Issuu on Google+

Varför håller man på?


Fredrik Sjöberg

Varför håller man på? och andra essäer

Albert Bonniers Förlag


Förord 6 Bing! 11 Bäverland 29 Om essäkonsten  45 Att älska varmt och fullkomnas utan feghet  65 Ekelöf i sommarnatten  83 Vid Thomas de Quinceys grav  99 Anna och Rutger  113 En fest för livet  129 Varför håller man på?  139 Angående skönheten  157 Den akademiska felparkeringens konst  181 Eat your stamps or I’ll leave you!  193 Den gulvita blekspikens idéhistoria  203 Pappa 227 Tack 243 Om essäerna 244 Personregister 247


förord

Några av essäerna som följer har varit publicerade tidigare i andra versioner, vanligen i antologier och tidskrifter som inte många läser. Två har förekommit i Svenska Dagbladet, varav den ena nu är dubbelt så lång. Inte för att jag vill framställa mig som en musiker, vars album innehåller enstaka spår man tidigare hört som singlar, eller från scenen, men kanske något åt det hållet ändå. Somligt är hur som helst nytt, annat har bara blivit liggande. Till de senare hör den långa essän om Gunnar Ekelöf och hans relation till den svenska sommarnatten. Den skrev jag redan för fem år sedan till en antologi som skulle utkomma på 100-årsdagen av poetens födelse, den 15 september 2007, och därtill inkludera en digital konkordans. Men projektet stannade av. Närmare detaljer om essäernas tillkomsthistoria finns i slutet av boken. Där finns också ett personregister, om så bara för att markera vad alltihop handlar om. Jag är måhända biolog, eller var en gång, men i valet mellan folk och fä har jag ändå aldrig tvekat särskilt länge. Flugor i all ära, men ingenting intresserar mig mer än människor. 6


Därvidlag är jag fallen efter min pappa, fotografen Ingvar Sjöberg (1920 –2010). Och eftersom han är borta nu har jag på sistone kommit att syssla en del med hans bilder, vilket i sin tur har fört med sig att jag mot alla tidigare principer har smusslat in en handfull fotografier i texten. Ett par av hans, ett par av mina, samt ytterligare två av Strindberg, den dåren. Ja, redan på nästa sida vill jag publicera en av pappas bilder, mest för att säga något om hans bildsyn, den blick för motivet jag själv alltid sökt. Den är tagen en mulen majdag 1960, utanför Jönköping, och föreställer fotografens egen far och mig, hans tvåårige son. Eller rättare sagt, bilden föreställer den plats där pappa växte upp. Grinden och hagarna bort mot skogen. Vägen ut. Farfar var gammal då, och pappa där bakom kameran ännu inte fyllda 40. I mina ögon är detta dessutom bilden av tre generationer i en för familjen ganska typisk form av umgänge. Vi står varandra nära, men var och en sysslar med sitt.

Künstlerhaus Villa Concordia Bamberg, den 20 juni 2011


8


9


Bing!

Första gången jag passerade avtagsvägen till Binghöhle hände något. Ändå körde jag bara förbi; utan att stanna fortsatte jag till Gössweinstein en mil därifrån för att leta efter en tusenårig lind som skulle växa där, och den var inte svår att hitta för dess omkrets visade sig vara elva meter. Redan på 1200-talet var denna lind stor nog att omtalas i hävderna. Nu var den väl inte precis kärnfrisk längre, dock vid liv och frodigt grön där den stod i en vägkorsning nära byns berömda vallfartsbasilika. Men det var ju inte den saken jag skulle berätta om, utan om det där andra – det där besynnerliga ljudet som uppstod i mitt huvud när jag passerade skylten som säger att här ska den svänga som ämnar sig till Binghöhle. Det liksom pinglade till därinne, exakt på pricken som när maten är klar i en mikrovågsugn. Bing! Ett minne kom upp, men försvann lika fort igen. Det skulle ta månader, ja år, innan jag kom på vad det var. Binghöhle är en droppstensgrotta. Höhle betyder grotta på tyska. Den finns ovanför byn Streitberg strax bortom Ebermannstadt i Wiesenttal, som hör till de vackraste dalar jag 11


