LÄRA Stockholm#1/2019

#1/2019 STOCKHOLM

Maria Almeblad Avena:

Robotisera mera |

Alla blev vinnare på Kvarnbacka Möt Årets gymnasieskolledare

|

”Lärarna ska inte ta den debatten” Edholm vill se kunskapsfokus

SANNING SANNING Årets Åretstema temaiiitävlingen tävlingen Årets tema tävlingen EN ENBOK BOKIIIVÄRLDEN VÄRLDEN EN BOK VÄRLDEN Pedagoger Pedagogeroch ochelever eleveriii Pedagoger och elever åk åkF–6 F–6–––var varmed medoch och åk F–6 var med och TÄVLA TÄVLAMED MEDDIN DINKLASS! KLASS! TÄVLA MED DIN KLASS! Alla Allatävlingsbidrag tävlingsbidragställs ställsut utpå på Alla tävlingsbidrag ställs ut på stadsdelsbiblioteken. stadsdelsbiblioteken.Fina Finapriser priser stadsdelsbiblioteken.

Fina priser delas delasut utiiisamband sambandmed medBarn Barnoch och delas ut samband med Barn och Böcker Böckerpå påSkansen Skansenden den21 21maj maj2019.

2019.

Böcker på Skansen den 21 maj 2019.

Läs Läsmer merpå på Läs mer på pedagog.stockholm.se pedagog.stockholm.se pedagog.stockholm.se

FOTO: ROBERT BLOMBÄCK

STOCKHOLM #1/2019 Fem gånger vinnare av Svenska Publishingpriset för bästa p ­ ersonaltidning.

LÄRA Stockholm ges ut av utbildnings­förvaltningen i Stock­ holms stad och utkommer med fem nummer per år.

Adress: LÄRA Stockholm, Utbild­ ningsförvaltningen, Box 22049, 104 22 Stockholm. Besöksadress: Hantverkargatan 3A. Chefredaktör: Tomas Bannerhed, 08-508 33 899, tomas.bannerhed@ stockholm.se.

Ansvarig utgivare: Sofia Oliv.

Medverkande skribenter: Katarina Bjärvall, Annelie Drewsen, Agneta Berghamre Heins, Helene Lumholdt, Katarina Lycken Rüter, Marianne Hühne von Seth, Monika Sidén, Annebritt Ullén och Ingela Ösgård.

Grafisk form: Blomquist ­Communication — blomquist.se.

Tryck: Åtta.45, Järfälla, 2019.

ISSN: 1654-7330.

Upplaga: 17 000 exemplar.

Omslag: Maria Almeblad Avena, lärare på Hammarbyskolan Södra, fotograferad av Marc Femenia.

22

Kunskapsmål, valfrihet och studie­ ro är några av de prioriterade om­ rådena för Lotta Edholm som är tillbaka som skolborgarråd.

ILLUSTRATION: MARIA JERNBERG

4

Följ med till Kvarnbackaskolan i Kista där samarbetet mellan grundskolan och grundsärskolan har gjort eleverna mer empatiska.

FOTO: MARC FEMENIA

FOTO: ULRICA ZWENGER

För kostnadsfri prenumeration, kontakta utbildningsförvaltningen på info.utbildning@stockholm.se.

10

”Jag trodde aldrig att jag skulle kunna få jobb som lärare här”, säger Martina Bukovac från Kroatien. Både hon och Farhad Misto har deltagit i utbildningsförvaltningens satsning ”Från nyanländ till nyanställd”.

35

Är det verkligen så effektivt med lågaffektivt bemötande? Maria Jernberg tecknar en ny ögon­ blicksbild från skolans värld.

DESSUTOM ...

Nyanlända välkomnas i Örby

12

Enkät: Vem var din bästa lärare?

25

Vår krönikör hissar bibblan

13

Michelle, 12, gillar Björngårdsskolan

26

”Lärarna ska inte ta debatten”

14

Perfekt med programmering i ettan

28

Handledning visar vägen framåt

20

”Elevmötet bäst av allt”

30

Dags att lönesätta efter prestation?

34

Möt Årets gymnasieskolledare 2018

21

4

LÄRA #1/2019

Efter en studieresa till Boston bestämde sig Kvarnbackaskolans ledning för att arbeta mer med inkludering av grundsärskolan.

Med ett ökat samarbete mellan skolformerna och olika lärstilar får alla elever hjälp i sin kunskapsutveckling.

TEXT: INGELA ÖSGÅRD FOTO: ULRICA ZWENGER

LÄRA #1/2019

5

LIKABEHANDLING

et är frukostrast på Kvarnbackaskolan i Kista. I det gråkalla vädret på s­ kolgården springer eleverna omkring bland gungor och klätterställningar.

På den lilla fotbolls­ planen böljar matchen fram och åter mellan de två målen och målvakterna. Barnen ropar entu­ siastiskt för att påkalla uppmärksamhet och få en passning.

För en utomstående är det oklart vem som tillhör vilket lag. Men allt flyter på och alla är fokuserade på bollen trots att det är betydligt fler än 22 spelare på planen. De flesta tillhör k ­ lasser i årskurs 3, men eleverna kommer också från grundsärskolans årskurs 3–6.

Efter rasten följer Mehmet Akif Erdogan och en av hans klasskamrater från grundsär­ skolan med eleverna i klass 3B in på deras lek­ tion i svenska. De rör sig raskt till sina bänkar.

Läraren Lisbeth Engström-Danne placerar några elever på en matta på golvet framför sig innan hon tar fram högläsningsboken som klassen nyss har börjat på.

– Vad var det som hände i förra kapitlet? ­undrar hon.

Ivriga händer åker i luften och Mehmet Akif Erdogan får vara med och sammanfatta vad som utspelade sig i det första kapitlet. Sedan blir det knäpptyst i klassrummet när h ­ on f­ ortsätter att läsa i boken om det spännande m ­ yste­riet. Nyligen har klassen varit bakom ridån på Folkoperan och tittat in i loger och träffat en operastjärna som sjungit för dem. Också nu får eleverna 6

LÄRA #1/2019

Vi tog hjälp av externa handledare och blandade personal från både grund­ skolan och grundsärskolan.

tillsammans muntligen sammanfatta vad de varit med om.

– På slutet sjöng operastjärnan för oss.

Vad var det hon sjöng om? frågar Lisbeth Engström-Danne.

– Om … kärlek, svarar en av pojkarna efter viss tvekan och flera av eleverna ser sig generat omkring och gömmer ansiktet i händerna.

Resten av lektionen ägnar eleverna antingen åt att skriva på surfplattan om sitt besök på Folkoperan eller åt att träna läsförståelse.

Mehmet Akif Erdogan har börjat på sin berät­ telse men har inte surfplattan med i klassrummet i dag och vill hellre träna läsförståelse. Med få stakningar läser han igenom texten tillsammans med elevassistenten Fadumo Warsame som uppmanar honom att använda läsfingret för att inte tappa bort sig bland orden.

I ett rum vägg i vägg sitter läraren Malin Fors med eleverna i grundsärskolans årskurs 3–6.

De lär sig siffror och pekar på skrivtavlan. Sedan sätter de sig runt ett bord och spelar memory.

Samtidigt som Malin Fors pratar förstärker hon med teckenspråk. Tecken blir ett stöd och en alternativ kommunikationsform för de elever som inte har ett utvecklat tal.

– Vem har mango? frågar hon och svarar själv samtidigt som hon tecknar och visar sin bricka: – Jag har mango.

– Braaaaa Malin, härmar en av eleverna sin lärares tonfall och det sprider sig en allmän munterhet runt bordet.

Snart är det eftermiddag och eleverna i årskurs 3

och eleverna i grundsärskolans årskurs 3–6 till­ bringar resten av dagen på sitt fritidshem som ligger i anslutning till klassrummen.

>>

LIKABEHANDLING

Mehmet Akif Erdogan från grundsär­skolans årskurs 3—6 lästränar till­ sammans med läraren Lisbeth Engström-Danne och kompisen Erik Hammersberg i 3B.

LÄRA #1/2019

7

LIKABEHANDLING

Ismail Ali David i grund­ särskolans årskurs 3—6 tränar på att ljuda ihop ord tillsam­ mans med förskolläraren och special­läraren Malin Fors.

Åsa Sjödin, biträdande rektor med ansvar för bland annat grundsärskolan, berättar att inklu­ deringen av grundskolan och grundsär­skolan inte alltid har fungerat på det här sättet. När hon började som skolledare höll grundsärskolans elever till i en egen byggnad en bra bit bort från Kvarnbackaskolan.

– De fick gå hit för att ha idrott och slöjd och besöka skolsköterskan. Dessutom vid avslutnin­ gar och andra sammankomster. Det betydde att de elever som hade störst behov av en trygg och lugn miljö var tvungna att ständigt förflytta sig.

Men byggnaden för grundsärskolan avveck­lades och elever och lärare flyttade in i Kvarn­ backaskolan. Ungefär samtidigt fick skol­le­d­ar­na, genom utbildningsförvaltningens försorg, möj­lig­ het att åka på studieresa till Boston. På Harvard Graduate School of Education fick de uppleva hur elever med olika funktionsnedsättningar inkluderades i de vanliga klasserna. I en klass med 22–25 elever, varav kanske fem med någon funktionsnedsättning, fanns en lärare och en speciallärare som tillsammans p ­ lanerade och undervisade alla elever i klassen. Flera av elev­ erna med funktionsnedsättning hade också hjälp av elevassistenter.

Fullt så inkluderat, som med grundsärskoleelever

som hela tiden undervisas i en vanlig klass, är det inte på Kvarnbackaskolan. Men Boston­ projektet har visat att de flesta elever tjänar på att undervisas tillsammans – både de som har en funktionsnedsättning och de som inte har det – och det blev en inspirationskälla för skol­ ledningen, menar Åsa Sjödin.

Men hon konstaterar att det tog tid att etab­lera ett liknande arbetssätt på Kvarnbackaskolan.

– I början höll grundsärskolan till för sig och under ett år tog vi hjälp av externa hand­ ledare och hade möten där vi blandade lärare och övrig personal från både grundskolan och grundsärskolan. De fick tillfälle att samtala och ventilera sina fördomar och rädslor inför att inkludera eleverna.

I dag är Kvarnbackaskolan en F–6-skola med tvåparallellig grundskola och fem klasser 8

LÄRA #1/2019

Tecken blir ett stöd och en ­­alterna­tiv kom­ mu­ni­ka­tions­form för de elever som inte har ett utvecklat tal.

i grundsärskolan, sammanlagt cirka 330 elever.

Klassrummen för grundskolans och grund­ särskolans elever ligger vägg i vägg och för de yngre eleverna är klassrummen också organi­ serade kring gemensamma lokaler för de fyra ­fritidshemmen.

– Under åren har vi badat lärare och p ­ ersonal i det här konceptet. Redan i förskoleklass b ­ landar vi alla elever och i praktiken har det inneburit att grundskolans elever redan från början blir mer empatiska och ser det som självklart att umgås med grundsärskolans elever, berättar Åsa Sjödin.

