Page 1

Sigrid Kahle

Att vilja sitt öde – trots allt

albert bonniers förlag

Kahle_Att vilja sitt öde - trots allt.indd 3

2013-04-08 16:41


Tidigare utgivna titlar H. S. Nyberg: En vetenskapsmans biografi  1991 Från Indus till Hindukush  1994 Jag valde mitt liv  2003

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-012286-7 © Sigrid Kahle 2013 CPI – Clausen & Bosse, Leck, Tyskland 2013

Kahle_Att vilja sitt öde - trots allt.indd 4

2013-04-08 16:41


Innehåll

Åter till Indien  7 Uppstudsighetens tid  68 Resignationens tid  115 Till Amerika  151 Orolig sommar och höst  199 Vietnamkrigets USA  225 Caravan America  243 Amerikansk final  264 Sommar i Sverige  295 Vid Starnberger See  311 En vinterresa till Sverige  340 Något nytt börjar  368 Ungdomslivet runt sjön  410 Höst och vinter 1975–1976  434 Upplösning och slut  451 Vi flyttar till Sudan  469 Mitt i det sudanska livet  511 Mina oförenliga världar  553 Kvinnor, politik och pyramider  592 Ett oavslutat avsked  641 Efterord 663 Personregister 664

Kahle_Att vilja sitt öde - trots allt.indd 5

2013-04-08 16:41


Jag betraktar mig som ett djur som jag har studerat i hela mitt liv. S.K.

Kahle_Att vilja sitt รถde - trots allt.indd 6

2013-04-08 16:41


Åter till Indien

Min förra bok slutar med att jag stiger in i ett flygplan till Indien för att återuppta mina uppgifter som hustru till en västtysk diplomat, John Kahle. Det var julen 1968 och sju år efter att vi lämnade vår senaste utländska diplomatiska postering i Bagdad. Jag hade tillbringat sex långa år i den västtyska huvudstaden Bonn som tysk hemmafru med två skolbarn. Jag var i min bästa ålder, mellan 30 och 40, och led av att reduceras till ett liv som jag betraktade som småskuret och överlastat med kvinnosysslor. Jag ville uträtta någonting här i livet. Det var inte så lätt när man var gift med en diplomat. På vår första post i Pakistan 1952–1957 hade jag lyckats skapa ett levande teaterliv i den kulturfattiga nya huvudstaden Karachi. Jag upptäckte att jag var bra på samarbete med andra, att leda och inspirera, få saker och ting gjorda. Men allt detta försvann i och med att jag lämnade Pakistan. Ingen hade någon aning om vad jag hade gjort där. I nästa land, Irak, var det revolution och begränsade möjligheter, men jag försökte även där göra någonting kreativt bland araberna. Mellan dessa två poster hade vi fått ett år för att förkovra oss i arabiska. Ändå valde ministeriet efter våra år i Irak att placera min man i Bonn, först i den kulturpolitiska, sedan i den handelspolitiska enheten Afrika söder om Sahara. När en utlandspost åter blev aktuell 1967 fanns det inga arabiska poster att få; de diplomatiska förbindelserna var avbrutna. I väntan på en politisk förändring sökte John ett stipendium för studier i internationell politik vid Harvard University, erhöll det och började hoppas på en utrikespolitisk post och en mera politiskt betonad karriär i ett europeiskt land. Istället utnämndes han 1968 till handelsråd vid ambassaden i New Delhi. De sex åren i Bonn var uthärdliga därför att vi hade den stora turen 7

Kahle_Att vilja sitt öde - trots allt.indd 7

2013-04-08 16:41


att redan ha en bostad, ett litet jaktslott vid en korsväg omgivet av en damm, som vi själva hade gjort beboeligt. Det var en lantgård med en arrendator och där kunde våra två barn växa upp. John gjorde otaliga tjänsteresor inom Tyskland och till Afrika och fick yrkeserfarenhet. Vad gjorde då jag? Som utlandshustru hade man stora chanser att följa med privat på tjänsteresor, men inte när vi var på hemmaplan. Att ha ett produktivt arbete utanför hemmet var omöjligt under åren i Bonn. Ingen räknade med att en småbarnsmamma skulle kunna ha ett yrke, och möjligheten till universitetsstudier för en gift kvinna tillfälligt i landet var inte uppfunnen. Man kunde inte planera något ty man visste inte på förhand hur lång tiden därhemma skulle bli. Det fanns varken daghem eller barnpassning, utom en katolsk kindergarten ett par timmar varje dag. Folkskolan låg i en annan by och barnen kom hem redan klockan ett och var hemma resten av dagen. Vad kunde jag göra? Hålla föredrag, starta en läsecirkel, måla, spela piano, utöva välgörenhet, hälsa på väninnor med småbarn. Jag redde mig med tiden ganska bra tack vare min svenska härkomst och mina tyska förbindelser. Jag började skriva artiklar och utlåtanden och i den mån jag hade hemhjälp kunde jag också delta i det tyska kulturlivet. Jag lyckades få in en fot både i tyska och svenska tidningar och betraktades lite smått som expert på den tyska självuppgörelsen. Jag blev med tiden ganska självständig. John kom hem om kvällarna, fullastad med handlingar som han bearbetade till långt in på nätterna och på veckosluten. Min glädje var stor när John fick ett helt år vid Harvard och familjen fick följa med. Universitetets portar öppnade sig även för mig. Där blev jag utan vidare tagen på allvar som intellektuell. Barnen gick i amerikansk skola och en tysk aupairflicka hjälpte till, mot att hon fick studera. Allt var perfekt ordnat. Vardagslivet var problemfritt. Jag följde kurser, seminarier och föreläsningar och kände mig som fisken i vattnet i universitetsmiljön. Det var mitt livs bästa år brukar jag säga och det håller jag fast vid än idag. Mitt politiska intresse fick en ny skjuts. Det var ödesåret 1967–68 med studentrevolt och Vietnamkrig och det svarta Amerikas uppror. Martin Luther King och Robert Kennedy blev mördade. Jag hann uppsöka de svarta muslimerna i Chicago och byrån för mänskliga rättigheter i Atlanta, jag lärde känna hippierörelsen och motståndsrörelsen, fick lyssna till utländska gästforskare och andra storheter som besökte Harvard, förutom den nära kontakten med kollegerna vid Johns internationella forskarseminarium, där även jag var välkommen. Jag följde 8

