Här är H an – hennes man. Här är fingrarnas mörka avtryck i hennes skuldror. Här är blåmärkena på hennes bak, på låren. Här är knäna med de nyss uppskrapade flagorna av tunn, tunn hud. Här gör det ont i ryggen, där tryckte han för att få omkull henne på den slitna mattan och hålla kroppen stilla. Ena axelleden måste ha vridits, hon kan inte röra den fritt – det sätter sin smak på njutningen.
Hans fingrar håller hårt i henne, böjer och viker hennes kropp, gör den foglig och öppen, och det kommer en häftig anstormning, följd av varsamma smekningar, av kyssar på ställena där han nyss slog.
Här är han, det här är hennes man, så här hanterar han den kropp som är hennes, så att strupen ger ifrån sig, inte en suck, men ett främmande skri. Känslan, rösten, till och med rummets färger och de vajande granruskorna utanför fönstret – allt förändras av honom genom hennes kropp. Hennes blick glider häpen över världen, hon klöser girigt i hans rygg, över anhopningarna av tjocka ärr. – Blunda inte, säger han bestämt, titta inte bort, se mig i ögonen.
Den kraftiga nacken tänjer ut kragen på den urblekta t-shirten. Hon går några steg bakom honom, följer i hans steg, sjunker ner i den vita sanden. Sandkorn trillar i fuktiga rännilar mellan fot och skosula. Fötterna är varma, musklerna stela, hela kroppen matt och tung.
Utan att stanna vänder han sig om nästan helt och visar med en utsträckt arm mot andra sidan sjön samtidigt som han försöker säga något. Hon förstår inte vad han pekar på: hon ser
några suddiga molntrasor, hur vinden driver upp krusningar på vattnet och drar genom den närmaste vassen, och där en rostig vattenbehållare, och en tung doft av strandslam och grodrom, och en kringkretsande fågel. Hon är mer upptagen av hans hud som är så veckig och ärrig runt armbågarna, av musklerna som framträder när de spänns, av hårstråna som sticker upp ur porerna på ena tummen. Hon minns den delen, hur den trycktes mot hennes ansikte, in i munnen och näsan, mot tänderna och tungan.
De tar sig över det sumpiga stället, kliver på rester av tegelsten och trä, och hon är oförsiktig och halkar ner i det klibbiga, mörka vattnet så att stora droppar stänker upp på hans vad. Han märker det inte, han är så absorberad av vad han ser: avenbokskogen på andra sidan sjön, cykelvägarna, bilvägen mot Nova Hrebla. Hon berättar för honom att de brukade cykla förbi solrosfälten, potatisåkrarna och rödbetsodlingarna, under gassande sol. Han minns det inte.
Hon berättar för honom att det finns fina stigar på andra sidan Poroskoten, på skogsbolagets område, där cyklade de ofta förr. Närmare deras hus högg man ner den gamla skogen i fjol, också vid stället med de höga tallarna och alla hasselsnår där de brukade ligga på en filt och bli bitna av mygg, bland myrstackar och sådana där fluffiga mossbollar som ser ut som avhuggna huvuden. Han minns ingenting.
De fortsätter ner till sjön. Vassen drar sig undan vid en badplats. Gräset går över i sand, sanden dyker ner i vattnet. På det grunda är det fullt av halvgenomskinliga yngel som gömmer sig bland solblänk och brutna strålar.
Hon sätter sig på stranden, med handduken prydligt vikt över knäna. Hennes man kränger av sig tröjan i ett drag, sedan byxorna – och när han har gått i till anklarna blir han för en stund alldeles stilla.
Hon räknar hans rytmiska simtag, de går upp i samma musikaliska dimension som skallret från skåpet ovanför dem
på morgonen, knarret från golvtiljorna under den mönstrade gamla mattan och det hotfulla svajandet i bokhyllorna som skulle ta död på dem om de rasade ner. Men de hade inte dött. Hon lyssnar till hur vattnet slår mot vassväggen, en variation på hur hud slog mot hud, hans spända lårmuskler mot hennes skinkor. När han försvinner bakom en vassrugge till vänster lägger hon sig ner och känner sandens hårt sammanpressade fukt genom kläder och hår. Hon känner att han simmar tillbaka in mot stranden. Hon känner vibrationerna från hans steg på det grunda. Hon tänker på blöta hårstrån som ligger slickade mot huden.
