9789137135687

PATRIK PELOSIO THEODOR LUNDGREN

Hellre ökänd än okänd – en sann berättelse

Forum

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se © Patrik Pelosio och Theodor Lundgren 2010 Omslag Wickholm Tryckt hos ScandBook AB i Falun 2010 isbn 978-91-37-13568-7

Jiddra inte är min berättelse. Många namn, platser, händelser och personer är ändrade på grund av hänsyn till nära och kära. Minnen är dramatiserade men händelserna är autentiska, och ingenting är överdrivet. Det viktiga och sanna är jag.

Patrik Pelosio

”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.”

Hjalmar Söderberg (Doktor Glas)

Första jobbet

Hjärtat bultade i bröstet. Boris hade sagt åt honom att hålla vakt utanför lagerlokalen. I handen höll han en italiensk fällkniv med bladet pekande framåt. Allt var tyst. Han fäste blicken på dörren av korrugerad plåt.

Patrik kände sig viktig men rädd. Boris var äldre, en riktig hårding – en kille med makt.

Patrik tittade ner på gruset och rörde foten långsamt i en liten cirkel. Han var tolv år. Solen stod lågt på himlen och de väldiga kranarna och maskinerna som var utspridda i industriområdet kastade långa skuggor mot honom.

Plötsligt hördes skrik inifrån, Boris lät rasande. Vilket jävla liv, tänkte Patrik. Snart hördes flera skrik, men nu från någon annan.

Dörren slets upp och någon kom springande mot honom.

Patrik stod stilla, som paralyserad, med kniven framför sig.

Mannen hann inte väja utan sprang rätt in i Patrik och kniven gled in i hans mage. Snabbt och mjukt. Han ramlade ner på knä med ett dovt stönande.

Mannen var minst tre gånger så gammal som Patrik. Ansiktet var knotigt, håret brunt och kortklippt. Han satt på gruset likt en riddare som ska bli dubbad. Den ljusa jeansjackan med upprullade ärmar hade åkt ner från ena axeln. Han höll handen mot magen, det sipprade blod mellan fingrarna och ansiktet grinade illa innan han mödosamt lyckades ställa sig

9

upp och springa haltande därifrån.

Patrik kände sig kall i hela kroppen. Med uppspärrade ögon följde han mannen tills han försvann bakom ett krön.

Han tittade ner på kniven och såg att det lilla bladet var täckt av blod. En droppe singlade ner från knivspetsen och föll långsamt ner mot det torra gruset. Ett illamående kom över honom. Han gick mot ingången och puttade försiktigt upp den skrangliga plåtdörren.

Det tog några sekunder för ögonen att vänja sig vid mörkret där inne.

På stora träpallar låg en vit motorbåt och på dess däck satt Boris grensle över en man och matade slag efter slag mot hans ansikte. Boris reste på sig och slet upp mannen som såg ut att vara livlös. Ursinnet i Boris ögon skulle Patrik aldrig glömma. Boris var enorm. Det var säkert två meter ner till marken. Ett knakande ljud trängde in i Patriks hörselgångar när kroppen landade på betonggolvet framför honom.

Boris hoppade ner från båten, landade med båda fötterna stadigt och stirrade på mannen vars långa hår var kletigt av blod. ”Hämta vatten!” skrek han. ”I vadå?”

Patrik slogs av hur ynklig hans stämma lät.

Boris sprang iväg. Patrik stod kvar och kunde inte flytta blicken från mannen på golvet. När Boris kom tillbaka hade han en gummistövel. ”Fyll den här med vatten och kom hit.”

Patrik vågade inte fråga varför utan sprang snabbt och fyllde stöveln från en kran som fanns längre in i lokalen.

Stöveln läckte och Patriks jeans och skor blev blöta. Han försökte hålla för hålet i stöveln så att inte allt vatten skulle rinna ut.

10

Boris hällde vattnet i ansiktet på sitt offer som låg utslagen på golvet. ”Vakna!” skrek han och gav honom en örfil. Sedan vände han sig mot Patrik och ropade: ”Mer vatten!”

