Årsskrift 2019

Murmestare Embetet i Stockholm Årsskrift 2019

MURMESTARE EMBETET I STOCKHOLM www.murmestare.se

533:e ARBETSÅRET 2019

MURMESTARE EMBETET I STOCKHOLM _____________________________

Årsskrift 2019 med matrikel

533:e arbetsåret

© Murmestare Embetet i Stockholm, 2020 ISSN 1402-8107 Årsskriftsredaktör: Peggy Häggqvist Produktion och tryck: BrandFactory – 70843

INNEHÅLL Förord . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4 Styrelse. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7 Mästare. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8 Årsberättelse 2019 Av Embetets skrivare . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9 Stockholm – en av Europas snabbast växande regioner. . . . . . . . . . . . . . . . . . . 13 Av Kristin Andersson En tidsresa i Svenska Pommern. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 17 Av Elisabeth Martin Skrået som överlevde . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 21 Av Per Kallstenius Johan Ahlström – Byggmästaren från Ladugårdslandet. . . . . . . . . . . . . . . . . . . 31 Av Andreas Pemer Kulturhantverksstipendiet 2020 Fem stipendiater för kulturbyggnadsvård. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 112 Av Roger Blomqvist Årets ”Mästerstycken” . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 116

FÖRORD Murmestare Embetets årsskrift med matrikel för år 2019, det 533:e verksamhetsåret efter stadfästelsen av Embetets första kända skrå, framlägges härmed.

I Embetets stadgar fastställs i första kapitlet § 1 att Embetets ändamål bland annat är: ”Att slå vakt om och sprida kännedom om byggnadsyrkets historia och tra­ ditioner samt att från senare tid insamla och bevara upplevelser och erfaren­ heter som inte i annan form väntas bliva sparade åt eftervärlden.”

Johan Ahlström Embetets ålderman 1881 – 1904 (som porträtteras i årets årsskrift) påvisade Embetets betydelse som bevarare av den stockholmska byggnadshistorien. Han föreslog själv i ett brev till Embetet 1904 att: ”ett arkiv upprättas och eventuellt ett bibliotek dit Ämbetets samtliga handlingar, bref, mästerstycken och ritningar samlas. Det kan anses såsom alldeles sä­ kert, att en dylik samling skall i framtiden blifva af stor kulturhistorisk bety­ delse, i synnerhet om, såsom man väl får antaga såsom själfklart, icke blott den yngre generationen af Ämbetsmän, utan äfven kommande generationer skola vidmakthålla och förkofra det arf från gångna tider, som på detta sätt till dem öfverlämnas”.

Genom att i sin årsskrift dokumentera såväl historiska händelser som dagsaktuella företeelser inom byggbranschen i Stockholm fullgör Embetet ett av sina stadgeenliga ändamål.

Embetets årsskrift har utkommit sedan 1961.

2019-års skrift: Embetets verksamhet 2019 Embetets skrivare Lars Ihse redogör för den verksamhet som bedrivits inom Embetet under 2019, det 533:e verksamhetsåret.

Byggåret 2019 Kristin Andersson, VD på Stockholms Byggmästareförening, ger ett sammandrag av de viktigaste händelserna på den Stockholmska byggmarknaden under 2019. Stockholm – en av Europas snabbast växande regioner, Byggföretagen - nytt namn på Sveriges Byggindustrier med vilka Stockholms BF tecknat nytt 4

samarbetsavtal, Byggbranschens Utbildningscenter och säkerhetspark samt utdelningen av Årets ROT-pris är de ämnen Kristin Andersson berör.

En tidsresa i Svenska Pommern Embetets lådföreståndare Elisabeth Martin redogör för styrelsens studieresa till Svenska Pommern hösten 2019. En resa vars syfte var att knyta kontakter med tyska motsvarigheter till Murmestare Embetet och försöka spåra de influenser som påverkade byggandet i Stockholm under den tid som Mecklenburg Vorpommern var i svensk ägo. De orter som styrelsen besökte var Wismar, Stralsund och Greifswald.

