9789100124953

hassan loo sattarvandi

Belägring Roman

albert bonniers fĂśrlag

Sattarvandi_BelaĚˆgring-1.indd 3

11-06-14 07.43.09

Av Hassan Loo Sattarvandi har tidigare utgivits: Still 2008

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-012495-3 Copyright Š Hassan Loo Sattarvandi 2011 GGP Media GmbH, Tyskland 2011

Sattarvandi_BelaĚˆgring-1.indd 4

11-06-14 07.43.09

”Jag kan inte… Det lyser blått och rött och… Jag fattar att det är ambulanser eller brandbilar, jag fattar det, du måste inte säga det till mig.”

Caspian

Sattarvandi_Belägring-1.indd 5

11-06-14 07.43.09

Sattarvandi_BelaĚˆgring-1.indd 6

11-06-14 07.43.09

Hallå? Du? Är du där? Inget, jag… Du vet… Är du trött?

Nej, jag kom hem nu och jag ringde någon annan och min morsa, hon är där ute och jag… Vad gör du? Jag vet inte, men jag tänkte bara kolla läget med dig och om du orkar så kanske jag bara måste berätta en sak för dig.

Jag vet inte, men om du bara har lite tid och jag fattar inte vad som hände. Min mun är nästan helt krossad, så jag… Det gör så jävla ont och ibland är det som att det gör så jävla ont och sen försvinner det. Bara nu för några minuter sen och jag sprang upp för backen från tågen och i början höll jag i munnen som att jag skulle tappa den om det inte var för att jag höll i den. Varför? Jag vet inte, men om du… Vad gör du? Om du svär på att aldrig säga något till någon? Du måste svära på allt!

Du vet innan jag kom ut på gatan den morgonen när du stod där uppe på bron och vinkade åt mig, då hade jag vaknat med en känsla i kroppen som bara var helt omvänd. Det var som att jag hade sovit i en tvättmaskin och jag kände direkt för att spy när jag öppnade ögonen.

Det var som att inget var som det brukade vara och jag blundade och öppnade ögonen igen och tänkte att det 7

Sattarvandi_Belägring-1.indd 7

11-06-14 07.43.09

måste vara något skit från dagen innan. Du vet, då du och jag och Ivan hade flippat ur på allvar. Jag kände ju först inget och sen när kicken kom och jag började garva fett i grovsoprummet kände jag mig glad, befriad – räddad.

Vi satt där och kollade i taket och jag fick för mig att jag såg stjärnor och allt var så snyggt och när Ivan sa att han ville leta upp zigenarna för att han hade någon grej med dem hängande, då pallade jag inte längre. Det var som att direkt när kicken försvann, så försvann allt annat med den och det enda man känner när kicken är borta är den där tomma känslan av att allt ändå redan är över. Det är nästan omöjligt att kämpa emot det och ibland får jag för mig att alla känner så hela tiden, men att jag bara är sämre på att dölja det för mig själv. Jag orkade inte vara kvar där och sitta i soprummet och snacka och bli förbannad på att Ivan hade käkat upp alla Banana skids. Jag orkade inte lyssna på hur han sa att vi skulle slå sönder mongot Benjy och sen vänta på att alla zigenarna skulle komma efter oss. Det var som att jag gick hem med den där konstiga känslan efter att du och Ivan åkte upp med hissen i sjuan och jag gick igenom korridoren fram till första porten.

Du vet, ibland är den där korridoren äcklig, det är som att den blir som ett sugrör som bara krymper och kväver mig och det blir liksom svårt att andas. Och igår var det som att den krympte snabbt och jag sprang igenom den och när jag stod i hissen började den också jävlas med mig. Jag fick panik och tryckte på stopp hela tiden för att gå ut och andas innan jag äntligen var uppe. Jag svär, det var som att jag bara kunde åka en våning i taget. Jag vet inte vad det är för piller den där idiotens morsa tar, men jag hade en känsla av att allt skulle krympa och att jag skulle kvävas eller krossas. Jag försökte gå upp för trapporna, men då 8

Sattarvandi_Belägring-1.indd 8

11-06-14 07.43.09

blev allt bara värre. Så fort jag öppnade trapphuset var det som att någon skrek där inne och trots att jag hela tiden var medveten om att det var korsdraget som lät blev jag rädd och slog igen dörren.

