Historia 1, Gy

FÖR GYMNASIET NIVÅ 1

NATIONALENCYKLOPEDINS

HISTORIA

FÖR GYMNASIET NIVÅ 1

NE Nationalencyklopedin AB Ångbåtsbron 1, 211 20 Malmö redaktionen@ne.se www.ne.se

© NE Nationalencyklopedin AB 2025

Författare: Johan Eriksson, Daniel Gustavsson Emmertz, Anders Hansson, Birgitta Melén, Ola Tedin och Ulf Zander

Läromedelsutvecklare: Patrick Wernetoft

Redaktör: Per Söderberg

Bildredaktörer: Martina Eriksson och Per Söderberg

Grafisk formgivare: Jens Klaive

Grafisk redaktör: Arvid Gruvö Wärle

Layout: Arvid Gruvö Wärle, Jens Klaive och Albina Sjöberg

Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och studenters begränsade rätt att kopiera för undervisningsändamål enligt Bonus Copyright Access kopieringsavtal, är förbjuden. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman, t.ex. kommun, eller Bonus Copyright Access. De flesta skolor och högskolor har avtal med Bonus Copyright Access och har därigenom viss kopieringsrätt. Det är lärarens skyldighet att kontrollera att skolan har ett giltigt kopieringsavtal med Bonus Copyright Access. Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter och fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till rättsinnehavaren.

Tryckt hos GPS Group i Bosnien-Hercegovina Första upplagan, första tryckningen

ISBN 978-91-89915-32-9

förord

Välkommen till Nationalencyklopedins historia för gymnasiet. Boken tar upp samtliga delar av det centrala innehållet i nivå 1b utifrån Gy25 och är uppbyggd kring centrala förändringsprocesser i världshistoriens epoker, från forntid till nutid.

I avsnitten beskrivs historiska händelser, skeenden och samband i fylliga texter som kompletteras med foton, teckningar, historiska kartor samt tidslinjer och visualiseringar av viktiga förändringsprocesser som ger dig en tydlig överblick. Dessutom finns fördjupande texter om vissa särskilt viktiga eller spännande företeelser. För att du på bästa sätt ska kunna ta till dig innehållet presenteras och förklaras centrala begrepp i början av varje avsnitt.

Avsnitten avslutas med sammanfattningar samt frågor och övningar som hjälper dig att förstå det du läst och att använda dina kunskaper i praktiken. Många av övningarna bygger på reflektioner och diskussioner där du får chansen att utbyta tankar med dina klasskamrater och utveckla din förmåga att argumentera. Du får också hjälp att bli bättre på att värdera källor och att öka din förståelse av hur historia kan brukas på olika sätt.

Innehållet i boken kompletteras av NE:s digitala läromedel med bland annat filmer, extramaterial och fler övningar.

Med den här boken får du inte bara faktakunskaper – du får också hjälp att förstå hur världen har förändrats genom historien, varför den ser ut som den gör i dag och hur den kan komma att se ut i framtiden. Vi hoppas att vi ska kunna göra dig nyfiken på historia och inspirera dig till att lära dig mer om både enskilda personer och händelser och om långa utvecklingsprocesser. Det kommer att hjälpa dig att förstå både det förflutna och vår egen samtid!

Redaktionen, NE

innehåll

KAPITEL 1: Att studera historia 6

Varför ska vi studera historia? 7

1.1 Teori och metod 10

1.2 Källanvändning och historiebruk 19

KAPITEL 2: Förhistorisk tid 30 Stenålder, bronsålder, järnålder 31

2.1 Jordbruket utvecklas och handeln tar fart 36

2.2 Städer och riken växer fram 46

2.3 Teknik, skrift och vetenskap 58

KAPITEL 3:

Medelhavet i fokus 69

3.1 Stadsstater i Grekland 73

3.2 Romerska riket – ett imperium 81

3.3 Urbant och storskaligt 89

3.4 Vetenskap och kultur 98

KAPITEL 4:

mellanperiod?

4.1 Människor migrerar och idéer sprids 116

4.2 Feodalt system, fria bönder och växande städer 129

4.3 Kamp om makten 136

4.4 Utveckling och kris för handel och jordbruk 148

4.5 Grupperingar som särskiljer och kulturmöten som förenar 159

KAPITEL 5: Tidigmodern tid

tider?

Mäktiga

Nya handelsvägar och kolonier

Vardag präglad av krig och nya idéer

KAPITEL 6:

KAPITEL 7:

och teknik

Kolonialismens skugga över urfolken

KAPITEL

1: Att studera historia

Vad kan vi dra för nytta av kunskaper om romerska riket? Romarna var framstående ingenjörer och arkitekter.

Akvedukten Pont du Gard i Frankrike står fortfarande kvar 2 000 år efter att den byggdes av romarna.

Historia finns överallt omkring oss. På en bevarad del av Berlinmuren finns denna väggmålning som föreställer den tidigare sovjetiske presidenten Leonid Brezjnev och den östtyske ledaren Erich Honecker mitt i en kyss.

Allt hänger ihop

Ingen ifrågasätter väl nyttan med att kunna läsa, skriva och räkna och behärska åtminstone ett främmande språk, i första hand engelska. Detsamma gäller grundläggande kunskaper i geografi, samhällskunskap och biologi. Det är praktiskt att veta var Sverige och de större länderna i världen är belägna, ha ett hum om hur det svenska samhället är uppbyggt och veta ungefär hur vår egen kropp fungerar. Men varför ska vi egentligen studera historia? Standardsvaret på den frågan är ”för att vi ska förstå vår egen samtid”. Men vad betyder egentligen det? På vilket sätt har jag nytta av kunskaper om romerska riket, feodalismen eller industriella revolutionen för att kunna förstå vad som händer i världen i dag?

Ingenting föds ur ingenting. Allt som sker i dag är i någon mån en följd av eller en reaktion på det som hände i går. Det är kanske inte så långsökt att det som hände under 1900-talet har stor betydelse för hur världen ser ut i dag och i vissa fall fortfarande påverkar vilka beslut som fattas.

Vladimir Putins beslut att invadera Ukraina var starkt kopplat till Sovjetunionens upplösning, som var en följd av vad som hände under kalla kriget, som i sin tur har sin förklaring i andra världskriget, mellankrigstiden, ryska revolutionen, första världskriget och så vidare.

Vi kan alltså följa en händelsekedja bakåt i tiden.

Fakta och förståelse Vilken historia studerar

Nu kanske du i princip håller med men ändå ifrågasätter varför du ska behöva memorera historiska fakta när all världens kunskap finns bara en sökning bort. Självfallet är det så att den som känner till årtal och historiska detaljer inte nödvändigtvis har någon djupare kunskap eller förståelse. Men samtidigt är det så att den som inte har grundkunskaper inte heller kan dra några slutsatser och därmed egentligen inte kan förstå något.

Dessutom är det så att den som inte vet någonting alls utan att behöva slå upp det blir lättare att lura. Politiker och samhällsdebattörer använder nämligen ofta historiska händelser och förhållanden i sin argumentation. Den som har åtminstone de stora historiska dragen klara för sig har större möjlighet att genomskåda argument som bygger på falska uppgifter eller en snedvriden tolkning av historien.

LIKHETER OCH SKILLNADER

För att verkligen kunna göra det behöver vi inte bara känna till historiska fakta utan också ha insikt i hur historisk kunskap skapas genom forskning. Vi måste vara medvetna om hur vår förståelse och tolkning av historien påverkas av vilka vi är och av den tid vi lever i. Dessutom behöver vi förstå att historien kan användas (brukas) på olika sätt och med olika syften och lära oss känna igen olika typer av historiebruk, inte minst det som brukar kallas ideologiskt historiebruk där till exempel en politisk elit legitimerar sitt handlingssätt med hjälp av historien.

Varje tidsepok, varje situation och varje människa är unik. Samtidigt finns det saker som förenar vår tid och gångna tider, och vi har saker gemensamt med människor som levde för 50, 500 eller till och med 5 000 år sedan. Genom att studera och reflektera över historien kan vi upptäcka både likheter och skillnader och på så sätt lära oss mer om oss själva.

vi?

Det går att skriva långa böcker om nästan vilken historisk händelse som helst. Alla översiktsverk, till exempel ett läromedel i historia, måste göra ett urval. Det gäller inte minst när verket ska ta upp hela världshistorien, från förhistorisk tid till nutid.

Urvalet påverkas av olika faktorer. Ligger tyngdpunkten på händelser eller på långa utvecklingslinjer? Är det den politiska och ekonomiska elitens historia som skildras eller är det ”vanliga människors” vardag som anses vara mest intressant? Tar författaren upp det som vanligen finns med i liknande verk eller vill hen i stället lyfta fram andra sidor av historien?

När man gör ett urval blir resultatet nästan alltid snedvridet på något sätt. Vissa händelser eller skeenden får oproportionerligt stort utrymme även om andra händelser eller skeenden egentligen är minst lika viktiga.

Samtidigt är det så att det som ligger nära i tid och rum av naturliga skäl upplevs som mer betydelsefullt än det som ligger långt bort. Det är alltså inte konstigt att en svensk bok har tyngdpunkten på i första hand svensk men också europeisk historia. Det som hänt i Sverige, Norden och Europa har ju påverkat oss mycket mer än det som hänt i länder på andra sidan jorden. Å andra sidan påverkar ju utvecklingen i resten av världen vad som händer här. Det är alltså viktigt att även ha med andra perspektiv än de svenska och europeiska.

”Who controls the past controls the future.

Who controls the present controls the past.”

GEORGE ORWELL, FÖRFATTARE

AVs NITT 1: T E or I och m ETo D

Vad

är

historikerns uppdrag?

Ett

vanligt svar har varit att historikern kritiskt ska granska spåren från det förflutna. Denna ståndpunkt var särskilt

vanlig i svensk historieskrivning under stora delar av 1900-talet, och den har varit nära förknippad med källkritiken som historievetenskaplig metod.

ORD OCH BEGREPP

Aktör är någon som har en viktig roll i något som händer.

Hermeneutik är en filosofisk inriktning som handlar om tolkning och förståelse.

Historiematerialism är en teori som säger att historien främst påverkas av ekonomi, produktion och klasskamp.

Historiesyn är olika sätt att tolka och förstå historien, beroende på

vilka faktorer man anser har drivit samhällsutvecklingen.

Kontinuitet innebär att något fortsätter som tidigare.

Metod är ett sätt att göra något.

Problematisera är att framställa saker som problem för att skärpa tänkandet.

Struktur är de delar som ingår i något

och hur delarna hänger ihop med varandra.

Teori är ett system av tankar och idéer som man använder för att förklara något.

Historieämnet i skolan har använts för att fostra elever på olika sätt. Lektion vid Nya Elementarskolan i Stockholm på 1950-talet. Mitt i rummet står ett skioptikon som var en apparat för att visa bilder.

Historiska fakta

Historia har ofta varit ett ämne för att fostra skolelever i nationalistisk anda. Genom exempel från det förflutna har de uppmanats att omfamna eller ta avstånd från personer, händelser och ideal. Numera är begrepp som demokrati och mångfald viktiga inslag i historieundervisningen.

De ideologiska och politiska värderingarna har skiftat över tid. I takt med att idealen skiftar ändras även de historiska urvalen och förebilderna.

En grundläggande utgångspunkt är att historia inte är en exakt vetenskap. Det går till exempel inte att utföra vetenskapliga experiment i laboratorier för att en gång för alla fastslå vad som egentligen hände vid en viss tidpunkt och på en viss plats. Därmed

inte sagt att en historia är lika god som en annan. Den som har utbildats i att arbeta med historia har tränats i att undersöka olika typer av material och kan sätta in dem i relevanta sammanhang så att hen kan avgöra vilken tolkning som är den rimligaste. Dessutom har historiker god kännedom om hur det går till att etablera historiska fakta. De etableras genom arkivstudier eller andra historiska undersökningsmetoder, men det ska understrykas att historiska fakta sällan eller aldrig har ett värde i sig. Fakta står i direkt relation till tolkningar, eftersom nya fakta eller nya tolkningar av etablerade fakta kan stärka eller utmana etablerade tolkningstraditioner.

Teckning med slagord från franska revolutionen. Översatt till svenska betyder texten ’Republikens enighet och odelbarhet. Frihet, jämlikhet, broderskap eller döden’.

