Dess tydliga dubbelslag klingar genom min barndom: en vacker hög ton följd av en matt lägre, när kläppen slår mot klockans kant en oavsiktlig andra gång. Klockan är defekt. Det blir min tur. Klockan väger ungefär lika mycket som jag, men den är välbalanserad och jag vet hur jag ska ringa i den. Jag tar ett stadigt tag om repet, blundar, lutar mig bakåt för att använda kroppen som en hävstång. Tyngdkraften tar hand om resten. Klockan klingar, omisskännlig och ofullkomlig. Jag öppnar ögonen medan jag fortfarande lutar mig bakåt, det enda jag ser är blått. Frihet, tänker jag.
När alla ungar har ringt i klockan tumlar vi genom en vitmenad veranda med myggnät där en mastodontbete hänger på den bortre väggen. Jag stannar upp ett ögonblick för att leta efter mina sneakers och går sedan in i köket, sist i en ring som bildas inför en tyst bordsbön. På väggen bakom mig skymtar jag korgen med brev som ska postas. Frimärken med frihetsklockan i Philadelphia citerar Bibelns uppmaning som är ingraverad i klockan: ”Utropa frihet i landet för alla dess inbyggare” under ett jubelår.
Frihetsklockan har en spricka. Den fanns med på frimärket. Klockan göts 1752 för Pennsylvanias delstatsförsamling inför ett annat jubileum, 50-årsminnet av kolonins privilegiestadga. Sprickan som vi ser nu uppstod när klockan ringdes 1846 då man firade hundraårsdagen av George Washingtons födelse.
De följande orden i bibelversen pekar ut ett sätt att tolka sprickan: ”Var och en av eder skall då återfå sin arvsbesittning, var och en av eder skall återfå sin släktegendom” (3 Mos 25:10). På 1800-talet uttydde abolitionisterna de orden som en uppmaning att avskaffa det amerikanska slaveriet. De tog klockan i Philadelphia som sin symbol och
gav den det namn vi känner i dag. Längre fram användes frihetsklockan av rörelsen för kvinnlig rösträtt.
År 1976 torgförde frimärket en patriotisk legend: att en frihetsklocka ringde medan självständighetsförklaringen lästes upp i Philadelphia i juli 1776. Den ringde inte då och inte heller bar den det namnet. Frihetsklockans namn syftade på dem som inte vann någon frihet. Det användes för att kräva en bättre framtid, inte för att hugfästa ett idealiskt förflutet.
För ett barn var det svårt att förstå vad tvåhundraårsjubileet innebar. Det förde mig till en värld där friheten hade vunnits tvåhundra år tidigare därför att något, ett brittiskt imperium, hade körts på porten. Vi, amerikanerna, förmodades ha befriats för evig tid. Som jubileumssymbol berövades frihetsklockan sin referens till kvinnor och svarta och antydde att vi för länge sedan hade nått fullkomlig frihet.
Vid första ögonkastet kan det te sig logiskt att frihet är frånvaro och tyckas rätt att staten bör lämna var och en av oss i fred. Denna intuitiva tolkning hämtar sin trovärdighet från en historia av exploatering. Vissa har av tradition betraktat sig som fria därför att de utnyttjar slavars och kvinnors arbetskraft. De som tror sig vara fria därför att de härskar över andra definierar frihet negativt, som avsaknad av stat, eftersom endast en stat kunde ge slavarna medborgarstatus och låta kvinnorna rösta. Att en frihetsklocka så att säga smälter samman med den amerikanska revolutionen undviker frågan om vad frihet är och för vem den klockan klämtar.
Som sexåring på det sjunde hade jag hört orden underjordisk järnväg och undrat hur det skulle kännas att gömma
mig i gårdens källare. Men det skulle inte ha fallit mig in att fråga om Amerikas självständighet betydde frihet åt alla. Svarta barn i min ålder hade inte behövt fråga. Svaret fanns där, i själva tillvaron.