När jag äntligen kom upp så ringde jag på dörren och mamma var som vanligt seg med att öppna och jag såg i hennes ögon att hon hade gråtit, men hon låtsades som att allt var som vanligt. Det var så tydligt, men jag vågade inte ens fråga varför hon hade gråtit och hon tog tag i min hand, ledde mig in i köket och sa att pappa hade ringt igen. När jag var liten trodde jag och Matin alltid att det var sant, att det hon sa var helt sant, att han hade ringt och att vi alltid kom hem för sent och missade de där samtalen. Att han ringde och sökte mig och precis någon sekund innan jag ringde på dörren, så hade de pratat klart och lagt på. Mamma var som vanligt och det var samma gamla historier om hur han bara skulle åka dit för att begrava sin mamma – min farmor – och sen hälsa på sina vänner, bara för att komma tillbaka hem igen. Hon tittar alltid på mig med hoppfulla ögon och i hennes röst är det som att hoppet kommer fram när hon ljuger för sig själv.

Förut, när jag liksom blev frustrerad, brukade jag säga att det var skitsnack, morsan, det är bara skitsnack – han ljög för dig och han kommer aldrig tillbaka till oss igen, men efter ett tag förstod jag att hon behövde den lögnen för att… för att – orka. Hon struntade i om allt var en lögn, hon ville tro på det, hon vill tro på det och hon håller fortfarande fast vid alla lögnaktiga minnen och tomma detaljer som hon har skapat kring honom. Enligt henne är han vilsen och på väg hem från sin eviga resa, men han måste bara ordna lite saker på vägen. Hon kunde anklaga mig för att vara en olydig son när jag sa att pappa hade 9

Sattarvandi_Belägring-1.indd 9

11-06-14 07.43.09

dragit och att han inte skulle komma tillbaka igen. Hon sa alltid att jag var svag, att jag var galen och ibland kunde hon bryta ihop som ett barn och börja gråta. Min mun, förlåt, men jag kan… Jag hade hört allt innan flera tusen gånger och hon ledde ändå in mig i köket och sa att pappa hade ringt. Han var så glad och stolt över oss, för både jag och Matin hade fått bra betyg i nästan alla ämnen och pappa applåderade i stort sett den bedriften så att det hördes ända hem till Sverige. Hon pratar så och det enda jag hade lyckats få var bra betyg, som att det skulle ändra något? Ibland blir det som att jag tar det hon säger på större allvar än det egentligen är – det är ju bara… När jag börjar prata med henne blir det som att jag också tror på att det hon hittar på är sanningen och där brukar vi sitta och ha samtal kring helt påhittade minnen. Och ibland, bara ibland, blir det som att jag också tror på det hon hela tiden pratar om. Att han faktiskt har ringt och att han på allvar söker mig hela tiden. Jag sa åt henne att hon inte får säga något till honom, hon får inte säga något till honom om mina betyg, för när han kommer tillbaka så vill jag visa dem. Jag vill se hans reaktion och… Hon brukar avbryta mig med att han har all rätt i världen att få veta allt om sina söner. Jag vet inte varför hon hela tiden säger så, jag vet på allvar inte varför hon hela tiden säger så, för han har inte rätt till ett skit, brukar jag tänka ibland när det liksom bara hugger till i kroppen. Nej, jag sa inte det till henne. Jag satt på andra sidan köksbordet och kom på att jag faktiskt satt och lyssnade på en mytoman och att jag bara fick göra som vanligt: lyssna på henne och hålla om henne. Men ibland blir jag bara så jävla förbannad på att hon inte fattar att han inte helt plötsligt kommer att dyka upp och att han aldrig någonsin kommer att 10

Sattarvandi_Belägring-1.indd 10

11-06-14 07.43.09

höra av sig till henne eller mig igen. Han har dragit och det är så det alltid kommer att vara. Du fattar inte, man får sån jävla ångest av att höra det där snacket om hur allt bara kommer att lösa sig när pappa kommer hem – igen.