Han tar handduken från hennes knä, stänker några droppar på hennes panna, kind och hals när han torkar sig och frustar högt, och sedan lägger han sig ner bredvid henne. En stund ligger båda tysta, med slutna ögon. Hon vänder på huvudet och ser på honom, på några små vasstrån och sandkorn som klibbat fast, på ett par rödaktiga tallbarr alldeles under det stympade örat. Hans stora kropp, hans ansikte – allt är vanställt, strimmigt av tjocka ärr, skära, röda, bruna, rödlila. Han ser ut som ett djur som slaktaren styckat men som på något oförklarligt sätt har vuxit ihop igen. Ansiktet påminner knappt om ett människoansikte: allt är för tillstökat, det är för tilltrasslat bland ansiktsdragen, näsborrarna är utåtvända, käkar och skallben framträder onaturligt rakt genom huden, och kinderna och pannan täcks av mörka fläckar. Hon ser honom och darrar. Det här är hennes man. Det här är hennes eget vidunder.
ter som vette ut mot en förfallen park, vilken här och var påminde om en gammal fruktträdgård; det gick att se bänkar, soptunnor, vitmålade trottoarkanter, rostiga garagetak, något slags förråd, en betongvägg och flera gatuhundar, vissa med brutna ben eller skadade ryggar. Just den sortens skador som de hanterade på avdelningen där han var inlagd.
Första gången mannen gav sig av på den kraftödande utflykten till sjuan var efter att chefssjuksköterskan, vars kropp såg ut att vara full av varm buljong som skvalpade under huden, hade nämnt akvariet. Tidigare hade han bara orkat gå kortare sträckor: till toaletten på deras våning, tre rum bort till vänster, eller till manuella terapin, diagnostiken eller teverummet där patienterna kollade på fotboll eller animerade filmer om pingviner. Men chefssjuksköterskan förklarade att implantaten gjorde att han kunde gå längre än så. Att han borde åka upp och titta på de exotiska fiskarna. Givetvis skulle det göra ont, ont nåt förbannat, men det var dags att sätta igång med rehabiliteringen, att räta ut kontrakturerna, att göra något för vårdpersonalen som gjort så mycket för honom. De var faktiskt inte allsmäktiga, inga olympiska gudar direkt, så nu förväntade de sig att han som patient skulle visa lite samarbetsvilja, förståelse och mognad. Akvariet med de exotiska fiskarna fanns på sjuan i bortre flygeln. En liten utflykt skulle bara vara nyttig, var så god.
Så hade han gett sig av, och första gången kom han en tredjedel av vägen. Solen stod högt utanför fönstren och fyllde korridoren med sitt torra, håglösa ljus. Mannen blev så illamående att han var tvungen att sitta i en halvtimme på ett element, drypande av svett. Han var säker på att alla stygn hade gått upp, att ben och kotor inte klarat påfrestningen. Han kände hur blodet rann från buken ner mot ljumsken. Senare visade det sig att det var svett.
Han gjorde ett nytt försök under en trist, regnig dag två veckor senare. Det gick inte lättare då, inte det minsta, men
han tog fler pauser, väntade gång på gång tills han orkade ta ett par steg till.
Slutligen kom han fram till rummet med akvariet. Betonggolvet var täckt av en sliten matta med geometriska mönster i bården, det stod ett lackat soffbord intill några fåtöljer i brun plysch, i hörnen fanns plastpalmer och runt gasledningarna hade man lindat plastlianer. Ett lätt surrande hördes från luftpumpen, vilket förvärrade ödsligheten.
De ”exotiska fiskarna” visade sig bestå av en enda liten neontetra, alldeles ensam i hundra liter tjockt, kontaminerat vatten. Den skrämdes av den plötsliga rörelsen, av skuggornas spel på akvariets väggar, och for som en trådlös nål in och ut bland växterna.
Mannen satte sig i en fåtölj framför akvariet och väntade tills neontetran lugnat sig. Snart återupptog den sina stillsamma turer. Nu fanns inte längre några plötsliga rörelser och inget skuggornas spel – det hörde redan till det förgångna. Neontetran levde i nuet.
I flera timmar satt mannen där helt stilla. Bara ögonen rörde sig när de följde neontetrans vändor i akvariet. Bröstkorgen hävdes. Hårstråna vickade i den brutna näsan. Då och då ryckte det till i en muskel eller en sena, och en stickande smärta svarade genast i resten av kroppen. Ibland krampade något inre organ.