Färder
Klockan ringer. Dags för frihet. Dags för middag. Eftersom min födelsedag ligger närmast kilar jag längst fram i kön. Buffén börjar vid dörren från verandan och följer bänken runt köksväggarna: först majs (som fortfarande kokar i kastrullen), sedan kött och grönsaker och potatismos, så en gryta med bröd till och sist efterrätt och kaffe. För dem som vill finns det en vattenmelon på verandan som man skivar lite senare och äter utomhus.
Ett bord är dukat i köket, andra är utspridda i rummen intill, ett par under porträtt av förfäder. Bland porträtten hänger en inramad lagfart på egendomen och ett intyg från delstaten Ohio på att familjen har ägt gården hundra år i rad. Mors släkt bodde här under 1812 års krig, inbördeskriget, första världskriget och den stora depressionen på 1930-talet. Mor föddes här mitt under andra världskriget. Min far föddes på en farm på countyts andra sida.
Själv föddes jag på ett sjukhus uppkallat efter en uppfinnare i Ohio, mitt under Vietnamkriget, några veckor efter månlandningen 1969. Bröderna Wrights idéer om flygplan som var tyngre än luften hade förverkligats några kilometer norrut i deras cykelverkstad i Dayton.
Dayton var ett viktigt centrum för innovation och industri. Det var där som det första kommersiella transportplanet och den första helikoptern lyfte. Det blev en
tv inomhus medan jag spelade en imaginär match utomhus.
Farmor lärde mig att inte låta majsen koka för länge, lånade mig sina historiska romaner och bedrev omtänksam kritik av hur man talade. Hon hade undervisat far i en skola med ett enda rum.
Tvärs över countyt låg morföräldrarnas ställe, med klockan, och där brukade jag smita upp på vinden. Där jag satt bland mormors fossilsamlingar fördjupade jag mig i hennes böcker om det förflutna, nuet och alternativa framtider: paleontologi, zoologi, ungdomsboken Ett veck i tiden.
Nyårsdagen 1982 var det kallt och dragigt på vinden medan jag läste om att undantagstillstånd hade utlysts i det kommunistiska Polen. I tidningarna oroade sig amerikanerna över instabilitet och kärnvapenkrig, men jag anade något livfullt och intressant. På fotona i magasinen kontrasterade det grå i pansarfordonen för truppförflyttningar och den smutsiga snön mot det röda i den förbjudna fackföreningsrörelsen Solidaritets fanor.
Förintelser
När jag var barn kändes Sovjetunionen alltid nära, några minuters flygväg för interkontinentala ballistiska missiler. ”Det bästa” innehöll artiklar om sovjetiska och amerikanska kärnvapenarsenaler. Besattheten av supermaktens förstörelseförmåga var ett sätt att ignorera människorna som verkligen led under kalla kriget, till exempel de latinamerikaner som vi hela tiden invaderade och de östeuropéer som Sovjetunionen hela tiden invaderade. Medan den sociala rörligheten saktade ner i USA på
fick jag inte glömma ”alla judarna”. Hon suckade och så log hon igen.
Det hade inte gått så många år sedan Förintelsen. Jag hade läst Anne Franks dagbok som jag hittade av en tillfällighet i en bokhylla i skolan när jag gick i femman. Men vid den tiden när jag intervjuade mormor var massmordet på judarna en mindre del av krigsminnet än det blev längre fram. Ordet förintelse i den bemärkelsen kom i allmänt amerikanskt bruk efter en tv-serie 1978, men på 1980talet kunde det fortfarande användas i andra sammanhang. Tv-filmen Dagen efter från 1983 om nukleär förintelse sågs av hundra miljoner amerikaner. En decembereftermiddag 1985 satt jag i en orangefärgad soffa i stadsbiblioteket och lyssnade till några äldre kamrater som broderade ut sin plan för kärnvapenkriget: skaffa en sexpack öl, köra till Wright-Pat och dö i krevaden hellre än av strålningen.