Sedan några år blandas också lärarna från de båda skolformerna i sex horisontella arbetslag.

LIKABEHANDLING

Tredjeklassarna berättar för läraren Lisbeth Engström-Danne vad som hände bakom kulisserna när de besökte Folkoperan nyligen. ”Vårt arbete med att inkludera grundsärskolan har lockat studie­ besök ända från Japan”, berättar Kvarnbackaskolans biträdande rektor Åsa Sjödin.

Lisbeth Engström-Danne, grundskol­lärare, och Malin Fors, förskollärare och special­lärare med inriktning på utvecklingsstörning, tillhör samma arbetslag och vittnar om ett bra s­ am­arbete och om att deras elever fungerar bra ihop socialt.

Några av Malin Fors elever i grundsär­skolan deltar ibland på Lisbeth Engström-Dannes teo­ retiska lektioner i klass 3B. – Det kräver att jag anpassar undervisningen och övningarna, men det måste jag egentligen göra för hela klassen – alla elever befinner sig ju på olika nivåer.

– På fritis och i flera av de praktiskestetiska ämnena samlas alla elever gemensamt, kon­sta­

terar Malin Fors och berättar att hon går in i Lisbeth Engström-Dannes klass på fredagar.

– Vi har tagit ytterligare ett steg genom att en lärare från grundsärskolan är arbetslagsledare för sitt arbetslag. Och när samarbetet mellan lärare fungerar bra i ett arbetslag så smittar det av sig på de andra, säger Åsa Sjödin.

Samtidigt påpekar hon att inför varje läsår måste hon fundera över hur eleverna och klas­ serna i grundsärskolan ska organiseras och hur deras samarbete med grundskolan ska se ut, allt beroende på elevernas förmågor och behov.

– I arbetet för att åstadkomma inkludering finns inga färdiga lösningar. n LÄRA #1/2019

9

KOMPETENSFÖRSÖRJNING

Bästa vägen in i skolan ”Från nyanländ till nyanställd” — så kallas den verksamhet som ska hjälpa lärare med utländsk lärarkompetens att snabbare komma in i den svenska skolan.

— När jag först kom till Sverige trodde jag aldrig att jag skulle kunna jobba som lärare här. Jag trodde inte att det skulle vara möjligt, säger Martina Bukovac från Kroatien.

Tre år senare, i augusti i år, fick hon sin svenska lärarlegitimation och a ­ rbetar nu som förskollärare i förskoleklass på Sandåkraskolan i Sköndal.

En liten bit bort i samma område ligger Sköndalsskolan. Där arbetar Farhad Misto sedan i juni halvtid som musiklärare. De har båda deltagit i utbildningsförvaltningens projekt ”Från nyanländ till nyanställd”.

– En kvinna kom till Sifa (Stockholms intensivsvenska för akademiker) och frå­ gade om det var någon som ville ut och jobba som lärare och jag sa ja direkt, berät­ tar Farhad Misto.

Tanken är att deltagarna så snart det bara

går ska komma ut i skolan. Steg ett är ett erbju­dan­de om att följa en moders­måls­lärare.

– Det är ett bra sätt att få kunskap om den svenska skolan genom någon som talar ens eget språk, förklarar Christina Rydén på utbildningsförvaltningens avdel­ ning för personal och kompetensförsörj­ ning som ansvarat för projektet.

Det steget tog Martina Bukovac men Farhad Misto tackade nej.

– Jag ville börja med musiken direkt. Jag är utbildad musiklärare i Syrien och det vill jag vara här också, säger han.

Han fick börja med en p ­ raktikperiod på Blommensbergsskolan i Gröndal och blev sedan extralärare i musik vid Skön­ dals­­skolan, där hans lön betalas av Arbets­ förmedlingen.

Martina Bukovac och Farhad Misto har en

hel del gemensamt. Båda har utbildat sig till och arbetat som lärare i sitt hemland.

De älskar läraryrket. De kom till Sverige ungefär samtidigt och har båda studerat på Sifa. Men medan hon tog flyget hit till­ FOTO: ROBERT BLOMBÄCK

sammans med sin man som skulle pröva jobbet som programmerare i Stockholm, tvingades han lämna sin familj och sin käresta i Syrien och kom till Sverige efter att först ha levt som flykting i Irak i tre år.

– Jag tog mig hela vägen hit. Det var mycket svårt. Jag var ensam och fick kämpa mycket, säger han.

Och kampen är inte över för den som inte sett sin familj på sex år och som bär med sig minnen och erfarenheter från krig och svåra umbäranden.

– Vad ska man göra? säger Farhad Misto sorgset och höjer på axlarna.

Sorgen lyser igenom i hans ansikte, men samtidigt visar han en väldig kämpaglöd.

– Under den här tiden har jag lärt mig saker som att svenska lärare har mycket tålamod med sina elever. I Syrien bestäm­ mer läraren allt och eleverna måste bara sitta tysta och stilla. Här är eleverna mer fria. Det tycker jag är jättebra. Jag vill inte att eleverna ska vara rädda för sin lärare, säger Farhad Misto.

Det är inte bara i det pedagogiska för­ hållningssättet länderna skiljer sig åt.

– Här i Sverige har eleverna en s­ ärskild musiksal. Ena veckan får de spela key­ board, nästa gitarr, tredje veckan t­ rummor.

I Syrien fanns nästan ingenting. Jo, på hög­ skolan där jag utbildade mig fanns allting.

Där lärde jag mig spela gitarr, piano och fiol, men i grundskolan fanns ingenting.

De enda instrumenten var saz (ett lut­ liknande stränginstrument) och dragspel.

Det var samma sak i Kroatien, berättar

Martina Bukovac från Kroatien och Farhad Misto från Syrien har båda fått pedagogjobb i Sköndal.

10

LÄRA #1/2019

Martina Bukovac.

– Där var det ont om både utrymme och utrustning, och elever … Men det fanns gott om lärare, lönen var dålig och tjänsterna få.

Under de tre år hon hann undervisa i års­ kurserna 1–4 hade hon enbart vikariat.

Annat är det här. Projektet de har del­­­ tagit i är inte bara ett sätt att få in nyanlända i arbete. Det är också ett sätt att möta lärar­ bristen i Stockholm.

– Det finns ett stort glapp mellan hur många lärare som examineras från våra

LÄRA nummer ett i Sverige lärosäten och hur många som kommer att behövas framöver. Att ta tillvara kom­ petensen hos de lärare som flyttar in från andra länder är visserligen en liten men ändå viktig del i att fylla igen glappet, säger Christina Rydén.

Martina Bukovac är så nöjd och glad över att ha fått delta i projektet.

– Det har gett mig möjlighet att få komma ut i skolan. Hur skulle det annars ha gått till? Jag tror knappast att det skulle ha fungerat om jag hade gått till rektors­ expeditionen och knackat på och frågat om jag kan få jobba här.

Farhad Misto likaså. Han beskriver hur projektet visat honom vägen in till jobbet som lärare.

De är också eniga om att den viktigaste porten in i det svenska samhället och den svenska skolan är språket. En bärande tanke och förhoppning med projektet har varit att den tidiga kontakten med skolan ska öka motivationen för deltagarna att ta sig igenom sina språkstudier. Och det ver­ kar fungera. En jämförande studie visar att genomströmningstiden är hundra dagar kortare för dem i projektet jämfört med en kontrollgrupp.

– Våra deltagare ser att det kan löna sig att gå i mål, konstaterar Christina Rydén. n HELENE LUMHOLDT

FRÅN NYANLÄND TILL ­NYANSTÄLLD ■■ En satsning från utbildningsförvalt­ ningen för att få in lärare med utländsk kompetens i skolan och underlätta deras väg till svensk lärarlegitimation.

■■ 2016—18 drevs verksamheten i projekt­ form men har nu blivit en reguljär verksamhet.

■■ I november 2018 fanns 176 personer från ett 30-tal länder inskrivna i verk­ samheten.

■■ 86 olika skolor och, bland andra, ­Vetenskapens hus och Start Stockholm har tagit emot deltagare.

LÄRA Stockholm utsågs till Sveriges bästa personal­tidning, alla branscher inräknade, vid Publishinggalan på Berns i slutet av förra året. Motiveringen lyder: ”För en inkluderande tidning med roliga och oerhört v­ älskrivna texter och engagerat foto.”

– Jätteroligt på alla sätt! Ett sär­ skilt tack till alla lärare och andra med­arbetare som har varit med i tidningen och berättat om sitt arbete och sin skola. De har alla bidragit till den här

framgången, säger utbildnings­ förvaltningens kommunikations­ chef Sofia Oliv.

Det var femte gången sedan starten 2008 som LÄRA vann Publishingpriset. Tidningen delas ut till samtliga medarbetare vid ­stadens kommunala skolor och även till en del externa målgrup­ per inom skolsektorn. I juryn satt bland andra DN-kritikern Ingegärd Waaranperä och den prisade fotografen Anna Clarén. n

Vi vill b ­ erätta om ditt ­arbete Arbetar du med något lyckat p ­­ eda­gogiskt projekt som kollegerna runtom i ­stadens skolor borde få läsa om och inspireras av?

Kontakta redaktionen och berätta vad ni har gjort och hur det p ­ åverkade elevernas lärande — enklast via mejl till tomas.bannerhed@stockholm.se.

Välkommen!

LÄRA LÄRA #1/2019

11

INTEGRATION I SKOLAN

Nyanlända välkomnas i Örby FOTO: ROBERT BLOMBÄCK

Örbyskolan i Älvsjö har vuxit rejält det här läsåret, inte minst tack vare de cirka 60 nyanlända elever som skolan tagit emot.

De flesta kom under hösten 2018 och mer­ parten från de nybyggda modulbostäderna nära skolan, med plats för 100 familjer som fått uppehållstillstånd i Sverige.

Ambitionen har varit att redan från start placera så många som möjligt av elev­ erna direkt i ordinarie klasser och det har fungerat bra, konstaterar rektor Christina Larsson.

– Elever räknas som nyanlända upp till fyra år efter det att de kommit till Sverige.

Och majoriteten av våra nya elever har redan gått i den svenska skolan i andra kommuner, flera av dem kommer från Norrlandskommuner.

Många elever tillhör familjer som kom till Sverige från Syrien och Afghanistan 2015. Men bland de nyanlända finns också elever vars familjer har i­ nvandrat som arbetskraft, bland annat från Thailand, Georgien, Lettland och Litauen.

Skolan har fått god förstärkning med flera nya lärartjänster och med större resur­ ser för psykolog- och kuratorstjänsterna.

Mer personal i kök och vaktmästeri har också varit nödvändigt, liksom mer lärar­ resurser till modersmålsundervisning och studiehandledning.

Knappt 20 elever har hittills placerats i skolans introduktionsklasser, däribland ungefär hälften i en grupp för låg- och mellanstadiet och ungefär lika många på högstadiet. Pö om pö har elever parallellt slussats in i de ordinarie klasserna.