Skrået som överlevde Ämbetsbrodern och tidigare stadsarkitekten i Stockholm Per Kallstenius besvarar under rubriken ”Skrået som överlevde” frågan: ”Hur kunde Murme­ stare Embetet överleva det stormangrepp som näringsfrihetens lagstiftning riktade mot den gamla skråorganisationen”.

Per Kallstenius berättar om att byggmästaren Johan Ahlström antogs 1862 som ledamot av Embetet och att det blev han som skulle ge Embetet en pånyttfödelse och anknyta till dess äldsta traditioner. Ahlström blev drivande i bevarandet av Embetet och han insåg också betydelsen av att Embetet för sin fortlevnad fick en stadigvarande hemvist i form av ett eget Stamhus.

Byggmästaren från Ladugårdslandet Den stora betydelse för Embetets överlevnad som åldermannen Johan Ahlström fick gav Embetet anledning att uppdra åt Andreas Pemer att närmare utforska och redogöra för Ahlströms gärning och hans påverkan på omdaningen och byggandet av Stockholm under det sena 1800-talet. Bördig från Ladugårdslandet blev det denna stadsdel och dess utveckling som Johan Ahlström ägnade mycket av sin energi och kraft åt när det förvandlades till Östermalm. Ett porträtt av en bygg- och murmästare som hade stor inverkan på stadens planering och dess genomförande.

Kulturhantverksstipendiet Roger Blomqvist lämnar en rapport från utseendet av stipendiater för 2020års Kulturhantverksstipendium. Bakom stipendiet står Reinhold Gustafs5

sons Stiftelse som administreras av Murmestare Embetet i Stockholm, SPEF, Branschföreningen för murat och putsat byggande, Statens fastighetsverk, Hantverkslaboratoriet, Stadsholmen AB och Svenska kyrkan.

För 2020 har stipendiet tilldelats fem hantverkare inom murning och putsning alla från Mellansverige. Årets mästerstycken Årsskriften avslutas med Årets mästerstycken vilka utgör exempel på de aktiva embetsbrödernas verksamhet. Här visas exempel på vad Embetets ledamöter har under uppförande eller projektering 2019 och som utgör deras bidrag till stadens förnyande och förskönande Jerker Wallin Årsskriftsansvarig Årsskriftskommitté: Lennart S. Ericsson, Per Kallstenius, Jan Kruhsberg och Jerker Wallin Årsskriftsredaktör: Peggy Häggqvist

6

STYRELSE 2019 ÅLDERMÄN CARL-GUSTAV STÅHLBERG Ålderman JOHAN SKOGLUND Andre ålderman

BISITTARE SVANTE HAGMAN JAN HENRIKSSON LARS IHSE Skrivare ANDERS LARSSON Gärdeman och stamhusvärd ELISABETH MARTIN Lådföreståndare

FÖRUT ÅLDERMAN SVEN-HARRY KARLSSON LENNART G. ERICSON LENNART S. ERICSSON

REVISORER Ordinarie MAGNUS KEY ANDERS BODIN Suppleant RISTJAN RÄNK

STAMHUSET von der Lindeska huset Västerlånggatan 68, Stockholm www.murmestare.se 7

MÄSTARE Nr

Namn

Karlsson Sven-Harry............ 8/12 1931 Lund.............................. 1976 Ericson Lennart G................ 23/11 1938 Häverö........................... 1983 Ericsson Lennart S............... 28/10 1940 Stockholm..................... 1984 Zetterberg Lars..................... 17/1 1933 Stockholm..................... 1985 Håkansson Lars Ove............ 30/4 1937 Lund.............................. 1985 Wallin Jerker........................ 29/4 1936 Stockholm..................... 1985 Sundvall Bengt..................... 21/6 1947 Stockholm..................... 1989 Eriksson Torsten.................. 17/9 1938 Uppsala......................... 1990 Ihse Lars............................... 10/4 1945 Ystad............................. 1991 Key Magnus......................... 19/2 1944 Stockholm..................... 1992 Hanson Erik......................... 15/5 1951 Stockholm..................... 1992 Wränghede Stefan................ 20/11 1942 Stockholm..................... 1993 Jeppsson Jan......................... 18/9 1935 Vollsjö........................... 1993 Rygh Sten-Åke..................... 19/7 1943 Stockholm..................... 1995 Brännvall Göte..................... 28/5 1946 Överkalix...................... 1997 Larsson Anders.................... 4/12 1952 Stockholm..................... 1999 Bodin Anders....................... 16/11 1947 Stockholm..................... 1999 Henriksson Jan..................... 27/9 1960 Norrköping.................... 2002 Ränk Ristjan......................... 27/1 1940 Tartu.............................. 2002 Ståhlberg Carl-Gustav.......... 20/2 1951 Bälinge.......................... 2002 Skoglund Johan ...................