Det är möjligt att denna hypotetiska nukleära förintelse drog uppmärksamheten från vad den judiska Förintelsen kunde ha lärt oss. En tänkbar katastrof orsakad av missiler med stor räckvidd överskuggade det färska exemplet på hur lätt ett delvis demokratiskt system som vårt kunde falla sönder, hur snabbt grova lögner kunde skapa skrämmande alternativa verkligheter och hur hänsynslöst människor kunde döda varandra. Under kalla kriget knöt amerikansk och sovjetisk propaganda oupphörligt ihop motsidan med nazisterna. Decennierna med ömsesidiga beskyllningar förhärdade alla mot den reella risken, alltså att fascismen kunde uppstå därhemma.
I tonåren tänkte jag faktiskt i mitt stilla sinne att den rädslan inskränkte landets frihet. När jag började studera 1987 ville jag bli kärnvapenförhandlare. Det låg inget för-
Vid det laget handlade mitt begrepp om frihet enbart om effektivitet, och jag var lite förbryllad över att hans var av ett helt annat slag.
Under andra året hade jag skrivit en uppsats om kärnvapenkontroll, nu på tredje året gick jag mer in för nationalekonomi och startade projekt som med tiden blev uppsatser om den sovjetiska försvarsreformen och sovjetiskt monopol. I november 1990, då jag gick fjärde året, blev jag inbjuden till Moskva där jag skulle presentera mina studieresultat. Det var min första resa över Atlanten som följde alla dessa tänkta missilers bana. Medan planet gick ner för landning såg jag ut över ett lapptäcke av kollektivjordbruk.
Vid den här tidpunkten hade den sovjetiske ledaren Michail Gorbatjovs reformperiod pågått länge. Jag var en lättsinnig tjugoettåring och behandlade den sovjetiska huvudstaden som ett ställe att utforska. Jag lämnade rumsnyckeln på sin tunga kedja i receptionen på Hotel Akademitjeskaja och tog de snabba rulltrapporna djupt ner till metrons plattformar som också skulle tjäna som skyddsrum, memorerade stationsnamnen och bad främlingar om hjälp. Medpassagerarnas skygga blickar, butikernas tomma hyllor, de förfallna trähusen: intrycken bekräftade det jag hade skrivit i min uppsats, att detta land inte skulle leva vidare någon längre tid.
Jag fick verkligen väganvisningar och det var jag tacksam för. Staden var stor, dagarna var kalla och korta och byggnaderna kopierade varandra från distrikt till distrikt. En rysk forskare vid konferensen var vänlig nog att bjuda hem mig, och hans båda barn som var ungefär jämnåriga med mig tog mig med på intressantare turer runtom i Moskva. När jag taktlöst malde på om Sovjetunionens
förestående sammanbrott såg de bara ledsna ut. De tvivlade inte på det om den unge amerikanske forskaren förutsade det. Men det postsovjetiska Ryssland som de drömde om var ett imperium med en tsar. I lägenheten visade de mig omhuldade reliker från det ryska tsarväldet, från ett försovjetiskt förflutet.
Den dag vi tre besökte Kreml snöade det. Flingorna smälte på en klocka av osannolika dimensioner: ”Tsarklockan”. Den var ungefär lika stor som familjens bostad och vägde tvåhundra ton. Denna gigantiska järnpjäs skulle förhärliga en enväldig härskare men låg där på marken och gjorde ingenting. Det stumma föremålet förde mina tankar till de snedvridna proportionerna i sovjetekonomin som jag skulle kommentera på konferensen i Moskva.
Ekvilibrium
På fysikens språk befinner sig en klocka som hänger på en stolpe på en farm i ekvilibrium: tyngdkraften som drar ner den är lika stark som dragningskraften som håller den uppe. Att hänga upp en klocka i luften så att den går att ringa i kräver precision. Ekvilibrium är ett skiftande begrepp. Tsarklockan befinner sig i en jämvikt där den inte går att ringa i.