Språklärarna Elise Köthnig och Ben Letaeif är två av dem som anställts speciellt för de nyanlända eleverna. Elise Köthnig undervisar dem i svenska som andraspråk i årskurs 6–9 och Ben Letaief har ansvar för eleverna i engelska. Att han också talar arabiska betyder mycket för skolan.

– Att vara närvarande och kunna ge råd och se till att det också fungerar socialt för de här eleverna känns som det viktigaste 12

LÄRA #1/2019

Både elever och Örbybor har hjälpt till att integrera de nyanlända eleverna, berättar rektor ­Christina Larsson, här flankerad av språklärarna Elise Köthnig och Ben Letaief.

och det roligaste – men också som den största utmaningen, konstaterar han, och Elise Köthnig håller med.

– Det handlar ju om att se till att ele­ ver­nas hela skoldag fungerar och att inte bara vi vuxna utan också övriga elever är införstådda med att det kommer nya skol­ kamrater som kanske kräver lite särskild uppmärksamhet, säger hon och berättar en solskenshistoria.

– Häromdagen gick jag runt med en av de nyanlända eleverna som ska börja i års­ kurs 6. Plötsligt kom en av sexorna fram och presenterade sig, tog den nya eleven i hand och sa ”Välkommen!”.

Christina Larsson vill också gärna lyfta fram den fantastiska hjälp skolan har haft av invånare i Örby. I samband med att Stock­holms stad beslutade att placera

etableringsboende för nyanlända i Örby startade gruppen ”Inkludering Örby” av Örbybor som ville bidra till att de nyan­ lända får så goda förutsättningar som ­möjligt att integreras och får möjligheter att träffa etablerade svenskar.

Hon berättar att gruppen har ordnat språkcafé, matlagningsgrupp, promenader i grupp och utomhusfester. Varje söndag är det sagostund för barn i biblioteket. Och de nyanlända familjerna har fått var sin svensk kompisfamilj.

– Örbybornas initiativ har d ­ essutom smit­tat av sig till en ny grupp som också finns på Face­book. Den har b ­ ildats i v­ äntan på att modulhus inne på Slakt­hus­om­rådet ska bli färdiga så att de på samma sätt ska kunna bidra till en god integrering där. n INGELA ÖSGÅRD

KRÖNIKA

SIGNERAT: KATARINA LYCKEN RÛTER

Ett myller av möjligheter

Ö

ver dubbeldörren s­ itter en skylt där det står ”Biblio­tek” med stora bokstäver. Kikar man in genom dörrglaset ser man rader av hyllgavlar och bakom dem välvda fönster som låter dagsljuset falla in snett ovanifrån.

Det är vackert. Smakfullt. Men när man kom­ mer in biter det tag lite i maggropen. Det är nästan tomt på hyllorna.

Om man startar allting nytt på en skola startar man också sitt bibliotek. Det finns inga magasinerade travar, inga tummade favoriter, inga ärevördiga klenoder. Det är inte konstigt, men det känns konstigt. Det ska ju vara fullt på hyllorna. Biblioteket är en plats där man för­ väntar sig att hitta både det man söker efter och det man inte hade en aning om ens fanns.

Det är en plats där man ska kunna gå bildning­ ens omvägar och få se andra sidor och andra perspektiv än dem man i förstone tänkt på. ”Theke” i bibliotek kommer från grekiskan och betyder samlingsrum. Böcker, databaser, tidskrifter, ljudböcker, filmer, e-böcker – i bib­ lioteket samlas och samsas mängder av format och innehåll. Biblioteket är en nod, en kun­ skapshubb men framför allt är det platsen där man träffar den informationsvetenskapliga expertis som är alldeles ovärderlig i sökandet efter den klokaste vägen till kunskap i myllret av möjligheter. Så hur är det ens möjligt att det är ”teket”, det vill säga samlingsrummet, och inte ”tekarien”, det vill säga hen som kan han­ tera allt detta som ryms i samlingarna, som skrivits in i skollagen?

En lycklig period i mitt liv hade jag en bib­ liotekarie som var min personliga ciceron längs raderna i mitt inte så charmiga men funktio­ nella lokala folkbibliotek. Hon brukade ta en

runda längs skönlitteraturen och plocka åt mig godbitar av olika slag. Somligt tänkte hon att jag skulle gilla utifrån vad hon visste om min tidigare läsning, annat såg hon som utma­ ningar eller möjliga vidgningar av världsbild och litteraturförståelse. ”Du kanske bara tror att du inte gillar det”, kunde hon säga när hon lade fram någon volym med ett sockersliskigt omslag eller en besynnerlig baksidestext. Ofta hade hon rätt.

Vi har många tomma hyllor i vårt vackra bibliotek på min fortfarande ganska nystartade skola, men det kommer att ordna sig med det.

Vi kommer att få tummade exemplar, många titlar, fyllda hyllor, tillgång till fler databaser och prenumerationer på fler tidskrifter. Ting tar tid. Det som nu och alltid är den viktigaste förutsättningen finns ändå på plats: en skolbib­ liotekarie som kan hålla i och om kunskapssök­ ningen i alla dess former. Och snart blir de två.

Helt tomt är det förstås inte heller på hyl­ lorna. I samband med Augustgalan tänkte jag att det vore lämpligt att läsa lite ur ”Ædnan” med mina elever, att lyfta fram samisk erfa­ renhet, resonera om vad ett epos kan vara och dras in i en förtätad början av en berättelse.

Morgonen efter prisutdelningen smet jag in genom bibliotekets vackra glasdörr och plock­ ade med mig Linnea Axelssons storverk som så klart stod där på en hylla. Allt finns inte än, men det som finns är väl utvalt. Tack kära bib­ liotekarie – det här blir bra! n

”Du kanske bara tror att du inte gillar det”, kunde hon säga. Ofta hade hon rätt.

KATARINA LYCKEN RÜTER ÄR FÖRSTELÄRARE PÅ ANNA WHITLOCKS GYMNASIUM

LÄRA #1/2019

13

SAMTALET

14

LÄRA #1/2019

SAMTALET

”Lärarna ska inte ta debatten” Att konfrontera elever som har obekväma åsikter kan driva dem in i rasism eller jihadism, m ­ enar Christer Mattsson, expert på vålds­ bejakande extremism. Han uppmanar lärare att i stället föra en ­dialog. Då kan eleverna förstå sig själva — och ändra sig.

TEXT: KATARINA BJÄRVALL FOTO: ULRICA ZWENGER

C

hrister Mattsson har många roller. Han är föreståndare för Segerstedtinstitutet vid Göte­ borgs universitet, han är relativt nybliven doktor i pedagogik och han är lärare inom det dialog­ baserade Toleransprojektet som vänder sig till högstadiet. Och i dag är han – i ett konferensrum på ett hotell i Stockholm – utvärderare av ett projekt som Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) har drivit mot våldsbejakande extremism.

Oavsett roll så är det där hans engagemang finns: i kampen mot våldsam högerextremism, jihadism och vänsterextremism. Hans strategier kännetecknas av långsiktighet och dialog, vilket kan vara provocerande för lärare som spontant vill markera så fort de upptäcker rasism, homo­ fobi eller antisemitism i klassrummet. Ta debat­ ten, helt enkelt.

Något som gör Christer Mattsson t­ rovärdig är att han själv har gått hela varvet runt. Som nyut­ examinerad lärare i början av 90-talet reste han

omkring till Sveriges skolor med en enmans­­­ före­ställning och pratade omkull unga höger­ extremister. Särskilt en debatt i Visby blev omskriven – då för att Christer Mattsson så totalt plattade till en 16-årig rasist, men senare för att Christer Mattsson själv kom fram till att det han utsatte pojken för var ett övergrepp. Och dess­ utom ett kontraproduktivt övergrepp, efter­ som eleven som vuxen blev tongivande i höger­ extrema kretsar.

Christer Mattsson startade Toleransprojektet i Kungälv på 90-talet. I dag drivs det med stöd av Segerstedtinstitutet och ger varje år 500 elever i olika kommuner möjlighet att reflektera över extrema åsikter. Vid sidan av det fortbildar insti­tutet lärare och rustar dem att själva föra kon­st­ ruktiv dialog med sina elever runt om i Sverige.

Om man inte ska konfrontera, vad ska man göra som lärare när man stöter på elever som uttrycker förakt för grundläggande mänskliga rättigheter?

– Man ska arbeta långsiktigt och lågaffektivt.

Ställa frågor och bygga upp en undervisning LÄRA #1/2019

>>

15

SAMTALET

som stimulerar eleven att undersöka sitt eget sätt att tänka. Vi kallar det empatisk nyfikenhet, att läraren har ett empatiskt förhållande till alla elever och gör sig nyfiken på dem, intresserar sig för varför de tänker på det här viset.

– Oavsett situation så är det viktigt att läraren kommer ihåg att för det första inte försöka driva en tes eller bevisa något och för det andra inte vara i affekt. Om man redan i klassrummet rea­ gerar med till exempel: ”Men vad sa du nu?! Det kan sitta någon härinne som mår jättedåligt när du säger så!” – då gör man ju den som uttalar sig till ansvarig för så väldigt mycket.

Men det är ju sant att det kan sitta någon i klass­ rummet som känner sig utsatt av det som sägs, till exempel om hbtq-personer eller invandrare.

Sviker inte läraren den eleven?

– I mitt klassrum har alla elever alltid rätt att säga vad de tycker och tänker, men det finns tre villkor. Det får inte strida mot lagen. Och det får inte avsiktligt sägas för att göra någon arg, led­ sen eller upprörd.

Att snabbt avgöra avsikten kan inte vara så lätt för en lärare?

– Nej, det har väl spårat ur tusen gånger även för mig under årens lopp.

Och det tredje villkoret?

– Det ska vara relevant för den undervisning vi har. Eleverna kodar snabbt av om en lärare tycker att det är intressant att föra den här sor­ tens resonemang – ”undrar om vi inte kan få i gång något här så att vi slipper geografin?”.

– Det är gränserna. När en elev når utanför dem får läraren avbryta och säga: ”Så kan du inte tala, för då leder det till det här.”

– Man kan också ta dialogen senare. När Kevin

Rasist blir man först i konfrontation med omgivningen.

Det är det största misslyckandet, att konfrontera någon så att den blir rasist.

eller Ahmed eller Matilda vräker ur sig något om hbtq-personer så säger läraren: ”Shit vad arg du blev, varför blev du det? Men vet du vad, nu när det blev så här så känner jag att det blir nog bara knas om vi diskuterar det nu. Skulle det vara okej för dig om vi tar det i slutet av lek­tionen eller i morgon eller i nästa vecka? Och skulle det funka att du funderar lite på varför du blev så arg? För jag vill ju inte att du ska vara arg och må dåligt, det vet du ju.” Lågaffektivt bemötande är inte så mycket svårare än så.

Och hur gör man sen, när det är dags att fort­ sätta dialogen?

– Det beror ju på vad det är som har utspelat sig, om det är en känslomässig reaktion eller ett rent kognitivt påstående, som att ”invandringen kostar så här mycket”. I det fallet kan man fråga om det är själva kostnaden som gör eleven arg, och om det är det så kan man fråga om man ska undersöka den där kostnaden tillsammans med eleven.

