför flytten.

Svartklädda gäster har samlats i små grupper och pratar lågmält. Man kastar blickar mot Eva som står i ett hörn. Hon darrar, hennes kropp fryser trots att det inte alls är kallt i rummet. En lång stund står hon kvar, tätt intill väggen. Hon håller i kaffefatet med ena handen, lyfter koppen då och då med lämpliga mellanrum för att ta en ytterst liten klunk.

Koppen måste räcka hela tiden ut så att hon slipper gå fram till bordet ännu en gång, med risk för att behöva tala med någon av gästerna.

Anders närmar sig, tillsammans med Katrin och barnen.

De är på väg rakt emot henne och hon har inte en chans att komma undan. Maja kommer också fram, med Tomas lunkande efter sig. Han säger inte mycket, verkar mest tankfull och frånvarande. Eva har hört av mamma att Maja snabbutbildat sig till någon sorts organisationskonsult med inslag av psykologi och gruppdynamik. Det passar henne antagligen förträffligt, då får hon väl prata hur mycket som helst. Men nu är Maja mera dämpad än vanligt. Hon suckar, ser sig runt. ”Jaha ja, minnesstunden. Den hade man kunnat ha på restaurang.”

17

Fredriksson_Sommarhuset_inlaga.indd 17

2011-03-25 14:17:20

Hon mönstrar väggar och möbler, taklampor och pors­ lin. ”Den här lokalen är ju rätt trist.”

Maja ler skevt mot Eva. Får ingen reaktion. ”Och det är klart att bara kaffe kanske är lite väl asketiskt.

Middag hade varit mer passande. På restaurang.” ”Då har vi väl olika uppfattning”, säger Eva. Det blir tyst. Katrin tittar på Anders. Han vänder sig mot Eva. ”Vi borde ses så småningom.” ”Jaha?”

Hon håller sig kort. Det är bäst så, med tanke på Majas lystna ögon. Hon vill inte bidra med mer bränsle till deras dissekerande av hennes personlighet och beteende efteråt. ”Ja, vi måste nog träffa bouppteckningsmannen. Och gå igenom arvskiftet”, säger Anders. ”Se vad som finns. Och så där.”

Han utbyter en blick med Maja. ”Vore skönt att få saken ur världen”, inflikar Katrin.

Som om hon hade ett enda dugg med det här att göra. ”Det är väl lika bra att boka ett datum med advokaten?” säger Anders. ”För bouppteckningen, då.”

Och så tar de fram sina avancerade mobiltelefoner med kalendrar, och så diskuteras det veckor och datum. Sysko­ nen är båda mycket upptagna i sina liv. Eva har inte med sig någonting utöver ett paket pappersnäsdukar som hon stoppade ner i kavajfickan innan hon gick hemifrån, och så SL-remsan och plånboken i handväskan. Hon behöver ingen kalender. Hennes tid utanför jobbet är oändlig.

Det blir ett kort och effektivt möte. Efter att de antecknat dagen och tiden som bestämts, och som Anders ska försöka få advokaten att också boka in, sprids de åter åt olika håll.

Någon ska gå på toaletten, någon vill fylla på sin kaffekopp, svepskälen är varierande och fullständigt överflödiga. Hon 18

Fredriksson_Sommarhuset_inlaga.indd 18

2011-03-25 14:17:20

blir kvar ensam med sitt kallnande kaffe. Går fram till bordet och lägger i en sockerbit, rör sakta och koncentrerat, bara för att ha något att göra. Så att minuterna går.

Inte nu inte nu inte nu. Men jo: hon kan inte hålla emot tankeflödet som trycker sig inpå henne, över henne, runt henne. Tyngden innanför revbenen. Halskragen av smärta.

Prästen passerar, nu ombytt från den högtidliga skruden till kjol, blus och liten jacka, allt i svart. ”Eva, hur är det egentligen?”

Hon ser ingående på Eva som försöker le, men det blir konstigt. Förhoppningsvis kan det ändå passera som den sörjande dotterns blida leende. ”Sextiosex år”, säger prästen. ”Det var alldeles för tidigt.”

Prästens ögon blickar ut bakom de synnerligen misskläd­ samma glasögonen. De försöker verkligen förstå, de där ögonen. Prästen bryr sig faktiskt om henne. Inte bara för att det hör till jobbet som präst. Hon behöver inte göra mer än att stötta i sorgen, behöver inte ställa några frågor. Ändå gör hon det. ”Du kanske vill komma till mig och samtala några gånger framöver?” säger prästen. ”Med tanke på omständigheterna kring din mammas död.”