Nationalekonomerna talar också om ekvilibrium. De gillar lägen när allt ser ut att vara i balans till följd av ett aggregat av mänskliga handlingar som kan betecknas som en stor, opersonlig kraft. Ett exempel: tillgången, mängden varor av något slag, ska motsvara efterfrågan, hur mycket folk vill ha av just den varan. Jämvikt är som ett lyckligt slut: allt blir bra. Vi behöver inte tänka på människor som
var platsen där alla handbojor smiddes. (2014 invaderade trupper från Pskov Ukraina, 2022 mördade de civila i Butja.) Den övriga sovjetiska ekonomin var centraliserad på liknande sätt: viktiga produkter tillverkades på några få ställen eller rentav i en enda fabrik. Naturgas och olja utvanns och distribuerades också enligt starkt centraliserade metoder.
Jag försökte säga att monopol inte var en lovande grundförutsättning för en marknadsekonomi. Kapitalismens radikala kritiker (Vladimir Lenin) och radikala anhängare (Friedrich Hayek) var eniga om att monopol betydde förtryck. Marknader ska bereda väg för konkurrens, sprida information och hålla isär ekonomi och politik. Men vad händer när enorma sovjetiska företag hamnar i privata händer?
Då gör monopolisterna sitt yttersta för att hindra all konkurrens, lägga under sig medierna och roffa åt sig all politisk makt. Så snart Sovjetunionen började knaka i fogarna skulle dess industrikoncentration påskynda upplösningen (vidhöll jag), eftersom ryssar som grep kontrollen över värdefulla tillgångar skulle skydda sina nya innehav genom att ta makten över en ny stat.
All förskjutning åt kapitalismens håll i Sovjetunionen måste förstås som ett led i en längre politisk historia, inte som en nystart som i förlängningen skulle generera perfekta marknader. Från den sovjetiska verklighetens startpunkt där jag stod i november 1990 skulle en otyglad marknadsekonomi inte ge rätt resultat. Oligarki är också en jämvikt. En alltför tung klocka kan bara bli kvar på marken.
Jag fick nog inte något större genomslag för dessa synpunkter i Moskva. Den väldiga konferenssalen förvandlade
alla yttranden till ekon, män med halsduk huttrade under presentationerna, röken från dåliga cigaretter var underligt nog varmare än luften.
Ingen tänkte då på länderna utanför Ryssland. Amerikanerna kallade Sovjetunionen för Ryssland och sovjetmedborgarna för ryssar. Jag var inte mycket bättre, trots att jag kunde geografin efter att studerat militära anläggningar och stora fabriker. Hälften av Sovjetunionens befolkning var inte ryssar och en fjärdedel av territoriet låg i de icke-ryska republikerna. Den ryska republiken betecknades som en federation på grund av sin gigantiska variationsrikedom: den innehöll till exempel tatarer, en av de största sovjetiska nationaliteterna. Sovjetrepubliken Ukraina hade flest invånare efter Ryssland. I Moskva såg de amerikanska konferensdeltagarna operan Mazepa, som handlar om den ukrainske hetmanen och hans brytning med Peter den store. I pausen frågade mina landsmän sina ryska bekanta om Ukraina var ett separat land. Egentligen inte, blev det samlade svaret.
Jag var jetlaggad, läste på nätterna inför ett seminarium därhemma om marxismen och gick där i Moskva och funderade över den kusliga likheten mellan kommunismens och kapitalismens profeter. Kapitalisterna visste att kommunistiska samhällen automatiskt skulle rätta till sig så fort privat äganderätt återställdes, precis som marxisterna en gång hade vetat att kapitalistiska samhällen automatiskt skulle rätta till sig så fort privat egendom avskaffades. Jag kände dragningen från den första uppfattningen: vore det inte bra att helt enkelt börja på nytt, fri från det förflutna? Men den dragningen var alltför lik förtroendet för Marx och Engels, eller för den delen för Lenin och Trotskij när det sovjetiska experimentet började.
Jag fick arbete som student på Center for Foreign Policy Department mellan våren 1989 och våren 1991, i Washington på tidskriften Foreign Policy sommaren 1990 och återigen i Washington på Institute for International Economics sommaren och hösten 1991. Jag hade en känsla av konsensus bland eliterna mellan kommunismens fall i Östeuropa sent 1989 och Sovjetunionens upplösning sent 1991. Mycket få av de vise förväntade sig någotdera.
