En viktig aspekt av Berget är den tystnad som omsluter den inre oron och alla distraktioner. En annan aspekt av Berget är den tystnad som ger utrymme åt att tänka färdigt, att tänka klart. Ber‐get är en miljö där både talet och tystnaden måste få finnas. Men varje äkta tal är existentiellt bara om orden inte avbryter stillheten. Vår himmelske Fader talar utan att avbryta stillheten och han tiger utan att samtalet avbryts. Gud talar aldrig vid sidan av frågan, vid sidan av personen, vid sidan av det som är vårt liv. Därför är Berget inte en plats för prat utan för äkta samtal, för det som kan fördjupa livet och göra oss mer äkta.
I retreaten fanns det redan från S:t Davidsgårdens begynnelse en tanke med de dagliga vägled‐ningarna, att de skulle stimulera människans tänkande, reflektion och bidra till en andlig fördjupn‐ing. Father Hugh menade att vägledningarna var en form av un‐dervisning som skulle tala till in‐tellektet. Erfarenheten visar att det är befriande och lugnande att under retreatens tystnad få fylla på
”kunskapsbanken” med något mer faktabaserat. Det är viktigt att man under vägledningen ger re‐treatdeltagarna kunskap som kan vara dem till hjälp i deras andliga liv och i det liv som väntar dem när de kommer hem, det ska vara något som håller ihop och är helt. Under åren har man också kunnat få en lite mer filosofisk in‐jektion på Berget. Bland annat genom personer som pater Erwin Bischofberger SJ (1936–2012), pa‐ter Rainer Carls SJ, broder Wilfrid Stinissen OCD (1927–2013) och Holger Lundbäck (1917–1999) som ofta hade kurser om Dosto‐jevskij.
I detta nummer kommer vi att uppmärksamma filosofen, för‐fattaren, översättaren och folkbil‐daren Alf Ahlberg (1892–1979). Han hade ett hjärta på Stifts‐gården men också på Berget och delade här med sig av sin stora er‐farenhet och kunskap. Vi uppmärksammar också att broder Johannes (1938–2025), som peri‐odvis var hussfar på Berget, har dött.
Här ser vi Per Mases, Bergets tidigare föreståndare, år 1968 lyssna till Alf Ahlbergs visdom i S:t Davidsgårdens brasrum.
Alf Ahlberg - en lärd man med barnasinne
Fader Peder Bergqvist, föreståndare på Berget.
Alf Ahlberg (1892–1979) var med och tog det första spadtaget till det som skulle bli S:t Dav‐idsgården i Rättvik och som sedan invigdes den 18 november 1962. Han ledde retrerater, kurser och var bland annat initiativtagare till Bergets vänförening.
Alf Robert Bertil Ahlberg, född 21 oktober 1892 i Laholm, död 28 januari 1979 i Rättvik, var en svensk filosof, författare, över‐sättare, folkbildare och rektor för Brunnsviks folkhögskola 1932–1959. Ahlberg räknas till lunda‐filosoferna. Lundafilosofin är en filosofisk riktning som grundlades
av filosofen Hans Larsson, pro‐fessor i teoretisk filosofi vid Lunds universitet 1901–1927. Lundafilo‐soferna avvisade materialism och värdenihilism, deras ståndpunkter kännetecknades av "humanistisk kulturidealism" och skilde sig markant från Uppsalafilosofins "antimetafysiska scientism".
I den första delen av sina memoarer (Idyll och orosmoln, 1974) har Sven Stolpe ett kapitel med rubriken ”En extralärare”. Han skriver där om den av sina lärare på Södra Latin i Stockholm som betydde mest för honom. Det var Alf Ahlberg, som under en kort tid tjänstgjorde som ex‐tralärare i svenska och filosofi. Stolpe skriver att när tankarna går tillbaka till skoltiden ”är det fram‐för allt en sak som gör sig påmint och som värmer sinnet – den bo‐hemiske extraläraren som på säv‐lig halländska föreläste för en skara ivriga pojkar om Shakespeare, Strindberg och So‐fokles.”
Alf Ahlberg kom att göra sin pedagogiska huvudgärning som rektor för Brunnsviks folkhögskola under tre decennier. Även där kom hans undervisning att uppskattas av många inom arbetarrörelsen, vars folkhögskola
Brunnsvik var. För en större all‐mänhet blev han dock främst känd som tidningsskribent och som översättare. Efter att ha disputerat på en avhandling om materiep‐roblemet i platonismen, gled han allt mera över till litteraturen och samhällsdebatten. Jag fann många publicerade artiklar av honom, i massor av olika ämnen, i olika tidskrifter.
Några av Alf Ahlbergs främsta verk är Filosofins historia IVI (1925, många upplagor), Psykologiens historia (1935) och biografier om bland andra Au‐gustinus (1952), Bertil Malmberg (1934), Nietzsche (1927) och Schopenhauer (1960). Som över‐sättare var han oerhört flitig, vilket resulterade i att 170 böcker över‐sattes till svenska, däribland Carlyles stora verk om franska re‐volutionen. Andra intressanta verk av honom är Filosofiska essayer från 1918, Det ondas problem från 1923, Minnen och meditationer från 1942 och Humanismen från 1952. Man kan relativt lätt få tag på hans verk via olika antikvariat.
Barndomen
I första avsnittet av sin jubileums‐bok Minnen och meditationer från 1942 beskriver Alf Ahlberg sin
uppväxt i en halländsk prästgård. Han skildrar sin barndom med stor tacksamhet och beskriver prästgården som en oerhört lärorik, lekfull och bildande miljö
som gav utrymme åt "barnet", som " ser världen i helt andra perspektiv än den vuxne, och vad som för denne är detaljer utan vikt, kan för barnet ha en överväldigande bety‐delse." "Barnet mäter med andra mått än de vuxna - varken rikt‐igare eller oriktigare, ty stort och smått äro ju relativa begrepp".
"Sluter jag ögat, kan jag när som helst se för mig min barndoms bygd, den rika Harplingeslätten strax norr om Hamlmstad. Jag ser de vackra och välskötta bondgårdarna med sina gula sädesfält och gröna ängar, kantade av grå stenrösen, monumentala vittnesbörd om flitig odlarmöda. Längst i väster avgrän‐sas den ändlösa horisonten av havets stålrand. Mörka oväderskvällar kunde man hemifrån förnimma dess dova brus och reflexerna av hotfulla kornblixtar mot kopparkrönta moln. Spejande barnaögon följde ång‐båtarnas rökstrimmor och seglen, som voro betydligt talrikare då än nu. den som inte på en halv mils avstånd kunde skilja en brigg från en skonare ansågo vi som en beklagansvärd dåre, som endast i fåkunnighet över‐
träffades av den, som inte kunde skilja mellan växande vete och råg, förrän de gått i ax. Det är verkligen många nyttiga kunskaper och fär‐digheter, som man glömmer när man blir äldre och läst för mycket i bok." Han är oerhört tacksam över sin halländska barndom men kan ändå skriva: "Huruvida Hal‐land har någon speciell uppgift att fylla i den gudomliga värld‐splanen, är mig icke bekant." En av de främsta förmåner som Alf såg med sin barndom var att hans religiösa uppfostran skedde utan minsta tvång. Han såg det reli‐giösa tvånget som en psykologisk förklaring till religionsfient‐ligheten i vår kultur. I dag är det svårare att se den kopplingen. Själv skriver han att han aldrig förstått denna fientliga hållning eftersom han hade sett så mycket av äkta kristen fromhet. Han hän‐visar denna motvilja mot allt tvång till sin älskade fars läggn‐ing, vilken vilade på en gammal‐luthersk grund i förening med frisinne. Hans far var en sann hu‐manist. Dogmatiska tvistefrågor intresserade honom inte alls, däre‐mot de stora gestalterna i kyrkans historia, som Augustinus, Fran‐ciskus och Savonarola. Fadern äg‐nade dagens första timmar åt
studier, hebreiska och framför allt det grekiska språket. En morgon höll han på med Platon, "med en glimt i ögat förklarade han, att han ansåg sig böra friska upp sina språkliga kunskaper, eftersom han hoppades att snart i en annan värld få sammanträffa med de gamla hedningarna, och då ville kunna förstå och en smula samtala med dem. " Alf påminner läsaren om att det i många präs‐them hörde till god ton att man om söndagarna skulle gå omkring med begravningsmin, "Hos oss fanns inte skymten av något sådant." När barnen sedan blev äldre och började reflektera mer på egen hand, " var det in‐genting som lade sordin på våra tvivel eller öppna frågor. Vi hade öppen och obehindrad tillgång till det efter dåtida förhållanden ovanligt stora biblioteket, och där tillbragte jag tidigt många av mina lykligaste stunder, fyllda av upptäckarglädje."
