I natt jag drömde

POL|

#2 24/25

MAGASINET

I NATT JAG DRÖMDE

REDAKTIONEN PROLOG Det är knappast en överdrift att säga att världen har blivit en mörkare plats. Det räcker med att se till kriget i Mellanöstern som brer ut sig, misslyckade internationella klimatmöten och världens mäktigaste land där en förbrytare tillträder presidentposten nästa år – för att veta att världen idag är långt ifrån den värld många av oss drömmer om. Titeln till detta nummer är inspirerad av en av de käraste Polkand sångerna i sångboken, som sjungs i slutet av varje sittning i UPS. Kvällen avslutas helt enkelt med att sjunga freden till!

Att få se fred råda dröjer nog tyvärr ett tag till, men drömma om det kan man. I natt jag drömde är ett samarbete med JÄMA och bland dessa sidor utforskas både världen och drömmarna lite närmare inpå. Vad är det för utopi våra skribenter vill till, men kanske framförallt: vilka hinder på vägen vi först måste reda ut? Kära läsare, ni bjuds på allt från högt till lågt – från analyser av trenderna som cirkulerar i flödet till den internationella humanitära rättens begränsningar. Förhoppningsvis finns det något för alla som gör att den där lilla (men väldigt viktiga) gnistan hålls kvar vid liv.

ANSVARIG UTGIVARE Nina Selroos

CHEFREDAKTÖR Alma Wallin

Trevlig läsning önskar redaktionen!

Alma Wallin

Elias Sartorius

LEDAMOT

Hanna Hadzalic

LEDAMOT

LEDAMOT

LEDAMOT

Agnes Ericsson

Amanda Orre

Polmagasinet är en politiskt obunden tidning som publiceras av Uppsala Politicesstuderande. Redaktionen förbehåller sig rätten att redigera insänt material och har inget ansvar för ej beställt material. Uttryckta åsikter är skribentens egna och representerar inte nödvändigtvis tidningens ståndpunkt.

Har du frågor eller idéer? Mejla polmagasinet@uppsalapolitices.se

2|

Tryck: Tregrad & Dekor AB, Uddevalla 2024

FORMGIVNING: Agnes Ericsson, Hanna Hadzalic, Amanda Orre, Nina Selroos | ILLUSTRATIONER: Elsa Caderas, Amanda Orre | FOTON: Liv Stephansson, Mikael Wallerstedt | OMSLAGSBILD: Amanda Orre

INNEHÅLL Ordförande orerar

4

JÄMA har ordet

5

”Tradwife” och ”soft girl”: Är det traditionella livet för kvinnor på väg tillbaka?

8

Att forska på Statsen

10

Ollila Ogilla – Amsterdam-edition

14

Bara döda fiskar sprättar upp kroppen

15

I natt jag drömde

16

4B: De sydkoreanska kvinnorna som fått nog

18

I natt jag drömde om ett Tyskland skyldiga till medhjälp för folkmord

20

REDAKTIONENS FRÅGA: Hur utbildade är Polkands föräldrar?

22

Ett invandrarbarns bekännelser

23

ELLEN LIND

LIV STEPHANSSON & SELMA PERSSON

TILDE VARNESTIG ELSA KARLSSON ERIK OLLILA

AMANDA ORRE OLLE EDMAN

AGNES ERICSSON

VANESSA GROS

REDAKTIONEN

HANNA HADZALIC

Vill du bidra till nästa nummer?

Skicka in ditt bidrag till polmagasinet@uppsalapolitices.se

Vi ser fram emot din text, illustration eller idé! |3

Ordförande orerar ELLEN LIND

Stearinljusen lyser upp långborden och dess vackert klädda gäster. Du tar den sista biten dessert som nationen serverat och kisar mot din bordsgranne, vars blick flackar efter de x antal enheter som slunkit ned under kvällens gång. Du börjar få myror i benen, och efter att du skrivit ännu ett rim i grannens sångbok suktar du efter att få ställa dig upp på din stol och skrika ”o jerum jerum!”. Då börjar alla sjunga, men inte om någon gammal klang. De sjunger ”i natt jag drömde något som jag aldrig drömt förut”, och du minns varför du kom till Uppsala och Polkand från första början. ”I natt jag drömde något som jag aldrig drömt förut, jag drömde det var fred på jord och alla krig var slut.” Den drömmen tror jag alla vi UPS:are har gemensamt. Det är väl lite därför vi är här, för att göra världen till en bättre plats. Vissa vill göra det genom att engagera sig politiskt, andra i föreningar och vissa fokuserar på plugget — oavsett finns det alltid en glöd i varje UPS:ares ögon. Vi vill något mer, något större. Och jag längtar redan till vår återträff om tio år och för att få se allt ni har åstadkommit. Men nu är vi här, och det är så roligt att tänka att så många av er som jag dansar med idag antagligen kommer att sitta på UD inom snar framtid. Det är svindlande. Men egentligen spelar det ingen roll. För det finns ännu ett sätt ni kommer att förbättra denna värld på, som inte beror på om ni fick U, G eller VG på tentan. Ett viktigare sätt, om ni frågar mig.

Visst lär vi oss av våra föreläsare, men lär vi oss inte mer av varandra? Ända sedan jag kom till Uppsala har jag känt mig så levande; varje vecka får man uppleva något nytt, bemöta en ny utmaning och framför allt träffa nya människor. Det kan vara på föreläsningen, dansgolvet eller inom föreningen. För varje ny person jag träffar så växer jag en millimeter.

Känslan av att träffa folk i Uppsala är densamma som känslan ett barn känner när barnet ser något nytt för allra första gången. Förundran.

4|

Inspiration. Häpnad. Alla här i Uppsala har verkligen sin egen charm och det är svårt att inte vilja ta efter andras sätt att vara. Livet i vår stad är lite som en film, och på vårt program skådespelar bara Oscarsvinnare.

Någonstans hittar man nog sig själv genom att hitta andra. Det kanske låter som det mest extroverta du någonsin hört, men ligger det inte något i att man formas av de man har runt sig? Hursomhelst är jag glad ifall det är så.

Med presidiet som exempel tar jag gärna efter Olle Milles förmåga att låta livet handla om det vackra istället för det fula, Jonathan Hoppe som alltid lyckas hitta sig till stormens öga oavsett hur mycket det blåser och Ella Lindbergs tendens att lysa så starkt mot de runt om sig att inget mörker är mörkt nog. Jag är tacksam att jag får formas av er på UPS, för blir jag lite mer som alla er kommer jag att bli helt perfekt efter att vi gjort Uppsala tillsammans. ”I natt jag drömde” går i moll. Det är en sång som öppnar våra ögon inför det vi tidigare varit blinda för. Kanske är det ett tecken på tondövhet, men jag hör bara dur. Jag vaknar efter gasquen inte bara med en huvudvärk utan ett leende på läpparna, för gårdagen fick jag spendera med UPS:are som inte bara kommer att göra världen vackrare med sina karriärer, utan framför allt med sina otroliga sätt att vara.