Då kommer allt att bli som vanligt – igen. Jag orkar inte se henne i ögonen när hon tittar på mig med den där förväntansfulla och nostalgiska blicken som nästan lyser när hon pratar om honom. Nästan som att han är Messias, som att han är någon profet som ska komma tillbaka till oss efter fem års samtal med Gud och rädda oss. Han kan dra åt helvete, den äckliga jäveln, han kan dra åt helvete, även om han kommer tillbaka till oss så kan han dra åt helvete, den jävla äckliga gubben. Det var så jag tänkte när jag satt där och lyssnade på henne och det var som att det fortfarande flippade i skallen på mig, men det var på väg bort och ju mer det försvann desto mer ångest fick jag. Jag ville tillbaka, försvinna, glömma och sitta där och låtsas som att jag och mamma skulle göra något helt normalt och alldagligt tillsammans. Men att titta henne i ögonen och lyssna på hennes påhittade värld, hennes påhittade samtal med pappa, gav mig bara mer ångest och ibland vill jag bara… jag vill bara… det är som att hon behöver… jag vet inte. Ibland får jag för mig att hon inte ens fattar att det är mig hon pratar med när hon pratar.

Nej, det är inte så, du fattar inte, jag snackar inte skit om henne. Det är min mamma, jag älskar henne, men det är så det känns och du måste förstå att jag inte snackar skit om henne. Det är bara det att jag ser hur hon blir sjukare och sjukare och ibland, vissa dagar, när hon mår som sämst, då klarar hon inte ens av att gå upp ur sängen. När hon väl kommer upp ur sängen går hon långsamt som fan och tittar inte ens omkring sig, hon ser ingen och när jag 11

Sattarvandi_Belägring-1.indd 11

11-06-14 07.43.09

säger mamma, så reagerar hon inte. Och om hon reagerar så tittar hon på mig som att jag inte var hennes barn, som att jag inte fanns, som att jag inte var hennes son – som att jag var vilken jävla främling som helst. Du fattar inte, du förstår inte, du vet inte hur det känns när hon blir så.

Jag försöker inte få dig att skratta, din idiot, det är inga roliga historier som du ska garva åt, din jävla dåre. Så många gånger har jag bara börjat gråta när hon inte känner igen mig. Nej, fan, inte gråta på riktigt, men du… du vet, när man bara bryter ihop. Det är inte så att det rinner tårar ur ögonen, men jag klarar inte av att se henne så som hon är och jag går in i ett annat rum och håller för öronen och blundar. Nästan som att jag tror att om jag sitter så tillräckligt länge, om jag inte ser världen som den är, om jag inte hör hur det låter när den snurrar – då kommer den att förändras och bli något nytt när jag ser och hör den igen. Nästan som att det kommer att skapas en ny verklighet och en ny ordning – eller ibland hoppas jag på att det jag står fast i är mardrömmen och snart – vilken jävla dag som helst – ska allt bara sluta med att jag slår upp ögonen och får känna hur det egentligen känns att andas och bara vara för sig själv och leva. Hennes blick var trött, borta och hon tar ju samma mediciner som Foggys mamma. De där tabletterna som Foggy snor av sin morsa och som vi brukade trycka i oss och bara lugna ned oss och känna hur allt går ned i hastighet. De som man blir helt sömnig och långsam av. Jo, du har tagit Foggys mammas piller med oss när du, jag, Nemo och Foggy satt i grovsoprummet och först bara garvade vi och trodde att den hade kickat igång, men sen somnade vi där och jag tror vi vaknade upp en dag senare av att Saladin kom in och hittade oss sovande bland soporna. Det är den 12