Barndomens jular
"Så långt det är möjligt att i jor‐delivet ana en flik av det förlorade paradiset, har jag gjort det i min barndoms jular." Av alla tider på året intog julen en särställning. Julförberedelserna började tidigt.
Så beskriver Alf Ahlberg hur julk‐rubban sattes fram: "Hur väl kände vi inte vartenda ett av de djur, som snart betade i den gröna mossan. Som i den profetiska visionen av det kom‐mande fridsriket lågo lejon, tigrar och pantrar fredligt sida vid sida med små lamm och killingar. Betlehems herdar vaktade hjorden "i markene, där de lågo". I mitten stod stallet med modern och barnet, för vilket det icke fanns rum i världens härbärgen, med den gamle Josef och de tre knäböjande konungarna från Österlanden. Med hjälp av transparent papper i olika färger kunde man trolla fram en himmelsk dager över scenen, skön som änglasången, som bådade frid på jorden och åt människorna en god vilja. På en kulle i ena hörnet reste sig den ståtliga gipskyrkan, och tände man därinne strålade ljuset i mågna färger genom rutorna. Uppför den sandade gången gingo andäktiga skaror på väg till julottan. Stolta svanor summo i de klara små sjöarna av spegelglas. Vad allt detta tycktes oss obeskrivligt vackert. " "Så vart det morgon och afton den dagen. Vi måste tidigt till sängs för att vara med någorlunda utvilade till julottan. Hur levande stå inte dessa vandringar i den mörka vinter‐morgonen för mitt minne! [...] Kon‐trasten mellan vintermörkret därute
och det flödande ljuset därinne blev till en bild av förhållandet mellan den mörka jorden, där konung Herodes och hans grymma bödlar regerade, och den ljusa himlen, från vilken julens glada budskap sänkte sig ned. Medan den första grynin‐gen brann mot glasmålningarna i koret, där i mittfönstret uppståndelsens ljus drev krigsknek‐tarna vid graven på flykten, lyssnade jag till de sällsamma, högtidligt gåtfulla orden om hur det folk, som vandrar i mörker skall se ett klart ljus, om hur "skon som krigaren bar i stridslarmet, och manteln, som sölades i blod", skola i eld uppbrännas och om hur från kejsar Augustus utgick ett påbud, att all världen skulle skattskrivas. Det är få ting, som så kunna sätta barnafantasien i rörelse som sådana ord. Barnet förstår dem på sitt sätt; de ha det hemlighetsfullas lockande och dragande makt. Det upplever i dem intensivt stora och sällsamma verkligheter. Jag har aldrig förstått och vägrar alltjämt att förstå det pedagogiska snus‐förnuftet, som håller före, att man, då man talar till ett barn, icke får använda ord, som icke äro barnet välbekanta eller som det icke fattar med sitt förnuft. den värld, över vilken stjärnorna blossa bibliskt
klara, kan nu en gång för alla inte uttryckas i triviala och lättfattliga ord. Men barnet upplever den i stora bilder, mera levande än någonsin de vuxna, i de majestätiskt allvarliga bibliska uttryckssätten."
Här är Alf Ahlberg inne på något oerhört viktigt som håller på att försvinna ur medvetandet i vår egen tid. Att det mysteriösa, heliga, det folkliga rika bildspråket, som finns i Bibeln, i liturgin och i hym‐nerna, ja i det som är den kristna traditionen inte är till bara för lärda vuxna, utan att detta framför allt utgör en skatt för fantasin och tänkandet för dem som är som barn.
Fördomar mot katolicismen
Alf Ahlberg menar, utifrån sin protestantiska utgångspunkt, att det katolska är realistiskt och för in ett religiöst element i själva vard‐agslivets triviala ting. "Den som fötts och fostrats i ett protestantiskt land står mycket främmande för den katol‐ska folkfromhet, som blommar så yp‐pigt i tyrolerbyarna, och hans undran vändes kanske lätt i aversion eller löje. Till en början tycks allt man ser och hör till fullo bekräfta de fördomar mot katolicismen, som man i regel redan som barn insupit." Alla pro‐cessioner, allt "bjäfs och krim‐
skrams", upprepandet av mari‐aböner och så vidare kan förefalla vila på ytterst primitiva, magiska och vidskepliga föreställningssätt.
"Har man en tid försökt leva sig in i denna värld, beslutar man sig för att nalkas den så fördomsfritt som det är en så kallad modern människa möjligt, blir ens hållning snart en annan. Man börjar förstå, man blir imponerad och slutligen djupt gripen". Så menar han att katoli‐cismen har en realistisk syn på människan, "den försöker inte ljuga bort det primitiva i människolivet, den försöker, om jag så får uttrycka mig, döpa det [...] Det är på sitt sätt ett storverk den katolska kyrkan uträttat genom att på detta sätt förandliga det primitiva, inrikta det på en värld, som i denna folkliga re‐ligiositet träder oss till mötes i bilder, som du visserligen kan kalla naiva men som i alla fall ge de människor, till vilka de vända sig, en aning om det, som ovantill är."
"Det märkligaste med katolicismen är dess universalitet i ordets alla bemärkelser. Den har plats för de högsta, subtilaste, skarpsinnigaste människor men också för de i anden fattiga. Den kan konsten att tala med bönder på bönders vis och med lärda män på latin. Protestantismen drar skarpa
skiljegränser mellan ande och natur, mellan jord och himmel, mellan profant och heligt. Katolicismen omsluter allt från det lägsta till det högsta. Den talar med sitt symbolspråk inte bara till intellektet utan till ögon och öron och alla sinnen. Därför har den ett helt annat grepp om människorna än prot‐estantismen. Där protestantismen icke fullständigt släppt greppet, där blir den alltför ofta blott en söndagskristendom. Vardagslivet och religionen blir två världar, skilda från varandra liksom genom vattentäta skott. Katolicismen har förstått att föra in ett religiöst ele‐ment i själva vardagslivets mest triv‐ilala ting, i arbetet på åker och äng, lika väl som i de folkliga festerna" . "Du öppnar ditt religionshis‐toriska vetandes rika skattkamrar och docerar om att allt detta blott till namnet kristnad hedendom. [...] Katolicismen ser ingalunda på de gamla religionerna som idel villa och mörker. Även de ha för dess betrak‐telsesätt rymt en sanning, om också i en dunklare form. Den är, så egendomligt det för protestantiska öron än må låta, långt mer tolerant än protestantismen. Kristendomen började enligt dess men‐ing inte med Guds uppenbarelse i Kristus och slutade heller icke därmed. Med en sådan åskådning har den katolska kyrkan utan tvekan med sig assimilerat det antika arvet och krist‐
nat det, på samma sätt som dess filo‐sofi assimilerat med sig Aristoteles och Plotinus och kristnat dem".
Sedan kommer Alf Ahl‐berg in på detta som han upplevde så befriande i sin egen barndom, nämligen en äkta kristen fromhet, som han finner fullt utvecklad i katolska kyrkan, som inte satte på sig begravningsmin på söndagar. "När den protestantiska religios‐iteten vill vara glad, blir den gärna på något sätt hurtfrisk och förlorar ett annat för äkta religiositet ofrånkomligt element, värdigheten. Den är antingen gravallvarlig och värdig eller glad och profan. Den katolska religiositeten har även här kunnat förena två skenbart ofören‐liga element, glädje och värdighet. [...] Denna glädje är naiv, oskulds‐full som goda naturbarns. Det finns verkligen ingenting hos dem, som på ett anstötligt sätt kontrasterar mot de symboler av smärta och lidande, som omge den. Varför skulle man inte glädjas, när jorden är så fager och solen själv låter glädjen mogna i druvan? Det är något av pil‐grimssångens anda över scenen: "Genom de fagra riken på jorden gå vi till paradis med sång." Det ligger en fläkt av franciskuslegendernas trubadurglädje över den" . "Den katolska folkfromheten
drar även in naturlivet i sin sfär. Det är inte fråga om att förkväva, förneka eller döda det utan om att adla det. Om det inte läte alltför illa skulle man kanske kunna säga, att den har en smula tolerans även med synden, eftersom vi nu en gång för alla leva i en syndig värld. Det är gott och nyt‐tigt, ja högst nödvändigt, att det finns helgon. Om vi icke hade dem att blicka upp till, icke blott som barm‐härtiga hjälpare utan även som stora förebilder, vore det illa beställt med oss andra fattiga syndare. Men helgonen äro sällsynta undantag, och hör man icke till dem, bör man heller icke efter‐sträva deras gloria. En glad och fri asket som Guds fattige spelman kan komma själva änglarna att le och sprider ett himmelskt skimmer över jorden. Men en dyster och knotande asket är en styggelse för Gud och män‐niskor, en vitmenad grav, invärtes full av de dödas ben. Det är bättre att vara en arm syndare, som anbefaller sig åt Guds moders och helgonens barmhärtighet, än att vara en ulv i fårakläder" . "Mer än någon annan makt i världen har den katolska kyrkan denna underbara självklara vär‐dighet, som icke kan förringas utan istället blott ytterligare markeras av löjet. Den är icke en regim av i dag eller i går. Den har sekler och
årtusenden på nacken, den har överl‐evat alla andra herradömens och väldigheters uppkomst och fall, ty den representerar ett rike, som icke är av denna världen, och en herre, för vilken tusen år äro såsom en dag, ja såsom en nattväkt. Därför behöver den inte uppträda med gravallvarlig värdighet utan kan tillåta ett gott skämt även med sig själv. Till och med karnevalsgycklet kan den ta un‐der sina vingars skugga och anvisa sin vederbörliga plats, icke som en fiende till allvaret utan tvärtom som dess tvillingbroder."
