Page 1

joyce carol oates

Lilla himlafågel Översättning Ulla Danielsson

albert bonniers förlag

Oates_Lilla himlafågel.indd 3

2010-06-23 10:30:25


www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-012433-5 Amerikanska originalets titel: Little Bird of Heaven Copyright © 2009 by The Ontario Review Published by arrangement with Ecco, an imprint of HarperCollins Publishers little bird of heaven / lilla himlafågel Av Martha F. Scanlan Svensk översättning: Ulla Danielsson © Sony/ATV Cross Keys Publishing/ Big Purple Dog Music Tryckt med tillstånd av Sony/ATV Music Publishing Scandinavia/ Notfabriken Music Publishing AB. Tryckt hos WS Bookwell, Finland 2010

Oates_Lilla himlafågel.indd 4

2010-06-23 10:30:25


Till채gnad Charlie Gross

Oates_Lilla himlaf책gel.indd 5

2010-06-23 10:30:25


Det sägs att kärlek är ett bräckligt ting Man flyger ej med bruten vinge Borta är biljetten till ett förlovat land Lilla himlafågel i min hand Well love they tell me is a fragile thing It’s hard to fly on broken wings I lost my ticket to the promised land Little bird of heaven right here in my hand ”Little Bird of Heaven” framförd av Reeltime Travelers

Oates_Lilla himlafågel.indd 6

2010-06-23 10:30:25


Del ett

Oates_Lilla himlaf책gel.indd 7

2010-06-23 10:30:25


Oates_Lilla himlaf책gel.indd 8

2010-06-23 10:30:25


1 mitt hjärta var så uppfyllt av längtan! Detta hände för mycket länge sedan. ”Kan inte följa med dig in, Krista. Men jag lovar: jag ska inte köra iväg förrän du är tryggt inne i huset.” Den där novembereftermiddagen för mycket länge sedan som var insvept i dimma och hade en svagt metallisk våt doft från floden och regnet höll vi i skymningen på att köra västerut längs med floden – Black River i södra delen av Herkimer County i delstaten New York – strax söder om staden Sparta. För en del av oss – döttrar – för evigt döttrar hur gamla vi än blir – är lukterna – troligtvis hänger de ihop och är sammanflätade – av tobaksrök och alkohol inte alls otrevliga, utan mycket tilltalande, förföriska. Han körde mig hem längs med floden. Den här mannen som var min far Edward Diehl – han som hade varit ”Eddy Diehl” och som på den tiden var ganska ökänd i Sparta – ”Eddy Diehl” som skulle förbli min far ända till den natt då hans kropp genomborrades av arton kulor som på mindre än tio sekunder avfyrats av en improviserad exekutionspluton sammansatt av poliser från trakten. Pappas hesa röst, som alltid en smula retsam. Och när man är dotter älskar man att han retas så där, för man förstår att det är ett tecken på kärlek. ”Du kan bara säga att du blev försenad, gumman. Finns ingen anledning att gå in på detaljer.” Jag skrattade. Jag brukade alltid skratta åt allt pappa sa, och sedan svara: Visst. Man måste alltid svara snabbt då pappa sa någonting, även om det 9