9/4 1962 Uppsala ........................ 2005 Schönning Eje...................... 9/10 1940 Solna ............................ 2006 Olsson Arne......................... 24/4 1951 Sollefteå........................ 2006 Kruhsberg Jan...................... 31/7 1946 Stockholm..................... 2006 Hagman Svante ................... 3/5 1961 Nacka............................ 2008 Hanson Nils......................... 10/7 1956 Stockholm..................... 2008 Kallstenius Per..................... 9/6 1944 Karlskoga...................... 2011 Wallin Jesper........................ 30/1 1965 Stockholm..................... 2011 Martin Elisabeth................... 6/5 1953 Huskvarna..................... 2013 Drakes Anders...................... 11/12 1951 Stockholm..................... 2013 Frumerie Anette................... 16/11 1968 Tyresö............................ 2016 Arfvén Anders...................... 14/5 1962 Kilafors......................... 2016

8

279 285 287 289 290 291 293 294 295 296 297 298 299 300 302 303 304 307 308 309 310 311 312 313 314 315 316 317 318 319 320 321

Född

Födelseort

Inträdesår

2019 av Embetets skrivare Styrelsen för Murmestare Embetet i Stockholm får härmed avge sin berättelse över Embetets verksamhet under 2019, det 533:a verksamhetsåret efter stadfästandet av Embetets först kända skrå år 1487. Embetet räknar sin ålder från detta år. Embetet firade således sina fullbordade 525 år 2012. Även styrelsen i Reinhold Gustafssons stiftelse avger nedan sin årsberättelse.

Bland det som hänt i Embetet under året märks särskilt: • Akifa har framgångsrikt fortsatt arbetet som förvaltare av stamhuset.

Sedvanlig planerat underhåll har utförts.

• Inga nya ledamöter har invalts.

• Reinhold Gustafssons stiftelses styrelse har fortsatt samarbetet med SPEF, Statens fastighetsverk och Hantverkslaboratoriet samt i samband därmed utdelat kulturhantverksstipendier från stiftelsen. Avsiktsförklaringen om samarbete har nu förlängts.

• Reinhold Gustafssons stiftelse har tillsammans med Hantverkslaboratoriet tagit fram underlag för en kurs i ”Murat byggande”.

• Embetets har säkerställt medgivande från samtliga bröder enligt reglerna i GDPR. • Bland aktiviteterna kan följande noteras: • Sedvanlig ”bandyträff” på Zinkensdamm anordnades av Jan Henriksson den 9 januari.

• Embetsbrödernas studiebesök med respektive har ägt rum på National­ museum den 21 februari. Avslutades med buffé i Embetets lokaler.

• Open house med visning av Embetets lokaler anordnades den 5 oktober.

• Studieresa till Stralsund med omnejd genomfördes av styrelsen den 10-12 oktober. Redogörelse för resan lämnades till bröderna vid Luciasammankomsten.

• Gemensam träff för bröderna på Ardbeg i Embetets fastighet anordnades den 21 november.

• Smoking som klädsel på årssammankomsten och vårdad fritidsklädsel 9

vid vårsammankomsten har fallit väl ut och kommer fortsättningsvis att gälla som klädkod.

• Styrelsen har utarbetat ett förslag till revidering av Embetets stadgar.

• Nya regler för användning av Embetets lokaler har antagits.

• Filmprojektet har fortsatt med bröderna i åldersordning.

Sammankomster Embetet höll årsstämma den 19 mars och höstsammankomst den 15 oktober.

Sammankomster har därutöver hållits den 29 januari, 4 juni och 10 december.