Bland de gröna, slemmiga trådarna i akvariet såg han rummets grumliga återspegling: plastpalmerna, en hylla med löjliga papperssolrosor, fjolårets väggkalender som hängde kvar i januari, korridoren som försvann i det oändliga; några korta hårstrån hade letat sig ut genom bandaget som täckte hans ojämna, knöliga skalle; vid ena kindbenet syntes några onaturliga bulor; det fanns svarta fläckar och gropar i panna och kind, och där några långbuckliga ärr, och så den tillplattade näsans skeva linje.
Först efter ett tag upptäckte han att en knorrmal låg och
tryckte under skotten på den mörka roten, halvt gömd bakom en liten sten. Den var orörlig, men mannen såg att den levde. Kanske hade det funnits fler neontetror förut. Man ska inte ha knorrmal med neontetra.
Efterhand gav sig mannen av på fler utflykter till sjuan, och varje gång undrade han om neontetran skulle finnas kvar när han kom fram. Under de långa timmar då han låg till sängs eller satt vid fönstret i rummet, omgiven av de andra patienternas medicinerade prat, föreställde han sig hur den silverblanka lilla fisken snodde runt, förtvivlad, viss om att den osynliga döden inte släppte henne med blicken.
Mannen gick dit en andra gång, en tredje, en fjärde – och båda fiskarna fanns kvar. Uppenbarligen var det någon som matade dem, för de dog inte. Neontetran drog upp sina osynliga mönster i det grönaktiga vattnet. Malens fläckiga stjärnbilder behövde han ofta leta efter en stund med skärpt blick: den platta kroppen låg gömd tätt intill den inbuktande sidan på en stor, taggig snäcka eller som en förlängning på roten, med fenorna sänkta i beläggningens svarta skäggtrådar.
En gång satt mannen och slumrade med öppna ögon efter att ha stirrat in i akvariet i flera timmar. Plötsligt gick malen till attack i ett väl repeterat, mycket exakt utfall. Neontetran dök undan men fastnade i ett snår med vattenväxter. Mannen störtade upp så att kryckorna for iväg, stack ner en hand i vattnet, kände den klibbiga hinnan mot fingrarna – och lyfte varsamt upp den svartrandiga, silverfärgade fisken, som var så lätt att den inte kändes i handen.
Malen sjönk till bottnen som en sten och blev stilla, och sedan rörde den inte ett spröt.
Under bordet låg en vit plastmugg med räfflade sidor. Mannen skopade upp vatten och släppte ner neontetran i muggen.
Det är nästan omöjligt att inte spilla om man bär vatten i en plastmugg och måste ta sig fram på kryckor. Det värkte i mannens ländrygg, axlarna och skinkorna domnade bort och
det värkte i huvudet. Återigen kändes det som om något hade gått sönder i kroppen. Vettskrämd sprätte neontetran runt i den trånga muggen, en snurrande liten pinne.
Mitt emot ingången till intensiven satt en kvinna med en rödgråten pojke i knät. Pojken hade slutat gråta, men ansiktet var fuktigt och ibland ryckte det till i halsen.
Mannen höll fram muggen mot pojken.
– Det är en neontetra, sa han. Den behöver ha andra neontetror som kompisar, eller svärdbärare eller guppyer, ofarliga småfiskar. Den ska inte vara med fiskar som kan äta upp den.
Det kändes bra när han väcktes av den runda kvinnan med det lätta ansiktsfjunet. Det kändes bra när hon sträckte sig efter ampullen på sängbordet och kom åt hans kind med sina stora bröst. Det kändes bra när hon rörde vid honom med sina mjuka händer. Det kändes bra när det stack till om nålen som hon förde in i hans kött, när den antiseptiska salvan sved till i såret, när hon kliade honom under bandaget, när den mjuka, persikorunda kvinnan drog av de skorpartade bindorna så att det brände och rev i huden.
Hon var trevlig, denna kvinna i lilablå sjukhusskjorta som ofta lät fönstret stå öppet så fort solen börjat värma om morgnarna. Solljuset fångades upp av fjunen på hennes bara, fräkniga underarmar. Så kan det bli ibland när man sänker ner kroppen i vattnet, att minimala luftbubblor flockar sig runt alla små hårstrån.