Oates_Lilla himlafågel.indd 9

2010-06-23 10:30:25


inte var en fråga. Om man inte svarade kunde pappa titta strängt på en; han rynkade inte pannan men han log heller inte. Knuffade till en i mellangärdet – Nå? Gör du det? Naturligtvis körde pappa mig hem en aning för sent, obetänksamt sent. Så att det inte skulle råda något tvivel om att jag hade fått skjuts hem och inte hade åkt med skolbussen. Obetänksam, det var sådan han var, Eddy Diehl. Det var aldrig något Eddy Diehl gjorde medvetet. Den där novemberkvällen, inte långt innan han blev avrättad av en exekutionspluton, körde pappa mig hem till ett hus som min mor hade kastat ut honom från under omständigheter som varit mycket förödmjukande för honom. Det var ett vitt tvåvåningshus i trä och det var inte speciellt märkvärdigt, men det betydde mycket för far, eller hade gjort det: det var ett hus som pappa delvis själv hade byggt med sina egna händer; det var ett hus där han själv hade övervakat takläggningen och målningen; ett hus som liknade de andra vid vägen längs med floden, med färg som började flagna på den norra, utsatta sidan och vars fönster och fönsterluckor behövde repareras; ett hus som Edward Diehl flera år tidigare hade körts ut från med hjälp av ett domstolsbeslut i Brottmålsdomstolen i Herkimer County, avdelningen för familjefrågor. (Varken min bror eller jag hade själva sett det där dokumentet, men vi visste att det existerade, att det låg undangömt någonstans bland vår mors juridiska handlingar.) Mor såg till att gömma undan alla sådana handlingar eftersom hon fruktade – helt utan anledning, men typiskt för henne – att någon av oss, antagligen jag, skulle ta domstolsbeslutet och riva sönder det. Men jag var inte den sortens dotter. Jag tror inte att jag var det. Och jag klamrade mig fast vid en mans nonchalanta löfte: Ska inte köra iväg förrän du är tryggt inne i huset, gumman. Pappa sa inte vilka faror jag kanske skulle skyddas mot genom att han inte gjorde det. Jag blev rörd av att pappa kallade mig gumman. Det var så han kallat mig då jag var liten; det hade han inte gjort på länge. Fast jag var ju inte någon liten flicka längre, det måste väl pappa ha förstått. En gång hade jag fått syn på honom när han stod och iakttog mig. 10

Oates_Lilla himlafågel.indd 10

2010-06-23 10:30:25


Det var för två år sedan när jag gick i åttan. Då var jag tretton år och nästan tio centimeter kortare än vad jag nu som femtonåring var, ännu inte tonåring fast ändå inte vad man skulle kunna kalla för en liten flicka, men visst var jag ett barn och ovanligt barnslig för min ålder. Och jag hade tillsammans med två andra flickor från åttan korsat en gata inne i stan, flera kvarter från skolan. Och vi hojtade och fnissade och sprang undan då en bärgningsbil hotfullt styrde mot oss och chauffören (ung, manlig) retades med oss genom att köra fort och (hänsynslöst) nära, så att en liten svallvåg med rännstensvatten stänkte upp mot våra bara ben, och när vi sedan efter denna rysning av skräck skrattande och flämtande hade kommit i säkerhet upp på trottoaren, råkade jag få syn på hur en man höll på att sätta sig i en bil som stod parkerad vid trottoarkanten, och jag märkte att denne man stirrade intensivt på oss, på våra nerstänkta ben och kläder, och när jag från sidan såg denne man – med tjockt rostrött hår – i förbigående, för jag slutade inte att springa, ingen av oss stannade – tänkte jag: Är det inte pappa? Den där mannen? Senare skulle jag tänka: Nej. Det var inte pappa. Den där bilen som han klev in i hade inte sett bekant ut – det hade jag inte tyckt. Jag hade naturligtvis inte vänt mig om och tittat efter. När man är tretton år och en vuxen man på gatan stirrar på en, då vänder man sig inte om. Det hade regnat den där dagen för två år sedan. Det regnade ofta i Sparta. Från Lake Ontario i nordväst – och från de Stora sjöarna bortom den – (som jag bara kände till från kartor och som jag älskade att fundera över: de där sjöarna som var förenade med varandra till en utsökt molnformation och som hade så vackra namn: Ontario, Erie, Huron, Michigan och Superior, dit far hade lovat Ben och mig att han någon gång skulle ta oss med på en ”båtutflykt”) – kunde det alltid som genom något slags ondskefull magi dyka upp regnmoln, gråsvarta massiva åskmoln. Från det där landskapet och från den där härstamningen. Och det regnade alltså den kvällen. Och sikten var dålig på Huron Pike Road, den smala vägen med svart asfaltbeläggning. Murar av blek dimma drev likt en minnesförlust in framför pappas bil och bilens gulaktiga strålkastarljus som nyss hade verkat 11