Försvar av Berget
I en insändare i Dalademokraten, den 24 november 1961, signerad ”Stockholmska i Ludvika”, frågas på vilket sätt retreatgården i Rät‐tvik skulle finansieras: ”Skall vi göra det med skattemedel eller finan‐sieras detta på enskild väg?”
Alf Ahlberg svarar:
"Jag känner det nästan genant att än en gång nödgas upprepa vad eljest envar, som har det ringaste intresse för saken nu borde veta och vad som gång på gång meddelats i pressen. Retreatgården i Rättvik finansieras helt och hållet genom frivilliga bidrag. Hur många gånger skall detta egentligen behöva sägas?
Insändaren spelar vidare upp
den gamla, vid det här laget skäligen nötta och repade skivan om retreat‐gården såsom ett uttryck för ” smy‐gkatolicism”. Än en gång - hur ofta skall det behöva upprepas att den in‐genting har att göra med vare sig hemlig eller öppen katolicism, som för många tycks representera en större fara än kärnvapen.
Skulle så vara fallet borde kväkarna brännmärkas som det vär‐
sta smygkatolikerna i landet, ty det finns ingen rörelse inom kristen‐heten som i så hög grad betonat vikten av stillhet, ro och inre sam‐ling för det religiösa livet som de.
När man för hundra år sedan började tända ljus på altaret vid gudstjänsterna hördes ett an‐skri om ”smygkatolicism”. Mig veterligen är det numer ingen, som sätter denna allmänna sed i sam‐band med katolicismen. Exemplet borde mana till en stunds efter‐tanke. Om svenska folkets intresse för kyrkan är så stort som in‐sändaren antyder är det enbart glädjande. Men man kunde önska att detta intresse också tog sig uttryck i bättre information om de faktiska förhållandena".
Alf Ahlberg och Berget
I sina memoarer skriver broder Johannes (1938–2025) om vän‐skapen med Alf Ahlberg. "Av stor vikt kom kontakten med fil.dr Alf Ahlberg att bli och förbli. Han höll på Stiftsgården ofta föredrag, och på S:t Davidsgården ledde han ibland ett par dagar som "halvre‐treat", det vill säga att det förekom även samtal efter hans inledningar kring olika ämnen, först och främst om Fjodor Dostojevskij (1821–1881). Alf Ahlberg var en synner‐
ligen lärd person, en av de vise i landet. Jag är mycket tacksam över att fått lära känna honom och av honom lära mig så mycket. Trots den stora åldersskillnaden blev vi vänner, vilket han påpekade. Det vore förmätet av mig att annars påstå detta.
Han är känd för sin verksamhet på olika orter och i olika sammanhang och för sina vetenskapliga verk om filosofin. Genomgående uttrycker han en djup kritik mot samtidens biologiska naturalism. För honom var väster‐landet och kristendomen ett, och hans såg i kommunismen och nazis‐men ett hot mot dessa grundvalar. 1927 hade han blivit lärare vid arbetarrörelsens folkhögskola Brunnsvik, nära Ludvika. 1932 beordrades han till rektor där och blev kvar till sin pension 1959. Sedan han blivit änkling 1944 gifte han om sig med fil.mag. Rut Dav‐idsson (1909–1996). Hans själv‐biografi "Minnen och meditationer" är en i tidens anda symbolrik fram‐ställning av hans intellektuella up‐plevelser och utveckling. Han har även skrivit dikter, som var mycket populära bland hans elever. Han påpekade ofta i föredrag och tid‐ningsartiklar Katolska kyrkans stora betydelse vid formandet av
den europeiska kulturen, och för Sveriges del påpekade han monar‐kins betydelse som en historisk och kulturell faktor i vår identitet".
Broder Johannes skriver vidare, i sina memoarer, om hur han mellan 21–22 februari 1964 deltog i samtalsdagar med dr Ahlberg på S:t Davidsgården. "De handlade om den ryske förfat‐taren Fjodor Dostjojevskij. All‐tsedan dess har jag varit tagen och gripen av dennes böcker och livs‐visdom. Dr Ahlberg kallade honom "den sjätte Evangelisten", efter de fyra i NT, Matteus, Markus, Lu‐kas och Johannes; som den femte J.S. Bach. Dostojevskij behöver av mig här ingen presentation. Han är erkänd, välkänd och beundrad, en profet, som förutsåg de olyckor Ryssland skulle komma att drabbas av " .
Alf Ahlbergs begravning 1979
Broder Johannes påminner om att Alf Ahlberg var med och tog det första spadtaget till S:t Dav‐idsgården 1961. "Efter hans bort‐gång var jag av hans maka Rut inbjuden till begravningen i Lud‐vika kyrka och den efterföljande middagen i en trängre krets den 2 februari 1979. Ståthållare Sixten Wohlfahrt med maka Anna deltog
ävenledes. Vid begravningsgud‐stjänsten representerades Stifts‐gården i Rättvik av husmor Margareta Lindborg. Det var hon, som fann honom medvetslös i hans rum på Stiftsgården. Hon hade den goda vanan att varje morgon gå med morgonkaffe till honom. Kväl‐len innan hade han till henne sagt, att hon kunde komma lite senare än sjutiden nästa morgon, för han kände sig trött. Margareta gick på morgonen dock tidigare än avtalat till hans rum. Vid skrivmaskinen hade han på kvällen varit sysselsatt med en tysk översättning. Mar‐gareta fann honom medvetslös i sängen. Alf Ahlberg dog i ambu‐lansen på väg till Mora lasarett" .
Efter att ha läst om Alf Ahlberg och tagit del av en del av hans böcker, får jag en känsla av att denne man, som betydde så mycket för Berget, kunde förmedla stor visdom samtidigt som att han behöll och värdesatte barnasinnet. Han skriver i Minnen och meditationer, i kapitlet om att söka lyckan: "Vi skulle kunna två själens fönster renare och förskaffa oss ett mera öp‐pet barnasinne. Ty det förutan kommer man varken in i himmel‐riket eller i det jordiska lyckoriket."
BERGET I MITT LIV UNDER 40 ÅR
MEDITATIONENS, RETREATENS
OCH STILLHETENS PLATS
Del 2
PeterKempe,Örebro
William Johnston SJ på Berget 1993, han föddes i Belfast år 1925 och dog i Tokyo år 2010.
Andlig ekumenik
Det finns något universellt, allkristet och jämlikt i den inre bön och tystnad som genom re‐treat och meditation för oss in i Guds närvaro och stillhet. Vi tar emot livet som kommer till oss, som en gåva, och ger det tillbaka. Vi lever här och nu i den värld
som med krig, våld, splittring och hat många gånger väcker oro och ångest. Samtidigt upplever vi skapelsens skönhet och storhet när vi vandrar i skogen, är på en fjälltopp eller njuter av havets vågor när de slår upp mot klip‐porna. Ett nyfött barn i förälderns famn väcker ömhet
och hopp om nya livsmöjligheter. Vi lever med krafter som bygger upp och skapar liv samtidigt som andra krafter bryter ner, väcker hat och fiendskap mellan människor och nationer. Vi bär alla våra kors med smärta, mörker, isolering och främlingskap. Men vi erfar också uppståndelsens krafter med nya initiativ, fantasi, nyfikenhet och vil‐jan att skapa en bättre värld. Den kristna djupmeditationen, den inre bönen, kan hjälpa oss att komma till ro och upptäcka de inre käl‐lorna av liv. Det liv som pekar mot framtiden och i sann ekumenisk anda är öppet för tro, hopp och kärlek. Det liv som är gränsöver‐skridande, förenar människor och samlar dem mot ett centrum. Jesu Kristi kors som talar om att “Så äl‐skade Gud världen att han gav den sin ende son för att de som tror på honom inte skall gå under, utan ha evigt liv.” (Joh 3:16) är det centrum som drar människor in mot Guds kärlek och samtidigt närmare varandra.
