9789100125769

den a ndr a vägen *

en bok om konsten at t bygga luftslot t sa mt om de ögonblick då det v er k ligen h ä nder

*

er nst billgr en och ja n å m a n

a lbert bonnier s för l ag

da n wolger s 11 helene billgr en 15 ulf linde 2 3 fr edr ik w r etm a n 31 c a r l m ich a el von h ausswolff 39 a ndr e a s a ngelida k is 49 susa nn a slöör 57 ja n h å fström 65 ja n å m a n 71 c a r sten höller 87 sa r a a r r henius 115 k ata r in a nor ling 1 27 da niel bir nbaum 143 leif elggr en 147 er nst billgr en 161 m agda len a m a l m 175 henr ik sa muel sson 187 a nnik a l a r sson 2 09 m ir i a m bäck ström 2 29

fĂśror d *

v id l äger elden er nst billgr en och ja n ü m a n

v id penn a n juli a hellberg illust r ation av er nst billgr en

förord

fa bel

i den snåriga skogen, där en väg tog slut och en annan väg begynte, möttes en dag en räv och en grävling. De var gamla vänner med skilda åsikter och hade för länge sedan fört en diskussion om konstnärskapets villkor. Nu sågs de ännu en gång på en plats där en diskussion tog slut och en ny började.

Grävling: För sexton år sedan gav du och jag ut en bok tillsammans med några av våra vänner. Vägen, om det i konsten som är betydelsefullt.

Jag har sedan dess grubblat och insett att vi egentligen bara talade om hälften av konsten; om själva efterklangen av den konstnärliga processen som manifesteras i verket.

Räv: Även jag har förstått att vår förra diskussion var vägen efter verket och att den andra vägen, den som leder fram till verket, ligger outforskad.

Vilka är de ögonblick som en konstnär först i efterhand begriper var avgörande för att något alls skulle kunna ske? Och hur bjuder man in fler sådana stunder? En process börjar ofta med ingenting och efter ett tag står man där med ett stort slott. Men hur bygger man egentligen luftslott?

7

den andra vägen

Grävling: Den som söker konstnärliga insikter och vill utvecklas gör bäst i att hålla sig under jord och streta på i gångarna och med hårt och ständigt skickligare knog fylla sina kamrar med allt godare rötter.

Räv: Det du säger är felaktigt, utveckling nås genom nya intryck och konstnären måste därför löpa över de öppna vidderna där det oförutsägbara kan ske. Dessutom är det endast ovan jord som en förståelse för konstens villkor kan betraktas och konstnären med växande list kan övervinna sitt byte och nå sitt mål. Nere i mörka kamrar stelnar tanken i brist på stimulans.

De var båda av brusigt lynne men tyglade sig för att ej hamna i gräl.

Skymningen föll och mörkret tätnade i skogen.

Räv: Se dig omkring grävling. Du som gömmer dig i tunnlar under marken och bara sticker upp huvudet för att hämta luft förstår väl inte att varje träd omkring oss är en del av en stor skog. Du ser inte skogen för alla träd och begriper därför ingenting. På samma sätt måste du förstå att en konstnär är en del av ett sammanhang och en samtid och formas av det som sker omkring honom.

Grävling: Lika viktig för konstens tillstånd tror jag att den oändliga mängd personliga upplevelser är som formar varje konstnär. Upplevelser som är viktiga för den ene men kanske helt likgiltiga för den andre.

Räv: Födelsen måste dock betraktas som en absolut essentiell förutsättning för både konstnären och konsten.

Grävling: Det måste var den händelse som alla kan enas om är väldigt viktig för all kommande produktion. Den enorma mängden händelser, eller kanske avsaknaden av händelser, och vägskäl som åtföljer varje 8

förord

enskilt liv och är en förutsättning för konst kan vi inte förutse utan endast konstatera efteråt.

Räv: Om vi skulle samla en flock konstnärer och låta dem berätta om ögonblick som har varit avgörande för deras utveckling så skulle vi nog få väldigt olika svar. Tror du att vi skulle kunna urskilja någon likhet bland våra konstnärsvänners skilda livsöden, de som bor med oss här i snårskogen?

Grävlingen svarade inte genast utan tittade sig omkring som om han såg den snåriga skogen för första gången.

Grävling: Jag är verkligen inte ovan mark särskilt ofta. Det är väldigt snårigt.

Han tystnade åter och funderade ett slag.

Grävling: Det vore väldigt svårt att försöka nysta upp härvan av slån och ris. Det skulle ta mycket energi. Jag tror att den som förstår att använda sin möda rätt, och förstår att konsten liksom livet är en trasselskog utan tydliga, upptrampade stigar undviker mycket förtret.