Världen är trygg om den ligger i era händer.

JÄMA har ordet LIV STEPHANSSON & SELMA PERSSON

Hejsan på er! Det är vi – Liv och Selma – som är detta läsårs JÄMA, aka jämlikhetsansvariga!

Ni kommer möjligtvis ihåg oss från insparken när vi försökte springa runt till alla lag och informera om vilka regler som gällde och vikten av att känna sig trygg med sitt lag och faddrar.

Nu är insparken ett minne blott, och vi springer inte längre runt och trycker in info om hur man kontaktar oss och om UPS policys– men vårt arbete kvarstår och fortsätter att rulla på.

I denna stora djungel av allt som UPS innebär, så kan det vara svårt att veta exakt vad det är alla dessa ämbeten och utskott faktiskt gör. Vi tänkte därför ta tillfället i akt och beskriva lite vad det faktiskt är vi håller på med.

Fo to :L

I JÄMAs arbetsbeskrivning står det att vi ska arbeta för ett jämlikt UPS som är tillgängligt för alla. Vi ska bl.a. verka som kontaktpersoner för medlemmar som känt sig diskriminerade under UPS evenemang, med tung vikt på opartiskhet. Vårt arbete styrs av UPS stadgar, policys och andra dokument som redogör arbetsuppgifter. Dessa har bestämts av alla medlemmar på diverse årsmöten. Ämbetet JÄMA finns i syfte att säkerställa att alla ska kunna ha en trygg punkt att vända sig till ifall något skulle ske på ett UPS evenemang som gjort en obekväm, men vi jobbar även mycket med att se till att UPS faktiskt följer de policys som antagits. on nss ha p Ste iv

Nu till den mytomspunna ärendehanteringen som många hört talas om, men få verkligen vet vad den innebär. Ifall någon kontaktar oss och berättar om en incident där jämlikhets- eller alkoholpolicys har brutits så upprättar vi ett ärende i samråd med presidiet (ordförande, vice ordförande, sekreterare och kassör). I samband med detta nämns inga namn. Huruvida ett ärende upprättas eller ej beror på händelsens karaktär. Ibland är endast en tillsägning lämplig och ibland vill inte den som har blivit utsatt att vi ska påbörja ett ärende, något vi alltid respekterar. När en ärendehantering är igång pratar vi med alla inblandade i incidenten och alla är anonyma gentemot varandra.

Därefter presenterar vi för styrelsen vad samtliga sidor har sagt, och här är det viktigt att vi presenterar detta på ett opartiskt sätt. Styrelsen röstar sedan om policys har brutits eller ej och även om eventuell sanktion. Med andra ord försöker vi helt enkelt, med hela vårt hjärta, se till att ärendehanteringen sker på ett så korrekt och respektfullt sätt som möjligt med fokus på anonymitet, detta då vår hjärtefråga är att man aldrig någonsin ska behöva utstå några som helst repressalier för att man har vågat anmäla.

Vi hoppas det har blivit något klarare vad det är vi två egentligen gör här på UPS! Vi vill också passa på att säga att ni alltid kan komma till oss med allt mellan himmel och jord och att det som sägs stannar mellan oss. Det behöver inte vara något allvarligt, utan har du något fundering eller om något känns märkligt så tveka inte att kontakta oss så bollar vi det tillsammans. Ni når oss på messenger (Liv Stephansson och Selma Persson) eller via vårt anonyma formulär som finns på vår Instagram: upsjama (pls gå in o följ).

POK, Liv och Selma

|5

JÄMAs svar på era frågor!

1. Vad är svårast med att vara JÄMA? I början var det lite svårt att få folk att förstå att vi inte ”letar” efter fel, och att vi inte aktivt försöker sätta dit någon. Detta gjorde att vi fick gå lite balansgång mellan att vara fadder och JÄMA under insparken.

2. Har JÄMA en feministisk klubb? Skulle vara coolt!

För närvarande existerar ingen officiell klubb (om det inte räknas när vi två ses och dricker rödvin och plottar för att störta patriarkatet). Rolig idé dock, kanske någon fadder eller recce vill starta? Det finns absolut möjlighet att starta en i framtiden!

3. Hur funkar anmälningar om ni känner alla parter? Måste vara svårt.

Sådana fall är självklart knepiga men då skulle vi försöka vara så opartiska, respektfulla och sakliga som möjligt. En väldigt skön grej är att det inte är vi som bestämmer om policybrott har skett eller ej, utan det är styrelsen som gör det efter att ha fått höra vår presentation där båda parter är anonyma.

6|

|7

“Tradwife” och “soft girl”: Är det traditionella livet för kvinnor på väg tillbaka?

TILDE VARNESTIG

Få har nog missat den stora mängd “tradwife”-content som uppkommit och fått spridning i sociala medier på senare tid - Med influencers som Nara Smith och Hannah Neeleman (från kontot Ballerina Farm), som publicerar videor där de exempelvis bakar surdegsbröd, utför hushållssysslor och berättar hur en vanlig dag kan se ut som hemmafru. Denna typ av influencers på sociala medier förespråkar nästan alltid traditionella könsroller i hemmet och kvinnans huvudsakliga roll i samhället som ansvarig för hushållet och familjen. Fastän majoriteten av de som förespråkar denna typ av traditionella livsstil är från USA, har “tradwife”-begreppet och att leva ett “soft life” blivit ett globalt fenomen. Även nyhetstidningar som SVT, Svenska Dagbladet och Aftonbladet har rapporterat om den växande “soft girl”-trenden. I nuläget finns det inte några större tradwife-influencers i Sverige eller tydliga tecken på att tradwife-trenden satt spår i samhället även här, men vem vet: kanske är den traditionella livsstilen för kvinnor på väg tillbaka hit inom en snar framtid?