Förklara och tolka

Fakta måste alltså sättas in i meningsskapande sammanhang som i sin tur är grundade i teorier. Det är nämligen med hjälp av teorier som historikern kan göra sina resultat mer allmängiltiga. Därmed kan tolkningen gälla inte bara enskilda fall utan också generella mönster. Teorier har i allt högre grad inkluderats i historievetenskapliga undersökningar under de senaste årtiondena, främst som en reaktion mot tidigare tiders historieskrivning som många gånger var beskrivande och som sällan var problematiserande, alltså inte utgick från och analyserade ett problem av något slag.

En teori hjälper således den som studerar historia att se övergripande mönster bortom enskilda faktauppgifter och händelser. Historiker arbetar också med orsak och verkan samt aktör och struktur för att kunna analysera hur gångna händelser och personer förhåller sig till varandra och till de samhällen som de verkade i.

ORSAK OCH VERKAN

Historia handlar om både det som är sig likt över tid och det som förändras. En viktig fråga är varför det som är likt – kontinuiteten – ibland övergår i förändring. Frågan är alltså varför människor började agera på ett annat sätt. Det kan handla om långsamma förändringsprocesser. En sådan är övergången från ett jägarsamhälle, då människor flyttade regelbundet för att jaga eller samla föda, till ett bofast jordbrukssamhälle. I andra fall handlar det om våldsamma förändringar. Ett exempel är franska revolutionen 1789 då ett missnöje med kungamakten resulterade i att kungen störtades från tronen.

När vi studerar historia är det inte möjligt att ange alla orsaker till en förändring. Bland många möjliga orsaker handlar det om att hitta den eller de som är till nytta för att förklara resultatet, den verkan som förändringen resulterade i. För att ta franska revolutionen som exempel är det avvikelserna från normen som är intressanta. Regeln är att en regering i ett land styr över detta lands befolkning. Att den franska regeringen störtades är avvikelsen från normen som behöver förklaras. Då står det klart att det finns flera orsaker som kan förklara att den franske kungen avsattes och så småningom avrättades.

En orsak var ett antal dyra krig som i sin tur resulterade i höga skatter och höga priser på livsmedel. En annan orsak var att många fransmän ogillade uppdelningen mellan ett litet skikt rika och inflytelserika

aktörer bidrog till att de diplomatiska förhandlingarna misslyckades genom sitt agerande. Skälet var att de önskade ett krig. Andra historiker har påpekat hur de allianser som utformats före 1914 bidrog till att ha skapat större sammanhang som enskilda aktörer inte förmådde påverka. Strukturella faktorer av ett annat slag som var betydelsefulla var nationalism och kolonialism som gjorde nationerna till aggressiva konkurrenter såväl i Europa som i Afrika och Asien.

Ett vanligt sätt att skriva historia på är att ge plats för både aktörer och strukturer. På så sätt finns det utrymme att påtala viktiga insatser som enskilda individer har gjort samtidigt som det fanns övergripande strukturella förhållanden som aktörerna verkade inom.

Frågeställningar

En majoritet av historievetenskapliga undersökningar utgår från frågor kring kontinuitet och förändring i relation till egenskaper som kan kopplas till kön, klass, generation och/eller etnicitet. Även om utgångspunkterna kan vara likartade kan historia tolkas på många olika sätt. Det beror bland annat på att nya generationer och grupper ställer nya frågor till historien, vilket också leder till andra och annorlunda svar.

HISTORIESYN

Avgörande för vilken typ av frågor som ställs är den historiesyn som historikern har. Historiesyn kan liknas vid att historiker tar på sig olika slags glasögon som är avgörande för den historiska analysen.

Annorlunda uttryckt kan det vara olika faktorer som historikern lyfter fram för att förklara kontinuitet och förändring. Medan en historiker kan lyfta fram idéers och individers betydelse för historiska skeenden kan en annan betona materiella villkor och kollektiv. Andra skillnader kan vara vilka aktörer det är som lyfts fram i undersökningar: är det makthavarnas historia eller de breda massornas, männens eller kvinnornas historia? Skillnaderna blir också stora om historikern är intresserad av likheter över tid (kontinuitetsaspekter) och samförstånd (konsensus) eller av förändringar och konflikter.

NUTIDA VÄRDERINGAR PÅVERKAR

En annan aspekt är de insikter som har följt på den så kallade kulturella vändningen. Innebörden av den är att historien inte kan ses som ett

pärlband av händelser vars innebörd vi kan fastslå en gång för alla. Även om historikern gärna vill kunna studera det förflutna befriad från nutidens värderingar låter det sig inte göras. Lika viktigt som det är att försöka förstå dåtidens människor utifrån deras tankevärldar och handlingssätt, lika betydelsefullt är det att inse att historikern aldrig helt och fullt kan frigöra sig från den tid som hen lever i.

Teorival

Forskare som arbetar med historia utgår ofta från en grundläggande teori, alltså ett bestämt sätt att se på historien och förklara historiska skeenden.

HISTORIEMATERIALISTISK ELLER MARXISTISK INRIKTNING

De historiker som har intresserat sig för ekonomiska förklaringar i kombination med maktperspektiv och så kallat underifrånperspektiv, det vill säga den ”vanliga” människans historia, har ofta använt historiematerialistiska eller marxistiska förklaringsmodeller. De som arbetar med teorier som har sådana utgångspunkter utgår ofta från strukturella

Landskamp i fotboll mellan Sverige och Tyskland 5 oktober 1941. Den nazistiska hakkorsflaggan är hissad och de tyska spelarna gör Hitlerhälsning inför ett fullsatt Råsunda. Trots att det pågick ett brinnande världskrig väckte landskampen begränsad debatt. Sverige vann matchen med 4–2.

Forskare med en historiematerialistisk eller marxistisk inriktning har fokus på teoretiska modeller för bland annat maktfördelning.

förutsättningar, det vill säga att ekonomiska och materiella faktorer har stort inflytande på hur samhällen är formade och hur människor förstår sin plats i samhället.

Sådana teorier behöver inte vara historiematerialistiskt renodlade.

Många franska 1900-talshistoriker i Annalesskolan intresserade sig för trögrörliga processer och strukturer som står i kontrast till en snabbt föränderlig händelseorienterad historia. Sådana mentalitetshistoriska studier har tillämpats på framför allt äldre material och sällan på perioder efter franska revolutionen 1789.

HERMENEUTISK ELLER KULTURHISTORISK INRIKTNING

Teorier kan även ha en huvudsakligen hermeneutisk och kulturhistorisk inriktning. I sådana fall är det ”texter” av olika slag, från nedtecknade ord till rörliga bilder, som står i fokus. I stället för stora teoretiska modeller har detta slags teorier tagits i bruk snarare för att tolka meningen med människors agerande och föränderliga kulturmönster.

Metodval

Teori och metod står i nära förbindelse med varandra, inte minst eftersom båda utgör ramarna för den historievetenskapliga studien. Dessutom kräver valet av en viss typ av teori en viss typ av metod. Metoden bör i sin tur vara anpassad till det källmaterial som undersöks.

Metoder behövs för att systematisera forskningsprocessen och kan liknas vid verktyg eller tekniker. De metoder som används påverkar därför den konkreta undersökningen. De brittiska historikerna Simon Gunn och Lucy Faire har konstaterat att valet av metod ”spelar roll eftersom det sätt på vilket vi studerar ett fenomen formar (eller till och med bestämmer) den kunskap vi kan erhålla om detsamma”.

Generellt sett kan metoder delas in i två huvudavdelningar: kvantitativa och kvalitativa metoder.

KVANTITATIVA METODER

Kvantitativa metoder baserar sig på större mängder källmaterial som analyseras med hjälp av matematiska och statistiska modeller. Detta slags metoder har varit särskilt vanligt i socialhistoriska undersökningar om till exempel hur livet tedde sig i stad och på landsbygd i 1800-talets Sverige eller vad som utmärkte emigrationen under samma period.

Källmaterialen har ofta varit kyrkböcker, skattelängder, jordeböcker, befolkningsstatistik, pris- och löneuppgifter, lönelistor, olika sorters tabeller, enkäter eller intervjuer med ett stort antal personer.

KVALITATIVA METODER

Man skulle kunna säga att det är främst i relation till kvantitativa metoder som kvalitativa metoder får någon mening. Kvalitativa metoder är ett brett begrepp som avser tolkningar av en mindre mängd material, ofta i form av texter och bilder. Kvalitativa metoder är särskilt lämpliga för att besvara varför-frågor och har använts för att förstå varför vissa fenomen uppstår och försvinner och för att undersöka individers tankar, känslor och tolkningar av olika samhällsfenomen.

Det ska understrykas att kvantitativa metoder så gott som alltid innehåller kvalitativa moment, och kvalitativa metoder har allt som oftast en kvantitativ sida. Till metoden hör även frågor om urval samt definitioner av centrala begrepp.

De två huvudsakliga metodtyperna inom historieforskning: kvantitativa metoder …

… och kvalitativa metoder.

SAMMANFATTNING

* Historia är inte en exakt vetenskap utan bygger på att förklara och tolka med hjälp av olika teorier och metoder. För tolkningarna kan några ordpar vara en god hjälp: orsak–verkan och aktör–struktur.

* Den som undersöker historiska skeenden utgår i regel från frågeställ-

ningar. De styrs i sin tur av den historiesyn historikern har.

* Historikern väljer också en viss grundläggande teori att utgå från. Historiematerialistiska teorier har fokus på ekonomiska förklaringar och maktaspekter. Hermeneutiska teorier bygger på att tolka och försöka förstå människors agerande och olika förändringar.

* Historikerna väljer olika metoder vilka kan delas in i kvalitativa och kvantitativa metoder.

AVs NITT 2: Kä LLANVä NDNING och h I s Tor IE bru K

Synen på hur historisk forskning ska bedrivas, vad som ska studeras och vilka källor som är användbara har förändrats.

Numera förekommer det att historiker använder och till och med är beroende av källor som tidigare avfärdades som partiska, till exempel medeltida krönikor. Historieforskning innebär ett vetenskapligt bruk av historien, men det finns många andra sätt att bruka historien som har olika funktion.

ORD OCH BEGREPP

Historiebruk innebär användande av historia på olika sätt.

Krönika är en berättelse om historiska händelser i tidsföljd.

Källa är något som man hämtar upplysningar eller fakta ifrån.

Källkritik är att noggrant granska texter, bilder och andra källor.

Partsinlaga är en text eller ett uttalande där någon berättar sin egen version av en händelse, ofta för att försvara sin åsikt eller påverka andra.

Exempel på historiskt källmaterial är föremål, rester av byggnader med mera som forskare gräver fram ur marken. Här en bild från utgrävningarna av ett skepp från vikingatiden vid gården Oseberg i Norge 1904.

Historia i ständig förändring

Varför läser vi historia? Den främsta anledningen är att vi vill få reda på hur människor levde, tänkte och kände förr i tiden. En annan uppgift är att studera likheter och skillnader: vad var annorlunda förr och vad känner vi igen oss i? Även om mycket är sig likt är det förflutna också en annan värld. Mycket av det som vi numera tar för givet fanns inte. Bara under den senaste dryga hundraårsperioden har uppfinningarna varit så många och så genomgripande att världen av i dag ser helt annorlunda ut än den gjorde på 1850-talet.

Ända fram till några årtionden in på 1900-talet var det oftast betydelsefulla män som stod i centrum

för historiska studier. Politisk, diplomatisk och militär historia var centrala inslag i en historieskrivning som dessutom oftast utgick från den egna nationen. Under senare årtionden har perspektivet breddats. Forskare studerar bönder, arbetare, kvinnor och barn liksom känslor, föremål och avlägsna platser.

Just detta slags förändringar illustrerar en av flera inbyggda motsättningar inom historievetenskapen. En historiker önskar återskapa något som per definition inte längre finns. Vi vill få klart för oss hur det ”egentligen var”, men historien är utsatt för ständiga förändringar.

Källkritik

En central metod vid studiet av material har varit källkritiken. Den handlar huvudsakligen om att kritiskt granska olika källor för att avgöra deras trovärdighet. Även om denna metod huvudsakligen har tagits fram inom historievetenskapen har den också varit användbar för bland andra journalister. Centrala källkritiska begrepp är

p äkthet

p syfte

p närhet

p tendens

p beroende

p urval.

Den kritiska granskningen innebär att ställa frågor till materialet.

