Den trevlige kungen
Lindeberg författade 1834 en skrift i vilken han anklagade Karl Johan, nu kung, för att håva in pengar på det teatermonopol som då rådde i Stockholm. Bakom indignationen fanns ett egenintresse. Den kritiskt granskande journalisten ville själv starta en teater. Med kungens goda minne åtalades och fälldes Anders Lindeberg för majestätsbrott. Det obligatoriska straffet var halshuggning, men kungen hade för avsikt att som vanligt benåda den dödsdömde. Anders Lindeberg vägrade bli benådad. Han krävde att få bli halshuggen. Därmed var hans lycka gjord. Lindeberg blev folkhjälte. Karl Johan försökte klara sig ur knipan genom att utfärda en allmän amnesti för majestätsförbrytelser. Den benådade gav inte upp. Han fortsatte att ropa på rättvisa: Halshuggning! I ett obevakat ögonblick, Lindeberg luftade sig, lyckades fångvaktaren till sist låsa ute fången från cellen. Den dömde tvingades på fri fot. Ett nederlag för hans fåfänga, men en seger för det fria ordet. Så småningom upphävdes också teatermonopolet. Anders Lindeberg försökte då verkligen starta en egen teater. Den köptes på 1860-talet av Karl XIV Johans sonson Karl XV och blev Dramatiska Teatern, föregångaren till dagens Dramaten. Så sent som i början av 1900-talet kunde republikanska opinionsyttringar fortfarande resultera i för rabulisterna hedrande repression. Den blivande statsministern Hjalmar Branting blev 1895 dömd till fängelse efter att i ett första maj-tal ha varnat för ett eventuellt krig mot Norge i ordalag som av överheten uppfattades som en inbjudan till attentat mot Oscar II. Straffet omvandlades till böter. Knappt tjugo år senare, under borggårdskrisen 1914, dömdes Stockholms borgmästare, radikalen Carl Lindhagen, till böter sedan en polis tyckt sig höra honom ropa ”leve republiken” under en demonstration. Vad är det värsta straff den som i dag ropar ”leve republiken”
15
Svensson_Nej_0124236.indd 15
10-03-22 12.18.18