Vad säger du till lärare som inte står ut med att lyssna till elever som uttrycker sig till exempel rasistiskt?

– Alla människor föds utan språk, värderin­ gar, normer och identitet, men vi kommer att tillgängliggöra oss allt det i den omgivning där vi växer upp – det språk som talas där och de nor­ mer som finns där, det är det som barnet har att ta över. En elev som växer upp i en miljö där man har rasistiska och homofoba värderingar kom­ mer kanske att tala på ett sätt som inte är accep­ terat i skolan. Men rasist blir man först i kon­ frontation med omgivningen. Det är det största misslyckandet, att konfrontera någon så att den blir rasist. Så den lärare som tänker att ”jag ska ta debatten” är redan på fel väg. Lärarens uppgift är att utveckla elevens förståelse av sig själv, av sin värld och sin förmåga att uttrycka sig.

– Jag har precis publicerat en studie om ex-­ nazister och deras livsbanor, och där framträ­ der skolan på ett inte så fördelaktigt sätt. Även om det var många faktorer som gjorde att de här personerna hamnade i vit makt-miljöer så uppger nästan alla att skolan hade en nyckelroll genom att bemöta dem på ett konfrontativt sätt.

– Läraren måste också förstå att en dialog för­ utsätter att jag kan ha fel. I varje dialog jag enga­ gerar mig i så måste det vara utgångspunkten.

Vad kan det vara som man har fel om?

– Elevens behov. Men det kan också vara någonting i sak. Mycket av den mångkulturella pedagogiken har varit uppbyggd på att man ska försvara ett helt politikområde kring migration.

Jag undervisade om rasism på fortbildningskur­ ser för lärare hösten 2015 när vi fick debatten om 16

LÄRA #1/2019

SAMTALET

ensamkommande flyktingar. Det var många lärare som tyckte att det var jättesvårt: ”Hur ska vi nu kunna bemöta rasism när det är alldeles uppenbart att en del ensamkommande är äldre än 18?”.

För vem var det uppenbart?

– Det var uppenbart för hela samhället att en del som kom hit inte var uppriktiga med sin ålder. Då är det meningsfullt för lärare att för­ söka skapa förståelse för varför det var så, vilket samband som finns till exempel med myndig­ hets­åldern, som vi för 50 år sedan satte till 18 år men som lika gärna skulle kunna vara 19. Man kan också dra parallellen till åren 1938–39, då Sverige tog emot 500 judiska flyktingbarn och då gränsen för att de skulle tas emot var 16 år.

– Läraren måste fundera: Är mitt uppdrag att försvara ett politikområde eller att följa läropla­ nen? Det står i läroplanen att man ska motverka rasism och främlingsfientlighet, inte försvara en politik.

Ytterligare en invändning mot den här sortens sätt att arbeta är, utifrån ett lärarperspektiv, att det kräver mycket resurser.

– Ja, det är upp till var och en att fundera över hur påkallat det är att ta det i anspråk. Det skiljer sig åt på olika platser. I en del miljöer kan rasism

äta väldigt mycket resurser. Att jag en gång kom att arbeta inom det här fältet var för att vi på en av våra skolor i Kungälv på 90-talet hade stora problem med rasism, och eftersom vi inte hade ett strukturerat sätt att bemöta det så tog det enorma mängder tid – mattelektioner och slöjd blev värdegrundslektioner.

Hur tidigt ska skolan börja jobba med att mot­ verka extremism? Toleransprojektet vänder sig till högstadiet, men kan man börja tidigare?

– Definitivt. Skolans demokratiuppdrag gäl­ ler redan från förskolan. Och yngre barn är ju i en formativ fas och dessutom väldigt beroende av språkbruk och tankar i hemmet.

Eftersom vi inte hade ett struktu­re­ rat sätt att bemöta det så tog det enorma mängder tid – mattelektioner och slöjd blev värde­ grunds­lektioner.

Så vad ska en lärare göra när en åttaåring säger ”jävla bög” i klassrummet?

– Man kan arbeta med narrativ pedagogik, att eleven får ta del av andras berättelser och även uttrycka sin egen.

Hur gör man det konkret?

– I allmänhet är det läraren som utvecklar elevernas förmåga att förstå berättande och att så småningom berätta själva. Man använder sig av berättelser som man till exempel avbryter: ”Vad tror ni händer sen?” Genom att få förståelse för hur en berättelse bygger på subjekt, konflik­ ter och eskalering kan barnen förstå sig själva

>>

LÄRA #1/2019

17

SAMTALET

I mitt klassrum har alla elever alltid rätt att säga vad de tycker och tänker, men det finns tre villkor.

och sitt aktörskap och att de som finns runt dem inte bara är jobbiga idioter.

för att designa interventioner för andra typer av radikalisering, som jihadism.

Hur ska skolan arbeta med föräldrar?

Kan man jobba samtidigt mot högerextremism och jihadism i samma elevgrupp?

– Jag har ju en undervisningsgrupp i Tole­rans­ projektet i Kungälv, och där träffar jag föräld­ rar på kvällstid fyra gånger på ett läsår. En gång utan deras ungar och tre gånger med ungarna.

Hur når ni föräldrar som själva har extremistiska värderingar?

– De kommer.

Hur lurar du dit dem?

– I början, innan jag själv visste exakt hur det skulle bli, kanske jag faktiskt försökte lura dem.

Men då blev de bara misstänksamma. Nu bygger allt på frivillighet. Att vi uppträder korrekt och förutsägbart och gestaltar att detta i alla avseen­ den är till för barnens bästa.

– Numera har vi inte samma problem med rek­ rytering till vit makt-miljöer i Kungälv, men den rasistiska subkulturen finns kvar. Föräldrarna får diskutera i tvärgrupper, till exempel vad det betyder att ha ett barn. Det brukar bli väldigt intensivt. Det visar sig ofta att de oroar sig för samma saker, oavsett om de bor i ett område där det finns lite gangsterkultur eller om de bor någon annanstans.

– Så är det med eleverna också. Mycket av undervisningen går ut på att få gruppen att fun­ gera som grupp. Ett samhälle, precis som sko­ lan, är inte bara summan av de individuella pre­ stationerna, utan både skolan och samhället är också alla de tillitsfulla relationer vi bygger upp.

– Vi funderar inte tillräckligt på vad som krävs av samhället för att få dessa ungdomar att vilja stanna kvar i en demokratisk gemenskap.

Det de säger kan inte alltid vara fel och värde­ löst, det måste finnas någonting där för dem.

Fungerar det? Tänker eleverna i Tolerans­pro­ jektet om?

– Det finns en ännu opublicerad studie om Toleransprojektet som är evidensbaserad, med en kontrollgrupp, och intressant där är att det sker en tydlig förbättring i implicita värderingar hos de elever som deltar jämfört med kontroll­ gruppen. Och eftersom implicita värderingar är de värderingar som man agerar på så minskar förmodligen sannolikheten för att de eleverna till exempel går in i ett vit makt-gäng.

– Det är i sin tur kopplat till att deltagarna byter umgängesstruktur – de befinner sig i en viss ”ingrupp” men öppnar sig för ”utgrupper”.

Störst förbättring av sina implicita värderingar hade de som börjat umgås med människor i sina utgrupper. Det är det vi har sett i alla år, men det är intressant att se den slutsatsen i forskning.

Nu vill vi använda idéer från Toleransprojektet 18

LÄRA #1/2019

– De eleverna brukar sällan dyka upp på samma plats, men det händer. Och då skulle man till exempel kunna arbeta mot antisemi­ tism. Det som de här tre miljöerna – alltså även den vålds­inriktade vänstern – har gemensamt är tanken att det finns en judisk världskonspi­ ration. Kunde man på något sätt åtgärda det så skulle alla de här tre miljöerna omedelbart för­ ändras.

Hur ska ansvarsfördelningen se ut mellan den enskilda läraren och skolledningen när det gäller att hantera extremism?

– Rasismen kommer upp sporadiskt i alla klassrum, så i den meningen är detta något som varje lärare har ansvar för att hantera. Men om det utspelas på en plats där det finns en aktiv vit makt-miljö så krävs ett större och mer omfat­tande engagemang inom de lokala strukturerna. Att inse att det inte handlar om Kevin i 9C och att när han väl går ut nu så löser det sig.

– Den förre socialministern Bengt Westerberg ledde en utredning som hette ”Främlingsfienden inom oss” och som kom 2012. Där föreslog han ett lärarlyft. Jag tror att han hade rätt, och då är det en fråga för regeringen.

– I internationella jämförelser är Sverige duk­ tigt på att omsätta demokratiuppdraget, men om man dissekerar hur det görs så ser man att vi får ett bra värde för att på platser där det är bra så är det väldigt bra, men på platser där det är svårt så är vi ganska svaga. Det säger sig självt att det är förknippat med vissa utmaningar att omsätta demokratiuppdraget på Järvafältet i Stockholm. Där räcker det inte med temadagar, happenings och pamfletter. Det behövs fördjup­ ning och den typ av progressionstanke som finns i all annan undervisning: vad behöver jag förstå först och vad behöver jag förstå sen?

Skulle vi kunna få en Behring Breivik i Sverige?

– Ja. Lone wolfs är alltid svårast att förutse.

Vi känner ofta till de nätverk som finns på vissa utsatta platser, men det finns också personer som är självradikaliserade. De har ofta vissa erfarenheter från sin uppväxt och har funnits i utkanten av vissa miljöer. Sedan har internet bli­ vit en adderande faktor.

Har du arbetat med någon ung människa som du i efterhand kan se hade kunnat bli en sådan terrorist om ni inte hade funnits?

– Inte på det sättet, men vi har sett till att en del människor inte har hamnat i grov brottslig­ het med politiska motiv.

SAMTALET

– På jihadistsidan vet vi att det är vanligt att man har varit kriminell och våldsaktiv innan man går in i de här miljöerna. Nu får vi se vart de som återvänder från Syrien och Irak tar vägen.

Mycket talar för att de återgår till kriminalitet.

Ibland kan det uppstå en situation på en skola som verkar så allvarlig att skolan vill polis­ anmäla. Hur ser du på det?

– Om unga människor bryter mot lagen så är det flummigt om skolan inte polisanmäler. Men de flesta som finns i riskzonen för extremism har inga planer på att begå våldsdåd. Då är det ett problem om vi använder repressiva meto­ der mot dem. Det kan verka handlingskraftigt, men jag menar att det bidrar till radikalisering.

Om vi utan grund börjar betrakta och behandla människor som om de redan vore brottslingar så är risken stor att det kommer att bidra till att radikalisera dem.

Men det är ju polisen som utreder brott, inte lärarna. En lärare kan inte veta om en elev är ­kriminell eller inte.

Hur är det med skolskjutningar, finns det kopp­ lingar till extremism?