Det kändes bra att sakta vakna upp till de dämpade kvinnorösterna ute i korridoren, till klirret från provrör och gnisslet från medicinvagnarnas hjul. Det kändes bra att veta att det gick att sova vidare, länge till. Att det gick att somna om efter att de tagit morgonens första urinprov och blodprov och tempen och blodtryck.
Han gillade att vakna på natten av oroliga röster, spring och smällar ute i korridoren. Fort rullades någon iväg, det var bråttom, det hade inträffat någonting akut, kanske ohjälpligt, men det var på andra sidan väggen, bakom den stängda dörren. Han kunde fortsätta att sova, förvissad om att det inte rörde honom.
I träden utanför fönstret vajade grenarna, blanka av vårregnet. Den svarta barken gav ifrån sig en svag, ändå påtaglig doft.
Varje morgon svabbade undersköterskan golven på avdelningen. Mannen såg på med girigt, svultet intresse: hur hon stack ner svabben i den höga, rektangulära hinken, hur omsorgsfullt hon vred ur, hur hon stack in svabben i ena hörnet för att börja röra den i jämna cirklar och på bara ett par minuter måla om hela den mörka golvytan så att den blev blank och lite högtidlig.
Svabbens energiska svep mot det mörka linoleumgolvet. Breda drag över en allt större yta. Bit för bit. Några tunna stråk lämnas oskurade, det väcker oro, en ängslan över någonting oavslutat. Han ser hur fukten dunstar bort och ytan bleknar och mattas, tills det slutligen inte finns ett spår kvar av förändringen nyss.
Så fort mannen lärt sig att stå upp med kryckor och ta sig runt på avdelningen för egen maskin hade han börjat intressera sig för vad vaktmästaren ägnade sig åt utanför fönstren: den stillsamma kalkmålningen av träden, de rytmiska rörelserna med den breda penseln, gråfärgningen av stammarna som knappt märktes vid de enskilda penseldragen men som efterhand blev allt tydligare. Krattandet av skräp, kvistar och gamla löv som hopats under vintern och som legat gömda under snö och is. Lövhögarna som växte. Bortforslandet i skottkärra. Han tänkte inte på huruvida han gillade den där vaktmästaren, lika lite som han tänkte på vad han ansåg om undersköterskorna och sjuksköterskorna. Han tänkte inte på dem så. Han lugnades av deras rörelser, av deras sysslor, av
regelbundenheten i deras beteenden, av rynkornas ojämna linjer i deras ansikten.
Han kände igen vaktmästaren på hans ryggtavla och visste att han var lite kutig och höll huvudet indraget mellan axlarna. Att han hade stora öron omgivna av grå, sträva hårtestar. Ibland tyckte han sig nästan kunna se de djupa, mörka porerna i den köttiga näsan och näsvingarnas röda ådror. Men hans blick blev snabbt dimmig – som när ett badrumsfönster täcks av imma – och en skarp värk sköt upp genom tinningarna (den sköt, sköt, sköt – spasmodiskt och upprivande genom darrande blodkärl, under ett alltför trångt skallben), och efteråt kunde han inte se någonting alls på en lång stund, inte ens på nära håll. Han behövde ligga ner för att inte kollapsa. Han ville inte röra sig.
Hela tiden kände han sig trött och dåligt utsövd, trots att han ofta hade den tydliga känslan av att nyss ha vaknat. Det var som om han kravlat sig upp ur någon djup bottendy, från en plats dit inget ljus nått och där allt ljud varit utestängt av ett tjockt lager ingenting. Ur en outgrundlig dröm som varat i månader, kanske år. Sedan hade han känt doften av bark och fuktig luft, sett svaga, neongröna solstrålar, hört gnisslet från de nertyngda hjulen på vaktmästarens skottkärra – det hade nått in i mörkret, som hade börjat vibrera, dallra, knuffa och gunga honom och slutligen burit upp honom till en plats där dyn var mindre djup. Barriären som skilde honom från världen hade tunnats ut.
Men den var inte borta. Den gav trygghet, ett skydd. Mot plötslig smärta, mot oönskat spring, mot vidröring från händer i latex, mot kalla och vassa instrument, mot ficklampan som riktades mot hans ögon, mot ultraljudsundersökningarna, sonderna, palpationen, kardiogrammen – allt som var så plågsamt, så outhärdligt plågsamt. Ansikten lutade sig fram med spända blickar och med röster som stack och skar minst lika smärtsamt som fingrarna och instrumenten. Han sjönk
snabbt mot bottnen igen och makade sig ner i mörkret.