Kyla som från kallt stål stiger upp ur magen. ”Det finns ju mycket känslor när det sker på det här sät­ tet”, fortsätter prästen.

Hennes ögon är kraftigt förstorade bakom glasen, männi­ skan ser ut som en fisk. ”Känslor av skuld och vrede. Bland annat.”

Eva vrider sig halvvägs mot utgången. ”Förlåt, men jag tror jag måste gå nu.” ”Sen har du ju din bror och din syster också. Ni kan ge varann mycket stöd.”

Prästen ler uppmuntrande. ”Syskon är som vänner du aldrig kan bli av med”, fortsätter 19

Fredriksson_Sommarhuset_inlaga.indd 19

2011-03-25 14:17:20

hon. ”Det är så fint. Vad du än gör finns dom kvar.”

Eva står tyst. Hon behöver inte berätta att senaste gången hon träffade Anders och Maja var en kort stund i köket hemma hos mamma när hon fyllde sextiofem.

Hon sträcker fram sin hand mot prästen. ”Tack för din hjälp med begravningen. Skicka faktura.

Eller be begravningsbyrån skicka faktura. Hur det nu fun­ kar.”

Prästen tar hennes hand, trycker den hårt. ”Jag finns här för att stötta. Du har ju mitt nummer. Det är bara att ringa, när du vill.”

Hon lägger huvudet på sned och ser medlidsamt på Eva. Det är fullkomligt outhärdligt och Eva flyr mot kapprum­ met, sliter åt sig ytterkläderna och skyndar ut. Frisk luft strömmar ner i lungorna, hon börjar kunna andas ordentligt igen och småspringer hela vägen till tunnelbanan.

20

Fredriksson_Sommarhuset_inlaga.indd 20

2011-03-25 14:17:20

Lättnaden över att gårdagen är överstökad har gjort henne lugn, nästan glad. Första etappen tillryggalagd. Hon har just sträckt ut sig på soffan när ytterdörren slår igen ute i hallen. Ljudet får henne att lägga ner boken mot bröstet och bara lyssna. Hon ler lite för sig själv. ”Mamma?”

Fortfarande är han hennes barn. Fortfarande frågar han efter just henne så fort han kommer hem. Innan han ens fått av sig skorna. Hon gör sig allvarlig. Blundar, andas med jämna andetag. Hör honom komma in i rummet. ”Hallå? Mamma?”

Elias stannar upp. Har fått syn på henne i soffan. Tyst går han vidare ut i köket, för att inte väcka henne.

Hon reser sig och följer efter, ljudlöst. I gången ut till köket kommer hon ifatt honom, får ett bra grepp om hans axlar bakifrån, sätter ett ben mot hans knäveck och fäller honom bakåt, snabbt och rutinerat. Han vacklar till, hon är nära att få ner honom på golvet men han är med på noterna, vrider sig runt och gör motstånd. Han är starkare än hon och bra mycket längre och hennes försök att brotta ner honom fast­ nar i en seg styrkemätning som hon är dömd att förlora. Han skrattar och hon säger ”nä, nu jävlar” och bestämmer sig för att nu ska hon verkligen klara av honom, trots hans stålhårda muskler, så hon uppbådar alla sina krafter och han skrattar ännu mer och håller fast hennes smala underarmar.

21

Fredriksson_Sommarhuset_inlaga.indd 21

2011-03-25 14:17:20

Elias är just på väg att välta omkull henne när hon lyckas sno sig undan och faktiskt övermanna honom genom att lägga armarna runt hans midja och i en oförutsägbar vinkel, med ena benet bakom hans vad, få honom ur balans och vräka ner honom i golvet. Han är inte förberedd och faller med en duns, blir liggande på rygg, och en hemsk sekund är hon nästan orolig att han gjort sig illa. Men han skrattar ännu mer, ligger kvar. Hon sätter en strumpfot i bröstkor­ gen på honom. Känner värmen. Hon har segrat. ”Vad ligger du där för?” säger hon och lyckas verkligen låta sur och grinig på riktigt. ”Ligg inte bara där och slöa!”