Oates_Lilla himlafågel.indd 11

2010-06-23 10:30:25


så starkt, slukades upp av dimman. När man kör under sådana förhållanden är det lätt hänt att man glömmer var man är och vart man är på väg, för de glest utspridda husen doldes av dimman och brevlådorna framträdde i mörkret som plötsligt uppsträckta armar. ”Pappa? Här är det …”, sa jag, för med ens, innan far tycktes ha väntat sig det, dök vår brevlåda upp i dimman längst ner vid den grusade uppfartsvägen. Pappa grymtade något som skulle betyda: Ja. Jag vet väl för helvete var du bor. Skulle pappa nu köra in på uppfarten? – den där långa, leriga vägen som förde rakt in i mörkret? – den gick som genom en svart tunnel mot vårt hus som glänste spöklikt vitt i det påträngande mörkret men som nästan inte syntes från vägen? Det kom bara ett svagt ljus från vardagsrumsfönstren, övervåningen låg i mörker. Man skulle kunna tro att ingen var hemma, fast jag visste att mor måste befinna sig längst in i huset, i köket där hon tillbringade en stor del av sin tid. Och om Ben var hemma var han antagligen en trappa upp i sitt rum som också vette mot husets baksida. Innan far hade flyttat ut – innan han blivit ivägkörd med hjälp av domstolsbeslutet – hade han reparerat takplattorna på det branta taket till vårt hus så att det inte längre regnade in på vinden; han hade dragit om en del av elledningarna i källaren och han hade förstärkt trappan som på baksidan ledde in i huset. Till yrket hade han varit snickare och en duktig sådan; nu arbetade han som förman på ett byggföretag i Sparta. Inne i huset fanns det överallt, både på övervåningen och på nedre botten, spår av pappas snickeriarbeten som visade hur omsorgsfull han varit när det gällde huset. Man skulle lätt kunna tro att det också var ett bevis för Edward Diehls kärlek till sin familj. Pappa svängde inte in på uppfarten, utan stannade bilen ute på vägen. Jag kunde nästan höra hur han muttrade för sig själv: Nej för fan, det ska jag inte göra. För om han hade gjort det skulle han ha kommit alltför nära platsen för sin skam. Platsen han drivits bort ifrån. Platsen som sårat honom och gjort honom rasande, drivit honom till ett raseri som 12

Oates_Lilla himlafågel.indd 12

2010-06-23 10:30:25


ibland kunde vara mordiskt, och det var alltför riskabelt för honom, han som genom ett domstolsutslag hade förbjudits att beträda området, han som nu var mörkröd i ansiktet av ilska och vars andedräkt faktiskt luktade whiskey. Tycker ni det är konstigt att jag, som hade bott hela mitt liv på Huron Pike Road och var dotter till en man som inte skilde sig särskilt mycket från andra män som på den tiden bodde på Huron Pike Road, inte tyckte att det var störande att min pappas andedräkt luktade whiskey, utan att jag tvärtom nästan fann det trösterikt? (Så länge bara mor inte visste om det. Men mor behövde aldrig få veta det.) En klen tröst visserligen, men ändå en tröst, för whiskeylukten var välbekant, den var pappa. Liksom den orakade hakan som plötsligt kittlade och rev mot mitt ansikte när pappa böjde sig fram för att ge mig en blöt puss i mungipan. Pappas rörelser var impulsiva och klumpiga som hos en man som länge har levt efter sin instinkt men som ändå till sist har börjat misstro instinkten på samma sätt som han har börjat misstro sitt eget omdöme, sin självkänsla. Samtidigt som pappa gav mig en sträv och nästan alltför hård puss, en puss som han inte ville att jag skulle glömma i första taget, sköt han mig ifrån sig, för det var starka känslor som väckts till liv mellan oss. ”Gonatt, gumman.” Det var inte adjö han sa, utan god natt. Och det betydde mycket för mig. Det hade inte verkat som om det regnade särskilt mycket, men så fort jag klivit ur pappas bil för att springa mot huset, började regnet vräka ner. Vinden fick en massa blöta löv att virvla upp mot mig. Jag sprang klumpigt och med sänkt huvud, jag var andfådd och ville skratta och var så fumlig att ryggsäcken, som jag höll i ena handen, slog mot benen och nästan fick mig att ramla omkull. Jag hatade tanken på att far kanske såg efter mig. Och när jag kommit halvvägs upp mot huset vände jag mig om och såg då – på något sätt visste jag redan att jag skulle få se det – hur de röda baklyktorna på fars bil försvann bort i dimman. ”Pappa! Gonatt …”

