Issuu on Google+

Alfvéniana 3-4/13 Utgiven av Hugo Alfvénsällskapet

Läs om Alfvénmusik för 100 år sedan Alfvéndagen 2013 Alfvén på CD Andantino E-dur En visa om barnens ö

Alfvéniana 3 - 4/13 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se


Alfvéniana 3-4/13

Innéhall

Utgivén av Hugo Alfvénsallskapét

Alfvéns orkestermusik på CD ..................................................... 3

Ansvarig utgivare: Curt Carlsson

”Vindarna sucka uti skogarna”. Om melodin i Midsommarvaka .. 5

Redaktör: Jörgen Grundström Bergslagsresan 3 757 55 Uppsala tel. 018-42 07 87

Hugo Alfvén och nationalsången ................................................ 6

av Curt Carlsson

av Niclas Högman

Av Jan Olof Rudén

Hugo Alfvén, Stenhammar och Svensk Musiktidning ................. 7 av Curt Carlsson

jgrundstrom@comhem.se

Notbilaga: ”En visa om Barnens ö på Barnens dag” ............................................. 9 Andantino E-dur för piano .................................................................. 14

Medlemsregister (årsavgift 200 kr, institutioner 300 kr) :

Alfvénkompositioner för 100 år sedan ....................................... 17

Jan Olof Rudén Västmannagatan 47 113 25 Stockholm Tel 08-33 83 69

Recension: Peterson-Berger, tondiktare och kritiker ................. 19

av Jan Olof Rudén

Alfvéndagen 2013 ..................................................................... 20

Jan.olof.ruden@comhem.se PlusGiro: 42 88 52-8 ISSN 1101-5667 Tryckt av Mowys byrå, Stockholm Tidskriften är momsbefriad © resp. författare och Alfvéniana

Omslagsbilderna: Linnéanum i Uppsala, akvareller av Hugo Alfvén. Foto Sven Nilsson

Pressrelease: ALFVÉN, Operan om kärleken mellan Hugo Alfvén och Marie Krøyer ....................................................................... 22

Höst och vår i Linnés trädgård .................................................. 23 av Håkan Bull

IN THIS ISSUE: The reception of Alfvéns music in Svensk Musiktidning, Compositions 100 years ago, Alfvén’s music on CD, Two Alfvénpainitings, The origin of one of the themes in Midsommarvaka, Two pieces for choir and for piano solo is being published for the first time. New Editor is Jörgen Grundström

Kom med i Hugo Alfvénsällskapet! Hugo Alfvén var en av Sveriges mest mångsidiga och fängslande personligheter. Som medlem i Hugo Alfvénsällskapet får Du för endast 200 kr/år inte bara del av nedanstående förmåner utan inbjuds att deltaga i intressanta och stimulerande aktiviteter omkring Hugo Alfvén och den tid han verkade i. Medlemsförmåner: Tidskriften Alfvéniana Gratis inträde på Alfvéngården i Tibble, Leksand Rabatt på CD vid inköp i Konserthusshopen i Stockholm i samband med konserter Rabatt på Alfvénskivor direkt från producenten Rabatt på noter från Abr. Lundquist förlag m.m. 2

Alfvéniana 3 - 4/13 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se


Hugo Alfvéns orkéstérmusik pa CD Av Curt Carlsson

H

en sats ur den andra symfonin finns med i den här CD-boxen, den tredje satsen Scherzot, även den med Stockholmsfilharmonikerna. Inspelning av tredje symfonin gjordes i september 1945 vid en konsert i Konserthuset och man spelade förstås in hela symfonin, men inspelningen gjordes på lacköverdragna glasskivor. Dessvärre gick de andra skivorna sönder vid flytten till det nybyggda radiohuset i början av 60-talet, så endast den här skivan gick att rädda. Också ett avsnitt av Alfvéns sista symfoni Grevilius som dirigerade Stockholms – den femte – finns med i albumet. Det är konsertförenings orkester, alltså en inspelning från uruppförandet av den nuvarande Stockholms filharmoniska första satsen, som framfördes på tonsättaorkester. Grevillius tidiga inspelning av rens sjuttioårskonsert den 1 maj 1942 på Midsommarvakan hittar man för övrigt i Kungliga teatern med Hovkapellet. Även det jubileumsalbum, som skivbolaget Bis Dalarapsodin, som spelades in redan gav ut 1989 med titeln Stockholms 1940, men först gavs ut tio år senare, Som sagt kom en hel del av Alfvéns Filharmoniska orkester 75 år. 1940 lät så finns med. Även här är det filharmonikermusik ut skiva redan under sjuttioåtta- Radiotjänst göra en grammofoninspelning na som spelar. varvsepoken. Främst kanske en hel del av där Hugo Alfvén själv fick dirigera sin Från tonsättarens 80-årskonsert 1952 har hans körmusik, som ju snart sagt alla rapsodi med Radioorkestern. Den man hämtat inspelningen av Alfvéns svenska körer sjöng, men faktiskt också inspelningen släpptes dock aldrig ut på kantat vid Sveriges Riksdags 500-årshans orkesterverk och då toppas naturligt- marknaden, först i och med Carl-Gunnar jubileum komponerad 1935. vis listan av Midsommarvakan. Redan Åhléns samlingsutgåva med AlfvénVidare hittar man ”Breitenfeld” ur Gustaf 1924 spelades den in i Berlin under inspelningar på Phono Suecia 1997, II Adolfsmusiken i en inspelning från en ledning av den danske dirigenten Frederik publicerades den för första gången. Och konsert i Oslo 1940 samt sviten ur musiSchnedler-Petersen. 1930 så spelade det låt oss börja med denna utomordentliga ken till filmen ”Synnöve Solbakken” tyska bolaget Odeon in Midsommarvakan dokumentation av ”Alfvén dirigerar från 1934. Den inspelningen är hämtat med medlemmar ur Berlins statsoperaAlfvén”. På dessa tre CD-skivor har från filmens ljudband. orkester under ledning av hovkapellÅhlén samlat så gott som alla inmästaren Armas Järnefelt. Inspelningen spelningar som finns med Hugo gjordes för den svenska marknaden och dirigerande egna verk, med två stycket tog tre skivsidor i omfång. Alltså undantag som jag skall återkomma fanns där en fjärde sida som borde fyllas till senare. Här på dessa tre skivor ut med något säljande. Då lät man Järne- finns såväl tredje som fjärde symfelt spela in ett fragment ur Petersonfonin med tonsättaren som dirigent. Bergers opera Arnljot i Stockholm med Den tredje symfonin spelades in av musiker ur Hovkapellet. Det måste ha HMV med Stockholmsfilharmoniretat Alfvén att man kopplade ihop kerna i Stockholm i juni 1950 och honom med antagonisten P-B. gavs ut på fyra stenkakor året därpå. Den fjärde symfonin ”Från När den första svenska inspelningen kom havsbandet” är en liveupptagning 1939, på Husbondens röst, rättade man från en konsert i Stockholms konHugo Alfvén dirigerar i Kungsträdgården 1930. till detta missförhållande. Då kopplade serthus i maj 1947. Som solister i Omslaget till Carl Gunnar Åhléns CD-box med man ihop Midsommarvakan med Elegin fyran medverkar den unga Birgit ur Gustaf II Adolf-sviten. Det var då Nils Nilsson och Folke Andersson. Även Alfvén dirigerar Alfvén.

ugo Alfvéns musik spelades redan tidigt in på grammofonskiva. Orkesterrapsodin Midsommarvaka framfördes ju snart sagt över hela världen och många utländska dirigenter ledde den även på skiva. Eugene Ormandy, Fritz Busch, Thor Johnson, Öivin Fjeldstad och Sergiu Comissiona för att bara nämna några. I den här artikeln tänkte jag beskriva något av vad som finns av Alfvéns orkestermusik på CD.