I “tradwife”-influencernas videor ser man de ofta prata till kameran med en mjuk och nästan “överfeminin” röst, medan de med nätta händer utför sysslor i sina väldekorerade och städade kök. Denna traditionella och i sin grund ojämlika livsstil paketeras som något lyxigt och glamoröst för kvinnor (som är målgruppen); istället för att behöva handskas med den stress som kommer med att arbeta och hantera sin egna ekonomi, kan man luta sig tillbaka och leva ett “soft life” som består av att ta hand om familjen och hemmet medan mannen är den som gör “allt det jobbiga” åt en. Det som läggs upp av tradwife-influencers på sociala medier får ofta tillvaron som tradwife att framstå som mysig, behaglig och obesvärad, samtidigt som den visar en snäv och icke-realistisk bild av livet som hemmafru. Andra använder sina plattformar för att på ett mer direkt sätt främja kvinnors äktenskapliga underkastelse till sina 8|

män. Många av dessa tradwife-influencers har dessutom redan arbeten och stabila inkomster utanför sin sociala medieverksamhet, och lägger upp enstaka videor på när de städar eller lagar mat utan att ge sken för att de faktiskt inte är hemmafruar. Oavsett videoinnehåll så skildras tradwife-tillvaron, direkt eller indirekt, som ett ideal som andra kvinnor bör följa.

Till denna diskussion om “tradwife”-fenomenet hör också aspekten om religion: många av de influencers från USA som förmedlar denna livsstil är uppvuxna i religiösa hushåll och är, genom religionen, ofta präglade sedan barnsben av traditionella föreställningar om hur män och kvinnor bör vara. I en sådan tillvaro dikteras ens identitet och handlingar av vad som enligt det religiösa samfundet är “rätt” handlingar, och allt annat är oacceptabelt.

Detta kan göra att de handlingar och livsval som inte tillhör de religiösa och traditionella idealen man är lärd att efterfölja ses som syndiga och kan leda till att man blir straffad och utesluten ur gemenskapen. För många tradwife-influencers och hemmafruar så är denna traditionella livsstil inte något de hittat till på eget bevåg, utan något som de blivit inskolade i sedan barnsben vilket gör det väldigt svårt att “skaka av sig” dessa värderingar.

En central del av feminism är, som vi vet, att främja flickor och kvinnors fria val när det gäller arbete, socialt liv och relationer, ekonomi etc, inklusive valet att vara traditionell hemmafru. Å andra sidan finns det risker med att glamorisera denna tradwife-livsstil och att influera unga tjejer och kvinnor över hela världen att de bör leva på ett likadant sätt. Självklart ska det vara ett fritt val att vara hemmafru, och alla har rätt att göra det valet för sig själva, men om man väljer den livsstilen måste man som kvinna vara beredd på de risker man tar i mån av begränsningar av social och ekonomisk frihet.

När jag gjorde research till denna text så stötte jag på videor på sociala medier av kvinnor som berättade sina historier om sitt nuvarande eller tidigare liv som hemmafru; hur de gifte sig och skaffade barn vid ung ålder (ofta med en mycket äldre man), hur de gav upp sina jobb och/eller utbildningar för att stanna hemma och ta hand om hushållet och familjen, och hur de gav upp på sina egna drömmar för att forma sig efter vad deras partner ville för att vara till lags. Den hemmastadda livsstil som de trodde skulle ge ett lugnt liv fick dem istället att känna sig som fångar i sina egna hem.

Flera av de kvinnor vars videor jag såg förklarade hur deras mentala hälsa sakta men säkert försämrades med tiden. I många av fallen hade kvinnornas relationer med sina makar gått i kras på grund av att mannen varit otrogen, våldsam och/eller velat skilja sig. Eftersom

mannen var familjens överhuvud och på traditionella grunder både ägde deras gemensamma hem och kontrollerade hushållets ekonomi, blev kvinnorna finansiellt lidande av detta (i vissa fall ville kvinnorna lämna relationen men kunde inte av ekonomiska skäl). I andra fall hade kvinnans make gått bort, vilket ofta lämnade kvinnan som änka utan egen ekonomi och/eller tak över huvudet. Dessutom hade många av kvinnorna svårt att gå tillbaka till ett självständigt liv efteråt genom att börja studera/jobba igen, då de exempelvis inte hade någon tidigare arbetserfarenhet eller hade avbrutit sina studier för länge sedan. Av dessa anledningar är det viktigt att veta vad man ger sig in i ifall man väljer tradwife-livet.

Illustration: Elsa Caderas

|9

Att forska på Statsen ELSA KARLSSON

Bredvid domkyrkans ståtliga torn, i ekot under Skytteanumvalvet och i korridorerna på Gamla torget sker mycket mer än föreläsningar, tentaplugg och PM-skrivande. Statsvetenskapliga institutionen på Uppsala universitet bedriver utöver utbildning på grund- och avancerad nivå också forskning inom en rad statsvetenskapliga områden. Men hur blir man forskare egentligen? Och om vad kan man forska?

I den här artikeln får du bekanta dig med Statsvetenskapliga institutionens forskarutbildning genom att vi låter några av de doktorander som disputerat från institutionen det senaste halvåret berätta om sina vägval, sin forskning och sin tid i Uppsala. Dessutom berättar Elin Bjarnegård som är studierektor för forskarutbildningen på institutionen lite mer om själva utbildningen.

Studierektor Elin berättar att forskarutbildningen är fyra eller fem år, beroende på om man undervisar samtidigt eller inte. Under det första året läser man särskilda kurser och arbetar fram en forskningsplan och resterande tid skriver man en avhandling, antingen kopplat till ett specifikt projekt eller inom valfritt

statsvetenskapligt ämne. Under forskarutbildningen är man både student och anställd med eget kontor och lön. Det heter att man har en doktorandtjänst - eller är doktorand. Man söker utbildningen med sin masteruppsats och en särskild kommitté som byts ut årligen ansvarar för antagningen. Enligt Elin kan forskarutbildningen passa den som tycker att det har varit roligt och givande att skriva uppsats och som vill ha möjlighet att under flera år ägna sig åt något man är intresserad av i ett forskningsprojekt man får designa själv.

Mellan 3 och 6 nya doktorander antas per år, och trots många sökande så står studenter från Uppsala universitet sig bra i konkurrensen. I december i år utlyser institutionen nya doktorandtjänster och Elin håller digitala informationsmöten om antagningen och utbildningen där det finns möjlighet att ställa frågor både före jul och i mitten av januari. Vill man veta mer om institutionens forskarutbildning finns mycket bra information på hemsidan: https://www.uu.se/institution/statsvetenskapliga/utbildning/forskarutbildning-i-statskunskap.

Begreppsbibliotek · disputation = doktoranden försvarar sitt forskningsarbete, sin doktorsavhandling, som sista steg i forskarutbildningen. Efter godkänd utbildning och disputation avlägger doktoranden sin doktorsexamen (engelskans PhD). · postdoktor/postdoc = en tidsbegränsad forskartjänst för nydisputerade forskare som möjliggör för forskaren att bygga en egen forskarprofil.