När det kalla vattnet från den andra stöveln träffade mannens ansikte gav han ifrån sig ett lågt sluddrande läte. Boris ruskade om honom och skrek åt honom att öppna ögonen.

Sakta började han röra på sig.

Skönt att han fick liv i honom, hann Patrik tänka. Sedan förstod han att Boris ville att mannen skulle vara vaken när han fortsatte misshandeln. En droppe blod stänkte på Patriks panna när han betraktade den scen som han senare skulle tänka på som sitt första jobb i den undre världen.

11

Maj 1998

Med jämna mellanrum kollar de i backspegeln. Bilen står parkerad längst ner på Fridhemsgatan som överenskommet.

De ser ut över Kungsholms strand och Karlbergskanalen.

Patrik sitter i förarsätet. Bredvid honom fingrar Rille på en nio millimeters pistol. Patriks blick vandrar oroligt mellan Rilles puffra, vattnet i kanalen nedanför och backspegeln.

Han dyker upp längst upp på krönet bakom dem. Roberto är stor som ett hus. Han går sakta mot bilen, den muskulösa kroppshyddan nästan gungar fram. Han ser ut att vara ensam. Rille stoppar ner pistolen innanför byxlinningen.

Snart täcks backspegeln på passagerarsidan helt av Roberto.

Rille går ut ur bilen och öppnar bakdörren. ”Hoppa in”, säger han.

Patrik trummar med fingrarna på ratten, bilen gungar till när Roberto och Rille kliver in. Rille och Patrik vänder sig om mot Roberto. Alla avvaktar, väntar på att någon ska börja prata, sätta tonen. ”Vad i helvete hände med den här dealen?” inleder Roberto, han kan knappt hålla tillbaka sin ilska. ”Lyssna jävligt noga”, svarar Rille snabbt. ”Vi hade ingen aning om vad som skulle hända därnere”, fortsätter han något lugnare. ”Skitsnack. Det var er deal och ert fucking ansvar”, säger Roberto och höjer rösten.

13

Jag måste bryta in och försöka lugna ner stämningen, tänker Patrik. Det här börjar bli alldeles för hetsigt. ”Vi har ingen aning om vilka killarna nere i Skåne är”, säger han. ”Det är några jävlar som Micke känner.”

Han försöker hålla rösten under kontroll.

Det blir tyst, det märks att Roberto tänker för fullt. En bil kör upp bredvid dem för att svänga runt på vändplatsen där de står parkerade och ger dem en anledning till en kort paus.

Patrik sneglar på Rille, känner igen ansiktsuttrycket alldeles för väl. Det får magen att knyta sig. Rille är förbannad.

Luften trycker mot de tre männen i bilen.

Roberto tittar på handen som vilar i knäet. Tummen pillar på klackringen av guld som sitter på lillfingret. Han lyfter huvudet och Patrik ser att han inte kommer ge sig. Det här kommer att gå åt helvete, tänker han. ”Det spelar ingen roll om ni visste eller inte”, säger Roberto långsamt. ”Ni sa innan att Micke var lugn så det är ert ansvar.” ”Micke är lugn. Det är han som har blivit blåst av de här snubbarna”, säger Patrik. Han ser att Rille sitter tyst medan hans käkmuskler arbetar. ”Du får ta det här med Micke i stället.” ”Det har jag redan gjort. Men det var ni som gav den här skiten till mig och måste också ersätta mig.” ”Glöm det!” avbryter Rille.

Han för långsamt handen mot byxlinningen där han har pistolen.

Helvete också, tänker Patrik. Han hostar till samtidigt som han skakar på huvudet i en desperat gest åt Rille. ”Fattar ni hur mycket cash jag har torskat på den här skiten”, säger Roberto upprört. ”Ni gick i god för Micke, och måste också ersätta mig. Så jävla enkelt är det. Ni får casha upp hundrafemtio lax.”

14

”Vi har varit i den här branschen länge och känner de flesta”, säger Rille. ”Vem fan är du att komma och hota oss så här?”

Han har nu handen innanför tröjan.

