Nystart

24/25

POL| MAGASINET #1

REDAKTIONEN

PROLOG

Ungefär halva höstterminen har i skrivande stund avklarats och många av er läsare har säkert blivit kallade för “reccar” under hela denna tid, en förkortning av det latinska ordet recentior som betyder att något är “nyare”. Att kalla förstaårsstudenter för recentiorer är etablerat Uppsala-lingo, medan andra svenska universitet vanligtvis använder olika synonymer för “nolla”. Jag föredrar personligen termen recentior – dels för att det inte låter lika respektlöst som att bli kallad för nolla, och dels för att jag tycker att det är en fin tanke att Uppsala och UPS fylls på med “nytt” vid denna tidpunkt varje år.

För många av er reccar är nystarten uppenbar. Hur ni både överlever och maximerar den omställningen får ni ta del av – helt gratis – några sidor längre fram. Det är dock inte den enda nystarten värd att nämna; I denna upplaga av polmagasinet hörs också rösterna från två nytillsatta statsråd och hur de ser på sina respektive områden inom politiken, vår alldeles egna Nordamerika-korrespondent rapporterar till oss om USA:s sinnesrörelse precis innan presidentvalet, och vad Polkand spår om valet presenteras även som en liten godbit.

Mycket gott väntar på följande tidningsuppslag – så spänn fast dig i fåtöljen och njut av starten på detta tidningsår!

Anges Ericsson

ANSVARIG UTGIVARE

Nina Selroos

CHEFREDAKTÖR

Alma Wallin

Polmagasinet är en politiskt obunden tidning som publiceras av Uppsala Politicesstuderande. Redaktionen förbehåller sig rätten att redigera insänt material och har inget ansvar för ej beställt material. Uttryckta åsikter är skribentens egna och representerar inte nödvändigtvis tidningens ståndpunkt.

Har du frågor eller idéer? Mejla polmagasinet@uppsalapolitices.se

Tryck: Tregrad & Dekor AB, Uddevalla 2024

FORMGIVNING: Nina Selroos, Agnes Ericsson | ILLUSTRATIONER: Celine Agesand, Amanda Orre, Elias Sartorius, Elin Wallin | FOTON: Ninni Andersson, Lawrence Jackson, Magnus Liljegren, Mikael Wallén | OMSLAGSBILD: Elin Wallin

Alma Wallin

Hanna Hadzalic

Elias Sartorius Amanda Orre

VALET PÅ ANDRA SIDAN ATLANTEN MIKAEL WALLÉN

EUROPA

ALMA WALLIN

KORRIDORSLIVET

ORDFÖRANDE ORERAR

Kära vänner!

Har ni hört hur löven prasslar när ni korsar Ekonomikumparken? Hösten är här, och när jag kastar en blick ut genom fönstret under föreläsningen upptäcker jag att eftermiddagen redan har blivit nattsvart. Tiden går, och visst är det vackert? Aldrig är förändringen så påtaglig som under dessa månader, när löven byter färg och mörkret smyger sig på, lite tidigare för varje dag. Hösten får mig varje år att stanna upp och reflektera, och just denna höst dras mina tankar till UPS-familjen. Hur vi, likt årstiderna, har utvecklats och förändrats tillsammans.

Låt mig ta det från början. Mina första månader i Uppsala var lite som insparkens tema, ”Destination unknown” – jag fick ofta stanna upp och fundera över vart jag var på väg. Uppsala var som en virvelvind, och jag följde med i dess svängar, sa ja till allt och sov alldeles för lite. Allt kändes som fyrverkerier, som glitter. Det var fantastiskt att äntligen kunna forma mitt liv som jag ville och skapa min egen vardag.

Men det var också skrämmande. Att bo ensam visade sig vara en utmaning, och jag förundrades över hur tomt ett korridorsrum på 13 kvadratmeter kunde kännas. Det var en märklig känsla att komma hem till tystnad i stället för min spralliga 14-åriga lillebror. Ingen ringde för att fråga när jag skulle komma hem, och ingen klagade på kläder som låg slängda på golvet.

