Maria Gabriella Sagheddu av Enheten

ETT LIV OFFRAT FÖR DE KRISTNAS ENHET Karmel 1986:1 "Kyrkans skönhet är hennes enhet" har påven Johannes Paulus II sagt.

För att återställa denna ursprungliga skönhet som under kristendomens historia blivit vanställd genom splittringen, hålls varje år en böneveeka för de kristnas enhet, det hålls oräkneliga möten och instiftas en mängd ekumeniska kommitteer för ömsesidig dialog. När Kyrkan under böneoktaven för de kristnas enhet den 25 januari 1983 saligförklarade trappistnunnan Maria-Gabriella Sagheddu, ville hon visa på ytterligare en väg, "en väg som är överlägsen alla andra" (l Kor. 12: 31), nämligen det fördolda offrets väg.

Sardininen Maria Sagheddu föddes den 17 mars 1914 i Dorgali på Sardinien, som dotter till arbetsamma och goda föräldrar. Fadern försörjde familjen som fåraherde.Maria ägde det sardinska folkets goda egenskaper: trohet, djup pliktkänsla, fasthet, rättframhet, men även dess mindre berömvärda karaktärsdrag som envishet och otålighet. Hon var i vissa avseenden ett s.k. svårt barn. "När jag var barn, stod jag inte ut med någonting ... Vilka raseriutbrott! " Maria utmärkte sig inte genom någon imponerande fromhet. Hon gick plikttroget till söndagens mässa, men då det vid kvällningen ringde till vesper och modern bad henne skynda på för att inte komma för sent, svarade hon: "Det är inte obligatoriskt. Gå du själv om du vill." Själv förblev hon hellre djupt försjunken i läsningen av en roman.

I artonårsåldern skedde emellertid en förändring i Marias inre. Långsamt

men säkert började nåden forma hennes natur. Kyrkan blev nu hennes hem. Hon började be mycket och känna sig alltmer dragen till ett liv i total hängivelse åt Gud. Hennes järnvilja kom nu väl till pass i kampen mot hennes besvärliga karaktärsfel. Religionen var nu inte mer en plikt utan ett kärleksförhållande till Någon.

Tre giftermålsanbud blev avvisade. Beslutet att gå i kloster var fattat, men i vilket? Det spelade ingen roll för Maria. Bara det var ett Guds hus där hon kunde försvinna och älska, ge sig själv utan återvändo. På biktfaderns fråga till vilket kloster hon helst önskade komma, svarade hon helt enkelt: "Sänd mig vart Ni vill." Valet föll på trappistklostret i Grottafetrata nära Rom. Beslutet var fattat. Maria var orubblig. Inför moderns tårar utbrister hon: "Du är inte värdig att ha en dotter som är vigd åt Gud om du fortsätter att gråta. Sluta alltså upp med att gråta och gläd dig!" Några månader senare lämnade Maria Sardinien för alltid. Hon var då 21 år.

Grottaferrata l klostret var det några få, enkla principer som inspirerade syster Maria Gabriellas liv. Först och främst känslan av tacksamhet för den barmhärtighet Gud bevisat henne genom att kalla henne till att helt viga sig åt hans tjänst: ''Även om jag är en eländig och ovärdig skapelse som inte har gjort annat än förolämpat Jesus, så har han ändå inte förskjutit mig utan tagit emot mig i sitt hjärta ... När jag tänker på det, blir jag skamsen över att se Jesu stora kärlek och min otacksamhet och försumlighet när det gäller att motsvara hans utkorelse. Nu förstår jag verkligen vad dessa ord betyder: Gud vill inte syndarens död, utan fastmer att han vänder om från sin väg och får leva. Jag har fått uppleva detta av egen erfarenhet. Han har behandlat mig som om jag vore den förlorade sonen." Sr Maria-Gabriella kunde inget annat säga än "tack". Tack för klosterkallelsen, tack för det hus som mottagit henne, för de överordnade, för medsystrarna, för allt.

Orden: "Så god Herren är", var en ständig refräng som löpte som en röd tråd genom hela hennes liv.

Då Sr Maria-Gabriella lämnat sitt Sardinien, lämnade hon inte sin "otämjbara" karaktär kvar där. Under sin novistid måste hon ibland kämpa tappert för att övervinna sig själv. "Jag har insett att när jag inträdde i klostret, tog jag mitt eget 'jag' med mig, mitt jag och mina svagheter mot

vilka jag ständigt måste strida. Men vad spelar det för roll. Om fullkomligheten inte skulle kosta något, så vore den ju värdelös. Herren som fört mig in på denna väg, skall väl se till att bistå mig i kampen för att så kunna vinna segern."