Äkthet: Vem har skrivit en text, gjort en bild och så vidare, det vill säga identifiera källan, dess upphovsman och tillkomstsituation. Är det en person med stor sakkunskap på området?

Syfte: Vilket är syftet med texten eller bilden? Har den gjorts för att så sakligt som möjligt redogöra för en person, ett händelseförlopp eller

en process eller är den ett exempel på reklam eller politisk propaganda? Ibland är en text formulerad på ett sådant sätt att skillnaden kan vara svår att avgöra.

Närhet: Historiker vet, i likhet med exempelvis poliser, att minnet påverkas över tid. Frågan är därför om en text, ett vittnesmål eller en annan typ av källa är dokumenterad i nära anslutning till en händelse. Ju kortare avstånd i tid mellan händelse och källa, desto större sannolikhet för att den är trovärdig.

Tendens: Ytterligare en viktig aspekt är om en källa är möjlig att kontrollera av andra. Finns det noter, referenser eller andra hjälpmedel som visar var uppgifterna är hämtade från och beskriver författaren hur hen gick tillväga när texten skrevs? Har materialet en viss tendens? Är det en partsinlaga?

Beroende: Beroendekriteriet handlar om huruvida två eller flera källor är självständiga eller bygger på varandra.

Urval: Till källkritiken hör även uppgiften att studera om vissa väsentliga källor saknas och om inkluderandet av dessa skulle förändra de slutsatser som dras.

Ett exempel på politiskt motiverad manipulation av källa. Till vänster ett foto ur ett TV-inslag om Nordkoreas statschef Kim Jong Un, distribuerat av den sydkoreanska regeringen. Till höger en nordkoreansk version av samma TV-inslag. Den inringade personen var ingift farbror till Nordkoreas ledare Kim Jong Un. Han anklagades 2013 för förräderi och avrättades. Efter detta retuscherades han bort från alla officiella bilder i Nordkorea.

FLERA METODER

Inte minst med tanke på de stora informationsmängder som finns på internet är källkritik aktuellare än någonsin. Källkritik är dock sällan den enda metod som historikern kan och bör använda. Det handlar i hög grad om vilka frågor som historikern ställer till det material som hen undersöker.

Efter att källkritiken på allvar introducerades i början av 1900-talet hörde det exempelvis till undantagen att historiker studerade medeltida krönikor eftersom de var tydliga partsinlagor. Med andra ord var det långtifrån allt i dem som var sant. Under senare tid har historiker i stället börjat fråga sig vilken ideologi och samhällssyn som de ger uttryck för. Att dessa krönikor har en mycket tydlig tendens är då ingen nackdel – tvärtom.

Bild av Napoléon Bonaparte skapad med artificiell intelligens (AI). AI gör det möjligt att skapa helt nya bilder och placera in till exempel historiska personer i moderna omgivningar. Källkritik och frågan om vad som är sant eller falskt är mer relevant än någonsin.

utifrån olika perspektiv är viktig. Sådana reflektioner förutsätter en god historisk referensram och goda kunskaper om hur historia nedtecknas. Att reflektera över historiebruk innebär samtidigt att man tillägnar sig kunskaper om historia och om hur historia skapas.

Att det finns många exempel på historiebruk är en sak. Därmed inte sagt att man kan göra bruk av all historia. Det är också ett missförstånd att historiebruk är tolkningar av det förflutna som är sämre eller felaktiga och som kan justeras med en dos källkritisk förmåga. Historia brukas för att brukaren vill nå vissa bestämda mål eller för att historiebruket anses uppfylla centrala behov och intressen i ett samhälle.

Analysera historiebruk

Hur upptäcker och analyserar man då historiebruk? En utgångspunkt är att identifiera vem det är som brukar historia, vilka motiv de har och vilka intressen och behov de uppfyller. Ett hjälpmedel kan vara den modell som historikern Klas-Göran Karlsson har utvecklat och som återges nedan.

behov

upptäcka rekonstruera

minnas

återupptäcka uppfinna konstruera övertyga

glömma fördölja

illustrera offentliggöra debattera

bruk

vetenskapligt

existentiellt

moraliskt ideologiskt icke-bruk

politisktpedagogiskt

brukare

historiker historielärare alla välutbildade engagerade grupper

intellektuella politiska eliter

intellektuella politiska eliter

politiker pedagoger

funktion verifiering tolkning orientering förankring rehabilitering restaurering legitimering rationalisering legitimering rationalisering

instrumentalisering politisering

Den här danska affischen för rekrytering av danskar till tyska Waffen-SS i samband med andra världskriget är ett exempel på historiebruk. Tecknaren anspelar på den danska historien under vikingatiden och också på legenden om hur den danska flaggan föll ner från himlen under Volmerslaget vid Reval (Tallinn) 1219 där danskarna segrade.

Konstnären Pablo Picassos skildring av hur staden Guernica terrorbombas 1937 under spanska inbördeskriget.

Funktionell källanvändning – ett exempel

Historikern Henrik Berggren beskriver i sin biografi över politikern Olof Palme, Underbara dagar framför oss (2010), hur Socialdemokraterna försökte utnyttja ungdomens missnöje över USA:s krigföring i Vietnam.

En av de ledande socialdemokrater som var flitigast i diskussionen om Vietnamkriget var Olof Palme. Kring 1970 uttalade han vid ett flertal tillfällen skarp kritik mot USA:s krig i Vietnam. Längst gick han 1972 då han 23 december fördömde de amerikanska attacker som snart fick namnet ”julbombningarna”. Bombningarna av Hanoi var enligt Palme en modern motsvarighet till tidigare illdåd som inträffat i Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyn, Lidice, Sharpeville och Treblinka. Eftervärldens domar hade varit hårda mot dem som begått dessa förbrytelser, sammanfattade Palme.

PROBLEMFORMULERING

p Problem 1: Varför valde Olof Palme att engagera sig så hårt i frågan om Vietnamkriget?

Olof Palme (till höger) i ett demonstrationståg 1968 mot Vietnamkriget tillsammans med en ambassadör från det kommunistiska Nordvietnam.

p Problem 2: De illdåd som Palme räknade upp i sitt jultal är exempel på olikartade förbrytelser. Vilka skäl kan Palme antas ha haft för att räkna upp just dessa illdåd?

Båda problemformuleringarna utgår från en funktionell källavändning, det vill säga att det är frågorna till materialet som bestämmer angreppssättet snarare än en historievetenskaplig metod som källkritiken. Båda problemen tar sin utgångspunkt i konkreta händelser och material.

Det första problemet kretsar kring hur utrikespolitiken påverkade svensk inrikespolitik i allmänhet och socialdemokratin i synnerhet. Olof Palme hade varit utbytesstudent i USA efter andra världskriget och inspirerades av den framstegsanda som rådde där samtidigt som han uttryckte oro över de etniska motsättningarna i USA.

Det är också högst sannolikt att Palme var medveten om att de illdåd som han räknade upp var av olika karaktär. Vid tiden var fyra av händelserna förknippade med nazismens brutala metoder. Eftersom Palmes syfte med sitt tal främst var retoriskt är det betydelsefullt att rikta sökarljuset mot de aspekter som förenade platserna 1972.

Det var således inte de historiska händelserna i sig som stod i fokus utan deras metaforiska betydelse. Det var, som det hette i talet, exempel på illdåd på brutalt ”maktspråk” som gång efter annan lett till att ”våldet triumferat”. Palme använde vid tiden välkända illdåd som alla kunde länkas till hatade regimer, såväl till nazisternas regim under andra världskriget som till den samtida apartheidregimen i Sydafrika. Att dessa historiska händelser inte kan jämställas var han troligen medveten om. Syftet var ju inte att anknyta till den faktiska historien utan att bruka välkända illdåd för att kritisera USA:s krig i Vietnam.

SAMMANFATTNING

* Historiska studier bygger på att arbeta med källmaterial och att tillämpa ett källkritiskt förhållningssätt.

* För historiska studier står de här begreppen i fokus: äkthet, syfte, närhet, tendens, beroende och urval.

* Historiebruk handlar om att använda historia för olika syften, exempelvis för att legitimera något i nutid. De som brukar historia kan ha olika motiv, behov och intressen.

INSTUDERINGSFRÅGOR

1. Varför ändras ibland uppfattningen om varför en historisk händelse har ägt rum?

2. Hur har olika forskningsinriktningar förklarat orsak och verkan i historien?

3. Vad intresserar sig moderna historiker för när de studerar historia?

4. Vilka olika slags källor kan historiker använda för att undersöka dåtiden?

5. Varför är källkritik viktigare i dag än någonsin enligt texten?

6. Vad innebär historiebruk och varför används historia enligt texten?

7. Vad kännetecknar en funktionell källanvändning?

ÖVNINGAR

Källkritisk analys av historiska dokument En central del av historisk forskning är att granska och tolka källor kritiskt. Historiker använder sig av olika källor för att förstå det förflutna, och alla källor måste bedömas utifrån trovärdighet och perspektiv. I denna övning ska du analysera ett historiskt dokument och använda de källkritiska kriterierna.

1. Läs en historisk källa (till exempel en tidningsartikel, en dagboksanteckning eller ett tal från en historisk person).

2. Bedöm källan utifrån de källkritiska kriterierna:

p Äkthet: Är källan äkta eller kan den vara en förfalskning?

p Tid: När skrevs källan i förhållande till händelsen?

p Beroende: Är källan en förstahandskälla eller bygger den på andra källor?

p Tendens: Har författaren en agenda som kan påverka hur informationen framställs?

3. Skriv en kort analys där du diskuterar källans värde för historisk forskning och dess eventuella begränsningar.

INLEDNING: s TEN å LDE r, bro N så LDE r, jär N å LDE r

Människans tidigaste historia kallas

förhistorisk tid och brukar delas in i stenålder, bronsålder och järnålder.

Människor levde till en början av att samla mat i naturen och jaga djur. Efter hand började de odla spannmål och ha boskap.

De handlade också med varandra, ibland över långa avstånd. Stora städer och riken växte fram runt om i världen.

ORD OCH BEGREPP

Arkeolog är en forskare som studerar materiella lämningar från forntiden.

Förhistorisk tid är tiden innan människor använde skrift.

Treperiodssystemet är indelningen av människans förhistoria i faserna stenålder, bronsålder och järnålder.

Förhistorisk tid

Forskare brukar använda begreppet förhistorisk tid för tiden innan människor använde skrift. Historisk tid avser den tid då människor har använt skrift.

Gränsen mellan förhistorisk och historisk tid varierar kraftigt från område till område. Dessutom förekom skrift i vissa områden även under förhistorisk tid.

I stället för förhistorisk tid talar man ibland om forntiden. Ordet forn betyder något som har med äldre tider att göra, och man placerar då perioden i förhållande till den nuvarande tiden. För en del har ordet forn en positiv betydelse.

I Sveriges nationalsång Du gamla, du fria sjunger man till exempel om ”fornstora dar”.

Under förhistorisk tid från cirka 4000 till 800 f.Kr. utvecklades en pålbyggnadskultur i Alperna där människor byggde hus på pålar i vattnet i sjöarna. De många välbevarade konstruktionerna och föremålen utgör en viktig arkeologisk miljö i Europa. Den blev inte känd för forskarna förrän i mitten av 1800-talet då några byggnader blev synliga i samband med ovanligt lågt vattenstånd i en av sjöarna. På bilden ses pålhus vid Bodensjön i Tyskland.

Tre perioder

Den förhistoriska tiden brukar delas in i tre huvudperioder. Tidsgränserna varierar mellan olika områden i världen. Exemplen på tidsperioder nedan gäller sydvästra Asien, där jordbruk och städer utvecklades tidigt. Det området kallas också Främre Orienten.

p Stenåldern från 2,5 miljoner år sedan till cirka 3000 f.Kr.

p Bronsåldern från cirka 3000 f.Kr. till cirka 1400 f.Kr.

p Järnåldern från cirka 1400 f.Kr. till cirka 300-talet f.Kr. Systemet med tre perioder utvecklades av den danske arkeologen

Christian Jürgensen Thomsen på 1800-talet. Han ville ha ett system för att ordna källmaterial från den här tiden, till exempel föremål, gravar och byggnader som forskarna hittade. Thomsen utgick då från vilket

material människor främst använde till redskap och vapen under de olika perioderna.

Forskare använder treperiodssystemet för Europa och delar av Asien men inte för alla delar av världen. Perioderna kan dessutom gå in i varandra. Människor använde till exempel både sten och brons samtidigt på många platser.

