OPTIKERLIV
En sak i taget text anki palm foto malin alm berglund
telefonen ringer, dörrklockan plingar och nya kunder kommer in. Du nickar och sĂ€ger vĂ€lkommen och vĂ€nder Ă„ter uppmĂ€rksamheten till kunden du har framför sig som Ă€r helt inne i sitt val av bĂ„gar och glas. Kunden har svĂ„rt att bestĂ€mma sig trots dina pedagogiska rĂ„d och vill ha din odelade uppmĂ€rksamhet. SĂ„ klart. Du skulle ha druckit förmiddagskoppen kaffe för ett bra tag sedan. Det var flera timmar sedan du var pĂ„ toa och magen har börjat kurra. Det börjar nĂ€rma sig lunchtid. Butikschefen viskar frĂ„gande i ditt öra: â Kan du ta nĂ€sta synundersökning? Vi Ă€r kort om folk och kollegan Ă€r pĂ„ lunch. Du vet att det inte Ă€r en frĂ„ga mer ett konstaterande. Du suckar inom dig och biter ihop. Jag kan tĂ€nka mig att du kĂ€nner igen dig i delar av situationen. Det Ă€r sĂ„ hĂ€r det kan vara att arbeta i butik. Du mĂ„ste hela tiden vara öppen för att nĂ„got nytt ska hĂ€nda. Det du började pĂ„ i morse kanske du hinner avsluta innan dagen Ă€r slut. Om du har flyt. Remissen som legat nĂ„gra dagar Ă€r inte skriven, bestĂ€llningen som krĂ„nglar hos leverantören behöver du titta till. Du hade dessutom tĂ€nkt lĂ€sa pĂ„ om de senaste rönen inom samsynsproblematiken inför en kund du vet har sĂ„dana problem. Och ja visst ja, du har glömt att bestĂ€lla de dĂ€r ögondropparna som tagit slut i butikshyllan. Dessutom fĂ„r du inte tag i ögonlĂ€karen du behöver konsultera för en patients rĂ€kning. Ăr du egenföretagare ligger du kanske efter med bokföringen ocksĂ„. Fakturaunderlagen ligger pĂ„ hög pĂ„ kontoret, om du har ett kontor vill sĂ€ga.
kundrelationen Àr alltid viktigast. SÄ Àr det bara. Utan kunder inga pengar in. Det Àr nÄgot som inte gÄr att bortse ifrÄn. Du Àr tacksam över att de kommer men dÄ och dÄ blir det för mycket i huvudet, för mÄnga bollar att hÄlla reda pÄ. Du blir stressad och lÀngtar efter att pÄ montessorivis fÄ ta en sak i taget och avsluta i din takt innan du tar dig ann nÀsta problemlösning. SÄ Àr det i alla fall för mig. Jag kan kÀnna hur hjÀrtat börjar bulta nÀr jag mÀrker att det hopar sig. Hur ska jag hinna? Vad ska jag prioritera? Hur kommer dagen att bli? Kommer jag att hinna med det jag förutsatt mig? Jag skulle inte lÀngre kunna svara pÄ en jobbannons att jag Àr stresstÄlig. För det Àr jag inte. Det tror jag vÀldigt fÄ mÀnniskor Àr. Det Àr bara i en arbetsintervju man vill ge sken av att stresstÄligheten Àr pÄ topp men sjÀlvklart Àr vi olika. NÄgra tÄl mer nÄgra tÄl mindre. Efter mÄnga Är i optikbranschen börjar det ta stopp 16 optik 4.2021
inom mig. Jag vill inte eller kan inte stressa lÀngre. Det kan handla om att jag blivit Àldre och inte klarar av att hÄlla samma fart som tidigare. Men det handlar ocksÄ om en protest mot takten som hela tiden skruvas upp. Vem mÄr bra av det? Och varför skruvas den upp? Det stör mig att jag inte hinner tÀnka klart. MÄnga gÄnger lÀngtar jag efter en fiktiv skylt som signalerar att jag behöver arbeta ostört. En utopi, jag vet, men tÀnkt vad skönt att veta att du skulle fÄ göra klart det dÀr du hÄller pÄ med just nu. DÀrmed inte sagt att jag skulle lata mig om det var möjligt, snarare tvÀrtom. Jag tror jag skulle hinna med bra mycket mer om fick beta av i min takt. Det upphackade stör sinnet. Det mÀrker jag nÀr jag skriver. NÀr obruten tid ligger framför mig kommer upplÀgget pÄ en krönika som den hÀr som ett rinnande vatten. LÀgger jag en stund hÀr och dÀr pÄ skrivandet tar det lÀngre tid att bli klar. Jag förstÄr att man inte kan arbeta pÄ det viset i butik men fundera pÄ vad som gÄr att göra för att arbetsdagen