Sattarvandi_Belägring-1.indd 12

11-06-14 07.43.09

skiten som gör henne så, det fattar jag med, men ändå – när hon inte känner igen mig är det som att… det är som att hon blir en främling för mig också. För om hon inte vet vem jag är, så är det som att vi inte känner varandra och känner vi inte varandra, så är det som att vi inte är en familj. Det var nästan så igår när jag satt framför henne i köket. Hon pratade på om att pappa hade blivit så lycklig och stolt av att jag hade fått en till femma i betyg och för en kort stund tänkte jag att det var sant, han hade säkert blivit glad och stolt över mig om han hade sett mina betyg. Ibland känns det som att det är sant, att han har ringt, att han har frågat efter mig och att han ska komma hem när som helst. Och sen sa hon att hon hade berättat för honom att Matin var borta över helgen för att han hade blivit utvald att följa med på den där resan med skolan, med fysikklassen och pappa hade sagt att han visste att Matin skulle bli en bra fysiker. Ibland är det bara skönare att ryckas med i lögnen, det är skönt att inbilla sig att han har ringt och fått veta, men när jag kommer på mig så blir jag bara mer förbannad på mig själv. När jag ställde mig upp och gick iväg mot toaletten sa hon mitt namn, jag vände mig om och hon sa att jag skulle vara stolt över honom, att han var mitt kött och blod och att han hade sagt att han älskade mig och att han bad om ursäkt för att allt hade tagit så lång tid. Jag nickade och gråten kom i halsen och jag fattade inte varför jag helt plötsligt höll på att börja tjura. Om det var för att han snart skulle komma eller om det var för att han aldrig skulle komma eller om det var för att jag såg hennes oskyldiga ansikte hoppas desperat på att det hon sagt skulle vara sant. Jag vill inte ens att han ska komma tillbaka! Jag orkade inte se henne och vände bort blicken 13

Sattarvandi_Belägring-1.indd 13

11-06-14 07.43.09

och näsborrarna vidgades och jag nickade. Han kommer säkert snart, sa jag och hon sa att jag inte behövde säga det till henne – hon visste ju redan om det. Jag stod framför spegeln och borstade tänderna och andetagen var så svåra att få in men de kom ut så snabbt. Luften trycktes ut och när jag såg tårarna skvätte jag vatten i ansiktet så att de inte skulle synas. Jag vet inte om jag började gråta på riktigt, men jag skämdes när jag såg spegelbilden, det var bara en konstig känsla och jag svär på mammas att jag aldrig brukar börja gråta. Du vet det, eller hur? Jag stod där och andades långsamt, andades långsammare för att hitta tillbaka till lugnet och kunna gå ut utan att hon skulle se att jag nästan hade börjat gråta. Eller inte börjat gråta på allvar, alltså inte gråta som Lillturken gör när vi trycker in honom i skåpet och låser in honom där, utan mer som att jag var så där som man blir när man bara blir knas.

Hon satt kvar och jag såg på hennes läppar att hon fortfarande pratade tyst för sig själv. Jag gick förbi henne, hon reagerade inte på att jag gick förbi henne och innan jag gick in genom dörren kramade jag om henne och sa att jag behövde sova. Jag behöver sova, sa jag igen och hon sa med sin darriga röst att jag skulle sköta mig eftersom pappa hade sagt att han ville komma hem till en skötsam son. Han brukar säga det, sa hon och jag nickade och tänkte på vad vi hade gjort hela kvällen och hon tog tag i handen och kramade om den hårt och sa att jag skulle lova pappa att inte hitta på något bus. Jag lovar, svarade jag utan någon tveksamhet alls, jag lovar, sa jag igen och hon nickade och log och… jag nickade och visste liksom inte riktigt var jag skulle titta, hur jag skulle se ut och hon sa att hon vet om det och sen sa hon att han har ju 14

Sattarvandi_Belägring-1.indd 14

11-06-14 07.43.10

trots allt saknat mig och skrattade lite tillgjort, du vet ju hur han är, han kan inte hålla tillbaka några känslor.