Men Uppsalalivet fyllde snart tomrummet. Studentlivet överträffade mina högt ställda förväntningar och jag slogs av hur genuina och varma alla polkandare var, samt den inbjudande kulturen som rådde både i Ekonomikums korridorer och på nationernas dansgolv. Tillsammans började vi polkandare leva UPS-livet, och genom att delta i allt från Ekens gasquer till Spakens paintball skapade vi hundratals

ELLEN LIND

nya minnen som förde oss samman. Med tiden blev mina bekanta vänner, och sedan bästa vänner. Jag började känna mig mer hemma i mitt korridorsrum och upplevde att gatorna jag vandrade på långsamt började kännas som mina egna. Virvelvinden avtog, och jag slutade sakna Stockholm. Jag var ju redan hemma.

Sedan kom våren. Uppsala visade sig från sin bästa sida, stod i blom och så gjorde även alla studenter som la undan vinterjackorna och letade fram solglasögonen. Om man lyssnade på snacket i Ekonomikums korridorer hörde man gissningar om vilka som skulle spela på Snerikes på Valborg och natten innan vårbalen stod tjugo män i frack utanför mitt fönster och sjöng serenader. Inte bara staden utan UPS blomstrade med en massa evenemang utomhus och sedan sommargasquen som kronan på verket. Idylliskt är nog ordet som beskriver det bäst. Livet började kännas som en film, och miljön var slående vacker. Jag började förstå vilka karaktärerna faktiskt var och fick hopp om att del två skulle bli minst lika spännande.

Vår andra höst i Uppsala har varit både upp och ner. Först blev vi välkomnade med livets inspark. Det var fantastiskt att få vara fadder och lära känna alla reccar – alla nya tillskott till UPS-familjen. Sedan slog verkligheten till när vi insåg hur tung statistikboken var och när mailet från Marie Nylund om att välja inriktning dök upp. Många av oss börjar nog inse att detta mycket väl kan vara vår sista höst i Uppsala, och att alla vi gamla polkandare kanske inte kommer att sitta nyvakna tillsammans på föreläsningarna i vår.

Vi kan inte tro det, men det verkar som att det finns en värld bortom Uppsalas stadsgränser. En helt ny värld att utforska. Häromdagen fick jag reda på att en av mina bästa polkandvänner har fått en praktikplats på det ställe han har drömt om sedan han var nio. Drömmar verkar faktiskt kunna gå i uppfyllelse, de börjar bli

nåbara, och sakta men säkert ser jag mer och mer fram emot att ta klivet ut i den där världen.

Men nu är vi här. Det sägs att dessa år är de bästa i livet, och jag börjar förstå varför. Uppsala är magiskt, och jag är evigt tacksam för att få spendera dessa år med er alla i UPS-familjen. Låt oss leva ordentligt tillsammans.

Er ordförande, Ellen Lind

Illustrationer: Celine Agesand

Min nyvunna frihet

Frihet är något jag har strävat efter hela min uppväxt, men aldrig riktigt uppnått. Visst kunde jag känna den i små stunder, magiska ögonblick där jag plötsligt fick välja själv. För mig var det att handla lördagsgodis för min egna veckopeng, att få stanna uppe till tolvslaget på nyår och att få ha utsläppt hår på skolans luciafirande. När jag blev lite äldre var det att sitta på Espresso House med mina vänner och beställa kaffe – eller ja, caramel frappuccino. Senare blev det att köpa egna kläder, skaffa sommarjobb och resa utan familjen. Men först nu, först när jag sitter här på mina egna 13 kvadratmeter, har jag uppnått den fullt ut –friheten.

Vi recentiorer på Polkand skrev vår första tenta häromdagen, en iskall morgon i Boländernas mest otillgängliga industriområde. Väckarklockan ringde vid sex efter en natt av dålig sömn, med drömmar fyllda av Rousseaus naturtillstånd och Platons idealstat. Under cykelturen dit frös fingrarna till is och hostan, som vi alla hade dragit på oss, gjorde sig ihärdigt påmind. Efter att ha suttit och skrivit i flera timmar i den knäpptysta tentasalen lämnade jag slutligen in mina svar och gick ut. När jag stod på cykelparkeringen i morgonsolen och var klar överväldigades jag av den där sensationen av ren frihet. Berusade av känslan kom jag och en kompis på den unika idén: vi ska gå ut varje kväll den här veckan! Även om jag nu i efterhand kan rapportera att vi inte fullföljde detta åtagande så tycker jag ändå att det säger något om livet som ny student i Uppsala. Ingen kommer att säga att vi inte får. Det enda som stoppade oss från att fullfölja våra planer var våra egna protesterande kroppar. Den typen av frihet är omtumlande.