Räv: Det torde vara gemensamt för dem som förmår att rikta fokus på sitt konstnärskap – att de accepterar att det inte finns några givna svar men inte slås ner helt och hållet av denna insikt utan riktar ovissheten, paniken och ibland besvikelsen mot ett skapande. De letar ej desperat efter stigar eller gläntor utan reser sig på klövarna eller klättrar upp i en talltopp för att få överblick och på så sätt ett förhållningssätt till det som inte går att förändra. En bok som berättar om sådana konstnärskap skulle jag vilja läsa!

9

den andra vägen

Det var nu natt i skogen och de tu tände en liten eld och slog läger tillsammans.

Grävling: Vilka ska vara med i boken? De bästa? De sämsta? De tjockaste?

Räv: Kanske ska vi bara sitta här och invänta dem som ser vår lilla eld glimma mellan träden och vågar sig fram för att se vad som står på?

Plötsligt brakade det till av tunga steg bland kvistar och nerfallna grenar och skogsvaktaren Abbe steg ut ur mörkret.

Abbe: Jag var i närheten när jag fick höra mina två gamla vänner sitta och prata om att plantera träd.

Grävling och Räv: Vi talar och drömmer om att ge ut en bok om de ögonblick som spelar roll, som är villkoret för konstens skapelse.

Abbe: Utmärkt! Jag har mark där ni kan plantera era idéer. Varje god tanke behöver en mylla, en god lokal, eller någon som spetsar öronen. För om ingen hör vad som sägs i skogen, vad ska då fåglarna lyssna på?

Det prasslade i snåren och fler av skogens djur närmade sig eldens varma sken. Räven viskade under morrhår till Grävling och Abbe: Jag tror att det blir en bok.

10

da n wolger s

dan wolgers

¶ aldr ig i hel a mitt liv har jag haft något intresse som jag har gått upp i, jag har aldrig förvärvat någon kunskap som jag har fördjupat. De stora hävstängerna i mitt liv var att jag tidigt lärde mig läsa och cykla men de två kunnigheterna var väl mer ett slags upptäckter. Därefter har inget hänt som drivit mig framåt. Inte mycket att bygga ett liv på alltså, ännu mindre ett yrke. Tvärtom har jag alltid undanglidande, i smyg och skam dumpat kunskap som jag blivit påprackad eller som jag i misshugg har vunnit. Det har varit nära att jag kunnat stå på skidor och jag undvek med nöd och näppe möbelsnickeri. Det påminner om att lönlöst pumpa en punkterad cykelslang med den skillnaden att jag funnit en hemlig tillfredsställelse i att aldrig bli klar med förberedelserna, allt är bara förberedelser för den färd som aldrig ska anträdas. ¶ Som riktigt liten tyckte jag mig finna fränder i konstnärer – oklart varför. Som vuxen inser jag hur jag värmdes vid anblicken av de målningar och skulpturer och annat som plötsligt fanns för mig att se på Moderna Museet i Stockholm dit jag blev förd. Även det var en hemlig tillfredsställelse, hemlig också för mig själv. Men vissheten om konstnärers existens gjorde mig omotiverat trygg ( en erfarenhet som också skulle dumpas naturligtvis ). Mig själv ovetande bakade jag samman 13

den andra vägen

alla konstnärsnamn och konstnärliga uttryck till en enda superenhet, en livboj, en förberedelse. Allt var förberedelse, jag trodde väl att jag skulle dö eller åtminstone bli ofödd igen eller något i den stilen. Själv minns jag bara alltihop som ett instinktivt och grandiost farväl av den tillvaro som jag ännu inte hade tagit del av eller ens mött. ¶ Sådär löpte det på och jag kom att arbeta med barn i många år tills jag upptäckte att jag betraktade barnen ungefär som jag betraktade konstnärerna – som vore de utanför liv och språk och som man nu säger »under radarn«. Det var en sällsam upptäckt. Bortkommen sökte jag en konstskola ( barn som barn liksom ) och kom in varefter jag slag i slag fortsatte att göra mig av med de kunskaper och färdigheter som utbildningen gav. Jag tyckte att jag hade »de gamla barnen« i ryggen, konstnärerna, de som hade omgivit mig på museet då jag var liten och satt på golvet och glodde på allt. Jag ansåg att det väsentliga på den konstnärliga kontinenten var osynligt och att de synliga konstföremålen, andras och senare mina egna, endast var sändebud från den kontinenten och de kunde få se ut hur som helst. Kanske ungefär så som jag ser på barnen. ¶ Jag rekommenderar ingen att göra som jag, det har varit mycket jobbigt. Det hade aldrig gått utan betraktaren som jag har att tacka för allt.

14