Kahle_Att vilja sitt öde - trots allt.indd 8

2013-04-08 16:41


en kurs om Dantes Gudomliga komedi, läste poesi, spelade teater, fick vänner i Cambridge och Boston. Jag kände mig som en pilgrim på vandring mellan kunskapens paviljonger liksom i ett medeltida mysteriespel med självaste Dante vid handen, där pilgrimen stannar upp vid kunskapens olika stationer för att insupa vishet om världsteatern, il teatro del mundo, fritt delgiven av sekulärsnillen. Samtidigt var helheten en mardröm där bomber fälldes och träd avlövades med giftgaser, vapensorter utprovades på civila och Vietnamkriget filtrerades genom de lärdas analyser. Universitetet blev nästan mytiskt för mig där jag flöt med studentströmmen mellan de lärda institutionerna och biblioteken och planerade att skriva en bok där världspolitiken skulle kristalliseras i en enda punkt vid ett tidlöst universitet och dess gestalter. Ett år i Harvard skulle boken heta. En förläggare smittades av min entusiasm och jag undertecknade ett kontrakt om att inlämna manus till boken den 1 januari 1969. Jag hade redan skrivit boken i tankarna och trodde att det skulle gå fort. Men så kom förflyttningen till New Delhi. Det betydde uppbrott och oro. Vi lämnade huset i Birlinghoven som vi haft i tio år och gjorde en mellanlandning i vårt svenska sommarhus i Utmyrby. Efter hemkomsten handlade allt om materiella ting, flyttsaker, trädgårdsskötsel, familjebesök och förberedelser för Indien. Sommarhuset måste upprustas. Man talade om pytsar, spikar, stegar, takrännor, tapeter. Det var omöjligt att koncentrera sig på boken. Jag blev otålig. Varför måste jag egentligen följa med till Indien? Varför inte stanna i Stockholm med barnen, tills John hade hittat ett lämpligt hus åt oss i New Delhi? I största hemlighet föresvävade mig möjligheten att få ett jobb i Sverige. Jag kände en del folk i Stockholm, en tidningsredaktör, en litteraturkritiker, en författare, en förläggare, en konstnärinna. I Uppsala fanns min pappa H.S. Nyberg, professor i orientaliska språk, min bästa vän Suzannes mamma Ebba Blanck och min ungdomsvän Elisabet Hermodsson. Mina syskon var inom räckhåll. Med UD-bekanta kunde jag tala utrikespolitik. Intellektuella vänner fanns också. Barnen kunde gå i Tyska skolan i Stockholm. I Delhis skolor var det sommarlov. John tyckte att det var en utmärkt idé. Han for i förväg till Delhi. Barnen och jag hyrde en våning på Odengatan 13, tre trappor upp. Valter Wallin, vårt faktotum i Utmyrby, hjälpte oss med flytten. MarieLouise (Ise) och Felix var vid det här laget 11 och 9 år. Det första Felix såg genom fönstret i den nya våningen var den tyska flaggan, fastän med 9

Kahle_Att vilja sitt öde - trots allt.indd 9

2013-04-08 16:41


hammare och skära. ”Oj, det är DDR:s generalkonsulat”, utropade jag. ”Vi är Förbundsrepubliken Tyskland. Nu kan de se allt vi gör. De är östtyskar. Vi är västtyskar. Just nu har vi inga förbindelser, men det är ni som ska se till att väst och öst får goda relationer i framtiden.”

Nu var det 1968 Den 21 augusti 1968 invaderade Warszawapaktens trupper Prag och världen höll andan. Ryssarna lät östtyska trupper gå över gränsen till Tjeckoslovakien på Sovjetunionens begäran. ”En outhärdlig tanke”, skrev John från Delhi, ”att tyskar åter har överfallit Böhmen, visserligen östtyskar, men ändå tyskar. Det är som att vara tillbaka i det kalla kriget.” – ”Vilka drömmar vi hade vid Harvard om ett förenat socialt och demokratiskt Europa utan utländska trupper!” skrev jag till vår jugoslaviske kollega där. Barnen blev antagna i Tyska skolan. Jag gick ut och handlade. Jag lagade mat. Jag städade. Jag gick upp och nedför trapporna med kassar. Jämfört med Tjeckoslovakien är Sverige ett paradis, skrev jag till Sissela Bok i Cambridge. Men det fattas mänsklig värme och vänskap. Ingen ringde utom pappa. Ingen kom. Ingen hade tid. Inte jag heller. Var och en hade nog med sitt. På skrivbordet stod min nya elektriska skrivmaskin, inköpt i Amerika. När barnen somnat försökte jag erinra mig hur det var vid Harvard. Jag somnade av trötthet. Förläggaren frågade hur långt jag kommit. Museer och teaterliv var inte att tänka på. Det stockholmska kulturlivet förblev en hägring. Marie-Louise var sjuk och jag kunde sällan gå ut. På eftermiddagarna läste vi läxor. I barnens häften skrev läraren med rödpenna: Frau Kahle, ni måste övervaka barnens läxor bättre. Den amerikanska folkskolans guldstjärnor uteblev. Vi for varje veckoslut till landet och plockade äpplen. Kamrarna på övervåningen skulle göras om till sovrum. En öppen spis skulle inmonteras. Blommor vattnas, gräset klippas. Jag tvättade veckans tvätt, jag dammade och torkade golv. Takrännor inköptes och målades svarta, fönster spacklades och målades. Valter skötte höstsysslorna. Så småningom kom ett umgänge igång. Jag hade gett ut min första bok, en tysk antologi över nya svenska författare med en gedigen inledning. Genom det arbetet lärde jag känna Sivar Arnér och Lenke Rothman, Bengt och Margaretha Holmqvist, Artur Lundkvist och Maria 10

Kahle_Att vilja sitt öde - trots allt.indd 10

2013-04-08 16:41


Wine. Olof Lagercrantz kände jag redan. Alla dessa blev vänner för livet. Artur gav mig ett stipendium på 2 000 kronor ur sitt Leninpris för att jag introducerat ny svensk litteratur på tyska för första gången efter kriget.