Alfvéniana 3 - 4/13 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se

3


med Hugo Alfvén, som gjordes i samband med inspelningen 1954. Sedermera lät Swedish Society ge ut samtliga Alfvéns symfonier i samarbete med STIM och en del andra av hans orkesterverk, inklusive den fullständiga baletten ”Bergakungen”, Alfvéns magnum opus. Av den femte symfonin spelade man dock endast in första satsen, den sats som Alfvén fick klar till sin sjuttioårsdag. Den liksom den första symfonin, ”En skärgårdssägen”, ”Gustaf II Adolf-sviten” och ”Dalarapsodin” dirigerades av Stig WesterOriginalomslaget till Alfvéns första berg, som ledde Sveriges Radios SymLP-skiva foni-orkester. I den andra symfonin ledde Leif SegerAvslutningsvis finns här också några stam Stockholms filharmoniska orkester orkesterromanser med Hjördis Schymoch Nils Grevillius dirigerade samma berg och Einar orkester i den tredje symfonin. Andersson, däribland den kända ”Skogen Tredje symfonin var den äldsta av dessa sover”. inspelningar för Swedish Society. Den Boxen är utgiven på Phono Suecia med gjordes 1964. Två år tidigare hade han nr PSCD 109. med samma orkester spelat in den fjärde Förutom denna box finns det ytterligare symfonin ”Från havsbandet”, med solistvå inspelningar med Alfvén. Den ena är terna Gunilla af Malmborg och Sven Erik den symfoniska dikten ”En skärgårdsVikström. Den gavs ut på LP av Decca, sägen” som Föreningen Svenska tonmen den har hittills inte återutgivits på sättare lät spela in i slutet av 40-talet och CD. Så i början 1970-talet fanns så gott som återutgivits i dubbel-CD:n ”Svenska som alla Alfvéns viktigaste orkesterverk tonsättare dirigerar egna verk” (Phono tillgängliga på LP. 1979 utökades Suecia PSCD 79). Den inspelningen Alfvéndiskografin med en nyinspelning gjordes i juni 1948 med Stockholmsav den fjärde symfonin på det då filharmonikerna. nybildade skivmärket Bluebell of När det svenska skivbolaget Swedish Sweden. Stig Westerberg ledde StockSociety Discofil började sin verksamhet holms filharmoniska orkester tillsammans och skulle spela in den första LP-skivan med Elisabeth Söderström och Gösta bad man Alfvén dirigera några egna verk. Winberg. I samband med lanseringen i Inspelningen skedde den 7 oktober 1954 Sverige av det nya skivformatet Compact och den gjordes också i stereo. Det var Disc, alltså CD-skivan, gavs för övrigt första gången i Sverige man symfonin ut på det nya formatet med nr spelade in i stereo – de första stereoABCD 001. Detta bolag drevs av den f.d. skivorna kom inte att ges ut förrän 1958 Swedish Society-producenten Frank Hedi USA. Naturligtvis fick Alfvén dirigera man. sin Midsommarvaka. Den senaste utEtt annat nytt svenskt skivbolag startades gåvan av dessa tidiga Swedish Societyunder början 70-talet av Robert von Bahr. inspelningar finns numera återutgivna på Han döpte sitt skivmärke till Bis. en CD med nummer SCD1003. I början av 80-talet knöt han den estniske Tonsättaren dirigerar själv Midsommar- dirigenten Neeme Järvi, som just blivit vakan samt orkestersviterna ur baletterna chefdirigent i Göteborg, till Bis i olika Bergakungen” och ”Den förlorade soprojekt. Ett projekt var att spela in den nen”. Dessutom får man Alfvéns Festsvensk-estniske tonsättaren Eduard Tuspel, dirigerad av Stig Westerberg. Som bins samtliga symfonier på CD, ett annat extra bonus får man dessutom en intervju var att spela in Wilhelm Stenhammars orkesterverk och ett tredje att spela in 4

Hugo Alfvéns orkestermusik, inklusive alla fem symfonierna. Alfvénprojektet skedde i samarbete med Stockholmsfilharmonikerna. Järvis inspelning från 1990 av den fjärde symfonin bjöd på solisterna Christina Högman och Claes-Håkan Ahnsjö. Förutom symfonin fick man här också Neeme Järvis tolkning av ”En skärgårdssägen” (Bis CD 505). I Bis Alfvénserie kom också den första fullständiga inspelningen av Alfvéns femte symfoni 1992. Neeme Järvi kompletterade symfonin med den fyrsatsiga sviten ur Bergakungen. Här i denna svit hittar man ”Vallflickans dans”, som blivit något av ett visitkort för svenska orkestrar som turnerat utomlands. Det obligatoriska extranumret. Ett annat av Alfvéns slagnummer finns också med, den vackra elegin ur musiken till Gustaf II Adolf-sviten (Bis CD 585). De fem skivorna med Alfvénmusik har sedermera givits ut i en samlingsbox till ett reducerat pris. Man betalar bara för tre av de fem skivorna (Bis CD 1478/80). Forts i nästa nummer

Världspremiären av Alfvéns femte symfoni på skiva med Neeme Järvi och Stockholms filharmoniska orkester

Alfvéniana 3 - 4/13 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se


”Vindarna sucka uti skogarna”

har där i sista takten av någon anledning en punkterad åttondelsnot och en sextondel i stället för den vanliga triolen.

Om melodin i Midsommarvaka Av Niclas Högman

D

et stillsamma mellanpartiet i Midsommarvaka lär skildra ett kärlekspar som drar sig undan den stökiga logdansen för skogens lugn och frid. Det är närmast med detta par vi i orkesterstycket vakar in soluppgången. Alfvéns associationer har gått till en visa med texten ”Vindarna sucka uti skogarna” vars melodi han använde. De flesta torde uppfatta den som folkmelodi men det uppges ibland att tonsättaren Ivar Hallström har komponerat den. Alfvén skrev själv detta i ett brev, men det var över ett halvsekel efter rapsodins premiär. Litteraturen är fåordig om saken men i musiklexikonet Musikens värld uppges att Alfvén ursprungligen inte kände till att Hallström skrivit melodin. Första gången uppgiften om Hallström dyker upp verkar vara i Sven E. Svenssons biografi över tonsättaren från 1946. Jag har inte stöd för att bestrida Hallströms upphovsmannaskap, men det kan vara skäl att fundera något över det. Svensson hade kanske tagit reda på att melodin med text av blivande kung Oscar II finns i ett verk för soli, blandad kör och piano av Hallström som heter Folkvisor från olika länder. En handskriven version av verket i Musik- och teaterbiblioteket är daterad år 1859, då Hallström var prins Oscars bibliotekarie. En tryckt version (med något förändrat urval melodier) härrör från 1871. Anledningen till Svenssons uppgift kan tänkas vara att melodin uppenbarligen inte är känd från någon tidigare källa och att han därför utgår från att Hallström har tonsatt en dikt av sin vän prins Oscar i folkton. Hallström komponerade ju ganska mycket musik i folkton. Även idag spelas den populära operan Den bergtagna. Hallström tonsatte dessutom flera andra texter av hertigen av Östergötland, eller Oscar Fredrik som han kallade sig i egenskap av författare. Mest betydande är kanske Blommornas undran för soli, kör och piano, det första verk som utgavs av den 1859 bildade Musikaliska konstföreningen. Kompositionen står efter