En inte fullt lika omtumlande form av frihet är den som gjorde sig påmind när jag stod på Luthagens Livs och för första gången i livet skulle fylla på mitt eget skafferi. En röst i bakhuvudet påtalade att den enda grönsaken

jag hade hemma var gul lök. En annan röst, en som lät mer intresserad av kortsiktig lycka, började räkna upp alla olika smaker på Billys pizza. Jag lyssnade på den senare. Det fanns ingen där som skulle stoppa mig.

Att flytta hemifrån till en studentstad är en nystart, inte bara rent praktiskt, utan också existentiellt. Plötsligt är jag själv ansvarig för alla mina beslut. Det finns ingen som påpekar att jag har kommit hem sent flera kvällar i rad. Ingen som planerar måltider så att jag får i mig allt från kostcirkeln. Ingen som frågar om jag inte har något att plugga på när jag har suttit bänkad framför min favoritserie hela dagen. Jag är numera fri. Men med frihet kommer ansvar, så nu måste jag runda av min krönika för att läsa en sövande bok om demokratiseringsprocesser. Eller förresten, för att knyta ihop säcken, jag måste inte, men jag väljer att göra det.

AMANDA ORRE

Illustration: Amanda Orre

Det är andra halvlek i mandatperioden och till riksdagens öppnande den 10 september blev det några förändringar i statsminister Ulf Kristerssons kabinett. Bland annat begav sig den dåvarande EU-ministern Jessika Roswall till Bryssel för att bli Sveriges nya EU-kommissionär, och den dåvarande utrikesministern Tobias Billström bestämde sig för att lägga de politiska skorna på hyllan.

En annan person som får en nystart är Benjamin Dousa som lämnar sin post som vd för medlemsorganisationen Företagarna, och tillträder som bistånds- och utrikeshandelsminister. Dousa har tidigare varit Muf-ordförande och VD för den marknadsliberala tankesmedjan Timbro. Men när det nu blivit dags att dra på sig ministerbyxorna med riktig makt, tog Polmagasinet upp telefonen för att ringa och fråga om nystarten.

Det är minst sagt en nystart för dig, berätta om din nya roll som bistånds- och utrikeshandelsminister. Vad gör du egentligen om dagarna?

– När man kommer in på morgonen brukar det ofta vara tio till tolv olika ärenden. Det kan vara ny information om Gaza eller södra

THEODOR TRALAU

Libanon eller ärenden i EU, till exempel vad för position Sverige ska inta. Även statsbesök där man fikar eller käkar lunch med utrikes- eller handelsministrar.

– Sedan är det ju utrikesresorna, där det verkligen beror på var man är och vad agendan är där och då.

Vad är den roligaste delen? Är det utrikesresorna?

– Utrikesresorna är ju rätt krävande, både psykiskt och fysiskt. Det är väldigt tajta program och allting är viktigt. Under tidigare jobb har man kanske haft en presentation på 20 minuter som är viktig och sedan kan man ta det lugnt. Nu är det viktiga diskussioner eller beslut som måste fattas varje halvtimme, eller att man håller tal för en stor publik. Utrikesresorna är verkligen både fysiskt och psykiskt krävande och det är först på planet på väg hem som man kan slappna av.

– Det som har varit roligast är när man känner att man har gjort skillnad. På handelssidan där vi kunde förbättra Volvo Cars situation med tullarna på kinesiska elbilar i EU, där vi i dialog med kommissionen kunde bidra till att Volvo Cars förhoppningsvis får en särlösning vad gäller tullar. Där känner man verkligen “shit, Sverige har faktiskt gjort skillnad i det här”.

När fick du reda på att du skulle bli minister? Ringde Ulf Kristersson dig personligen?