Jag minns, svarade jag och hon sa att det inte skulle vara några problem för pappa och mig att börja om exakt där vi avslutade allt. Jo, jag vet, svarade jag och du fattar inte hur hon är när hon är så där, det är omöjligt att få kontakt med henne. Hon ser inget och hon hör inget, hon har bara sina egna fantasier som hon lever i. Du vet ju hur vi blir när vi har snott hennes medicin, eller Foggys mammas medicin, eller Leos mammas medicin eller Ivans mammas medicin – vi blir helt sömniga eller så börjar vi garva fett. Hon vände sig om, tittade på mig över axeln och jag torkade bort tårarna snabbt och sa att jag måste sova eftersom vi skulle ha prov och jag ville sova ut innan provet. Jag ljög direkt för henne, men hon fattade som vanligt inget och jag gick in i rummet innan hon hann resa sig upp och krama om mig. När dörren stängdes bakom mig lyssnade jag på hur hon pratade vidare med sig själv där ute i köket. Hon pratade om mig, du vet, som att jag var värsta… som att jag var det enda hon hade, som att jag inte var någon meter ifrån henne och hörde henne säga: Om du hade varit här hela tiden, så hade du varit stolt över din son, vi ska ha en fest för honom – en för dig med och för hela vår familj. Jag tog av mig kläderna innan jag la mig i sängen och undrade vilken familj hon pratade om och varför någon skulle vara så stolt över att träffa mig.

Jag la mig i sängen, drog täcket över skallen och kände hur jag bara blev piggare och piggare och det kändes mer och mer som att allt bara blev tvärtom för mig. Jag var pigg ett tag tills jag somnade, jag minns inte riktigt hur, men jag somnade och det var som att jag började drömma direkt.

Jag minns inte riktigt vad jag drömde om, men det var 15

Sattarvandi_Belägring-1.indd 15

11-06-14 07.43.10

säkert den där drömmen som jag alltid drömmer: när man går runt och tycker att allt är perfekt tills man upptäcker att man inte har några byxor på sig. Jag minns inte, men när jag vaknade upp var jag inte så där panikslagen som i en skitfilm då de alltid vaknar upp svettiga i ett ryck, utan det var mer som att jag bara vaknade och kände mardrömmen inom mig utan att minnas vad det var, den var där inom mig och… Du fattar, du fattar vilken känsla jag pratar om? Det var som att jag trycktes ned i sängen av en tyngd som inte fanns där, den fanns inte på riktigt, men ändå var jag nedpressad i sängen av något som låg över mig. Jag fattade inte… Jag fattar att du också har känt samma känsla, men det var så det var för mig idag när jag vaknade och jag hatar att vakna så. Jag verkligen hatar det.

Det är som att dagen inte ens får en chans att bli bra. Och jag vände mig om och letade efter Matin med handen, men han var inte där – han var borta och jag försökte le, jag försökte förställa mig Matin någon annanstans än här bredvid mig i sängen, någonstans med fysikklassen där han kunde få vara sig själv.

Det var mörkt ute, det snöade fortfarande och nu när jag tänker efter på hur allt kändes, så kunde det ha varit som vilken dag som helst: jag borde bara ha vaknat upp, gått till skolan, gjort det jag brukade göra och sen skulle du, jag och de andra ha dragit över till garaget på andra sidan gatan och rökt några cigaretter. Vi skulle garva åt honom, den där gubben som går runt i garaget med överkammad flint – du vet, marockanen som tror att han har värsta feta bilen och sen skulle vi dra hem. Jag skulle sitta hemma i någon timme och lyssna på mammas snack om att pappa just hade ringt och att jag precis hade missat samtalet. Hon skulle som vanligt säga att han ville 16