Melodin spreds snart genom sångböcker som Fredrik Sandbergs Folkskolans sångbok med första upplaga 1870. Där var den också anonym till text och melodi. I ett par senare sångböcker, exempelvis Tegnérs Unga röster, nämns Folkvisor i den handskrift med olika verk visserligen “konung Oscar II” men av Hallström som är bevarad på Musikåtminstone melodin har fram till idag så och teaterbiblioteket. vitt jag vet alltid betecknats som Men Folkvisor från olika länder är som ”folkvisa” eller ”traditionell”. framgår av titeln inte en helt egen komposition, utan närmast ett antal arrangeVärt att nämna är att båda de nämnda mang. Verket innehåller också två norska visorna redan omkring 1860 också fanns och en skotsk melodi med texter av prins med i en tysk utgåva med åtta svenska Oscar, och dessa har Hallström knappast folkvisor, arrangerade för solosång och komponerat. En av de norska är ortspiano av ingen mindre än Carl Reinecke. bestämd till ”Vegaardsheien” i Sydnorge. Av vevslupsvisan har här blivit en Det verkar alltså som om prinsen satte “Schifferlied“, skepparvisa, och texter till färdiga folkmelodier snarare än “Dalvisans” text börjar i översättning levererade dikter som Hallström kunde ”Horch, horch, wie die Winde”, tonsätta. Var kommer då melodierna ”Hör, hör, (hur) vindarna” etc., vilket ifrån? Ett tips är Berggreens Folke-sange också innebär en mindre melodisk förog melodier, fædrelandske og fremmede ändring. Källan synes vara 100 svenska där flertalet finns med. När det gäller de folkvisor, där alla melodier finns med, norska visorna med originaltext av även om de häftesvis utgivna tyska prinsen så vet vi att han intresserade sig sångerna konstigt nog anges vara tryckta för Lindemans samling, och det ligger 1858-1865, alltså delvis tidigare än den nära till hands att han fick den svenska svenska samlingen. Häfte 1, melodin i fråga av Richard Dybeck. “Bettelknabe”, Tiggargossen”, gick Våren 1857 besökte han en av dennes kanske att hitta på annat håll, men häfte 2 aftonunderhållningar med svensk folkär den bekanta Orsapolskan, “Die Wolmusik där många vallåtar från Dalarna ken still am nächt’gen Himmel zieh’n”, framfördes av hovsångare och “Så ödsligt molnen på fästet gå”. instrumentalister. Melodin lär komma från Dybeck, men enligt Svenskt visarkiv trycktes den första ”Vindarna sucka” kallas ”Dalvisa” och gången i 100 svenska folkvisor. texten handlar om en vallflicka i Mora. Hallström har faktiskt arrangerat även Det finns också en annan folkmelodi från den separat. Stycket finns i den s. k. sump Dalarna som prinsen ska ha skrivit texten som benämns Serie I vid Musik- och till. Den heter ”Vevslupsvisa” och teaterbiblioteket. skildrar de dalkullor i Stockholm som vid Melodin till “Vindarna sucka” har en mitten av 1800-talet körde trafik med en ålderdomlig prägel som känns äkta. Man sorts handdrivna båtar med hjulskovlar. kan tänka sig den som uppbyggd av två Även denna melodi, i dur med lydisk ropformler där skalans kvint, kvart och prägel, är till sitt ursprung okänd. sekund utgör stödtoner i en på det hela Intervallmässigt är den närmast en taget fallande rörelse. Den första formeln inversion av “Vindarna sucka”, vilket kan upprepas två gånger, den andra tre. Till tyda på att melodierna hör ihop på något detta har fogats en kadens på grundtonen sätt. i åttonde och sista takten. Melodin har en för denna typ av melodier karakteristisk Både ”Vevslupsvisan” och ”Vindarna tersmelodik. Den förefaller i huvudsak sucka” trycktes första gången i samlingen bestå av vad vi kallar tonikan och 100 svenska folkvisor som utkom på Abdominantseptimackordet i bruten form. raham Lundquists förlag år 1860. Där är Subdominantens treklang får liksom inte också textförfattaren anonym, men sättplats inom en kvints tonomfång, som det ningen av ”Vindarna sucka” äger väl huvudsakligen är fråga om (skalans sext vissa likheter med Hallströms verk. förekommer bara flyktigt som En notabel melodisk skillnad finns dock i genomgångston), men vid harmonisering Folkvisor från olika länder. Hallström är subdominanten i olika varianter desto

Alfvéniana 3 - 4/13 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se

5


tacksammare att använda som färgläggning av den entoniga melodin. Inte minst utnyttjas detta stildrag i Midsommarvaka men också hos Hallström.

“Vindarna sucka”, och om antagandet stämmer vet vi att sången inte bara var en del av Folkvisor från olika länder utan också en folkvisa på Helena Bergs repertoar. Om Hallström har komponerat melodin kvarstår i och för sig som en öppen fråga. Sven E. Svensson förmodade alltså det, men något belägg verkar inte finnas. Jag tycker mycket talar emot att Hallström skulle vara upphovsman, och Kjerulf nämner inget härom.

Verket Folkvisor från olika länder är tillägnat hovsångaren Isak Berg, prinsarnas sånglärare och tidigare ledare av Harmoniska sällskapets kör. Om verket överhuvudtaget uppfördes måste det ha varit med en kör i stil med det nedlagda sällskapet men förmodligen mindre och troligen med kungliga deltagare. Platsen behöver inte nödvändigtvis ha varit Slottet, men på kungahusets hemsida Niclas Hogman ar fil mag. i musikuppges att regelbundna musikaftnar hölls véténskap och utbildad arkivarié. här med ett program av ”internationella och svenska tonsättares verk lätt uppblandade med svenska folkvisor och givetvis också Bernadottemusik”. Verket omnämns i ett brev av Halfdan Kjerulf till Hallström från januari 1861. Han säger säg ha fått tag på det i avskrift i Kristiania hos vännen Julius Nicolaysen, kvartettsångare och läkare som deltog i musiklivet vid hovet då han var stationerad vid norska gardet i Stockholm fram till 1860. Kjerulf fortsätter: ”Det giör mig blot ondt at jeg har ingen hellenisk Röst her til at synge dem [folkvisearrangemangen] for mig (O, i helleniske tider!)”. Den röst som väcker så starka känslor hos Kjerulf tillhörde Isak Bergs dotter Helena. Hon hade studerat till sångerska för fadern och konserterade en del tillsammans med honom även på kontinenten. År 1860 gifte hon sig rikt med bruksdisponenten Hjalmar Petré i Hofors och tvingades ge upp den professionella sångkarriären. Paret bodde på herrgården i Gästrike-Hammarby dit också hennes föräldrar flyttade. Såväl Hallström som kung Oscar hörde till familjens gäster. Helena Bergs öde skildras förresten i släktingen Agneta Pleijels dokumentärroman Syster och bror. Sensommaren 1859 hade far och dotter besökt Kristiania och umgicks då mycket med Kjerulf. Av de år 1918 tryckta breven från denne till Nicolaysen framgår att Helena vid detta besök hade stor framgång med något som kallas Dalkullevisan”, som fick bisseras på en konsert, och det talas också om de båda “Dalkullerna“ och någon “Dalpolska“. Varför Kjerulf skriver titlarna på detta sätt är oklart, men tydligen kände Nicolaysen till sångerna från Stockholm. “Dalkullevisan” var kanske just 6

Hugo Alfvén och nationalsången Av Jan Olof Rudén Att Hugo Alfvén inte var någon vän av Sveriges nationalsång är inte någon nyhet. I sanningens namn skall sägas att han inte var ensam om denna uppfattning, ja flera pristävlingar för en bättre nationalsång ägde rum från 1895 till 1940 – alla utan att bli accepterade av allmänheten. En episod som relateras i den nyligen utgivna boken ”Du gamla, du friska” av Eva Danielson och Märta Ramsten, Atlantis 2013, meddelar några detaljer i Alfvéns ställningstagande. Vi citerar s. 89-90:

Men motståndet mot ”Du gamla, du fria” var inte brutet. En riktig salva kom år 1912. En svensk student som befinner sig i Berlin skriver till Nya Dagligt Allehanda och berättar att han varit på en konsert där director Musices Hugo Alfvén och en studentsångkör framträdde för fullsatta hus. De flesta i publiken var svenskar. Sist på det officiella programmet stod en norsk sång ”Olav Tryggvason”. Efter den gavs några extranummer, bland annat ”Hör oss Svea” och Studentsången”. ”Då kören för tredje gången af publikens stormande ovationer tvangs att återvända in på scenen, ropades från publiken på ’svenska folksången’, ’Du gamla, du fria’. Detta kvitterades med uppstämmandet av Björneborgarnes marsch. Ej heller något af följande nummer var svenska nationalsången.” Den svenske studenten i publiken undrade över orsaken till detta och vid ett samkväm efteråt passade skribenten på att fråga Alfvén varför han inte uppfyllt publikens önskan om svenska folksången. ”Hr A. gaf den högst förbluffande förklaringen att Sverige ej äger någon nationalsång. Undertecknad såg sig i stånd att meddela hr A. den glädjande underrättelsen, att vi sedan några år tillbaka äger en sådan, ity att det ingått i det allmänna medvetandet hemma i Sverige att beteckna ”Du gamla, du fria” som den svenska nationalsången. Detta fann hr A. alldeles barockt. Äfven om alla andra människor gjorde det, skulle han dock aldrig komma att anse ”Du gamla, du fria” som vår svenska nationalsång. Han ansåg ”Du gamla, du fria” vara en svensk punschsång, hopsatt af en viss kompositör i ett rusigt ögonblick. Dessutom var den allt för okonstnärlig samt gick i C-dur.” Någon nationalsång skulle Sverige inte få förrän i ett krig, fortsatte Alfvén, och då skulle ”förste bäste skomakare” säkert skriva en sång som skulle leva på folkets läppar. Dessutom nämndes inte Sverige i ”Du gamla, du fria”. (Nya Dagligt Allehanda 21/6 1912)