– Ulf Kristersson ringde mig och sedan sågs vi hemma hos honom där han ställde frågan om jag ville bli bistånds- och utrikeshandelsminister. Man har inte lång tid att gå hem och prata med familjen och bestämma sig, för sedan är det dags att preppa och läsa på. Alla frågor måste man ha ett hyfsat bra svar, så det är verkligen som de sista dagarna av tentaperioden.

Ett samtal med Benjamin Dousa

Du kliver ut i pressrummet på Rosenbad. Det måste ha varit lite skakigt?

– Ja men det var det. Det var min första presskonferens någonsin och dessutom var det tillsammans med statsministern och andra statsråd. Sedan var det ju också nya frågor för mig och då behövde man preppa extra mycket.

– Det var också sjukt varmt med alla strålkastare. Jag stod ju där och svettades och tänkte: ”Fan, hoppas inte att det här syns i kameran”, men jag kan ju inte stå och torka bort svett från pannan varje sekund. Man försökte stå på benen och svara så bra som möjligt.

Det är en nystart i biståndspolitiken. Hur ser planen ut?

– Det är definitivt en nystart. Tittar man tillbaka sedan 70-talet i Sverige har inte biståndspolitiken gått igenom några stora reformer. I Sverige har biståndspolitiken varit som en vattenspridare där vi inte tänkt på vad Sverige är bra på och var vi kan göra störst skillnad. Nu ska vi försöka smalna och fokusera på de projekt där vi gör som störst nytta.

– Det andra är transparensen i biståndspolitiken där vi ska kunna se resultat och se till att pengarna går till behövande människor och inte försvinner i byråkrati eller i värsta fall korruption.

– Att dessutom koppla biståndet till handeln är ett helt nytt synsätt i biståndspolitiken. Det finns inget land som lyfts från fattigdom enbart genom bistånd, utan det är kombinationen av bistånd och handel.

Hur ska ni lägga ihop handeln och biståndet?

– Ukraina är det mest konkreta exemplet. Ukraina är den största mottagaren av svenskt bistånd, där vi stödjer både militärt och humanitärt. Men vi har också ett handelskontor så att svenska företag som vill göra affärer med Ukraina kan hitta varandra.

– Sedan har Sverige vissa finansieringsinstrument som kreditgarantier för svenska företag. När man

säljer varor till ett land i krig kan det vara så att produkten inte når sin mottagare och då minskar dessa kreditgarantier riskerna med att sälja varor i ett land som befinner sig i krig.

Det innebär ju att länder där det finns korruption kring bidragen kommer få minskat bistånd. Har ni en plan för att se till att bidragen ska hamna i rätt händer?

– Det har vi definitivt, men det handlar inte bara om korruption. Vi tittar bland annat på vilka positioner länder intar i andra internationella frågor. Ett av skälen till varför vi är på väg att avveckla biståndet till Mali och Burkina Faso är att de länderna har röstat för ryska intressen i FN.

– Sverige är stora biståndsgivare till FN-organ och när jag träffade de aktörerna på FN:s generalförsamling tog jag upp det i alla möten, att ska ni ta del av svenska biståndspengar måste vi kunna följa var pengarna hamnar. Vi måste kunna säkerställa att det inte försvinner i korruption och om vi känner att det inte går till rätt saker kommer vi minska biståndet till dessa organisationer och öka det till andra som vi tycker sköter sig.

– Vi ser också till att pengarna som SIDA ger i bistånd måste gå att följa genom alla hundratals organisationer som pengarna går igenom. Att följa en krona genom dessa organisationer i dag är i bästa fall svårt och i värsta fall helt omöjligt.

Hoppas du fortsätta som statsråd om regeringen får nytt förtroende?

– Det är en fråga du får ställa till statsministern, men jag känner att jag vill vara kvar i politiken så länge det finns en uppgift för mig. Hade Ulf Kristersson sagt till mig: “Du får vara biståndsoch utrikeshandelsminister, men du får inte göra någonting, allt är förutbestämt”, då hade det inte varit så himla kul.

Och nu till sista frågan: Har du någon annan nystart, utöver det nya ämbetet?