någonsin sett. Ett paradis. Vi får anledning att återkomma dit, senare, och till Frankiska Schweiz där dalgångens vindlingar löper. Det är ett i ordets klassiska mening romantiskt bergsområde som ligger inklämt som i en triangel vars hörn markeras av Nürnberg i söder, Bamberg i nordväst och Bayreuth i nordost, alltså i den del av norra Bayern som heter Oberfranken. Men först något om grottforskning – som aldrig har lockat mig, inte handgripligen. Mitt intresse för grottor är väsentligen teoretiskt och drabbar mig inte särskilt ofta, men det händer. Det senaste anfallet utlöstes av ett brev, skrivet av Bruce Chatwin. Han var sjuk. Den infektion som snart skulle ända hans korta liv började ta ut sin rätt, han blev allt svagare, men eftersom detta hände i slutet av 1980-talet, när AIDS ännu var något man ogärna talade om, gav han i breven helt andra förklaringar till sin belägenhet. Inte så att han ljög; han gav bara luft åt alternativa teorier, liksom färgstarkare. Kanske var det mest en fråga om självsuggestion, vad vet jag. Hur som helst finns några av dessa brev återgivna i boken Under the sun, redigerad av Elizabeth Chatwin och Nicholas Shakespeare, och i ett av dem kommer en ung infektionsläkare inrusande genom dörren till sjukrummet, som gjorde han entré på en teaterscen. »Har du«, frågade läkaren med andan i halsen, »under de senaste fem åren varit i en fladdermusgrotta? Vi tror att du har fått en svampinfektion i benmärgen, som från början växer på spillning från fladdermöss.«Och visst hade han det. Både på Java och i Australien hade Chatwin besökt sådana 12


grottor. Men, fortsätter han i sitt brev, när läkarna hade odlat svampen en tid föll denna fladdermusteori. Istället var det fråga om en svamp som dittills bara var känd från tio kinesiska bönder, samt från ett kadaver av en späckhuggare som hade flutit i land på Arabiska halvön. Vilket förstås var minst lika fantasieggande, helt i linje med författarens lynne. Själv hade jag vid det laget redan fastnat för fladdermössen. Det var inte första gången. Redan flera år tidigare, inför en resa till Grand Canyon, Arizona, hade jag ägnat åtskillig tid och energi åt att försöka spåra en historia av liknande kaliber, också den med en engelsman i huvudrollen. Scenen den gången var Bat Cave, alltså den grotta i Grand Canyon som upptäcktes på 1930-talet och visade sig innehålla ofantliga mängder träck från fladdermöss, under årtusenden ackumulerade, metertjocka lager av guano, som på den tiden betingade ett högt pris på nitratmarknaden. Man använde den visserligen inte för tillverkning av krut, som kineserna gjorde, men som gödning var fladdermusdyngan oslagbar. Och dyr, som sagt, så när U.S. Guano Corporation köpte grottan på 1950-talet var det för att skära guld. Så långt är historien ganska väl känd, liksom det efterföljande fiaskot, vars grund var en missbedömning både av fyndighetens omfattning och av brytningens tekniska svårighetsgrad. Det som fångade mig var en detalj bara. I litteraturen om den misslyckade guanobrytningen är den omnämnd i några få meningar, inte mer. Saken var den att ägaren mot slutet av detta industriella äventyr, när konkursen redan stod för dörren, anställde en, som det heter, »tillbakadragen engelsman«, 13


