blev allt bara värre. Så fort jag öppnade trapphuset var det som att någon skrek där inne och trots att jag hela tiden var medveten om att det var korsdraget som lät blev jag rädd och slog igen dörren. När jag äntligen kom upp så ringde jag på dörren och mamma var som vanligt seg med att öppna och jag såg i hennes ögon att hon hade gråtit, men hon låtsades som att allt var som vanligt. Det var så tydligt, men jag vågade inte ens fråga varför hon hade gråtit och hon tog tag i min hand, ledde mig in i köket och sa att pappa hade ringt igen. När jag var liten trodde jag och Matin alltid att det var sant, att det hon sa var helt sant, att han hade ringt och att vi alltid kom hem för sent och missade de där samtalen. Att han ringde och sökte mig och precis någon sekund innan jag ringde på dörren, så hade de pratat klart och lagt på. Mamma var som vanligt och det var samma gamla historier om hur han bara skulle åka dit för att begrava sin mamma – min farmor – och sen hälsa på sina vänner, bara för att komma tillbaka hem igen. Hon tittar alltid på mig med hoppfulla ögon och i hennes röst är det som att hoppet kommer fram när hon ljuger för sig själv. Förut, när jag liksom blev frustrerad, brukade jag säga att det var skitsnack, morsan, det är bara skitsnack – han ljög för dig och han kommer aldrig tillbaka till oss igen, men efter ett tag förstod jag att hon behövde den lögnen för att… för att – orka. Hon struntade i om allt var en lögn, hon ville tro på det, hon vill tro på det och hon håller fortfarande fast vid alla lögnaktiga minnen och tomma detaljer som hon har skapat kring honom. Enligt henne är han vilsen och på väg hem från sin eviga resa, men han måste bara ordna lite saker på vägen. Hon kunde anklaga mig för att vara en olydig son när jag sa att pappa hade 9
Sattarvandi_Belägring-1.indd 9
11-06-14 07.43.09