– Jag fick ett barn för ett år sedan. Det kanske inte riktigt är en nystart, men det är väl något nytt i ens liv!

Sarah Martins bästa Uppsala-tips

SARAH MARTIN

Valet på andra sidan Atlanten

Den 5:e november ska en ny amerikansk president bli vald. Ja, att det är val i USA är väl ingenting som går en obemärkt förbi. Debatterna mellan president- och vicepresidentkandidaterna har redan ägt rum, och nu närmar sig den avgörande dagen. Men hur känns det av i USA att valet är runt hörnet?

Mitt i Illinois, en platt delstat bestående till största delen av oändliga majsfält och åkrar, ligger Urbana-Champaign. I svenskan skulle vi kalla det en stad, men i engelskan befinner den sig i gränslandet mellan ”town” och ”city”. Med knappt 140 000 invånare når den inte upp till Uppsalas nivå, men liksom vår stad är det en riktig studentstad. Vilket håll man än vänder sig åt ser man det stora I:et, ”the block I” som står för Illinois. Det är logotypen University of Illinois använder sig av, tillsammans med färgerna orange och marinblå. Mängder av merchandise i form av vattenflaskor, mobilskal, pennor, väskor, hundkläder - allt i orange och

MIKAEL WALLÉN

blått med loggan på. Till och med polisbilarna här bär universitetsloggan. Med andra ord matas man dagligen med reklam från universitetet vare sig man vill det eller inte. Faktum är att det är så mycket fokus på universitetet, att reklam för valet i princip inte får någon plats alls. Nej, till synes är det nästan ingenting som skvallrar om ett kommande val.

Illinois är ingen ”swing state”. De senaste åtta valen har invånarna haft en klar demokratisk majoritet. Chicago, landets tredje största stad efter New York och Los Angeles, lär utgöra en demokratisk tyngdpunkt för Illinois ställning. Klyftan mellan stad och land går att ta på och detta har bara bekräftats under de, förvisso fåtal, möten jag haft med invånare från olika delar av delstaten. För trots valets lågmälda närvaro på ytan, är det ett populärt samtalsämne. Ett av dessa möten var med Remy i kön till baren Joe’s i centrala Champaign. Hon kom från ett litet county som enligt henne låg mitt i ingenstans, och var öppen med att hon stöder

Foto: Mikael Wallén

Trump. Hon skrattade och sa ”He has done some bad things, but so have I”. Ett oförändrat stöd trots Trumps kontroverser säger en del om de politiska prioriteringarna hos vissa väljare, där lojaliteten till honom ofta överskuggar den nationella kritiken. Trumps förmåga att överleva skandaler är anmärkningsvärd och får en att undra var gränsen egentligen går?

Det är fredag och jag sitter på bussen till Chicago. Jag tittar ut genom fönstret och ser hur husen blir fler och högre och fälten byts ut mot bilfulla gator. Den 19:e augusti samlades det demokratiska partiet i United Center här i staden för sitt konvent, där Kamala Harris formellt accepterade nomineringen som deras presidentkandidat. 150 kilometer norr om Chicago, i Milwuakee, Winsconsin, ägde republikanernas konvent rum drygt två månader tidigare, där Donald Trump utsågs till partiets presidentkandidat. Debatten mellan presidentkandidaterna och debatten mellan vicepresidentkandidaterna verkar följa

samma trend som opinionen i stort – jämna och utan en klar vinnare. Men det beror på vem man frågar. Vid Chicagofloden, nog passande under 200 meter höga Trump Tower, frågar jag Chicagobon Daniel om debatternas vinnare. Han medger att det var jämna debatter, men tycker att de demokratiska kandidaterna ändå gjorde bäst ifrån sig. Och på frågan om vad han tycker om Trump Tower, ler han och svarar ”Beautiful building, ugly letters” medan han nickar upp mot de påfallande versalerna.

Men särskilt mycket marknadsföring för partierna längs gator och på torg, syns inte till. Det är först när jag lägger mig på hotellrummet och zappar mellan tv-kanalerna som jag blir bombarderad av reklam. Skillnaden är tydlig och det här tror jag handlar till stor del om att Illinois inte är en vågmästarstat. Partierna satsar mer på de nationella kampanjerna som når ut genom tv-reklam än på enskilda stater som historiskt sett varit relativt stabila. Med andra ord är det inte här i Illinois slagfältet är. Kanske är det därför inte så konstigt att jag inte hela tiden blir träffad av all propaganda förutom de få gånger jag faktiskt tar ett steg ut i korselden.