Alfvéniana 3 - 4/13 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se


Hugo Alfvén, Stenhammar och Svensk Musiktidning Av Curt Carlsson

H

ugo Alfvéns skrev sin första symfoni till största delen under 1896. Han var då bara 24 år gammal. I februari 1897 bars den till dopet av Hovkapellet i Stockholm under ledning av hovkapellmästaren Conrad Nordquist, som skulle visa sig bli en av Alfvéns vapendragare. Framförandet var en för svenskt musikliv nära på unik händelse. Att en så ung komponist för det första skrev en symfoni och för det andra fick den uppförd. Vi får inte glömma att Stockholm vid den här tiden endast hade en professionell orkester, nämligen hovkapellet, som ju hade att spela till alla de föreställningar, som ägde rum nästan varje kväll på operan. Det gavs alltså inte tillfälle till så många rena orkesterkonserter under säsongerna och ändå färre tillfällen att framföra ny svensk musik.

ter från det hus där Alfvén föddes den 1 maj 1872 och från Musikaliska Akademins läroanstalt vid Blasieholmskajen, där han så nesligen hade kuggats vid sitt inträdesprov till kompositionsklassen. På plats i operasalongen denna kväll fanns inte bara hans mor utan också vännen och kollegan Emil Sjögren, som blev hänförd av det nya verket, liksom läraren Johan Hugo Alfvén var färdig med sin andra Lindegren. I samband med denna för symfoni året därpå, hösten 1898, efter ett Alfvén så lyckosamma händelse skriver intensivt komponerande under sommarFrans J. Huss (1830-1912), redaktör för månaderna ute i skärgården. Han hade nu Svensk Musiktidning, i sin tidning en hos sin lärare Johan Lindegren lärt sig kortfattad biografisk skiss över den unge hantera den besvärliga kontrapunkten, lovande tonsättaren. Svensk Musiktiddvs konsten att sammanfläta de olika ning, där Huss var redaktör och utgivare stämmorna till ett harmoniskt helt, med från 1885 fram till sin död 1912, var Svebland annat att behärska sig av den svåra riges då största musiktidskrift. Den utkonsten att skriva fugor. Alfvén som ju kom vanligen med ett nummer varannan hade vägrats inträde i konservatoriets vecka. Artikeln publicerades den 18 maj kontrapunktsklass, fick här nu äntligen 1899 i Svensk Musiktidning nr 10. Här sin revansch i och med den ståtliga fugan återges den i sin helhet, dock med moderi symfonins finalsats. Det prydliga renniserad stavning. skrivna tuschpartituret till denna symfoni Hugo Alfvén gav han till sin älskade mor som julklapp I en tysk kritik över en nyligen utgiven detta år. Det var liksom många av hans Liszt-biografi heter det: ”Två faktorer tidiga verk också tillägnat modern. bilda en konstnärspersonlighet, hans Detta blev Alfvéns stora genombrott som yttre livsutveckling och hans verk. Därtill tonsättare, just med denna sin andra symkommer ett tredje moment, utan vars befoni, som uruppfördes av Hovkapellet aktande bilden av en konstnär alltid blir under ledning av tonsättarkollegan Wiloförstådd, och detta är konstnärens förhelm Stenhammar dagen efter Alfvéns 27 hållande till sin tid och omgivning.” -årsdag, den 2 maj 1899. Det skedde på Då vi nu meddela den yttre bilden av den hemmaplan i det nybyggda operahuset unge tonkonstnär, vars nya symfoni vid vid Gustaf Adolfs torg, bara ett par kvarsista symfonikonserten å Kungliga

Teatern väckte så stort uppseende, att kritiken allmänt tillerkände tonsättaren med den ha vunnit en plats bland våra förnämsta yngre komponister, kommo vi att erinra oss ovannämnda uttalande av den tyske kritikern i sammanhang med den korta levnadsbeskrivning som nu bifogas porträttet. Hugo Alfvén är född i Stockholm den 1 maj 1872. Då skolstudier och skoltvång snart blev den unge gossen motbjudande, fick han i stället för att avsluta skolbanan utveckla sina musikaliska anlag, och från 1887 till 1890 finna vi honom sålunda som elev vid vårt konservatorium, där han studerade violinspelet för professor Joh. Lindberg och vari han sedan ytterligare här hemma utvecklade sig för konsertmästaren Lars Zetterqvist. Att döma av det yttre hos den stilla, anspråkslöse unge musikern, föreföll det som om han knappast skulle kunna ha sinne för något annat än sitt kära violinspel och sitt hem, men man hade då ej blickat djupt nog in i den unga konstnärssjälen, stämplad av en djuphet, ett allvar och en tankedigerhet, som ingen att börja med kunde ana. Långt från huvudstaden, ute i den yttre skärgården, där han tidigt fick tillbringa somrarna, där tog naturen ut sin rätt. Där älskade han att leva ett fritt naturliv och i en liten segelbåt bjuda trots åt storm och sjö. ”Där ute i skärgården”, säger han, ”har jag skrivit mina båda symfonier. Mina bästa idéer har kommit under nattliga stormiga seglatser, och i

Alfvéniana 3 - 4/13 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se

7


synnerhet de vilda höstarna har varit mina härligaste diktartider. Aldrig är skogssnåren svartare, aldrig en storm bistrare, aldrig framkallar en klar, solig eftermiddag en mer gripande stämning än under denna årstid. Naturen är mig så kär. Jag tror mig kunna säga, att jag under strövandet i skog och mark mottagit lika djupa och utvecklande intryck av både estetisk och filosofisk art, som av de stora klassiska och moderna mästare och filosofer jag älskat att fördjupa mig uti.” Ger icke denna Hugo Alfvéns självbekännelse den ovannämnde kritikern rätt och tillika en förklaring över innebörden i hans nya symfoni, däri man återfinner en värmande sommarsol, det av stormar upprörda havet och en allvarlig religiös stämning, framkallad av den mörka eller stjärnbestrålande höstnatten? Efter avslutade violinstudier i akademien sökte sig hr Alfvén in uti kontrapunktklassen, men blev icke antagen. Vi veta ej av vad skäl, men möjligen var den unge musikerns inträdesprov mer rikt på djärva idéer än akademiskt regelrätt. Han vände sig nu till den skicklige teoretikern och kontrapunktisten kantor Joh. Lindegren och studerade under dennes ledning i fyra år, vilket såsom han säger, blev av en avgörande betydelse som musiker. Samtidigt med börjandet av kompositionsstudierna ägnade han sig entusiastiskt åt målning. Han hade efter slutade skolstudier tagit lektioner i teckning i Tekniska skolan och hade till lärare i målning Oskar Törnå, som ivrigt rådde honom att bli målare. Han hade en svår strid att utkämpa med sig själv i valet mellan de båda konster, åt vilka hans rika anlag voro riktade, men kärleken till tonkonsten segrade.

nas ägde rum i början av 1892, då han biträdde å en av Typografiska föreningens sångkör (Bellmanskören) given konsert i Berns salong. Året därpå hade han en egen konsert i Vetenskapsakademien varvid han visade stora framsteg som virtuos på sitt instrument. Han biträdde sedan på en mängd konserter så i huvudstaden som i landsorten och gav här i slutet av mars 1896 en soaré i nyssnämnda lokal, då han spelade an av ho-

flera utkommit i tryck, utgöres av ännu en ”Romans” för violin, pianostycken, solosånger (”Visa”, ”Vaggvisa”, tillägnad hans mor liksom de båda symfonierna), Elegie för horn och orgel (utförd å dir. Alb. Lindströms konsert i Jakobs kyrka förra hösten), manskörer, motett för blandad kör etc. I avseende på hr Alfvéns verksamhet och förmåga som violinvirtuos kunna vi bland hans repertoarnummer påpeka violinkonserter av Mendelssohn, Beriot (7:de konserten) och Max Bruch (g-moll), SaintSaëns ”Rondo capriccioso”, ”Valse-caprice”, Legend och Mazurka av Wieniavski samt Corellis ”La Folia”.

