10. Frälst Under de år som gått sedan Otto Witt första gången kom till Afrika hade han inte erfarit den frid som han trodde han skulle få genom att bli missionär – inte heller den förmåga att övervinna frestelser som han hade förväntat sig. Han skriver: Sålunda befann jag mig en dag såsom svenska kyrkans förste missionär bland de svarte på Sydafrikas jord. Mån var jag om att upprätta en evangelisk-luthersk församling efter svenska kyrkans ritual, men under allt mitt arbete låg längtan efter personlig frälsning. (1895) Jag hade […] nogsamt fått erfara, att mänskliga sträfvanden icke tjäna till någonting. Ofta hade jag gått långa vägar i min själs vånda, ropande högt i ödemarken, men det beror ej af människors vilja eller löpande, utan af Guds barmhärtighet. Efter så många års fruktlös kamp hade jag kommit till den öfvertygelsen, att Gud utsett mig till förtappelse. Men då mörkret var som störst, var hjälpen närmast. (1905)
En dag i början av juni 1885 satt Otto Witt och Ida Jonatansson och samtalade och kom då in på andliga frågor. Elin Witt vistades vid den här tiden på Gordon Memorial. Ida berättade att hon en gång hade varit på ett missionsmöte och lyssnat till en kolportör. Denne hade sagt: Du kan bli frälst, om du mottager såsom tillräckligt offer för din synd hvad Gud säger vara tillräckligt; och då han säger att Jesu blod är nog, så kan du komma till honom i förlitande på detta. (1895)
Ida hade kastat »sig på Gud i förtröstan på hans Sons blod, och hon fann sig från den stunden försatt i Guds rike«.94 Vad som sedan hände skriver Witt om i sina memoarer 1895, 1905 och 1912. De tre texterna är utformade olika och innehåller inte samma detaljer, men i grunden är det en och samma berättelse; de komplet94 I vilket sammanhang som Ida Jonatansson hade blivit «försatt i Guds rike« framgår
inte av Witts berättelse. I hennes födelsesocken Norra Solberga var hennes far en av de första medlemmarna i Solberga Yttre Missionsförening. Medel som samlades in skickades till EFS:s missionsverksamhet (Sarja s. 58). I Askeryd, där hon var lärarinna, tycks Jönköpings Missionsförening ha haft ett fäste; det kan ha varit en kolportör från denna förening som fick henne att besluta sig för att bli frälst. Senare, när Witt hade fjärmat sig från Svenska kyrkans lära, ska Ida Jonatansson »enligt sin egen utsago genom sin reaktion mot Witts ytterligheter blivit riktigt ’högkyrklig’« (Furberg s. 283). 154
