Det viktiga är inte att söka förändring utan att söka rötter.
Att vara samlad, att stå stabilt som en stor tall som sträcker sin krona mot himlen och rötterna ner mot källflödena.
Berget har sin egen his‐toria och sina egna rötter, som ett träd som står kvar i alla väder och årstider.
Kanske kan Berget be‐skrivas som ett barn till Stifts‐gården i Rättvik. Ett barn som växte upp och blev en trotsig tonåring, som flyttade hemifrån och blev ett hem för många som sökte tystnad, stillhet, retreat, fördjupning, förankring och med‐itation.
Rötterna går tillbaka till Nils-Hugo Ahlstedt (1918–1984).
Han hade stor människokänne‐dom och förstod att människorna längtade efter retreat och medita‐tion, kommunitetsliv och andling fördjupning.
Detta nummer av Unum kan ses som en hyllning till honom men ännu mer som en påminnelse om de rötter som går tillbaka till tiden före allt, det som
Berget är, fanns. Det fanns en vis‐ion hos Nils-Hugo som i sin tur hade sina rötter i kyrkans tradition och som därför inte var hans egen. Visionen som Nils-Hugo bar på och som vi fortsätter att förvalta är varken någonting nymodigt eller någonting gammalt och föråldrat.
Den är ny och förnyande i varje generation eftersom den hämtar sin inspiration från livets och tillvarons källa.
Denna vision har blivit kött genom många personer som förkroppsligat den på ett mycket hängivet och trofast sätt. Ändå är inte personerna det viktigaste utan, som Per Mases inskärpte i mig under många samtal, att vara trogen visionen, och inte låta någon eller något förstöra den.
Ja, Per Mases var en av alla dessa personer som förde vidare Nils-Hugos vision. Och liksom Per förkroppsligade vad Berget var, så fanns det hos Nils-Hugo själv en djup förståelse av hur viktig den personliga inre samlingen, stillheten, tystnaden och medita‐tionen var. Så låt oss fortsätta att värna om Nils-Hugos vision och Bergets rötter.
Nils-Hugo med det första spadtaget till det som skulle bli S:t Davidsgården.
"Hur
Guds rike växer -
i världen, i människornas
hjärtan"
En bibelmeditation av NilsHugo Ahlstedt
Nils-Hugo Ahlstedt var inte bara en stor organisatör och in‐spiratör utan blev också mycket uppskattad för sina meditationer. Vi blir stilla och lyssnar till en av hans vägledda meditationer, en bibelmeditation om "Hur Guds rike växer - i världen, i män‐niskornas hjärtan" (Mark 4:26–29).
"Vi ser framför oss den stilla väx‐ande säden. En man har sått; så går han sin väg, sköter om djuren o.s.v. Vi ser hur säden växer, sakta, självklart.
Vi ser hur Gud låter sitt rike komma i denna världen, medan allt sker; medan män‐niskan lyckas och misslyckas.
Genom alltsammans växer Guds rike sakta i all oro, i all förvirring. Guds kärlek och trofasthet är orubblig. Alla irrvägar i människors personliga liv och i storpolitiken kan inte föra Gud bort från hans mål. Han vet vad han vill och han gör det han vill.
Vi ser hur Herren Kristus lever i världen. Skulle inte allt mana till en rasande aktivitet från hans sida? Skulle det inte fylla varje ögon‐blick av hans liv och beröva honom hans glädje, hans kraft, nattens sömn? En rastlös verksamhet.
Men vi ser honom samlad, all‐tid lugn; han har alltid tid. Han möter den enskilde, de små människorna, kämpar om den enskilda människans själ som om han glömde hela världen för den människans skull. Han lever i en sådan underlig sorglöshet. Han förbiser de världshistoriska perspekt‐iven på sin uppgift. Det kan vara fråga om en enda stackars fattig, il‐laluktande, trasig tiggare. Den stora hemligheten i Jesu liv är, att han lugnt överlämnar åt Fadern det som ligger fjärran, de stora perspektiven. Han lever i lydnad i sin vrå av världen. Där blir hans liv infogat i den stora mo‐saik, vars konstnär Gud själv är. Guds trofasthet spännes som en regnbåge ut över jorden. Själv behöver han inte bygga den; han behöver bara vandra under den. Han lever i detta enda
faktum: att det viktigaste är att i bönen samtala med Fadern, viktigare än att tala till människorna. Varför hörs då hans ord till världens ändar, mäktigare än de väldigaste världshärs‐kares ord? Därför att han alltid kom‐mer ur stillheten.
Han vilar i evigheten och där‐för bryter han med en sådan makt in i tiden.
Nu ser jag på människan. På en bestämd människa - eller jag ser på mig själv.
Jag skulle också leva så, som Kristus, i tryggt förlitande på att Gud verkar, att hans rike växer; ett Guds fria och trygga barn.
Mitt liv kommer från honom. Jag tar emot det ur hans händer. Han har givit mig det andliga livet, den dagliga bönen. Allt beror av honom. Men hur är det med människan? Jag ser hennes rastlöshet.
Hon är världens herre. Hon kan göra allt. Vad förmår inte män‐niskan?
Hon kan flyga ut i rymden. Kanske konstruera om människan själv, ta makten också över sig själv. Men ser vi inte vart detta leder? Den som har tagit allt i sina egna händer, måste också ständigt röra dessa händer. Vi kan inte släppa någonting ur händerna och anförtro det åt någon annan. Vi håller krampaktigt fast allt‐
sammans med våra egna händer. Det beror på oss, vi har övertagit ansvaret.
Det är därför vi pressas; vi måste ständigt bekymra oss själva för allting. Vi har ju vant oss av med att räkna med att det är Gud, som kläder lil‐jorna på marken. Nu står vi där en‐samma på denna världens kommandobrygga, medan ovädret drar ihop sig. Det är vi själva som måste lotsa denna världen och vårt eget liv igenom orkaner och isberg. En människa kan inte lita på någon. Hon kan inte låta någonting ske. Hon får inte ett ögonblick vara som en lilja eller en lärka. Hon blir fri bara i de ögonblick, när hon kan fly.
Det underliga är att det ofta tycks vara så också med vår kristen‐dom. Vi tror att också kyrkans liv i denna världen beror på vår aktivitet, på vår energi eller intelligens eller vår prestation.
Vi har glömt den stilla väx‐ande säden, vi har glömt att se hur vår Herre Jesus själv lever och arbetar.
Det är för att lära oss det, lära oss den stillheten, att se på Kristus, att ta emot hans sätt att vara, som vi är här; för att öva oss att leva hans liv, bli i stånd att verkligen låta Guds säd växa i våra liv, så att grundtonen i vår tillvaro ständigt är denna:
"Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande, såsom det var
av begynnelsen, nu är och skall vara, från evighet till evighet." Att i varje ögonblick Fadern är oss nära, att vi lever hans Sons liv, att vi tar emot den Helige Ande i våra hjärtan och blir uppfyllda av all Guds fullhet; att vi vet att vi bärs upp av eviga händer, att vi omvärvs av en aldrig svikande tro‐fasthet, som är från evighet till ev‐ighet".
DÅ RETREAT VAR ETT NYTT ORD
Notisen till vänster är från Da‐gens Nyheter den 20 november 1962. Den 24 november samma
år skrev någon fyndigt om "Tighuset i Reträttvik":
Den 10 december 1962 kunde man under Marg´s språkspalt i Svenska Dagbladet läsa följande språkre‐flektioner om det nya ordet "retreat" som kommit in i svenska språket tack vare retreatgården i Rättvik: "Med förundran har man nyligen i tidningarna läst om invigningen av något som kallas "landets första re‐treatgård". Därmed avses S:t Dav‐idsgården i Rättvik. Vore inte denna säkerligen värdefulla institution förtjänt av en lämpligare benämning? Den som inte kan någon engelska förstår inte och kan inte uttala ordet "retreatgård". den som har ordinära kunskaper i engelska får alldeles felaktiga associationer ("reträtt", "åter‐tåg"), och den osm har goda kun‐skaper är väl benägen att anse det som en tautologi (retreat enslig plats, fristad).