STENÅLDERN

Forskare brukar dela in stenåldern i de här faserna:

p Paleolitikum (äldre stenåldern) för cirka 2,5 miljoner år sedan till cirka 10 000 f.Kr.

p Mesolitikum (mellanstenåldern) från cirka 10 000 f.Kr. fram till införandet av jordbruk. Det skedde efter några tusen år i Främre Asien och cirka 4000 f.Kr. i södra Skandinavien. Paleolitikum och mesolitikum kallas ibland jägarstenåldern. Under de här perioderna levde människor av att samla ätbara växter, frukt och bär samt fiska och jaga.

p Neolitikum (yngre stenåldern) inleddes omkring 9000 f.Kr. i västra Asien, cirka tusen år senare i östra Afrika och flera tusen år senare i olika delar av Europa. Under neolitikum infördes och utvecklades jordbruket. Redskapen var gjorda av flinta och trä. Under slutet av stenåldern började människor använda koppar, och därför kallas den perioden ibland för kopparstenåldern eller kopparåldern.

BRONSÅLDERN

Brons är en legering (blandning) av koppar och andra metaller, vanligen tenn. Det är ett hårt material till skillnad från de rena metallerna som är ganska mjuka, och det passade bra till vapen och smycken.

Bronsåldern inföll i stora delar av Europa från mitten av 2000-talet f.Kr. till cirka 500-talet f.Kr. I södra Skandinavien inföll perioden lite senare, från cirka 1800 f.Kr. till cirka 500 f.Kr.

JÄRNÅLDERN

Att framställa järn var en mycket mer invecklad process än att framställa brons och koppar. Däremot fanns det gott om järnmalm runt om i världen, och järnet kunde användas till nya och bättre redskap och vapen. Järnålderns början och längd varierar starkt i olika delar av världen. I västra Asien började den mellan 1400 och 1200 f.Kr. och i

Pilspetsar gjorda av flinta.

Ett dräktspänne från yngre bronsåldern, cirka 600 f.Kr.

Järn användes till både redskap och vapen. Detta är svärd från vikingatiden.

Norden cirka 500 f.Kr. När det gäller områden utanför Europa talar forskarna om järnålder i Kina från 500-talet f.Kr. och i västra Afrika från 300-talet f.Kr.

Antiken är en särskild benämning på en period under järnåldern i Grekland och romerska riket, nämligen cirka 800 f.Kr. till cirka 500 e.Kr.

I stora delar av Europa varade järnåldern till 500-talet e.Kr. När det gäller Norden brukar forskare dela in järnåldern i de här faserna:

p förromersk järnålder, 500 f.Kr.–Kristi födelse

p romersk järnålder, Kristi födelse–400 e.Kr.

p folkvandringstid, 400–550 e.Kr.

p vendeltid, 550–800 e.Kr.

p vikingatid, 800–1050 e.Kr.

Tideräkning

Perioder och årtal i historien brukar anges med f.Kr. eller e.Kr., men det finns många sätt att dela in tiden och ange årtal. Ofta speglar dessa den kultur där tideräkningen används.

I västerländsk tradition har Jesus födelse ansetts vara så viktig att den har fått vara utgångspunkt för hur åren numreras. På svenska talar man därför om årtal före Kristus (f.Kr.) och efter Kristus (e.Kr.). Det här sättet att ange årtal utvecklades på 700-talet av den anglosaxiske munken Beda. Innan dess brukade man ange året efter den regerande kungen eller kejsaren, till exempel ”i femte året av kung Odovakars regering”.

I muslimsk tradition utgår man från det år då profeten Muhammed flydde från Mekka till Medina. I romersk tideräkning använde man årtalet för staden Roms grundande som utgångspunkt eftersom man ansåg att detta var det viktigaste som hade hänt.

Många anser att man inte bör använda religiösa händelser som utgångspunkt, dels för att samhället är sekulariserat, dels för att visa respekt för de människor som tillhör en annan religion.

En del menar att man bör använda begreppet före vår tideräkning (fvt) för tiden före Kristi födelse och vår tideräkning (vt) för tiden efter. På engelska säger man då Before Common Era (BCE) och Common Era (CE). I praktiken utgår tideräkningen alltså ändå från Kristi födelse.

AVs NITT 1: j or D bru KET u TVE c KLA s och h ANDELN TA r fA rT För cirka 10 000 år sedan började människor odla samt föda upp boskap. De blev

bofasta och levde i byar. Jordbrukets överskott ledde till ökad folkmängd. Samtidigt kunde torka och översvämningar orsaka svält. Samhället blev också hierarkiskt och uppbyggt kring specialiserade grupper.

Byteshandel på nära håll utvecklades tidigt till handel över långa avstånd.

ORD OCH BEGREPP

Domesticera är att göra vilda djur till husdjur.

Dös är en form av megalitgrav (storstensgrav) från yngre stenålder där gravkammaren täcks av ett takblock, som vilar på flera väggstenar.

Fornborg är en plats med en enkel fästning från bronsåldern eller järnåldern.

Gånggrift är en form av megalitgrav

(storstensgrav) från yngre stenåldern – en utvecklad dös, vars kammare försetts med en täckt gång.

Hierarki kallas en ordning där någon eller något står över andra eller annat, som i sin tur kanske står över sådana som står ännu lägre.

Konstbevattning innebär att man för ut vatten på åkrar, i trädgårdar och skogar för att grödan ska växa bättre och för att man i torra områden ska

kunna odla växter som kräver mycket vatten.

Släpa var ett enkelt transportredskap bestående av två hopbundna slanor som man drog efter sig.

Social stratifiering är uppdelning av ett samhälle i olika skikt, exempelvis efter olika samhällsklasser.

Ämbetsman är en person som har en hög position inom staten.

Kringvandrande samlare och jägare

Under äldre stenålder levde människor i små grupper där varje grupp antagligen bestod av en familj. De små grupperna ingick i en större stam som träffades vid särskilda tillfällen, till exempel för religiösa riter. I de små grupperna hjälpte alla till med alla arbetsuppgifter, och troligen fanns det ingen bestämd ledare. En del forskare menar att vissa samhällen kan ha varit organiserade som matriarkat, alltså samhällen där kvinnor hade en stor del av makten och där man dyrkade en modergudinna. Grupperna flyttade runt och levde av att samla vilda växter, fiska och jaga. De hade ganska gott om mat och andra resurser, men eftersom de alltid var på vandring kunde de inte samla på sig så

många ägodelar. Det fanns alltså ingen rikedom att konkurrera om och heller ingen brist på resurser som gjorde att man måste ta från andra. Antagligen var samhället under äldre stenålder därför ganska jämlikt och fredligt, men detta är svårt att säga med säkerhet. Forskarna måste alltid göra tolkningar av spåren efter stenålderns människor.

Den här figurinen kallas Venus från Willendorf, är 11 centimeter hög och har kraftigt markerade kvinnoformer. Arkeologer har hittat många sådana här venusfiguriner som antagligen var symboler för fruktsamhet.

Denna gravmålning från Egypten visar boskap som förs fram till en skrivare, vilken antecknar de resurser som finns.

Neolitiska revolutionen

Neolitiska revolutionen innebar att människor övergick från insamling, jakt och fiske till åkerbruk och boskapsskötsel. Detta var en långsam process som började med att människor förbättrade förutsättningarna för vilda växter och djur, till exempel genom att röja på marken eller bränna skog. Så små ningom började de också plantera och så växter och tämja djur. Den långsamma processen ledde emellertid till

mycket stora förändringar, och just därför kan man tala om en revolution. Människor blev bofasta och producerade ett överskott av mat och andra resurser, vilket var en förutsättning för arbetsfördelning och specialisering. Detta ledde i sin tur till att samhället ordnades hierarkiskt och till att städer uppstod. Handeln sköt fart, redskap och enkla maskiner utvecklades och väpnade konflikter blev vanliga.

När människan började göra djuren tama och odla växter inleddes en lång process av förändring för att anpassa dem till människans behov. ① vilt emmervete ② emmervete ③ nutida brödvete

6500 Årtal f.Kr. 5300 4300 5800 4800

Jordbrukets spridning i västra Asien och Europa. 9000 9500 3800

Uppkomst och spridning

Förr trodde forskarna att jordbruket spreds från ett enda ursprungsområde, men numera menar de flesta att jordbruket uppstod i flera områden som inte hade kontakt med varandra: norra Indien, norra Kina, sydöstra Asien, sydvästra Asien, Mexiko och Peru. Från sydvästra Asien spreds jordbruket till Europa med början omkring 6000 f.Kr. Ungefär 3900 f.Kr. nådde jordbruket Skandinavien. Troligen spreds jordbruket med grupper av människor som flyttade, men kanske fördes också själva idén vidare när människor träffade varandra eller handlade med varandra.

Neolitiska revolutionen inleddes med att människor domesticerade vilda djur och växter, det vill säga de gjorde djuren till tama husdjur och odlade växterna. I Europa var får och getter de första domesticerade djuren, och sädesslagen emmervete och korn var de första odlade domesticerade växterna. Jordbruket utvecklades till största delen i högt liggande områden, särskilt på bergssluttningar där det regnade mycket och fanns gott om vilda sädesslag.

Under bronsåldern utvecklades ett storskaligt jordbruk på slätterna kring några av de stora floderna. Förutsättningen för jordbruket var konstbevattning med flodvattnet. Dessutom översvämmade vissa av floderna regelbundet stränderna och förde med sig näringsrikt slam till åkermarken.

Förändrat samhälle

Jordbruk som byggde på konstbevattning krävde mycket gemensamt arbete med bevattningskanaler och dammar, och dessutom behövdes det specialister av olika slag. Arbetet måste organiseras och ledas i stor skala. Samtidigt gav den typen av jordbruk ett

mycket större överskott än med insamling och jakt. Eftersom det fanns ett stort överskott behövde inte alla arbeta med att skaffa mat utan en del kunde i stället specialisera sig på andra saker, till exempel hantverk och religiösa uppgifter.

Allt detta ledde till social stratifiering, alltså att samhällena delades upp i olika grupper med en hierarkisk ordning där vissa grupper eller enskilda hade mer makt än andra. I många samhällen hade prästerna stor makt eftersom människor ansåg att det var viktigt att med prästernas hjälp upprätthålla en god relation till gudarna. Prästerna utvecklade också metoder för att mäta och beräkna översvämningar, konstbevattning och byggnation. Flera samhällen styrdes av en präst som också var kung. Även ämbetsmän av olika slag fick stor makt, särskilt de som organiserade de stora bevattningsprojekten och som drev in skatt från invånarna. Andra viktiga grupper var skrivare samt hantverkare som tillverkade redskap och vapen.

FRIA OCH OFRIA ARBETARE

De allra flesta människorna var arbetare som brukade jorden eller arbetade i gruvor och stenbrott. Det var i regel kungen eller någon annan härskare som ägde jorden. Ibland ägde också templen mycket mark. De som brukade jorden var antingen fria arbetare eller slavar.

Slaveriet utvecklades under bronsåldern, och många av arbetarna i det förhistoriska samhället var ofria. Människor kunde bli slavar genom att de togs till fånga i samband med krig eller slavräder. De kunde också bli slavar för att de inte kunde betala sina skulder eller för att deras föräldrar var slavar. Slaveri kunde även vara ett straff, och det hände att fattiga människor ”frivilligt” blev slavar för att få mat. Slavarna såldes och köptes som varor, och den enskildes liv hade inget värde förutom det ekonomiska värdet.

Handel över stora avstånd

Handel utvecklades tidigt under förhistorisk tid, även handel över stora avstånd. Genom att handla med andra kunde människor få tag på råvaror som saknades i det område där de bodde och varor som de inte kunde producera själva. Många skaffade varor som var viktiga i vardagen, bland annat skålar och andra föremål av keramik samt verktyg av metall. En del skaffade också lyxvaror, exempelvis smycken av guld och silver.

Till en början var det enskilda personer eller mindre grupper som vandrade till olika områden och bytte sin egna varor mot andras. Det var alltså fråga om byteshandel. Efter hand började människor också använda värdefulla föremål och metaller som betalningsmedel, till exempel bärnsten, kaurisnäckor eller guldtackor. Föremålen fick därmed ett fast värde.