George H. W. Bushs administration stödde Gorbatjov in i det sista. Den amerikanska inställningen gick ut på att hålla ihop Sovjetunionen. President Bush reste till Kiev den 1 augusti 1991 men enbart för att uppmana ukrainarna att inte utropa sin självständighet.
Den 18 augusti 1991 gick jag till sängs i min andrahandslya i Georgetown. Jag hade läst rysk nationalekonomi och tysk grammatik hela dagen och sedan lagat mat åt några vänner som hade kommit för att fira min tjugotvåårsdag. En rysk vän väckte mig med en telefonsignal: ”Massiv revolution!” Han berättade om kuppförsöket mot Gorbatjov som blev början till slutet för Sovjetunionen. Ukrainska kommunister utropade sin republiks självständighet den 24 augusti. En månad senare avslutade jag min uppsats om det sovjetiska monopolet och reste till Oxford för att börja doktorera i historia. Under Sovjetunionens formella upplösning i december var jag i Tjeckoslovakien. Omedelbart efter nyår tog jag nattåget från Prag till Warszawa. När jag lade fram en uppsats om sovjetmonopolet i Wien i april 1992 var ekonomerna från vad som hade varit Sovjetunionen representanter för nyblivna självständiga stater.
När Sovjetunionen upphörde att existera övergick amerikanernas ängslan i en märklig eufori. De hade inte väntat
sig revolution och upplösning. Ändå talade många redan självsäkert om vad som måste följa: en varaktig kapitalistisk jämvikt skulle medföra demokrati och frihet. I rättvisans namn var de mer kompetenta ekonomerna bekymrade för strukturerna. Men den negativa friheten angav tonen: så fort den sovjetiska centralplaneringens och det statliga ägandets barriärer var undanröjda kunde bara goda ting följa. Denna egendomliga tillit till framtiden var en av flera anledningar till att jag bestämde mig för att studera det förflutna.
Exceptionalism
Det kalla kriget hade varit en moralisk pärs för USA. Antikommunismen ledde till McCarthyismens excesser i fördömande. Den rättfärdigade också stöd för högerextrema diktatorer, invasioner i karibiska och latinamerikanska länder och störtande av demokratiskt valda ledare.
Detta fick jag höra under hela min uppväxt. Mina föräldrar hade tjänstgjort i fredskåren i Dominikanska republiken när USA intervenerade 1965. Därpå förflyttades de till El Salvador. En salvadoransk flicka bodde hos oss i ett halvår när jag var liten och tog hand om mina bröder och mig. Min mor reste fram och tillbaka till Latinamerika under hela min barndom och undervisade också om latinamerikanska förhållanden på ett lokalt universitet.
Det sovjetiska hotet hade också drivit Amerika till en del starka prestationer. Det ledde till månlandningen 1969 som fick viktiga tekniska spinoffeffekter. Det stimulerade amerikaner att engagera sig i europeisk och rysk kultur och staten investerade i universitetens undervisning, bland
annat i språk och humaniora. Amerikanska universitet ordnade kurser om Ryssland och Sovjetunionen (dock sällan om Östeuropa och nästan aldrig om Ukraina.) Amerikansk avantgardekonst, musik och litteratur spreds utomlands som ett bevis för att demokrati kunde vara cool och spännande. Efter sovjetiska påpekanden om ojämlikheten i USA stärktes den amerikanska välfärdsstaten och medborgarrättsrörelsen fick stöd. Så länge marxismen var ett alternativ ville amerikanerna rättfärdiga sitt eget system med idéer och säkra det med strukturer.