13

Oates_Lilla himlafågel.indd 13

2010-06-23 10:30:25


Nu tänker ni kanske: Men han hade ju lovat henne! Han skulle ju vänta tills hon var tryggt inne i huset. Nu tror ni kanske att jag blev besviken, sårad. Och att jag inte ens blev förvånad över att bli besviken och sårad. Men då har ni fel, för som dotter har jag aldrig dömt min far, en man som blivit så hårt, grymt och felaktigt dömd av andra. Dessutom vill jag inte minnas ett så trivialt och bagatellartat svek, ett missförstånd, en tillfällig tanklöshet av en man som hade så mycket annat att tänka på, en man som snabbt och oåterkalleligt drogs mot sin egen död och förintelse på andra sidan den grusade uppfarten som glänste av vattenpölar den där regniga novemberkvällen 1987 när jag var femton år och längtade efter att livet skulle ta sin början.

14

Oates_Lilla himlafågel.indd 14

2010-06-23 10:30:25


2 förebråelsen kom som en pil skjuten från en båge och den siktade rakt mot mitt hjärta. Förebråelsen framfördes med lätt tillrättavisande röst, så att man nästan – om det hade varit en teveserie och man varit en oerfaren tittare – skulle ha kunnat tro att det bara varit på skämt. ”Du var tillsammans med honom, Krista. Visst var du väl det?” Mor betonade inte ordet honom. Med teve-mammans skämtsamt bannande röst blev ordet ”honom” lika ointressant som betong. Och hon framställde det inte heller som en fråga. Det var ett påstående, en anklagelse. ”Du kunde ju i alla fall ha ringt. Om du inte hade tänkt ta bussen. Om du hade tänkt på någon annan än dig själv – och honom. Då skulle du ha förstått att …” Att jag var orolig. Eller kanske inte orolig, snarare sårad. Det är lätt att såra en mors stolthet, tro inte att en mors kärlek är förbehållslös. Eftersom jag hade sprungit in genom regnet flämtade jag, jag var förnärmad och håret stod på ända; jag sparkade av mig stövlarna och hoppades nästan att jackan skulle gå sönder då jag fumlade för att hänga upp den på en krok vid dörren. Det var en snygg jacka i lila konstsilke med gräddvita isättningar, och jag hade verkligen tyckt om den då den var ny för inte så länge sedan, men nu tyckte jag att den såg billig och alldeles för förhoppningsfull ut. Jag undvek att se på mor, för jag ville inte möta anklagelsen i hennes blick som var blandad med lättnad – för hon hade faktiskt varit orolig för mig då hon inte visste var jag kunde hålla hus – och tilltagande vrede. Det skeva perspektivet gjorde att våra spegelbilder hamnade helt nära 15