Sattarvandi_Belägring-1.indd 16

11-06-14 07.43.10

prata med mig, att allt var så perfekt där borta och att han ville att jag skulle ta hand om allt – eftersom jag var mannen i huset nu. Om jag hade haft riktig otur så skulle jag få lyssna på om när de var unga, hur de försökte få igenom en revolution och hur pappa var den bästa ledaren för deras lilla vänstergrupp. Ja, just det, det var väl så vi avslutade allt: jag fick ta den manliga birollen i huset. Sen skulle hon säga att han skrattade och sa att jag bara var en liten fjunig pojke som inte ens behövde raka mig. Det är ju det du är fortfarande, skulle hon säga, det är ju det du är och du måste ta hand om dig själv. Hon brukar ha lite mer humor om dagarna, hon skrattar ofta åt sig själv, även om det aldrig är särskilt roligt. Det syns i ansiktet på henne när hon är så där mellan sina fantasier och verkligheten.

Hon klarar liksom inte av att dölja att hon kämpar sig bort från verkligheten. Hon går fram och tillbaka i köket, då och då böjer hon sig ned för att plocka upp något som bara hon ser. Sen syns det när medicinen långsamt tar henne från mig, från platsen, och hon ler igen – sen är hon borta. Jag skulle förmodligen sitta där och tänka och fundera på en massa skit som bara skulle jaga mig bort från henne, bort från allt och innan hon skulle få för sig att prata om pappa skulle jag låsa in mig i rummet och lyssna på… Jag vet inte på vad, kanske bara på radio och stirra rakt upp i taket. Senare på kvällen skulle vi mötas igen, du, jag, Leo och… shit, jag kan inte skratta, skratta inte, din idiot, min mun går sönder. Det gör ont i hela ansiktet när jag… sluta skratta. Vafan skrattar du åt? Ja, jag vet, vi flippar på medicinen och sen kommer vi på något innan vi drar ned till ungdomsgården och spelar lite biljard, om den hade funnits kvar. Jag älskade att hänga där i båset och vända på skivorna och skratcha katastrofalt. Jag skulle 17

Sattarvandi_Belägring-1.indd 17

11-06-14 07.43.10

nog vara lite utan känslor efter medicinen, men när verkligheten kommer tillbaka, så hör jag hur uselt det låter när jag vänder och skratchar skivorna och får lite ångest.

Alltså, inte allvarlig ångest – utan den där ångesten som inte spelar någon roll. Och när jag ser de där brudarna som alltid sitter på andra sidan och tittar på alla – du vet de där som sitter och äter sockerbitar och bara stirrar, då blir jag så jävla nervös. Jag vet inte varför, det känns alltid som att de kollar på mig hela tiden och jag är ju alltid helt borta i tankarna och tror att jag har scratchat fett till den där tönten Ice-T:s Colors. Du vet, Colors colors colors, colors, colors. Efter den där skiten, när jag är tillbaka, då brukar jag alltid köpa en läsk och stå och lyssna på alla som bara garvar i onödan. Du vet, de som inte ens vet varför de garvar och ibland känns det som att man typ kan säga vilket skit som helst och alla bara börjar garva. Den där tjejen med page, hon som kanske skulle se bra ut om hon inte såg ut som en tunna i kroppen, hon garvar alltid värst av alla. Jag kan bli så jävla irriterad när jag hör hennes garv, nästan så att jag har lust att skalla in mitt eget ansikte mot väggen. Hon äcklar mig och jag har ingen aning om varför. På något sätt äcklar hon mig och jag vill bara försvinna när hon kommer fram och ska prata och skratta med det där äckliga garvet som… Du vet vad hon heter? Hon har alltid på sig en grön nikejacka.