ANGLIST
Många ha förvånats över detta låne‐ord, som ju måste vålla större delen av svenska folket svårigheter. Hör man det uttalat, så vet man ej hur det stavas, ser man det skrivet eller tryckt, så vet man ej hur det uttalas. Den som icke känner skälen till ordvalet kan endast önska snabb framgång åt namnet Davidsgården.
E.W-r.
Artiklar inför invigningen
I en artikel i Dagens Nyheter den 2 september 1962 presen‐terar Nils-Hugo Ahlstedt "Nordens och förmodligen Europas första specialbyggda retreatgård". Anläggningen sägs här kosta cirka 150 000:- men den kostade i varje fall mer än 700 000:-, vilken framgår i slutet av artikeln.
Ord som klosterro och klosterpensionat vittnar om att det inte var lätt för journalisten att förstå vad det hela handlade om.
Nils-Hugo lanserar re‐treaten som den vila och sam‐ling som så många människor behöver. Att ständigt tvingas prestera mer än man förmår, att leva i kronisk larm och bom‐barderas av åsikter från våra massmedia tar knäcken på allt‐för många. Retreat är helt en‐kelt en hälsofaktor i det moderna livet, ett sätt att hitta sig själv och radikalt bryta med normallivet för en kort tid.
Den 17 november presenteras retreatgården i Svenska Dagbladet som asket‐isk, sluten och avskild. "På urberget uppe i Kaplaskogen i Rättvik står Nordens första re‐treatgård klar att invigas. Bygg‐
naden ger ett starkt intryck av asketisk slutenhet där den ligger på bergets yttersta kant. Dess arkitektoniska utformning markerar ett nytt inslag i svenska kyrkoliv." Kapellet utgör tyngdpunkten i anläggningen " vars slutenhet mot yttervärlden starkt markeras. Något fönster upptäcker man inte men här finns ändå ett ljusinflöde". Kapellet har ett från väggen fristående altare, vilket var mycket ovanligt vid denna tid. Dagmar Lodéns gnistrande triumkrucifix i glas, hade tillverkats i Holland och kostat 10 000:-. Liksom i de flesta artiklar om denna gård avvisar Nils-Hugo kritiken om att detta skulle vara fråga om ett främmande katolskt eller anglikanskt fenomen i det evangeliska svenska landskapet.
Invigningen den 18 november 1962
Den 19 november 1962 uppmärksammades S:t Davidsgårdens invigning, den 18 november, i Dagens Nyheter och i Svenska Dagbladet.
Bland gästerna fanns den anglikanske franciskanbrodern Father Hugh och syster Elisabeth Rachel från Convent of Holy Name i England. Dagen började med högmässa i Rättviks kyrka där stiftsadjunkt NilsHugo Ahlstedt predikade. Sedan vandrade man upp till S:t Davidsgården. Först gick ett 40tal vitklädda ungdomar. Processionen fick stanna när bommarna för järnvägen fälldes ned och rälsbussen från Mora dundrade förbi.
Vid själva invigningen i S:t Davids kapell talade stiftets nye biskop, Sven Silén: "Vägen att finna sig själv går alltid genom stillhet och tystnad. Detta är ett ställe för människor som förbida Gud".
NilsHugo sammafattade retreatens mening: "Ordet retreat betyder egentligen " att draga sig undan", att vara i retreat innebär därför att för en tid bryta alla förbindelser med vardagsmiljön. Varför? Jo, för att os
tört kunna umgås med Gud, höra honom tala, tillbedja honom, "vila i Gud". Detta är inte att fly, det är att samla kraft för att sedan kunna göra en ännu bättre insats. Vila och ansats är en välfunnen beskrivning på ordet innersta innebörd.
1972 skriver NilsHugo Ahlstedt tillsammans med Helge Backman och PerOlof Sjögren en bok just med namnet "Vila och ansats, en bok om retreat " . Där hör vi NilsHugos ord klinga:
"Retreaten behövs mer än någonsin nu. Många tvingas i dag av krav utifrån eller tvingar sig själv på grund av krav inifrån att leva upp till och över gränsen av sin förmåga. Det blir allt vanligare, att människor i sin bästa ålder inte orkar mera, måste tas ur sammanhanget, antingen definitivt eller för en tid. Arbetslivet av i dag ger många exempel på detta.
En annan svårighet är larmet omkring oss. Det blir aldrig tyst. Aktiviteten omger oss på alla sidor. Det värsta är att larmet tränger in i oss och blir till en inre oro, som kan leda till ångest. Vi är ständigt utsatta för
inflytanden från många håll. Det är som stode vi vid ett vägskäl, där tusen vägar löper samman. Vi blir förvirrade av alla dessa möjligheter. Splittringen förlamar oss.
En av kyrkans uppgifter är att vara "miljön för det himmelska livet på jorden", för frid och stillhet, ro och avspänning. Det vore oerhört tragiskt om världens press, larm och splittring också dominerade i livet i kyrkan. Det som människor i dag söker i kyrkan är inte minst stillhet och tystad, där Gud tydligt talar.
En ung man sade efter sin första retreat: "Nu vet jag, varför det finns så lite tro i världen. Det är därför att det finns så lite tystnad." Kyrkan har här ett oerhört ansvar att inte låta sig uppfyllas av världens rastlösa aktivitet, som pressar människor att leva upp över gränsen av sin förmåga, som uppfyller dem med larm och ofta slår sönder dem i tragisk splittring. Kyrkan måste erbjuda en miljö, där människan kan vila ut, omslutas av tystnad, få överblick, höra Gud tala. En sådan miljö är retreaten. "
Svenska Dagbladet den 28 januari 1963
Nils-Hugo säger denna artikel nedan att meningen med retreaten är att deltagarna genom tyst‐naden ska kunna koppla av från sina vardagsbekymmer. Retreaten vänder sig inte till någon bestämd grupp människor utan vem som helst är välkommen. Vid denna tid fanns det en avdelning av S:t Dav‐idsgården där man kunde gå ur retreatens tystnad till ett författarrum och ett sällskapsrum med radio och tidskrifter.
Nils-Hugo betonar nödvändigheten av tystnaden men: "när en människa radikalt kopplar av från sitt vardagsliv kan de gamla prob‐lemen eller den andliga torftigheten tränga sig på och få personen att känna sig ensammare och fattigare än någonsin. Därför är det viktigt att re‐treaten har ett in‐nehåll, som kan ge deltagaren ett andligt reningsbad och göra honom eller henne bättre rustad att stå ut med vardagen och möta problemen". I den avspända tom‐heten ges ett in‐nehåll och avsikten är att deltagarna re‐ser hem kroppsligt och andligt förnyade.
Vi gläds över en fin sommar med allt som hänt på Ber‐get: alla kurser och re‐treater, gäster och volontärer, arbetsdagar och årsmöten.
Vi tackar Gud och alla Bergets vänner för alla generösa gåvor i form av förbön, arbetsin‐satser och ekonomiska gåvor.
Utmaningarna tar aldrig slut men samtidigt, vad vore livet utan utmaningar? Utmaningarna är inte alltid men ofta av praktisk art. Exempelvis börjar vår bil bli gammal och svår att reparera. Vi har helt enkelt behov av en ny "begagnad" bil. Anledningen till att vi behöver en bil är framför allt att det inte finns någon taxi i Rät‐tvik. De som behöver få hjälp att ta sig från stationen till Berget hämtas därför av medarbetare, med den bil som vi då behöver ha tillgång till.