Många är de retreat- och meditationsledare som besökt Ber‐get sedan starten 1962. Undervis‐ning, förkunnelse och vägledning från kyrkans tradition, historia och mystik har påverkat och format många besökare och sökare, som
deltagit på olika sätt i Bergets kurser, gudstjänstliv och retreater. Natur‐ligtvis har också många frågor fått svar eller lett till nya frågor, under livliga eller stilla samtal i en vän‐skaplig atmosfär. En av många vägledare är William Johnston, en annan Wilfrid Stinissen och en tredje Franz Jalicz. Om dessa vägrö‐jare som banat väg för andlig eku‐menik vill jag nu säga något kort och kärnfullt. Det finns en omfat‐tande litteratur utgiven från dessa vägledares författarskap, som pekar ut riktningen i efterföljelsen av Jesus Kristus.
Professor William Johnston (1925–2010) var en irländsk jesuit‐broder som bland annat undervisade i religionsdialog vid Sophia Univer‐sity, Tokyo. Han besökte Berget ett flertal gånger för att leda retreater och meditation. Kritiska röster höjdes som menade att risken för re‐ligionssynkretism i hans undervis‐ning var stor.
Tvärtom visade sig William Johnstons undervisning under re‐treaterna vara kristallklar med ett rent evangelium utan sammanbland‐ning med andra religioner. William Johnston menade att man måste vara djupt förankrad i sin egen tro och tradition för att kunna ha en
genuin dialog med människor med annan religion eller trosup‐pfattning. “Jag berättar om min tro och du berättar om din, utan att vilja påverka, bevisa något eller övertala varandra”. Dialogen förut‐sätter ett aktivt och uppmärksamt lyssnande. En uppriktig dialog kan också väcka längtan och nyfikenhet som leder till fördjupning, omvär‐dering och omvändelse.
William Johnstons under‐visning var universell, gränsöver‐skridande och präglad av andlig ekumenik. Under vägledningen och meditationen gick det inte att ta miste på vilket centrum William Johnston vände sig till. Centrum för honom var den kärlek och det ljus som strålar från Jesus Kristus och som skulle samla den stora familjen - mänskligheten!
Broder Wilfrid Stinissen (1927–2013) var karmelitbroder från karmelitklostret i Norraby. Wilfrid Stinissen ledde regelbundet re‐treater på Berget alltsedan 1970talet. Han undervisade och vägledde människor in mot Guds kärlek och sanning. Det gällde alla, ingen ställdes utanför.
“Djupt inom varje människa porlar en källa som är Kristus. Många människor vet ingenting om
denna källa. De kristna däremot, i den mån de är kristna, är medvetna om den och lever medvetet av den. Det Kristus-liv som porlar i varje människas hjärta vill sprida sig och fylla människans hela väsen, också hennes tankar, känslor och ön‐skningar, ja till och med hennes kropp” (Kristen djupmeditation, 1990, s. 43).
Wilfrid Stinissen menade att bön liknar andningen. Det enda man behöver göra är att bejaka det oerhörda som redan pågår hela tiden inom oss, i hjärtats innersta rum. Det är stor skillnad på att prestera bön och att vara bön. Det är på ett liknande sätt med kär‐leken. Det är något man är i sitt innersta väsen, upptäcker man den i sig själv så finner man den också hos andra. Livet handlar om att upptäcka detta och leva inifrån den källan. Kroppen är ett tempel för den heliga Anden. Det är klart att jag vill göra allt jag kan i min iver att följa Jesus – samtidigt förstår jag att hur jag än skyndar mig till Gud, så är han redan där. Det är oändligt rogivande att kunna vila i övertygelsen att Guds närvaro finns i mitt och andras liv, liksom i hela skapelsen och bli mer och mer medveten om det. Den här under‐visningen har påverkat mig och
säkert många andra, och gett en djup vila i tron.
Wilfrid Stinissen hade en osviklig tillit till Guds närvaro och villkorslösa kärlek som aldrig gav upp om någon människa. Han un‐dervisade om att den treenige Guden: Fadern, Sonen och den helige Ande är en kärlekens ge‐menskap, familj och relation som vi är inneslutna i. Vi är skapade för gemenskap och relation. Vi blir till i den andres blick och är i grunden skapade som kärleksvarelser - att ge kärlek och ta emot kärlek. Kärleken är grunden för vår tillvaro och människans djupaste identitet.
Wilfrid Stinissen har läm‐nat efter sig en dyrbar skatt bland annat i form av en omfattande vägledning och undervisning i ett 25-tal böcker som täcker det mesta som har med andlig teologi, andlig ekumenik och filosofiska frågor att göra. Hans andliga vägledning har fått ett stort genomslag i många kyrkliga sammanhang, och även nått utanför kyrkan.
Franz Jalicz (1927–2021) var en ungersk född jesuitpräst, och för‐fattare till flera böcker om kristen spiritualitet.
Franz Jaliczs bok Kontem‐plative Exerzitien kom ut i svensk
översättning år 2009 på Artos för‐lag, med titeln, De andliga övningarna i kontemplativ form. Den har även översatts till flera andra språk och fått stor spridning.
I tio steg leder Franz Jalicz läsaren och retreatdeltagaren gradvist in i Jesusbönen: “Herre Je‐sus Kristus, Guds Son, förbarma dig över mig syndare”.
Berget har vid ett flertal tillfällen erbjudit möjligheten att delta i en sju dagars meditationsretreat ledda av Jesuitbröder och Sr Johanna Schulenburg, Congregatio Jesu, Wien. Vi har börjat retreaten med att varsebli och vara närvarande i naturen för att sedan gå vidare med varseblivningen av Guds när‐varo i våra kroppar genom andnin‐gen, namnet Jesus och tystnaden. Evangelieberättelserna visar hur Jesus leder oss in mot centrum, in mot Guds närvaro i hjärtat. Gud som är kärlek är närvarande i verkligheten, här och nu. Jesus‐bönen gör oss mer och mer med‐vetna om Gus närvaro i oss själva, i våra medmänniskor och i hela skapelsen. Jag förstår att tystnaden handlar om att jag lyssnar och inte uppehåller mig kring allt som kret‐sar kring mitt ego, som handlar om saker jag funderar på, problemlös‐
ningar, oro, glädjeämnen, kreativa idéer, drömmar och mycket annat som har med kretsandet kring mig själv att göra. En vaken vila, en öp‐pen, tillitsfull hållning, gör att allt ändå får vara som det är. Allt vilar i Guds händer. Allt kan överlåtas till honom som skapar och uppehåller mig, mina medmänniskor och hela skapelsen.
Meditation i Almby kyrka
Det som för mig började för ganska exakt 40 år sedan i mitt möte med Berget och meditation, retreat och tystnad, kom att vara vägen in i mötet med Guds när‐varo. Det var också en väg för mig in i kontakten med kyrkofäder, kristen mystik och andlig vägled‐ning. Dessutom en andlig eku‐menik där skillnaderna i kyrkotraditioner, tolkningar och dogmer tonades ner till förmån för gemensam bön, meditation och samtal.
Undervisningen om att vi alla är skapade till Guds avbild och att vi alla kan ha någon form av kontakt med Gud, att avbilden inte kan utplånas, utan tvärtom befrias, blev en avgörande insikt som bor‐rade sig ner i djupet av mig. Det blev vägen hem för mig. Guds när‐varo har ett centrum som är en
villkorslös, allomfattande och personlig kärlek som söker oss, och väntar på vårt svar.
Evangeliet är gränsöver‐skridande och pekar mot detta centrum som är Jesu Kristi kors – i hans liv, död och uppståndelse. Det ena går inte att skilja från det andra. Jesus Kristus är det centrum som kan samla och rädda hela mänsk‐ligheten. Vägen öppnar sig och alla är inbjudna. Det har många andliga vägledare pekat på i förkunnelse och undervisning.
Efter 40 år av återkom‐mande besök på Berget, och nu‐mer lång erfarenhet av kristen djupmeditation, tystnad och väldigt många retreater, sitter jag nu i stor glädje varje måndag kväll i Almby kyrka med en liten grupp personer som vill meditera och be. Jag är också så tacksam till Gud och alla de människor och händelser han sänt i min väg under alla dessa år. Det är min djupaste önskan och bön att många fler ska upptäcka Guds närvaro i sina liv, ta emot Guds kärlek och svara på den. Kanske kan kristen djupmeditation vara en väg också för dem.
Vintern har kommit och vi gläds över kylan, frosten, snön och isen som lägger sig över våra sjöar: "Prisa Herren, frost och köld, lovsjung och upphöj honom i evighet. Prisa Herren, rimfrost och snö, lovsjung och upphöj honom i evighet" (Daniels bok 3: 66–73, eller tillägg till Daniels bok B: 48–49).
Vi tackar Gud och alla Bergets vänner för generositet i form av förbön, arbetsinsatser och eko‐nomiska gåvor. Det har bland an‐nat inneburit att köket i S:t Davidsgården kunnat renoveras och blivit i bättre skick än någonsin.