REGELBUNDNA HANDELSRUTTER

Så småningom växte regelbundna handelsrutter fram till lands och till sjöss, och särskilda handelsmän tog över handeln. De köpte och sålde sådant som andra hade producerat. För dessa handelsmän var det viktigt att föremålen hade ett fast värde eftersom de var mellanhänder och handlade med varor i flera led. De behövde veta vad varorna var värda i varje

Kaurisnäckor.

led. Många av produkterna var sådana som härskare och andra inflytelserika personer ville ha och hade råd att betala för.

LÅNGA TRANSPORTER

Mindre varor kunde transporteras till lands med slädar och släpor. Större mängder varor och stora och tunga varor transporterades med båtar och skepp som höll sig nära kusten eftersom sjöfararna inte kunde navigera över öppet hav. Omkring 3000 f.Kr. började egyptiska handelsfartyg färdas längs Medelhavets och östra Afrikas kuster. Fartygen utnyttjade vindarna och strömmarna och kunde ta sig ända till södra Afrika. I sydvästra Asien förekom handel mellan Mesopotamien och Indusdalen från cirka 2000 f.Kr. Centrum för den handeln var ön Bahrain i Persiska viken.

Från slutet av stenåldern och under bronsåldern och järnåldern fördes metaller och andra varor också till norra Europa. I slutet av järnåldern var vikingarna kända som framstående handelsmän som handlade med lyxvaror, vapen och slavar i hela Europa. I många områden konkurrerade handelsmän från olika städer och riken om inkomsterna från handeln. Det ledde ganska ofta till konflikter och krig.

Bärnsten.

Under förhistorisk tid användes värdefulla föremål som kaurisnäckor och bärnsten som betalningsmedel. Kaurisnäckor var under årtusenden betalningsmedel i stora delar av Asien, Oceanien och Afrika. Bärnsten från områdena kring Östersjön tålde långa transporter söderut, och människor i såväl det antika Grekland som romerska riket värderade bärnsten högt.

Trundholmsvagnen (Solvagnen) från äldre bronsåldern hittades i Trundholmmossen i Danmark. Vagnen är 57 centimeter lång och består av en bronsskiva dragen av en häst. Antagligen var den en modell för en vagn i naturlig storlek som användes när människor dyrkade solen.

Utvecklingen i Skandinavien

Skandinavien täcktes av inlandsis under längre tid än övriga Europa, och stenåldern här inleddes inte förrän ungefär 11 000 f.Kr. då inlandsisen hade dragit sig tillbaka så mycket att området som i dag är Danmark och södra Sverige var isfritt. Människor kom då vandrande söderifrån, från det område som i dag är Tyskland. De följde efter vildrenar och jagade dem under sommaren. På vintern återvände de söderut.

Perioder under förhistorisk tid i Skandinavien

Stenåldern

cirka 11 000–1800 f.Kr.

p paleolitikum (äldre stenåldern, jägarstenåldern) cirka 11 000–8200 f.Kr.

p mesolitikum, cirka 8200–4000 f.Kr.

p neolitikum (yngre stenåldern, bondestenåldern) cirka 4000–1800 f.Kr.

Bronsåldern

cirka 1800–500 f.Kr.

p tidig bronsålder cirka 1800–1100 f.Kr.

p sen bronsålder cirka 1100–500 f.Kr.

Järnåldern

cirka 500 f.Kr.–1050 e.Kr.

p förromersk järnålder cirka 500 f.Kr.–Kr.f.

p romersk järnålder Kr.f–400 e.Kr.

p folkvandringstid 400–550 e.Kr.

p vendeltid 550–800 e.Kr.

p vikingatid 800–1050 e.Kr.

Havängsdösen på Österlen i Skåne uppfördes ungefär 3000 f.Kr.

Stenåldern

Så småningom stannade människorna hela året men flyttade mellan olika boplatser efter hand som årstiderna växlade. Kring 7500 f.Kr. kom människor också till mellersta och norra delarna av Skandinavien. Samhället byggde på fångstkultur, det vill säga människor samlade ätbara växter och bär, fiskade och jagade bland annat säl och älg.

Mellan 5200 f.Kr och 4000 f.Kr. fanns en fångstkultur i sydligaste Skandinavien som kallas erteböllekulturen. Människorna var jägare och fiskare och fiskade med avancerade redskap.

JORDBRUK INFÖRS

Omkring 4000 f.Kr. invandrade en stor grupp människor till södra Skandinavien. Deras kultur kallas trattbägarkulturen efter formen på deras keramikkärl. Kärlen har hittats i de kollektiva gravar av enorma stenar som människorna reste och som kallas dösar och gånggrifter. De här invandrarna förde med sig jordbruk. I Skandinavien uppstod alltså jordbruket ungefär tusen år senare än i norra Tyskland och flera tusen år senare än i västra Asien. Jordbrukarna röjde mark genom att hugga ner och bränna skog. De skapade betesmarker och tillfälliga åkrar och de flyttade efter ett par år. Forskare trodde länge att jordbruket spreds till jägarna och samlarna via idéer och kunskaper från andra. Men nu menar de att jordbruket i stället kom med en helt ny grupp människor vilket bland annat DNA-studier visar.

Några kulturer i Skandinavien under stenåldern

Erteböllekulturen

cirka 5200–4000 f.Kr.; jägare och fiskare.

Trattbägarkulturen

cirka 4000–2800 f.Kr.; jordbrukare.

Stridsyxekulturen

cirka 2800–2100 f.Kr.; jordbrukare.

Gropkeramiska kulturen

cirka 3200–2300 f.Kr.; säljägare och fiskare.

I de danska områdena försvann jägarna och samlarna mycket snabbt och ersattes av jordbrukarna. Arkeologiska fynd visar att det var en våldsam tid, och kanske trängde jordbrukarna undan jägarna med våld. Kanske förde de med sig bakterier och sjukdomar som de tidigare invånarna inte kunde stå emot. Kanske blev jägarna själva jordbrukare och kanske fick de barn med jordbrukarna. I Norrland och Norge levde fångstkulturen kvar i många hundra år, men ungefär kring 3000 f.Kr. var jordbruket väl etablerat i större delen av Skandinavien.

ÄNNU FLER JORDBRUKARE

Omkring 2800 f.Kr. kom en andra invandringsvåg med jordbrukare. Den här gruppen kallas för stridsyxekulturen eller båtyxekulturen eftersom människorna hade yxor formade som båtar. Människorna i stridsyxekulturen kom ursprungligen från stäppområdena i det som i dag är Ukraina och var en del av en större europeisk kultur som kallas

snörkeramisk kultur. De spred jordbruket längre norrut i Skandinavien än vad trattbägarkulturen hade gjort.

Ungefär samtidigt fanns också den gropkeramiska kulturen, främst längs Östersjökusten. Människorna var inte jordbrukare utan främst säljägare och fiskare. Deras kultur fanns parallellt med stridsyxekulturen, sannolikt utan några större konflikter.

Bronsåldern

I Skandinavien inleddes bronsåldern cirka 1800 f.Kr. Den kännetecknades av att man började använda brons, som gjordes av koppar och tenn.

Dessa metaller fanns inte i Skandinavien utan måste importeras från andra delar av Europa vilket innebar stora och resurskrävande projekt. Det medförde att samhället måste organiseras i större enheter än tidigare, och efter hand växte små, lokala hövdingadömen fram. Handeln med brons innebar också att skandinaverna hade mycket kontakter med mellersta Europa och tog intryck av idéer och teknik därifrån. I norra Skandinavien gick handelskontakterna österut till Ryssland och därifrån kom många nya idéer, bland annat när det gällde att framställa keramik.

Även om handeln var betydelsefull så var jordbruket det som dominerade livet för de flesta. Boskapsskötseln var det viktigaste inslaget i jordbruket, men människor odlade också korn och vete. Många bodde i långhus där boskapen höll till i den ena halvan av huset.

Järnåldern

Järnåldern i Skandinavien inföll mellan cirka 500 f.Kr. och 1050 e.Kr. Den kan delas in i flera delperioder som knyter an till utvecklingen i övriga Europa, bland annat romersk järnålder och folkvandringstid. Under järnåldern ersatte järnet bronset som metall för redskap och vapen. Till skillnad från när det gällde brons fanns råvaran i Sverige, nämligen järnmalm som människor kunde utvinna från myrar och sjöbottnar. Handeln med Europa fortsatte emellertid och nu blev lyxvaror från romerska riket vanliga, bland annat glasföremål. Från norra Skandinavien sålde man så småningom pälsverk till Bysantinska riket.

Under början av järnåldern blev åkrarna permanenta, vilket var möjligt eftersom man lärde sig att gödsla med djurspillning. Detta ledde i sin tur till att människor började göra anspråk på att äga

En rekonstruerad gård från bronsåldern på Viltlycke museum i Tanums kommun.

Prakthjälm av järn och brons som förmodligen har tillhört en storman. Den hittades i en båtgrav från vendeltid (550–800 e.Kr.) i Uppland.

jorden och också ville skydda den mot angripare. Man byggde en typ av fästningar som kallas fornborgar för att skydda både bondgårdar och handelsplatser. Där kunde människor också söka skydd i orostider. Makten koncentrerades alltmer till ett fåtal lokala stormän som styrde över allt större områden vilka i slutet av järnåldern övergick i organiserade riken. I bland annat Tunagravarna i Västmanland har forskare hittat prakt fulla kvinnogravar som pekar på att kvinnor kan ha haft en mäktig position i samhället.

I kapitlet Medeltiden kan du läsa om vikingatiden, som var den sista perioden under Skandinaviens järnålder.

SAMMANFATTNING

* Människor levde från början i små, kringvandrande grupper som samlade mat, fiskade och jagade.

* Den neolitiska revolutionen var en långsam process som innebar att människor började odla grödor och hålla boskap. Den ägde rum i flera olika områden i världen som inte hade kontakt med varandra.

* Kring de största floderna utvecklades ett storskaligt jordbruk med konstbevattning. Där uppkom hierarkiska samhällen med social stratifiering.

* Handel över både korta och långa avstånd utvecklades tidigt under förhistorisk tid. Till en början var det fråga om byteshandel, men efter hand

började man betala med metaller och andra värdefulla saker.

* De första människorna kom till södra Skandinavien omkring 11 000 f.Kr. när inlandsisen smälte. De var jägare och samlare. Jordbruket kom cirka 4000 f.Kr. med invandrande folkgrupper.

INSTUDERINGSFRÅGOR

1. Vad innebär det att ett samhälle är organiserat som ett matriarkat?

2. Vad innebar den neolitiska revolutionen?

3. Hur inleddes den neolitiska revolutionen?

4. Vad betyder social stratifiering?

5. Vad arbetade de flesta människorna med under förhistorisk tid?

6. Hur och varför utvecklades handel under förhistorisk tid?

7. Varför var det viktigt att varor fick ett fast värde i handeln?

8. Hur förändrades människors levnadssätt i Skandinavien från stenålderns början till 3000 f.Kr.?

9. Hur spreds jordbruket till Skandinavien och vilka konsekvenser fick det för jägar- och samlarsamhället?

ÖVNINGAR

Jämför stenålderssamhällen Läs texten om kringvandrande samlare och jägare samt den neolitiska revolutionen. Gör sedan en jämförelse mellan äldre stenålderns jägar- och samlarsamhällen och de bofasta jordbrukssamhällena som uppstod under den neolitiska revolutionen.

1. Gör en tabell med två kolumner: ”Jägare och samlare” och ”Jordbrukare”.

2. Skriv in skillnader mellan de två samhällstyperna under följande kategorier:

p livsstil (hur de levde) p matförsörjning p social struktur (hur samhället var organiserat) p handel

p påverkan av miljön.

3. Reflektera kort (3–5 meningar) över hur du tror att dessa förändringar påverkade människans levnadssätt.

AVs NITT 2: sTä DE r och r IKEN Väx E r fr A m

Under förhistorisk tid förändrades människors liv och samhällets organisation kraftigt. Många blev bofasta jordbrukare som bodde i byar. Vissa byar växte till städer, och några av städerna blev stadsstater, det vill säga stater som bestod av en stad och området runt staden.

Vissa

av stadsstaterna utvecklades till stora riken och imperier.

ORD OCH BEGREPP

Dynasti är en släkt där flera personer varit härskare, till exempel kejsare eller kungar.

Flodkultur är en tidig civilisation vars blomstring i hög grad var beroende av tillgång till vatten genom större flodsystem.

Imperium är ett stort välde där de styrande också härskar över folk i andra områden.