vars enda uppgift var att hålla vakt vid grottans mynning och se till att inga obehöriga tog sig in, om nu någon skulle komma på den idén där ute i ödemarken. Om denne man berättas att han, som britter i allmänhet, gärna omgav sig med husdjur av olika slag, »men de enda han lyckades få att överleva på denna torra och förfärliga plats var skorpioner och ödlor. Han brukade mata ödlorna med skorpioner.« Jag kunde riktigt se honom framför mig, hur han satt där dagarna i ända, sysslolös men ståndaktig, omgiven av magra sandödlor, som en levande bekräftelse på alla mina fördomar om engelsmän. Det var den mannen jag försökte spåra, hans levnadsöde. Men jag fann honom aldrig. Jag bodde i och kring Grand Canyon ett par veckor, och frågade alla jag mötte, men ingen hade hört talas om honom. Jag gav upp. Periodvis är detta det enda jag gör – ger upp – men så länge det roliga varar hinner jag ändå hoppas och tro och lära mig sådant som i bästa fall kan komma till nytta en annan gång. Att följa ett spår är dessutom alltid spännande, även om det inte leder någonstans. Exempelvis fick jag den gången anledning att läsa boken Merde av den brittiske biologen Ralph A. Lewin, en faktaspäckad liten skrift om koprologi (studiet av exkrementer) vars märgfulla titel sägs vara ett ordagrant citat av den lägesbeskrivning Napoleons general Cambronne undslapp sig efter slaget vid Waterloo, i juni 1815. Lewin, som gick ur tiden 2008 vid 87 års ålder, var egentligen expert på encelliga alger, och nådde en viss ryktbarhet när han lyckades ge en vetenskaplig förklaring till varför isbjörn­ arna i San Diego Zoo hade blivit gröna, men han var också, 14


likt så många andra fria forskare, öppen för lite av varje. Han gav ut några diktsamlingar, till exempel, och översatte Nalle Puh till esperanto. Av någon anledning sysslade han således även med koprologi, och kom den vägen in på de rikedomar som genom åren har påträffats i fladdermusgrottor. Grottor är stabila ekosystem. Tiden går sin gilla gång, ingenting förändras. Fladdermusguano kan därför ansamlas i rent sagolika mängder, tiotals meter tjocka lager, om än inte fullt lika mäktiga som de fyndigheter av skarv- och pelikanskit som finns, eller snarare fanns, på några mindre peruanska öar, omtalade i Sverige redan 1860 som »Guanoöarne«. Det var i en tidskrift som gavs ut av Sällskapet för nyttiga kunskapers spridande. Några år senare på 1860-talet föll det sig så att vattnen kring dessa öar blev skådeplatsen för ett fullskaligt sjökrig mellan Spanien och Peru, för på den tiden var fågelspillning en lika strategiskt viktig råvara som oljan är i dag, och guano stod länge för merparten av Perus exportinkomster. Men vi börjar bestämt komma bort ifrån ämnet – Binghöhle – detta sällsamt kontrastrika, magiska ord som slutar i en mörk och dyster grop men som börjar likt en glad signal, ljus och lätt och klingande. Ljudet förföljde mig, och minnet som så snöpligt försvann, så framåt hösten reste jag tillbaka till Streitberg och besökte grottan. Wiesenttal ligger inte långt från Bamberg, där jag hade min operationsbas det året. Den del av Oberfranken som på grund av sina trånga dalar och dramatiska klippformationer numera kallas Frankiska Schweiz består till största delen av kalksten från juraperioden 15


för omkring 150 miljoner år sedan, och tack vare vittringen har egendomliga formationer uppstått, både ovan jord och under. Området är vida känt för sina vindlande grottsystem. Jag fick nu veta att just den här grottans underliga namn kom sig av att dess upptäckare var en leksaksfabrikör i Nürnberg vid namn Ignaz Bing (1840 –1918), en man som i början av seklet byggde sig en praktfull villa i Streitberg och ägnade sin fritid åt arkeologi och grottforskning. Denna information gav dessvärre ingen ledtråd. Leksaker är inte mitt gebit, antagligen för att jag inte ägde särskilt många som barn. Jag sysslade med insekter istället, och var därför mycket billig i drift. Bröderna Bing, som firman hette, ska ha varit inriktad på mekaniska plåtleksaker, och när produktionen var på topp hade firmans fabriker hela 16 000 anställda, så det finns en del prylar i omlopp än i dag som samlarna slåss om på leksaksauktionerna. Själva grottan var inte märkvärdig. En ganska ordinär gång genom berget: några hundra meter av idel stalaktiter och stalagmiter, trånga passager och rymligare, upplysta salar som den entusiastiska guiden, en ung kvinna, oavbrutet berättade om. Jag begrep inte ens hälften. Men så mycket förstod jag, att på ett ställe, där ett underjordiskt vattendrag gick i dagen och bildade som en liten bassäng, hade man helt nyligen upptäckt ett kräftdjur av släktet Bathynella. En levande fossil, oförändrad sedan karbonperioden för 350 miljoner år sedan. En världssensation bland grottbiologerna. Alla i besöksgruppen lutade sig framåt och spanade intensivt ner i den lilla vattensamlingen, varvid guiden skyndade sig att tillägga att 16