Under utflykten vid vårsammankomsten den 4 juni färdades bröderna med buss till Boda brygga. Elegant klädda i fritidskläder företog bröderna därefter en uppskattad färd med taxibåt till Lennart S Ericssons sommarställe på Stora Furuholmen. Placerade utomhus vid långbord följde sedan god mat och trevligt samkväm. Övriga sammankomster hölls i stamhuset.

Embetsbrodern Magnus Key, förre detta mångårig vice VD i JM, var föredragshållare vid vintersammankomsten den 29 januari. Han höll ett mycket intressant föredrag under rubriken ”Byggbranschen i ett föränderligt sam­ hälle”, där han tog upp viktiga saker som hänt i såväl hans privat- som yrkesliv. Särskilt uppehöll han sig kring de stora förändringar i förutsättningarna för bostadsbyggandet som skett under hans aktiva tid.

Vid årssammankomsten den 19 mars talade stadsbyggnadsborgarrådet i Stockholms stad, Joakim Larsson, om problem och glädjeämnen vid stadsförnyelse i Stockholm under rubriken ”Balansen mellan kontinuitet och nyskapande”.

Embetsbrodern Per Kallstenius höll vid höstsammankomsten den 15 oktober ett initierat och stimulerande föredrag om skråväsendet och den efterföljande näringsfriheten under rubriken ”Skrået som överlevde”. Han uppehöll sig särskilt kring Embetets historia insatt i sitt sammanhang.

Vid luciasammankomsten den 10 december underhöll i sedvanlig och uppskattad ordning Birgitta Skoglund och hennes elever med lucia- och julsånger i renässanssalen.

Embetets Styrelsesammanträden Embetets styrelse har sammanträtt den 15 januari, 5 mars, 19 mars (konsti10

tuerande), 14 maj, 1 oktober och 26 november; d v s 6 gånger. Därutöver hölls ett styrelsesammanträde den 29 augusti på Anders Larssons lantställe på Bergholmen i samband med att strategifrågor diskuterades i friare former.

Styrelsen har vid sina sammanträden behandlat frågor angående stamhusets skötsel, underhåll och förvaltning samt även hanterat aktuella hyresgästfrågor.

Vid varje styrelsemöte har styrelsen, med lådföreståndaren som föredragande, gjort en genomgång och uppföljning av Embetets ekonomi. Embetets ekonomi har utvecklats i enlighet med den av styrelsen antagna årsbudgeten.

Omplacering av Embetets likvida medel har skett för att få bättre avkastning och insättarskydd.

Filmprojektet för att dokumentera brödernas livsverk mm har framgångsrikt fortsatt under året. Ett stort antal av ledamöterna har blivit dokumenterade och ytterligare några står på tur i åldersordning.

Styrelsen har förberett Embetets sammankomster och arbetat fram programinnehållet vid dessa.

Nya idéer till stödjande verksamheter i enlighet med ändamålsparagraferna har fortlöpande diskuterats.

Styrelsen har även fortlöpande följt arbetet i styrelsen för Reinhold Gustafssons Stiftelse.

Styrelsesammanträden i Reinhold Gustafssons Stiftelse Styrelsen i Reinhold Gustafssons stiftelse har under året haft möten den 29 januari, 4 mars, 19 mars (konstituerande), 20 maj, 7 oktober och 2 december, d v s 6 gånger. Därutöver hölls ett extra styrelsemöte hos Jan Kruhsberg på Haneberg den 30 augusti i samband med strategidiskussioner.

Styrelsens arbete under året har varit särskilt inriktat på att fortsätta samarbetet med SPEF, Statens fastighetsverk samt Hantverkslaboratoriet för att tillsammans kompetensutveckla yrkesarbetare i murning och stenarbete vid renovering av gamla byggnader. Ett ”letter of intent” om samarbete att gälla under tre år fanns tecknat sedan tidigare och löpte ut vid årsskiftet 20182019. Detta har under året förlängts att gälla ytterligare tre år.

Till samarbetet är nu även Svenska kyrkan och Stadsholmen anslutet och flera stipendiater har under året antagits för vidareutbildning vid renoveringen av kulturbyggnader.

11

Kontakterna har fortsatt med projektet ”Sverige bygger nytt”.