Oates_Lilla himlafågel.indd 15

2010-06-23 10:30:25


varandra i den fyrkantiga fönsterrutan som far hade satt in ovanför diskbänken samtidigt som han byggde om en stor del av köket; ändå skulle man inte ha kunnat känna igen oss där, man skulle inte ens ha sett vem som var mor och vem som var dotter. Med bedrägligt lugn röst sa mor: ”Men se då i alla fall på mig, Krista. Var du – för det var du väl? – i sällskap med honom?” Och nu var det honom. Det kunde man inte ta fel på nu. Jag hade trasslat in fötterna i en rem från min ryggsäck och sparkade med blossande kinder undan den. Ja, mumlade jag så lågt att man nästan inte kunde höra det, för jag kunde inte ljuga för mor som var så väl förtrogen med mitt upproriska hjärta, och när hon frågade vad jag hade sagt upprepade jag trotsigt: ”Ja, jag träffade – pappa.” Pappa var ett barnsligt ord. Ben hade inte sagt ordet pappa på flera år. ”Och var var du med din ’pappa’?” ”Körde bara omkring. Lite här och där.” ” ’Lite här och där’.” ”Längs med floden. Ingenstans speciellt.” Men visst hade det varit speciellt. För det hade bara varit pappa och jag. Svek är någonting som gör ont. Svek är det som sårar allra djupast. Svek är vad som finns kvar av kärleken, när kärleken har tagit slut. Mors namn var Lucille. Ingen kallade henne någonsin ”Lucy”. Hon hade en väl utvecklad känsla för sin egen auktoritet – och för hur sårbar denna auktoritet numera var – och detta tycktes vid sådana här tillfällen, allt oftare ju äldre jag blev, uppfylla henne, plåga henne; bakom de mest vardagliga samtal låg det ofta något gåtfullt krav som aldrig tycktes bli ordentligt tillfredsställt. Ända sedan Lucilles man – numera hennes före detta man – som var min far – för sista gången hade lämnat oss, eller – hur det egentligen förhöll sig hade varken Ben eller jag någonsin riktigt fått reda på – hade tvingats lämna oss, hade detta krav blivit allt mer omättligt. ” ’Lite här och där’ måste väl också innebära ställen där ni stannade till för att dricka något, eller hur? Det glömmer du visst att nämna.” ”Tja …” Jag hade redan trasslat ut remmen som fastnat runt fötterna så jag hade ingen orsak att inte se på mor där hon stod alldeles 16

Oates_Lilla himlafågel.indd 16

2010-06-23 10:30:25


bredvid mig. ”Det där lantliga stället vid route 31, precis vid bron över forsarna.” ”Menar du County Line? Tog han med dig dit?” Mors ögon glänste som kopparmynt. Nu hade hon nämligen avslöjat mig, och nu tänkte hon inte ge sig i första taget. ”Och varför ringde du inte till mig, Krista? Om du nu var på ett ställe där det fanns telefon? Du förstod väl att jag väntade på dig?” ”Men jag ringde, mamma. Jag försökte …” ”Nej. Jag var hemma, jag har varit inne ända sedan kvart över fyra. Jag skulle ha hört om det hade ringt.” ”Men mamma, när jag ringde tutade det upptaget. Jag försökte två eller tre gånger, men det var upptaget hela tiden …” Det var sant: jag hade verkligen försökt ringa till mor från County Line. Fast jag hade bara försökt två gånger. Och båda gångerna hade det tutat upptaget. Sedan hade jag gett upp och glömt bort att försöka igen. Nu gav mor med sig och erkände att hon kanske hade pratat i telefon, fast bara ett par minuter. Kanske hade hon missat mitt samtal. ”Jag ringde hem till Nancy” – Nancy var en av mina klasskamrater som bodde inne i Sparta, och som jag ibland sov över hos – ”för att höra om du var där, eller om Nancy visste var du kunde hålla hus. Det gjorde hon inte.” ”Men för helvete, mamma! Varför ringde du till Nancy?” ”Krista, svär inte när du talar med mig. Det är ohyfsat och det är vulgärt. Din far kanske säger ’för helvete’ – och ännu värre saker – men jag vill inte höra att min dotter tar sådana ord i sin mun.” Men för fan, mamma, sådana ord är de enda jag kan. Jag fick hjärtklappning av ilska för att jag i min mors ögon fortfarande var ett litet barn, trots att jag var övertygad om att det var länge sedan jag var barn. ”Hur mycket drack han? Mycket?” ”Nej.” ”Och sedan körde han. Var han – full?” Jag vände mig bort. Jag avskydde sånt här. Jag tänkte inte skvallra för henne om far, lika lite som jag skulle ha skvallrat om mor för honom. 17