– Det gör det. Skolskjutningarna i Finland och USA visar att rasistiska inslag är vanliga. Och det Anton Lundin Pettersson gjorde i Trollhättan var visserligen ingen skjutning, men det gjor­ des på en plats där man eldade ner en moské på 90-talet, där ett vit makt-band var inblandat i misshandel av en somalisk man och där man har marscherat till minne av Rudolf Hess. Det är ingen slump var saker och ting dyker upp.

Och hur ser kopplingarna ut mellan de här for­ merna av extremism och annan brottslighet?

– Flera från 90-talets vit makt-värld gick över i mc-kriminaliteten. Det finns en koppling också till fotbollsfirmorna. I vit makt-världen finns en idé om att man inte ska utöva offensivt våld, och då finns det de som tycker att det är roligare att vara med i de här firmorna där man kan få slåss.

Det står i läro­ planen att man ska motverka rasism och främ­lings­­fient­lig­het, inte försvara en poli­tik.

– Men det finns forskning som visar att vi har en tydlig juridifiering av skolan och att det som tidigare uppfattades som pedagogiska eller soci­ ala problem nu uppfattas som polisiära. Skolan använder polisanmälningar som ett sätt att mar­ kera, även när man vet att det inte kommer att leda till något. Man polisanmäler till och med minderåriga.

– I en studie har jag intervjuat polischefer, och de är missnöjda med att skolan agerar så här. Det förorsakar polisen merarbete – de får in anmälningar kring ärenden som inte är brotts­ liga. Det är uppenbart att skolan använder det för att markera att man tar krafttag. Det är en pedagogisk signalpolitik som ska visa att ”vi tycker att det här är jätteallvarligt, men vi har uttömt hela vårt verktygsförråd”.

Hur kan samhället generellt stärka sin mot­ ståndskraft mot extremism?

– En framgångsfaktor i Toleransprojektet är ju att man möter sina utgrupper, så som det var i det samhälle där jag växte upp. Där gick arbe­ tarklass och medelklass och kanske övre med­ elklass i samma skolor och spelade i samma klubbar. Man fick tillgång till andra gruppers studiekulturer och språkbruk. Därför är det nedslående att det samhället till stora delar har monterats ner.

– Barn och unga måste få tillgång till en bra, fungerande skola – helst mindre segregerad än i dag – och ett rikt föreningsliv, god psykosocial omvårdnad och en god arbetsmarknad. En gene­ rell och välfungerande välfärd på många olika nivåer är den bästa preventiva faktorn. n LÄRA #1/2019

19

CHEFSUTVECKLING

Samtal som visar vägen FOTO: ULRICA ZWENGER

Som rektor på Alviksskolan har Henrik Nöbbelin stort ansvar och många frågor att ta ställning till. Tillsammans med en individuell handledare har han möjlighet att bolla långsiktiga och strategiska fråge­ ställningar.

— Ett stort stöd, menar han och rekom­ menderar handledningen till andra rektorer.

Behovet av handledning kom upp i Henrik Nöbbelins rektorsgrupp och framfördes sedan till utbildningsförvaltningens kom­ petensförsörjningsenhet. Stadens rektorer kan välja mellan grupphandledning och individuell handledning.

– Jag kom hit från Blackebergsskolan, och förutom att Alviksskolan är en betyd­ ligt större skola är den också annorlunda på andra sätt. Det var skälet till att jag ville kunna bolla strategiska frågor med en erfaren handledare, berättar Henrik Nöbbelin.

Sedan i våras träffar han sin handledare Anders Karlsson en gång i månaden under två timmar.

– Det är väldigt, väldigt bra, säger han med emfas.

Inför varje möte väljer han ut några om­råden eller frågor som han vill bolla med sin handledare. Det är ofta långsiktiga, strategiska frågeställningar där han kan få med sig konkreta råd och förslag på vägval.

Samtalet är inriktat på det professionella, inte det personliga.

Anders Karlsson är organisationskonsult och har dessutom varit chef inom offentlig förvaltning. Däremot har han ingen direkt erfarenhet av skolvärlden och har inte heller besökt Alviksskolan, vilket Henrik Nöbbelin ser som en fördel.

– Det blir lättare att komma loss och diskutera utanför boxen då. Samtalen ger mig nya perspektiv och vägar framåt. Jag får med mig konstruktiva idéer till hur jag kan gå vidare. Tillsammans sorterar vi och utvecklar mina tankegångar. Det är väldigt värdefullt.

Samtalen börjar alltid med en uppfölj­ 20

LÄRA #1/2019

”Jag får med mig konstruktiva idéer till hur jag kan gå vidare”, säger rektor Henrik Nöbbelin (till höger) som träffar sin handledare Anders Karlsson ungefär en gång i månaden.

ning av vad som har hänt sedan senast.

Utöver de frågor som Henrik Nöbbelin har tagit med sig kan spontana ämnen dyka upp och handledaren kan föreslå ämnen.

– Det har fungerat väldigt bra ända sedan första samtalet då vi lärde känna varandra.

Henrik Nöbbelin påpekar att lednings­

gruppen och grundskolechefen är hans primära samtalspartner och ser handled­ ningen som ett komplement.

– Självklart pratar jag med min lednings­ grupp om organisationsförändringar och olika prioriteringar, liksom med min chef.

Men rektorsrollen kan vara ensam även om det finns nätverk och kolleger i rektors­ gruppen.

– Efter varje träff med min handledare känner jag att axlarna åker ner en aning.

Det är jätteviktigt att få stöd när det gäller långsiktiga frågor och dilemman. n MONIKA SIDÉN

CHEFSUTVECKLING ■■ Stockholms stad erbjuder olika utveck­ lings- och inspirationsmöjligheter för att stärka ledarskapet i staden.

■■ Chefsprogrammet utgår från verksam­ hetens behov och erbjuder bland annat utbildningar, seminarier och nätverk.

■■ Utbildningsförvaltningens chefer kan också få stöd i form av mentor, coach­ ning och handledning.

DÄRFÖR ÄR JAG SKOLLEDARE

Till Årets skolledare i gymnasieskolan utsågs i höstas Patrick Vestberg, rektor på Stockholm Science and Innovation School (SSIS). Redan tio år innan han blev rektor erbjöds han sitt första skol­ ledarjobb. Den gången tackade han nej.

— Jag hade spännande projekt på gång som lärare och kände mig inte redo då.

Men efter tolv år som lärare på Kärr­torps och Thorildsplans gymnasier behövde han kunna verka på en annan nivå.

— Jag nådde något slags glastak, en del tyckte att jag tog för stort utrymme. Jag kände att jag ville åstadkomma något!

Stöd från chefer och olika ledarskaps­ utbildningar gjorde att han kände sig redo att bli skolledare. Som sitt första skolledar­ jobb antog han utmaningen att starta SSIS, en helt ny gymnasieskola i Kista. Det

visade sig vara ett oväntat roligt uppdrag.

Att han gillade att jobba med människor visste han redan.

— Både elever och personal ska vara lyckliga och glada på sina arbetsplatser.

Medarbetarna behöver bli sedda och få det dagliga livet att gå ihop. Medarbetare som känner sig delaktiga blir trygga. Och eleverna ska klara att prestera, hinna med och känna att de kan mer än dagen före.

Patrick Vestberg är stolt över fina AMIvärden (aktivt medskapandeindex).

— Som ledare vill jag vara så öppen och transparent som möjligt och sitter tillsam­ mans med lärarna och administrationen i ett stort kontorslandskap där saker bollas fram och tillbaka. Det gör mig tillgänglig och involverad, få saker kommer som över­ raskningar. Bland lärarna finns didaktiska olikheter, men alla drar åt samma håll.

Kista ligger inte i innerstan, det är en utmaning i det fria skolvalet. En annan är att leverera det man lovar i en snabbväx­ ande skola.

— Att fokusera på brister är jobbigt både för en själv och inför kolleger och löne­sättande chef. Fokuserar man i ­stället på det man är stolt över har man ”råd” att berätta om det som är mindre bra och jobba med det.

Det har blivit 20 år i Stockholms stad.

Kunskaper och erfarenheter har byggts på från första timvikariatet via utmaningar inom en rad olika specialuppdrag.

— Jag är glad över de möjligheter och den utveckling som utbildningsförvaltnin­ gen bidragit med. Och enormt stolt över att ha satt Kista på gymnasiekartan! n

FOTO: ULRICA ZWENGER

”Jag vill åstadkomma något”

ANNEBRITT ULLÉN

Patrick Vestberg har utsetts till Årets skolledare inom gymnasieskolan i Stockholms stad.

LÄRA #1/2019

21

MÖJLIGHETERNAS STOCKHOLM

”Kunskaperna viktigast av allt” Efter fyra långa år i opposition är Lotta ­Edholm (L) tillbaka som skolborgarråd. En­ tusiasmen går inte att ta miste på och hjärte­ frågorna har högsta prioritet från start. De handlar om fokus på kunskapsmålen, val­ frihet, studiero i klassrummen och sats­ ningar på elever med särskilda behov.

Pampiga Stadshuset är detsamma men arbetsrummet är nytt sedan senast. Det är stort med spröjsade fönster och utsikt mot Riddarfjärden. Det är Stadshusets enda rum med öppen spis och tillhörde en gång stadens drätseldirektör. En vinstlott måste man säga.

Här huserade senast förra finansborgar­ rådet Karin Wanngård (S), och att just skol­ borgarrådet hamnade i direktörsrummet var en del i de förhandlingar som den nya majoriteten hade inför maktövertagandet. − Den första känslan när jag klev in var glädje över att vara tillbaka och att jag ska få arbeta med det som är skolans viktigaste uppgift, att förmedla kunskap, minns Lotta Edholm.

På skrivbordet samsas inbjudningar, rapporter och nyss anlända böcker med den nya majoritetens budget. Den har titeln ”Möjligheternas Stockholm”. Lotta Edholm är inte riktigt beredd att sätta den etiketten också på skolvisionen, men säker kan man inte vara. Ibland fastnar en for­ mulering utan att man inte riktigt vet hur det går till, säger hon.

En av Lotta Edholms hjärtefrågor är val­

friheten för elever. Att återgå till närhets­ principen där stadens elever placerades i den skola som låg närmast bostaden finns inte på kartan. Inte ens när det finns forsk­ ning som pekar på att det fria skolvalet bidrar till ökad segregation.

22

LÄRA #1/2019

Ett bekymmer med att eleverna kan välja skola hur många gånger som helst är dock att det lett till sänkta s­ kolresultat.

I Rinkeby finns elever som har gått i sju olika skolor under nio år. Friskolor har lockat med förmåner som varit frestande.

Lotta Edholm vill därför begränsa möjlig­ heten att välja skola hur många gånger som helst.

– Jag är också kritisk mot att kvalitets­ kontrollen varit för dålig. Skol­in­spek­tio­­nens granskningar har varit alltför inriktade på att skolan ska ha rätt dokumentation och mindre på att granska kvaliteten. Vi ska se till att de kommunala skolorna är så bra att eleverna väljer dem.

Forskarna påpekar att det är föräldrarnas

utbildningsnivå som avgör skolvalet.