Man känner av att valet är runt hörnet. Men kanske inte riktigt så mycket som man kan tro, då det winner-takes-all-systemet som tillämpas gör att nästan alla resurser satsas på vågmästarstaterna. Jag sitter på bussen tillbaka till Urbana-Champaign och ser hur Chicagos skyline blir mindre och mindre och hur majsfälten återigen breder ut sig. Med alla saker som hänt hade man kanske önskat sig mer än två debatter. Ja, med det senaste halvårets saliga blandning av kandidaturavhopp, åtal och mordförsök har det varit ett riktigt blåsväder – i dubbel bemärkelse. Och kanske är det så att det enda fasta i ett annars blåsigt politiskt landskap, är lojaliteten. Med ett knapphändigt politiskt material och få debatter, är det lättare att luta sig tillbaka på den lojalitet man redan känner, än att ompröva sina åsikter. Inför det sextionde valet i USA blir frågan om hur dessa lojaliteter kommer att påverka utfallet mer relevant än någonsin.

Foto: Mikael Wallén

Europa med Jessica Rosencrantz

Det är inte bara universiteten som åter blåser liv i sin verksamhet till hösten, utan detsamma sker även i politiken efter sommaruppehållet.

Detta gäller för Sverige och för hela Europa, kanske särskilt nu efter Europaparlamentsvalet i somras. Gillar man hyperboler (likt undertecknad) skulle man till och med kunna säga att Europa har fått en nystart. Någon som definitivt har fått en nystart är den tidigare ordförande för EU-nämnden och numera EU-ministern, Jessica Rosencrantz. “Nystart i kvadrat”

tänkte jag, när vi bad henne beskriva sin nya roll och hur arbetet med EU har kommit igång.

Vad ser du som de största prioriteringarna inom svensk Europapolitik just nu?

– Att stödja Ukraina i att vinna kriget är en existentiell fråga. Den måste fortsätta vara EU:s högsta prioritet. Det handlar om det ukrainska folkets rätt att bestämma över sin framtid, men också om hela Europas och därmed vår säkerhet.

– Stödet till Ukraina är en av regeringens fyra EU-prioriteringar på k: kriget, konkurrenskraften, klimatet och kriminaliteteten. Vi måste bibehålla EU:s starka stöd till Ukraina så länge det krävs för att de ska vinna kriget och för ett långsiktigt och organiserat arbete med landets uppbyggnad. Vad gäller konkurrenskraften finns det mycket att göra för att säkerställa att Europa är en produktiv och välmående kontinent. Det behövs mer investeringar och innovation. Det handlar om regelförenklingar, en fördjupad inre marknad och en kapitalmarknadsunion som gör att företag kan få finansiering. Det handlar också om en förnyad handelsagenda och mer frihandel. När det kommer till klimatet är Sveriges hållning att klimat och konkurrenskraft går hand i hand. Tydliga mål och spelregler är avgörande och regelverken måste vara väl avvägda för att ge företag förutsättningar att vara en del av lösningen. Slutli-

ALMA WALLIN

gen kort om kriminaliteten. Den organiserade brottsligheten är gränsöverskridande därför måste brottsbekämpningen också vara det. Tillexempel behöver Europol få starkare muskler.

Vad gör du under en typisk dag som EU-minister?

– Mina arbetsdagar kan se väldigt olika ut. Ibland är jag på resande fot större delar av veckan och andra veckor arbetar jag främst från Stockholm. När jag reser är det ofta för att representera Sverige och föra fram vår position vid EU-möten eller andra typer av evenemang. Jag besöker också andra europeiska länder för att stärka relationerna med mina EU-ministerkollegor. Relationerna med mina nordiska kollegor är särskilt viktig. Samarbete med likasinnade länder är A och O – tillsammans med andra får vi bättre genomslag för våra prioriteringar i EU. När jag är hemma i Stockholm går jag till exempel på regeringssammanträden, är i EU-nämnden för att förankra regeringens positioner inför möten på EU-nivå och träffar sammahällsaktörer som på olika sätt påverkas av EU-politik. Det är värdefullt att höra deras perspektiv och ett bra sätt att hålla mig uppdaterad om aktuella frågor. När jag är i Stockholm passar jag också på att läsa in mig på olika områden och förbereda mig inför möten och åtaganden.