Vi är fortfarande i behov av gåvor av olika slag, exempelvis en ny "begagnad" bil.
Skogen har nu gallrats och öppnat upp utsikten mot Siljan och andra sidan av Rättvik. Det kommer också att återplanteras skog när vi vet mer exakt hur det ska genomföras.
Eftersom det inte är aktuellt med solceller inom överskådlig tid har styrelsen beslutat att in‐samlingskontot för "solceller"
byter namn till "Energibe‐sparingar". Det innebär att pengarna från detta konto används för att exempelvis investera i luftvärmepumpar. Vi har installerat fyra luftvärmepumpar, vilka kostar drygt 30.000:- per styck. Två stycken i huset där S:t Sigfrids boklåda ligger samt en i Medita‐tionshallen och en i Övningshal‐len. Förhoppningsvis ska dessa investeringar leda till lägre energi‐förbrukning. Det finns ett antal andra fastigheter där det också skulle kunna vara lämpligt att invetsera i luftvärmepumpar.
En annan stor sak är att de ljusa fåtöljerna i S:t Davidsgårdens brasrum har klätts om och fått ny stoppning. Tyget hade börjat gå sönder och fåtöljerna hade blivit nedsuttna. Åtgärden kostar drygt 4.000:- per fåtölj. Vi startar en in‐samling där man kan " sponsra en stol" med valfritt belopp.
Med önskan om Guds frid, välsignelse och allt gott under denna advents- och jultid!
f. Peder Bergqvist, föreståndare
Till humanismens försvar
Isin bok om humanismen, från år 1952, är Alf Ahlberg tydlig med sin uppfattning att man i egentlig mening inte kan tala om en profan humanism, människan kan aldrig reduceras till "ett stycke natur". Även det som kallas profan humanism är i grunden reli‐giös. Humanismen är för honom en livsåskådning som bygger på en "värdepremiss". I denna tro eller premiss besitter människan det högsta värdet, humanismen är en tro på människan. Humanismen syftar till att göra människolivet rikare, mera fulländat. Människan kan då inte utvecklas till någon fullödig person‐lighet annat än i en levande ge‐menskap med sina medmänniskor.
Humanismen är såludna en syntes mellan "kollektivism och individual‐ism, en personlighetsdaning i en or‐ganisk gemenskap."
Alf Ahlberg utgick alltid ifrån det antika arvet och menade sålunda att det är i en kristen omformning av det antika arvet både från platonis‐men och stoicismen som detta arv räddas över i den västerländska kul‐turen. "Den humanistiska traditionen vilar framför allt på en sammansmält‐ning av stocism och kristendom." Så
ser han en utveckling från platon‐ism, stoicism och judendom som leder fram till och kulminerar i evangeliets humanism, där varje människa är föremål för Guds oändliga kärlek och därför har ett oändligt värde. Därav följer mänsk‐lighetens enhet och broderskap tvärs över alla skiljelinjer. Så menar han att den västerländska humanis‐men historiskt sett vilar på en reli‐giös och framför allt kristen grund. Alf Ahlberg menade dock att humanismen var hotad från olika håll och framför allt på grund av att dess andliga grundvalar omärkligt underminerats genom de totalitära rörelsernas framväxt. Or‐sakerna till humanismens kris måste sökas i en upplösning av den människosyn varpå den vilar. Att upphöja staten till det absoluta in‐nebär en underminering av män‐niskovärdet, en slags statsförgudning. Det finns något hos människan, som på en gång är högre än människan men som hon likväl upplever som sitt innersta och sanna väsen. Vördnaden för det andliga, för det gudomliga hos människan är kärnan i den human‐istiska livshållningen. Han står
frågande inför framtiden och menar att en kultur inte kan överleva sönder‐fallet av sina egna grundvalar, den måste byggas sin framtid på det för‐gångnas grund. Frågan om humanis‐mens framtid är därför på samma gång vår kulturs stora ödesfråga.
I Minne och meditationer från 1942 skriver han: "Borde vi inte för‐söka tro litet mer på människorna, äl‐ska dem mer mitt i den nöd och hjälplöshet vari vi nu alla befinna oss?"
Två exempel i Dagens Nyheter från 1974, på de många artiklar som Alf Ahlberg figurerade i under sin livsstid.
S:T SIGFRIDS BOKLÅDETIPS
Thomas av Aquino
En introduktion till hans teologi och filosofi, Artos 2025
Den helige Thomas har betytt mycket för Kyrkan och därför är det mycket passande att denna volym är rejäl och diger. Des‐sutom är den sammansatt genom ett flertal redaktörers arbete, vilket ger en nyanserad bild av Thomas av Aquinos teologiska och filo‐sofiska bredd.
Själens resa in i Gud - En vägbeskrivning över män‐niskans vandring i Guds värld S:t Bonaventura, Artos 2025
Nu har Bergets föreståndare, f. Peder Bergqvist, kommit ut med sin kommenterade översättning av kyrkoläraren Bonaventuras (1221–1274) klassiker Itinerarium mentis in Deum. Denna skrift ger många goda råd till den som vill följa den väg som S:t Franciskus av Assisi visar. Bonaventuras skrift är fylld av tillit till att Gud alltid och överallt är med oss, i sin skapelse, i människan, i kyrkan och i det mystika mörkret. Det är en slags vägbeskrivning över den mång‐faldiga andliga väg som leder in i föreningen med Gud i extatisk kärlek.
S:T SIGFRIDS
BOKLÅDA
Vi har böcker, skivor och ikoner som speglar vår ekumeniska inriktning.
Öppettider: tisdag, fredag, lördag kl 14-16 onsdag och söndag till kl. 14-15
Kontakt: bokladan@berget se
INSAMLING TILL ENERGIFÖRBÄTTRINGAR
Vår tanke med att inventera i solceller har skjutits upp, eftersom vi inte fick lån av banken till detta och det inte heller kom in så mycket i gåvor till detta projekt.
Vi satsar nu på att investera i luftvärmepumpar i de byggnader som är lämpliga för detta:
* S:t Sigfrids Boklåda
* Meditationshallen
* Meditationsgårdens brasrum
* Övningshallen
* Lovsången
* S:t Dominicus kapell
* Treklangen
BANKGIRO: 5743323
SWISHNUMMER: 123 337 20 75
Kyrkolärare 2. S:ta Katarina av Siena
Fader Peder Bergqvist, föreståndare för Stiftelsen Berget.
Vi fortsätter vår genomgång av kyrkolärare som med S:t John Henry Newman, vilken påven Leo XIV nyss upphöjt, är 38 till ant‐alet. Vi har nu kommit fram till den andra kyrkoläraren, S:ta Katarina av Siena, vars helgondag är den 24 april.
S:ta Katarina av Siena
Den andra av våra fyra kvinnliga kyrkolärare är S:ta Katarina av Si‐ena (1347–1380), dominikansyster och mystiker, känd för sina skrifter om det andliga livet, inklusive sitt
En målning av S:ta Katarina av Siena som finns i S:t Dominicus kapell.
inflytelserika verk Dialogen eller "Den gudomliga försynens dia‐log". Hon är också känd för sitt arbete med kyrkans andliga förnyelse under påvedömet i Avignon. Här återges bland annat något av det som Sr Madeleine Fredell OP skrev, i Bergets Rundbrev nummer 4 år 1986, om detta 1300-talshegon.
Katolska kyrkan har i vissa fall velat erkänna en enskild människas förmedling av sina mystika upplevelser som uttryck för kyrkans officiella lära, och då utnämnt henne till kyrkolärare,
doctor ecclesiae. De första kvinnliga kyrkolärarna var S:ta Teresa av Je‐sus och S:ta Katarina av Siena, som påven Paulus VI utropade år 1970.
För att förstå S:ta Katari‐nas teologi och andliga rådgivning måste vi se på hennes liv. Det är i vanliga vardagliga händelser som Katarina hör Guds kallelse. Hon hör men förstår inte alltid, dock är hon ständigt beredd att gå den väg som Gud uppenbarar för henne. Katarinas hela liv är en dialog med Gud, en dialog som innebär förändring och förvandling.
Hon föds år 1347 som nummer 24 i en barnaskara på 25. Fadern, Giacomo di Benincasa, är yllefärgare i Fontebrandadistriktet i Siena och överhuvud för klanen Benincasa. Som sexåring får hon motta en Kristusvision som får henne att intensivt söka något bortom de vanliga dagssysslorna i Fontebranda. Dominikanernas konvent och kyrka ligger helt nära och en bror till en av Katarinas svågrar, Tommaso della Fonte, är dominikan. Det är han som kom‐mer att vägleda Katarina under hennes första steg mot ett liv med Gud. Sju år gammal avlägger hon ett kyskhetslöfte i största hem‐lighet. Hon gör en märklig andlig
erfarenhet, Gud finns ändå nära henne, trots arbetet, trots allt oljud. Hon har ingen cell att be i men inom sig hittar hon ett inre, tyst rum. Hon kallar det för den inre cellen och här börjar hon göra upptäckter om sig själv och om Gud. Här i skärningspunkten möter hon som skapad varelse det oskapade ljuset, det verkliga varat, Gud.