Sovjetunionens sönderfall 1991 var som en judorörelse som vände USA mot sig självt. Resonemang gav vika för färdiga sanningar: kapitalismen skulle ersätta kommunismen och skänka världen demokrati. Efter hand som negativ frihet blev sunt förnuft i USA ersatte determinismerna varandra. Om frånvaron av privat egendom inte hade medfört frihet skulle närvaron av privat egendom naturligtvis göra det. Eftersom historiens järnlagar skulle befria alla fanns ingen anledning att fördjupa sig i det förflutna och man behövde inte alls känna till detaljerna i 1900-talets två stora politiska vägar, kommunismen och fascismen. I den stund jag valde historia bedömdes den som ovidkommande. Ändå måste frihet handla om tänkbara framtider, och varje möjlig framtid existerar på en linje från ett reellt förflutet. Hur skulle vi kunna dra de linjerna utan historia?
Oligarki
Oväntade händelser inträffade verkligen i början av 1990-talet: rasvåld i Los Angeles som jag läste om i polska tidningar medan jag lärde mig språket på Östersjöns kust;
miljardären Ross Perots första presidentvalskampanj som jag följde på BBC:s valkarta i en collegesal i Oxford; krigen i Jugoslavien som drev flyktingar till Wien där jag tog kontakt med några av dem. Även i denna situation tycktes varje kris exceptionell och alla hot tekniska. Historien skulle inte läras in utan skuldbeläggas – etnisk rensning på Balkan påstods vara följden av ”urgammalt hat”. Amerika skulle bli det tidlösa måttet på frihet.
Om frihet är negativ blir politik det praktiska arbetet med att städa undan det förflutnas skräp: med 1980-talets språkbruk avreglering, privatisering, välfärdsreformer. Ekonomisk teori eller naturen väntas göra resten. Synen på frihet som negativ föranledde amerikanerna att ge östeuropéerna dåliga råd: privatisera så snabbt som möjligt, framställ välfärdsstaten som en kommunistisk missbildning, ignorera kulturen. Den medförde också förfärliga inrikespolitiska ingrepp på 1990-talet, till exempel industrialiseringen av fängelsesystemet och förmånerna som följde med att hamstra privata tillgångar.
Den negativa friheten svävade också över misstag begångna på 2000-talet. Efter att ha tillbringat ytterligare några år i Östeuropa flyttade jag till New Haven, Connecticut i september 2001 för min första riktiga anställning, vid Yale. Jag var i New York tidigt på morgonen den 11 september (och såg Yankees förlora mot Orioles i en lång, otrevlig match som fördröjdes av regn). När jag fick veta i New Haven vad som hade hänt försökte jag resa tillbaka till New York men tågen hade slutat gå.
Attackerna den 11 september framställdes som något helt nytt, gryningen i en ny värld där friheten måste offras för säkerheten. I min allra första föreläsning vid Yale talade
jag om förstörelsen av Twin Towers i ljuset av östeuropeiska perioder av terror och kontraterror. En provokation fungerar när en mäktigare grupp vänds mot sig själv av en svagare. Attacken den 11 september är en av alla tiders mest framgångsrika provokationer.
Efter den dagen fick vi amerikaner höra att angriparna ”hatar friheten”, men vår reaktion tydde på att vi själva hade missförstått den. Det tydliga utbytet av frihet mot säkerhet innebar mindre av båda. Övervakning blev normal. Invasionen av Irak 2003 dödade hundratusentals irakier, USA blev fattigare och mindre säkert och andra länders förtroende för det skadades. Det kriget var ett äventyr i negativ frihet, fört för att skapa en frånvaro. Att tillintetgöra den irakiska staten och upplösa det härskande partiet och armén skulle automatiskt medföra kapitalism och demokrati, trodde man. Det gjorde det inte. Kriget förstärkte Iran och gav upphov till en rad säkerhetsproblem som sträckte sig långt in i det nya århundradet.
Vår felaktiga bild av Ryssland på 1990-talet och 2000talet hade också med negativ frihet att göra. 1993 upplöste president Boris Jeltsin parlamentet med våld. I USA ansågs det nödvändigt för att ekonomiska reformer skulle genomföras. I själva verket blev den sovjetiska industriella koncentrationen ett kapitalistiskt monopol. En handfull personer tog kontroll över de lönsamma företagen. Efter 1999 blev Jeltsins handplockade efterträdare Vladimir Putin allsmäktig chef och konsoliderade makten med terror och krig.