Madame l’Ambassadrice På min 40-årsdag hade jag en liten mottagning i Stockholm med buffé och bad pappa komma för att lära känna några nya vänner och bekanta. Dit kom också den nyutnämnde Osloambassadören HichensBergström med hustru journalisten Marianne Höök, som jag mött på ett varuhus i Bagdad. Jag anade inte då hur viktig Marianne skulle bli för mig. Hon hatade livet ”under kristallkronorna” efter sin enda post som Madame l’Ambassadrice i Teheran och avskydde tanken på att spela samma krävande roll i Oslo. Hon hade fiender på UD på grund av sin fria inställning till mannens yrke; näringslivet hade problem med att hon skrev om saker som strängt taget inte borde komma utanför ambassaden. Jag skulle ju inte bli ambassadris, men situationen var densamma. Vi beslöt att skriva en dialog om att vara både journalist och hustru till en diplomat och publicera den i en intellektuell tidskrift som Ord & Bild. Min lust att följa med John till Delhi avtog ännu mer. Överallt i det svenska livet såg jag jämnåriga med intressanta yrken. Vad skulle hända om jag stannade i Sverige? Skulle jag kunna försörja mig? Jag var en främling här. Det var i tyska sammanhang jag hade en personlighet och en historia. Hur skulle det bli för barnen? Kunde jag lämna John ensam med all representation? Att överge hans yrke vore att överge honom. Ingen hörde min stumma begäran om ett jobb som kunde ha gett mig ett skäl att stanna i Sverige. Frestelsen och frihetslängtan kom av sig när John utan förvarning kom flygande till min födelsedag 18 september. Varför kunde han inte låta mig råda ensam över mitt liv denna enda gång? Han talade inte svenska än. Han passade inte in. Vår samvaro på Odengatan blev mycket riktigt disharmonisk. Barnen och jag trivdes bra. Nu kom han och ville bestämma allt. Med John i stan hann jag inte skriva på boken alls. Det jag skrivit tycktes dödfött. Jag kunde knappt komma ihåg Harvard. John lockade mig med olika hus han besett och berättade hur våra gamla indiska vänner längtade efter mig. 11

Kahle_Att vilja sitt öde - trots allt.indd 11

2013-04-08 16:41


John for och skuldkänslorna gnagde. Jag var nog en dålig mor. Jag skämde bort barnen, gav ut för mycket pengar, åt för mycket, träffade för mycket folk. Aldrig hade jag haft så mycket ansvar ensam. Det blir nog aldrig mer av mig än diplomathustru, tänkte jag. Jag får vara tacksam att jag är ens det. Min bästa ungdomsvän Suzanne kom från Norge för ett par dagar, men det var inte lyckat. Våra liv var alltför olika. Jag kände mig mera förtrogen med hennes mor Ebba. I Uppsala fanns Elisabet Hermodsson, som jag kallade Liss, men hennes första äktenskap hade tagit en sorglig vändning. Alla var så djupt inne i sitt. Marianne Höök hade sagt att hon skulle komma till mig. Hennes man ringde och sa att hon hade haft något slags kris, men var en person som höll sina löften, så hon skulle komma en annan gång. Jag anade att hon hade gjort ett försök att ta livet av sig. När hon kom, kröp denna eljest så eleganta dam upp i min soffhörna klädd i tröja, osminkad och med rufsigt hår, och så hade vi ett förtroligt samtal innan vi satte på bandspelaren. Vi satte fingret på alla de reformer som är genomförda idag, inte bara i den svenska men numera också i den tyska utrikestjänsten, men som de flesta tyckte helt obefogade då. Vi skulle båda två ha varit i en bättre position om vi hade varit diplomathustrur idag; vi skulle kanske ha varit diplomater själva. Marianne lät skriva ut vårt samtal för dyra pengar och lovade att erbjuda det till Ord & Bild. Istället för att skriva Ett år i Harvard åkte jag omkring och besökte gamla vänner. Min klasskamrat Elsa Cullberg hade gift sig med Örjan Lindberger och deras två söner var jämnåriga med mina barn. Ise och Felix fick lära känna sina svenska kusiner på Kihls gård samt Anna, dotter till min stridskamrat Margareta Toss. Felix hatade flickor. När Bengt och Margaretha Holmqvist var på middag med sin dotter Tove vägrade han att sitta med vid bordet. Ibland åt vi middag hos pappa i Uppsala. Kringflackandet blev jobbigt. Bilresan från Stockholm till Utmyrby tog två timmar på den tiden. Där föll äpplena och höstlöven måste räfsas. Hantverkarna kostade. På kvällarna läxläsning. Det var tufft för barnen att få kamrater. Felix och fyra andra pojkar hade slagit en mindre pojke och jag blev kallad till skolans rektor. Hemma gnabbades Ise och Felix. Om Ise och jag blev sjuka samtidigt stod allting still. Var det så här att leva i Sverige ville jag hellre leva med tjänstefolk och sol, började jag tänka. Istället för den pliktskyldiga Harvardboken bad mig Lars Bäckström att skriva om den amerikanska studentrevolten för Ord & Bild. Jag läste 12

Kahle_Att vilja sitt öde - trots allt.indd 12

2013-04-08 16:41


en bok av Franz Josef Strauss och en av Willy Brandt om fredspolitik. Om det inte blev någon bok om Harvard kunde jag åtminstone skriva understreckare. Förläggaren ringde bekymrad. Det går inte att skriva med det liv jag för, jag skriver boken färdig i Indien, lovade jag, och fortsatte att åka fram och tillbaka till landet, dra in värme, installera öppen spis och tapetsera kamrarna.

Längtan till solen Under tiden letade John efter vårt drömhus i New Delhi. Våra indiska vänner hade tagit emot honom som en förlorad bror. Diplomatlivet var svårt att uthärda efter Harvard, skrev John. När man hörde att vi inte ville bo i den diplomatiska enklaven utan närmare centrum, där indierna hade sina villor och våningar hade en kollegas fru sagt: ”Men då får ju era barn bara indiska barn att leka med!” De bästa simbassängerna var inte direkt förbjudna för indier men genom att de var privatägda var indier ändå utestängda. ”Du ska inte tro att du kan revolutionera diplomatlivet!” skrev John. ”Det enda vi kan göra är att hålla en egen stil.” Kanske vi har närmare vänner i New Delhi än i Stockholm, tänkte jag. Kanske livet ändå är bättre där. Tänk bara, sol! Hu, så jobbigt att vara ensam mamma utan hjälp i en mörk våning med hushåll och läxläsning och ett ofärdigt hus på landet. Hur kunde jag ens tänka mig att tvinga barnen att stanna i den stränga Tyska skolan, när den amerikanska skolan i Delhi antagligen var lättare att ha att göra med? och i det dystra svenska känsloklimatet, när man kunde få vara i det mänskligt varma Indien? En dag satt jag och åt filbunke med bokförläggaren från det riktigt stora förlaget (alltså inte konkurrenten som jag skrivit kontrakt om den amerikanska boken med). Han hade förstått att jag hade planer på att skriva en bok om Indien. Vi kom bra överens och han erbjöd mig stipendium och förskott om jag ville genomföra detta. Jag hade ju flera år på mig att samla material. Boken om Harvard måste jag avsluta först, förklarade jag. Han blev lite misslynt, men hos mig väcktes naturligtvis ändå lusten att kasta mig in i livet i Indien igen. Det skulle ju få en mening! Jag tyckte synd om John som liksom bibelns Jakob måste tjäna sju år för Lea i det heta Indien. Han hade funnit det hus som jag ville bo 13