Ett annat typiskt drag i hennes liv är den generösa strävan att helhjärtat besvara Guds nåd, en otålig längtan efter att Herren i henne skulle fullborda vad han påbörjat. Under hela sin novistid fruktade hon att bli bortskickad från klostret och inte få sin största längtan uppfylld att genom ordenslöftena ge sig helt till Gud. Som novis hade hon bara ett förbehåll: "Gör med mig vad du vill . . . men inte förrän jag avlagt mina löften."

Den 31 oktober 1937 fick Sr Maria-Gabriella avlägga sina löften: "I mitt hjärtas enfald överlämnar jag med glädje allt åt dig, Herre. Du har värdigats kalla mig och jag kommer med hast till dina fötter ... Jag tackar dig med överflödande hjärta och då jag uttalar de heliga löftena överlämnar jag mig åt dig helt och hållet ... O Jesus, jag frambär mig själv med dig, i förening med ditt offer. Och fast jag är ringa och ovärdig, hoppas jag fullt och fast att den gudomlige Fadern med välbehag ser på min lilla gåva eftersom jag är förenad med dig och i övrigt har givit allt som stod i min makt. Förtär mig som en kärlekens lilla hostia, till ditt förhärligande och själarnas frälsning" (ur en bön hon skrev på sin professionsdag). "Nu har jag avlagt mina löften. Nu kan Jesus göra allt vad han vill med mig. Vare sig jag blir sjuk eller dör eller vad det vara må, jag är redo."

"Min lilla gåva" Under böneveekan för de kristnas enhet 1938 läste abbedissan, Moder Pia, i kapitlet upp ett rundbrev från Abbe Couturier (död 1953), där han bad om de kontemplativa klostrens bistånd i strävan efter enheten. Den nyblivna, knappt 24-åriga professystern Maria-Gabriella kände inom sig en maning från Gud att erbjuda sitt liv för de kristnas återförening. Efter att ha konsulterat novismästarinnan, gick hon och knackade på abbedissans dörr, föll på knä framför Moder Pi a och framförde beslutsamt och ödmjukt sin önskan: "Tillåt mig att offra mitt liv ...

Till vad nytta kan det annars vara? Jag har ju aldrig gjort något av värde."

Abbedissan mötte denna begäran med en viss kylig likgiltighet: "Tänk över saken ordentligt. För ögonblicket säger jag varken ja eller nej."

Några dagar senare kom Sr Maria-Gabriella blygt tillbaka till abbedissan och upprepade sin begäran: "Det tycks mig som om Gud verkligen vill det. Jag känner mig dragen till det, trots att jag försöker att inte tänka på det." "överlämna dig åt Guds vilja. Fråga biktfadern. Sen må Herren göra vad han vill", var abbedissans svar. Sedan biktfadern konsulterats blev offret gjort. Sr Maria Gabriella författade ingen högtidligt skriven offerakt "Hjärtat är ju en öppen bok för Gud." Skrivna dokument var alltså onödiga, tyckte hon. Sedan offret en gång var gjort, talade hon inte mycket mer om saken. Ingen i klostret utom biktfadern, abbedissan och novismästarinnan anade vad som försiggått under detta års enhetsvecka.

På kvällen samma dag kände Sr Maria-Gabriella en smärta i skuldran.

Hon skulle senare säga: "Innan hade jag aldrig känt att jag hade en kropp som kunde lida. Efteråt har jag alltid lidit av något, än det ena, än det andra." Då hon gjorde sitt offer hade hon inte en tanke på hur det hela skulle förverkligas. Det överlät hon helt och hållet åt Gud att bestämma. Och därför såg hon i början inte något samband mellan smärtan i skuldran och sitt offer. Sr Maria-Gabriellas hälsa försämrades. Hon som alltid varit så robust och frisk blev nu blek och började hosta. Så småningom blev hon inlagd på sjukhus, där man ställde diagnosen: tuberkulos. sjukhusvistelsen var ett pinsamt intermezzo för henne. Van som hon var vid trappistklostrets tysta, stilla atmosfär, kände hon sig helt malplacerad i en sjuksal full med en massa skrikande och stojande flickor: "Jag är som en fisk uppdragen ur vattnet ... När jag tänker på mitt kära kloster så bara rinner tårarna ... Det är nu, då jag är bortryckt ur min ensamhet, som jag känner tyngden av mitt offer. Nu har jag förstått att Guds förhärligande och uppdraget att vara ett offer inte består i stora ting, utan i att fullständigt försaka sitt eget jag ... Allt förefaller lätt när man är i frid. Men när Gud prövar oss, blir vi medvetna om vår svaghet. fag har offrat mig helt och jag tar inte tillbaka mitt ord. Jag är svag, det är sant, men Herren som känner min svaghet, han skall förlåta mig, det är jag säker på ... Jag gör precis allt man säger åt mig och jag äter mycket. Om Gud vill blir jag frisk. Må hans vilja ske. " Då man inte ansåg sig kunna göra något mer för Sr Maria-Gabriella på sjukhuset, fick hon till sin lycka återvända till klostret i Grottaferrata.