Oates_Lilla himlafågel.indd 17

2010-06-23 10:30:25


Vi hade gått ut från det varmt upplysta köket med blanka skåpluckor i lönnträ på mässingsgångjärn och en arbetsbänk med orange laminatskiva, och kommit till en dunkel alkov där det alltid luktade unket och som låg vid trappan upp till övervåningen. Det kändes som om mor trängde sig tätt intill mig som i en hetsig tango. Hennes andedräkt kom rakt i ansiktet på mig och den luktade surt, desperat. Lucille drack inte, men Lucille tog en receptbelagd medicin med ett svåruttalat namn: ”Diaze” – någonting. ”Vart är du på väg med sån brådska, Krista? Varför har du så bråttom att komma iväg från mig?” ”Det har jag inte, mamma. Men jag behöver gå på toa. Dessutom är mina kläder våta så jag måste byta om.” ”Så han lät dig springa genom regnet? Han kunde inte ens köra dig ända fram till dörren?” ”Men det finns ju ett ’domstolsbeslut’ mot honom. Han skulle kunna bli tagen av polisen om han satte sin fot här.” ”Han borde ha tagits av polisen för att han bröt mot överenskommelsen för umgänge. Gjorde det genom att hämta dig i skolan – för jag skulle tro att det var vad han gjorde – utan att jag hade gett min tillåtelse eller ens visste om det. Och polisen borde ha tagit honom för rattfylleri.” Jag försökte lugna henne genom att le. Försökte tränga mig förbi utan att nudda vid henne, för jag var rädd att hon skulle vara skållhet att röra vid. Det förvånade mig ofta, det kom som ett slags omskakande chock, att mor inte alls var lika lång som hon varit förr i tiden. Jag hade nämligen på ett magiskt sätt växt och blivit längre, och mer likgiltig också. Mina hårda små bröst var inte större än babynävar, men bröstvårtorna höll på att bre ut sig, mörkt körsbärsröda och känsliga; numera hade jag dessa bröst ömt omslutna av en vit bomulls-”behå” storlek 70A. Och jag hade vita bomullstrosor med dubbelt tyg i grenen. Ungefär var fjärde vecka ”menstruerade” jag – ett fenomen som gjorde mig på samma gång irriterad och stolt, och dessutom rädd för att andra – mor till exempel – skulle få reda på hur min kropp bar sig åt, vilken brunröd vätska som läckte ut genom ett trångt litet hål mellan mina ben. 18

Oates_Lilla himlafågel.indd 18

2010-06-23 10:30:25


Mor talade ilsket med mig. Jag kunde inte koncentrera mig. När jag kommit ett par steg upp i trappan gick hon efter och ställde sig bredvid mig. Det här var inte klokt. Det här var inte rätt. I skolan skulle man bli bortknuffad om man ställde sig så nära, till och med om det varit ens bästa vän. Jag var så förvirrad att jag nästan tyckte att mor hade slagit till mig, eller – att någon hade slagit till mig. Eller – var det någon som hade gett mig en hård puss i mungipan? En mans whiskeysträva, svidande puss. Det jag nu ville var att komma bort från den här kvinnan och fundera över den där pussen. Hämta styrka i den där pussen. Studera mitt blossande ansikte i spegeln för att se om det blivit något märke efter den där pussen. Älskar dig, gumman! Det vet du väl? Din gamle farsa har svikit dig, både dig och din bror, men farsan ska gottgöra er för det, raring. Det förstår du väl? Jo, det stämde: pappa ”drack”. Men vilka män brukade inte dricka ibland? Det fanns inga som jag kände i Sparta som inte drack, och far hade inga släktingar som inte drack, utom en eller två som inte fick lov att röra alkohol eftersom alkohol numera skulle kunna ta livet av dem. Säg till din mor att jag älskar henne. Det kommer aldrig att förändras. ”… som jag har kvar nu, du och din bror. Himla inte med ögonen åt mig, Krista, det är sant. Ni är min familj – ni betyder allt för mig. Han älskar er inte, han bara utnyttjar er för att kunna hämnas på mig. ’Min är hämnden, jag skall utkräva den, säger Herren’ – det brukade din far säga på skoj och han och hans bröder skrattade åt det. Alla i familjen Diehl är duktiga på att hata. De är bra på att skaffa sig fiender. De är inte några pålitliga äkta män, fäder eller vänner – men de är bra som fiender.” Mor gjorde en paus nu när hon kommit med detta välbekanta påstående: jag hade hört samma sak många gånger, både från henne och från hennes (kvinnliga) släktingar. ”Så han hämtade dig alltså i skolan? Det är farligt att åka bil med ett fyllo, Krista. Du vet väl att han har blivit tagen för rattfylleri – jag skulle önska att de hade återkallat hans körkort för gott. Han har 19