Men så småningom hade en del ingrepp börjat skänka ett visst lugn, och då hade han slutat fly undan, ner i sin mörka dvala; med tiden kunde han förutse ingreppen och började då bry sig om dem. För det visade sig att världen fortfarande innehöll förnimmelser. Han blev uppmärksam på vissa svaga signaler från sin kropp. Han blev uppmärksam på det som nog var hans kropp, även om han inte genast förknippade det ting som han märkte av just med ordet ”kropp”. Överhuvudtaget dröjde det innan orden blev begripliga. Han hörde dem, men de betydde ingenting. Han reagerade inte, på samma sätt som han inte reagerade om det knäppte i fönsterramen.
Eller – just på knäppandet i fönsterramen reagerade han.
Ibland, vid korsdrag, gav fönstret ifrån sig ett knäppande ljud. Mannen lyssnade som till bultandet från sin egen puls eller från sitt hjärta. Orden var däremot för grova, de hade ingenting att berätta, de hängde inte ihop med kroppens signaler, eller med svabben, eller vaktmästaren och hans öron och näsa. Man vände på honom, man lade om hans bandage, man rotade runt i honom, gned in honom med krämer och salvor.
Den fylliga chefssjuksköterskan doppade en kompress i en smutsröd lösning från en mörk glasflaska och tecknade noggrant ett mönster på honom med den. En kirurg med djupt insjunkna ögon drog ut trådstumpar ur hans kropp – de hade förvandlats till svarta små korvar. Det klingade om redskapen. En del trådar hade lösts upp.
Efterhand började han förbinda deras ord med bestämda företeelser och föremål. Det var ungefär som om han sydde ihop orden och deras betydelser med kirurgtråd, för hela tiden ville de glida isär för honom. Han gjorde det för att undersköterskorna, sjuksköterskorna och läkarna behövde orden och för att de gjorde saker med honom som han önskade. De gjorde hans kropp fysisk.
Med all den stumma tacksamhet han kunde uppbåda över-
Länge hade deras möten kunnat avbildas som ett månlandskap. Det var inte så att han lät bli att anstränga sig, men hans ansträngningar försvagade honom, för han kunde inte begripa vad de var bra för. Psykiatrikern Slonova hade olika ord för att förklara det där, många ord, och de flöt samman i ett enda brus, en sandstorm, en orkan mot vilken han var kraftlös, värnlös – han förstod inte ens dess riktning. Han visste bara att han behövde sitta igenom dessa möten. Efteråt kunde han sjunka ner i sitt mörker igen. Vissheten om det hjälpte honom och gjorde det möjligt för honom att sitta kvar.
Slonova satt intill honom och visade bilder. Han tittade artigt på dem, fastnade ibland för en grön granruska eller en lappad läderboll vars flykt fixerats på fotot. Kvinnans doft bidrog till att lugna honom. Bara en vag doft, som en hög ton. Kanske som när det ringer i ett kristallglas.
När hon uttalade orden, ihärdigt och med en säregen intonation, blev de ofta obegripliga – han hängde inte med. Han förstod inte längre vad han förväntades göra.
– Inte? frågade hon.
– Inte? upprepade han eftersom han trodde att det var det hon ville.
– Bilden får er inte att tänka på nåt? frågade hon tålmodigt och stillade samtidigt det korslagda benets gungande.
– Inte? försökte han igen. Slonova nickade, och mannen imiterade hoppfullt hennes huvudrörelser. Hon sänkte axlarna – han också. Hon log sorgset och besviket, och då ryckte det ömkligt i hans mungipor, trots smärtan i ansiktet, trots knarrandet innanför öronen.
Senare skulle han lägga på minnet att ”hand” var detsamma som handen, att ”fot” var detsamma som foten. Som med sårtråd sydde han ihop orden ”smärta”, ”sår”, ”krycka”, ”sköterska”, ”gröt”, ”toa” och ”trött” med de saker och begrepp som rimligen hörde ihop med dem. Han gjorde sina betraktelser, och efterhand öppnade sig ännu mer av de mänskliga
relationernas värld. Snart kunde han föra ett samtal. Han kunde berätta var det gjorde ont. Han kunde förklara att han var hungrig. På psykiatrikerns fråga: ”Titta, här är en röd lyftkran. Den får er inte att tänka på något?”, kunde han svara: ”Kranen får mig att tänka på en kran.” Och le.