10|

Fo to

riv :p

bild at

Siri Sylvan Ålder: 35 år. Ålder Bakgrund Kandidat- och masterBakgrund: examen i Uppsala. Studerade till en början filosofi men fastnade sedan för statskunskap och framförallt politisk teori. Efter examen knappt två års arbete, men jobbet var inte direkt relaterat till utbildningen och målet var att komma in på forskarutbildningen.

Doktorsavhandling Toward a Doktorsavhandling: New Democratic Theory of Expertise.

Framtidsplaner Forska vidare Framtidsplaner: åtminstone några år till, har en treårig anställning som postdoktor i ett projekt som handlar om demokratisk motståndskraft på Statsvetenskapliga institutionen.

Kan du hisspitcha din avhandling?

– Min avhandling handlar om experternas roll i demokratin. Det är en teoretisk och normativ undersökning som tar avstamp i den rådande krisen för experterna. I vår samtida offentlighet har vetenskapen blivit politiskt omtvistad, vilket innebär att medborgarna inte längre kan ta experternas omdömen för givna. I stället måste de själva utveckla en slags expertis, och bli ”experter på experterna”.

I avhandlingen använder jag mig av den politiska teoretikern Hannah Arendt för att utveckla ett nytt normativt perspektiv på “expertkrisen” och experternas demokratiska roll. Enligt detta perspektiv handlar experternas roll inte enbart om att hjälpa oss att skilja på rätt och fel, eller sant och falskt – deras roll är även att bidra till att bygga upp de offentliga sammanhang där bördan av att behöva göra sådana bedömningar kan upplevas som uthärdlig och meningsfull.

Hur kommer det sig att du bestämde dig för att forska om just det?

– Det minns jag faktiskt inte! Men jag vet att jag började med att intressera mig för demokratins kris mer generellt. När jag började forskarutbildningen 2017 var det väldigt poppis att forska om populism.

Även jag började nog i den ändan, men efter ett tag insåg jag att jag ville hitta en annan vinkel som var mer outforskad. Och på något sätt fastnade jag då för experterna.

Vad är ditt bästa student-tips?

– Bilda en studiegrupp och sitt tillsammans på biblioteket och plugga – det är mycket trevligare än att sitta ensam på sitt studentrum och gör under för motivationen.

Vad är det bästa med Uppsala enligt dig?

– Studentlivet, de vackra gamla miljöerna och alla intressanta akademiska evenemang som är öppna för allmänheten.

Kan du dela med dig av någon statsvetenskaplig framtidsspaning? Eller är det någon utveckling du håller extra koll på?

– En fråga som jag följer med intresse är hur universiteten förhåller sig till politiska stridsfrågor och politisk aktivism – detta förhållningssätt utmanas och omförhandlas ständigt (t.ex. nu i och med krigen i Ukraina och Gaza) och jag tror inte vi är färdiga med att utreda den principiella normativa frågan om hur universiteten bör förhålla sig till det politiska.

|11

Hur kommer det sig att du bestämde dig för att forska om just det?

– Mitt intresse för utrikesoch säkerhetspolitik har funnits länge, men det var först när jag av olika skäl hamnade i Georgien och Ukraina och satte mig in i ländernas utmanande geopolitiska situation och fascinerande moderna politiska historia som jag kände att det fanns en avhandling att skriva. Turligt nog blev jag antagen.

Vad är ditt bästa student-tips?

– Läs något som intresserar dig, umgås med människor och engagera dig i roliga föreningar. Var 12|

inte för strategisk, följ din magkänsla.

Vad är det bästa med Uppsala enligt dig?

– Det är nog allt som studentlivet har att erbjuda både vad gäller inspirerande människor, kunskap och alla dörrar som öppnats för mig under tiden i Uppsala. Nu i efterhand inser jag att beslutet att börja studera i Uppsala kom att bli avgörande, både för min karriär och för min livsstil.

Kan du dela med dig av någon statsvetenskaplig framtidsspaning? Eller är det någon utveckling du håller extra koll på?

– Just nu följer jag främst frågan om vad som händer framöver i Rysslands krig mot Ukraina. Hur kriget utvecklas kommer att få omfattande implikationer för säkerhetssituationen i Europa. Jag vågar dock inte ge mig på någon förutsägelse, det finns alltför mycket som är osäkert i dagsläget.

Fo to

Kan du hisspitcha din avhandling?

– Min avhandling belyser utmaningen i att bedriva utrikespolitik efter ett imperiums kollaps, i min avhandling analyseras utrikespolitiken i Georgien och Ukraina under tre decennier efter Sovjetunionens fall. I avhandlingen visar jag hur Georgien fick en tidig negativ erfarenhet av Ryssland vilket kom att prägla landets utrikespolitik under lång tid medan Ukraina hade en annan tidig erfarenhet, och dessutom en komplex politisk arena, vilket gjorde att landet först 2014 efter Rysslands annektering av Krim kom att överge sin relation med Moskva.

ik :M

tedt llers Wa l e a

Per Ekman Ålder: 42 år. Ålder Bakgrund Pluggat och sysslat Bakgrund: med musik, masterexamen i statsvetenskap från Uppsala universitet inklusive praktik på Svenska FN-representationen i New York. Har varit gästdoktorand i Washington och Tbilisi, arbetat vid Georgiska FN-förbundet, varit forskningssamordnare för Europapolitik, bokredaktör och arbetat vid myndighet.

Doktorsavhandling Foreign Policy Doktorsavhandling: After Empire: Explaining Georgia’s and Ukraine’s International Orientation from Independence until 2021.

Framtidsplaner Forska vidare Framtidsplaner: om utrikespolitik och diplomati i Ukraina, Georgien och Ryssland; postdoc vid Center for Statecraft and Strategic Communication vid Handelshögskolan.

Fo to

ik :M

tedt llers Wa l e a

Louise Bendfeldt Ålder: 28 år. Ålder Bakgrund Masterexamen från Bakgrund: Exeter University i Storbritannien, arbetat på Institute of Society and Security i Tyskland.

Doktorsavhandling Tales of LoneDoktorsavhandling: ly Young Men: Analysing Portrayals of Misogynistic Incel Violence.

Framtidsplaner Forska vidare om Framtidsplaner: bland annat våld och misogyna incels och teorier om säkerhet, sexualitet inom internationell politik samt militärstudier, det senare främst kopplat till svenska beredskapsåtgärder.

Kan du hisspitcha din avhandling?

– I min avhandling analyserade jag hur misogynt våld utövat av incels skildras. Jag kom fram till att misogynt incel-våld övervägande beskrivs som isolerade händelser, utförda av män vars individuella erfarenheter - däribland frustration över sin ensamhet - betraktas som orsaken till våldet. Sådana beskrivningar bortser däremot från, och bidrar till att förminska, den misogyni som är kärnan i våldet och fördunklar dess politiska natur.