En annan utmaning är att få ekonomin att gå ihop. Som man kan se både när Berget start‐ade 1962 och omorganiserades 1984 har det alltid funnits en ekonomisk utmaning i att få verksamheterna att gå ihop eko‐nomiskt. Det har alltid funnits behov av donationer av olika slag i kombination med det som gästerna betalar, för att få vara nå‐gra dagar på kurs eller retreat.
Därför kan vi inte annat än fortsätta att vädja om gåvor, små som stora. Det finns också möjlighet att bli månadsgivare till Berget. För information om autogiro, se vår hemsida.
En sak som vi själva förfogar över är den mark som finns runtomkring Berget och som vi äger. På grund av den ekonomiska situationen i kombination med sko‐gens ålder kommer vi att genomföra en avverkning och gallring av sko‐gen som säkerligen kommer att märkas för den som besöker oss. Det kommer att bli lite risigare på marken, glesare, ljusare och bättre utsikt från Berget. Vi kommer alltså att behålla marken men genomföra en del av det som står i vår skogs‐bruksplan.
Det har varit lite problem med belysningen av Dagmar Lodéns glaskrucifix i S:t Davids kapell. Det är något vi arbetar vidare med för att hela korset ska framträda i all sin glans.
Tanken på solceller har inte övergetts men ligger tills vidare på is, främst av ekonomiska skäl. Däre‐mot söker vi hitta andra energisats‐ningar, värmepumpar med mera. Med önskan om Guds frid, välsignelse och allt gott!
f. Peder Bergqvist, föreståndare
S:T SIGFRIDS BOKLÅDETIPS
Tystnad och honungskakor
Rowan Williams, Libris
2003 (nytryck 2025)
Det är alltid glädjande när omtyckta böcker kommer ut i nyutgåva och det blir inte sämre när bokens innehåll är dagsrelevant. Williams bok utgår från ökenfäderna och ökenmödrarna under den första kristna tiden och deras alltid lika aktuella undervisning om hur du lär känna dig själv och hur du hittar din livsinriktning. Här får den moderne läsaren ta del av handfast undervisning om livet.
Carlo Acutis, min son blev ett helgon
Antonia Salzano Acutis, Catholica 2025
Den 7 september i år blev Carlo Acutis helgonförklarad, pojken som dog bara 15 år gammal. Denna bok är skriven av hans mamma, som delar med sig av sin egen upplevelse av sonens liv och död. En av de saker som utmärkte S:t Carlo var hans kärlek till den heliga Mässan. “Mässan är inte en devotion; Mässan är ett händelseförlopp, något stort som sker inom oss, i våra liv, där vi engageras med Jesus, är ett med-offer med honom.”
S:T SIGFRIDS
BOKLÅDA
Vi har böcker, skivor och ikoner som speglar vår ekumeniska inriktning.
Öppettider: tisdag, fredag, lördag kl 14-16 onsdag och söndag till kl. 14-15
Kontakt: bokladan@berget se
BERGET I MITT LIV UNDER 40 ÅR. MEDITATIONENS, RETREATENS OCH
STILLHETENS PLATS
Del 1
PeterKempe,Örebro
Per Mases och Nils-Hugo Ahlstedt utanför Meditationsgården i samband med att Per blev föreståndare för Berget 1984.
Rubriken för mitt vittnesbörd kan låta väldigt ambitiöst och ans‐pråksfullt, men handlar om vad jag erfarit, människor jag mött och den unika miljö som präglas av tystnad, stillhet och närvaro. För mig har Berget betytt och betyder
fortfarande väldigt mycket i mitt liv. Jag kan inte begränsa det till att gälla endast bön, meditation och bibelläsning utan det gäller även den vägledning jag fått och den tillit som har fördjupats i mig under alla år.
Jag kom i kontakt med S:t Davidsgården och Medita‐tionsgården, det som utgör stif‐telsen Berget, redan 1985. I mina teologistudier var det inlagt en veckas praktik som för min del efter lite olika turer landade på Berget. Det var för mig en främ‐mande miljö men inte desto mindre intressant. Jag blev väl mottagen av husfolket och föreståndaren Per Mases (1934–2010). Dessutom bodde det nå‐gra dominikansystrar på gården. Det var en omvälvande upp‐levelse att kastas rakt in i en le‐vande ekumenik och få samtala, dela gemenskapen och möta olika traditioner. Förutom att ut‐forska hur själavård kunde fungera i en tyst miljö med re‐treatens förtecken, hjälpte jag till med praktiska sysslor och frågade, funderade och bearbet‐ade det jag upplevde i möten och samtal. För mig som med min barnatro som grund, upptäckt den kristna tron när jag var 20 år gammal var det en enorm möj‐lighet att få sitta ner och ställa mina frågor till husfolket, domin‐ikansystrarna, men framför allt Per. Vetgirigheten och nyfiken‐heten visste inga gränser, särskilt när Per var så övertygad om att
Gud med en personlig, allomfat‐tande kärlek söker allt som är för‐lorat, både inom oss och mitt ibland oss. Allt som sades var förankrat i bibeln, i kyrkans tradi‐tion och historien. Kristen mystik var inte det som jag kommit i kon‐takt med under mina studier, men nu hände det, i övermått. Jag erb‐jöds att vara med i en retreat några dagar, men också att pröva kristen djupmeditation. Det var främ‐mande, lite skrämmande men framför allt lockande.
Mötet
Vi människor är olika, har olika behov, sätt att uttrycka oss och bete oss. Vi fångas och fängslas av olika händelser och gemenskaper. Vissa söker sig till skogen och up‐plever en fridfull och skön närvaro, medan andra vill ha folk och rörelse omkring sig under den vakna tiden. Kanske är det på samma sätt med gudstjänsten. Somliga tycker om att sjunga lovsång, andra gillar psalmsång och upplever Guds närvaro i olika sätt att utöva sin tro. Att vara i tystnad, meditera och vara stilla var för mig att ta ett steg till, ut i det okända och hemlighetsfulla. Vad var det som dolde sig i djupet, under vardagsbruset, under alla
tankar och känslor? Det var något som tilltalade mig, något jag drogs till under de här dagarna. Kanske var det också intensiteten i att up‐pleva så mycket tystnad. När bru‐set lägger sig så ges plats för något annat. Det var också vad som hände mig när jag en kväll efter completoriet, den gemensamma bönen vid dagens slut, befann mig ensam på mitt rum. I mörkret och tystnaden fick jag uppleva när‐varon av ljus och värme. Det kom inifrån, djupt, djupt inifrån. En närvaro som gjorde mig helt stilla, varm och öppen. Tårarna rann nerför mina kinder, men inte av sorg och ensamhet utan av glädje och vördnad inför denna närvaro.
Mina tankar kunde inte förklara vad jag upplevde, men jag ville vara kvar i denna underbara när‐varo så länge jag fick.
Det var som en andra om‐vändelse för mig, men på ett an‐nat djup i min själ. Jag kunde följa den inre dragningen och erfor att någon ville mitt liv. Det är svårt att sätta ord på den här händelsen och jag kan efter 40 år fortfarande inte prata om den på ett sätt som gör den rättvisa. För mig var ändå den här närvaron så stark och påtaglig och har burit mig fram till idag. Den var också startpunk‐
ten på ett djupare liv i Guds när‐varo, med regelbundna retreater, meditation, gudstjänster, bön och bibelordet.