Inte för att det var särskilt roligt att uttala orden. Det var ett samspel som behövdes för att han skulle hålla sig kvar på ytan.
Mannen ville helst inte ha något att göra med de andra i rummet. De var tre stycken. En hade blivit av med höger öga, och de fåtaliga hårtestar som fanns kvar på huvudet brukade han kamma över så att de lade sig på den sida av skallen som täcktes av ett vitt bandage. Han kunde redan gå utan kryckor och var den som var mest noggrann med övningarna – nästan varje timme höll han på bredvid sin säng och kunde redan böja benen hyfsat bra, det var bara nacksmärtorna han klagade över.
De andra två reagerade olika på hans övningar. Den tunna killen som en gång hade spelat kontrabas (vid det första besöket hade hans dirigentpappa tagit med en kontrabas i ett fodral som sedan blivit liggande under sängen) hade fått båda benen amputerade under knäna och kunde inte slita ögonen från den andres långsamma träningsrörelser. Han som förlorat ett öga men hade kvar vadmusklerna gjorde halvcirklar med benen i luften – en gång, två gånger, tio gånger. De stela lederna sträcktes ut. Alla hans ansträngningar avspeglades i kontrabasistens grå ansikte. I sin hjärna upprepade han varenda rörelse, och han kände anspänningen, tröttheten, styvheten i de svaga benen. Svetten bröt fram vid tinningarna, tårar bröt fram i ögonen. Aldrig slog det honom att han hade två ögon att gråta med. Det enda han kunde tänka på var sina icke-existerande ben, tyngden och värmen i musklerna som inte längre fanns.
En gång började det krampa i hans obefintliga vänstervad.
Han skrek ända tills en sur sjuksköterska blev så stressad och ilsken av hans utbrott att hon gav honom en injektion med magnesium-B6. Då lugnade han sig, kanske inte så mycket av substansen som av det omilda sticket i hans ömma, spända skinka. Efter ett tag mådde han bättre. Åtminstone blev han tyst och låg och stirrade upp i taket med rödsprängda, ständigt blinkande ögon.
Den tredje killen blundade alltid under övningarna, och det var nästan så att han slutade andas också. Han var förlamad under midjan. Han log ofta, en fräknig, gullig grabb med fina, vita tänder. Ögonen slog gnistor. Han flirtade med alla sjuksyrror som kom dit för något ingrepp, för att tvätta honom eller byta bäckenskål.
Han fick besök från kvinnor i alla åldrar. De kom dit en och en eller i små grupper. En kom dit för att tystlåten sitta och klappa honom på axeln, och han log mot henne, berättade små historier och sa att han var säker på en sak: nu skulle hon lämna honom. En mycket ung tjej med långt, blont hår, allt annat än tystlåten, berättade olika förvirrade historier om struliga unga människor som vaknat på okända sovloft och inte hade hittat ut eller som hade råkat ut för något trubbel i köket på en koreansk restaurang, eller så hade de åkt motorbåt med en känd it-snubbe eller start up-profil, en exceptionellt framgångsrik och dådkraftig man som plötsligt drabbats av en stroke (jo, du känner honom, han bjussade på kriss när vi var på Truchanivön, han som snackade om den där sjuka affärsidén – en app för asexuella). Start up-snubben hade nästan ramlat över bord, hela han var liksom bara hicka och kramp, och en av gästerna hade behövt ta över båten. – Fast han kunde ju knappt köra, han kan liksom knappt cykla, fatta! fortsatte tjejen med tunn men ändå klangfull röst, och hennes mjuka händer rättade till en gungande, blond lock, hennes kinder skimrade friskt, hon spred en doft av ängsblommor
och fria vindar, och hon hade hela livet framför sig, ett underbart liv, som en festlig fiskmarknad eller en promenad i en europeisk huvudstad. Ett liv som skulle ge henne oräkneligt med möjligheter, bland vilka hon skulle välja ut bara de mest lockande. Hon visste det, och alla hon träffade visste det, och de var uppriktigt glada för hennes skull och tyckte att det var helt i sin ordning. Det var omöjligt att inte beundra henne, att inte känna för henne: snygg, snäll, älskar sex och resor, har just varit på en Egon Schiele-utställning i Wien, konstnären Rojtburd kommenterar hennes foton på Facebook.