Kahle_Att vilja sitt öde - trots allt.indd 13

2013-04-08 16:41


i. Det var egentligen för litet, men ägarinnan hade åtagit sig att bygga ut det så att det skulle passa oss. Det hade tagit hela hösten. Huset låg centralt i New Delhi vid de stora avenyerna och var omgivet av en stor trädgård. Han avrådde oss bestämt från att komma ut före november. Utan bil, hus och möbler skulle vårt familjeliv bli trist. Möblerna skulle komma den första december. ”Vad du än vill göra i Sverige, så avsluta det medan du är där. Indien är en annan värld som omedelbart slukar en med hull och hår. Det är otäckt varmt och fuktigt och hotellmaten blir tröttsam i längden.” Artikeln om den amerikanska studentrevolten måste förkortas från 45 till 12 sidor, sa redaktören för Ord & Bild. Min svägerska Ottonie tog emot barnen på Värmdön medan jag satt hemma hos pappa i Uppsala och strök ner medan pappa lagade mat och diskade och förbjöd mig att torka disken. Pappa hade tröttnat på att äta ute och var fin på att laga mat av halvfabrikat. När artiklarna var klara satte vi oss ned och talade om den bysantinska bakgrunden till Ekelöfs dikter, om de kristna nestorianerna i Östpersien på Zarathustras tid, visade hur man handskas med olika tideräkningar, begrundade Andrej Sacharovs tankar över världens framtid eller ryste över det ryska fyndet av Hitlers förkolnade lik; pappa prenumererade på Die Zeit och följde med sin tid. Mogenhet, med det ordet avslutade jag förra delen av mina memoarer. Men det var inte mognad som fick mig att resignera och ställa upp som diplomathustru igen. Jag följde minsta motståndets lag, bekvämlighetens kallelse och mina egna själviska motiv. Jag vill inte kalla det osjälvisk kärlek, men John och jag hörde helt enkelt ihop. Jag hann inte underrätta Marianne, jag skulle skriva från Delhi att vi fick publicera vår dialog senare. Den tycktes mig i detta ögonblick både världsfrämmande och olämplig. John hade lovat mig största möjliga frihet i Delhi. Vi bestämde att barnen skulle flyga tidigare, så att jag kunde avveckla vårt svenska liv. När jag surrade fast dem i flygstolarna på Lufthansaplanet kunde jag inte fatta att jag släppte iväg dem ensamma och brast i gråt. Ungarna tröstade mig, gråt inte mamma, du kommer snart över det! Jag for hem till pappa och avslutade mina tre artiklar och postade dem till Svenska Dagbladet. Efter ett infernaliskt jäktande, som gjorde min pappa orolig, äntrade jag flygplanet till Delhi med flera lådor böcker och hushållsattiraljer, vars frakt kostade mig hela det stipendium jag fått av Artur Lundkvist. Jag vände ryggen åt det Sverige där jag hoppats få stanna och som inte begrep att det borde ha hållit mig kvar! 14

Kahle_Att vilja sitt öde - trots allt.indd 14

2013-04-08 16:41


Välkommen till New Delhi! Mottagandet på Palam Airport i New Delhi dagen före julafton var storartat. John var överlycklig och barnen jublade. Jag behängdes med kransar av ringblommor av en delegation från ambassaden och en gosse från India Tourist Office hängde på ännu en krans. Vår tjänarstab kom blygt fram och bekransade mig ytterligare och längst bort stod mrs Mehta, den indiska husföreståndarinna som John anställt för att jag skulle slippa hushållet och få sitta och skriva. ”Hon är en ögontjänare!” viskade Felix i mitt öra. Vad nu då? tänkte jag. Vi for direkt till våra vänner Verghese för att sjunga julsånger. Jamila kom emot oss med samma bländande leende, för stora örnnäsa och kuttrande röst och som alltid med en vit jasmin i håret. Hennes man George hade blivit chefredaktör för Hindustan Times. Jamilas vackra äldre syster Leila var lika översvallande; hennes man Victor Shukla hade varit indisk pressattaché i Karachi på vår tid. Alla drack varm punsch. Där stod vi, sikher, kristna och hinduer och sjöng Christmas carols med full hals. Från taket hängde girlander och ballonger. Det kristna julfirandet i det postkoloniala Indien var enligt engelsk sed, men familjerna Verghese och Shukla var syriska kristna eller tomaskristna. Så kallades den folkgrupp som kristnades i Kerala av aposteln Tomas fyrtio år efter Jesu död och trehundra år innan Rom blev kristet. I vårt nya hem på 20, Prithvi Raj Road var Himalayagranen redan klädd. John hade med tjänarnas hjälp ställt allt på plats, barnen hade bakat ett pepparkakshus och av degen skurit ut alla våra namn i bokstäver som låg vid varje jultallrik, och med våra gamla slöjdade ljusstakar såg det ut som överallt på jorden där vi firat jul. Ise och Felix tyckte det var kul med julafton i 18 graders värme men på kvällen huttrade vi i de vitkalkade rummen med stengolv, och i badkaren blev det sällan mer varmvatten än som räckte till ett sittbad. På själva julafton kom ett tåg av ormtjusare, trollkarlar, mattförsäljare, handläsare och ormskinnsförsäljare och erbjöd sina tjänster. De hade hört att en memsahib anlänt. När mörkret föll, granen var tänd och John skulle läsa julevangeliet på tre språk kom en kvartett indiska jultomtar i röda luvor och vita skägg förbi och sjöng Silent Night. Sen släppte tjänarna in en tokig poet som spelade pajas och pratade gallimatias framför granen. Jag var tillbaka i Indien, landet utan privatliv. Landet där vem som helst kan komma när som helst och vad som helst kan inträffa. 15

