OPTIKERLIV
En sak i taget text anki palm foto malin alm berglund
telefonen ringer, dörrklockan plingar och nya kunder kommer in. Du nickar och säger välkommen och vänder åter uppmärksamheten till kunden du har framför sig som är helt inne i sitt val av bågar och glas. Kunden har svårt att bestämma sig trots dina pedagogiska råd och vill ha din odelade uppmärksamhet. Så klart. Du skulle ha druckit förmiddagskoppen kaffe för ett bra tag sedan. Det var flera timmar sedan du var på toa och magen har börjat kurra. Det börjar närma sig lunchtid. Butikschefen viskar frågande i ditt öra: – Kan du ta nästa synundersökning? Vi är kort om folk och kollegan är på lunch. Du vet att det inte är en fråga mer ett konstaterande. Du suckar inom dig och biter ihop. Jag kan tänka mig att du känner igen dig i delar av situationen. Det är så här det kan vara att arbeta i butik. Du måste hela tiden vara öppen för att något nytt ska hända. Det du började på i morse kanske du hinner avsluta innan dagen är slut. Om du har flyt. Remissen som legat några dagar är inte skriven, beställningen som krånglar hos leverantören behöver du titta till. Du hade dessutom tänkt läsa på om de senaste rönen inom samsynsproblematiken inför en kund du vet har sådana problem. Och ja visst ja, du har glömt att beställa de där ögondropparna som tagit slut i butikshyllan. Dessutom får du inte tag i ögonläkaren du behöver konsultera för en patients räkning. Är du egenföretagare ligger du kanske efter med bokföringen också. Fakturaunderlagen ligger på hög på kontoret, om du har ett kontor vill säga.
kundrelationen är alltid viktigast. Så är det bara. Utan kunder inga pengar in. Det är något som inte går att bortse ifrån. Du är tacksam över att de kommer men då och då blir det för mycket i huvudet, för många bollar att hålla reda på. Du blir stressad och längtar efter att på montessorivis få ta en sak i taget och avsluta i din takt innan du tar dig ann nästa problemlösning. Så är det i alla fall för mig. Jag kan känna hur hjärtat börjar bulta när jag märker att det hopar sig. Hur ska jag hinna? Vad ska jag prioritera? Hur kommer dagen att bli? Kommer jag att hinna med det jag förutsatt mig? Jag skulle inte längre kunna svara på en jobbannons att jag är stresstålig. För det är jag inte. Det tror jag väldigt få människor är. Det är bara i en arbetsintervju man vill ge sken av att stresståligheten är på topp men självklart är vi olika. Några tål mer några tål mindre. Efter många år i optikbranschen börjar det ta stopp 16 optik 4.2021
inom mig. Jag vill inte eller kan inte stressa längre. Det kan handla om att jag blivit äldre och inte klarar av att hålla samma fart som tidigare. Men det handlar också om en protest mot takten som hela tiden skruvas upp. Vem mår bra av det? Och varför skruvas den upp? Det stör mig att jag inte hinner tänka klart. Många gånger längtar jag efter en fiktiv skylt som signalerar att jag behöver arbeta ostört. En utopi, jag vet, men tänkt vad skönt att veta att du skulle få göra klart det där du håller på med just nu. Därmed inte sagt att jag skulle lata mig om det var möjligt, snarare tvärtom. Jag tror jag skulle hinna med bra mycket mer om fick beta av i min takt. Det upphackade stör sinnet. Det märker jag när jag skriver. När obruten tid ligger framför mig kommer upplägget på en krönika som den här som ett rinnande vatten. Lägger jag en stund här och där på skrivandet tar det längre tid att bli klar. Jag förstår att man inte kan arbeta på det viset i butik men fundera på vad som går att göra för att arbetsdagen