– Så är det, även i socioekonomiskt utsatta områden. Alla föräldrar vill det bästa för barnen. Men bostadssegregatio­nen är tyvärr jättestor i Stockholm och en stark faktor bakom skolsegregationen. Med när­ hetsprincipen hade bostadssegrega­tionen snarare förstärkt skolsegregationen.

Vinterdagen när vi träffar Lotta Edholm har hon just besökt S:t Eriks gymnasium som också är huvudskola för RH-klasserna (med riksintag för elever med rörelsehin­ der), och där mötte hon några av de Stock­ holmselever som hon månar mest om. De som av olika skäl behöver särskilt stöd för att få en optimal skolgång. − Tanken om inkludering i Stockholms skolor slog snett. Den har tvärtemot inten­ tionerna lett till exkludering för många. På S:t Eriks gymnasium kommer elever med svåra funktionsnedsättningar till ett sam­ manhang där de inte är ensamma om sin funktionsnedsättning, och de säger att det är positivt och skapar gemenskap.

”Om Stockholms stads skolor är väldigt bra är det lättare att rekrytera. Vi ska vara super­ attraktiva för de studenter som går ut”, säger skolborgarrådet Lotta Edholm.

Lotta Edholm drar samma slutsats när det gäller elever i grundskolan. CSI-­klas­ ser­na (centrala grupper med särskild in­ riktning) ska tvärtemot vad som tidigare aviserats bli fler. − Nu kommer vi att bygga ut CSI-­klas­ serna för de elever som har de största ­behoven. Dessutom ska vi satsa på små under­visningsgrupper. Vi ska också se om vissa skolor kan börja samarbeta, ­exempelvis kring elever med en viss typ av funktionsnedsättning.

MÖJLIGHETERNAS STOCKHOLM

FOTO: MARC FEMENIA

En effekt kan bli ett ökat lugn i klasserna, men det viktigaste är att alla elever kan få de kunskaper de behöver. − Det är viktigt att barn lär sig att alla människor inte är lika och att man måste ta hänsyn. Men det får inte ske på bekost­ nad av undervisningen och kunskapsin­ hämtningen. Elevens rätt till en fungerande skolgång måste alltid stå i första rummet, säger hon.

Lotta Edholm påpekar också att Stock-­ holm har möjlighet att rekrytera special­ utbildad personal i en utsträckning som många andra kommuner bara kan drömma om, och den möjligheten

ska utbildnings­förvaltningen utnyttja. − Det är också viktigt att skolan agerar för att elever som halkar efter ska komma ikapp medan tid är. Alltför många släpps igenom grundskolan utan tillräckliga kun­ skaper och den utvecklingen måste vända.

Här är de nationella proven i årskurs 3 och 6 viktiga kontrollstationer.

Lotta Edholm nämner också språktest i förskoleklassen som en möjlighet för att kunna sätta in tidiga åtgärder. Hon ser framför sig ett finmaskigare nät av insatser än det som finns i dag. − Om Stockholms skolor är väldigt bra är det lättare att rekrytera. Vi ska vara superattraktiva för de VFU-studenter som

går ut genom att de ser att det finns möj­ ligheter att utvecklas.

Att locka lärare som gått i pension att stanna kvar lite längre, kanske med lägre arbetsbelastning, kanske på deltid, kan också stärka kompetensförsörjningen som är en av de stora utmaningarna de kom­ mande åren.

När Lotta Edholm lyssnar på lärare ute i Stockholmsskolorna är det inte längre högre lön som står allra högst på önske­ listan utan en minskning av alla de arbets­ uppgifter som ligger utanför undervis­ ningen, inte minst administration och dokumentation. − Jag vill att skolorna ska kunna LÄRA #1/2019

>>

23

MÖJLIGHETERNAS STOCKHOLM

FOTO: MARC FEMENIA

− Så sent som i dag fick jag mejl från två föräldrar som inte ens kunde logga in, långt mindre göra den frånvaroanmä­ lan som var tänkt. Stadsledningskontoret arbetar intensivt med detta och jag kan inte säga mer än att det måste fungera.

Det jag kan göra är att föra en dialog med ansvariga och det gör jag i högsta grad.

Det är inte bara en digital byggprocess som

Lotta Edholm menar att det måste finnas principer för hur föräldrarna bör kontakta skolan och lärarna. ”Min bild är att problemen är störst där de mest välutbildade föräldrarna finns.”

anställa lärarassistenter som kan vara rast­ vakter, följa med till matsalen eller kopiera.

Kanske kan lärarna även avlastas i mer kvalificerade arbetsuppgifter, som att vara mentor och hålla i föräldrakontakter.

Den ibland kritiserade förstelärarrefor­ men anser Lotta Edholm har hanterats genomtänkt i Stockholm, och den vill hon gärna fortsätta att utveckla. Den är ett bättre kort än den senaste lönelyftsrefor­ men, som hon menar hade alltför luddiga kriterier. Att locka över lärare som i dag jobbar vid universitet och högskolor med attraktiva lektorat är också ett sätt att höja kompetensen i Stockholms lärarkår. − Sedan vill vi gärna se högre lön enligt principen ju svårare jobb, desto högre lön.

I dag finns inget bra system eftersom vi inte vill ha lönekonkurrens mellan skolorna, men det måste löna sig att ta de svåraste uppdragen, exempelvis i utsatta områden.

Lugn och arbetsro i klassrummen har b ­ livit

en bristvara i Stockholms skolor och stöket har ökat de senaste åren, enligt brukar­ undersökningar. Ungefär h ­ älften av alla åttondeklassare är missnöjda, enligt Lotta Edholm, som är beredd att ta krafttag. − Vi vill att utbildningsnämnden ska 24

LÄRA #1/2019

ta fram styrdokument för o ­ rdningsregler i skolan. Det är viktigt för r­ ättssäkerheten att ha samma principer för exempelvis avstängning. Jag tycker ibland att det finns en tolerans för våld och kränkningar som vi inte skulle tolerera i andra miljöer.

Lotta Edholm påpekar att bristande arbetsro finns både i välbeställda stadsde­ lar och i de socioekonomiskt utsatta områ­ dena, även om problemen ser lite olika ut. − Min bild är att problemen är störst där de mest välutbildade föräldrarna finns. De kan kräva omgående svar på mejl till en lärare. Eller vilja bestämma hur läraren ska lägga upp en mattelektion.

Föräldrarnas attityd till skolan påverkar barnets beteende i klassrummet.

Planen är att utbildningsnämnden ska anta riktlinjer för förväntansdokument till föräldrar. Det innebär att föräldrar bland annat får veta vilka principer som gäller i kontakterna med skolan.

I en fråga är i alla fall skolborgarråd, lärare, rektorer, elever och föräldrar eniga.

Det gäller den utskällda Skolplattformen som skulle bli ett tidsbesparande digitalt instrument och som när vi träffar Lotta Edholm fortfarande har stora tekniska problem.

pågår i den stockholmska s­ kolvärlden. Även när det gäller skollokaler pågår pro­ cesser där byggstenarna måste ligga på rätt plats, i rätt tid. När antalet förskole­ barn nu sjunker i takt med att barnen växer väntar nämligen anstormningen till grundskolorna. − Vi har en stor och långsiktig skolpla­ nering som jag hoppas är tillräcklig. Ett stort antal skolor ska byggas och utbild­ ningsnämnden måste, liksom utbildnings­ förvaltningen och fastighetsägaren Sisab, tänka kostnadseffekt. Det är inte främst investeringarna som kan ställa till problem utan när skolorna är i drift och hyrorna ska betalas till Sisab.

Dels måste vi bygga billigare, dels måste ytorna användas smartare, menar Lotta Edholm. Förr byggdes en förskola i ett plan, med en jättestor gård. I dag när konkurrensen om marken ökar kanske man ska bygga två eller tre våningar i stäl­ let för att ta yta från gården. − Dessutom måste vi bygga flexibelt.

Det kommer inte att vara så här många elever i evighet, kanske måste lokalerna kunna omvandlas till andra verksamheter.

Kommer pengarna att räcka till allt som

Lotta Edholm vill genomföra? Det är en fråga för kristallkulan, och hon påminner själv om att den långa ekonomiska upp­ gången avtar. I budgeten får skolan två procent i påslag på schablonen för alla skolformer. − Jag tror att det är bra att ha en jämn ökningstakt så att rektorerna kan ha fram­ förhållning. Vi kommer också att ha fokus på kärnverksamheten i stället för att dutta ut pengar till sådant som politiker s­ narare än professionen uppskattar. Vi vet att skat­ teintäkterna inte kommer att öka med samma kraft, och skatteutjämningen kom­ mer att skärpas ytterligare. n MARIANNE HÜHNE VON SETH

ENKÄT

FOTO: MARC FEMENIA

Vem var din bästa lärare?

— Det var Gun Andersson som jag hade i årskurs 4—6. Hon ansågs sträng, men jag uppfattade henne som tydlig, rättvis och med en värme för oss elever. Jag har tagit fasta på att saker blir bättre när man är tydlig som pedagog.

Gunilla Sjöswärd, förskollärare, Björngårdsskolan

Anna Ahlin, lärare, Rålambshovsskolan — Min fransklärare Kristina i Umeå. Hon är en starkt bidragande orsak till att jag själv blev språklärare och har in-­ spirerat mig mycket.

Hon visade respekt för oss elever och var väldigt personlig.

Katarina Pihl, lärare, Farsta grundskola/Adolf Fredriks ­musikklasser — Hillevi Appert som jag hade på mellanstadiet.

Hon hade en fantastisk förmåga att engagera, entusiasmera och skapa en positiv relation till sina elever. Hon har varit en viktig förebild för mig.

Kim Pettersson, lärare, Rålambshovsskolan — Det var SO-läraren Ture Andersson på högstadiet.

Han var rolig och fick mig att gilla geografi. Han bidrog nog till att jag själv valde läraryrket och att undervisa i SO, där geografi fortfarande är mitt favoritämne.

Emma Röstlund, socialpedagog, Farsta grundskola/Adolf ­Fredriks musikklasser — Utan tvekan min mentor som jag hade i årskurs 1—9.

Hon har betytt mycket i mitt liv och fanns alltid där, i såväl med- som motgång. Hennes omhänder­ tagande sätt gjorde att jag kände mig sedd.

TEXT OCH FOTO: AGNETA BERGHAMRE HEINS

Behöver du orkesterpop eller en robotdiktator?

Det finns massor av kulturaktiviteter att välja bland på kulan.stockholm.se.

Där kan du som är pedagog i Stockholms stad boka med en premie som gör det billigare. Du hittar bland annat upplevelser och workshoppar som passar allt från förskolan till gymnasiet.

Läs mer på pedagog.stockholm.se/kulan

MIN SKOLA

MICHELLE BORG, 12 Björngårdsskolan ”Jag skulle rekommendera min skola alla dagar i veckan. Eftersom jag gått här sedan förskoleklassen så känner jag min skola utan och innan. Här är vi inte upp­ delade i gäng, utan alla kan umgås med alla. Vi har lärt oss att visa respekt för varandra. Sånt tycker jag är bra.