Hur kommer det sig att du bestämde dig för att forska om just det?

– Jag har alltid intresserats av våld och vad berättelser om olika typer av våld kan säga oss om samhället. När jag påbörjade min doktorandtjänst 2019 inträffade allt oftare incidenter med incel-våld, vilket gjorde det väldigt relevant att undersöka hur kön påverkar skildringen av våld.

Vad är det bästa med Uppsala enligt dig?

– Den trevliga stämningen, både på institutionen och i hela staden. Det finns hela tiden många olika intressanta seminarier och event att gå på som ger en andra perspektiv än de man jobbar med varje dag.

Kan du dela med dig av någon statsvetenskaplig framtidsspaning? Eller är det någon utveckling du håller extra koll på?

– Eftersom jag är intresserad av processer av militarisering i vardagen håller jag koll på de ökande åtgärderna för kris- och krigsberedskap som pågår i bland annat Sverige.

Vad är ditt bästa student-tips?

– Mitt tips är att göra det mesta av studietiden, “get out and about”, ha roligt och göra andra saker än att bara plugga. Det är också oftast lättare att plugga i en grupp som hjälper en att reda ut saker och håller en på rätt spår.

|13

Ollila ogilla – Amsterdam-Edition ERIK OLLILA

Året börjar lida mot sitt slut och så även tiden som utbytesstudent för en hel del polkandare.

För min del har terminen spenderats i Amsterdam där de hundratals kanalerna präglar staden tillsammans med de kryddiga dofterna från alla coffeeshops (nej, det luktar inte kaffe). Att lämna Uppsala och åka på utbyte var inte helt självklart för mig, men att faktiskt göra det är nog ett av de bättre besluten jag har tagit i mitt liv. Under dessa fyra månader har jag lärt mig otroligt mycket, lärt känna nya vänner och fått nya perspektiv på det mesta.

Att fyra månader kan gå så fort och på samma gång kännas som en evighet är helt galet.

Jag tror dock att fler kan känna igen sig i den känslan, både ni som varit på utbyte samt ni som pluggar er första termin i Uppsala. Men det är väl som de säger, tiden går fort när man har roligt.

När jag skriver detta är det tre veckor kvar tills väskorna är packade och flyget lyfter hem till Sverige och därför är det kanske inte så konstigt att jag börjat reflektera över allt som hänt under hösten. Jag hade kunnat dela med mig av en massa roliga historier och erfarenheter som jag varit med om här men ärligt talat så hade det knappast varit så intressant, och låt oss vara ärliga, allt har inte varit perfekt. I kursen om politisk marknadsföring har jag lärt mig att negativ marknadsföring oftast är mest effektiv. Dessutom blev det succé senast jag var negativ i denna tidning. “Superval” vann ju terminens tidning och visst var väl min ogillar-lista högst bidragande till det? (Okej, kanske inte). Hursomhelst kommer här en helt ny version av “Ollila Ogilla”, i form av en lista över saker jag inte direkt älskat i Amsterdam:

14|14|

1. Otroligt osköna stolar i både föreläsningssalar och klassrum.

2. Det oberäkneliga vädret, det som var sol för fem minuter sedan är nu regn.

3. Galna cyklister överallt!

4. Förlåt, men nederländska är ett ganska fult språk.

5. Tre som skickar sms om att jag “nu börjat surfa i Nederländerna” en gång i veckan... JAG VET, jag har varit här i fyra månader!

6. Att På spåret inte går att se utomlands, en katastrof!

7. Att plugga flera kurser samtidigt.

8. Restaurangers ovilja att låta folk splitta på en nota, speciellt när man är en grupp med fyra olika nationaliteter och valutor, Swish är liksom inte universellt.

9. Bristen på studentkultur, vi ska vara tacksamma för Uppsalas nationer.

10. Mopeder och ”fatbikes” som kör på cykelbanan, jag körde in i ett träd en gång när jag behövde väja. Livsfarligt!

11. Och sist men absolut inte minst, folk som går långsamt. Speciellt på Amsterdams smala gator när det inte går att gå om.

Till sist kan jag bara hälsa att det positiva man får av ett utbyte slår ut allt det negativa man kan tänka sig att komma på. Jag rekommenderar alla som har en tanke på utbyte att faktiskt åka iväg, ni kommer inte att ångra er! Jag kan såklart rekommendera Amsterdam, en stad som har överträffat mina förväntningar på väldigt många plan.

Glöm dock inte att packa ner regnkläderna om du åker hit. Nu har jag reflekterat färdigt för denna gång och bör återgå till att skriva min uppsats på 4000 ord som ska in om ett par veckor. Jag önskar därför dig som har läst ända hit en god jul och ett gott nytt år och på återseende nästa termin, sannolikt på något av Snerikes dansgolv.

Bara döda fiskar sprättar upp kroppen AMANDA ORRE

Jag är trött på att vara diplomatisk när det kommer till skönhetsoperationer. Det är ett viktigt ämne, dödligt till och med, men det råder starka tabun kring hur man får uttala sig.

Diskussioner om ingreppen mynnar ofta ut i ett överslätande: ”men alla får såklart göra vad de vill”. Detta brukar ofta motiveras med att det är omöjligt att leva som kvinna i ett patriarkat.

Man växer upp med ouppnåeliga skönhetsideal, man känner sig ful och därmed värdelös, man gör ingrepp för att hantera detta och sedan blir man anklagad för att vara ytlig och ”en dålig feminist”. Det argumenteras för att kvinnor blir dubbelbestraffade, de kan helt enkelt inte göra rätt!

barnafödande utan från skönhetsoperationer.

Och visst, detta är ett resultat av kvinnofientliga strukturer. Men enda sättet att protestera är att stå emot, branschen kommer aldrig självmant börja marknadsföra hälsosamma ideal. Vi är inte döda fiskar som hjälplöst sveps med av trendvågorna – vi kan, och bör, simma emot.

Vissa väljer att dra det ännu längre och blir av bara farten oavlönade reklamare i skönhetsbranschen, ett resultat av geniala marknadsföringsstrategier. Det brukar låta ungefär såhär: “Vi kvinnor vet själva vad som är bäst för oss och våra beslut ska respekteras! Att ifrågasätta ingreppen är att attackera det kvinnliga könet, det är kvinnohat! Många känner sig stärkta av operationerna, det är något man gör för sig själv.”

Vi har alltså två vanliga ståndpunkter, i den första är kvinnan ett offer och i den andra en rättskämpe. Men det finns ett tredje perspektiv.