Vänskapen
Det har från första stund känts som att komma hem, när jag kommer till Berget. Om den hemkänslan och kontakten med Per Mases vill jag nu skriva nå‐gra rader. Retreater och sam‐lingar har ofta inletts med orden ”Välkommen hem till Berget”. Allt i omgivningen förstärkte känslan av att vara välkommen och omsluten av vänlighet och omsorg. Per inbjöd oss som del‐tog i retreat, att vara sluten utåt och öppen inåt och uppåt under dagarna i tystnad. Samma funk‐tion och arkitektur har inner‐gården på S:t Davidsgården. Per gav innehåll åt vardagsfrasen ”Välkommen hem” när han vägledde oss in mot vår djupaste identitet som skapad till Guds avbild. Det handlade om att vara hemma i mitt innersta, i relation till Gud, andra människor och hela skapelsen. Guds avbild i djupet av människan kan inte förstöras och utplånas men den behöver befrias, från lager på la‐ger av erfarenheter och upp‐
levelser som ger oss illusionen att vara skilda från och övergivna av Gud, utkastade från allt vad hemkänsla heter. Jesus är Guds sanna avbild och visar oss att Fadern är kärlek som vi kan ha en djup, personlig, nära relation till. Han visar oss också hur vi ska leva i kärlek till varandra, att vi alla hör ihop och behöver upptäcka det. Den kristna djupmedita‐tionen var ett sätt att överlämna sig till Gud. Att släppa taget om allt som hindrar livet att strömma fram genom oss och ut i världen. Per var noggrann med for‐men för meditationen. Sitter man upprätt i lodlinjen, frigörs andningen och kroppshållningen gör att man kan sitta 20 minuter utan större problem. Att låta tankar och känslor komma och gå, liksom andningen, verkar enkelt men kräver övning. Meditation blir med tiden mer av en livshållning än 20 minuters pass då och då. Det viktigaste som Per undervisade om är ändå inrikt‐ningen under meditationen. Kristen djupmeditation betyder att vi riktar oss till Jesus Kristus, överlämnar oss till honom. Han som har visat oss att Gud är en god kärleksfull fader som vi kan komma till med allting. Vi be‐
höver inte censurera oss själva under meditationen, utan släppa taget, överlämna allt det som finns inom oss. Vår längtan, våra drömmar, ambitioner, egoism, begär, mörker, ångest, ja allt som rör sig inom oss. Ingenting kan skilja oss från Guds kärlek i Je‐sus Kristus. I meditationen, som jag egentligen vill benämna inre bön, sker en befrielse när vi över‐lämnar oss till Jesus. Vi befrias från det vi förtränger, som plågar oss. Det sker även helande och läkedom. Den inre bönen öppnar också upp för försoning i alla relationer.
Den respekt, vänskap och värme jag bemöttes med av Per i en för mig främmande och utlämnande situation, gjorde att jag kunde slappna av och vara mig själv och lättare närma mig de verkliga djupen inom mig. För det är jag Per och Berget ev‐igt tacksam. Jag tar med mig or‐den ”Bevara formen och formen ska bevara dig” och påminns om det väsentliga i kristen djupmed‐itation, nämligen kroppshållnin‐gen och inriktningen av öppenhet mot Guds allomfat‐tande personliga kärlek som all‐tid söker oss och väntar på vårt gensvar.
Varifrån kommer kraften?
Fader Peder Bergqvist, föreståndare för Stiftelsen Berget.
Per Mases skriver som ny föreståndare i det andra Rundbrevet 1984: ”En verkligt lyckad start för de båda gårdarna som nu är en fungerande enhet, så kan vi beskriva verksamheten hittills på Berget. Vi ser det som bönhörelse! Vi har fått uppmuntrande reaktioner: "Det var fantastiskt att se hur mycket spännande som händer på Berget. Dominikansystrarnas arb‐ete och närvaro är ju helt underbar. Detta hade ju ingen kunnat drömma om ens. Vi upplever enhet och inspiration i vårt medarb‐etarlag. Vi har toppen‐medarbetare! Men vi behöver minst en praktik‐ant till för att orka i läng‐den. Hjälp oss att finna vad vi söker!! Också "friv‐illigkåren" behöver byggas ut. Hör av Dej om Du vill hjälpa oss med praktiska insatser eller värdskap eller ideer ... Till stor del har vi vår ordförande, Nils-Hugo Ahlstedt, att tacka för att Bergets nya epok fått en så
fin inledning. Hjälp oss att be att NilsHugo skall återfå sin hälsa och behålla sin kreativitet och sitt inspirerande ledarskap. Ett problem som vi tillsammans kan lösa är ekonomin. Vi har en stor skuld som drar räntor, helt i onödan. NilsHugo har skrivit en vädjan om bl.a. detta. Läs och känn efter vad Du kan göra! ”
Nils-Hugos handskrivna brev:
Vad var hemligheten bakom NilsHugos kraft och initiativförmåga?
Nils-Hugo gav sina yttersta krafter för Berget. Varför? Han såg de oerhört stora resurser som kan erbjudas här, till hjälp för människor att finna sig själva, finna mening, helhet. Han såg också hur Berget kan bli den kristna enhetens stora tecken i vårt land.
Strax efter Nils-Hugos död lyfte Per Mases, i det fjärde rundbrevet 1984, fram hans med‐itativa inställningen till livet och uppgifterna. Utifrån det sättet att leva förmådde han förverkliga sina visioner och tillsammans med sina medarbetare bygga upp såväl Stiftsgårdens miljö som miljöerna på Berget.
Nils-Hugo dog november 1984 och i det fjärde rundbrevet 1984 har man låtit Nils-Hugos egna ord om sin livshållning få utrymme:
”Så ville jag också fungera i mitt arbete utifrån en inre samling, glädje och kraft. Arbetet är inte något från min person isolerat, som jag producerar eller organ‐iserar, utan en del av mitt liv, något som växer fram ur mitt jag.
Jag ville också möta män‐
niskorna så, leva nära dem, vara med dem och hos dem utan krav och prestation, acceptera dem sådana de är, så att de trygga och öppna låter sitt sanna jag växa fram. Det viktiga är inte vad man gör, utan vad man är.
Det jag menar mig ha uppnått är möjligheten att, åtmin‐stone om jag är någorlunda vital, när som helst kunna sjunka in i en inre, vilande kraftkälla och stiga upp ur den med ny kraft. Det kan låta anspråksfullt, ja, det är också anspråksfullt, om det vore något jag själv hade frambringat och råder över.
Allt jag försökt säga är dock det motsatta. Jag öppnar hela min varelse och tar emot och låter leva det som jag tagit emot, med ständigt lika förvånad tack‐samhet”.
Det finns en djup hemlighet i det Nils-Hugo beskriver. Detta att den avgörande kraften kommer inifrån en människa som är sam‐lad och som i tystnad och stillhet tar emot det okända. Det är att leva i ett erkännande av sin egen okunskap och allt det vi inte kän‐ner till, då vi öppnar oss för något nytt, det vi inte redan vet.
Det är detta som händer
under en retreat, när vi mediterar, blir stilla, tysta, samlade. Då öppnar vi oss för det nya, okända, och det som vi inte visste att vi be‐hövde.
Därför var Nils-Hugo så initiativrik och hade sådan hand‐lingsförmåga eftersom vi: ”när som helst kan sjunka in i en inre, vil‐ande kraftkälla och stiga upp ur den med ny kraft. … Jag öppnar hela min varelse och tar emot och låter leva det som jag tagit emot, med ständigt lika förvånad tack‐samhet”
Det är en form av ”kontem‐plation i handling”. På 1500-talet möter vi kontemplativa fran‐ciskaner i Spanien, som utvecklade praktiska andliga övningar och samlingens bön för att hjälpa split‐trade människor till inre samling. Samlingens bön var bön i ett vidare perspektiv, mer som ett sätt att leva, andliga övningar i vardagen för lekfolket så att de kunde samla sig, finna stillhet och frid mitt i arbete och andra sysselsättningar. Så visar de hur mystik och hand‐lingskraft hör samman. Det kon‐templativa, inåtvända, blir till en kraft i det aktiva och utåtriktade livet.