– Jag trodde att du skulle dumpa mig, sa den gulliga, förlamade killen och visade sina exemplariska tänder. Tjejen lutade sig fram mot hans ansikte. Hennes lilla näsa nuddade vid hans ögonbryn och kind, och värmen från hennes mun nådde hans solbrända hud.
– Jag kommer aldrig, aldrig att lämna dig, viskade hon och borrade in sitt rävansikte i honom. De tjocka lockarna virvlade över hans ansikte som strömmar av cigarettrök. – Du vet att jag aldrig kommer att lämna dig och att jag alltid kommer att finnas här, vad som än händer. Jag kommer hit i morgon igen, eller nästa vecka. Eller om jag hänger på de andra till Odesa, då blir det mot slutet av månaden. Och om jag får det där assistentjobbet på start up-stället så blir det ju supermycket att göra. Men jag lägger upp nya bilder på Insta, så det är bara att kolla där så får du veta allt om vilka jag har hängt med, vad jag har på mig, var jag sover, vilka bubbliga, kalla drycker jag sippar på när jag är på Obolonska-kajen på kvällarna, och om vilka gamla ostar som man ska äta med aprikosmarmelad och hallon. Så du kommer alltid att vara med mig och vi kommer alltid att vara ihop, okej?
och steg upp mot ytan med den platta, blanka kroppen mot glaset.
– Det verkar som om den gillar er, sa Slonova hest och tittade på fisken med en märklig glans i blicken. Sedan såg hon helt kort på mannen och log. – Sätt er här, sa hon och klappade på bordsskivan.
Han satte sig lydigt.
Kvinnan tog fram sin mobil och visade en bild på en röd fisk med akvamarinblå ränder.
– Det är en dvärggurami, en populär akvariefisk, inte särskilt krävande.
– Och den här? Psykiatrikern förstorade bilden.
– En slampiskare, eller kuhliål. Första gången beskriven 1846. Fångas på Sumatra, Borneo och Java. Kuhliålen lever i stillsamma vattendrag och bergsbäckar där det samlas upp mycket löv på bottnen. Det ska gärna stå träd lågt över vattenfåran så att de får ordentligt med skugga.
– Hur vet ni allt det här? sa Slonova med ansiktet helt nära och blicken fäst vid hans mun. Han tänkte att hon nog tittade på hans sår och ärr, att hon såg efter hur läkningen fortskred, hur överhuden återbildades, för det brukade läkarna göra ibland, eller om hon studerade hur han kämpade för att få fram orden, hur han pressade ut dem med tungan mot tänderna, för säkert var det svårt att höra vad han sa, orden löstes upp i saliv och spreds över slemhinnorna som ett gammalt tuggummi, så det räckte kanske inte att bara lyssna på orden, hon behövde se dem också. Det verkade som om Slonova ville ha något av honom, att han skulle göra någonting konkret, men han förstod att han inte på långa vägar begrep vad hon önskade och valde att inte lägga märke till hennes ofokuserade blick, hennes undertryckta, djupa andetag, värmen och de söta utdunstningarna, hennes mjuka upphetsning. Hon som brukade vara så vuxen och allvarlig verkade nu osäker och förvirrad, nästan så att mannen tyckte synd om henne.
– Jag vet det bara, sa han.
– Hur kom det sig att ni tog upp fisken ur akvariet? Vad kände ni när ni rörde vid vattnet? Vad tänker ni när ni känner lukten av ett stillastående akvarium? När ni känner en hal fiskkropp mot huden? Den blöta darrningen mellan fingrarna? Varför gav ni fisken till den där pojken? Är det så att fiskarna påminner er om något? Om vad? Om en person? Om nåns beröring? Börjar ni minnas när nån rör vid er? Hennes handflata var kall och fuktig, fingertopparna rörde vid mannens skuldra och lade sig mjukt över nacken. Slonova såg honom undrande i ögonen, och i hennes blick uppfattade mannen en outtalad fråga – outhärdlig, obegriplig. Hon slutade inte med sina frågor, men hon var inte längre intresserad av vad hon själv sa: kvinnan var intresserad av någonting annat, som hon vägrade berätta.
Mannen blev så störd av alla motsägelser att han drabbades av ett häftigt vredesutbrott, grep Slonovas hand och klämde den ursinnigt, vilket fick kvinnan att upphäva ett högt, fågelartat skri, bara för att genast, trots smärtan och det olycksbådande knakandet i handen, bemanna sig och avbryta skriket oförlöst.