Jag är en idrottstjej och spelar fotboll och basket sex dagar i veckan. Inom trä­ ningen har vi tydliga regler, där vet jag vad som gäller, så är det i skolan också.

Mitt favoritämne är inte så svårt att gissa — idrott så klart. Vi har en stor och bra skolgård, där jag spelar fotboll eller King nästan varje rast. När jag rör mig på ras­ terna har jag lättare att koncentrera mig på lektionerna, annars är det nästan så jag sitter och hoppar med benen. SO är också kul, där lär jag mig alltid något helt nytt, som nu om olika religioner.

Det är skönt att det går att slappna av på vår skola, det är ingen hets om hur man ska klä sig eller se ut. Lärarna gör också att jag känner mig trygg. Är man inte trygg i skolan är det svårt att lära sig nya saker. Är man otrygg blir det som ett spöke i huvudet som ställer till det. Men det ska bli nice att få börja i en annan skola i sjuan, jag är liksom klar här.

I framtiden vill jag satsa på att bli fot­ bollsproffs. Om inte det går blir det nog advokat. En sak till, jag har världens bästa lärare. Hon heter Eva Johansson och är alltid så positiv och uppmuntrar oss.” n BERÄTTAT FÖR AGNETA BERGHAMRE HEINS

26

LÄRA #1/2019

MIN SKOLA

FOTO: MARC FEMENIA

”Jag har världens bästa lärare”

LÄRA #1/2019

27

PROGRAMMERING

Ett konstant lärande Läraren Maria Almeblad Avena ser idel fördelar med satsningen på ökad digital kompetens redan i lågstadiet. Det upp­ täckte hon på sin första kurs i programme­ ring på Roboteket, Mediotekets studio för digitalt lärande.

Det är lektion i programmering på Ham­ marbyskolan Södra. På golvet råder febril aktivitet. Eleverna har byggt banor av kakelplattor och dagens uppgift är att programmera små skalbaggeliknande golvrobotar, så kallade Blue-Bots, så att de kan åka på banan utan att krocka med varandra.

Robotarna blinkar och lyser på väg till affärer, blomsterängar, parkeringsplatser och dinosaurieparker. De tolv eleverna i årskurs 1, som jobbar i halvklass i dag, är helt uppslukade av sin uppgift. Det är bara fantasin som sätter gränser.

Klasslärare Maria Almeblad Avena har alltid varit intresserad av teknik och kom­ petensutveckling. Därför var hon också en av de första som tog chansen att gå en kurs i programmering när Roboteket startade i januari 2017.

– Det var oerhört stimulerande. Jag fick lära mig allt jag behövde för att kom­ ma i gång i mitt eget klassrum. Vi var två kolleger från skolan som gick första kursen tillsammans. Sedan dess har jag gått flera fortsättningskurser och fyllt på min digitala kompetens. Kunskap som sedan kommit hela skolan till godo, säger hon och berättar om en vagn med digital utrustning som skolan fick låna hem från Roboteket.

Klas Westholm är enhetschef på Medio­

teket och ansvarig för Roboteket. Han ­för­­klarar att de tidigt insåg att digital kom­ petens skulle komma att införas i läropla­ ner och kursplaner och ville ge lärarna i 28

LÄRA #1/2019

stadens skolor en möjlighet att stärka sina kunskaper.

– I januari 2017 startades Roboteket och de första kurserna i programmering.

Före sommaren 2018 hade vi nått över hälften av stadens skolor. Kravet är att minst två från varje skola ska gå för att fler ska kunna dela med sig av kunskaperna på respektive skola, säger han.

– Vi är noga med att kurserna möter skolornas behov och utgår från konkreta frågor om vilka svårigheterna är när man ska börja programmera i klassrummen.

Kurserna är tre gånger tre timmar. Det är bra att ta det i flera steg, ta med sig kun­ skaperna till klassrummen, testa och få chansen att komma hit och ställa frågor om man kör fast, säger Linda Spolén, IKTpedagog på Roboteket.

En annan viktig sak för Roboteket är att säkerställa att lärarna har utrustning som fungerar i stadens miljö. Därför får de pedagoger som går kurserna möjlighet att låna en roboteksvagn, som innehåller olika verktyg som kan användas vid pro­ grammering.

På Hammarbyskolan Södra har man

numera både analoga och digitala verktyg för programmering, framför allt Blue-­Botrobotarna används flitigt i årskurs 1.

Adrián León, Astrid Gustavsson och Emil Alpsten har byggt en stad. Här finns egentillverkade hus, torn och parkerings­ platser. Emil visar vant hur han program­ merar sin robot så att den kan navigera på gator och ta sig till en markerad parke­ ringsplats. Första försöket går inte riktigt som det var tänkt, men Emil räknar om kakelplattorna på golvet och trycker på de olika knapparna på robotens genomskin­ liga skal som markerar steg, stopp, sväng och paus. Det hela går med blixtens fart, alltmedan Adrián och Astrid engagerat

PROGRAMMERING

FOTO: MARC FEMENIA

kommenterar och kommer med goda råd och idéer.

Maria Almeblad Avenas erfarenhet är att det är perfekt att starta med program­ mering och digitala verktyg i de lägre åld­ rarna på skolan.

– Då är fantasin så gränslös och vet­ girigheten likaså, det här är verkligen ett kreativt och bra ämnesöverskridande sätt att arbeta på. Även om programmering har sin tyngd i matematik och teknik kan jag väva in de flesta ämnen. SO, svenska och bild är ofta inkluderade i programme­ ringslektionerna.

Hon visar några inköpta Blue-Botmattor med olika motiv som går att koppla till robotarna. Städer, bondgårdar, skog med mera. Men hon har på senare tid i stället använt kakelplattor där eleverna själva kan skapa sina miljöer. I en låda med arbetsmateriel ligger pärlor, tor­ kade rosenblad, stavar och plastdjur som används till att bygga olika miljöer runt banorna.

– Det viktiga är att inte ge för stora upp­ gifter, utan kunskaperna måste få växa fram genom att eleverna får prova i sin egen takt, säger hon.

Och det råder inget tvivel om att eleverna

FOTO: MARC FEMENIA

”Det är perfekt att börja med programmering redan i de lägre åldrarna”, säger läraren Maria Almeblad Avena, här med första­ klassarna Ruth Gustavsson och Esther Wickbom som har byggt en bana åt sina robotar.

På anslagstavlan sätts elev­ arbeten upp tillsammans med förslag på olika uppgifter som eleverna vill testa.

älskar att testa, leka sig fram och lära av varandra. Maria Almeblad Avena konsta­ terar att hon hela tiden får försöka hitta nya utmaningar för eleverna och komma på nya infallsvinklar på hur olika problem ska lösas.

– Tack vare detta befinner även jag mig i ett konstant lärande, säger Maria Almeblad Avena och betonar att vin­ sterna med programmering i lågstadiet är många: – Eleverna får träna på problemlösning, samarbete och logiskt tänkande samtidigt som kreativiteten och fantasin flödar fritt på våra lektioner. Och inte minst – vi har så himla roligt! n AGNETA BERGHAMRE HEINS

Läs mer om Mediotekets kurser i ­digitalt lärande på Pedagog Stockholm och stockholm.se/medioteket.

LÄRA #1/2019

29

PROFILEN

” Elevmötet bäst av allt” 30

LÄRA #1/2019

PROFILEN

Erfarenheterna från uppväxten har präglat Caroline Lord och ger hennes egen lärargärning en riktning. Klasslärare blev hon för att få arbeta med samma elever hela dagen.

— Jag vill att de ska bli rustade att välja vilket jobb de vill i fram­tiden, säger hon.

TEXT: ANNELIE DREWSEN FOTO: ROBERT BLOMBÄCK

LÄRA #1/2019

31

PROFILEN

”Den här klassen hade jag velat gå i. Vi har det fint tillsammans och utmanar världen ihop”, säger Caroline Lord, här med Linnea Bladh som har fått i uppgift att skriva om Sverige i brevform.

C

aroline Lord ler, skrattar och delar ut kramar till eleverna när hon går över skolgården för att leda ett pulspass utomhus. Sedan 2017 har eleverna i årskurs 4–6 på Olovs­lundsskolan i Bromma två pulshöjande pass i veckan à 20 minuter för att få fart på hjärnan och inlärningen.

– Ni kan köra stafett här, ni spelar fotboll och vi går bort hit, säger hon och tar med sig ett gäng elever längst bort på fotbollsplanen.

Hon rör sig snabbt och instruerar eleverna att sätta ut koner. Strax därefter är de i gång och spelar fotboll i små grupper.

– De rör sig mer då än om vi spelar på en stor plan, förklarar Caroline Lord, fortfarande med ett stort leende.

Det vore lätt att förledas och tro att hennes hjärtlighet är av det ytliga slaget, kanske av den sorten som kommer av att ha glidit fram genom livet på ett bananskal. Men riktigt så är det inte.

32

LÄRA #1/2019

Jag vill vara en förebild, en vuxen som står för bra saker och sprider glädje.

Det saknade jag hemifrån.

– Jag vill vara en förebild, en vuxen som står för bra saker och sprider glädje. Det saknade jag hemifrån, säger hon.

Hon utbildade sig till lärare för de yngre åren för att få arbeta med helheten i en klass. Hon vill möta samma elever hela dagen. Sedan fyra år arbetar hon på Olovslundsskolan.

– Jag är glad och stolt varje dag när jag går hit. Här finns fantastiska ungar och många duk­ tiga kolleger att inspireras av. Vi har bra struk­ turer med skolbibliotek, specialpedagoger och vaktmästeri vilket gör ett tufft jobb lättare.

Förutom att undervisa i årskurs 6 är Caroline Lord förstelärare med inriktning på formativ bedömning. Hon leder grupper med kolleger utifrån Dylan Wiliams modell.

– Vi har kört det här i två och ett halvt år nu vilket har varit både roligt och utmanande. Det är kul att jobba med vuxna, säger Caroline Lord.

Hon går en kurs i ledarskap inom Stockholms

PROFILEN

stad och skulle gärna ha en arbetsledande roll i framtiden.

– Men inte ännu, just nu vill jag möta elever.

Det är det bästa med att vara lärare. En bra dag är när alla elever i klassen är här och vi är till­ sammans.

Hon ringer i en klassisk skolklocka för att mar­ kera att pulspasset är slut. Eleverna samlar ihop konerna och rör sig mot skolbyggnaden. På väg upp till klassrummet måste Caroline Lord ta hand om en elev som gjort sig illa på fotbollsplanen.

Några minuter senare kommer hon upp i den lilla hallen utanför klassrummet, där resten av klas­ sen står med näsorna i mobilen. I klassrummet hamnar mobilerna i en gammal trälåda för böcker som förvandlats till mobildagis. Lektionen kan börja. Det är en kort samling med klassen.

– Hur många behöver en kopia av läxan?

Flera händer åker upp.

– Tänker ni på miljön nu?