Arton år gammal fick hon motta dräkten i brödernas kyrka San Domenico. Nu äntligen fick Katarina den yttre frid hon så in‐nerligt längtat efter för att dag och natt kunna få vara i Guds ge‐menskap. I tre år lär hon ha levt som eremit i sitt lilla rum i Benin‐casas hus. Tre år i en inre resa, en vandring som ledde henne fram till djupt mystiska erfarenheter. Tre år av kamp att klä sig i Guds vilja, att avtacka allt det som skymde Guds avbild i henne. Det är dock inte en ensam resa hon gör. Hon talar hela tiden förtroligt med Kristus och hon är starkt medveten om att Gud bär henne i kärlek.
Självkännedomens karisma
S:ta Katarina hade en speciell hel‐gonkarisma, som ledde till att många världsliga och kyrkliga ledare sökte vägledning hos henne.
Hon talar om betydelsen av den inre cellen. "Bygg dig en cell i ditt hjärta och sätt aldrig en fot utanför den" (Legenda Maior § 49). Det är denna cell Katarina börjar hitta fram till medan hon lagar mat, skurar golv, hämtar vatten och ständigt förödmjukas av sin familj. I självinsiktens inre cell möter hon sina onda och destruktiva sidor men lär sig också att Gud har utrustat henne med förnuft, vilja och förmåga att älska. Hon lär sig att acceptera och leva med para‐doxen: att vara skapad till Guds avbild och samtidigt behöver hon kämpa mot det onda inom sig. Detta blir en nyckel för henne till att förstå andra människor, deras svaghet och värdighet, utifrån hur hon förstår sig själv. Att vörda och prisa Gud innebär för Katarina att vara öppen för varje människas unika kallelse. Tolerans och öppen‐het får också Katarina att känna ett djupt medlidande med de män‐niskor hon kommer i kontakt med. Hon levde sig in i den personliga kamp var och en hade att genomgå för att nå självkännedom, insikt om det onda som han eller hon var up‐phov till.
Hon skriver: ”Var som en hink som du fyller vid källan och som du öser och dricker ur medan den står
kvar i källan. Bygg dig sedan två celler; först en riktig cell så att du inte springer omkring och pratar utom när det är nödvändigt … Och bygg dig sedan en andlig cell, som du alltid kan bära med dig. […] Självinsikten är den sanna cellen, och den bär vi med oss över‐allt. Utan den inre cellen har den yttre inget ändamål, och befinner vi oss i den inre behöver vi ingen yttre”(Legenda Maior § 49).
Så hör hon Kristus säga: "Dotter, vet du vem du är och vem jag är? Om du vet dessa två saker har du saligheten inom räckhåll.
Du är hon som inte är, och jag är Han som är. Låt din själ gen‐omträngas av denna sanning så skall fienden aldrig leda dig på villovägar; så skall du aldrig fångas i hans snara och heller aldrig bryta mot något av mina bud; du skall så ha satt dina fötter på den kungliga vägen som leder till nådens, san‐ningens och ljusets fullhet” (Le‐genda Maior § 92).
I sin inre cell når hon fram till självkännedom. Hon speglar sig i Guds egen spegel och ser sig själv som skapad och upprättad människa. Men hon ser också alla brister, sin intighet, sitt beroende av Gud. Gud tvingar sig inte på, bestämmer
inte åt oss vad vi bör göra, vi måste själva ta ansvar och be om hans hjälp. Därför når vi bäst fram till självkännedom och kunskap om Gud under prövningar, lidande och kamp.
"Och denna kännedom uppnås bättre under prövningar, därför att då vet man att man ingenting är, eftersom man inte förmår befria sig själv från de lidanden och bekymmer man skulle vilja undgå" (Dialogen § 43).
Solidaritet människor emellan
S:ta Katarina inriktade alla sina krafter på att Kyrkan skulle bli en förebild för ett liv i solidaritet och kärlek människor emellan. Hon arbetade hårt på att präster, bisko‐par och ordensfolk skulle bli trovärdiga tjänare till Kristus. Hon ber för dem och för alla människor som har makt. Hon uppmanar dem att genomföra reformer, visar dem på orättvisor som de själva är upphov till eller som de har möj‐lighet att göra något åt. Och många lyssnar och tar hennes råd på allvar. Andra motarbetar henne. Katarina får inte se särskilt stora resultat av sina förböner, med‐lingsförsök och uppmaningar. Ändå ger hon aldrig upp. Huvud‐saken för henne är att i allt vara Guds redskap och uppenbara
något av Kristi kärlek och för‐soning för dem hon träffar. "O store, evige Gud! Vad fick dig, du oändlige Gud, att upplysa mig, din ändliga skapelse, med din sannings ljus! Du själv, kärlekens rena eld, är orsaken. Ty det har alltid varit och är alltid kärleken som tvingar dig till att skapa oss till din egen avbild och likhet, och att visa oss barmhärtighet genom att ge dina skapelser oändliga och omätliga nådegåvor" (Dialogen § 134).
I självkännedomens inre cell blir Katarina en hel män‐niska. Här förmår hon integrera och bearbeta sin benägenhet att såra skapelsen, att synda, men också att erkänna att Gud utrustat henne med förnuft, vilja och förmåga till att älska. Genom att se på sig själv med Guds godhets ögon kan hon dämpa effekterna av allt det onda hon själv är upphov till.
Katarina vågar stå ansikte mot ansikte med de mörka sidorna inom sig, och hon vågar möta Kristus precis som den hon är. Katarinas eremittid avslutas med en innerlig förening mellan henne och Kristus, en mystisk erfarenhet som hon själv talar om som ett bröllop.
INSAMLING TILL OMKLÄDNING AV FÅTÖLJER
Bidra till omklädningen av våra fåtöljer i S:t Davidsgårdens brasrum!
Omklädningen kostar drygt 4.000: per fåtölj.
Bidra gärna med en valfri summa för en fåtölj.
BANKGIRO: 5743323
SWISHNUMMER: 123 337 20 75
Berget behöver volontärer!
Om du har möjlighet att hjälpa till, hör av dig till Ingrid: ingrid@berget.se
Intresserad av att leva kommunitetsliv?
Kontakta: peder@berget.se
Alf Ahlberg undervisade återkommande i S:t Davidsgårdens brasrum.
Människokännaren Alf Ahlberg
lättillgänglig i radio och mer svårtillgänglig i filosofiska alster
Fader Peder Bergqvist, föreståndare för Stiftelsen Berget.
Hösten 1948 sände Radiotjänst en serie om psykologi, som en slags grundkurs för att hjälpa svenskar att reflektera över några psykolo‐giska grundproblem. Alf Ahlberg fick uppdraget att skriva en grundbok som utgjorde kurslitter‐atur till denna radiokurs, boken heter "Sådan är du", den kostade 3,75:-.
Det känns som att Alf mer skriver som en filosof än en psyko‐log vilket kan förstås utifrån att psykologin ursprungligen kommer
från och varit en del av den filo‐sofiska genren.
I det sista kapitlet tas människans situation upp såsom en gränsvarelse mellan att vara en individ och att vara en social varelse. Han börjar med att ta upp "massfenomenet" och pekar då på hur det kan vara exempelvis på ett väckelsemöte eller på en idrott‐sarena. Ju mer likartat intresse eller läggning som finns hos de som deltar, ju mer som drar till sig uppmärksamhet, appellerar till
känslorna, desto mer utpräglat blir massfenomenet. Det mest typiska massfenomenet uppstår då människor råkar i gemensam livsfara, som ett fullsatt sjunkande skepp, en hastigt utbruten brand i en möteslokal, då uppstår panik. Poängen Alf Ahlberg gör är att individen går förlorad då denne står under masspsykosens in‐flytande. Annars lugna och be‐härskade personer kan plötsligt visa upp yttersta brutalitet och hänsynslöshet. Det är som om något större och mäktigare väsen svepte fram som en stormvind genom massan, tog tag i den en‐skilde och tvingade denna att up‐pge sitt vanliga jag och helt uppgå i massan. Man kan tydligt se att den kritiska omdömes‐förmågan, intelligensen och mor‐alen sjunker där det uppstår massfenomen. Man är helt plöts‐ligt beredd att tro på saker och ting vars orimlighet en enkel slut‐sats skulle kunnat påvisa. Ju mindre motstånd den enskilde kan mobilisera mot påtrycknin‐gen, desto mer hjälplöst faller personen offer för massugges‐tionen. Sådant som omognad, ok‐unskap, om vi är splittrade i tanken, trötta, hungriga, trängda, otrygga, det gör oss mer mottag‐
liga för suggestion. Det Alf Ahlberg föreslår är "profylaktiska åtgärder mot suggestionen". 1948 var det tydligt att människor behövde tryggare materiella levnads‐villkor, vilket han menar även skulle innebära en sanering mot det han kallar "andlig smitta".