Samtidigt som vi lever i en orättvis värld är vi individer, ansvariga för våra egna val. Vi har ett kollektivt ansvar, inför varandra och inför kommande generationer.

Att vara kvinna innebär inte att man har rätten att paketera om sina val till feministisk frigörelse när andan faller på. Att betala hundratusentals kronor till företag som marknadsför självhat är inget man ”gör för sig själv”. Ord som ”tummy tuck” och ”mommy makeover” låter ofarliga, men de beskriver riskfyllda, invasiva, ibland dödliga och framför allt helt onödiga operationer. Det är sorgligt att nyblivna mammor går med rollator för att läka, inte från

Illustration: Amanda Orre

|15

I natt jag drömde Om fred på vår jord Och en galgbacke tusen mil lång Åt monstren vi dömde Som våldtar binder krossar slår, Och ändå härjar på nytt efter tre år Din kropp, mitt val I min framtid är din kropp för evigt sval Så mycket blod som spills under vissa ovärderliga liv För att matcha Darfurs beridna KKK Skulle det krävas en ny Fyriså För dem att dangla krävs det bara ett kliv Inte för att detta kommer gå I morgon natt drömmer jag väl på

Olle Edman

Illustration: Amanda Orre

|21

4B: De sydkoreanska kvinnorna som fått nog AGNES ERICSSON

Inget dejtande, inga giftermål, inga sexuella relationer och ingen familjebildning – så lyder mottot i den sydkoreanska, feministiska ”4B”-rörelsen, som avstår från alla relationer med män. De fyra B:na härstammar från det koreanska ordet ”비” eller ”bi”, som ungefär motsvarar ”inget” eller “avstå”. Rörelsen fick sitt startskott 2017 och har, trots att dess storhetstid är över, inspirerat begynnelsen av en feministisk våg med diskussion kring landets könsnormer. Men vad i det koreanska samhället har drivit framväxten av 4B-rörelsen, och framför allt; vart är den på väg?

Jämställdheten i Sydkorea skulle för närvarande kunna benämnas som ett “work in progress” – landet präglas av starka könsnormer, det högsta lönegapet bland alla OECD-länder, och cirka 1,4 miljoner kvinnor som varje år lämnar jobbet efter sitt giftermål för att ta hand om hemmet. Trots dessa dystra sanningar styr Sydkorea sakta men säkert sin kos mot en förbättrad jämställdhet. År 2022 var 19% av ledamöterna i parlamentet kvinnor, och 22% hade chefspositioner, vilket tyder på en ökad representation av kvinnor i ledarskapsroller.

Traditionella värderingar har dock fortfarande ett starkt fäste i det koreanska samhället, exempelvis genom konfucianismen, som haft stort inflytande på koreanska värderingar.

Mycket finns alltså kvar att göra för att förbättra jämställdheten i Sydkorea, vilket är en åsikt som delas av landets nog mest kända feministiska rörelse, 4B. 4B:s historia började år 2016, när en 20-årig kvinna mördades på en toalett i en av Seouls tunnelbanestationer. Den 40-årige gärningsmannen hade länge känt sig förlöjligad av kvinnor, och som uttryck för sin ilska bestämde han sig för att den första kvinnan han såg skulle bli hans offer. Mordet väckte starka reaktioner och känslor hos många unga kvinnor, som såg mordet som en symbol på det koreanska samhällets utbredda och förankrade kvinnohat. Därefter spred sig rörelsen både på nätet, i form av anonyma feministiska Twitter-konton, och även ute i samhället där kvinnor gjorde motstånd mot landets strikta könsnormer. Rörelsens mest kända motstånd är ett avståndstagande från det som traditionellt ses som viktiga milstolpar i en kvinnas liv – dejtande, giftermål och familjebildning.

Detta menas i sin tur som ett avståndstagande från alla relationer med män.

Bland exempel på andra rörelser som inspirerat 4B:s samhällsaktivism finns Metoo-rörelsen

Illustration: Elsa Caderas

18|

från väst, men även ”Escape the Corset”-rörelsen, som 4B ofta förknippas med. ”Escape the Corset”:s fokus har legat på att kritisera skönhetsnormer som förtrycker kvinnor. Sydkorea, som är den tredje största exportören av kosmetika i världen, präglas av djupt förankrade skönhetsnormer. Som protest mot normerna kritiserar och avstår anhängare av ”Escape the corset”-rörelsen från skönhetsoperationer, sminkrutiner och modetrender, som anses bevara misogyna samhällsnormer. Vissa förstör även smink och rakar av håret. Denna typ av avståndstagande och kritik mot traditionella normer är något som även inspirerat 4B-rörelsens avståndstagande mot normer kring vad en kvinna bör göra, som giftermål och familjebildning.

Förutom samhällsnormer finns det andra samhällsproblem som ligger till grund för protesterna mot dessa traditionella milstolpar i kvinnors liv, till exempel familjebildning – och problemen grundar sig inte bara i jämställdhetsproblem. Sydkorea brottas med en av världens lägsta fertilitetssiffror, år 2023 föddes det så lite som 0,72 barn per kvinna, vilket är långt under den gräns på 2,1 som krävs för att ett lands befolkningsmängd ska vara stabil. Detta innebär alltså att Sydkoreas befolkning sakta men säkert minskar, vilket utgör ett framtida problem i form av en minskande arbetskraft och stor andel äldre, omsorgskrävande befolkning. För att bekämpa fertilitetsproblemet har den konservativa regeringen försökt locka unga till familjebildning genom bidrag och utökad föräldraledighet, men trots satsningarna ligger fertiliteten lågt. Anledningarna till problemen är många, men ofta nämns utmaningar som ungas ekonomiska otrygghet, höga fastighetspriser, kostnaden att uppfostra barn och ändrade livsprioriteringar. Oviljan att skaffa barn syns dock tydligast hos kvinnorna, där en undersökning utförd 2022 fann att endast 55,3% av kvinnorna uppgav en önskan om att skaffa barn, i jämförelse med 70,5% av männen. Trots de samhällsproblem som är gemensamma för både män och kvinnor, verkar det som att det finns faktorer specifika för kvinnor som kanske

inte helt förklaras av ekonomiska utmaningar.

Kanske kan detta i någon mån härstamma från en frustration med sin ställning som kvinna, samma frustration som bidragit till 4B-rörelsens framväxt.

Trots att 4B-rörelsen väckt uppmärksamhet under åren, är rörelsens storhetstid förbi. Det uppskattas numera att endast cirka 500–4000 kvinnor fortfarande aktivt deltar. Trots den aktivism och diskussion som rörelsen skapat har Sydkoreas jämställdhet en lång väg att gå.

