9789100804558

DÖDEN TA R SEMESTER

CARINA BURMAN

Döden tar semester

ALBERT BONNIERS FÖRLAG

av carina Burman har på Albert Bonniers förlag tidigare utgivits Min salig bror Jean Hendrich 1993 Den tionde sånggudinnan 1996 Cromwells huvud 1998 Islandet 2001 Bremer. En biografi 2001 Babylons gator 2004 Vit som marmor 2006 K.J. En biografi över Klara Johanson 2007 Hästen från Porten 2008 Kärleksroman 2009 Djävulspakten. Gösta Ekmans liv och konstnärskap 2011 Bellman. Biografin 2019 God natt Madame 2021 Drottningar och pretendenter 2023

FSC English C021394 New MIX Paper Landscape BlackOnWhite

www.albertbonniersforlag.se ISBN 978-91-0-080455-8

COPYRIGHT © Carina Burman, 2025 OMSLAG Eva Wilsson första tRYCKNINGen TRYCK ScandBook, EU 2025

Skrämskott i Klara 11 Avresa mot södern 16 Färjan från fosterjorden 21 Ankomst på Autobahn 33 Sällskapsliv i Hamburg 41 Vägen genom Västtyskland 51 Gamla Heidelberg 60 Den långa vägen till Innsbruck 76 Oro i Bolzano 84 Intermezzo i Verona 92 Död i Venedig 105 Frågor i Florens 121 Möten i Toscana 129 Äntligen Rom! 140 Morgon vid Pantheon 150 Watson vid Tibern 162 Paus på Piazza del Popolo 174 Promenad till Spanska Trappan 180 Aperitivo på Piazza Rotonda 192 Middag i Trastevere 197 Närkontakt på Capitolium 205 Rökringar på Ponte Sisto 217 Utsikt på Castel Sant’Angelo 226 Samtal i Peterskyrkan 235 Spegeln vid Santa Chiara 248 På en taberna i Ostia 257 Sanningar vid Bocca della Verità 265 Avslutning på Piazza Farnese 277 efterord 285

MEDVERKANDE Florence (Florrie) Granat (40) utmattad deckarrecensent i sina bästa år Georg Brandt (42) åsiktsrik adjunkt av ungefär lika goda år Fritz Severin (49) läkare med ett förflutet Inga Pettersson (25) nästan nygift kontorist med sångröst Bosse Pettersson (27) nästan nygift kontorist med språköra Beth Granfeldt (52) konstnär med skissblock Jarl Granfeldt (57) författare som möjligen skriver Bengt Rosin (67) präst med intresse för grönsaker Vicky Rosin (27) hemmadotter med intresse för kärlek Paul Kroogh (29) arkeolog med mål i mun

Einar Björkfors (34) ingenjör med politiska uppfattningar Agda Starck (30) mogen konditoriservitris från Värnamo Asta Modig (22) omogen konditoriservitris från Värnamo Aina Roos (21) blomstrande konditoriservitris från Värnamo Alma Hurtig (24) lättrörd konditoriservitris från Värnamo Elsie Friman (24) bussbolagets värdinna Helge Andersson (33) chaufför Dessutom förekommer hotellpersonal, krögare, italienare, turister, guider samt en tidningsredaktör.

SKRÄMSKOTT I KLARA

Till vilken tid på året skall ni förlägga ert Rombesök? Helst till april och maj, då rosor, nejlikor och vit och blå iris lyser upp blomsterstånden på Spanska trappan, då det är så lockande att göra vårliga utfärder på campagnan.

Tidpunkten var perfekt. Tydligen skulle jag till soliga södern, och till Italien har jag alltid velat. Likväl skedde det under protest. Det sa jag åt läkaren, och jag sa det till redaktören. År 1956 förefaller få den största kriminalutgivningen någonsin, och vill ni då att jag ska sitta på min gump och vara overksam? ”Med tanke på (kära magister Granat) att ni lider av utmattning, blod- och vitaminbrist samt risk för nervklenhet kan jag inte nog understryka vikten av vila”, sa läkaren och rasslade med stetoskopet. ”Men Stumpan!” sa redaktören för Morgonposten Kamraten. ”Vi kan inte ha dig trillande omkring här på golvet. Det skrämmer annonsörerna och är en säkerhetsrisk. Vi klarar oss nog.”

Jag är en bestämd kvinna i mina bästa år och berömmer mig av en viss värdighet. Tilltalet ”Stumpan” beror (hur illa det än är) exempelvis på att jag motsatt mig att heta ”Fimpen”, vilket enligt mina redaktionskolleger vore det självklara tilltalet för en dam som heter Florence och förbrukar något paket Ritz om dagen. Eller möjligen två.

All värdighet omintetgjordes den dag i förra veckan, då jag jäktad rusade uppför trappan till Morgonposten Kamratens kontor. Det var illa redan innan. Mor kinkade, färgbandet trasslade

11

ihop sig, ”s” och ”d”-tangenterna fastnade ständigt i varandra, spårvagnen var försenad och konduktören orimlig. Med en raskhet som knappast kan väntas av en kvinna av mina kilon och år, svepte jag upp dörren till redaktörens rum, slängde upp recensionen av Döden skriver svenska på hans bord och sa: ”Det var det! Nu kan Trenter abdikera!” Åtminstone var det vad jag trodde jag sa. I själva verket lär jag ha himlat med ögonen, utstött ett skrämmande ”ööööö” och graciöst segnat ner på golvet. Det var i det ögonblicket som fröken Jansson, tidningens annonsansvariga, slog upp dörren och släppte in representanten för Blå Band. Båda skrek.

Det lär ha blivit ett fasligt rabalder, men själv låg jag där, lyckligt avtuppad. Inga recensioner att skriva, ingen mor att oroa mig för. För min del kunde jag lika gärna ha varit död och inte brytt mig.