Just det, hon, hon som sprayade hela håret med hårspray och hade den där luggen som nästan såg ut som en ramp innan hon började med pagen. Jag tror hon stinker, jag är inte säker, men jag tror hon stinker och att hon typ aldrig duschar och att det är därför jag mår illa av att se och höra henne. Du vet, allt skulle vara som vanligt och vi skulle bara larva oss, skratta, snacka, spela lite biljard 18

Sattarvandi_Belägring-1.indd 18

11-06-14 07.43.10

eller nåt och sen skulle vi dra hem. Vi skulle dra hem utan några problem och sen skulle lördagen komma och vi skulle göra samma sak igen – precis som vanligt – och sen skulle söndagen komma och vi skulle sova bort den samtidigt som vi skulle slökolla på Serie A eller A-Team på trean. Allt skulle vara som vanligt och sen måndag igen och allt skulle börja om från… fan, min mun! Allt skulle börja om från början, men det blev inte så, det blir aldrig så som det alltid har varit igen.

Det känns som att käken håller på att lossna, den gör så jävla ont och strängen under tungan har nästan helt gått av. Nej, tänderna är kvar, men läpparna har spruckit upp och blodet har pumpat ut och jag sprang som en idiot först, men sen tog allt bara slut och ansiktet blev som det blev och kändes som det kändes. Det var aldrig mitt fel, fattar du? Jag är säker på att det inte var mitt fel, men jag fattar inte… Jag vet att alla kommer att snacka om att det var jag som började efter lunchen, men det hade ju redan börjat innan lunchen och från början, om man tar det från början, så var det Siraps fel. Inte mitt! Det var han som startade allt, inte jag, och om jag bara hade fattat från början – då hade jag skitit i det. Och Agge, han… han… han skulle som vanligt aldrig backa. Den där killen satt i busskuren och jag sa åt Agge att vi skulle dra, men han började hålla på och jag sa åt honom att vi skulle dra.

Han garvade, idioten garvade, han skrattade och jag stod bredvid och höll på att falla ihop som ett korthus och han stod bredvid mig och garvade. Jag tittade på honom hela tiden och han började skrika på de andra och sen… sen… sen var det bara det sista och innan de faktiskt hade nått fram till oss försökte jag stå kvar på benen och föreställa mig smärtan som jag snart skulle känna. Nej, du fattar 19

Sattarvandi_Belägring-1.indd 19

11-06-14 07.43.10

inte, du fattar inte säger jag! Lyssna på vad jag säger: jag försökte föreställa mig smärtan, jag ville förbereda mig på den så att jag inte skulle bli så förvånad av den, men det funkade inte.

Du vet på morgonen, när jag hade vaknat, solen var bakom molnen igen och jag satte mig på sängen och mamma knackade på dörren och sa något. Jag gnuggade ögonen, gnuggade dem och när jag slutade var jag nästan bländad och jag försökte fokusera blicken igen och det blev liksom prickigt och långsamt försvann de där prickarna och jag log lite märkligt för mig själv när prickarna var borta. Jag vet inte varför, jag bara log och mamma knackade på dörren igen och leendet försvann och det började bli svårt att andas. Det var som att jag fick panik, men du vet, jag kan lugna ned mig själv nu efter alla gånger som den där paniken kommit, eller det är mer som att jag bara lurar mig själv. Jag har sett det i filmer, att de alltid använder en pappåse och jag bara öppnar munnen och andas in och ut och till slut så är det bra.

Mamma knackade igen och sa att hon snart, om jag inte kom ut, skulle komma in och dra ut mig. Jaja, skrek jag och la mig i sängen och krympte ihop, kramade om mig själv och undrade, funderade och jag ville gå ut till henne, sitta på andra sidan matbordet och le, se henne le och så kunde vi sitta så där och äta frukost med varandra och jag skulle inte längre behöva vara rädd för att hon skulle förstå att jag bara ville… Jag reste mig upp igen, letade efter strumporna, satte på mig dem och sen kläderna och så stod jag framför dörren och övade. Jag försökte le, men jag misslyckades liksom och jag gjorde det igen och försökte få fram ett leende igen och jag hörde hur hon hällde mjölk i en skål med flingor. Jag öppnade dörren, 20

Sattarvandi_Belägring-1.indd 20

11-06-14 07.43.10