Den ovanliga framgång hr Alfvéns sista symfoni rönte ingiver stora förhoppningar om den unge tonsättarens framtida musikaliska verksamhet. Efter utförandet av detta betydande verk ägnades honom av ett antal mecenater och musikvänner en vacker hyllning, bestående i en pekuniär hedersgåva, motsvarande ett statsstipendium, varav han förra året ej kom i åtnjutande. I samband med symfonipremiären bad redaktören Frans nom komponerad ”Romans” samt en Huss tonsättaren att som underlag för den Violinsonat (op.1), tillägnad dr Anton kommande artikeln, skicka in några bioNyström, föreståndaren för Arbetareinsti- grafiska fakta om sitt liv och sin musikatutet härstädes, vid vars söndagskonser- liska produktion. I detta odaterade dokuter hr Alfvén flitigt medverkat. Genom ment (som finns publicerat i Hugo Alfvén denna sonat ådagalade han grundliga – Brev om musik, utg. av Gunnar studier och framstående kompositionsta- Ternhag) hittar man merparten av de lang. Samma år erhöll han statsstipenfakta som publicerades i artikeln, med dium för 2 år och företog studieresor i några få undantag. Alfvén skriver bl.a. Tyskland, Frankrike och Belgien, huvud- om sin lärare Johan Lindegren: ”På tal sakligen uppehållande sig i Bryssel, där om Lindegren kan jag icke underlåta att han studerade violinspelet för den beuttrycka min förvåning över att denne römda violinmästaren César Thomson. man som utan tvivel är en av samtidens Med sitt första större verk för orkester yppersta teoretiker, är så litet känd och framträdde hr Alfvén för två år sedan, då uppskattad i gamla Sverige.” Lindegren, på en symfonimatiné i Kungliga Teatern som ju enligt Alfvén hade utmanövrerats Sedan studierna vid konservatoriet avslu- en av honom komponerad Symfoni i fsom kontrapunktlärare från Musiktats inträdde den unge violinisten i hovmoll stod på programmet, ett verk som konservatoriet i Stockholm, trots sin kapellet, där han tjänstgjorde 1890-91, väckte ganska mycken uppmärksamhet, dokumenterade kunskap just i detta därefter ägnade han sig åt komposition röjande livlig fantasi och betydande föroch komponerande. Hans första offentmåga i orkesterbehandlingen. Forts. på sid 17 liga uppträdande som solist vilja vi min- Hr Alfvéns övriga tonsättningar, varav 8

Alfvéniana 3 - 4/13 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se


Alfvéniana 3 - 4/13 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se

9


10

Alfvéniana 3 - 4/13 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se


Alfvéniana 3 - 4/13 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se

11


12

Alfvéniana 3 - 4/13 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se


Alfvéniana 3 - 4/13 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se

13


14

Alfvéniana 3 - 4/13 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se


Alfvéniana 3 - 4/13 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se

15


En visa om Barnens Ö på Barnens Dag Barnens Ö hade funnits sedan 1912 och Barnens Dag sedan 1880-talet. Barnens Dag-fester anordnades från 1901 för att få in pengar till verksamheten. Hugo Alfvén har daterat sin komposition Tällberg 4 september 1923 i en blyertsutskrift i Uppsala universitetsbibliotek VMhs 188, f. 22-23. Utgåvan här är baserad på en ljuskopia, ej i Alfvéns utskrift, sannolikt från samma år. I den har den ursprungliga textens uppfordran att ge pengar mildrats. Då stod det i den andra och tredje strofen ”Giv oss din skärv att till drömmarnas ö än flera få fly stadens gränder. Giv gärna, giv mycket, ja slantarna strö, strö ut dem med givmilda händer!” Kompositionen är ovanlig i Alfvéns verklista genom användningen av barnkör. Först alternerar den med manskör i var sina roller för att sedan förenas. Cyrus Granér (1870-1937) var folkskollärare och organist och dessutom utgivare av ”Bland tomtar och troll” och författare till barnböcker om Burre Busse. I texten erinras om sagovärlden i den första strofen. Han var organisatoriskt begåvad och kunde entusiasmera sin omvärld.

Andantino E-dur för piano Ett kärleksförhållande som avsatt många dedikationer är det åren 1896-1901 med Bertha Wilhelmina Angelin. I dedikationerna står ”Bertha Wilhelmij” som en sorts täcknamn. Hon var uppenbarligen Hugos stora kärlek tills han träffade Marie Krøyer. Autografen finns i Musik- och teaterbiblioteket, Stockholm. Den är inte upptagen i J O Rudén, Hugo Alfvéns kompositioner. Lennart Hedwall som påträffat den antar att den komponerats 1899. Hugo har skrivit ”Bertha, Bertha” under de första fallande intervallen.

16

Alfvéniana 3 - 4/13 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se


Forts. från sid 8

wald: Symfoni nr 4 Ess-dur, Tor Aulins tredje violinkonsert, med tonsättaren som ämne. Man anar möjligen en rädsla från solist, och slutligen Alfvéns andra symredaktörens sida att hamna i konflikt med foni. I samma nummer av Svensk musikkonservatoriet, i den i artikeln publicetidning stod att läsa rade något förmildrande formuleringen om Lindegren. Andra symfonikonserten gavs för utsåld salong, och bevistades av konungen, herFramgången med den andra symfonin tigparet, prins Eugen och hertiginnan av gjorde att man beslöt att reprisera den så Dalarna. Den inleddes med Franz snart som möjligt. Den 22 november var Berwalds av glad stämning genomandade det så dags igen, vid höstsäsongens andra Ess-dur-symfoni, rik på spirituella idéer i symfonikonsert på Kungliga teatern. melodik, rytm och instrumentation, vilken Även denna gång leddes hovkapellet av dock bär klassisk prägel av klarhet och Wilhelm Stenhammar. Han var livligt i moderation. Den härpå följande violinfarten denna månad. Den 14 november konserten av hr Aulin är ett talangfullt ledde han Hovkapellet, solister och verk, som vunnit erkännande även i utFilharmoniska sällskapets kör i ett framlandet, och nu av komponisten återgavs förande av Franz Liszts oratorium med säker teknik och bästa uttryck under ”Legenden om den heliga Elisabeth” i god medverkan av orkestern. Slutnumret Musikaliska Akademiens stora sal. Två utgjordes av hr Alfvéns även förr givna dagar senare, den 16 november, biträdde stor- och djuptänkta 2:dra symfoni, han Aulinkvartetten i deras andra kamvarom vi förut yttrat oss. Det ungdomligt marmusiksoaré i Vetenskapsakademiens fantasirika, med lärd apparat utrustade, hörsal, då han framförde Hugo Alfvéns storslaget instrumenterade verket vann fiolsonat tillsammans med tonsättaren åhörarnas bifall i så hög grad, att tonsjälv. I Svensk musiktidning nr 19 stod sättaren till sist med högljudda ovationer att läsa: blev flera gånger framropad, en hedersSenaste talrikt besökta kammarmusikbetygelse vari konungen livligt deltog. soarén bjöd på två för första gången av Bifallet var för övrigt rikt efter varje sats Aulin-kvartetten framförda verk, av symfonin, vilken leddes av hr Stennämligen Mozarts serenad ” Eine kleine hammar, dirigent för aftonen. Nachtmusik” för stråkkvartett och Wilhelm Stenhammar stod återigen i kontrabas, i sin enkla okonstlade Kungliga teaterns orkesterdike några melodiska friskhet allt igenom tilltalande, dagar senare, den 25, då han återigen samt Stråkkvartett av Schubert op. 161, dirigerade sin egen opera Tirfing, som som man skulle kunna kalla för tremolohade haft premiär där ett år tidigare. kvartetten genom det i den ofta förekomDe goda vännerna Stenhammar och mande tremolot. Schuberts rika Alfvén kom att musicera flera gånger melodiska åder flyter även här i varje av tillsammans. Våren 1905 konserterade de de fyra satserna och gör dem alla även tillsammans i såväl Stockholm som genom sina växlande rytmer mycket unGöteborg, då de bl.a. spelade Alfvéns derhållande. Mellan dessa nummer gavs fiolsonat. De hade mycket höga tankar Hugo Alfvéns op.1, hans förut här speom varandras musik. Så var Stenhammar lade violinsonat, nu med stor schwung en av de mycket få svenska tonsättare återgiven av hrr Aulin och Stenhammar, som Alfvén beundrade och Stenhammar som för aftonen hade en ypperlig Malmvar en ständig förkämpe för Alfvéns musjöflygel till sin disposition. Den ungdomsik under hela sitt liv. liga friskhet och idérikedom, som genomgår detta förstlingsverk, ha vi förut påpekat. Publiken mottog med stort bifall sonaten, och den närvarande komponisten blev ett par gånger hyllad. Den 21 november var alltså Stenhammar så tillbaka i operahuset vid Gustaf Adolfs torg, där han ledde Hovkapellet i ett helsvenskt program bestående av Franz Ber-