För Caroline Lord är själva mötet med elev­ erna det viktiga. Att de mår bra och att det fung­ erar socialt. I klassrummet vill hon rusta dem för livet med studieteknik och läsvana.

– Läsningen lägger grunden för allt annat och det försöker jag förmedla till mina elever.

Caroline Lord växte upp med sina föräldrar i Täby. Skolan var idyllisk och rasterna fylldes av lekar i den stora skogen. Hon minns varma och proffsiga pedagoger från låg- och mellan­ stadiet. Varje vecka tog mamma med henne till biblioteket.

– Vi lånade alltid böcker och hon läste högt mycket.

Berättelserna var en värld att fly till när livet var jobbigt. För samtidigt som Caroline Lord fick höra från sina föräldrar att skolan var viktig, så var det annat som fungerade sämre. Något som fortfarande gör ont att tala om.

– Vi var en väldigt speciell familj och det var inte så lätt att vara jag.

Caroline Lord biter ihop. Känslorna är utanpå men minnena inkapslade. En pappa som inte klarade av att vara pappa.

– Jag trodde ju att det var normalt och gillade läget. I skolan gjorde jag inte så mycket väsen av mig utan var tyst, snäll och duktig. Så som många tjejer är.

Var det aldrig någon lärare som reagerade?

– Ingen såg något. Aldrig.

Erfarenheten har präglat henne och ger hen­ nes egen lärargärning en riktning.

– Jag kan läsa mina elever och se om något har hänt. I klassrummet försöker jag se alla i ögonen och göra en skanning. Känna in läget.

Det svåraste är att inte räcka till. Det blir sär­ skilt tydligt med elever som kommer från svåra hemmiljöer.

– Vi lärare pratar om det och försöker stötta.

Det kan vara att individanpassa undervisningen, ge en kram eller lite extra tid med mig. Vi kan göra extra avstämningar varje vecka och även stämma av med föräldrarna, säger Caroline Lord.

Leendet är tillbaka. Hon poängterar att hon

helst till lyfta fram det positiva och inte gnälla.

Glädjen i arbetet upptäckte hon när hon började vikariera som lärare efter gymnasiet.

– Jag provade att vikariera i bild på min egen högstadieskola och hade aldrig gjort något som var så roligt. Att kunna göra skillnad för barn varje dag är det jag brinner mest för!

Hon hoppade in i olika Täbyskolor under ett drygt år. Vid ett långtidsvikariat i spanska, tyska och engelska såg hon att eleverna gick framåt.

– Det var första gången jag kände att jag verk­ ligen kunde förklara grammatik.

Men innan hon sökte till Lärarhögskolan arbetade hon ett halvår som au pair i London.

– Det var hemskt. Jag var upstairs och de ropade ner mig efter mitt arbetspass om något inte var ordentligt städat. ”Caroline, there’s a spot here!”

Kontakten med familjen i London är bruten, men kunskaper i språket finns kvar. Inte minst det brittiska uttalet.

– Men jag blir influerad av elevernas ameri­ kanska uttal. I går blev jag nästan chockad när jag hörde mig själv prata något slags transatlan­ tisk engelska. Vår inlärning går hand i hand, det är häftigt!

Dagens sista lektion är i just engelska med sex­

orna i klassrummet intill det egna. Eleverna ska skriva brev om Sverige och använder sin lärare som ett levande lexikon.

– Vad heter räv? Ren? Påsk?

Längst bak i klassrummet sitter Linnea Bladh och Elin Emilsson.

– Caroline är nog världens bästa lärare, säger Linnea. Hon är alltid glad och även om man gör något fel så säger hon vad man kan göra som är bra.

Elin Emilsson håller med.

– Även om hon har ont i huvudet eller inte mår så bra så sprider hon glädje. Det är lätt att prata med henne och ta upp grejer.

Elin tycker att andra lärare borde bli lite mer som Caroline och försöker förklara hur.

– Att gilla barn är viktigt. Man kan inte vara lärare om man inte gillar barn, säger hon. n

Det var första gången jag kände att jag verkligen kunde förklara grammatik.

CAROLINE LORD Gör: Förstelärare med ­fokus på formativ bedömning på Olovslundsskolan. Klass­ lärare i 6B och ämneslärare i engelska.

Bor: Bromma.

Gillar: Skola, barn, hundar, skratt, god mat, bra böcker och kultur i alla former.

Ogillar: Orättvisor, krig, mobbning, egoism.

På lediga stunder: Trivs bäst utomhus i rörelse eller i ­köket med familj eller vänner.

Läser: Högt och lågt. Just nu ”Född fenomenal” av Josephine Bornebusch.

Bästa lärarminne: När jag och klassen grillade hambur­ gare vid Lillsjön med förra medmentorn Uffe.

LÄRA #1/2019

33

VINN PRESENTKORT

VI VAR DÄR

”Skilj på person och prestation” Läs tidningen och var med och tävla. Bland alla som svarar rätt drar vi tre vinnare som får var sitt presentkort med två biobiljetter.

Lycka till!

1. Var fick Kvarnbackaskolan inspiration till inkluderingen av grundsärskolan?

1. I Boston.

X. Vid ett seminarium på utbildningsförvaltningen.

2. På konferensen Leda lärande.

2. H ur många nyanlända elever har Örbyskolan tagit emot hittills under läsåret?

1. 60.

X. 40.

2. 20.

3. Vad är Christer Mattsson expert på?

1. Våldsbejakande extremism.

X. Kollegialt lärande.

2. Elevaktiva arbetssätt.

4. V ad kallar den nya stadshusmajoriteten sin budget för 2019?

1. ”Möjligheternas Stockholm”.

X. ”Ett Stockholm i världsklass”.

2. ”Ett Stockholm för alla”.

5. Vem var Gunilla Sjöswärds favoritlärare?

1. Gun Andersson.

X. Ingrid Johansson.

2. Ulla Lindberg.

Skicka din tipsrad senast den 12 februari till tomas.bannerhed@ stockholm.se eller till LÄRA Stockholm, Utbildningsförvaltningen, Box 22049, 104 22 Stockholm.

Ange var du arbetar och din hem­ postadress så att vi kan skicka presentkortet om du vinner.

Vinnare i nummer 5/2018 blev Maria Fällman, Avdelningen för ut­ veckling och samordning, Annika Lindmark, Rödabergsskolan, och Pernilla Sjöborg, Fruängens skola.

Rätt rad var 2, 2, 1, 2, 2.

34

LÄRA #1/2019

Vad händer med lärares motivation när skolan går från åldersstyrd lönesättning till ett prestationsbaserat belöningssys­ tem? Forsknings- och utvecklingsenhe­ tens seminarium i november handlade om studien ”Prestationsvärdering i skolan”.

Forskarna bakom studien, som också pre­senterade resultaten, är Pernilla Bolander och Andreas Werr från Handels­hög­skolan i Stockholm. Den statliga Tillits­dele­ga­tio­ nen har i ett delprojekt om skolan kartlagt hur lärare i grundskolorna i en icke namn­ given svensk kommun tog emot ett nytt prestationsbaserat bedömnings- och löne­ sättningssystem efter att ålder tidigare varit det som styrt lärarnas löner.

Syftet för kommunens del var att bli en mer attraktiv arbetsgivare och att höja sta­ tusen för samtliga lärare i kommunen. Sam­tidigt ville de lyfta fram högpresterande lärare. Kriterierna för bedömning hämta­ des från Skolverkets kompetensprofil och kommunens egen policy för medarbetare.

Studien visar att lärarnas inställning till det prestationsbaserade systemet hängde samman med hur de upplevde att det hotade läraridentiteten. Den upplevelsen styrdes inte bara av hur lärarens presta­ tio­ner bedömdes utan också av hur den ­ delvis nya lärarroll som premierades öve­rens­stämde med lärarens egen bild av lärarrollen.

Bedömningen utgick inte bara från vad läraren gjorde i klassrummet, utan även från hur läraren bidrog som medarbe­ tare på skolan. Lärare med fokuset ”jagoch-mina-elever-i-klassrummet” var mer ­kri­tiska – även om de bedömdes som hög­ presterande – jämfört med lärare som såg sig som en del av organisationen i stort.

Dessa var mer positiva till bedömningarna i det prestationsbaserade systemet.

Några exempel ur lärarintervjuerna var ”Jag känner mig taggad”, ”Jag har en myck­ et stark föreställning om mig själv och vad jag vill att mitt arbete ska handla om”,

”Man lär sig spela spelet – att lägga tid på att prata och få det att låta som om jag gör en massa” samt ”Jag brukade städa kaffe­ rummet, det tänker jag inte göra längre”.

Rektorerna tyckte att avvägningen mellan

att lyfta fram några få lärare eller utveckla alla var svår och saknade någon att dis­ kutera detta med. Det var också svårt att göra avvägningen mellan en standardi­ serad, ”bokstavstrogen” bedömning och en kontextbaserad bedömning där man tog hänsyn till lokala omständigheter.

Ytterligare en svårighet var att utvärdera och utveckla en lärare i ett och samma samtal. Det blev en hårdare ton i samtalen och rektorerna hade önskat att lärarna i större utsträckning kunnat skilja på per­ son och prestation. Åsikterna gick isär om det nya systemets motiverande effekt. Många rektorer men­ ade att yrket handlar om inre drivkrafter, men att det nu blivit tydligare vad som eftersträvas från lärarnas sida.

Detaljerade uppföljningssystem (per­ formance management) har på senare år blivit vanliga i offentliga organisationer.

Förhoppningen är att tydliga prestations­ kriterier, som följs upp och ligger till grund för lön och karriärmöjligheter, motiverar medarbetare till bättre prestationer som leder till ökad effektivitet.

Tillitsdelegationen tillsattes av rege­ ringen 2016 för att ta fram förslag på hur den statliga styrningen kan balansera behovet av kontroll med förtroende och tillit till medarbetarnas verksamhetsnära kunskaper och erfarenheter. Slutrapport väntas i oktober i år. n ANNEBRITT ULLÉN

Utbildningsförvaltningens FoU-enhet ­arrangerar återkommande forsknings­ seminarier för rektorer och andra chefer.

Kontakta cecilia.goransson@stockholm.se för mer information.

FOTO: ROBERT BLOMBÄCK

n Hur begriplig är vår historia för

eleverna? Vi har träffat histori­ kern Anna-Carin Stymne (bilden) som följde en fjärdeklass under deras lektioner om vikingatiden. n Årstamodellen — lyckad sam­ verkan om tidiga stödinsatser. n Digitalt musikskapande ger lust att lära på Sjöstadsskolan. n Forskaren Marcus Samuelsson om ledarskap i klassrummet. … och naturligtvis mycket mer.

Ute hos dig 27 mars.

MARIA JERNBERG: SKOLANS VÄRLD © Maria Jernberg jernbergmaria@gmail.com LÄRA #1/2019

35

ii

9-11 april 2019 Kistamässan

Mötesplatsen inom det moderna och innovativa lärandet

Årets tema: Co-create & Educate

Anmäl dig på settdagarna.se

#SETT2019 Samarbetspartner

Arrangörer