Konstbevattning innebär att man för ut vatten på åkrar, i trädgårdar och skogar för att grödan ska växa bättre och för att man i torra områden ska kunna odla växter som kräver mycket vatten.

Kultur är människors sätt att leva tillsammans i ett visst samhälle.

Palissad är ett slags staket av spetsiga pålar.

Stadsstat är en stad som med sitt omgivande territorium utgör en självständig stat.

Stam är en grupp människor som hör ihop genom att de bor i samma område och har en gemensam kultur med mera.

Terrakotta är ett rödbrunt material av lera.

Från befästa boplatser till stadsstater

Under yngre stenåldern började människor bygga befästa boplatser. Exempelvis byggde de en mur eller palissad runt boplatsen. På så vis kunde de skydda sig mot fiender som kanske ville lägga beslag på det överskott som jordbruket eller handeln hade gett. Från 8000-talet f.Kr. uppstod städer i sydvästra Asien, bland annat Jeriko på nuvarande Västbanken och Çatal Hüyük i nuvarande Turkiet. Städer är egentligen inte ett riktigt bra ord – snarare var det samlingar av många byar.

Så småningom samlades allt fler människor i stora, tättbebyggda städer vid de största floderna. Med vattnet från floderna kunde de konstbevattna åkrarna. I städerna lagrades överskottet från jordbruket, och där bedrev människor handel och hantverk. Invånarna byggde stora lagerbyggnader, torg för handel, tempel för religiösa ceremonier och palats till härskarna.

Vissa av de här städerna blev stadsstater, det vill säga riken som bestod av en stad och området runt

En konstnärs bild av Çatal Hüyük, den största kända bosättningen i sydvästra Asien under stenåldern. Staden låg i det som i dag är Turkiet och var som störst på 7000-talet och 6000-talet f.Kr. Många av husen var sammanbyggda utan gator och hade ingångar från taket.

1. Egypten

2. Mesopotamien

3. Induskulturen

4. Kina

5. olmekiska kulturer

Tutankhamon iförd halskrage, faraonernas ceremoniella lösskägg samt huvudkläde med gam- och kobraprytt diadem. Porträttmasken av guld täckte ursprungligen den kungliga mumiens huvud och axlar. Masken är över 50 centimeter hög och 11 kilo tung.

omkring. Samhällsorganisationen och kulturen var högt utvecklad, och forskarna brukar tala om flodkulturer. Till dem räknas kulturerna kring

p floden Nilen i Egypten

p floderna Eufrat och Tigris i Mesopotamien (nuvarande Irak)

p floden Indus i nuvarande Pakistan (Induskulturen)

p floden Huang He i Kina.

I andra delar av världen uppstod högt utvecklade kulturer som inte var knutna till konstbevattning i stor skala, till exempel olmekernas kultur i Mexiko.

Förenklad karta med de fyra flodkulturerna vid fem floder som började uppstå från 3000-talet f.Kr. I väster uppstod högt utvecklade kulturer senare, från 1000-talet f.Kr.

Riken kring Nilen

Livet i Egypten var nära knutet till Nilen och styrdes av denna flods årliga översvämningar. De lämnade kvar stora mängder näringsrikt slam som bönderna sedan kunde odla grödor i. Egypterna byggde också anläggningar för konstbevattning med dammar och kanaler. Egyptens historia brukar delas in i flera perioder då det egyptiska riket var enat och framgångsrikt. Däremellan finns mellanperioder då riket var splittrat och utsatt för anfall från yttre fiender.

GAMLA RIKET CIRKA 2700–2270 F.KR.

Under den här perioden var Egypten ett enat rike. Härskaren kallades farao och dyrkades som en gud. Farao var oftast en man, men även

kvinnor kunde ha titeln farao. Farao ansågs vara son till den viktigaste guden, nämligen solguden Re. Farao styrde landet med hjälp av mäktiga präster och ämbetsmän.

Ämbetsmännen organiserade arbetet med att styra och utnyttja Nilens översvämningar. Farao ägde nästan all mark i landet, och ämbetsmännen såg till att bönderna brukade åkrarna och lämnade större delen av skörden till farao. De fick bara behålla en liten del själva. Ämbetsmännen såg också till att landet kunde utnyttja andra naturtillgångar och startade bland annat stenbrott och gruvor för att utvinna koppar och guld.

Sten från stenbrotten användes bland annat till att bygga flera stora pyramider, till exempel de berömda pyramiderna vid Giza. Även de projekten styrdes av faraos ämbetsmän. Till skillnad från

många andra förhistoriska samhällen var Egypten inget utpräglat slavsamhälle. Arbetet med att bygga pyramiderna utfördes därför av bönderna under den tid då åkrarna var översvämmade. Prästerna såg till att väldiga tempel byggdes och skaffade sig stor makt i ”sina” områden kring templen.

MELLERSTA RIKET CIRKA 2040–1675 F.KR.

Under Mellersta riket uppstod ett nytt egyptiskt rike med Thebe som huvudstad och Mentuhotep II som farao. Under hans tid i slutet av 2000-talet f.Kr. erövrade egypterna bland annat Nubien, ett område söder om Egypten där det fanns värdefulla guldtillgångar. De egyptiska handelsmännen utnyttjade guldet från Nubien för sin handel med andra länder och blev mycket framgångsrika. Under Mellersta

I Egypten byggdes pyramider med gravkamrar för kungar och drottningar.

Konungarnas dal kallas ett område nära den gamla staden Thebe (nuvarande Luxor) där arkeologer har hittat över 60 gravar för faraoner och andra mäktiga personer i det egyptiska samhället.

Här ligger bland annat kvinnan

Hatschepsut som var farao begravd.

Nära Konungarnas dal finns detta klipptempel som är tillägnat Hatschepsut.

rikets hela tid blomstrade den egyptiska handeln, och det rådde fred och välstånd i landet. På 1600-talet f.Kr. invaderades Egypten av asiatiska ryttarfolk som kallas hyksos, och det ledde till att riket splittrades.

NYA RIKET CIRKA 1575–1087 F.KR.

Under Nya rikets tid var Egypten som mäktigast. Egypten erövrade stora områden, och riket blev en stormakt som omfattade bland annat Nubien, Palestina, Libanon och Syrien. Egypten låg i krig med flera gran nländer, bland annat Mitanniriket och det hettitiska riket i Mindre Asien (det område som i dag är Turkiet). Men under långa perioder rådde också fred, och faraonerna genomförde flera stora byggnadsprojekt.

Den mest kände farao under Nya riket var Ramses II, som härskade under en lång period på 1200-talet f.Kr. Han lät bland annat bygga klipptemplet Abu Simbel och andra stora tempel vid Nilen. Under början av perioden härskade en kvinna som farao, nämligen Hatschepsut. Hennes efterträdare som farao gjorde emellertid allt för att utplåna alla spår och minnen av henne. I slutet av Nya rikets tid utbröt flera inbördeskrig, och riket föll så småningom sönder i mindre riken.

PTOLEMEISKA RIKET 305–30 F.KR.

På 300-talet f.Kr. erövrades Egypten av den makedonske härskaren Alexander den store. Efter hans död skapade en av hans generaler, Ptolemaios Soter, det ptolemeiska riket i Egypten, ett rike som även innefattade bland annat Syrien. Efter hand förlorade Egypten många av de erövrade områdena i västra Asien, och dessutom utbröt flera inbördeskrig. Den sista ptolemeiska härskaren var drottning Kleopatra VII. Romerska arméer erövrade Egypten 30 f.Kr.

Riken kring Eufrat och Tigris

Mesopotamien är ett gammalt namn på det bördiga området mellan floderna Eufrat och Tigris i nuvarande Irak. Namnet Mesopotamien kommer av det grekiska ordet Mesopotamiia, som betyder ’mellan floderna’.

I Mesopotamien började man odla grödor för flera tusen år sedan, och man byggde kanaler och dammar för att leda vatten från floderna till åkrarna. Där utvecklades under bronsåldern några av de första städerna och stora rikena.

Tegeltrappor som leder ner till en badanläggning i Mohenjo-Daro i Pakistan. Troligen gick människor dit för att rena sig i en religiös rit.

BABYLONIEN

Babylonien låg ungefär där Irak ligger i dag. Det var ett mäktigt rike under olika tidsperioder från cirka 2000 f.Kr. till 539 f.Kr.

Under den gammalbabyloniska tiden cirka 2000–1600 f.Kr. fanns det många små stadsstater. På 1700-talet f.Kr. skapade härskaren Hammurabi ett stort rike. Han är känd för att han införde en lag för hela landet. Han lät hugga in lagen på stora stenpelare som stod runt om i riket.

Under den nybabyloniska tiden 626–539 f.Kr. tog en furste från sydöstra Babylonien makten i hela riket. Hans son Nebukadnessar II var kung 604–562 f.Kr. och erövrade stora områden i grannländerna. Dessutom lät han uppföra många storslagna byggnadsverk i huvudstaden Babylon. År 539 f.Kr. erövrade perserna Babylonien.

Riken kring Indus

Under bronsåldern uppkom flera stora städer kring floden Indus i det område som i dag är Pakistan. Städerna fanns från cirka 2500 f.Kr. till cirka 1700 f.Kr. och kallas för Induskulturen eller Harappakulturen.

VÄLPLANERADE STÄDER

Arkeologer har grävt ut flera av städerna, bland annat Harappa och Mohenjo-Daro. Städerna var stora och välplanerade. De var byggda med regelbundna kvarter, vattenledningar och avlopp. Runt om i städerna fanns stora spannmålsmagasin. Invånarna använde ett avancerat system för vikt och mått, och de handlade med avlägsna riken. Utanför städerna fanns dammar och kanaler för att bevattna åkrarna med flodvatten.

Det verkar som om alla städerna gick under nästan samtidigt till följd av någon katastrof. Kanske var det en naturkatastrof, snabba klimatförändringar, en sjukdomsepidemi eller anfall från fiender. Forskarna vet inte vilket folk som bodde i städerna, och de har inte heller lyckats tyda skriften.

Riken kring Huang He

Det område som i dag är Kina bestod av flera små riken som låg i strid med varandra. Från cirka 1500 f.Kr. uppstod så småningom större

Kolossalhuvud av basalt (höjd cirka 2,4 meter, vikt cirka 20 ton) från La Venta i Mexiko. Den platta näsan och de neddragna mungiporna är karakteristiska drag i olmekisk konst.

Riken i Amerika

I Amerika var jordbruket utbrett från ungefär 2000 f.Kr. Människor odlade framför allt majs men även bönor, pumpa och sötpotatis. Vid den tiden grundades flera stora religiösa centrum med enorma pyramider och tempel, men det fanns inget stort, sammanhållet rike.

OLMEKER

Olmekerna var ett folk som levde i det område som i dag är sydöstra Mexiko, vid Mexikanska golfen. En del forskare anser att olmekernas kultur var den första högt utvecklade kulturen i Amerika. Olmekernas kultur uppstod kring 1200-talet f.Kr. och fanns kvar till 500-talet f.Kr. Några kända centrum är La Venta och Trez Zapotes. Olmekerna var skickliga på att odla majs och tillverka keramik. De är kända för sina monumentala byggnadsverk, till exempel höga plattformar med tempel och torg med stenhuvuden i kolossalformat.

SAMMANFATTNING

* Under yngre stenåldern började människor bli bofasta.

* Under bronsåldern på 3000-talet f.Kr. utvecklades städer och stadsstater i västra Asien och Egypten. Där samhällsorganisationen och kulturen var högt utvecklade talar forskarna om flodkulturer.

* I andra delar av världen uppstod högt utvecklade kulturer som inte var knutna till floder, bland annat olmekernas rike i dagens Mexiko.

* Den egyptiska kulturen vid Nilen styrdes av faraoner, som lät bygga pyramider och väldiga tempel. Egypten var periodvis en stormakt och dominerades vid andra tidpunkter av andra folk.

* Några av de första städerna utvecklades i Mesopotamien, ett ord som betyder ’mellan floderna’. Sumerer, assyrier och babylonier skapade mäktiga riken.

* Vid floden Indus i dagens Pakistan uppstod en flodkultur med stora och välplanerade städer. Vi vet inte så mycket om Induskulturen.

* Den kinesiska högkulturen uppstod vid floden Huang He. Kina enades till ett rike på 200-talet f.Kr. och var under lång tid ett kejsardöme med olika dynastier.