Oates_Lilla himlafågel.indd 19

2010-06-23 10:30:25


gjort andra fruktansvärt illa – och han kommer att göra dig också illa. Han har redan skadat dig, men du låtsas inte om det. Kan du inte förstå, Krista, att den där mannen har varit otrogen. Och det var inte bara mig som han svek, han svek oss allihopa. Och du vet ju – han skadade den där kvinnan. Han är en …” Jag slet mig loss från henne. Jag tänkte inte låta henne säga det där hemska ordet: mördare. Samtidigt som jag tog mod till mig och trängde mig förbi mor, slog hon till mig: hon slog mig två gånger, hårt, mot sidan av huvudet. Det hände mycket sällan att Lucille uppförde sig så här – hon hade inte gjort det ofta de senaste åren – för hon var inte längre ”mrs Edward Diehl” utan hade återigen blivit ”Lucille Bauer”, som var hennes prydliga flicknamn, ett namn som hon verkade vara stolt över; och Lucille Bauer tyckte liksom alla i familjen Bauer mycket illa om alla tecken på svaghet, både hos sig själv och hos andra. Trots det var hennes kopparbruna ögon hårda och hon försökte fånga mig i ett järngrepp och hålla fast mina armar. Man kan höra talas om hur okontrollerade barn, autistiska barn, för sitt eget bästa blir fasthållna, ”kramade” i sådana järngrepp. Jag tyckte att det kändes hemskt, skrämmande. Jag klarade inte av det. Jag stod inte ut med mors sura andedräkt. Lukten av hennes kropp, hennes talkpudrade, knubbiga kropp, känslan av hennes stora bröst som nuddade vid mig, hennes överraskande starka händer … ”Släpp mig! Jag hatar dig.” Jag sprang vettskrämd uppför trappan, snubblade och höll nästan på att ramla omkull, och sedan föll jag faktiskt, skrapade knäet men reste mig med en gång igen, som ett panikslaget djur på flykt undan ett rovdjur. Det sägs att styrkan hos panikslagna djur fördubblas eller tredubblas och på samma sätt upplevde jag en panikartad styrka, en adrenalinkick rakt in i hjärtat. Att min mor rörde vid mig – gjorde anspråk på mig – som om hon ägde mig. Jag förstod att hon väntade sig att jag skulle vara passiv, mjuk och barnslig i hennes famn, vi hade en gång varit vänner, hade älskat varandra, mammas lilla Krissie som varit stygg men som nu var förlåten och trygg i mammas famn, skyddad mot pappas höga röst och tunga fotsteg och mot pappas oförutsägbara nycker, allt det där okända och oförutsägbara hos männen, men nu gjorde jag 20

Oates_Lilla himlafågel.indd 20

2010-06-23 10:30:25


motstånd mot henne, jag tänkte inte vara mjuk och barnslig i den här kvinnans famn, aldrig mer. Det sårade oss båda två, det gjorde oss illa. För mig kändes det som om hjärtat slitits ur kroppen. Trots det hade jag bestämt mig, jag gav mig inte. Jag tänkte inte ropa ner till henne, inte ens ett nonchalant ”förlåt”. Jag snubblade in i mitt rum och slog igen dörren. Bakom mig i trappan hörde jag den ilskna rösten: ”Du äcklar mig, Krista. Du är svekfull, du kommer att bli precis som han – svika dem som älskar dig.” För det finns väl ingenting som är värre än svek? Inte ens mord.

21

Oates_Lilla himlafågel.indd 21

2010-06-23 10:30:25


9789100124335  

joyce carol oates albert bonniers förlag Översättning Ulla Danielsson little bird of heaven / lilla himlafågel Av Martha F. Scanlan Svensk ö...

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you