Döden var väl vad de andra fruktade.

Jag vaknade till när redaktören satte ett glas av sin dåliga visky mot mina läppar. Ångorna kunde ha väckt Amenhotep IV. Fröken Jansson hade redan lossat på broschen, som dolde att jag inte sytt i översta blusknappen, och Blå Band försökte efter bästa förmåga baxa upp mig i sittande ställning utan att nudda några känsligare delar. Och, kära du, hos mig är de känsligare delarna, liksom allt annat, översvallande.

Också yrseln svallade. Så fort kunde inte viskyn ha verkat.

Oroligt viskade redaktören sitt ”Stumpan? Stumpan?” medan annons-Jansson försökte visa sig omvårdande och gång på gång frågade: ”Hur mår fröken Granat? Kan fröken Granat höra mig?” ”Hon svarar inte om fröken tilltalar henne ’fröken’!” sa redaktören, och så satte det vanliga redaktionella gnabbet igång, medan representanten för Blå Band höll mig i ett fortsatt stadigt grepp.

12

Jag satte mig upp. Det var nödvändigt. Jag reste mig, tog mig till närmaste stol och försökte få tillbaka koncepterna och värdigheten. Sedan överantvardade jag redaktörens visky åt papperskorgen, en präktig historia i pressat läder.

Så blev det till att ligga ner på sportens kanapé, det blev läkare, undersökning, ojande … och sedan detta raska beslut om omedelbar sjukskrivning och snabbast möjliga förflyttning till vilohem – varpå läkaren tittade ut genom fönstret, där ännu en plötslig snöby öppnade sig över innergården. Vilohem var inte nog, sa han nu. Jag behövde vistas i mildare klimat. ”Krim?” föreslog redaktören, som tydligen blivit min målsman. ”Genom partiet har Morgonposten Kamraten goda förbindelser med ett vilohem på Krim.”

Tanken på Krim fick mig nästan på fötter. Till allas lättnad hemförlovades jag. Redaktören ringde på en bil och stack till mig en femma till taxametern, sportgrabbarna ökade volymen på radion och läkaren bjöd mig armen nerför trapporna. Min sorti blev en helt annan än min entré.

Mor var ömsom rasande, ömsom ömkande. Hon ifrågasatte min mognad, mitt yrkesval, min bedömningsförmåga.

Alltsammans hade vi upplevt förut. Umgänget med min mor påminner ofta om min korta tid som biografrecensent, då jag på premiärkvällen hann se samma journalfilm minst tre gånger. Det räcker att man lyssnar första gången, men mestadels gjorde jag inte ens det. ”Krim!” sa nu mor, medan jag sjönk ner på min dagbädd. ”Ska du bo bland bolsjeviker?”

En stor trötthet kom över mig. Det var uppenbarligen något hon inte förstått. Kanske trodde hon att det ”parti” som Morgonposten Kamratens redaktion så gärna refererade till var Allmänna Valmansförbundet (som hon fortfarande kallar det).

Jag slöt ögonen.

13

När jag såg ut att ha somnat tassade hon bort med den försiktighet som man kan visa en mycket sjuk människa och som på något vis låter mer än vanliga steg.

Jag hade inte planerat att falla pladask framför redaktörens skrivbord. ”Vi råder inte över liv och död”, sa läkaren med ett lugubert ansiktsuttryck när han kom på återbesök. ”Har fröken Granat pass? Fick ni biljett till Krim?” Mor rörde sig oroligt bakom hans rygg. Hon bor hos mig. Jag vill understryka att jag inte bor hemma hos min mamma, utan att det är hon som bor hos mig och jag som försörjer oss båda. ”Tidningslivet är inte bra för dig, kära Florrie!” sa hon nu. ”Du har varit svag ända sedan du slutade med simningen.

Och du som var så duktig och stark!” (Alltså när jag gick på läroverket.) ”Du skulle ha blivit lärarinna.” ”Om jag velat umgås med barn hade jag gift mig!” sa jag – möjligen med större skärpa än nöden krävde, men det var inte första gången ämnet kom upp. Hur kunde jag – som fått läsa på universitetet – försörja mig på att recensera detektivromaner?

Insåg jag ens hur mycket hon – en stackars änka – fått uppoffra för mina studier? Jag visste. Det hade påpekats alltför många gånger. I övrigt var svaret enkelt: för att jag tyckte om det och gjorde det väl. Det händer också att jag skriver kulturartiklar i de ämnen jag en gång studerade, men deckarna roar mig mest.

Det blev inte Krim. Redaktören överskattade sina kontakter. Däremot fick jag ett resebidrag från facket, som ansåg att tidningen överarbetat mig intill medvetslöshetens gräns.

Bidraget var på hela niohundrafyrtio kronor, och om jag själv la till en tia räckte det till en resa tur och retur Rom med ett känt bussbolag. Redaktören gav mig betalt för de senaste artiklarna, sköt till mig en extra slant som jag lämnade åt mor och överlämnade dessutom en liten hög böcker. ”Jag vet att du ska vila, Stumpan, men helt utan mord kan du nog inte

14

vara!” Så kunde jag ta med fyra detektivromaner och en betrodd guide­bok över Rom. Vi skriver mitten av april. Väskan är packad. Västtyska D -mark, österrikiska schilling och italienska lire ligger i handväskan. Från Cooks kontor har jag köpt resecheckar, som förvaras på hemligt ställe. Skrivmaskinen lämnar jag kvar hos mor – jag ska faktiskt vila upp mig – och lägger endast ner en tjock notesbok, om jag skulle se något värt att anteckna.

Imorgon bitti klockan halv åtta avgår bussen från Gustav Adolfs torg.

15