Kahle_Att vilja sitt öde - trots allt.indd 15

2013-04-08 16:41


Att vår gran hade levande ljus var nytt för indierna, trots att deras ariska förfäder dyrkat eld och ljus; deras julgranar hade kulörta elekt­ riska ljus. Moeena Roy satte sig så vackert vid den tända granen med sin man Sunil Roy; hon muslim, han bengalisk katolik, båda indier. Suníl hade varit diplomat i Warszawa och New York och var nybliven chef för India Tourist Office. Moeenas mor hade dött i Karachi och snart skulle hennes far Sarhán flytta till Delhi. Suníl hade utverkat uppehållstillstånd för honom, trots att han vid Indiens delning valt Pakistan och haft en hög ställning där. På Menlösa barns dag firade vi min frånvarande pappas födelsedag genom att bjuda hem alla familjevänner, därtill Jamilas och Leilas pappa, som var det närmaste en bibellärd man och teolog vi kunde uppbringa i de mångfaldiga religionernas Delhi. John och jag hade övernattat hos ärkediakonen Barakatullah och hans hustru i Amritsar när vi först kom till Indien 1953. Han kom från en shiitisk familj och hade i sin ungdom konverterat från islam och blivit evangelisk-luthersk präst. Vi kallade dem liksom familjen Nanaji och Naniji, morfar och mormor, och kom att betrakta dem som våra indiska föräldrar. På juldagen hade jag lärt känna våra närmaste grannar Suraj och Sita Nanda, hinduer av vaishyakasten (där man ofta sysslar med företag och handel); de kom på visit med en silverbricka. Detta var den märkliga Sita, som tillsammans med John hade gjort ett beboeligt hem av det rätt förfallna koloniala huset med vita pelare. Sita var liten som en fågel. Ändå förstod man att hon var den stora i detta äktenskap. Jag älskade genast det hus Sita berett åt oss. Litet men med underbart läge, ståtlig uppfart och väldig trädgård med prunkande rabatter. Mitt arbetsrum låg mitt i huset. Böckerna var uppsatta av tjänarna (i storleksordning!) och klädde alla fyra väggarna utom perspektivfönstret som vette mot trädgården. Här skulle jag sitta och skriva! Huset hade ett sällskapsrum, en matsal och tre sovrum men varken vind eller källare. I flera veckor rörde sig hantverkare och målare i huset med färghinkar, stegar, fönsterglas och verktyg. På verandan satt länge en man med basedowska ögon och sydde gardiner: indiskt råsiden för salens långa fönster som skyddades mot hetta av bastpersienner, så kallade chicks som gjorde rummen grönskimrande. Alla ljud i huset hördes. Varje rum hade dörrar ut mot trädgården; det fanns ingenstans dit man kunde dra sig tillbaka. Det knackade och en massös uppenbarade sig, en kristen kvinna med fyra barn och en arbetslös man. Alltså lät jag henne massera mig. När hon ville bada mig 16

Kahle_Att vilja sitt öde - trots allt.indd 16

2013-04-08 16:41


också sade jag bestämt ifrån. Hårklipparen måste tillfredsställas. Alla ville erbjuda en sina tjänster. Med ordet jämlikhet skallande i öronen efter Sverigehösten var jag tilldelad rollen av en bwana som i Sara Lidmans Kenyaroman. Här fanns bara två roller: tjäna eller betjänas. Sara var den enda som förstod mina kval. Här skulle representeras! Det fanns ingen professionell catering och hotellen var för dyra. Det var jag själv som med hjälp av min personal skulle ge middagar, luncher och mottagningar för tyska och indiska företagare, affärsmän, högre ekonomiska tjänstemän, ministrar, politiker, tyska och svenska resande och internationella vänner samt personer ur det kulturliv vi också ville tillhöra. Och jag hade inte gått på Fackskolan för huslig ekonomi i Uppsala. Men sådana var villkoren. Att inte bo i diplomatiska enklaven och aldrig ha en Mercedes var två av våra föresatser, vad än tyska affärsmän sade om att vi körde en brittisk Austin. Vi trodde att vi skulle kunna undvika andra diplomater men fann snart att Turkiets, Australiens, Rumäniens och Förenade Arabemiratens ambassadörer bodde inte långt ifrån vårt hus. Vår trädgårdsmur skylde oss från kontakter som vi senare gärna upptog. Det var på tiden att vi kom igång. Det hade tagit fyra månader att bygga om vårt hus, det tog sju månader innan vi fick telefon, men då kunde vi äntligen börja leva normalt. Johns medarbetare, fyra utbildade ekonomer, hade anlänt med sina familjer samtidigt som vi, och alla var i färd med att hyra hus, vänta på möbler, bil, elektriska fläktar, varmvattenberedare, elektrisk spis, luftkonditionering, beställa konserver och viner från en tysk frihamn, leja personal, skola in sina barn, sätta sig in i arbetet och sköta sin del av representationen. Vi avundades britterna och svenskarna som hade statligt inredda våningar för sina ambassadtjänstemän. Men tyskarna ansåg att en hemtrevlig och personlig atmosfär skulle förhöja gästfrihetens behag. Alla vi fruar var inställda på att hjälpa våra män och hade vant oss vid att betrakta hans yrke som en gemensam uppgift vare sig vi ville det eller inte.

Tjänsteandarna I Indien kallas alla som tjänar någon eller något ’servant’. ”I am the first servant of India”, sade Nehru. ’Tjänare’ låter negativt i en kultur som har avskaffat tjänandet i positiv bemärkelse. Men det är det ord jag 17

Kahle_Att vilja sitt öde - trots allt.indd 17

2013-04-08 16:41


kommer att använda. Säger jag ”personal” så är det ett ord som införts senare, en anakronism. Indien är ett land där alla tjänar alla, och ordet servant användes av alla i dagligt tal. Det hade ingen föraktlig biklang. Så småningom lärde jag känna de tjänare som John anställt: Chote Lal, Rukmini, Narain Singh, Atrab och dhobin (tvättaren). De hade jobbat hårt för att få allting klart. Felix hade redan bekantat sig med dem och uppehöll sig gärna vid deras huslänga bakom trädgårdshäcken. Så fort han kom hem från skolan gick han ut i köket, tittade i grytorna och frågade kocken ”Vad får vi till lunch idag?” Kocken Chote Lal var egentligen cook-bearer (butler) men ville gärna bli ordinarie kock. Han var hindu av sudrakasten. Rukmini var hans andra hustru; den första hustrun bodde tillsammans med dem i deras lilla krypin. Rukmini hade ansvar för barnens rum och kläder och allt som rörde Ise. På gräsmattan arbetade våra två trädgårdsmästare, malis, på huk. Den ene rensade ogräs och den andre sopade bort de fallande vinter­ löven med en sopborste. De var så små och magra att den ene lyfte spaden med ett rep och den andre höll i skaftet när de grävde i rabatterna. De kom och gick när de ville och gjorde aldrig väsen av sig. Felix hade blivit vän med vår sjuttonårige chaufför Ghulam, en ung muslim från Kashmir som hade både familj och en egen identitet. Få utlänningar satt själva vid ratten i Delhis vilda trafik. Och en chaufför behövdes för att hämta saker och uträtta ärenden i den vidsträckta staden. Tvättaren, dhobin, använde badkaret, sedan den tvättmaskin vi tagit med oss genast gått sönder, men stortvätten tog han med sig till Dhobi Ghat, ett vattenhål där otaliga dhobis låg och skurade kläder. Inga indier hade tvättmaskin, det skulle ha gjort tvättarkasten arbetslös. Rukmini strök tvätten som dhobin avlämnade två gånger i veckan. Var han bodde visste ingen. Soparen Atrab var som alla sopare kastlös och oberörbar och kunde inte bo tillsammans med de andra. Han tycktes ligga på golvet med en trasa framför sig varje gång man kom in i ett rum, liksom för att man skulle få känna sig riktigt vedervärdig som utsugande arbetsgivare. Högt över dem alla, inte minst i egna ögon, stod nattväktaren Narain Singh, kallad Sardarji, en ståtlig sikh i turban och soldatuniform. Med hostningar och hårda stötar i stenläggningen med sin långa stav väckte han oss ur vår sömn men visade att han vakade över vår säkerhet. Under fem år i Karachi hade vi haft ett fint förhållande till våra kristna goanesiska tjänare Francis och Mistri och en muslimsk chaufför. Feodalt kanske, men varmt och mänskligt. Francis spelade till och med en roll 18