Vad har de största skillnaderna för dig varit mellan uppdraget som ordförande i EU-nämnden och EU-minister?

– Generellt finns det såklart många skillnader mellan att arbeta i riksdagen och regeringen, men det är en fördel att under mina 14 år som riksdagsledamot ha arbetat med flera olika områden, inklusive EU-frågor. Även om formerna för mitt arbete ser annorlunda ut i dag är jag väl bekant med innehållet. I min nya roll riktas mer fokus mot att bygga samarbeten med andra länder, bland annat genom resor

och möten med mina EU-ministerkollegor. Det ger god insyn och förståelse för andra länders positioner och hur Sverige bäst ska förhandla för att få genomslag för positioner.

– I riksdagen finns enorm kompetens och kapacitet men på Regeringskansliet är det många fler som jobbar med specifika frågor. Det skapar förutsättningar för att driva fler och större projekt. För mig är det är ett privilegium att få arbeta med så många kunniga människor i Stockholm såväl som i Bryssel och på våra ambassader. Det är slående hur de varje dag driver på för Sveriges bästa. Tillsammans gör vi skillnad.

Utöver den utstakade linjen för Sveriges utrikespolitik, finns det en ny prägel du hoppas kunna tillföra i rollen som EU-minister?

– EU:s stöd till Ukraina fortsätter vara en av mina största prioriteringar. Därtill vill jag särskilt

lyfta tre saker som jag kommer lägga fokus på. För det första är det viktigt att minska avståndet till EU. Jag vill att det för svenska folket ska vara lika tydligt som det är för mig att EU-politik är svensk inrikespolitik och att människor upplever att Sverige är med och tar besluten. Man kan säga att Sverige behöver komma till EU och EU till Sverige, så att besluten upplevs påverkbara och närmare. För det andra står sakfrågorna i fokus – EU-samarbetet ska innebära positiva, konkreta resultat för medborgare. För det tredje är det viktigt att Sverige prioriterar vilka frågor vi ska vara drivande i på EU-nivå och bygger allianser. Ett exempel i närtid var när Sverige och Finland gick ihop och la fram ett förslag om hur EU kan skärpa kraven på att medlemsländer lever upp till rättsstatens principer. Genom samarbeten kan, och får, ett mellanstort land som Sverige genomslag för våra intressen.

Foto: Ninni Andersson/ Regeringskansliet

Korridorslivet – en överlevnadshandbok

Att bo i en studentkorridor är en unik upplevelse som få andra. Man är inklämd med allt från fem till femton andra personer som dessutom, i alla fall till en början, är främlingar. Det som skiljer korridorer från de flesta andra former av boende är att man delar mycket av det vardagliga med varandra, allt från kök till dusch. Dessutom är alla andra boende studenter precis som man själv och lever ett stökigt och stressigt liv där CSN sällan räcker hela vägen. Till er som bor i en korridor med delad toalett har jag bara en uppmaning, be till valfri högre makt att ni har trevliga korregrannar och ta er därifrån om ni kan.

Jag har själv bott i tre olika studentkorridor i Uppsala (vilket gör mig till en självutnämnd mästare) och här kommer fem tips på hur man inte bara kan överleva i en korridor, utan också trivas!

Tips #1

Mitt första tips är nog det allra viktigaste, två ord: var social. Det behöver inte vara gränslöst mycket, men i alla fall måttligt. Häng med om någon föreslår att man ska göra något gemensamt och se till att komma med i korrechatten (och absolut starta en om den inte redan finns). Det betyder inte att man alltid måste vara en social solstråle varje gång man värmer en Billys, men ett “hej” kommer man alltid långt på.