Han är alldeles för stor för sådant här barnsligt trams, sedan länge. Hon vet det men struntar i det med flit. Det här är en uppgraderad variant av den lek hon brukade köra under flera år när han var liten: att kittla honom så att han kvillrar av skratt samtidigt som hon med allt mer arg och irriterad röst säger åt honom att ”Nu SLUTAR du tramsa, det är faktiskt strängt förbjudet att skratta här” och ”Hörde du vad jag sa? Absolut INGET skratt är tillåtet” och ”Skärp­ ning, innan jag blir arg, nu är det faktiskt ALLVAR”, och för varje vresig replik skrattade han bara mer och mer, tills hon själv inte längre kunde hålla sig för skratt och övergick till att krama honom länge så att hon fick känna den lilla kroppen intill sig, och viskade i hans öra att han aldrig, ald­ rig någonsin fick glömma att hon älskar honom. Och han svarade som alltid ”Vad sa du? Jag hörde inte” eller med att få en låtsad hostattack, eller med att skruva upp musik så att den överröstade henne, eller med något annat knäppt och avvärjande.

Nu är Elias nästan en och nittio lång. Det tar honom bara ett ögonblick att göra sig fri från henne och komma på fötter, varpå han enkelt och smidigt fäller henne till golvet men låter henne landa lätt som en fjäril. De är lika varsamma mot varandra och lika hårdhänta, vet precis när det är läge 22

Fredriksson_Sommarhuset_inlaga.indd 22

2011-03-25 14:17:20

för vad. Och nu är det hennes tur att ligga där på parketten och se upp på honom. Av allt att döma slutgiltigt besegrad.

Men hon har ett trumfkort kvar. ”Okej”, säger hon. ”Du får skylla dig själv. Jag försökte varna dig men du lyssnade uppenbarligen inte. Så det får bli det allra, allra sista vapnet. Det farligaste.” ”Nej, nej …”

Han tittar ner på henne, lyckas inte dölja att han är road. ”Inte det. Bara inte det.” ”Det skulle du ha tänkt på tidigare. Nu är det för sent.”

Hon riktar båda pekfingrarna mot honom och snurrar dem runt, runt i luften, allt snabbare, som om hon hypno­ tiserade honom. ”Å nej.”

Han tar sig åt ögonen, mycket tydligt helt bortkollrad.

Magin har fungerat än en gång och han stapplar undan. Hon blir fri och kravlar sig upp. ”Det är ingen idé att du försöker, du vet ju det”, säger hon.

Han ler, fortsätter ut i köket. Matchen är över. ”Har vi nån mat?”

Vi. Fortfarande vi. Han öppnar kylen och tittar in. ”Jag har gjort lasagne”, säger hon och knäpper på ugnen. ”Bara att värma.” ”Kan du inte spela lite?”

Hon ser undrande på honom. ”Nu?” ”Ja.” ”Du brukar ju aldrig vilja det.” ”Nej. Men nu vill jag.”

Hon tvekar, men bara mycket kort. Så går hon in i arbets­ rummet där pianot står och sätter sig på pallen. Andas lugnt, samlar sig.

23

Fredriksson_Sommarhuset_inlaga.indd 23

2011-03-25 14:17:21

Elias blir stående i dörröppningen.

Hon spelar alla de gamla vanliga, de som följt dem trognast genom åren. Månskenssonaten, Alla Turka, lite småkrafs ur deras favoritstycken av Fauré, Chopin, Schubert och Satie.

Till och med den gamla vansinnigt slitna Für Elise får plats på slutet, mest i nostalgisyfte. Det var den första han själv lärde sig spela när han var sju år.

Efter sista tonen reser hon sig för att bryta den ödesmät­ tade stämningen. Och förresten är ugnen varm sedan en bra stund.

Det är den tjugofemte maj och Elias fyller tjugoett år. Myck­ et overkligt. Men hon tänker avhålla sig från att tråka ut honom med anekdoter om när han kom till världen. Ingen jobbig sentimentalitet.

Hon har tänt levande ljus och dukat med servetter och linnetabletter. Lasagnen tog sin tid att göra i eftermiddags men den är verkligen lyckad, helt perfekt. I stället för riven ost tog hon mozzarella som Elias gillar. Han har öppnat sin present och han blev glad för tröjan, gillar märket som är lite för dyrt för att han ska köpa det själv.