Exempelvis drev den nuvarande presidenten Yoon Suk Yeol sin presidentkampanj med en motsträvig syn på jämställdhet, till exempel genom att förneka existensen av strukturell könsdiskriminering. För många sydkoreaner, framförallt unga män, representerar 4B-rörelsen manshat.

Däremot har nytt ljus riktats mot rörelsen sedan november, då USA höll sitt presidentval.

Vann gjorde Donald Trump, som anklagats för sexuella övergrepp och som bidrog till upprivningen av abortskyddet Roe v Wade. För många icke-Trumpväljare var valresultatet en besvikelse. Denna besvikelse kan ha inspirerat amerikaner till aktivism, för nu sprids 4B-kvinnornas budskap på nytt. Efter valresultatet ökade Google-sökningarna på 4B-rörelsen med hela 450% och TikTok videos om 4B-rörelsen har visats flera hundra tusen gånger. Det är för tidigt för att veta än, men kanske kommer den nya uppmärksamheten ge rörelsen nytt liv, och framför allt – åstadkomma skillnad många kvinnor drömmer om.

|19

I natt jag drömde om ett Tyskland skyldiga till medhjälp av folkmord VANESSA GROS

Den 1 mars 2024 lämnade Nicaragua in en ansökan till International Court of Justice i Haag där de anklagade Tyskland för inskränkningar av folkmordskonventionen, Genèvekonventionerna och andra internationella humanitära lagar. Anklagelsen grundar sig på Israels agerande i Gazaremsan. Nicaragua hävdar att de stater som ratifierat folkmordskonventionen är skyldiga att förhindra folkmord och att det sedan oktober 2023 finns en erkänd risk för folkmord mot det palestinska folket i Gaza. De anklagar Tyskland för att underlätta folkmord genom att bland annat ge militärt stöd till Israel.

Fallet är intressant av flera skäl men främst för att många, inklusive domstolens vice ordförande Sebutinde, inte tror att det är möjligt att döma till förmån för Nicaraguas anklagelser.

Sanningen är den att det är svårt att döma en stat som skyldiga till folkmord, men det är ännu svårare att döma en tredje stat som skyldiga till medhjälp av folkmord. Det främsta motståndet är domstolens tidigare rättspraxis, framför allt rättsfallet Monetary Gold Removed from Rome in 1943.

1943. I detta fall skapade domstolen ett viktigt prejudikat: den kan inte avgöra ett fall om det kräver att domstolen bedömer rättigheter eller skyldigheter för en stat som inte är part i målet, eftersom det skulle innebära att staten döms i sin frånvaro.

När Monetary Gold Principle tillämpas på Nicaragua v Tyskland blir slutsatsen väldigt uppenbar. Eftersom Nicaragua hävdar att Tyskland hjälper Israel att begå folkmord är frågan för domstolen i det första steget om Israels rättigheter och skyldigheter påverkas. I ett tidigare domstolsbeslut i fallet Bosnien och Hercegovina v Serbien och Montenegro drog domstolen slutsatsen att en stat endast kan hållas ansvarig för att ha brutit mot skyldigheten att förhindra folkmord när det har fastställts att ett folkmord faktiskt har ägt rum. Eftersom det inte finns någon tidigare dom där Israel be20|

funnits begå folkmord i Gaza skulle därför en fällande dom mot Tyskland få allvarliga konsekvenser för Israel som inte är en del av dommålet mellan Nicaragua och Tyskland. Nästa steg för domstolen är att bedöma om den kan döma om Tysklands agerande på ett sätt som inte skulle få sådana konsekvenser för Israel.

Alla Nicaraguas påståenden inför domstolen grundas på det enda antagandet att Israel för närvarande begår folkmord i Palestina. Det är därför inte möjligt att skilja Tysklands beteende från Israels. Slutsatsen blir därför att Israels rättigheter eller skyldigheter är föremål för målet och att domstolen därför inte har behörighet att meddela en dom.

Fallet Bosnien och Herzegovina v Serbien och Montenegro är ett exempel på hur det internationella rättssystemet har sina brister. Domstolen klargjorde att en stat endast kan hållas ansvarig för att inte ha förhindrat folkmord om det faktiskt har ägt rum ett folkmord. Samtidigt underströk domstolen att en stat har en skyldighet att agera för att förhindra folkmord så snart den blir medveten om en betydande risk för att ett sådant brott kan inträffa. Det innebär att Tysklands skyldighet att göra allt i sin makt för att förhindra folkmord aktiverades så fort det blev påtagligt att det finns en risk för det i Gaza. Samtidigt kan domstolen i Haag inte finna Tyskland för att ha misslyckats med denna skyldighet, trots att de fortsatt skickar vapen till Israel, då Israels handlingar i Gaza inte dömts för att vara folkmord. Denna motsägelse innebär att International court of Justice i fallet Nicaragua v Tyskland inte kan avgöra om Tyskland har agerat i enlighet med sin skyldighet att förhindra ett potentiellt folkmord i Palestina, eftersom det kräver att Israel är part i målet för att folkmord ska kunna fastställas. Detta begränsar domstolens förmåga att hantera tvister kopplade till folkmordskonventionen.

Trots den hårda verkligheten med den internationella rättvisans begränsningar som jag

beskrev ovan, finns det hopp om att Monetary Gold Principle inte utgör ett hinder för att pröva fallet Nicaragua v Tyskland. Detta hopp härrör från internationell humanitär rätt (IHL).

I sin ansökan hävdar Nicaragua att Tyskland har brutit mot artikel 1 i Genèvekonventionerna, som ålägger stater att säkerställa respekt för konventionen under alla omständigheter.

Artikel 1 fastslår också att stater ska avstå från att skicka vapen om det, baserat på fakta eller tidigare handlingar, finns skäl att tro att dessa vapen kan användas för att bryta mot konventionen. Genom att hänvisa till denna artikel menar Nicaragua att Tyskland bryter mot konventionen genom att leverera vapen till Israel som kan användas i attacker mot civila mål och civila.

Om Internationella domstolen skulle finna Tyskland skyldiga till att ha underlättat folkmord i Gaza skulle det kunna få djupgående konsekvenser för andra stater. Ett beslut mot Tyskland skulle skapa ett prejudikat som innebär att vapenexporterande stater noggrant måste bedöma slutanvändningen av sina vapen.

Stater skulle inte längre kunna ignorera riskerna för att deras vapen används i kränkningar av IHL eller underlättar grymheter som folkmord, istället skulle de i framtiden behöva ha i bakhuvudet att deras handlingar kan resultera i att de själva dras inför domstol som finner de skyldiga för medhjälp av folkmord.