Människor som lever under ständig oro och ängslan för mor‐gondagen kan inte tänka klart, besinningsfullt och kritiskt. Han efterfrågar också en uppfostran som vänjer oss vid att en sökande och frågande hållning i stället för en auktoritär. Även detta med folkbildning lyfts fram, att hjälpa människor att skilja på sak och sken genom kunskap och saklig upplysning. Detta var säkert en anledning till att denna kurs och detta material togs fram och genomfördes av Radiotjänst 1948.
Individualist eller kollektivist?
Alf Ahlberg ställer 1800-talsin‐dividualismen mot 1900-tal‐skollektivismen. Felet med den förra var att den inte förstod att individen själv förutsätter ge‐menskapsliv, att personlighet och gemenskap i ordets djupare mening betingar varandra. Den
Omslaget på den kursbok som Radiotjänst gav ut 1948 och en illustration av något som då var väldigt aktuellt, nazismen och masssuggestionens makt över människan.
uppfattade individen som en sluten enhet som kunde leva sitt eget självständiga liv. Den för‐stod inte att individen själv blir allt fattigare ju mer den försöker vara sig själv nog. Man kan blott vara sig själv i levande ge‐menskap med andra.
Felet med 1900-tal‐skollektivismen låg inte i att den framhöll gemenskapslivets bety‐delse, inte att den brännmärkte egoismen utan däri att den för‐växlade gemenskapsliv med likriktning, med utplånandet av
individen. Människan är icke blott en samhällsvarelse utan är eller kan bli en individ med kraft att sätta sin egen vilja mot samhällets och på så sätt påverka detta. Med individens framträdande började människans historia i högre mening. Men indi‐viden kan inte växa och utvecklas utanför eller isolerad från ge‐menskapen.
Därför är striden mellan in‐dividualism och kollektivism men‐ingslös. De är blott olika sidor av en och samma sak. Människan blir människa först i gemenskapslivet,
men det betyder inte att hon därmed skulle förlora sin egenart, utan tvärtom utveklas rikare. Det Alf Ahlberg lyfter fram är den primära gruppens betydelse, de små gemenskapernas betydelse, där man är nära varandra, känner varandra personligt. Det som ex‐empelvis skedde genom nazismen var gemenskapernas upplösning, en atomisering av samhällslivet där de organiska sambanden up‐plöstes. Så uppstod massmän‐niskan, den människa som i sin vanmakt flyr till massan, som för henne blir ett surrogat för äkta ge‐menskap. En av vår kulturs stora ödesfrågor menar Alf Ahlberg är hur vi i nya och för nutidslivet an‐passade former ska återupprätta ett djupare mänskligt ge‐menskapsliv. Denna fråga har i våra dagar blivit blivit än mer ak‐tuell och brännande.
Sommarpratare 1975
Alf Ahlberg medverkade många gånger i radio och den 13 juni 1975 var han sommarpratare i P1: det blev en lovsång till sommaren och till Dalarna. Han lärde sig att älska naturen och människorna och kulturen i Dalarna. Han bodde länge i Ludvika och hade en särskild kärlek till Stiftsgården
i Rättvik och till S:t Dav‐idsgården.
Filosofiska essayer 1918
När Alf Ahlberg var 26 år, 1918, skrev han boken Filosofiska essayer. Här möter man en tidig filosofisk stränghet i resonemangen, då han inte ännu, som senare, öppet förs‐varar den kristna tron. Det är mer av analys och kritik, än tro, hopp och kärlek.
Första kapitlet handlar om sanning och verklighet. Han pro‐pagerar för ett utvecklat sannings‐begrepp som ger "helgd åt vetenskapen såsom en arbetare i det godas tjänst, såsom en som förökar livets värde. Besjälad därav kan vetenskapsmannen känna sig som en som odlar upp jorden, sår och plant‐erar åt kommande släkten, såsom en, som ger vård och näring åt den pro‐metheiska elden i människoanden".
Så menar han att san‐ningsbegreppet också är ett verkli‐gehetsbegrepp men att några kanske undrar: "Kommer någon nu och säger oss att det egentligen inte finns några gröna träd, någon blå himmel, något sol‐sken över ett upprört, stormpiskat hav eller månsken över en lugn spe‐gel, utan att allt detta bara är etervibrationer - då förstå vi honom
inte mer än jämt och svara honom, att vi icke känna mer än en verklighet, just denna som vi se framför oss med dess outtömliga rikedom och överflöd, och den som vi bära inom oss. Vill man drömma om någon annan verklighet står det fritt - för vår del tro vi med Goethe att "För den verksamme är denna värld inte stum". Ty vi veta väl att denna verklighet inte bara är gjord att njutas utan är det material, varmed vi ha att arbeta. Vi veta, att livet är krig mot trollen och allra mest mot dem, som bo i hjärtats och hjärnans lönnligaste kamrar".
Det är tydligt att verkligheten här är det vi erfar i det yttre och det inre och inte i det som är ovanför oss och bortom oss, alltså ett form av uteslutande av det gudomliga mysteriet. Alf Ahlberg lämnar det teologiska öp‐pet för läsaren och hänvisar till Ib‐sen: "Människotanken är att förlikna vid Ibsens byggmästare: i sin ungdom han många kyrktorn "såne umådeligt höje". På äldre dagar bygde han bara hem för människor. Båda delarna må ju vara bra och det blir vars och ens ensak att avgöra vilket som är bäst".
förhållandet mellan historien och naturvetenskapen. Historien kan enligt honom lika mycket bygga på det som empiriskt kan verifi‐eras som vetenskapen kan. Däre‐mot kommer vi inte tillrätta med en tillvaro som är blott natur eller en som är blott historia.
"I ena fallet en meningslös upprepn‐ing, i andra en lika meningslös suc‐cession utan slut, en ändlös kedja av händelser utan mål. Men är det så, att naturvetenskapen allt renare och bättre arbetar ut sanningsvärdet och historien ur skeendets eviga ström samlar upp värden, som mer och mer närma sig dessa över tid och rum höjda absoluta värden, likt guldvaskaren som hämtar det rena guldet ur floden, då försvinner deras meningslöshet. Liksom seglaren i nattens mörker styr mot ett ljussken som skymtar fram i horisonten, så styr mänskligheten i allt sitt arbete i kulturens tjänst mot de eviga värdena. Genom tiden mot det, som ligger över tiden, exelsior!"
Schopenhauer och Nietzsche
Historia och naturvetenskap
Han går vidare med att utreda
Sedan följer kapitel om Schopen‐hauers estetik liksom hans lär‐junge och antagonist Nietzsches lära om den eviga återkomsten. 1927 skrev han sedan en biografi över Nietzsches liv och 1960 om
Schopenhauer. För den senare finns utrymme för den vila och roggivande klarhet som vi kan er‐fara i mötet med det sköna. Kon‐sten har en livständande, eggande befriande makt men också en up‐pgift att låta oss vila ut från livets kamp och kval.
"Konsten kastar klarhet och ro över livet, den fördjupar det, vidgar vår blick, gör oss stilla, allvarliga, efter‐tänksamma, stämmer oss till andakt. Det är vad Schopenhauer, frånsett alla metafysiska doktriner, vill säga oss - ensidigt men med ensidighetens styrka. Konsten innehar en central ställning men ställer också högre krav än de flesta".
Nietzsches Zarathustra kallar sig den förste förkunnaren av den eviga återkomsten. Samti‐digt hör denna lära till mänsk‐lighetens urgamla vishet. All människoandens trötthet och förtvivlan inför den stora tom‐heten, varmed livet syntes döds‐märkt, har i denna lära fått ett koncentrerat och gripande uttryck.
Zarathustra är en person som hela tiden utvecklas medan boken har sin gång. Under vandringens gång möter Za‐rathustra en del olika person‐ligheter, som skuggan, den fulaste människan och trollkarlen. Först i
ensamheten tillsammans med de ensamma, dessa som inte vet att leva livet, kan Zarathustra hålla fest. Först uppe i den kalla, isiga, starka luften på Zarathustras berg "kommer för dessa människor det stora tillfrisknandet, som åter‐ger dem tro på livet, kraft och mod att leva, som förvandlar dem från svaga, modlösa förtvivlande till starka, modiga, jublande, dansande" . Zarathustra sa ingent‐ing, eftersom han vördade deras lycka och deras tystnad.