Kahle_Att vilja sitt öde - trots allt.indd 18

2013-04-08 16:41


i en av mina teaterpjäser. I Bagdad var tjänarna skäggiga irakier som utstrålade muslimsk manlighet och överlägsenhet men inte bodde på vår tomt, aldrig stannade längre än de hade lust och aldrig kände sig undergivna, och som man både kunde bli arg på och skämta med. Att överallt se dessa hunsade, ängsliga indiska tjänare bocka, buga, stå i givakt och vänta på order var ohyggligt pinsamt, hur jag än försökte att hitta en lugn och lagom auktoritär ton. I ett land där hälften av alla invånare var utan arbete var det gammal sed att anställa så många tjänare som man kunde betala. Även på grund av kastsystemet måste de vara så många. Och vi hade ett representativt jobb. Efter några veckor hade jag lärt känna dem individuellt och även de slappnade av. Men att vara deras arbetsledare var också ett jobb, och jag ville ju skriva på dagarna.

Mrs Mehta Mrs Mehta som John hade anställt före min ankomst hade i uppgift att leda denna tjänarstab för att jag skulle få sitta och skriva. Det var ett högst ovanligt arrangemang. Mrs Mehta var från Burma. Där hade hennes man som var affärsman dött och den burmesiska staten hade beslagtagit familjens förmögenhet. Hon hade tagit jobbet hos oss för att kunna försörja sina båda pojkar som gick i skola i Calcutta. Men ännu efter ett par veckor hade jag sällan tillfälle att sitta ostörd vid mitt skrivbord. Mrs Mehta hade en mellanställning mellan personalen och mig. Tjänarna var ovilliga att ta order från henne. Hon ansåg att hennes roll var att ge order och inte att göra något själv. Kastmässigt stod hon över dem. Hon ville inte tappa ansiktet inför dem. Hon talade i en befallande ton. ”Idhar ao, de-do, le-jao, dekiye, jaldi-jaldi! Kom hit, ge mig, ta hit, titta, skynda skynda!” Mot mig var hon servil, hur mycket jag än förklarade att vi skulle vara som systrar. Hon svepte genom rummen i sin sari, vände högra handen vid handleden, med ringfingret och pekfingret ihop och svarade på allt jag sade ”Why not?” eller ”Correct”. När jag stod på en stege för att fixa en gardin och bad henne ge mig en sax som låg på bordet intill, ropade hon in Chote Lal från köket och bad honom räcka henne saxen som hon sedan räckte till mig. Så rädd var hon för att förlora sin auktoritet. Och hon hade rätt från sin synpunkt. Kastsystemet sitter djupt i alla indier. När soparen var sjuk tänkte jag 19

Kahle_Att vilja sitt öde - trots allt.indd 19

2013-04-08 16:41


sopa själv med soparens kvast, men den hade Atrab tagit med sig till sitt eländiga bhangikvarter och våra egna sopborstar hade vi lämnat hemma. Jag borde ha haft med mig moppar, gummitrasor, tavelspik, hushållspapper och andra moderna städgrejor till Delhi. Men en memsahib skulle förlora i respekt om hon plötsligt började sopa och städa. Det blev större och mindre konflikter. Vilken plats skulle mrs Mehta inta vid bordet? Hon förestod hushållet men jag var värdinna. Hon skulle bestämma allt i hushållet men personalen kom ändå till mig om jag satt i mitt arbetsrum. Hon kunde inte ta ifrån mig att vara värdinna när vi hade tyska och utländska gäster. Allting cirkulerade omkring mig, jag fanns ju alltid mitt i huset, hörde allt och såg allt, samtidigt som jag satt och skulle försöka skriva en bok om Amerika. Dessutom började tjänarna intrigera mot henne. Jag kom ihåg vad Felix viskat på flygplatsen: ”Mrs Mehta är en ögontjänare.”

Självrannsakan 1968 Året gick mot sitt slut. Vad hade jag uppnått ur arbetssynpunkt? Tre misslyckanden! Manus till boken om Harvard som enligt kontrakt borde ha varit inlämnat på nyåret var långt ifrån färdigt. Amerika verkade längre bort än någonsin. Vad hade hänt med de recensioner om tyska politiska problem som jag skrivit så febrilt före avresan? Den 4 januari fick jag dem i retur! ”Får jag föreslå dig att bunta ihop de tre böckerna och göra en rätt kortfattad anmälan?” skrev min vän utrikesredaktören Lacke Tunberger. ”Men du ska inte bli ledsen. Anledningen är smickrande för dig. Du kan lika mycket, i många fall mycket mer om Tyskland än de författare vilkas böcker du anmäler.” Roligt men dock ett misslyckande. Det tredje misslyckandet rörde en amatörfilm som jag gjort på egen hand för åtta år sedan i New Delhi. Den handlade om en indisk skolflickas dagliga liv. Rektorn för Modern School, vars elever hade varit med i filmen, hade bett att jag skulle förevisa den. Indiska vänner och bekanta som hjälpt mig, särskilt familjen Gujeral, vars dotter Kushla jag fått låna för huvudrollen, kom ständigt med samma fråga – när får vi se filmen? Det hade varit roligt att kunna visa den så här långt efteråt. Det var bara det att det inte fanns någon film! Jag hade aldrig fått en kopia, trots att jag flera gånger bett producenten om det. På förfrågan hade producenten svarat att jag kunde vara lugn: ”Ert 20