Nej, nej, nej gör det inte, skjut honom inte, vill Patrik skrika.

Svetten bryter fram i pannan. Han lägger en hand på Rilles axel och lutar sig mot Roberto mellan sätena för att blockera utrymmet och vinna lite tid. ”Det var du som ringde snuten”, säger Patrik. ”Annars hade vi fixat allt.” ”Ja, vad i helvete ringde du snuten för?”

Rille stirrar på Roberto. ”Det var jävligt amatörmässigt av dig att ringa snuten”, säger Patrik. ”Hundrafemtiotusen spänn ska jag ha inom en vecka”, säger Roberto. ”Jag har folk som backar mig. Ni vet vilka det är.”

Patrik sneglar nervöst mot Rille, ser hur han bestämmer sig och för handen mot pistolen igen samtidigt som han hela tiden håller blicken låst på Roberto.

Rilles ögon smalnar.

Patrik känner hur svetten rinner i pannan. Nu handlar det om sekunder.

Skjut inte, skjut inte för i helvete. Fan, vad ska jag göra?

Roberto märker inte vad som händer på andra sidan bilstolsryggen. Rille har nu fått upp tröjan och greppar pistolen med handen. Patrik ser hur hans fingrar sluter sig kring kolven. Nu går allt åt helvete.

Rille vrider på överkroppen, och en enda fråga ekar i Patriks huvud: Hur i helvete hamnade jag här?

15

Del 1

Kungen

1.

Det var försommarkväll 1989. Patrik kände en förväntan i luften. Han älskade känslan av ovisshet och äventyr. Vad som helst kunde hända och han skulle inte banga för något.

De gick längs de snirkliga gränderna i Gamla stan som triggade igång Patriks fantasi. Det fanns något spännande över de trånga gatorna som fick honom att tänka på en film om Jack the Ripper han sett ett par dagar tidigare. ”Vad fan går du runt och drömmer om”, sa Jarmo och gav Patrik ett lätt slag i bakhuvudet. ”Håll käften, din jävel”, svarade Patrik och slet pluntan ur hans hand.

Det var en sådan där fin plunta, klädd i brunt läder, som han snott av farsan. Den starka rommen stack till i svalget och värmde upp bröstet på vägen nedåt.

De korsade Österlånggatan, svängde vänster och började gå uppför Prästgatan. De hade tagit en omväg genom Gamla stan för att hinna dricka upp innan de kom fram. Båda hade ljusa jeans med fransar längst ner. Patrik bar en svart långärmad tröja och hans bruna hår som var kammat bakåt lockade sig i nacken. Hans intensiva brungröna ögon scannade hela tiden av omgivningen när de långsamt gick och skickade pluntan mellan sig.

De kom in i en välvd tunnelgata som gick rakt igenom en fastighet. I mitten av bågen, ovanför tunnelns öppning, satt

19

ett par svarta metallstänger som korsade varandra som två gamla svärd. Patriks fantasi rusade iväg igen.

Nu var det inte så långt kvar och Jarmo satte upp handen framför Patrik. ”Vi stannar här, rullar en till joint och dricker upp rommen innan vi går in.” ”Okej, det blir bra”, sa Patrik. ”Rulla du.”

Jarmo var till hälften jugge och till hälften finne, det ljusbruna håret låg helt utan synbar planering på hans gigantiska huvud. Fingrarna fumlade med Rizzlapappret medan Patrik drack ur pluntan och sög in stunden.

Två berusade tjejer passerade med klapprande steg framför dem. Det kunde inte vara lätt att ta sig fram med högklackade skor på Gamla stans ojämna kullerstenar, speciellt inte på fyllan, tänkte Patrik. Jarmo slängde en blick på Patrik och de brast ut i skratt. ”Äh, ge hit, du kan ju inte rulla med dina fläskiga fingrar, drick lite i stället!”

Patrik tog över meckandet.

När den var färdig tittade Patrik belåtet på jointen. Han bet av den lilla snurrade överblivna änden på pappret, tände och drog in så djupt han bara kunde. Den söta lukten spreds runt dem. Haschet var mörkbrunt och ganska mjukt – riktigt bra röka.