En erfarenhet här på Ber‐get är att ett ”kontemplativt
förhållningssätt” kan vara en ut‐gångspunkt för sann kreativitet, handling och initiativförmåga.
Så kan erfarenheten i re‐treaten och den kristna djupmedit‐ationen sträckas ut till livet i stort.
Vi låter tystnaden och medita‐tionen liksom gå i dialog med vårt aktiva liv, som in- och utandning.
Vi bär med oss stillheten och den inre samlingen i allt vi är och gör.
Då blir hela livet en kreativ spän‐nande dynamik mellan det aktiva och det kontemplativa, tystnaden och talet, varandet och görandet.
Vi går från det som är in‐riktat på att göra något färdigt något, att uppnå ett mål, att prest‐era något, till att öppna oss för det som kommer till oss av ren nåd.
Vi ser till att ha tid som inte är ockuperad, utan fri, att ha fri tid, som kan ta emot det som vi själva inte redan bestämt, eller är inriktade på.
Jag kan när som helst få kontakt med denna min inre still‐het, tystnad och samling, bara genom att lyssna till min andning. Det är som att ständigt på nytt dör in i livet. Vid varje utandning åter‐vänder jag till Gud och förlorar mig i honom. Varje inandning uppstår jag i Gud, mer och mer förankrad i honom, transparent för
honom, renare, mer vittnande om honom. Det är ett oupphörligt döende och pånyttfödande. I vårt arbete kan vi också låta vårt lilla jag dö och i detta döende ge rum åt
Gud, hans vilja och handlande, så att det inte längre är jag som handlar, utan han som handlar i mig.
Ofta är jag inte närvarande i Guds närvaro: i blommorna, fåg‐larna, naturen, människornas vän‐skap. Jag gör mig ofta pseudoproblem i brist på kontem‐plativ ro. När Gud vill vidröra mig mycket djupt kommer han att göra detta på ett sätt som medför ro; jag behöver därvid varken spänna mig övermåttan eller psykologiskt bekymra mig; jag gör helt enkelt vad jag kan och bör göra, rofyllt, av kär‐lek till honom.
Vi behöver inte leva avskiljda från världen för att leva kontemplat‐ivt, utan som 1200-talets mystiker upptäckte: ”hela världen är mitt kloster”. Vi kan få kontakt med en stillhet, tystnad, frid, tillbedjan, som finns djupt inom oss, i vårt allra in‐nersta, vår sanna identitet. Vi kan leva kontemplativt i världen: ”kon‐templativ i handling” i allt det vi gör, i att ”Söka och finna Gud i allting”. Gud vill möta oss överallt.
Gud vill möta oss i allt, genom allt och överallt. Vi finner
honom i sömnen, i bönen, i naturen, i vår granne, på ICA, i allt och alla, överallt. Vi är aldrig utan eller utan‐för Gud: Fadern, Sonen och den helige Ande!
Det kan bli till en grundton i tillvaron. Vi är tempel för Gud, som bär på en inre frid, stillhet, tystnad, lovsång. Vi övar oss i att förbli i denna atmosfär, i friden, tystnaden och i tillbedjan.
Den högsta formen av män‐sklig aktivitet är, utifrån detta, att ” vara mottagande”,”att ta emot”,”att vara tacksam”, ”lovsjungande”. Alltså något aktivt och passivt på en och samma gång. ”Att göra det vi kan och bör göra”, det är något aktivt, men att göra det ”rofyllt och av kär‐lek”, är något passivt, ett mot‐tagande.
En andlig övning är då att se på sitt eget liv, se hur denna balans ser ut, mellan aktivitet och passivitet, vila och aktivitet, kontemplation och handling.
Nils-Hugo och många andra visar att hemligheten bakom ett akt‐ivt liv finns i det motsatta, i kontem‐plationen, stillheten, samlingen, meditationen och bönen. Kanske kan man hellre säga att hemligheten finns i balansen, där vila och aktivitet, tystnad och ord, harmonierar med varandra.
VILKA ÄR DE 38 KYRKOLÄRARNA?
Fader Peder Bergqvist, föreståndare för Stiftelsen Berget.
Om man räknar in S:t John Henry Newman, som påven Leo XIV snart kommer att ut‐nämna till kyrkolärare, så har Katolska kyrkan 38 heliga kyrkolärare.
Titeln ”Kyrkolärare”
tilldelas officiellt de som på ett enastående sätt har bidragit till förståelsen och tolkningen av de heliga skrifterna och utvecklin‐gen av den kristna läran.
Kyrkolärarna utmärks av en framstående helighet, djup‐gående doktrinär insikt, skrifter som kyrkan kan rekommendera i vilken historisk tidsålder som helst, som ett uttryck för autentisk katolsk tradition. Man kan dela in kyrkolärarna på olika sätt, alfa‐betiskt, kronologiskt utifrån när
de levde, utifrån olika perioder i kyrkohistorien, eller när de blev utsedda till kyrkolärare, eller uti‐från andra kriterier.
28 av kyrkolärarna är från väst och nio från öst, fyra är kvinnor och trettiofyra är män, en är abbedissa, tre är nunnor, en är tertiär ansluten till en religiös orden, två är påvar, 19 är bisko‐par, tretton är präster och en är diakon. 28 är från Europa, tre är från Afrika och sju är från Asien. Åtminstone två är konvertiter. Lite märkligt är det att den äldste kyrkoläraren, S:t Irenaeus av Lyon (130–222), up‐phöjdes först år 2022 av påven Franciskus.
En tanke är att var för sig presentera alla dessa 38 kyrkolärare för Unums läsare.
Hildegard von Bingen får en syn i närvaro av sin sekreterare Volmar och sin förtrogna Richardis.
1. HILDEGARD AV BINGEN
Den första av våra fyra kvinnliga kyrkolärare är Hildegard av Bin‐gen. S:ta Hildegard föddes år 1098 i Bemersheim i Hessen i Rhen‐landet och dog vid 81 års ålder år 1179. Ibland används hon för att saluföra olika hälsoprodukter, all‐tifrån dinkelbröd till örtmediciner,
men hon var i själva verket en nunna, benediktin och abbedissa, grundade två kloster.
Som helt liten överläm‐nades hon av sina föräldrar till Jutta von Sponheim, som up‐pfostrade henne. När hon var 8 eller 14 år gammal kom hon till det dåvarande benediktinklostret
på Disibodenberget i vars grannskap det fanns flera sys‐trakloster. Efter Juttas död blev Hildegard ledare för denna ge‐menskap av kloster för kvinnor. Senare grundade hon ett bene‐diktinerkloster vid Bingen Rupertsberg. S:ta Hildegard är begraven i klosterkyrkan, där finns också hennes relikskrin. Hennes dödsdag och kyrkliga minnesda är den 17 september.
S:ta Hildegard erfor Guds kärlek som eldstungor. Hon var en profet som såg sva‐gheterna i samhälls- och kyrkoliv och uttryckte dem som budskap från Gud. Hon skrev poesi och skådespel, komponerade musik och målade. Teologi, historia, naturkännedom, medicin finns i sammafogade i hennes och hela tillvarons lovsång inför Gud. Hon är inte så känslosam men har en djärv öppenhet mot nya horisonter. O ädla livskraft som har dina rötter i solen och lyser i skimrande klarhet i en virvel av eld som ingen jordisk vishet kan begripa; du vilar omfamnad av de gudomliga mysterierna,
de rodnar som soluppgången och flammar som solens eld (Symfoni-56).
Skrifter
Hildegard skrev teologi, liturgi, musik, filosofi, farmakologi, bot‐anik, var mystiker, visionär och ex‐pert inom flera studieområden. Hon var både mycket intelligent, betraktas som grundaren av naturhistorisk vetenskap i Tysk‐land, och samtidigt mycket helig.