kräftdjur av den här sorten sällan blir större än halvannan millimeter. Så var det med den sensationen. Plötsligt greps jag av en stor trötthet. Kallt var det också. Jag sökte mig kortaste vägen ut i ljuset igen. Det finns alltid något annat att leta efter. I Wiesenttal och dalgångarna därikring är dessutom landskapet så gudomligt att vem som helst kan hejda sig och sluta tänka helt – som vore jakten över, som om ingenting mera än detta behövs. Under ett par veckor i slutet av maj 1793 genomkorsade juridikstudenten Wilhelm Heinrich Wackenroder (1773–1798) Frankiska Schweiz, och efteråt skrev han ett långt brev till sina föräldrar hemma i Berlin. Där kan man läsa: Trakten kring Streitberg är en av de vackraste vi har sett under hela denna resa. Byn är belägen vid mynningen av en dal av måttlig bredd som ringlar mellan skogsklädda bergbranter där kala klippor tornar upp sig mot himlen likt kolonner. Genom dalen meandrar Wiesent infattad av lågvuxna buskage utmed stränderna och därutöver omgiven av grönskande, frodiga blomsterängar. Den lilla floden är märkvärdig på så vis att man där ständigt kan få de största och mest välsmakande foreller.

Wackenroder färdades tillsammans med sin vän, diktaren Ludwig Tieck (1773–1853), som också han skrev ett sedermera berömt resebrev den gången. Ja, faktum är att båda dessa mycket långa brev, som ibland påstås vara den tyska romantikens innersta källsprång, ännu efter mer än 200 år trycks i 17


nya upplagor. Det har sagts att romantiken i Tyskland föddes den 13 juli 1793, då Wackenroder besökte 1200-talsdomen i Bamberg och där överväldigades av den praktfulla katolska mässan, och det kan jag förstå för jag hade länge min bostad ett stenkast från denna väldiga katedral, men jag vill ändå påstå att själva födelsedagen inföll ett par månader tidigare, den 20 maj, när han och Tieck i vackert väder kom ridande upp genom dalen mot Streitberg. Det var en fredag, och pojkarna var på bästa humör. Tieck skriver: Bortom Ebermannstadt rider man oupphörligt genom den mest romantiska dal som tänkas kan, varigenom Wiesent slingrar sig i många krumbukter. På båda sidor har man tämligen höga berg, i färdriktningen likaså. Jag har sällan upplevt en så underbar dag som denna. Sannerligen är detta en trakt som inbjuder till svärmiska tankar i tusental. Åh, naturens skönhet är outtömlig! Endast här står den sanna lycksaligheten att finna, ett vackert landskap förädlar människan, ett uselt landskap gör henne bara förlägen och skygg, det storslagna gör henne storslagen – blott i ett sådant landskap vackra tappra republikaner! Åh, Schweiz, Frankrike – ack, om jag kunde flyga dit, för att njuta friheten och dö för den!

Och nu var detta landskap mitt. Bamberg är en underbar stad att bo i, och den dova klangen från domens klockor ska alltid eka i mitt minne, men så ofta jag kunde for jag upp i bergen. Det är bara ett par mil. Heiligenstadt, Muggendorf, Potten18