Alfvénkompositioner för 100 år sedan AV Jan Olof Rudén

F

örutom Uppenbarelsekantaten som komponerades och uruppfördes 1913 finns från detta år Gammal brännvinslåt från Mora i arrangemang för manskör tillägnad Anders Zorn och romanssamlingen Kring ditt rika och vågiga hår och andra dikter av Ernest Thiel op.32. Detta ger anledning till en belysning av Alfvéns förhållande till Zorn och Thiel. Alfvén och Anders Zorn Genom sina dubbla utbildningar som konstnär och violinist är det påtagligt hur han lättare knöt kontakter med konstnärer och musiker än med tonsättare. Ett undantag är Wilhelm Stenhammar men det var främst i dennes egenskap av dirigent. Hemma hos konstnären Olof Thegerström träffades inte bara andra konstnärer utan också författare och andra kulturpersonligheter. Ett konkret resultat av en middag den 6 november 1900 blev en plan för besök i Rom av Verner von Heidenstam (Se Alfvén, Första satsen, s. 319). I det sammanhanget beklagar sig Alfvén över att han slängt många brev från dessa kretsar, bl.a. från Anders Zorn. När Alfvén efter sina studieresor till kontinenten återvände till Sverige några år efter förra sekelskiftet förmedlade Ernest Thiel förbindelsen med Anders Zorn, som bjöd upp honom till Mora 1902. (Gunnar Ternhag, 2003, ”Alfvén och folkmusiken”. Hugo Alfvén – en vägvisare, s. 64). Alfvén beskriver Zorns årsrytm med besök i Mora, seglats med kuttern ”Mejt” på sommaren, till kontinenten på vintern. (Alfvén 1948, Tempo furioso, s. 378-379). Zorn var en god dansare och spelade både occarina, spilåpipa och dragspel och var ju den som genom sina spelmanstävlingar vid Gesundaberget 1906 och i Mora 1907 och 1908 väckte liv i folkmusikrörelsen. (Här misstar sig Alfvén 1948 på årtalen). Vid sidan av

Alfvéniana 3 - 4/13 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se

17


På prinsens fiol, etsning av Anders Zorn låtupptecknaren Nils Andersson ombads Alfvén att vara prisdomare 1907 och 1908. Som minne av Alfvéns medverkan fick han Zorns etsning ”På prinsens fiol” som hänger på Alfvéngården (Alfvén 1948, s. 388). Sommaren 1907 fick Alfvén följa med på Mejt till Edö Ö där Zorn målade och fotograferade naket (Alfvén 1948, s. 389). Gunnar Ternhag har pekat på deras likartade klassresa och musikaliska (och konstnärliga) kontaktytor (Hugo Alfvéns Midsommarvaka i interartiell belysning. Hugo Alfvén, Liv och verk i ny belysning, 2012, s. 90-115, särskilt s. 105-106). Bekantskapen med Zorn resulterade i några folkmusikbearbetningar. Det började 1910 till Zorns 50-årsdag då Alfvén arrangerade Oxbergsmarschen ”Lotir ossint djivur” för Mora hembygdskör som sjöng den den 18 februari i Mora. Den finns publicerad av Proprius 1983. En kompositionsskiss med texten ”Tralalala” finns i Uppsala universitetsbibliotek VMhs 190 och är daterad den 11 januari 1910. En sättning för manskör tillkom senare. Nästa arrangemang som är tillägnat Anders Zorn är Gammal brännvinslåt från Mora ” Få få, få få, fåmi litä uppi kosu” som uruppfördes vid Stor-OD den 8 december 1913. Den finns publicerad i Alfvéniana 3-4/00. Här synes versionen för blandad kör som är tillägnad Siljansbygdens körförbund vara senare. Det tredje arrangemanget är till Zorns 60årsdag den 18 februari 1920. Det är Min 18

födelsedag, daterad 30 januari 1920 som framfördes av Mora hembygdskör. Den finns endast som sättning för blandad kör. Eftersom Zorn avled 1920 blev det ett naturligt slut på deras vänskap.

ha intresserat sig för denna samling som innehåller 1. I svart förflyta mina år 2. Kring ditt rika och vågiga hår 3. Hvad var det du ville, du lille? 4. O, ilf! Min vän och fiende du var.

Alfvén och Ernest Thiel Alfvén 1948, s, 392 meddelar: ”Något år tidigare hade jag blivit bekant med den konstälskande bankdirektören Ernest Thiel, som långt ute på Djurgården hade byggt sig en stor, luxuös villa, där han även inredt ett tavelgalleri med modern konst, inte minst av svenska mästare. Han sysslade även med skaldekonst och hade givit ut en samling dikter, som jag vill minnas var tillägnade hans fru. Han hade tydligt låtit mig förstå att det skulle glädja honom mycket, om jag ville intressera mig för dem. Det gjorde jag också, ty flertalet var lämpliga för tonsättning. Under den vinter jag bodde vid Frejgatan [i Stockholm, då relativt nybyggt] skrev jag musik till fyra av dem. Men antalet skulle längre fram komma att ökas till elva.”

Såvitt man kan se i Svensk mediedatabas finns inga inspelningar av sångerna i den andra samlingen medan det finns gott om dem från den första samlingen.

Sångerna gavs ut i två samlingar. Den första heter Sju dikter av Ernest Thiel op.28 och innehåller några av de mest inspirerade och älskade Alfvénromanserna. Själv återvände han flera gånger till dem i och för orkestreringar. Tillkomsten är något annorlunda än Alfvén beskriver. Enligt Alfvéns noggranna dateringar gick det till på följande sätt (numrering enligt utgåvan hos Abr. Lundqvist med vilket skrevs kontrakt 2.11 1908): 4. Du är stilla ro. Lyngby, Danmark, 14.1 1908 3. Jag kysser din hvita hand. Stockholm, Frejgatan, febr 1908 2. En enda vardt mitt hjärta gifvet. Stockholm, Frejgatan, 23.3 1908 1. Djupt hos friborna människor bor. Tibble, [Bostället], 2.8 1908 6. Skogen sofver. Tibble, 23.9 1908 7. Se, du kom med jubel och sång i hågen. [Tibble, senast oktober 1908].

Lennart Hedwall behandlar de två samlingarna i sin bok Hugo A lfvén, en svensk tonsättares liv och verk 1973, s. 338-340. Han är inte nådig mot lyriken och inser egentligen inte att de första häftets sånger blivit så populära. I det andra häftet däremot vill han lyfta fram Kring ditt rika och vågiga hår. Bankiren Ernest Thiel var i början av 1900-talet Sveriges rikaste person.