Det förunderligaste var att den fulaste människan bör‐jade tala om att han för första gången var tillfreds med sig själv och sitt liv. "En fest med Za‐rathustra lärde mig att älska jorden". Så blir det midnatt, den högtidliga stund, då den försvin‐nande dagen och den begyn‐nande, då döden och livet mötas. Midnattsklockans klang fångar upp mänsklighetens samlade suckan och jubel under årtusenden och genom midnatt‐sklockans klang tonar evighetens sång, den eviga återkomstens mysterium.
Antik krigsföring "Filosofien begynner, säger en gång Schopenhauer, liksom en
overtyr till Don Juan med ett ack‐ord i moll". Nietzsche menar att hela den antika kulturens skön‐het, Homeros glada och lyckliga gudar lika väl som tragedins dunkla ödesmotiv sprungit fram ur lidandets mark: "Vad måste icke det folket lida för att bli så skönt!", säger han.
Grekerna fängslas av den strid, den kamp och spänning, som brusar genom hela tillvaron. Bakom den homeriska världen ligger myternas, som låter ana väldiga krig i urtidens natt mellan mystiska halvt mänskliga fa‐belväsen, nattens söner och döt‐trar. En värld där Eris och Eros, kriget och kärleken är allhärskare. Här finns krigets hårdhet och grymhet men också känslan av dess storslagna skönhet, segerns tjusning och bragdernas berus‐ning. Krigarkynnet sätter sin prä‐gel på den tidigaste grekiska filosofin. Hela tillvaron är liksom i kriget uppfylld av kamp och spänning. Ett kosmos, ständigt kämpande mot sig själv, samman‐hållet av motsatsernas polära spänning och enhet till en skön harmoni. Som Herakleitos (slutet av 500-talet före Kristus) säger: "Kriget är alltets fader." Men Eris är ett med Logos, motsatsernas
enhet och samklang är världens väsen. Motsatsen av skugga och ljus, spänning och kamp är nöd‐vändig för kosmos fullkomning. Det finns en osynlig harmoni i kosmos som är betydligt mycket skönare än den synliga harmonin. Det är människans begränsade fragmentariska och begränsade kunskap som gör att hon inte ser den inre enheten och samklangen i motsatsernas strid och disson‐anser.
Men det finns här en etisk vändning då Eris och Logos inte bara är inbördes identiska utan även ett med den eviga rättvisan. Ett evigt förnuft, en evig rättvisa, en evig harmoni talar ur allt som sker. För Empedokles (cirka 490–434 före Kristus) härskar hat och kärlek över de fyra elementen (eld, luft, jord och vatten). Härs‐kar kärleken då är kosmos i skön harmoni, elementen har då de rätta proportionerna och hela världen är ett fulländat konstverk. Platon (428–348 före Kristus) delar inte denna optimism, världens ofullkomlighet, ondska och oförnuft är för stor, men den återkommer sedan hos stoikerna.
Begrepp och subjektivitet
De två sista kapitlen i Filosofiska
essayer återkommer till frågan om vad som går att säga om verkligheten. Det är som om Alf Ahlberg känner sig nödgad att ta avstånd från både en ytlig in‐tellektualism och en oordnad subjektivism. Begrepp kan bli konstruerade, som om man sät‐ter upp skyltar på alla livsåskåd‐ningar och stämningar. Den skenbara tydligheten uppvägs inte av den förlust av djup och mening som man gör. Begrep‐pen klarar inte av att tränga in i livet själv. Vår känsla för verkligheten förbjuder oss att pressa in livet i begreppsramar som vi själva fabricerat. Det är en falsk intellektualism. Begrepp är nödvändiga men de är inte mer än förkortningar som vi kan använda då vi försöker tänka. Det viktiga är att gå till verkligheten själv och begrunda om begreppen verkligen säger något om verkligheten.
Avslutningsvis tar Alf Ahlberg upp frågan om känslans eller intellektets primat. Det är en strid, skriver han, som stått mellan mystik och skolastik, ro‐mantiskt och klassiskt, mellan Rosseau och upplysningsfilo‐soferna. Ena sidan har hävdat att endast känsla och aning
förmår gripa livets fullhet och rike‐dom. Andra sidan har dömt ut allt detta som svärmeri och känslotänkande. Endast det rena teoretiska intellektet har att fälla utslaget.
Alf Ahlberg betonar här att det är upplevelsen som ger filosofin dess värde och den ensam är det som aldrig kan vederläggas. En filosof är alltid en hel människa och vad slags filosofi man har beror på vad slags människa man är. Vem kan fälla något omdöme om livet om inte den som levat livet djupast och rikast? Hur skulle kalla grå ögon kunna säga något om livets värde? Samtidigt som det bakom varje filosofi finns en övertygelse som kommer ur mänsklig erfaren‐het så innebär det inte detsamma som att det är filosofens subjektiva godtycke, hans privata känslor och stämningar, som talar i hans filo‐sofi. Logiken är en järnskodd stav att stödja sig på under vandringen, men det kommer alltid en punkt då logiken inte räcker till. All filo‐sofi blir till slut mystik. Det är som god poesi, där viljan ger styrkan, känslan ger djupet och logiken ger klarheten. Så är den goda filosofin också stark, djup och klar.
Här ser vi Alf Ahlberg ta det första spadtaget till det som skulle bli S:t Davidsgården i Rättvik och som sedan invigdes den 18 november 1962.
Alf Ahlberg skriver 1975 i Svenska Dagbladet om den svenska monarkin i jämförelse med andra monarkier, ett slags kritiskt försvar av den svenska modellen.
INTEGRAL ZEN I RÄTTVIK
Text av Karl Beer, översatt av Jakob Hilding
Ijuni 2025 fick vi så tillfälle att genomföra ännu en Integral Zensesshin i Rättvik. Det är verkligen en vacker plats för att sitta i still‐het och upptäcka den inre världen. Vi uppskattade även den utsökta maten, och Berget erb‐juder perfekta förutsättningar för att genomföra en reträtt. Jag blir personligt berörd av att se att det på platsen finns en levande kristen kommunitet, som har ett djupt intresse för mystiken.
Integral Zen är inte bara för buddhister, utan det är lika öppet för kristna, och även för människor från helt andra reli‐giösa traditioner. För egen del började jag lära mig zen i en kristen kontext, tack vare jesuit‐erna. Jag träffade fader EnomiyaLassalle i Japan, som var både je‐suit och zenmästare. Fader Lassalle har också kallats för ”fadern för kristna utövare av zen ” . Efter mitt första möte med fader Lassalle kom jag att under 25 års tid att ägna mig åt övningar i den zenbuddistiska traditionen. Min lärare under alla dessa år var fader Ama Samy från
Jesuitordern, och jag tillbringade tid med honom såväl i Tyskland som i Indien. Min erfarenhet av religiös fördjupning är därför också till stor del formad av kristendomen. Mina ingående studier i jungiansk psykologi har dessutom öppnat upp mig för di‐mensioner som Självet, arketyper och typologier.
Integral Zen utgår från ett ramverk som rymmer betydligt fler dimensioner än vad som är möjligt att gå in på i artikel som denna, men grunderna kommer dels från Doshin Michael Nelson Roshis förmedling av buddhistisk visom, dels från den amerikanska filosofen Ken Wil‐bers integrala teori. Även C.G. Jungs arbeten om arketyper och symboler i västvärlden har en viktig del i övningarna inom In‐tegral Zen. Berget har blivit en uppskattad plats för många av oss att återvända till, och vi ser fram emot att få återkomma många gånger i framtiden.
Karl Beer är Sensei i Integral Zen och leder sesshiner i Tyskland. Han har studerat zen i 45 år, och har även många år av jungiansk terapi bakom sig. Karl är troende katolik och har officiell tillåtelse från Doshin Nelson Roshi att leda reträtter i Europa.
I Dagens Nyheter 1964 kunde man läsa denna artikel om retreat på S;t Davidsgården som ett fredsmöte. Rune Klingert poserar med sina skidor.
Här ser vi hur Malungsstugan håller på att uppföras, den stuga som numera är S:t Dominicus kapell på Berget. Broder Johannes, näst längst till höger i bild, skriver i sina memoarer att "råvarorna" till ett timrat personalhus vid S:t Davidsgården anlände den 11 juli 1969. Det borde handla om Malungsstugan som senare blev det katolska kapellet, S:t Dominicus kapell.
STIFTELSEN BERGET
Tempelvägen 10, 795 91 RÄTTVIK 0248-79 71 70
E-POST: info@berget se WEBBSIDA: www.stiftelsenberget.com
Nästa nummer är temat: MUNKAR PÅ BERGET
en tidskrift som utges fyra gånger per år
Prenumerationsavgift 150 kr
Medlemmar i Bergets vänförening får Unum utan kostnad.