Tjejerna som gått förbi dem stod och pratade med varandra tio meter bort. Plötsligt dök tre skinnskallar upp från en tvärgata längre fram. De gick rakt mot de två tjejerna och stannade framför dem. När tjejerna försökte gå därifrån blockerade de vägen för dem. ”Nämen, tjena, brudar, vart är ni på väg, då?” sa en av skinnskallarna, de två andra frustade fram sina skratt.

Patrik och Jarmo stod skyddade i mörkret i slutet av den lilla tunneln.

20

Stockholms skinnskallar brukade mötas vid den så kallade helikopterplattan precis bakom Gamla stans tunnelbanestation. Ölburkar och bandspelare pumpade ut rasistrock, torshammare hängde i lädersnören runt deras halsar. Vikingar och förkortningar som BSS syntes fastsydda på jackor och tatuerade på underarmar.

Patrik såg sig omkring, släckte glöden utan att fimpa det som var kvar och la varsamt ner den halvrökta jointen på ett elskåp och placerade tändaren bredvid.

Jarmo drack en klunk av rommen. Skinnskallarna verkade inte ha sett dem. Adrenalinet började spridas i kroppen. Patrik vred huvudet från sida till sida, mjukade upp nacken och gjorde sig beredd. Skinnskallar var en legitim måltavla. ”Flytta på dig!” halvskrek en av tjejerna till bulan som stod alltför nära henne.

Han svarade med ett skratt och la en hand på hennes bröst.

Patrik tittade på Jarmo som ryckte på axlarna.

Patrik klev ut ur skuggan. Skinnskallarnas ögon smalnade och nävarna knöts när de såg honom komma gående. Patrik var medellång men rejält bredaxlad och gick emot dem utan någon som helst tvekan. Han gick direkt fram till den som såg ut att vara ledaren och gav honom en snabb smäll.

Huvudet slängdes åt vänster. Han tappade balansen och tog några stapplande steg bakåt. Tog sig för käken och tittade ner i marken medan hans kompisar stod stilla med öppna munnar. ”Ge fan i dem!” röt Patrik.

Han sneglade på tjejerna. Strax därefter kom tvåmetersJarmo framlunkande. ”Jaså, ett gäng bollar”, sa Jarmo när han nästan var framme.

En av skinnskallarna tog tag i ledarkillen och började dra honom därifrån.

21

Det var allt som krävdes den här gången. De muttrade något medan de gick därifrån, kanske kände de igen Patrik.

Han tyckte att det var synd att de gick – han ville slåss. Slå sönder dem. Jarmo la en stor hand på Patriks högra axel. ”Skit i dem.”

Tjejerna var uppskakade och pratade i mun på varandra.

De hette Nathalie och Sophie. Hon är riktigt snygg, tänkte Patrik med blicken på en av tjejerna. Hennes bröst tittade fram bakom en tight tröja med gles snörning som knappt dolde den djupa klyftan. ”Gå och hämta jointen på elskåpet”, sa Patrik till Jarmo och nickade bort mot tunneln.

De delade på resten av jointen. Patriks mun gick i ett för att charma tjejerna – han var duktig på att snacka. Den skinnklädda pluntan skickades runt. Spridda skratt. Det knastrade om den långa glöden när de sög i sig röken. ”Haka på oss, så festar vi tillsammans”, sa Patrik.

Den ena av dem sneglade frågande på den andra som blinkade ett ja. ”Ja, varför inte?” svarade hon.

Kvällen hade börjat perfekt. Patrik knäppte iväg fimpen och följde bågen med blicken tills den landade längre bort på marken.

Den tunga svarta järnporten som ledde in till Källaren Movitz var öppen. Bredvid ingången stod en svart griffeltavla med en handskriven text som lovade öl och hot shots till låga priser.

En för Gamla stan typisk rundad stengång med låg takhöjd och en brant ojämn trappa ledde ner till puben som den senaste tiden blivit Patriks och hans kompisars absoluta favoritställe.

Magnus Ugglas ”Jag mår illa” strömmade ut från baren

22