Flera nationella domstolar har tidigare funnit att statliga vapenförsäljningar har brutit mot internationell humanitär rätt på grund av risken att dessa vapen används för överträdelser av IHL. År 2021 stoppade Belgiens statsråd fyra vapenexportlicenser till Saudiarabien på grund av brist på bevis för att vapnen inte skulle användas i brott mot mänskliga rättigheter i Jemen. På liknande sätt fann Storbritanniens appellationsdomstol 2019 att Storbritannien hade agerat olagligt genom att inte beakta risken att vapen skulle bidra till brott mot IHL i Jemen.

Det går att argumentera att Tyskland borde ha varit medvetet om risken för folkmord utifrån uttalanden av israeliska tjänstemän och Israels agerande i Gazaremsan. Tyskland borde därför inte ha fortsatt sitt militära stöd eftersom de var medvetna om att det fanns en risk för brott mot internationell humanitär rätt. Exemplen från nationella domstolar visar att det finns en praxis där stater anser det olagligt att skicka vapen till konflikter där det finns risk att de används för överträdelser av IHL. Det visar också att artikel 1 i Genèvekonventionerna tolkas som att begränsa stater från att exportera vapen till sådana konflikter. Det borde därför vara möjligt att pröva delar av Nicaraguas krav utan att Israels agerande behöver vara kärnfrågan, genom att istället fokusera på Tysklands skyldigheter enligt internationell humanitär rätt. |21

REDAKTIONENS FRÅGA: Hur utbildade är Polkands föräldrar?

REDAKTIONEN

För några veckor sedan bad vi er att fylla i en enkät om era föräldrars utbildningsnivå och uppskatta hur självklart ni kände att det var för er att plugga vidare på universitetsnivå. En rapport från SCB 2022 visar att det är betydligt troligare att välja att studera vidare på högre nivå om man har högutbildade föräldrar, och vi ville se hur situationen på Polkand såg ut. Nedan presenteras alla 82 svar i ett cirkeldiagram med tillhörande medelvärden för uppskattad självklarhet att plugga vidare per grupp. En brasklapp att ha med sig är att resultatet inte ska ses som absolut, utan endast indikativt.

Båda föräldrar har eftergymnasial utbildning En förälder har eftergymnasial utbildning Ingen förälder har eftergymnasial utbildning

Medelvärden för självklarhet (rankat 1-5) att läsa vidare på universitetet utefter föräldrars utbildningsnivå:

4,907

22|

4,900

4,625

Ett invandrarbarns bekännelser HANNA HADZALIC

När jag växte upp fick jag ofta höra berättelsen om hur min pappa kom till Sverige med endast en liten väska och en bandspelare. Mager och med hål i strumporna lämnade han ett krigsdrabbat Bosnien med en dröm; att få skapa sig ett nytt liv. Åren på flyktingförläggningen i Garphyttan utanför Örebro var långt ifrån drömmen min pappa hade jagat. Men i en nedgången och gulsotsinfekterad flyktingförläggning lyckades han ändå hålla drömmen vid liv.

Drömmen om ett bättre liv fanns också för min mamma. Hon genomlevde sina tidiga tonår genom att söka tillfälligt skydd, ständigt på flykt från de serbiska styrkorna. Efter att de sista ockupanterna hade lämnat det belägrade Sarajevo, tog hennes familj chansen att börja om och bosätta sig i huvudstaden där det fanns fler möjligheter än på den bosniska landsbygden.

1997 fick hon ut en gymnasieexamen, och samma år påbörjade hon en juristutbildning vid stadens universitet. Ungefär halvvägs genom utbildningen träffade hon min pappa, som nu hade fått ett permanent uppehållstillstånd. Att få börja om i ett främmande land vid tjugotvå års ålder öppnade fler dörrar än en bosniskt utfärdad examen kunde göra. Det skulle vara ett värdigare liv.

Och plötsligt hamnade vår familj i Sverige.

Mer specifikt hamnade vi i en före detta bruksort på landsbygden i centrala Halland. I Oskarström bodde det massor av vanligt folk; de som hade föräldrar som jobbade inom byns pappersbruk, de som hade arbetskraftsinvandrat på 70- och 80-talet, men också de som var beroende av socialbidraget. Allt mer sällan var det en höginkomsttagare som bosatte sig i byn.

Alla var vi medelklass – om ens det.

Var vi kom från spelade ingen roll, utan det handlade om vart vi kunde ta oss. Mina föräldrar var begränsade av både ålder och språk, men möjligheterna var nu onekligen oändliga

för mig och min syster. Det fanns så mycket vi kunde göra som mina föräldrar aldrig fick chansen till. Att komma från ett lågutbildat land, till ett land där man fick betalt för studier, gjorde det därför en självklarhet och skyldighet för mig och min syster att plugga vidare. Allt annat hade ur mina föräldrars perspektiv varit respektlöst mot deras strävan mot ett bättre liv.

Och att komma från en ort där så få faktiskt tog sig vidare till en eftergymnasial utbildning, blev det också särskilt viktigt att visa för omgivningen att man hade vad som krävdes för att faktiskt lyckas.

När jag först kom till Uppsala var jag oerhört imponerad och chockerad över hur stor andel av de i min nyskapade omgivning som hade högutbildade akademiker till föräldrar. Allt från föräldrar som arbetade för diverse myndigheter, till högt uppsatta statsråd och till och med de med egna wikipediasidor. Detta var ingen verklighet som jag eller de i min omgivning växte upp i. Men det var kanske det mina, och många andra invandrarföräldrar, önskar kunde bli verkligheten för deras barnbarn att växa upp i.

Barn till två högutbildade föräldrar känner säkerligen stor press att inneha lika många högskolepoäng i bagaget som sina föräldrar. Men det är också möjligt att vi andra generationens invandrare känner en lika stor press, men av rädsla för att inte ta vara på varje möjlighet det svenska samhället har att ge oss. En slags press som föds ur en rädsla av att inte kunna uppfylla den drömmen om det nya livet som våra föräldrar tog sig över hav och land för. Att ha två föräldrar som inte hade en eftergymnasial utbildning blev därmed min självklara anledning till att ha en.

|23

Fatta ett smart beslut Bli medlem i Fackförbundet ST. Vi är det största fackförbundet för de som jobbar på statligt uppdrag och med ansvar för samhällsbärande infrastruktur.

Vi är experter på staten och kan hjälpa dig att landa rätt i arbetslivet, när det väl är dags för det.

Som studentmedlem i Fackförbundet ST får du tillgång till gratis karriärtjänster, fackligt stöd, insikt i hur det är att jobba på statligt uppdrag och förmånliga rabatter på till exempel försäkringar.

st.org/student

MEDLEMSKAPET ÄR

GRATIS!