I ett brev till Sankt Bernhard märks hennes be‐grundande sinne:
Synen fascinerar hela min varelse: Jag ser inte med kroppens ögon, utan den uppenbarar sig för mig i mys‐teriernas anda… Jag inser den djupa innebörden av det som förklaras i Psaltaren, i evangelierna och i andra böcker, som har visats för mig i synen. Denna syn brinner som en låga i mitt bröst och i min själ och lär mig att förstå texten djupt.
Hildegard lämnade efter sig tre omfångsrika teologiska verk: Scivias (Känn vägarna), Liber vitae meritorum (Boken om livets förtjänst) och Liber divinorum operum (Boken om Guds verk).
Hon komponerade mer än 70 sånger och sångspelet Ordo virtu‐
tum (Krafternas spel).
I 35 syner sammanfattade Hildegard händelserna i fräls‐ningshistorien, från världens skapelse till tidens slut.
S:ta Hildegard kanon‐iserades och utnämndes till kyrkolärare år 2012 av påven Be‐nedictus XVI. Två år före Hilde‐gards kanonisering skrev han: Med de karakteristiska dragen av kvinnlig känslighet utvecklar Hildegard i själva kärnan i sitt verk temat om det mystiska äktenskapet mellan Gud och mänskligheten som åstadkoms i inkarnationen. På kor‐sets träd äger Guds Sons bröllop rum med kyrkan, hans brud, fylld av nåd och förmågan att ge nya barn till Gud, i den Helige Andes kärlek ... Från dessa korta referenser ser vi redan att även teologin kan få ett särskilt bidrag från kvinnor eftersom de kan tala om Gud och trons mys‐terier med hjälp av sin egen speciella intelligens och känslighet.
Kvinnliga kloster
Många vände sig till henne för råd och vägledning från andra kloster, manliga eller kvinnliga, såväl som abbotar som biskopar. Hennes vis‐dom var eftertraktad: Det andliga livet måste vårdas med stor hängivenhet.Till en början är
ansträngningen betungande efter‐som den kräver avsägelse av nycker i köttets njutningar och andra sådana ting. Men om hon låter sig trollbindas av helighet kommer en helig själ att finna även förakt för världen sött och älskvärt. Allt som behövs är att se till att själen inte förkrymper.
Guds basun
S:ta Hildegard har fått många namn: ”Guds atlet”, ”Sibylla från Rhenlandet”, ”Teutonisk profetissa”. Själv såg sig som ”Guds basun”, som oförtröttligt måste ljuda för att Skaparen åter skall öppna den dörr till skapelsen som stängts.
Hon genomförde många predikoresor och hennes röst förmanade påvar, biskopar och abbotar liksom kungar och furstar. Enligt eget vittnesbörd skrev Hildegard sina visionära verk: inte som något jag själv funnit ut eller fått från andra människor, utan som jag såg och hörde dem i himmelsk ingivelse och mottagna som Guds förborgade hemligheter.
Helhetssyntes eller syntes
Den totalsyntes eller helhetssyn som kännetecknade S:ta Hilde‐
gard liknar en annan kyrkolärare, S:t Bonaventura som levde århun‐dradet efter henne. Tanken på en‐het och helhet är nyckeln till att förstå allt hon gör och skriver och är. Allt är förbundet med allt: inget kan ses som helt isolerat. Alla skapade varelse är förbundna med varandra och varje väsen hålls uppe av ett annat väsen.
Var S:ta Hildegard en mystiker?
Det råder delade meningar inom forskningen om huruvida S:ta Hildegard var en mystiker eller inte. Bernard McGinn visar som en komplomiss att hon både var och inte var en mystiker. Hon skrev inte mystika texter, hon vis‐ade lite intresse för den benedikt‐inska mystika traditionens mystika motiv. Däremot kan man se att hon hade mystika erfarenheter av Gud.
I ett brev år 1175 till sin siste sekreterare, Guibert av Gembloux, berättar hon om hur hon erfarit Gud men att det inte varit i någon sorts drömlikt till‐stånd, utan klart och tydligt. Hon var skeptisk till drömmar och drömtydningar.
Hon ser två slags ljus. Ett ljus som inte är rumsligt och som hon kallar "det levande ljusets
skugga" (umbra viventis lucis). I samma strålglans ser hon "det levande ljuset" (lux vivens). Det är för henne en inre konstant erfarenhet av ljus som hon erfar i sin kroppsliga svaghet, när hon är sjuk, och som lyfter henne upp till Gud. I detta ljus talar Gud till henne och när hon erfar "det levande ljuset" är det en djup intim erfarenhet av Gud, en direkt kontakt med den gudomliga källan till "det levande ljusets skugga".
År 1141 skriver hon i sin Scivias om ett brinnande ljus från en överväldigande strålglans som genomtränger hennes själ och ger henne en omedelbar kunskap om menin‐gen med de bibliska texterna. År 1167 vittnar hon om erfar‐enheter av extas, bortom sig själv och sitt eget medvetande. Hennes texter var mer teologiska och profetiska än mystika men hennes visioner, uppenbarelser och erfarenheter hade på flera sätt en mystik karaktär.
Ett fotografi från invigningen av Meditationsgården, då Nils-Hugo Ahlstedt hälsar biskop Sven Silén och övriga inbjudna välkomna i övningshallen. På andra och tredje raden ser man bland andra Per Mases och Grethel Olsson.
Den trefaldiga vägen på Berget enligt NilsHugo Ahlstedt
Fader Peder Bergqvist, föreståndare på Berget.
Vi går tillbaka till Bergets rötter genom den person som med Guds hjälp lyckades få tillstånd både S:t Davidsgården och Medita‐tionsgården, Nils-Hugo Ahlstedt.
Nils-Hugo föddes 1918 i Lönneberga, kom till Västerås stift 1943. Efter att bland annat varit industripräst i Västerås an‐förtroddes han av biskop John Cullberg uppdraget att bli föreståndare för Stiftsgården i Rät‐tvik samma år som den invigdes,
1952. Ett uppdrag som han fullgjorde i 23 år, fram till år 1975. Han var föreståndare för Berget mellan 1962–1984. Han ligger begravd på Rättviks kyrkogård, nära Rättviks kyrka och Siljan.
S:t Davidsgården invigdes 1962 utifrån människors behov av tystnad och andlig fördjupning och Meditationsgården 1971 utifrån be‐hovet av en kristen meditationsform, i en trygg miljö med bön och kristen gemenskap.
När Nils-Hugo 1984, i en artikel i Bergets Rundbrev, ser tillbaka på allt som hade hänt, lyfte han fram en trefaldig förståelse av vad erfaren‐heten på Berget varit och fortsätter vara.
Min tolkning av hans text, är att det i grunden är en trinitarisk för‐ståelse av livet, alltså den kristna för‐ståelsen av vem Gud är. Treenigheten, återspeglas i människan, i skapelsen och i det vi erfar.
Det kan vara ett bra sätt att se på sig själv och livet: att söka att se på sitt liv, inte ensidigt, som en dualitet utan som en trefald. Att söka se allt trefaldigt, liksom Gud och hela tillvaron är trefaldig. Fadern, Sonen och den helige Ande, liksom tro, hopp och kärlek, liksom människans minne, intellekt och vilja, och så vidare.
De tre stenarna på innergården,
som man måste passera för att komma in i S:t Davidsgården, talar om detta. Så förstås att den fullkom‐liga kärleken på 11-1200-talen i kyrkan, måste vara trefaldig. Det måste finnas en som älskar, men också en som tar emot denna kärlek och dessutom en som är medälskad med den som är älskad av kärleken. Fadern älskar, Sonen är den älskade och den helige Ande den medälskade.