Betraktad genom den negativa frihetens förstoringsglas framstod Putin som en teknokrat ute efter pengar. Den allmänna uppfattningen var att rikedom skulle medföra
rationalitet, som i sin tur skulle medföra demokrati. Under min första vår vid Yale blev jag inbjuden till ett möte där ett internationellt fossilföretag fick råd om Ryssland. En kollega med erfarenhet från hög statlig nivå sade att den amerikanska hållningen vilade på antagandet att kapitalismen skulle medföra demokrati både i Ryssland och Kina. Absurt, sade jag. Det dröjde innan jag blev inbjuden till fler möten av det slaget.
Den ryska oligarkin medförde i stället en ny politik, ett alternativ under en epok där det var meningen att några alternativ inte skulle förekomma. 2004 försökte Putins Ryssland rigga ett val i Ukraina. Tio år senare invaderade det södra och östra Ukraina. Före och under invasionen spred Moskvas propagandafabriker lögner om Ukraina och ukrainarna. Attacken hade ingenting med bevis eller ens ideologi att göra utan gällde vilka påståenden som skulle slå igenom i sociala medier och intala deras konsumenter att ta parti mot Ukraina. Ryssland visste en del om vad dess invånare trodde om världen och kunde sikta in sig på specifika punkter. Påståendena om Ukraina var motsägande: det fanns inget ukrainskt språk men den ukrainska staten tvingade alla att tala det. Den ukrainska staten existerade inte men förtryckte sina medborgare. Ukrainarna var nazister allesammans men där fanns också homosexuella och judar. Jag bodde i Wien på den tiden och hade kontakt med ukrainska vänner och kolleger. Det uppenbara faktum att Ryssland hade invaderat ett grannland försvann i de sociala medierna. Amerikaner och andra ödslade vrede på spöken i samma stund som ett äkta anfallskrig började.
I Ryssland ser vi övergången från definitionen av frihet som avsaknad av hinder mot en fascistisk politik, där det
inte finns några spärrar för Ledarens nycker. Ändå uppfattades inte Moskvas egen propagandaposition – att ingenting är sant och ingenting är rätt – som en fara. Invasionen av Ukraina visade den ekonomiska determinismens misslyckande: det oligarkiska Ryssland var ett aggressivt imperium, inte en framväxande demokrati. För dem som betraktade friheten som negativ verkade inte den ryska nihilismen riskabel. Vilket den naturligtvis var. Detta vakuum av fakta och värderingar fylldes av krig och skådespel. Den ryska regimens fascistiska karaktär borde ha stått klar långt före den fullskaliga invasionen av Ukraina 2022.
Fallet Ryssland tjänar som en varning. På 2000-talet har den amerikanska kapitalismen också drivits mot monopol, förmögenhetskoncentration och dekadens. När vi tror att vi är exceptionella i vår dyrkan av friheten blir vi i vårt överdrivna självförtroende mottagliga för propagandan från tyranner, som letar fram precis det vi vill höra. Om vi tror att friheten är negativ är problemet endast en barriär utanför, aldrig vår egen brist på omdöme. När jag kom tillbaka till USA 2014 efter ett år utomlands slogs jag (liksom mina ukrainska och ryska vänner) av hur väl de ryska sociala medierna fungerade i amerikansk politik. Att Ryssland hade lurat amerikanerna om Ukraina var illa nog, men 2015 och 2016 lurade ryssarna amerikanerna om andra amerikaner. 2016 segrade den oligarkiske amerikanske presidentkandidaten med ryskt bistånd.
Putins underdånige klient Donald Trump är den negativa frihetens hjälte, förmögen genom underbeskattade arv och bekvämt förnekande av allting. 2018 reste han till Helsingfors och meddelade världen att han litade mer på en rysk diktator än på sina egna amerikanska rådgivare. 2019