stein; byarna och vandringslederna däruppe, och värdshusen som finns i minsta håla, förhöjer naturupplevelsen så till den grad att man mycket snart slutar att se naturen och kulturen som separata fenomen. Landskapet hänger liksom samman som aldrig annars och blir till något större än summan av dess olika delar, och jag vet såklart att iakttagelsen är banal, men jag kan inte uttrycka det på något annat sätt. Det är bara så vackert. Att vandra där, eller bara susa runt i bil med radion inställd på Fritz got the Hits, det är obeskrivligt. Före Wackenroder och Tieck fanns ingenting. Eller rättare sagt, alltihop fanns, men området var en fjärran avkrok som knappast någon mer än de som bodde där brydde sig om. Därför brukar man räkna de två unga författarna som regionens upptäckare. Här fanns all den vilda skönhet och ursprungliga enkelhet de behövde för att utmana samtidens karga rationalism. Hemma i Berlin hade upplysningen gått i baklås och stelnat i pedantiskt nyttotänkande; den glädjelösa protestantismen gjorde inte saken bättre. De sökte något annat, i konsten, musiken, litteraturen – och i landskapet. Inom kort var Frankiska Schweiz en trakt man vallfärdade till, för den dramatiska skönhetens skull. Nürnberg och andra medeltida städer i Bayern och målare som Albrecht Dürer kan väl i någon mening också räknas till de tidiga romantikernas upptäckter, men det var ju inget nytt, utan mera en renässans. Bara själva naturen var en vit fläck på kartan. Länge trodde jag att landskapsmotiven hos Caspar David Friedrich och andra målare från den tiden åtminstone delvis var fria fantasier – tvärbranta, överdrivet sceniska klipp­ 19


utsprång och raviner – men här nere i Oberfranken insåg jag att allt det där finns i verkligheten. Och när jag sedan började läsa Wackenroder, Tieck och Friedrich von Hardenberg, han som kallade sig Novalis och myntade romantikens främsta symbol i namn av den blå blomman, då förstod jag likaså något av tyskarnas varma kärlek till naturen och vana att ständigt och jämt ge sig ut på långa fotvandringar, ty ingen gestalt förkroppsligar så romantikens ideal som vandraren. Ja, så jag lämnade Binghöhle och gick min väg, om inte alldeles uppgiven så ändå en smula besviken över vad som uppenbarligen var ett stickspår. Men det skulle inte dröja länge förrän alltsammans tog fart igen, och frågan, den om varför namnet Bing fortsatte att pingla och locka som ett avlägset löftesrikt minne, kom till sist att få sitt svar. Och som en bekräftelse på att man alltid bör ha ögonen med sig, och vara öppen för allt, fann jag den avgörande ledtråden under en morgonpromenad året därpå, längs den tråkiga gatan Luitpoldstrasse i Bamberg. Jag var på väg till järnvägsstationen och gick som vanligt och läste inskriptionerna på de så kallade snubbelstenar – Stolpersteine – som finns överallt i trottoarerna i många tyska städer, gatstenar av betong överdragna med en mässingsplakett som anger namnet på någon som en gång bodde här, men som senare greps och deporterades eller försvann på annat sätt. Judar, homosexuella, romer och andra. Det var konstnären Günter Demning som drog igång projektet i mitten av 1990-talet och i dag finns dessa stenar över hela Europa, tiotusentals. Nog kan man ibland gripas av den hädiska tanken 20


att skamindustrin i Tyskland börjar gå till överdrift, nu två generationer efter kriget, men i det här fallet fyller varje litet minnesmärke sin funktion, just för att ett namn i trottoaren, en adress och några årtal, öppnar för en biografisk berättelse, låt vara som regel sorglig. På snubbelstenen utanför porten på Luitpoldstrasse 40 i Bamberg står således att läsa: »Här bodde Grete Bing, född Hesslein 1872. Förödmjukad / Berövad sina rättigheter. Flydde livet den 14 november 1938.« Familjen Bing visade sig vara stor och vitt förgrenad. Dess härkomst kan ursprungligen spåras till Bingen i RheinlandPfalz, en liten stad vid Rhen där man alltsedan medeltiden åtminstone tidvis lät judarna leva i fred, men som väl annars mest är känd för den karismatiska predikanten Hildegard av Bingen (1098 –1179), författare till säregna mystiska böcker om örtmedicin och hyllad som helgon, fastän de ogina påvarna aldrig lät henne bli det formellt. Hur som helst, därifrån kom de och därifrån kom deras namn. Vem Grete Bing var lyckades jag aldrig utröna, men jag tror mig förstå varför hon inte ville leva längre. Det var nämligen inte bara de tidiga romantikerna som vurmade för Frankens rika kultur och natur; också nazisterna hade här ett av sina allra starkaste fästen och följaktligen var pöbeln i Bamberg programenligt omsorgsfull när synagogan brändes ner under kristallnatten i september 1938, alltmedan Grete och hennes anförvanter miste sina mänskliga rättigheter. Ignaz Bing, han med grottan, var då förstås död sedan länge, så han slapp uppleva den stora katastrofen. Men vet21