Kursen i ”Murat byggande” har framtagits i samarbete med Hantverkslaboratoriet.

Nya idéer till stipendier har fortlöpande diskuterats.

Ekonomin i stiftelsen är, som framgår av årsredovisningen, fortsatt god och stiftelsens placeringar genomgås vid varje styrelsesammanträde.

Stamhuset Förvaltningen av stamhuset har under året gått planenligt och inga större oförutsedda händelser har inträffat. Förhållandet till hyresgästerna är gott och fastighetsekonomin god. Underhåll har utförts i normal utsträckning.

Embetets Årsskrift Årsskriftskommittén, Jerker Wallin, Jan Kruhsberg, Lennart S Ericsson och Per Kallstenius, har varit ansvariga för framtagandet av Embetets årsskrift för år 2018. Årsskriften som har ett både historiskt och nutida innehåll har rönt ett mycket gott mottagande.

Embetsbröder Embetsbrödernas antal var vid årets ingång 32 st. Under året har inga ledamöter avlidit och inga nya embetsbröder intagits, varför embetsbrödernas antal således vid årets slut var oförändrat.

Embetets Ekonomi Som framgår av årsredovisningen för år 2019 är Embetets ekonomi fortsatt god.

Stockholm 2020-02-12 Lars Ihse Skrivare

12

Stockholm – en av Europas snabbast växande regioner Av Kristin Andersson, VD Stockholms Byggmästareförening

Stockholmsregionen är en av de regioner som växer snabbast i Europa och är en tillväxtmotor för hela Sverige. Regionen har idag drygt 2,3 miljoner invånare och befolkningen väntas öka till 2,8 miljoner 2030 och 3,4 miljoner 2050.

För att Stockholm ska fortsätta att växa och utvecklas krävs det en god tillgång på bostäder, ett bra utbildningssystem, en arbetsmarknad i tillväxt samt en dimensionerad infrastruktur som möjliggör en fungerande tillvaro. Dessvärre skymtades en nedgång i konjunkturen under det gångna året och det har börjat synas i statistiken.

Antalet påbörjade bostadsrätter minskade med 33 procent under 2018 jämfört med 2017 som en konsekvens av de kreditrestriktioner i form av bolånetak och amorteringskrav som infördes i mars 2018. En preliminär prognos visar att andelen påbörjade bostäder minskade med 4 procent under det gånga året, vilket innebär att bostadsbyggandet är nere på 2013 års nivå.

Byggandet av bostadsrätter har ökat bland kommunerna utanför Stockholms stad jämfört med förra året medan takten var fortsatt mycket låg i Stockholms stad. Botkyrka, Salem, Tyresö, Sundbyberg, Solna och Norrtälje går mot strömmen med fler byggstarter i år jämfört med i fjol men bland övriga kommuner har byggtakten minskat under 2019. Kommunerna Ekerö, Danderyd och Vaxholm har inte påbörjat några nybyggen varken under årets eller förra årets första sexmånadersperiod. Det som dock oroar är att andelen beviljade bygglov har minskat med 22 procent jämfört med 2018.

Nedgången i bostadsbyggandet har under året inte återspeglats i de inve­ steringar i anläggningar, offentliga lokaler och infrastruktursatsningar som har fortsatt i samma höga takt som tidigare.

13

Som ett exempel av de infrastruktursatsningar som är på gång kan nämnas att det första spadtaget togs för den nya Gula tunnelbanelinjen vars del Odenplan-Arenastaden ska vara i drift till 2024.

Nytt namn på Sveriges Byggindustrier Sveriges Byggindustrier har bytt namn till Byggföretagen och gjort om sin grafiska profil och varumärke i samband med namnbytet. I samband med namnbytet lanserades Arbetsgivarguiden som är ett digitalt hjälpmedel för medlemmarna där de kan hitta hjälp och stöd under dygnets alla timmar.

Parallellt med digitalt stöd för hjälp till självhjälp har den bemannade rådgivningen utökats att inte bara hjälpa till med arbetsrättsliga frågor utan även med entreprenadjuridik samt arbetsmiljö.

