KRÖNIKA
– Man kände redan på förskolan att nästan allt var förbjudet, även om man inte kunde tolka det politiskt. Föräldrar na säger vad man kan och inte kan prata om när man lämnar huset. Allt var ideologiskt och skolan den plats där ideologi lärdes ut. – Jag trodde att det inte spelade någon roll vad jag tyckte. Personliga saker hade inget med offentliga saker att göra. Senare blev Herta Müller själv lärare. – Det var ett fängelse. Jag försökte att inte undervisa om partipoesi. Jag sa åt mina elever att titta på en annan sida, men de var inte intresserade. Barnen var som små spioner. Det var så de hade upp fostrats. På varje skola fanns säkerhetspersonal som var en del av spionsystemet. – Jag sparkades ut från alla skolor. Att vara politiskt övervakad innebär att vara ensam.
>>
Ola Rosling från Gapminder fick en stor
del av publiken att skämmas, eftersom många hade svarat fel på fem frågor om läget i världen. Stiftelsen Gapminder för söker sprida kunskap för att människor ska kunna få en uppfattning om världen som baseras på fakta. – Många dåliga saker i världen har sjunkit, som slaveri, oljeutsläpp, hunger, dödsstraff och användning av freoner. Men det ser man inte på nyheterna. Det gäller att ha två saker i huvudet: världen är dålig och världen blir bättre. Det finns ingen motsättning, sa Ola Rosling. En av hans poänger var att den bild som ges på nyheterna, och som de flesta har med sig från tidigare, inte är representativ för hur världen ser ut i dag. Gapminder har därför tagit fram verktyget Dollar Street. Där kan man se hur människor i världen lever på olika inkomstnivåer, med hjälp av foton av vardagliga saker som sängar, toaletter och leksaker. – Vi i Sverige tillhör den rikaste miljar den. Om man växer upp i den rikaste mil jarden av världen så förstår man inte värl den. Vi tror att vi vet, men det gör vi inte. n ANNELIE DREWSEN
Besök Dollar Street på www.gapminder.org. Läs mer om konferensen på nobelcenter.se.
12
LÄRA #5/2017
SIGNERAT: AGNES GERNER
”Ska eleverna se på bilder?”
J
ag har glömt (eller trängt bort) mycket jag lärde mig under min bibliotekarieutbild ning. Vem vill slösa dyrbart hjärnutrymme på venndia gram? Men ett ord dröjde sig kvar: tillgängliggörande. Gång på gång bankades det in i våra klassifikations stinna huvuden att biblioteket ska vara tillgängligt för alla. Det låter självklart, men vad innebär det egentligen i prak tiken? Handlar det om rullstolsramper och toaletter anpassade för personer med funktionsvariationer, eller om hbtqi-certifieringar och regnbågshyllor? Det är inte alltid lätt att se vad som är otillgängligt för någon som har andra förutsättningar än man själv. Därför krävs det, hur klyschigt det än kan låta, att vi utbyter kunskaper och lär oss av varandra, också över professionsgrän serna. I mitt arbete som skolbibliotekarie har jag haft förmånen att arbeta tillsammans med skolans logoped. Hennes kunskap om språkstörningar har varit ovärderlig i mitt tillgänglighetsarbete, och många av hennes metoder passar lika bra i arbetet med nyanlända elever. Ett lika enkelt som effektivt sätt att göra biblioteket mer tillgängligt är att använda bildstöd, till exempel genom att låta text åtföljas av bilder. Tyvärr upplever somliga vuxna bildstöd som infantiliserande, och nästan moraliskt tvivelaktigt – eleverna ska ju lära sig läsa, inte ”fuska” genom att titta på bilder. Men det finns ingen motsätt ning mellan bildstöd och språkinlärning. Bildstöd ersätter inte det skrivna ordet, utan förstärker det och gör det lättare att ta till sig. I själva verket är bildstöd så integrerat i vårt samhälle att vi nästan inte lägger märke till det. Skyltar till offentliga toa letter märks ofta med en stiliserad bild av
en toalett, för att ta ett i alla avseenden basalt exempel. Bildstöd innebär att det skrivna ordet förknippas med föremålet, känslan eller aktiviteten som det illustre rar, vilket underlättar både inlärningen och, inte att förglömma, sannolikheten att personen faktiskt hittar vad den söker. För just detta – att tillgodose låntagarens informationsbehov, oavsett om hen är en åttaårig lågstadieelev eller en femtio tvåårig forskare – är en av de pelare som bibliotekarieyrket vilar på. Att arbeta med bildstöd är förbluffan de enkelt. Relativt små justeringar kan innebära stora kommunikativa vinster, som när skylten med biblioteksregler, för ut bestående enbart av ren text, ersätts av en illustrerad variant. Även om man inte förstår ordet sko, så inser man att bilden av någon som tar av sig skorna betyder att man förväntas göra detsamma. Det ligger i allas intresse att varje elev vet vad som gäller, inte bara de som kan avkoda text. Och än så länge har jag inte träffat några barn som har känt sig kränkta av att avdelning N, med fak taböcker om världen, illustreras av ett jordklot, eller av att fantasyböckerna är märkta med klistermärken med drakar på. Jag har faktiskt bara stött på ett enda problem: när det var dags att märka upp fågelhyllan, Ugg, föreslog bildstöds programmet att ordet fåglar skulle illus treras med ett par ugg-skor i stället för den ståtliga kaja som jag själv hade haft i åtanke.
AGNES GERNER ÄR POET OCH BIBLIOTEKARIE PÅ SÖDERHOLMSSKOLAN