skapen om att familjen var av judisk börd fick mig lika fullt att återvända till hans historia. Vad hände egentligen med den så framgångsrika firman Bröderna Bing? Man hade startat verksamheten så tidigt som 1865 och redan inom ett par år hade fabriken över hundra anställda. Man tillverkade leksaker, köksutensilier, julgranspynt, modeaccessoarer och så vidare, och efter fransk-tyska kriget 1870–1871, då det nybildade Tyska riket införde standardiserade måttsystem, firade man kommersiella framgångar med sina linjaler, vikter och måttsatser. Det rullade på, firman växte, och när så den världsomspännande nallebjörnsfebern grep omkring sig under 1900-talets första år var man inte sena att haka på. Marknaden tycktes omättlig. Bakgrunden var den omtalade incident i november 1902, då USA:s president Theodore Roosevelt, även kallad Teddy, under en björnjakt stod öga mot öga med en björnunge som en av hans lydiga drevkarlar hade bundit vid ett träd. Det var bara att skjuta. Men presidenten vägrade, han tyckte det var osportsligt, vilket hedrar honom, varefter händelsen snart blev föremål för skämtsamma kommentarer i pressen. Och eftersom detta alltså hände i USA dröjde det inte många dagar förrän en fiffig affärsman hittade på en lurvig leksak som fick låna presidentens namn. Teddybjörnen var född. Sedan gick allt mycket fort. Som sagt, leksaker är inte mitt gebit, men jag kunde ändå inte motstå frestelsen att införskaffa ett exemplar av Bingbears, en ganska nyligen utgiven, tämligen förfärlig bok i stort format, full med sliskiga bilder föreställande nallebjörnar av 22


olika årsmodeller. En amerikansk bok, avsedd för samlare, komplett med industrihistoria, prisuppgifter och ingående beskrivningar av hur man kan åldersbestämma en äkta Bingnalle. Bara originalmärkningen av dem (i örat eller under vänster arm) är en hel vetenskap, men samlare är ett oförbätterligt släkte och förresten kan saken vara värd att veta, för en välhållen teddybjörn från Bröderna Bing kan ledigt inbringa mer än tiotusen dollar. Ignaz Bing gick till sina fäder 1918 som en gammal man och säkerligen också belåten, för firman hade klarat sig igenom kriget, och senare, under Weimarrepubliken, fortsatte expansionen mot nya höjder. En av sönerna tog över, bolagsnamnet ändrades till Bing-Werke, och inte minst nallebjörnarna gav stabila inkomster. Vid det här laget hade man även utvecklat mängder av nya mekaniska leksaker: modelltåg, ångmaskiner, allt möjligt. Ändå gick alltsammans i stöpet. Inte för att de var judar, tror jag; förklaringen till att koncernen gick omkull och styckades – det var 1932 – var nog snarare kraschen på Wall Street i oktober 1929, och den djupa depression som därpå kom att stjälpa många tyska bolag. Bing! Efter hand utvecklades hela denna historia till en fix idé som retade mig ända dithän att jag reste tillbaka, flera gånger, också sedan jag hade flyttat hem till Sverige igen. Jag började bli riktigt fäst vid Streitberg och den där kalkstensgrottan, och jag skaffade allt som skrivits om den. Det var som om flera stora linjer i Tysklands lika stolta som tragiska historia korsades just här. Inte minst händelserna på 1930-talet berörde mig så att jag närapå glömde vad jag egentligen letade 23