Byggbranschens säkerhetspark Under hösten invigdes Byggbranschens säkerhetspark vid Arlanda. Säkerhetsparken drivs som en ekonomisk förening, där medlemmarna beslutar om inriktning, utveckling och framtid och Byggföretagen har en ledande roll.

Säkerhetsparken är en fysisk träningsanläggning där människor som arbetar i byggbranschen ges möjlighet att i grupp praktisera säkerhet och reflektera kring beteende och attityder. Genom utbildning ökar förståelsen för hur beteenden påverkar de beslut som fattas på arbetsplatsen individuellt och i grupp. Utbildningarna skräddarsys utifrån beställarens behov och önskemål och handledare är bland annat arbetsmiljörådgivarna inom Byggföretagen.

Säkerhetsparken ligger på Kolstavägen 16 vid Arlanda flygplats.

Byggbranschens säkerhetspark, Arlanda.

14

Nytt samarbetsavtal mellan Stockholms Byggmästareförening och Sveriges Byggindustrier Vid Byggmästareföreningens årsmöte beslutade medlemmarna att teckna ett nytt samarbetsavtal med Sveriges Byggindustrier (Byggföretagen) samt att överlåtelse av kursverksamheten, verksamhetsledningssystemet BF9K, entreprenadjuridiken samt de administrativa resurserna. Branschutskottens verksamhet bedrivs även fortsättningsvis i Stockholms Byggmästareförening regi tillsammans med projekt som Fair Play bygg, Centrum för Byggeffektivitet och Samhällsbyggnadslänken.

Byggbranschens Utbildningscenter Den 1 september lanserades Byggbranschens Utbildningscenter som ett resultat av samverkansavtalet mellan Stockholms Byggmästareföreningens och Bygg­­ företagen. Byggbranschens Utbildningscenterbestår av de båda organisa­ tionernas kurs- och utbildningsverksamhet och verksamheten i Stockholm bedrivs från Wennerbergsgatan.

130-års kalas Den 17 juni firade Stockholms Byggmästareförening 130 år med ett tårtkalas på Wennerbergsgatan. Förening bjöd medlemmar och samarbetspartners på ett ”garden party” ute på parkeringen i strålande solsken. Totalt deltog drygt 100 personer.

15

Takkonstruktionen på Nationalmuseum flygs på plats Foto: Melker Dahlstrand

Årets ROT-pris Stockholms Byggmästareförenings ROT-pris tilldelades i år Nationalmuseum.

Renoveringen och ombyggnaden av Nationalmuseum är en av de största omdaningarna av ett statligt byggnadsminne i modern tid. Projektets om­ fattning och komplexitet har krävt en hög närvaro på plats och tät kommunikation mellan arkitekt Wingårdhs/Wikerstål, Statens fastighetsverk, Skanska Sverige AB, konsulter och hyresgästen.

Byggnaden har höga kulturhistoriska och arkitektoniska värden både in- och utvändigt och ambitionen har varit att, utöver att uppdatera byggnaden till en fullt modern museifunktion, ta fram och stärka dess ursprungliga original­ arkitektur. Balansen mellan att värna ett 150 år gammalt byggnadsminne och att utveckla byggnaden för nya krav har varit en utmaning, de tekniska installationerna har i största mån placerats dolt i byggnaden.

16

En tidsresa i Svenska Pommern

Foto: Rosie Alm

Av Elisabeth Martin

Under några dagar i oktober 2019 hade styrelsen i Murmestare Embetet förmånen att besöka förbundslandet Mecklenburg Vorpommern i norra Tyskland som under tiden 1648-1815 var i svensk ägo efter den Westfaliska freden.

Efter en bekväm flygresa från Stockholm till Hamburg möttes vi av vår guide Rainer Schwenke som genom sitt företag Schwedenkontor i Greifswald är engagerad i kommersiellt och kulturellt utbyte mellan Sverige och den tyska östersjöregionen med städerna Stralsund, Wismar och Greifswald.

I bussen på väg till Wismar fick vi en utförlig presentation av området både i nutid och historiskt. Denna del av Tyskland hörde till forna Östtyskland och har sedan murens fall genomgått stora förändringar, men även de 170 år som detta område utgjorde Svenska Pommern har också lämnat många minnen efter sig.