Nu sitter han där mitt emot henne och äter. Som en vuxen middagsgäst, som vem som helst. Han har blivit så öppen senaste året, tonårsslutenheten har försvunnit helt och ersatts av en ny manlighet. Hans ordval blir allt mer utmejslade och exakta. Han förvånar henne ständigt med nya kunskapsförråd och intelligenta reflektioner och djupa insikter som hon själv aldrig hade kunnat formulera.

Sedan i vintras har Elias jobbat extra som nisse på en re­staurang och när andan faller på delar han gärna med sig av historier från arbetsplatsen. Hon lyssnar och skrattar och tittar på honom. Han berättar om hur en gäst som han ser­ verat sushi tagit den rejäla klicken wasabi, stoppat den hel i munnen och tuggat, för att sedan krampaktigt grimaserande 24

Fredriksson_Sommarhuset_inlaga.indd 24

2011-03-25 14:17:21

vända sig mot Elias och konstatera att ”guacamolen var lite stark”. Hon brister i skratt, han ser så komisk ut när han imiterar gästen, och hennes stolthet blandas med ett nästan förlamande vemod och hon sväljer hårt för att inte bli blank i ögonen. ”Hur var det på begravningskaffet?” säger han sedan.

Hon rycker på axlarna. ”Jodå. Jag överlevde.”

Han säger inget mer. Verkar fundersam. ”Borde du inte träffa nån?” undrar han.

Hon blir tyst ett ögonblick. ”Träffa? En man, menar du?” ”Ja. Det är väl naturligt. Så du inte blir så ensam.” ”Jag har det bra.” ”Jo, jag vet. Men i alla fall.”

Hon svarar inte. Han är fin som frågar, som tänker på henne. Vill att hon ska trivas med livet. ”Hur går det, kan du sova?” frågar han. ”Jadå.”

Nätterna är bra, sover gör hon utan problem. De har frå­ gat flera gånger om hon behöver tabletter, både klinikchefen och prästen. De förstår inte. Det är ju om nätterna hon blir fri. Det är då hon får lägga sig på den svala kudden. Skjuta ifrån sig Djuret. Vila i tomheten och bara utplånas. Hon har aldrig haft så tung sömn i hela sitt liv. Drömmer gör hon inte, det har hon inte tid med. Hon måste koncentrera sig på sömnen.

Numera är det när hon vaknar som mardrömmen tar vid. När morgonen kommer och hon måste tillbaka ut i det skarpa ljuset igen. ”Tycker du att jag ska behålla båten?” säger hon för att byta ämne.

Han stirrar på henne, förbluffad. ”Det är väl klart du ska. Varför frågar du det?”

25

Fredriksson_Sommarhuset_inlaga.indd 25

2011-03-25 14:17:21

”Jag vet inte, bara tänkte. Den måste ju tittas till då och då. Köras ibland. Och nu när inte mormor …”

Hon tystnar. Han lägger sin hand på hennes. Det har han aldrig gjort förut, vad hon minns. ”Det är ju lika mycket din”, säger han. ”Du skulle aldrig klara dig utan båten.” ”Nej, det stämmer nog. Jag behåller den.”

Elias har ätit upp och skrapat tallriken ren, nu är han mätt och det ger henne som alltid en särskild tillfredsställelse.

Hon ska just avslöja vad efterrätten blir, marängsviss som är hans favoritdessert, när hans mobil ringer och han flyger upp från bordet och försvinner ut från köket. Hon hör ett otydbart mumlande från vardagsrummet, han pratar och pratar och pratar, men hon kan inte urskilja om vad. Hör bara att han låter glad och skrattar flera gånger.

Hon reser sig och börjar duka av. Lasagnen ska hon skära i lagom stora portionsbitar och frysa in. Kanske vill Elias lägga några i sin egen frys där borta i den nya lägenheten.

Det kvarlämnade presentpapperet knycklar hon ihop till­ sammans med snöret. Tröjan får han ta med sig senare.

Det ringer på dörren, flera ivriga signaler. Nu kommer de.

Hon hör Elias gå över golvet och ut i hallen för att öppna.

Ungdomarna väller in. Bland dem hans flickvän, den lilla ljushåriga. Alla har kommit för att hjälpa till med flytten.

Det är den dagen i dag. Den är här nu och det känns som om hennes ena arm ska slitas av.

26

Fredriksson_Sommarhuset_inlaga.indd 26

2011-03-25 14:17:21