Tips #2

Även värt att nämna att korridoren bara är en trevlig plats att bo i om den är städad. I de flesta korridorer finns det redan ett städschema, eftersom att även i den trevligaste korridoren kan eget ansvar bara räcka så långt. Ta städveckan seriöst – det finns inget bättre sätt att bli ogillad i ens korridor än att inte städa när man ska. Men bara för att det är någon annan som har städvecka betyder det såklart inte heller att man får grisa ner hur mycket som helst efter sig.

Tips #3

ELIAS SARTORIUS

Att lära känna ens grannar är en stor fördel med korridorer, ett ytterligare socialt forum som är en väldigt fin sak. Men att hålla på med någon i ens egen korridor är generellt sett en dålig idé. Så länge det fungerar och håller så är det säkert kul, men om det skulle sluta göra det så blir stämningen ganska stel i köket. Det finns självklart undantag till detta och inget är garanterat, men min poäng är att det finns stora hinder.

Tips #4

Ibland måste man våga sig ut i köket för att laga mat, vare sig det är pyttipanna eller veckans matlådor. Då kan det vara bra att tänka på att det kan bli väldigt trångt i köket vissa tider. Vanligtvis runt middagstid såklart, men framförallt middagstid på söndagar kan det bli riktigt trångt eftersom folk sällan är upptagna den tiden och det snart är en ny vecka. Detta gäller särskilt om man bor i en korridor med endast en spis.

Tips #5

Till sist är det även viktigt att nämna att i en korridor ska man alltid vara beredd på det oväntade. Man vet aldrig vem som kommer stå i köket på morgonen (det kan vara allt från din granne till en okänd äldre kvinna med blött hår), när folk flyttar in och ut eller vad folk kommer ha i kylen (kan vara både mjölk och baconinlindade morötter eller en möglig Bacardiflaska).

Poängen med allt detta är att korridoren lite blir det man gör den till. Vissa människor längtar till egen lägenhet, medan andra tackar nej till chansen att flytta till något eget för att få bo kvar i sin korridor. Man kan självklart ha otur, men oavsett var man hamnar kan man alltid försöka göra det bästa av situationen. Summan av kardemumman är att korridoren kan vara en fantastisk plats att vara på och att precis som resten av Uppsala, kan det vara en nystart.

Trump eller Harris – Polkand förutspår

REDAKTIONEN

Det amerikanska presidentvalet är höstens stora händelse. Donald Trump vs. Kamala Harris – vem blir president över världens mäktigaste land? Det var frågan vi ställde vi er – våra kära läsare – via ett formulär på vår Instagram i början av oktober. Vi samlande in 27 svar med korta motiveringar, och här presenterar vi dem i vad vi hoppas Inger Persson skulle tycka är ett lämpligt diagram!

81,5%

Kamala Harris Donald Trump

18,5%

Illustration: Elias Sartorius

”Jag har bott ett år med amerikaner och har sett den otroliga illvilja som många hyser mot nuvarande administrationen. När jag skriver detta leder han i de flesta swing states. Hoppas att jag har fel.”

”Mest magkänsla. Sen är nog Trump mer känd än Harris och han är en man, vilket nog oavsett vad man tycker om det, är en fördel.”

Varför tror du att just den kandidaten vinner?

Ett axplock av anonyma svar

”Hon är förutsägbar för dom gamla gubbarna som står för stålarna.”

”Trump framstår som sinnesförvirrad och dement i debatt och offentliga uttalanden, han kampanjar mot någon som inte är det. [...] Kapitoliumstormningen har antagligen gjort honom mindre attraktiv för en stor andel av mittenhögern.”

Illustrationer: Elin Wallin

Fatta ett smart beslut

Bli medlem i Fackförbundet ST. Vi är det största fackförbundet för de som jobbar på statligt uppdrag och med ansvar för samhällsbärande infrastruktur. Vi är experter på staten och kan hjälpa dig att landa rätt i arbetslivet, när det väl är dags för det.

Som studentmedlem i Fackförbundet ST får du tillgång till gratis karriärtjänster, fackligt stöd, insikt i hur det är att jobba på statligt uppdrag och förmånliga rabatter på till exempel försäkringar.

st.org/student

MEDLEMSKAPET ÄR GRATIS!