efter. Mitt eget minnesfragment försvann allt längre bort som en betydelselös bagatell i ljuset av de brott som begicks på den tiden då den vedervärdige Julius Streicher styrde över Franken med järnhand. Nazisternas trakasserier av den judiska befolkningen tilltog snabbt under 1930-talet, och Streicher, som också han hade ett gott öga till Streitberg och Wiesenttal, var värst av dem alla. Allt vad familjen Bing ägde i byn konfiskerades i mars 1935 med stöd av de lagar som stipulerade »arisering«, det vill säga överföring av judisk egendom genom tvångsförsäljning till nya ägare av tysk lantras. Själva grottan, Binghöhle, som snabbt hade blivit en stor turistattraktion, döptes om till Streitberger Höhle, och man kommenderade dit ett helt regemente ur Hitlerjugend för att ytterligare förbättra de redan goda faciliteterna. Bland annat lät man ungdomarna spränga en helt ny utgång genom berget. Bröderna Bing var historia. Jag vet inte om det är sant – man måste vara försiktig här – men i en av böckerna står det att Hitler själv hade ett finger med i spelet när företaget styckades, helt enkelt av det skälet att fabriksområdet låg i den del av Nürnberg där han ville riva bebyggelsen och ge plats för det vidsträckta paradområde som sedan skulle användas för de årligen återkommande partidagarna. Som sagt, historien är invecklad; vad som var antisemitism och vad som var finanskrasch är inte alltid lätt att säga. I alla händelser togs verksamheterna över av andra. Modelltågen. Plåtleksakerna. Nallebjörnarna. Primusköken. Förgasarna. Bing! Och där var det! Svaret. Minnet som gick upp i rök. 24


Självklart! Och så enkelt. Bingförgasaren på min första moped! Under den sista, hejdlösa expansionen före konkursen hade Bing-Werke vuxit främst genom företagsförvärv, och ett av alla dessa bolag man köpte hade sysslat med tillverkning av förgasare till motorer. Och när den verksamheten gick över i andras händer såldes inte bara patenten och maskinerna, utan också själva namnet, och så kom det sig att Bingförgasare blev ett välkänt fabrikat för alla som framgent hade att göra med motorer från Triumph, Zündapp, Sachs och BMW. Det var under sommarlovet 1974. Jag skulle snart fylla femton år. En av min storasysters klasskamrater hade tröttnat på sin moped och den skulle jag få köpa för 50 kronor. Jag arbetade inom parkförvaltningen i Västervik den sommaren, klippte gräs och rensade rabatter. Pengarna var inget problem. Mopeden var emellertid inte i bästa skick så jag fick börja med att plocka isär den och försöka förstå hur allt fungerade. En tvåväxlad Sachsmotor, vars namn, det lärde jag mig, på något vis hade att göra med den Günther Sachs man det året kunde läsa om i alla svenska veckotidningar. Själva urtypen för begreppet playboy. Och förgasaren hette som sagt Bing, men den saken var inget jag någonsin grubblade över. En Bingförgasare var en Bingförgasare, punkt. Den mopeden, som snart gick som ett spjut, beredde mig därefter under några år den största glädje. Någon har påstått att inaveln i byar på den svenska landsbygden avtog märkbart när velocipeder och lätta motorcyklar började bli var mans egendom vid förra sekelskiftet, och det är jag den förste att förstå för jag uppvaktade en flicka ända borta i Gagersrum, 25


nära Almvik, och det hade jag nog inte gjort utan moppen. Relationen var visserligen inte mer avancerad än att vi badade tillsammans i sjön Hjorten, men ändå. Min aktionsradie mångdubblades. Jag var fri. Framför allt innebar mopeden att jaktmarkerna utvidgades, och nu talar jag om insekter. Skalbaggar och fjärilar. Jag brände iväg längs grusvägarna på Norrlandet ända upp mot Gamleby och Loftahammar, och i skogarna därikring, det kan jag lova, finns bland de urgamla ekarna få, om några, vilkas murkna innanmäte jag inte någon gång har undersökt på jakt efter ekoxe, taggbock och ljusskygga hålträdsknäppare. Och en gång, det var bortanför Ytterhult, söderut, hittade jag i dikesrenen flera stycken förpuppningsfärdiga larver av den mycket sällsynta och svåråtkomliga nattfjäril som heter kungsljuskapuschongfly. Det var livet, sannerligen. Fartvinden! Doften av oljeblandad bensin och vägdamm är för mig än i dag doften av stormande lycka och frihet från allt.



9789100126803