Nils-Hugo Ahlstedt verkar ha sett Berget på detta sätt. Människor har olika erfarenhet av Berget. Kanske erfar man en sida av Berget men sam‐mantaget mår alla bra av att se dessa tre perspektiv och integrera dessa i sitt liv.
Nils-Hugo ger sin artikel namnet ”Fruktbar spänning!?” och visar tre olika sätt att beskriva vad Berget är för något.
1. Det första han pekar på är att det är: ” en Miljö för bön och meditation, för lyssnande och tanke, för drömmen om ett vardagsliv i tillit till Gud och medmänniskor”.
Det viktigaste för alla som har en relation till Berget, är just att få er‐fara tystnaden, stillheten, vilan, friden. Att känna hur man växer som människa i tillit till Gud och sina medmänniskor.
Detta är den mottagande kärlekens välsignelser. Det är också att älska sig själv och att öppna sig för att ta emot, innan man ger ut. Det är inandningen innan utandnin‐gen, vilket Berget är en miljö för.
2. Det andra är att Bergets historia varit "ett inspirerat samspel inom en liten grupp människor tillsammans med många vänner. En inspirerad, glädjerik möda utan materiell er‐sättning. I det andliga får den som ger mångdubbelt igen. I himmelriket är offer och glädje detsamma”.
Här kommer den utgivande kärleken in, som också är viktig och en del av den trefaldiga kärleken. Kärleken behöver få komma till uttryck, kärleken är något som måste ut till andra.
När vi tänker på Berget finns det så många människor som os‐jälviskt gett av sig själva för att Ber‐get skulle leva vidare, utvecklas, bäras, skyddas och så vidare. En del av oss kommer ihåg personer som Sven Östlin eller Sr Ingrid eller någon annan, som gått före oss in i det eviga livet.
3. En tredje beskrivning som NilsHugo gör av Berget är det han kal‐lar: "den fruktbara spänningen". Inte en fridfull pastoral idyll för dem som
under dagar, veckor och år planerat, byggt, arbetat i det materiella och andliga.
Han beskriver vad det innebar att tillsammans erfara Guds verk samtidigt de fruktat och bävat. ”Det har varit en kamp”.
Både retreat och djupmedita‐tion började ringa och stilla. När sedan verksamhet och hus skulle byg‐gas började och fortsatte motståndet. Som alltid omkring människor som kämpar för något de tror på. När han ser vad som åstadkommits såg han något av ett mirakel, alla dessa vänner som i kortare eller längre perioder givit arbete och pengar, tankar och bön, varit ledare och medarbetare.
Det som vuxit fram på Berget hade inneburit glädje och inspiration men också kamp inom och omkring gruppen av starka för en stor sak en‐gagerade viljor. En fruktbar spän‐ning!?
Då visionen om Berget skulle bli verklighet, då kom alltså motstån‐det. Retreat ansågs främmande och farligt för Svenska kyrkan. Man diskuterade Berget, retreatgården och Meditationsgården, i stiftet, i Kyrkan och i dagspressen. Det gav genljud i hela landet. "Rättvik" blev känt. Västerås stift och Stiftsgården mark‐erade då att retreatgården och dess verksamhet skulle finansieras "privat".
Rättviks meditationscentrum invig‐des 10 år senare. Också då stod kampen hård. Både retreatgården och meditationsgården har kommit till under spänning, också vänner och medarbetare emellan. Nils-Hugo be‐skriver hur svårt det var att hans vän, biskop John Cullberg, var mot‐ståndare till att släppa in medita‐tionen i kyrkan.
”När jag nu ser tillbaka på den korta historien och tänker framåt känner jag starkt att det har varit en fruktbärande spänning. Det var naturligt att Stiftsgården 1974 avskilde retreatgården och medita‐tionsgården till en särskild självständig stiftelse ... Såsom re‐treatgården lämnade Stiftsgården har Meditationscentrum lämnat Berget. Jag menar att det är en naturlig lo‐gisk utveckling, resultatet av en fruktbar spänning”. 1984 blev S:t Davidsgården och Medita‐tionsgården en enhet under en vision och en föreståndare.
”Den gemensamma tiden har varit både lycklig och svår. Nu går vi vidare. Berget ska byggas för framtiden. Det är en underbar och fascinerande kallelse. Våra största up‐pgifter ligger framför oss ” .
Kanske kommer vi endast i kontakt med Berget ur den första as‐pekten, att det är en plats för vila,
återhämtning, inre samling. Det är viktigt och bra.
I det som är våra liv, som hör samman, i det som är helt, behöver alla dessa aspekter finnas med. Att vara mottagande, att ta emot kär‐leken, att växa i tillit, att kunna älska sig själv och sitt liv. Men det be‐höver också finnas utrymme för att ge kärlek, att vara utgivande, och det kan se ut på många olika sätt, utifrån vår ålder, livssituation, personlighet, förmågor, hälsa, ekonomi och så vid‐are. Dessutom behövs detta att vara medälskad, att låta kärleken få uttryck i något man gör tillsammans, bygger upp tillsammans eller sky‐ddar tillsammans, helt enkelt ett liv i gemenskap.
Då kommer också det som Nils-Hugo skriver om som ”den fruktbara spänningen”.
Då möter vi de som har an‐dra erfarenheter, tankar, då kommer konflikter, spänningar, svårigheter när man inte delar samma up‐pfattning om vad som är viktigast, visionen och så vidare.
Men denna spänning är, som Nils-Hugo skriver, nödvändig för att något ska bära frukt, utvecklas, mogna och växa, som Berget har gjort, under och efter Nils-Hugos tid.
Katolska präster med i ekumenisk retreat
På förstasidan av Svenska
Dagbladet den 25 januari 1964
finns detta fotografi från trappan som ledde upp till S:t Dav‐idsgårdens tunga portar. Från vänster pater Jean Mouton, pas‐tor Anders Nisbel, Svenska baptistsamfundet, pastorsadjunkt
Per Mases och pastor Nils-Hugo Ahlstedt, Svenska kyrkan, samt pastor David Sandberg, Met‐odistkyrkan.
Denna ekumeniska re‐treat beskrivs på följande sätt: "Det torde vara första gången här i landet som företrädare för så vitt skilda kyrkor samlats på detta sätt. Den som denna vecka stigit
in genom portarna till S:t Dav‐idsgården i Rättvik, har mötts av en ovanlig syn: katoliker och protest‐anter förenade i meditation och bön. I protestanternas skara finner man företrädare för Svenska kyrkan, baptismen, metodismen och kongregationalismen i Svenska missionsförbundets skepnad. En anglikan har också suttit i en av de spartanska meditationsbänkarna de fyra dagar den ekumeniska re‐treaten pågått. När hände något liknande i vårt land?Och retreat har det varit i ordets strängaste mening, d.v.s. man har idkat ekumenik i tystnad".
SvD:s utsände frågar pater Jean Mouton, prior för dominikan‐
ernas konvent i Stockholm: "Problematiskt att vara tillsam‐mans med protestanter? - Nej, den ekumeniska öppenheten börjar bli allmän i Katolska kyrkan. Här på S:t Dav‐idsgården har vi velat bedja till‐sammans. Jag är djupt övertygad att det blott är en bedjande gemenskap som kan ta emot enhetens gåva från Gud. Gemenskapen i Kristus är anledningen till att vi kan be tillsammans".
David Sandberg, metodistpastor, förundras över den makt som ligger i tyst‐naden. Baptistpastorn Anders Nisbel från Mora, bl.a. ord‐förande i Ovansiljans evan‐geliska predikantförbund, känner djup gripenhet, tack‐samhet och glädje över att det finns ett verkligt andligt syskonskap, en försmak av him‐len.
Nils-Hugo Ahlstedt betonar den gemenskap som redan finns i vår Gudstro och Gudsgemenskap, där vi ju alla lever. Vägen till enhet kan vara lång, men det är väsentligt vari‐från man utgår. I den kristna enhetsfrågan har diskussionerna ofta dominerat mer än bönen.
