Av c ARINA Bu R m AN h AR på A LBERT B ONNIERS FÖRLAG
TI d IGARE u TGI v ITS
Min salig bror Jean Hendrich 1993
Den tionde sånggudinnan 1996
Cromwells huvud 1998
Islandet 2001
Bremer. En biografi 2001
Babylons gator 2004
Vit som marmor 2006
K.J. En biografi över Klara Johanson 2007
Hästen från Porten 2008
Kärleksroman 2009
Djävulspakten. Gösta Ekmans liv och konstnärskap 2011
Bellman. Biografin 2019
God natt Madame 2021
Drottningar och pretendenter 2023
www.albertbonniersforlag.se
ISBN 978-91-0-080455-8
c O p YRIG h T © Carina Burman, 2025
O m SLAG Eva Wilsson
FÖRSTA T RYc KNING EN
TRYc K ScandBook, EU 2025
MEDVERKANDE
Florence (Florrie) Granat (40)
utmattad deckarrecensent i sina bästa år
Georg Brandt (42)
åsiktsrik adjunkt av ungefär lika goda år
Fritz Severin (49)
läkare med ett förflutet
Inga Pettersson (25)
nästan nygift kontorist med sångröst
Bosse Pettersson (27)
nästan nygift kontorist med språköra
Beth Granfeldt (52)
konstnär med skissblock
Jarl Granfeldt (57)
författare som möjligen skriver
Bengt Rosin (67)
präst med intresse för grönsaker
Vicky Rosin (27)
hemmadotter med intresse för kärlek
Paul Kroogh (29)
arkeolog med mål i mun
Einar Björkfors (34)
ingenjör med politiska uppfattningar
Agda Starck (30)
mogen konditoriservitris från Värnamo
Asta Modig (22)
omogen konditoriservitris från Värnamo
Aina Roos (21)
blomstrande konditoriservitris från Värnamo
Alma Hurtig (24)
lättrörd konditoriservitris från Värnamo
Elsie Friman (24)
bussbolagets värdinna
Helge Andersson (33)
chaufför
Dessutom förekommer hotellpersonal, krögare, italienare, turister, guider samt en tidningsredaktör.
SKRÄMSKOTT I KLARA
Till vilken tid på året skall ni förlägga ert Rombesök? Helst till april och maj, då rosor, nejlikor och vit och blå iris lyser upp blomsterstånden på Spanska trappan, då det är så lockande att göra vårliga utfärder på campagnan.
Tidpunkten var perfekt. Tydligen skulle jag till soliga södern, och till Italien har jag alltid velat. Likväl skedde det under protest. Det sa jag åt läkaren, och jag sa det till redaktören. År 1956 förefaller få den största kriminalutgivningen någonsin, och vill ni då att jag ska sitta på min gump och vara overksam?
”Med tanke på (kära magister Granat) att ni lider av utmattning, blod- och vitaminbrist samt risk för nervklenhet kan jag inte nog understryka vikten av vila”, sa läkaren och rasslade med stetoskopet.
”Men Stumpan!” sa redaktören för Morgonposten Kamraten. ”Vi kan inte ha dig trillande omkring här på golvet. Det skrämmer annonsörerna och är en säkerhetsrisk. Vi klarar oss nog.”
Jag är en bestämd kvinna i mina bästa år och berömmer mig av en viss värdighet. Tilltalet ”Stumpan” beror (hur illa det än är) exempelvis på att jag motsatt mig att heta ”Fimpen”, vilket enligt mina redaktionskolleger vore det självklara tilltalet för en dam som heter Florence och förbrukar något paket Ritz om dagen. Eller möjligen två.
All värdighet omintetgjordes den dag i förra veckan, då jag jäktad rusade uppför trappan till Morgonposten Kamratens kontor. Det var illa redan innan. Mor kinkade, färgbandet trasslade
Jag satte mig upp. Det var nödvändigt. Jag reste mig, tog mig till närmaste stol och försökte få tillbaka koncepterna och värdigheten. Sedan överantvardade jag redaktörens visky åt papperskorgen, en präktig historia i pressat läder.
Så blev det till att ligga ner på sportens kanapé, det blev läkare, undersökning, ojande … och sedan detta raska beslut om omedelbar sjukskrivning och snabbast möjliga förflyttning till vilohem – varpå läkaren tittade ut genom fönstret, där ännu en plötslig snöby öppnade sig över innergården. Vilohem var inte nog, sa han nu. Jag behövde vistas i mildare klimat.
”Krim?” föreslog redaktören, som tydligen blivit min målsman. ”Genom partiet har Morgonposten Kamraten goda förbindelser med ett vilohem på Krim.”
Tanken på Krim fick mig nästan på fötter. Till allas lättnad hemförlovades jag. Redaktören ringde på en bil och stack till mig en femma till taxametern, sportgrabbarna ökade volymen på radion och läkaren bjöd mig armen nerför trapporna. Min sorti blev en helt annan än min entré.
Mor var ömsom rasande, ömsom ömkande. Hon ifrågasatte min mognad, mitt yrkesval, min bedömningsförmåga. Alltsammans hade vi upplevt förut. Umgänget med min mor påminner ofta om min korta tid som biografrecensent, då jag på premiärkvällen hann se samma journalfilm minst tre gånger. Det räcker att man lyssnar första gången, men mestadels gjorde jag inte ens det.
”Krim!” sa nu mor, medan jag sjönk ner på min dagbädd. ”Ska du bo bland bolsjeviker?”
En stor trötthet kom över mig. Det var uppenbarligen något hon inte förstått. Kanske trodde hon att det ”parti” som Morgonposten Kamratens redaktion så gärna refererade till var Allmänna Valmansförbundet (som hon fortfarande kallar det). Jag slöt ögonen.
vara!” Så kunde jag ta med fyra detektivromaner och en betrodd guidebok över Rom.
Vi skriver mitten av april. Väskan är packad. Västtyska D -mark, österrikiska schilling och italienska lire ligger i handväskan. Från Cooks kontor har jag köpt resecheckar, som förvaras på hemligt ställe. Skrivmaskinen lämnar jag kvar hos mor – jag ska faktiskt vila upp mig – och lägger endast ner en tjock notesbok, om jag skulle se något värt att anteckna.
Imorgon bitti klockan halv åtta avgår bussen från Gustav Adolfs torg.