Kahle_Att vilja sitt öde - trots allt.indd 20

2013-04-08 16:41


material och ert filmmanus ligger orörda och utan att ha redigerats.” Men filmen skickade han inte. John skrev ett officiellt brev och när han inte fick svar bad han vår pressattaché att skriva å tjänstens vägnar: ”Det skulle vara positivt för vårt kulturarbete om fru Kahles film kunde visas, eftersom viktiga personligheter som Jawaharlal Nehru förekommer i den och vissa medverkande som nu är vuxna skulle vilja återse sig själva som barn.” Äntligen svarade producenten att min film var sönderklippt och att vissa sekvenser använts i hans egna filmer om Indien, som jag gett honom idén till. ”Tyvärr är det omöjligt att vaska fram era filmremsor ur massan av spillklipp.” Det hela upphörde aldrig att vara retfullt, för jag fick frågor om filmen så länge jag var kvar i Delhi. Att göra den hade inte varit ett lätt jobb. Det betydde ännu ett slut på min förhoppningsfulla ungdomsdröm om att bli filmregissör och jag kände mig dessutom utnyttjad. Men nu var det nyårsafton och allting kändes hoppfullt. Från Delhis Zoo, inrättat av den store Hagenbeck i ett gammalt fort nära oss hördes lejonen ryta om nätterna. Det var både lockande och hemskt. Vi skulle kanske aldrig få se lejon eller tigrar i djungeln, men vi hade en av världens främsta zoologiska trädgårdar inom räckhåll. Det går inte en dag i Indien utan att man har sällskap med en flock apor, langurer, hundar och katter, kråkor och rovfåglar, med allt från fladdermöss och ormar till elefanter. Fåglar flyger och sjunger vart man går. I Indien är djur lika viktiga som människorna. Efter nyårslunchen ville barnen fara till fortet Purana Qila, där tvåtusen asiatiska djurarter lever i naturlig omgivning. I Indien slingrar sig naturen och kulturen om varandra som lianer i djungeln. Man träder genom kejsar Jehangirs port och för blicken öppnar sig efterbildningar av alla indiska landskap, öknar, savanner… Efter att ha stiftat vördsam bekantskap med en vit tiger och en ännu vitare noshörning och lockat fram djurens konung lejonet ur sin sömn styrde John vår Austin ut på landet, där vi trängdes med bufflar, åsnor, getter, får, kor, oxspann och all sorts organiskt liv på vägen mot Agra. Vi hade lovat barnen att skåda Taj Mahal i fullmåne. Från Lauries hotell (det enda som fanns) begav vi oss vid midnatt till en av de persiskt inspirerade trädgårdar med vattenkonst och fontäner som mogulkejsarna anlade. Återigen en välvd port och som i en drömsyn svävade det vita marmortemplet fram ur floden Jamunas töcken. 21

Kahle_Att vilja sitt öde - trots allt.indd 21

2013-04-08 16:41


En vattenfylld kanal av marmor omgiven av cypresser ledde blicken upp mot ett mausoleum som griper både genom sin fulländade skönhet och sin innebörd av hyllning till en älskad hustru, palatsets utvalda, Mumtaz-e-Mahal. Till och med Felix stod tyst. I mausoleets inre härskade tystnad under de vita valven, en upphöjd känsla av att allt är frid och avslutat. Mumtaz-e-Mahal dog i sin fjortonde barnsäng och vilar här omgiven av medlemmar i sin familj. De liggande gravstenarna av marmor bär tecknet av den avlidnes kön, en penna för en man och en skrivtavla för en kvinna, med en smal rand av blomsterintarsia runt omkring. Inga namn, inga bilder, bara persisk kalligrafi, arabesker och tunna slingor av ängsblommor inlagda med ädelsten och Koranens arabiska ord i skönskrift. Vi gick längs murarna på spöklikt belysta trädgårdsgångar. Våra steg ekade i tystnaden. Det var inga andra än vi där. Man hörde hundskall och avlägsna skratt. Vi satte oss på en kall stenbänk, tätt sammanslutna. Vattnet glänste i månskenet. Cypresserna speglade sig. Detta var barnens första upplevelse av den islamiska konstens och arkitekturens abstrakta skönhet. Men vi måste berätta för dem att allt inte var romantik. Där fanns också grymhet och blodtörst, som i den europeiska renässansen. Shah Jahan, som reste detta minnesmärke till sina barns mor, lämnade Agra 1647 för att bygga en ny huvudstad, Shahjahanabad, som vi kallar Old Delhi med det Röda fortet i centrum varifrån stormogulernas indiska rike styrdes i 300 år. Och när det var som störst, berättade vi, täckte det vad som idag är nästan hela Indien, hela Pakistan och större delen av Afghanistan och var nära att omfatta hela Centralasien. Varför tog det slut? undrade Felix. John funderade. Att det tog slut berodde nog på härskarnas arrogans och mänskliga begränsning, på familjefejder och historiens slump. Utan skrupler mördade man fäder, bröder, söner, systrar för maktens skull. Shah Jahan hade själv mördat två äldre bröder och deras söner. Fyra av hans söner och tre döttrar överlevde och kämpade om makten. Tronföljaren var Dara Shikoh, lika konstnärligt lagd som hans far varit i sin ungdom, intellektuellt nyfiken, öppen och humanistisk. Han var sufier som läste hinduernas heliga skrifter i en tid då många muslimska härskare förstörde hindutempel. Många diktare har skrivit om honom. Först gynnade Shah Jahan sin favoritson Dara Shikoh och skickade den tråkige tredje sonen Aurangzeb långt ned i Sydindien på krigsstråt. Men Dara Shikoh ville störta fadern från tronen och hans inflytande växte. 22

Kahle_Att vilja sitt öde - trots allt.indd 22

2013-04-08 16:41


Då lade sig döttrarna i maktstriden. Den ena, Roshanara, hade ett nätverk av spioner som verkade för Aurangzeb. De andra, Jahanara, stod Shah Jahan nära och var den som byggde Chandni Chowk, huvudgatan i Shajanabad som vi trampar på än idag. Kvinnorna har haft stort inflytande bakom kulisserna i den muslimska världen och har inte bara varit förtryckta. Nu lystrade Ise. Till slut bröt ett krig ut mellan de fyra bröderna, två mot två, där Dara Shikohs sida förlorade. Under fälttågen mördade Aurangzeb alla sina tre bröder och satte sin far Shah Jahan som fånge i Röda fortet och lät kröna sig själv till imperiets härskare. Föreställ er den gamle Shah Jahan sitta där som sin sons fånge i ett torn i Agra Fort varifrån han under resten av sitt liv kunde betrakta sin hustru Mumtaz-e-Mahals grav. Nu har ni fått höra vad det blev av några av hennes många barn. Jag fryser, sa Felix. Låt oss gå hem till hotellet. Vi gick längs murarna på mausoleets bortre sida. Våra steg ekade åter på den av månen kallt belysta marmorbeläggningen. Trots sin grymhet var dessa härskare oerhört förfinade, sa jag. Ni kommer under er tid i Indien att få se många prov på deras kärlek till böcker, konst, poesi, sång, musik och dans, miniatyrmåleri och arkitektur. Varje steg i Delhi kommer att påminna om mogultidens storhet. Hm, sa Felix. På nyårsdagen kände jag mig obeskedlig som i mitt första brev hem beklagat mig över de många tjänarna och det besvärliga hushållet och alla störningar omkring en hela tiden. Tjänarna är överansträngda tänkte jag, efter Johns hets om att allting måste vara färdigt till den heliga memsahibs ankomst, skrämda av Johns enorma arbetstakt, stressade av pepparkakshus, julbord och julgran, ljusstakar med levande ljus och andra konstiga påhitt. De var känsliga och ängsliga att inte kunna vara oss till lags. Förlösningen kom när jag brast ut i skratt en dag när allting gått på tok. Då började tjänarna skratta med. Till slut skrattade vi så tårarna rann.