"RETREATEN"
En artikel i Västerås stiftsblad 1962-8 av NilsHugo Ahlstedt
Nils-Hugo Ahlstedt med sin familj på väg till Rättviks kyrka samt en bild på den modell av S:t Davidsgården som han åkte runt med.
Retreatens mening
Ordet "retreat" betyder egentli‐gen "att draga sig undan". Att vara i retreat innebär därför att för en tid bryta alla förbindelser med vardagsmiljön, att gå in i en ny miljö, utan kontakt med allt, som annars uppfyller ens tillvaro. Man lämnar med gott samvete arbete och plikter, sina närmaste och vänner; radio och television, tidningar och telefoner för att vara i tystnad och ensamhet.
Varför? För att ostört umgås med Gud, höra honom tala, tillbedja honom, "vila i Gud". Detta är inte att fly. Det är att samla kraft för att sedan kunna göra en bättre insats. Vila och ansats är en väl-funnen be‐skrivning på vad det gäller. Detta är inte något nytt. Långt tillbaka i historien har människor hand‐lat så i tider av trötthet för att få möjlighet till överblick, för att få inspiration och personlig förnyelse.
Retreaten behövs nu mer än någonsin. Många tvingas i dag av krav utifrån eller tvingar sig själva på grund av krav ini‐från att leva upp till och över gränsen av sin förmåga. Det blir allt vanligare att människor i sin bästa ålder inte orkar mera,
måste tas ur sammanhanget, antin‐gen definitivt eller för en tid. Arb‐etslivet av i dag ger många exempel på detta.
En annan svårighet är lar‐met omkring oss. Det blir aldrig tyst. Aktiviteten omger oss på alla sidor. Det värsta är att larmet tränger in i oss och blir till en inre oro, som kan leda till ångest. Vi är ständigt utsatta för inflytanden från många håll. Det är som stode vi vid ett vägskäl, där tusen vägar löper samman. Vi blir förvirrade av alla dessa möjligheter. Splittringen förlamar oss. En av kyrkans upp‐gifter är att vara "miljön för det himmelska livet på jorden", för frid och stilhet, ro och avspänning. Det vore oerhört tragiskt om värl-dens press, larm och splittring också dominerade livet i kyrkan. Det som människor i dag söker i kyrkan är den stillhet och tystnad, där Gud tydligt talar.
En ung man sade efter sin första retreat: "Nu vet jag, varför det finns så litet tro i världen. Det är därför att det finns så litet tyst‐nad". Kyrkan har här ett oerhört stort ansvar att inte låta sig uppfyl‐las av världens rastlösa aktivitet, som pressar människor att leva upp över gränsen av sin förmåga, som uppfyller dem med larm och ofta
slår sönder dem i tragisk split‐tring. Kyrkan måste erbjuda en miljö, där människan kan vila ut, omslutas av tystnad, få överblick, höra Gud tala. En sådan miljö är retreaten. Sam‐manfattande kan därför sägas, att retreaten har en mycket viktig mentalhygienisk funk‐tion i vår tid. Men först och främst är den - också i vår tid - en naturlig och nödvändig kristen livsfunktion.
Deltagare
Eftersom retreaten är så ny i vårt land, är det naturligt om man skulle mena, att den är någonting exklusivt, som bara passar ett fåtal. Erfarenheten visar dock tvärtom, att olika slags människor har glädje av att delta i en retreat. Den är till för erfarna kristna, men den är också tillgänglig för nybörjare, ja, det har visat sig att retreaten har varit porten in i den kristna tron för sökare. Man menar kanske att denna "verksamhetsform" inte är någon-ting för ungdom. Ungdom är ju så aktiva, utåtriktade. Det har dock visat sig att inte minst ungdom går väl in i retreatens ordning och
får ut mycket av den. Det anordnas ungdomsretreater, till vilka ungdo‐mar anmäler sig ett år i förväg för att vara säkra på att få plats.
Tystnadens betydelse
Att man inte talar med varandra är inte ett originellt påfund, utan tyst‐nadens välsignelse är en erfarenhet, som är betygad. Tystnaden innebär inte bara att man låter bli att talaför att inte störa varandra utan den är framför allt, också den, en fråga om inställningen under retreaten. Tystnaden innebär att man vänder sin uppmärksamhet åt annat håll, mot Gud. Gud skall få tillfälle att tala till oss i sitt Ord i tystnaden. Man har experimenterat med att bryta tystnaden vid vissa tillfällen under en retreat. Man kan t. ex. ha givit möjlighet till s.k. "rekreation" efter lunch och middag, en halv timmes promenad under samtal för dem som så har önskat. Erfarenhet‐erna av dessa experiment är dock genomgående negativa. Människor har naturligtvis mer eller mindre lätt att "klara" tystnaden. För en stor grupp är det enkelt och natur‐ligt från början. För en ännu större grupp innebär tystnaden vissa på‐frestningar under det första dygnet, medan man sedan, om man har
tålamod, med förvånad tack‐samhet tar emot tystnadens välsignelse. Ytterst få har visat sig inte alls orka med tystnaden. Det är emellertid mycket viktigt att ledaren vid instruktionen om tystnaden talar om, att man när det behövs får tala med re‐treatledaren - om vad som helst. Detta känns då som en trygghet och säkerhet. Skulle tystnaden för någon av någon anledning bli för svår, finns självfallet också möjligheten för denne att när som helst avbryta retreaten.
Meditationen
Meditationen är ett sätt att tänka som skiljer sig från vårt vardagliga. Man kan kanske med ett något pretentiöst uttryck kalla det vardagliga tänkandet för ett konstruktivt tänkande, vari vår aktivitet tas i anspråk och mycket beror på att vi anstränger oss, producerar, skapar av vår egen förmåga och kraft. Det meditativa tänkandet är mera ett seende, ett uppl‐evande, ett mottagande. Därmed är inte sagt att det är passivt; det är istället en annan form av aktivitet. Man vänder sig med tomma händer och tomt hjärta mot Gud, öppnar
hela sitt väsen mot honom. Man sträcker sig i väntan, längtan och bön mot honom. Man bara är där i en avspänd, stilla förväntan.
Enskilda samtal och bikt
Det gives ett undantag från regeln om den obrutna tystnaden. Man kan, när helst man så önskar, "störa" retreatledaren. Han är ju till helt för deltagarna och vill intet an‐nat än tjäna dem. Av vilken anled‐ning som helst kan man be att få tala med honom. Bara för att få tala t. ex. om tystnaden är svår att bära. Man kan kanske behöva få hjälp med meditationen. Man kan ha något personligt problem som det är skönt att tala om, eller man kan vilja gå till bikt. Retreatledaren har på sin dörr ett anslag, varav framgår vilka tider han har till förfogande. Man sätter bara ett kryss för den tid man önskar komma.
BÖRJA MÅNADSGIVANDE!
Med autogiro kan du ge en återkommande gåva till Berget varje månad.
Sök efter "Berget i Rättvik" och ge ditt medgivande.
Bankgiro 574-3323
Här ser vi de tunga portarna in till S:t Davidsgården som fanns där handikapprumet S:t Johannes numera finns.
STIFTELSEN BERGET
Tempelvägen 10, 795 91 RÄTTVIK 0248-79 71 70
E-POST: info@berget.se
WEBBSIDA: www.stiftelsenberget.com
Nästa nummer är temat: ALF AHLBERG
är en tidskrift som utges fyra gånger per år
Prenumerationsavgift 150 kr
Medlemmar i Bergets vänförening får Unum utan kostnad.
Medlemsavgift 300 kr.
Studerande under 25 år 150 kr. Betalas via Bankgiro: 574-3323