INSTUDERINGSFRÅGOR

1. Vad kännetecknade de tidiga befästa boplatserna under yngre stenåldern?

2. Var låg Çatal Hüyük och hur var staden uppbyggd?

3. Varför växte de första större städerna fram vid floder och vilka tidiga kulturer kallas för flodkulturer?

4. Vad kännetecknade en stadsstat?

5. Hur var samhället organiserat i det gamla riket i Egypten och vilken roll hade farao?

6. Vilka förändringar skedde under Mellersta riket i Egypten?

7. Vad kännetecknade Mesopotamiens tidiga stadsstater och vilken var Hammurabis mest kända reform?

8. Hur var Induskulturens städer organiserade?

9. Vilka reformer genomförde Shi Huangdi under Qindynastin i Kina?

10. Vilka var olmekerna och vad kännetecknade deras kultur?

ÖVNINGAR

Jämför flodkulturer

Under forntiden uppstod de första högkulturerna vid stora floder. Flodernas vatten gav förutsättningar för jordbruk, vilket ledde till bofast befolkning, växande städer och avancerade samhällen. Skriv en sammanfattande jämförelse i tabellform eller som en kort uppsats där du lyfter fram likheter och skillnader mellan dessa kulturer utifrån frågorna nedan.

1. Hur påverkade floderna jordbruk, samhällsorganisation och utveckling?

2. Vilken roll hade härskarna och hur styrdes samhället?

3. Vilka innovationer eller byggnadsverk utmärkte varje flodkultur?

4. Hur såg handel och resursutbyte ut?

Fundera över källor

Historisk kunskap bygger på arkeologiska fynd och skriftliga källor. Avsnittet tar upp flodkulturer som existerade för tusentals år sedan. Men hur säkra kan vi vara på vår kunskap om de tidiga civilisationerna? Fundera utifrån frågorna nedan.

1. Vilka typer av källor tror du kan ha använts för att ta fram den information du läst om i detta avsnitt?

2. Fundera över följande frågor:

a) Hur tillförlitliga är dessa källor?

b) Vilka begränsningar finns det med att använda arkeologiska fynd som källor?

c) Vad kan ha gått förlorat under tidens lopp?

d) Hur påverkas vår förståelse av historia av att vissa skriftliga källor endast skildrar de styrandes perspektiv?

3. Diskutera i grupp eller skriv en reflektion om hur historisk kunskap kan förändras när nya fynd görs eller när forskare tolkar material på olika sätt.

FÖRDJUPNING

Gravar berättar

Mycket av det forskarna vet om Egypten bygger på arkeologiska utgrävningar av gravar, särskilt gravkammare för härskarna. De gravarna fanns ofta längst inne i stora pyramider. De mest kända pyramiderna är de tre i Giza, uppkallade efter faraonerna Cheops, Chefren och Mykerinos.

Eftersom synliga gravmonument som pyramider lockade till sig gravplundrare lät Egyptens härskare senare bygga underjordiska klippgravar i en svårtillgänglig och välbevakad dalgång som fått namnet Konungarnas dal. Trots detta blev även de flesta gravarna här plundrade, men farao Tutankhamons grav från 1320-talet f.Kr. var nästan orörd när arkeologer hittade den 1922.

Den var full av allt från möbler, kläder och krukor för mat till praktfulla guldföremål.

Tutankhamons grav innehöll över 5 000 föremål, vilket fått många att spekulera över hur många föremål de större gravarna i Konungarnas dal i så fall innehållit. Det troliga svaret är: varken mer eller mindre. Skillnaden är att samma mängd föremål i det ena fallet stuvades tätt och i de övriga fallen mer utspritt i rummet.

Viktiga källor

Föremålen och målningar i gravarna är viktiga källor till både härskarnas liv och hur den egyptiska gudatron såg ut. Forskarna har också hittat texter i grav-

Bilden till vänster är från farao Tutankhamons gravkammare och visar hur Osiris (till vänster) välkomnar Tutankhamon till dödsriket. Den praktfulla graven från 1300-talet f.Kr. upptäcktes 1922. På bilden till höger tittar utgrävningsledaren Howard Carter (knäsittande), en egyptisk medarbetare och utgrävningens sponsor Lord Carnarvon (till höger) in i den öppnade gravkammaren.

arna. De så kallade pyramidtexterna, som höggs in gravkammarnas väggar, och sarkofagtexterna, som hittats på insidan av kistor, har troligen legat till grund för den så kallade Dödsboken Den skrevs ofta på papyrus och förvarades antingen i en speciell behållare i form av en gud eller tillsammans med mumien inne i kistan. Dödsboken var en samling texter med tillhörande bilder som skulle beskydda och hjälpa den döda i livet efter detta och på resan genom dödsriket. För egyptierna innebar döden nämligen inte en slutpunkt utan en början på ett liv bland gudar och förfäder som skulle vara i all evighet.

Liv efter döden

Den mest kända aspekten av det fornegyptiska gravskicket är mumierna, det vill säga människokroppar som bevarats genom balsamering. Denna process kunde ta flera månader och utfördes av specialister som hade detta som yrke. Metoderna kunde se väldigt olika ut. Oftast avlägsnades hjärnan. Det uttagna hjärtat balsamerades för sig och lades tillbaka i kroppen. Även de övriga inälvorna togs ut. De konserverades och förvarades i kärl. Kroppen torkades med natriumkarbonat. Därefter fylldes den med bland annat välluktande kryddor och lindades i linnebindor. Forntidens egyptier trodde inte på en tydlig uppdelning mellan kropp och själ. I kroppen fanns flera olika krafter som var både fysiska och icke-fysiska och som tillsammans utgjorde män-

niskans helhet. Om kroppen förintades kunde inte människan existera. Därför var balsameringen av kroppen, förvandlingen till mumie, förutsättningen för ett vidare liv efter döden.

Graven blev en bostad som var utrustad med allt som behövdes, från mat till möbler. Den var också en offerplats, där de levande kunde kommunicera med den döda. Man trodde att tillvaron efter döden på vissa sätt såg likadan ut som livet i den här världen. Till exempel kunde den döda röra sig utanför sin grav.

Osiris återuppstod

En av de viktigaste egyptiska gudarna var Osiris, som avbildades som en mumie med kunglig krona och spira och gudomligt hakskägg. Enligt en gammal tradition var Osiris en av

Egyptens första kungar. Han var en god konung och styrde tillsammans med sin fru Isis, som också var hans syster (något som var vanligt även bland mänskliga faraoner). Han dödades av sin bror Seth, som ville roffa åt sig kungamakten. Isis lyckades att åtminstone tillfälligt återuppväcka Osiris från de döda. Tillsammans fick de sonen Horus, som enligt vissa myter blev kung medan Osiris blev härskare över dödsriket.

Genom att Osiris dog och återuppstod blev han den mytologiska förebilden för alla människor som hoppades återuppstå till ett evigt liv bland gudar och förfäder.

Som härskare i dödsriket avgjorde han vem som skulle få evigt liv. Detta gick till så att den avlidnes hjärta vägdes på en särskild våg. Anubis var

den gud som ansvarade för själva vägningen. Han ansågs vara den som skapade balsameringen och han ledsagade de avlidnas själar till underjorden. Resultatet av vägningen antecknades av skrivkonstens gud Thoth.

Flera av de egyptiska gudarna avbildades med djurhuvuden: Horus som en falk, Anubis som en hund eller schakal och Thoth som en ibis eller ibland en babian.

Porträtt av de döda

Långt senare uppstod bruket med så kallade fayyum-porträtt. Detta var porträtt som målades på tyg eller en träskiva och som fästes ovanpå en mumies ansikte. De användes av grekisktalande invånare i den egyptiska staden Fayyum under de första århundradena e.Kr.

FUNDERA PÅ Är det rätt att gräva ut äldre gravar för att få historisk kunskap? Motivera ditt svar.

En text på papyrus ur Dödsboken från cirka 1075–975 f.Kr.

Denna bild av en ung kvinna är ett typiskt porträtt från Fayyum från cirka 100–300 e.Kr.

AVs NITT 3: T EKNIK , s K r I f T och VETEN s KAP

Under förhistorisk tid utvecklade människor en lång rad nya redskap och även vapen. De lärde sig att bygga hus och stora, monumentala byggnader. Vidare började de använda skrift och också

utveckla vetenskapligt arbete, exempelvis inom astronomi.

ORD OCH BEGREPP

Astrologi kallas läran om himlakropparnas påverkan på människors personlighet och deras framtid.

Astronomi är vetenskapen om himlakropparna och rymden.

Flinta är en bergart som är en blandning av två mineral, nämligen kalcedon och opal.

Geometri är den del av matematiken som handlar om figurers egenskaper.

Hieroglyfer är skrivtecken av bildkaraktär som användes i det forntida Egypten.

Inskrift är text som har ristats eller huggits in i något.

Kilskrift är skrift med kilformade skrivtecken som skapades av sumererna och användes i Mesopotamien under årtusendena före Kristi födelse.

Papyrus är ett material att skriva på som fått namn efter växten papyrus, som det tillverkades av.

Väggmålning i den egyptiske tjänstemannen Mennas grav i Thebe. I den övre delen ses egyptiska lantmätare som kartlägger åkrar med ett rep. I den nedre delen ses när åkrarna skördas och skrivare noterar skörden.

Redskap och metaller ger nya möjligheter

Under stenåldern använde människor framför allt redskap av sten. Många redskap var gjorda av bergarten flinta. Säkerligen användes även växtdelar och andra material, men de har förmultnat.

För att kunna förvara och transportera spannmål och olja behövdes stora och små förvaringskärl. Från början gjordes de av flätade växter, men med tiden började människor tillverka keramikkärl. Ett viktigt steg var när människor i Mesopotamien lärde sig att dreja keramik ungefär 3500 f.Kr.

I slutet av 3000-talet f.Kr. började människor i sydvästra Asien och kring östra Medelhavet använda brons. Brons var hållbarare än sten. Det var ganska hårt och det kunde gjutas till olika föremål. Brons var emellertid dyrt och ersatte därför inte sten när det gällde redskap. I stället använde hantverkarna brons främst till vapen och smycken, alltså föremål för de rika.

Järn var billigare och kunde användas till redskap och andra vardagsföremål men också till vapen.

Redskap gjorda av järn eller förstärkta med järn fick stor betydelse för utvecklingen av jordbruket och för människors vardagsarbete.

I västra Asien började människor framställa järn i större skala på 1400-talet f.Kr. Det var emellertid först på 900-talet f.Kr. som tillverkningstekniken hade utvecklats så mycket att järnföremål började spridas på allvar.

Drejning blev en viktig teknik för att kunna masstillverka keramik. Figuren visar en krukmakare som drejar en vas på ett hjul som snurras för hand. Den är från Egypten och är daterad till cirka 2500 f.Kr.

AVANCERAD BYGGNADSKONST MED ENKLA MASKINER

Från stenåldern och framåt byggde människor runt om i världen monumentala byggnader. Oftast hade byggnaderna en religiös funktion Pyramiden var en vanlig byggnadsform. På många platser utgjorde pyramiden basen för ett tempel som fanns högst upp. I Egypten fanns gravar för kungar och drottningar inne i pyramiderna.

Människor reste de här enorma byggnaderna med mycket arbetskraft och enkla redskap. Ofta utnyttjade de bara så kallade enkla maskiner: hävstången, hjulet, blocket, det lutande planet (rampen), kilen och skruven. Med hjälp av kilen kunde de exempelvis bryta loss stora, tunga stenblock i stenbrott och sedan släpa dem till toppen av en byggnad på det lutande planet. Med hävstången kunde de till slut lyfta stenblocken på plats.

I flera av de tidiga amerikanska kulturerna byggde man höga pyramider, troligen med någon religiös funktion. Här syns Solpyramiden i den aztekiska staden Teotihuacán.

Egyptiska hieroglyfer från 1900-talet f.Kr. i ett kapell i Karnak.

är en önskan om ett långt och lyckligt liv.

Skrift utvecklas

Under bronsåldern utvecklades skriften. Den första skriften var en enkel bildskrift där varje tecken avbildade en konkret företeelse, till exempel ”berg”. Efter hand blev tecknen mer stiliserade och kunde även beskriva abstrakta begrepp, till exempel ”gripa”. Skriften uppkom i Mesopotamien omkring 3200 f.Kr. Man skrev då på fuktiga lertavlor och gjorde markeringar med en trekantig kil. Skriften kallas därför kilskrift . Den användes under lång tid och i många områden i västra Asien.