Johns uppdrag i Delhi John var chef för ambassadens handelsavdelning. Han var inte ekonomisk expert och delegerade genast allt han kunde till sina medarbetare. Handelsutbytet mellan Indien och Tyskland var det största efter Sovjetunionen och USA, därnäst kom Storbritannien. Ekonomiskt bistånd 23

Kahle_Att vilja sitt öde - trots allt.indd 23

2013-04-08 16:41


stod högt på schemat. Just nu var det aktuellt att med tyskt tekniskt bistånd vidga det indiska tv-nätet. Det fanns bara en kanal på den indiska televisionen och den sände jordbruksprogram, som bara kunde ses i Delhi med omkrets. Tyskarna hade med regeringens samtycke redan inrättat en försöksstation i Poona. Johns kollega från Harvardtiden, K.K. Das, hade utnämnts till statssekreterare i indiska industriministeriet. När han kom på visit på nyårsdagen hoppades John att han skulle vilja samarbeta om en snabb utveckling av televisionen. Istället visade sig ”Kejkej” vara helt emot införandet av indisk tv med hjälp av utländskt kapital och expertis. Därvid stödde han sig inte bara på Mahatma Gandhi utan även på ekonomen Kuznets som han forskat om vid Harvard. Även om det skulle ta tjugo år ville Indien utveckla sin egen tv med apparater made in India och utan varje inblandning utifrån, hävdade han, och det blev också den indiska regeringens politik. Vår vän George Verghese var däremot övertygad om att radio och tv måste utnyttjas av de nationella och statliga regeringarna för att överbrygga det massiva kommunikationsgapet mellan stad och land. Han ville kalla sig utvecklingsjournalist med uppgift att skriva om kampen för att modernisera den indiska ekonomin och det indiska samhället. ”Man ska rapportera för att förbättra den vanliga människans livsvillkor och få samhället att erkänna mänskliga rättigheter både i toppskiktet och i samhällets djup”, sa han. Det var annat än den politiska rapportering som hade fyllt tidningarna före självständigheten! Indiens tidningar talade till eliten och den bildade klassen och det gällde också Times of India som George arbetat för. Just idag tillträdde George sitt nya jobb som chefredaktör för Hindustan Times. Dess läsekrets måste få veta något om Indiens fattiga och underprivilegierade och göras intresserade av livet i fabriker och på bondgårdar. Han och Jamila hade tittat in efter att ha varit på en intim avskeds­ lunch hos Indira Gandhi. I tre år hade George varit Indira Gandhis pressekreterare och var inte blind för regeringens brister. Det var frånvaron av klara mål och perspektiv, arbetslöshet, höga priser, knapphet och gäckade förhoppningar som gav upphov till cynism och våld, men hans grundtes var att Indien skulle kunna möta 1970-talets utmaningar om man följde hans ”Agenda for India”, en artikelserie som började publiceras i Hindustan Times denna dag. Han hoppades att den skulle ”återställa en känsla av nationell målmedvetenhet och 24

Kahle_Att vilja sitt öde - trots allt.indd 24

2013-04-08 16:41


idealism, ge hopp till de fattiga och inspirera de unga”. ”Indien måste hinna ifatt överflödsländerna. Bara för att vi inte skär halsen av varandra tror folk att ingenting händer här. Vi har en evolutionär revolution”, sa Sunil Roy, som också kom förbi på nyårsvisit. Som om man inte skar halsen av varandra på många ställen i Indien just nu! tänkte jag. I Bombay hade terroristerna i Shiv Sena iscensatt ett blodbad för att man inte kunnat ena sig om huvudspråket i Maharashtra. I Indien var makten över modersmålet en fråga på liv och död. Inför Gandhis dödsdag ställdes krav om att införa hindi som nationellt språk. ”Om Indien ska vara till för de svältande och analfabetiska miljonerna, för kvinnor och kastlösa, så är hindi det enda möjliga allmänna språket”, sa Sunil. George var en bra vän att ha, med stor integritet, modern i sitt tänkande. Också utrikespolitiskt talade han med förnuftets röst. Man fick klara och rediga svar på sina frågor, inte ideologi. Han och Jamila hade just flyttat med sina två pojkar från sin statliga bostad till en våning bland ruiner från en av Delhis sju gamla städer.

Livet, en satir Äntligen kunde jag sitta i mitt arbetsrum och skriva. Men det var inte böcker och artiklar jag skrev, det var bjudningskort och placeringskort och gästlistor och tackbrev. Våra bjudningskort skulle inte vara i den snirklade diplomatiska stilen utan i våra tyska slottsvänners diskreta tryckskrift. Vi hade många omvända snobbismer. Lux Horstmann, vår bästa tyska väninna, hade lovat att leverera saker från Bonn; hon bodde strax utanför staden i sitt slott Allner. Tyger för skräddaren i basaren, puder, läppstift, krämer, trycksaker. Allt. Flera viktiga delegationer väntades i januari. Till dess borde gardinerna vara uppsatta och sofforna klädda med tyg från Svenskt Tenn. Tyvärr hade Svenskt Tenn skickat tyget med båt och inte med flyg så det kom inte fram förrän i februari. En strid ström av folk rörde sig genom huset. Indiska vänner och väninnor tittade in vid de flesta tider på dygnet. Chote Lal visade inga högre prov på matlagningskonst, och vi väntade en stålminister och en finanssekreterare och två viktiga företagsledare på middagar och luncher och mottagningar och sightseeingturer. Man slapp bära, städa, köra och hämta, men var upptagen med att organisera, överlägga, och inspektera. 25

Kahle_Att vilja sitt öde - trots allt.indd 25

2013-04-08 16:41

9789100122867