Porträtt av Ernest Thiel av Carl Larsson Ekonomiska svårigheter ledde dock till att han förlorade sin förmögenhet, och svårt skuldtyngd tvingades han 1924 till att även sälja bostaden med tillhörande konstsamling till staten, som ombildade fastigheten och dess konst till museum under namnet Thielska galleriet. Han gjorde sig också känd som översättare av Nietzsche, samt skrev sina memoarer, Vara eller synas vara: minnen och anteckningar avslutade 1946 som Tage Thiel utgav 1969.

Den andra samlingen Kring ditt rika och vågiga hår och andra dikter av Ernest Thiel op.32 komponerades i Alfvénsgården, Tällberg augusti till september 1913. Varken Alfvén eller någon annan tycks

Alfvéniana 3 - 4/13 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se


Wilhelm Peterson-Berger, tondiktare och kritiker Henrik Karlsson Norma Bokförlag 2013 495 sid + CD-skiva svenske tonsättarens till en början idealiserade bild av den Store, en bild som sedan efterhand blir allt mörkare när verkligheten och idolbilden inte längre stämmer ihop. Stilistiskt är boken inte alldeles lättläst. Den som vill kunna bara skumma igenom den för att kanske hitta något särskilt har en tuff uppgift. Henrik Karlsson ger inte usikforskaren Henrik Karlsson har tagit sig an bort något lättvindigt, utan här gäller det att hänga med. Det är en kompakt textuppgiften att med vetenskaplig noggrann- massa som drabbar en från sidan ett och hela boken igenom, även om den är krohet och omfattande research skriva en ”heltäckande” bok om Wilhelm Peterson- nologiskt uppbyggd och de åtta delarna Berger. Resultatet är hela 495 sidor P.-B., speglar olika sidor av tonsättaren vilket möjliggör djupdykningar direkt in i något en heltäckande bild av Hugo Alfvéns generationskamrat, tonsättaren, kritikern speciellt ämne. Det är kanske den enda invändningen man kan ha: det är inte och norrlänningen Wilhelm Petersonmånga andhämtningspauser direkt. Berger.

M

Sammantaget är boken ett slags ”The Ultimate P.-B.” om uttrycket tillåts, en grundlig genomgång av tonsättarens liv och verksamhet, stofferad med kommentarer, anekdoter, berättelser och vittnesbörd av olika slag om tonsättaren själv och hans samtid. Värt att notera är att detta inte är ett okritiskt idolporträtt, utan Henrik Karlsson väjer inte för att även nämna och diskutera kontroverser, konflikter och mindre glansfulla sidor hos föremålet.

frostiga förhållandet mellan de båda. (Alfvén återger till exempel i sina memoarer P.-B.:s kommentar efter uruppförandet av Midsommarvaka: ”Den duger på sin höjd att spelas på Skansen.”) En mycket omfattande notapparat, en förteckning över kompositioner och skrifter, käll- och litteraturförteckning, personregister, samt texter och fakta till CD-bilagan (för det finns en sådan också) bara förstärker intrycket av en synnerligen grundlig, genomarbetad och väl underbyggd presentation av en av vårt lands mest kända tonsättare. Jörgen Grundström

Dock är texten hela tiden färgad av ett slags P-B.-idiom, en formuleringskonst som ofta inte står föremålet själv långt efter. Detta gör att texten trots sitt kompakta innehåll ändå är relativt lättläst. Det kan låta som en motsägelse men kan (och bör) dock tolkas positivt. Karlsson lägger sig språkligt ganska nära P-B. själv och det gör att boken stilistiskt känns helgjuten. Det är således värt besväret att tränga in i bokens textmassa, för där finns oerhört mycket att hämta.

Wilhelm Peterson-Berger var ju en välkänd (ökänd) musikkritiker i Stockholm under 1900-talets första decennier, och i boken finns flera exempel på hans ofta dräpande formuleringskonst, inför vilken även den mest självmedvetna nutida musikkritiker måste känna sig liten. Dock är det värt att notera att inte bara P.-B. utan även flera av hans samtida kollegor ägnade sig åt sådant, musikkritik var på Hans inte helt okomplicerade förhållanden tiden betydligt elakare än idag. Vår de till Richard Wagner och Wagnerkulten egen Hugo Alfvén skymtar bara i perifeägnas stort utrymme, och fram träder den rin, måhända ett resultat av det något Boken är en exposé över tonsättarens liv, från barndomen och framåt, och ger även en överblick över svenskt och europeiskt musikliv under slutet av 1800-talet och fram till det tidiga 40-talet. PetersonBergers verksamhet och position inom svenskt – och framför allt stockholmskt – musikliv belyses på ett bra och informativt och inte sällan underhållande sätt.

Alfvéniana 3 - 4/13 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se

19


Alfvéndagen den 6 juli 2013 Text och foton Jan Olof Rudén Ullvi kyrkbåt med honoratiores lade till vid Alfvéngårdens brygga och Siljansnäs spelmanslag beledsagade Alfvénfondens ordförande Gunnar Ternhag samt de båda stipendiaterna Anna Larsson och Tommy Lundgren upp till tunet där spelmanslåtar ur Knis Karls repertoar framfördes som 100-årshyllning. Det var Låt från Mockfjärd, Barkbrödslåten, Vårvindar friska, Beväringmarsch från Leksand och en polska.

Ullvi kyrkbåt på väg till Alfvéndagen

Alfvénfondens ordförande Gunnar Ternhag ledsagade stipendiaterna Anna Larsson och Tommy Lundgren upp till Alfvéngården

Spelmännen framförde låtar ur Knis Karls repertoar.

20

Alfvéniana 3 - 4/13 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se


Professor Gunnar Ternhag erinrade om Hugo Alfvéns testamente som innebär att upphovrätten till hans verk förvaltas av Kungl. Musikaliska akademiens Afvénfond som även äger Alfvéngården där Alfvéndagen firas i Musik vid Siljans regi. Under sommarmånaderna visas gården för allmänheten. Alfvénfonden får tillskott från uppföranden av Alfvéns verk fram till 2030 då Alfvéns musik blir fri, 70 år efter tonsättarens död. Till dess sörjer Alfvénfonden bl.a. för korrekta utgåvor av Alfvéns verk. Inom kort publiceras en korrigerad utgåva av Midsommarvaka samt av Uppsalarapsodin som aldrig varit tryckt. Professor Ternhag uppehöll sig därefter vid Hugo Alfvén som eftertraktad tonsättare av musik vid festliga tillfällen. Det var invigningar, jubileer och t.o.m. Hjalmar Brantings begravning. Det var som om det festliga tillfället inte var fullständigt utan Alfvénmusik. Och han kunde leverera det som beställaren förväntade sig. Själv hade han ingenting emot att stå i rampljuset vid sådana tillfällen. Det var inga dussinverk han komponerade och flera har förblivit repertoarverk för olika besättningsformer t.ex Gustaf Frödings jordafärd eller Sverges flagga för manskör, Festspel vid invigningen av Dramatiska teatern och Drottningens av Saba festmarsch ur Den förlorade sonen för stor orkester, Elegi ur Gustav II Adolf för liten orkester.

Gunnar Ternhag utdelade på Afvén fondens vägnar två stipendier till avgångseleverna i folkmusiklinjen vid Musikkonservatoriet i Falun, Anna Larsson (sång och gitarr) som framförde I denna ljuva sommartid och Uti vår hage med en ritornell av Tallback-Anders samt Tommy Lundgren som på fiol spelade Polska från Rättvik och finalpolskan från Den förlorade sonen.

Anna Larsson

Tommy Lundgren

Dalasinfoniettans kör under David Lundblad sjöng Jungfrun hon går i ringen, Glädjens blomster, Dalvisa, Uti vår hage. Enbart damerna med Anita Agnas vid keyboard framförde kvinnosakssången Kvinnornas lösen från 1911. Som hyllning till den nyligen bortgånge Bengt Hallberg sjöng kören med ackompanjemang A frikansk bön.