Åter tillbaka i sitt rätta element, levde hon sig alltmer in i Kristi innerliga bön för de kristnas enhet och lät sig själv "helgas i sanningen" genom en ständig överlåtelse av sig själv åt Faderns vilja.

“Fader, jag ber att de alla skall bli ett” Sr Maria-Gabriella visste ingenting om ekumenikens historia eller om splittringens problem. Sådant hade hon aldrig studerat. "Jesus har varit min Mästare. Jag har överlåtit mig i hans armar och där har jag lärt allt", säger hon själv. Det var enbart genom att läsa Johannesevangeliets kapitel 12-20 som hon hämtade näring och inspiration. I den evangeliebok hon hade till sitt förfogande, bär just dessa sidor tydligt vittnesbörd om att ha blivit lästa om och om igen. Särskilt en sida, Johannes kap. 17, är smutsig och brunfläckad av hennes feberfuktiga händer. Denna bön som Jesus bad till sin Fader, kvällen före sin död, hade hon ständigt inför sina ögon. Hon lät bönens ord och anda genomtränga sig och blev efter hand omformad till Kristi bön, identifierade sig med den och hämtade kraft för sitt eget liv och offer ur den. Intuitivt hade hon fattat innehållet i Jesu bön för helgelsen av varje kristen såväl som för enheten de kristna emellan. Hon gjorde inget annat för enheten än att tillsammans med Jesus överlåta sig åt Faderns vilja. Hon lät Jesus leva ut sin bön i henne.

Efter femton månaders sjukdom var offret fullbordat. Hennes "lilla gåva" av sig själv hade blivit mottagen. "Vill du offra allt för enheten?" frågade abbedissan sr Maria-Gabriella under hennes sista timmar. Svaret kom enkelt och klart: "Ja, allt!" Den 23 april dog hon, 25 år gammal. Det var den Gode Herdens söndag, då mässans evangelium förkunnade: "Jag ger mitt liv för fåren ... och det skall bli en hjord och en herde" ( Joh. 10: 15, 16).

Sr Maria-Gabriella passerade genom livet utan att göra mycket väsen av sig, utan att dra uppmärksamheten till sig. Hennes medsystrars vittnesbörd om henne är samstämmiga: "Hon försökte aldrig verka ödmjuk.

Hon var snar till att erkänna sina fel. Hon arbetade och gjorde sin plikt, deltog i klosterlivet enkelt och utan att väcka uppseende, gjorde gärna tjänster åt sina medsystrar. Hon begärde aldrig något och vägrade aldrig något. Hon var trogen, mycket trogen av kärlek."

Så levde hon tyst och okänd sina tre och ett halvt år i klostret. Hon har inte sagt många vackra ord om enheten. Bortsett från några brev och nedtecknade böner har hon inte efterlämnat några skriftliga dokument angående sitt liv. "Jag har inte förmågan att lämna några redogörelser över mitt inre liv ... Jag söker helt enkelt tillfällen att uppoffra mig. Jag accepterar de offer som erbjuder sig, jag ser dem rakt i ansiktet och sen handlar jag", har hon en gång sagt till sin novismästarinna. Då hon var klar över att hon snart skulle dö, tog hon det häfte där hon gjort personliga anteckningar och kastade bort det med orden: "Jag försvinner, och så skall också allt som är mitt försvinna."

Man ser i sr Maria-Gabriellas liv inte några exceptionella nådegåvor.

"Gud har inte givit mig några mystiska upplevelser. Jag är en öppen dörr för fåfänga och högmod. Jag önskar inte någon särskild tröst. Det är inte nödvändigt. Nåden räcker till för allt ... Jag vill älska mitt liv, hur monotont det än må vara.''

Men i all sin enkelhet var hennes liv både sann mystik och sann ekumenik, och därför har hon av Kyrkan blivit placerad mitt i ekumenikens hjärta och fått; hedersnamnet: Maria-Gabriella av Enheten. Vad karmelitnunnan Therese av Lisieux har blivit för missionen, kan trappistnunnan Maria-Gabriella bli för ekumeniken. Hennes budskap, inbäddat i bön och kärlek, är enkelt och sant: att leva i ett oavlåtligt sökande efter Guds vilja är att verka för Enhetens rike. Denna lilla trappistnunna kan lära oss att tillsammans med henne träda in i den saliga enhet som är vår kristna kallelses mål: den tillbedjansvärda Treenig het ens enhet.

Jesus, min Herre, min Broder och min Brudgum, jag ber dig att offra mig tillsammam med dig i varje kalk, i varje hostia, i varje mässa som firas i hela världen. Gör mig till ett offer, värdigt att frambäras till Guds majestät, till hans större ära. Må jag förbärliga dig och du bli förbärligad i mig.

Saliga Maria-Gabriella