Arkeologer har också funnit mängder av lertavlor med ekonomiska redogörelser för till exempel lager och skatter. De har även hittat kalendrar, mätningar av vattenflöden och så vidare, vilket ger en bra bild av jordbruket.

I Egypten utvecklades en bildskrift med hieroglyfer omkring 3000 f.Kr. Man skrev då på papyrus, det vill säga växter som hade pressats ihop till långa ark. De äldsta fynden av kinesisk skrift är från 1300-talet f.Kr. I Kina utvecklades papper kring år 100 e.Kr. Man gjorde papperet

Tidiga kinesiska skrivtecken på ett så kallat orakelben, en bit sköldpaddsskal eller djurben med inskriptioner.

Texten

Hammurabis stele. Stelen är en stor svart sten som är mer än två meter hög, och på stenen har texten till Hammurabis lag huggits in. Hammurabi står till vänster inför solguden Shamash, den högste domaren.

av uppblött lump som man spände upp på silkestrådar i en träram. Lump var begagnade, rivna tygbitar. Kunskaperna om papper spreds till centrala Asien på 700-talet med kinesiska krigsfångar, men kunskaperna kom inte till Europa förrän på 1200-talet.

ALFABET

I de tidigaste formerna av skrift motsvarade varje tecken ett ord eller en stavelse. Efter hand utvecklades alfabet med konsonanter där varje tecken motsvarade ett stavelseljud – en konsonant eller en konsonantkombination. På så vis kunde man bygga ihop ett ord av flera tecken. Däremot fanns det inga tecken för vokaler utan läsaren fick själv räkna ut vilka vokalljud som behövdes. De tidigaste alfabeten utvecklades i västra Asien på 1000-talet f.Kr. Ett exempel är det feniciska alfabetet som växte fram i Fenicien vid medelhavskusten kring 1700 f.Kr. Det spreds till grekerna kring 900 f.Kr. Grekerna förnyade alfabetet genom att omvandla vissa tecken till tecken för vokalljud.

KOMMUNIKATION OCH KONTROLL

Det var bara särskilda skrivare som kunde använda kilskrift. Skrivarna fick därför mycket makt och bildade en inflytelserik klass i samhället. En klyfta uppstod mellan de få personer som var skrivkunniga och alla andra som inte kunde skriva. Detta bidrog till en uppdelning av invånarna i olika grupper och med olika högt anseende. Andra grupper, som specialiserade hantverkare, var också inflytelserika, men de befann sig inte lika högt upp i hierarkin som skrivarna.

Skrivarna skrev framför allt om ekonomiska förhållanden, till exempel hur mycket skatt i form av spannmål som hade levererats till härskarnas centrala lager. De kunde också skriva om privata ekonomiska frågor och exempelvis notera hur mycket en person var skyldig en annan och när skulden skulle betalas.

Skrivarnas ekonomiska register gav härskarna möjlighet att effektivt driva in skatt och dessutom planera för lite längre perioder och förbereda landet för eventuella krig och naturkatastrofer. Dessutom fick de god kontroll över invånarna i landet. Härskarna kunde också sprida lagar och påbud med skrift. De lät bland annat sätta upp stelar runt om i riket med olika lagtexter.

Skriften fick stor betydelse när stadsstater och större riken växte fram – med skriften kunde härskaren både kommunicera med invånarna och kontrollera och styra.

Vetenskapliga studier tar form

För att kunna bygga avancerade bevattningsanläggningar och monumentala byggnadsverk utvecklade man enkla vetenskapliga metoder i flodkulturerna, särskilt i nybabyloniska riket på 600-talet och 500talet f.Kr. och i Egypten.

De årliga översvämningarna vid floderna gjorde att markeringar och avgränsningar för åkrarna ofta förstördes och att marken måste mätas upp igen varje år. För detta utvecklade egypter och babylonier kunskaper inom geometri. Begreppet kommer av de grekiska orden geo (’jord’) och metria (’mätning’). Det var också viktigt att veta när årstiderna började och slutade och beräkna när översvämningarna skulle börja. För detta skapade man kalendrar och tabeller. Att använda enkla maskiner för att bygga krävde dessutom avancerad räknekonst.

Babylonierna skapade en lång rad praktiska räknetabeller, exempelvis multiplikationstabeller. Deras räknesystem var ett sexagesimalsystem, det vill säga det hade basen 60. Vårt nutida räknesystem är ett decimalsystem där basen är 10, men det finns fortfarande kvar rester av det babyloniska systemet: exempelvis är en timme indelad i 60 minuter och en minut i 60 sekunder. Och en cirkel består av 360 grader. Egypterna använde ett eget decimalsystem.

När babylonierna byggde upp sina räknetabeller och kalendrar utgick de från astronomiska observationer av hur himlakropparna rörde sig och hur stjärnhimlen förändrades. Skrivare och präster i templen gjorde observationerna och sammanställde dem i långa listor. De kunde sedan beräkna bland annat när månförmörkelser skulle inträffa. Babylonierna ville framför allt beskriva allt de såg men försökte inte förklara varför eller hur olika saker hände, till exempel varför det blev månförmörkelser. Deras omfattande beskrivningar och listor fick emellertid stor betydelse för grekiska vetenskapsmän när de under antiken skapade teorier som skulle förklara hur naturen fungerar.

ASTROLOGI

Babyloniernas astronomiska studier var nära knutna till astrologi, det vill säga föreställningen att himlakropparna påverkar människors liv. De betraktade himlakropparna som gudar som styrde såväl samhällets som enskilda människors liv. Att studera stjärnhimlen hade därför direkt betydelse för relationen till gudarna och därmed för det dagliga livet. I alla förhistoriska samhällen ansåg människor att deras liv och hela världens liv ytterst styrdes av gudar och andra övernaturliga väsen.

Soluret uppfanns av babylonierna omkring 1500 f.Kr. Här ses ett antikt solur i sten från Mada'in Saleh i Saudiarabien från 100-talet f.Kr. I den konkava skålen visas tiden med hjälp av elva timstreck och skuggan från en visare.

Bild från Egypten som illustrerar en myt om hur världen skapades. Urguden Atum födde tvillingbarnen Shu och Tefnut. De fick i sin tur barnen Nut och Geb. Shu ställde sig på Geb och höll upp Nut, som spände sin kropp i en båge över Geb. Därmed skapades jorden, luften och himlen.

Gudarna kunde gripa in och påverka det som hände och både hjälpa och straffa. Människor dyrkade ofta fruktbarhetsgudar som de hoppades skulle ge god skörd.

Ofta ansågs en gud vara beskyddare för en viss stad, och härskarna och prästerna i den staden var företrädare för stadsguden. Marduk var till exempel Babylons stadsgud. På många platser uppfattade invånarna kungen som son till en gud. Till exempel betraktades den egyptiske farao som solgudens son

Förhistoriska berättelser om gudar och hjältar

Berättelser om gudar och hjältar kan vara källor eftersom de säger mycket om hur människor såg på världen. För det mesta berättade man historierna för varandra under lång tid innan de så småningom skrevs ner. Här är några exempel från västra Asien och Egypten. Gilgamesheposet handlar om den sumeriske fursten Gilgamesh i staden Uruk. Han är med om många äventyr, och möter också flera gudar. Den text som är bevarad är skriven på tolv lertavlor med kilskrift på babyloniska.

Enuma elish är en berättelse från Babylonien. Den handlar om hur gudarna

skapade världen och hur guden Marduk blev härskare över alla andra gudar i Mesopotamien.

Dödsboken är texter som användes i Egypten när en person begravdes. De innehöll böner, anvisningar och magiska ramsor som skulle hjälpa personen att vandra genom dödsriket och möta gudarna där. Texterna är skrivna på papyrus som har bevarats. Moseböckerna i Bibeln beskriver bland annat hur Gud skapade världen och sedan ingrep på flera sätt för att både skydda och straffa sitt folk israeliterna.

SAMMANFATTNING

* Nya tekniker och material gjorde att människor kunde tillverka viktiga vardagsföremål, till exempel keramikkrukor för att förvara mat.

* De utvecklade också enkla maskiner som hävstången. Med dem kunde de bygga enorma byggnadsverk.

* Skriften utvecklades i Mesopotamien cirka 3200 f.Kr. Skriftliga källor har sedan dess varit ett viktigt källmaterial.

* Vetenskapliga metoder byggda på observationer började ta form i det nybabyloniska riket på 600-talet f.Kr.

* Forntidens astronomiska studier var nära knutna till astrologi, det vill säga tron att himlakropparna påverkar människors liv.

INSTUDERINGSFRÅGOR

1. Vilka två metaller blev viktiga i de tidiga kulturerna och vad tillverkades med dem?

2. Pyramiden var en vanlig byggnadsform. Vad hade den för funktion i dessa kulturer?

3. Hur skilde sig de tidigaste formerna av skrift från alfabetiska system?

4. Vilken viktig förändring gjorde grekerna i det feniciska alfabetet?

5. Vad gjorde skrivarna?

6. Vilka spår av det babyloniska räknesystemet finns kvar i dagens matematiska system?

7. Hur var babyloniernas astronomiska studier kopplade till deras religiösa föreställningar?

8. Hur var relationen mellan religion och politisk makt i forntida samhällen?

ÖVNINGAR

Skriftspråk

Under förhistorisk tid användes skrift främst för att registrera skatter, handel och religiösa texter. De första skriftsystemen, som kilskrift och hieroglyfer, krävde specialutbildade skrivare. Med tiden utvecklades enklare skriftsystem som alfabetet, vilket gjorde det möjligt för fler människor att läsa och skriva. Undersök skriftspråket då och nu utifrån frågorna nedan.

1. Välj ett förhistoriskt skriftsystem och beskriv hur det fungerade och vad det användes till.

2. Jämför detta skriftsystem med dagens sätt att skriva. Vilka likheter och skillnader finns?

3. Hur har teknik förändrat skrift och kommunikation? Ge exempel från historien och i dag.

FÖRDJUPNING

Att tyda skrift

Skrifter av olika slag hör till de viktigaste historiska källorna. Förekomsten av skriftliga källor är skiljelinjen mellan det vi kallar historisk respektive förhistorisk tid. Om det saknas texter är vi hänvisade till andra källor, till exempel föremål och andra arkeologiska fynd. Dessa kan säga mycket om gångna tider men ofta måste vi tolka materialet, med risk för att tolkningen blir felaktig. Detta gäller i och för sig också skriftliga källor. Ibland ger de arkeologiska fynden ingen hjälp alls när vi söker svaren på historiska gåtor. Om det då saknas skriftliga källor får vi acceptera att vi aldrig kommer att kunna få svaret på våra frågor i just det fallet.

Det är därför lätt att föreställa sig hur frustrerande det är för historikerna om det finns skriftliga källor bevarade men att ingen kan tyda dem. Det kan antingen bero på att texten är skriven på ett utdött språk som ingen längre förstår eller på att vi inte kan tyda själva skriften. Det kan såklart också vara en kombination av de båda.

Fornegyptisk bildskrift

Det mest kända exemplet på när någon lyckats knäcka koden till ett skriftspråk som tidigare inte kunde tydas är den fornegyptiska bildskriften, som vi kallar hieroglyfer. Ordet hieroglyf kommer av de grekiska orden för helig och inristad. De forna egypterna trodde att skriftens tecken var uppfunna av visdomsguden Thoth och de betraktades som heliga. Hieroglyferna är en sorts piktografisk skrift. Ett piktogram är alltså

Rosettestenen med skrift från 196 f.Kr. Skriften är på både grekiska med grekiska bokstäver och egyptiska med hieroglyfer och demotisk skrift.

ett bildtecken som ursprungligen kan ha avsetts som en avbildning av det betecknade föremålet eller begreppet.

De äldsta hieroglyfer som hittats är ungefär 5 000 år gamla. Skriftspråket användes fram till 300 talet e.Kr. och glömdes sedan bort. Det var inte förrän på 1800-talet som människor åter kunde förstå hieroglyfer. Detta blev möjligt tack vare den så kallade

Rosettestenen, som hittades 1799 av franska officerare vid den egyptiska staden Rosetta (som heter Rashid på arabiska). Det är en stor stenplatta med en inskrift från 196 f.Kr. Texten är skriven dels på grekiska med grekiska bokstäver, dels på egyptiska med både hieroglyfer och demotisk skrift, som är en senare variant av hierogly ferna.