Alfvéniana 3 - 4/13 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se

21


Pressmeddelande: Ystadoperan

ALFVÉN, Opéran om karlékén méllan Hugo Alfvén och Marié Krøyér En ny, svensk nationalopera! Alfvén skrev aldrig någon opera, vilket är märkligt med tanke på all den dramatiska, melodiska och textbaserade musik han skapade i olika sammanhang. På grundval av hans musik har vi skapat denna opera, som handlar om tonsättaren själv, framför allt hans förhållande till kvinnorna: modern, en ungdomsförälskelse, Marie Krøyer, en körflicka. I centrum står förhållandet till Marie Krøyer, som Hugo besöker på Skagen och som han ”stjäl” från hennes man, den sjuklige Skagenmålaren Søren Krøyer. Här skildras den första kärlekens stormande lycka, Maries vantrivsel i Sverige, Hugos svaghet för ära och glans, hans snedsteg, äktenskapets sammanbrott… Här får vi nu höra Alfvéns 4:de symfoni ”Från havsbandet” i sin helhet med dess känsloladdade sopran- och tenorsolon. I denna har dessutom flera av tonsättarens mest kända körer och sånger lagts in (”Skogen sover”, ”Gryning vid havet”, ”Så tag mitt hjärta i dina händer” m.fl.) för att skapa detta sceniska helaftonsverk. Som scenografi används Skagenmålarnas tavlor. Med denna opera vill vi ställa dessa färgstarka personligheter på scen genom Alfvéns musik och mot bakgrund av Skagenmålarnas älskade målningar. Ett kulturarv i ny, musikdramatisk gestalt.

Medverkande: Hugo Alfvén: Glenn Kellberg Marie Krøyer: Paulina Pfeiffe Søren Krøyer: Magnus Loftsson Ystadoperans kör och orkester Libretto och regi: Richard Bark Dirigent: Andreas Lönnqvist Musikarrangemang: Sören Nielzén Kormästare: Susanne Larsson Scenbilder: Skagenmålarna Scenografi: Richard Bark & Thomas Jönsson Producent: Antje Bark

Ystadoperan på Ystads Teater den 13 – 25 juli 2014 (9 föreställningar)

22

Alfvéniana 3 - 4/13 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se


Höst och vår i Linnés trädgård Av Håkan Bull

D

e två akvareller av Hugo Alfvén som jag i detta nummer av Alfvéniana skall titta närmare på är motiv från Linnéträdgården I Uppsala. Husfasaden, som finns i båda bildernas fond, tillhör huset som var Alfvéns tjänstebostad mellan ca 19111930. Byggnaden ligger i Linnéträdgårdens sydöstra hörn, där Svartbäcksgatan och Linnégatan korsar varandra. Hugo Alfvén flyttade till Uppsala när han blev utsedd till Director Musices år 1910. Det var meningen att han skulle flytta in i huset men han fick vänta till 1911 eftersom universitetet först måste flytta Victoriamuseets egyptiska samlingar, inklusive råttätna mumier, som upptog flera av de fem rummen vilka utgjorde tjänstebostaden. Under tiden bodde Alfvén på Hotell Gillet och hans hustru Maria och dottern Margita hos släktingar i Breslau i Polen. 1911 flyttade familjen i alla fall in och fann sig väl till rätta. Under åren de bodde där gjordes många hemma hos-reportage där och Alfvén verkar särskilt nöjd med husets anrika historia. Huset hade ju varit Linnés tjänstebostad mellan 1743 – 1778 och mellan 1812 och 1909 var övervåningen tjänstebostad för de fyra Director Musices som företrätt honom.

Men han är alltid omsorgsfull med detaljerna. Om man tittar på fotografier från platsen, eller ännu bättre jämför med verkligheten, så ser man hur noggrant realistiskt husfasaden är återgiven. Men även naturen är skarpt iakttagen. Den högra almen, närmast huset, har en karaktäristisk knöl på vänster sida av stammen. Den syns på ett odaterat äldre fotografi återgivet på sid 41 i Lennart Hedwalls bildbiografi ”Hugo Alfvén” men knölen syns också på ett samtida färgfotografi på sidan 15 i skriften ”Svartbäcks-gatan 27 – Carl von Linnés hem 17431778 av Monnica Söderberg. Man märker direkt att Hugo Alfvén har ett skarpt öga som ser noga efter. Forts på sid 24

Om huset och dess tidigaste historia skriver Alfvén, i sin självbiografis andra del, ”I dur och moll”, från 1949: ”Linneanum är en högst säregen byggning, olik alla hus jag sett; och få borgerliga byggningar i detta land har stoltare anor. Den botaniska trädgården vid Svartbäcksgatan anlades år 1655 av Olof Rudbäck d.ä., och i denna trädgård, som sträcker sig över nästan ett helt kvarter, uppfördes huset år 1693 till hans son, Olof Rudbäck d.y., vilken året förut övertagit faderns professur.” År 1930 flyttade familjen till annat boende i Uppsala. 1934 övergick huset till Svenska Linnésällskapet och 1937 invigdes ”Linnémuseet” vilket ligger i huset än idag. Han målade höstversionen 1930 och vårversionen i juni 1933 så bilderna är alltså målade efter det att familjen flyttat därifrån. Det vore intressant att veta om Alfvén använde fotografier som förlaga för dem eller om han satt på plats framför motivet. Med tanke på att han ej längre bodde i huset när målningarna utfördes kan man misstänka att han hade hjälp av skisser eller fotografier. (Man kan se målningarna som hyllningar till huset och platsen som kom att bli hans hem i nästan 20 år. När man ser målningarna tillsammans så blir de också en påminnelse om tidens flykt. Det gamla anrika huset är sig likt under århundradena medan naturen runt om det och människorna som bor eller vistas i det kommer och går, lever och dör i ett organiskt kretslopp. Alfvéniana 3 - 4/13 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se

23


Linneanum i Uppsala, Alfvéns tjänstebostad 1911-1930. Akvarell juni 1930. Format 33 x 49 cm. (Foto Sven Nilsson)

Forts. Formellt är målningarna ganska lika varandra. Dess blickpunkter är i det närmaste identiska. Porten är placerad mitt i bildens breddaxel i båda versionerna men vårbildens utsnitt är något vidare på både bredd och höjd vilket gör att man upplever ett större avstånd till huset. Man ser här tre almträd till vänster om porten och tre almträd till höger om den, men i höstversionen syns endast två träd på var sida om centrum. Bildkompositionen är klassiskt symmetrisk med den spegelsymmetriska dubbelporten som centrum och träd och häckar jämt fördelade på var sida. Symmetrin i målningarna överensstämmer också med husets klassicistiska fasadkomposition ritat av Carl Hårleman (1700-1753) vid renoveringen av huset på 1740-talet. En annan likhet hos bilderna är deras sceniska uppbyggnad. Vi ser liksom in i en tittskåpsteater där scengolvet är marken och husfasaden scenens fond. Däremellan, på var sida står träden och häckarna som sättstycken, kulisser som leder blicken in mot händelsernas mitt. Porten! Strax kanske den öppnas? Men vem kommer först ut? Är det Rudbäck d.y., Linnéus eller rent av Hugo Alfvén? Ljuset i bilderna anger scenens grundkänsla. Vårens starka, optimistiskt frambrytande ljus skapas genom att framhäva kontrast mellan ljus och skugga, mellan lövverk och solbelyst fond. Ett motljus som delvis raderar ut detaljerna i lövverkets teckning. Marken får ett fläckigt skuggspelsmönster av ljust och mörkt. Vårversionen är också en mer stiliserad, nästan lätt abstrakt, i jämförelse med höstversionen som har ett mer dämpad och jämnare ljus utan så starka kontraster. Alla detaljer är skarpt redovisade. Almens hjärtformade blad går att räkna på många partier av bilden. Marken, är också här fläckig, men nu i en kontrast mellan gula och bruna höstlöv och/eller fläckar med sandfärgat grus. Sammantaget ger den ett allvarligare och mindre romantiskt uttryck. Båda bilderna är naturalistiska skildringar, men man kan tycka att höstbilden rymmer mer av sakligt iakttagande och är förskönande, i typisk trettiotalsanda. Medan naturromantiken i högre grad finns närvarande i vårbildens skimrande mer impressionistiska uttryck. Denna pendling mellan saklig detaljrikedom och romantiskt ljusskimmer finns på olika sätt närvarande i Alfvéns måleri. Oftast synligt, som i detta fall, när man jämför olika målningar med varandra.

24

Alfvéniana 3 - 4/13 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se


Alfven 13 03 04