Syftet med studieresan hade formulerats utifrån Embetets ändamål ”att stå vakt om och sprida kännedom om yrkets historia och traditioner”. Specifikt var målsättningen att knyta kontakter med tyska motsvarigheter till Mur­ mestare Embetet, undersöka kontakter som hade förekommit längre tillbaka i tiden och utbyta erfarenheter med dagens entreprenörer och företrädare för nu verksamma hantverksföreningar.

Dessutom fanns det en nyfikenhet i styrelsen att försöka spåra kontakterna mellan Stockholm och denna del av Tyskland under den tid då Embetets stamhus, von der Lindeska huset, byggdes. Enligt historieskrivningen fick Erik von der Linde tillåtelse att nyttja arbetskraft från Stralsund, vilket ska ha väckt stark kritik bland de svenska murarna.

Städerna som vi besökte är alla tre Hansastäder vid östersjökusten och med lång tradition från handel och sjöfart. Vi startade vårt besök i Wismar som tillsammans med Stralsund finns med på UNESCOS världsarvslista sedan 2002.

Under den svenska tiden fick båda dessa städer stor betydelse både militärt 17

och administrativt vilket också innebär att många historiska byggnader har sitt ursprung från den svenska tiden.

Efter lunch gick vi på en stadsvandring under ledning av vår kunniga guide i den gamla stadskärnan som man också fick en mycket bra överblick över från utsiktsplatsen i tornet på St Georgskyrkan. Turen avslutades med ett besök på stadsbiblioteket som är inrymt i Erik Dahlbergs arsenal. Omvandlingen till ett modernt bibliotek hade gjorts med stor finess som vi alla blev mycket imponerade av.

Stadsbiblioteket Stralsund. Foto: Elisabeth Martin 18

Efter enstaka regnskurar under vår första dag blev nästa dag en dag under uppfällda paraplyer. Vi trotsade regnet och blev guidade i Stralsunds historiska stadskärna med många intressanta byggnader från 1300- och 1400-talen utförda i nordtysk tegelgotik.

Det som fascinerade oss allra mest var dock besöket på stadsarkivet där vi mötte chefsarkivarien Dirk Schleinert som, liksom vår guide, redogjorde för verksamheten på perfekt svenska.

Stadsarkivet Stralsund. Foto: Elisabeth Martin

Sedan 1930-talet då föreningar och skrån avskaffades av det nazistiska styret lämnades historiska dokument antingen till museer eller finns bevarade i respektive stads arkiv. Vi blev förevisade murmästarnas regelverk från 1600-talet som finns bevarat i gott skick. Även det fördrag som slöts 1628 och undertecknats av Gustav II Adolf där konungen garanterade att Sverige skulle beskydda staden fanns till beskådande. Två år senare landsteg Gustav II Adolf i Stralsund med sin här för att inleda det svenska engagemanget i trettioåriga kriget.

19

Efter en lunch med representanter för byggföretagens organisation inom Hantverkskammaren fortsatte rundvandringen i den historiska stadskärnan.

Besöken i stadens tre tegelkyrkor där trapporna i tornen var utmanande för både uthållighet och benstyrka.

Nästa dag, som också var hemresedag, gick färden vidare till Greifswald där vi bland annat besökte universitetets aula med Gustav III:s porträtt på hedersplats. Under den svenska tiden lämnade Sverige en donation till universitetet 1747 som möjliggjorde att en ny huvudbyggnad i barockstil uppfördes. Den nuvarande aulan var ursprungligen universitetsbibliotek där den svenske författaren Thomas Thorild var bibliotekarie efter att ha blivit landsförvisad av Gustav III. Han verkade vid universitetet som professor och bibliotekarie från 1795 fram till sin död 1808.

Efter ett par givande dagar med fullspäckat program tackade vi vår guide Rainer Schwenke och äntrade bussen för färden till flygplatsen i Berlin. Efter en timmes tvärstopp och kö på motorvägen blev vår tidsresa en nervös kamp mot klockan!

Dokument som gäller murarna.

Foto: Elisabeth Martin I absolut sista minuten fick vi i språngmarsch ta oss till rätt gate i avgångshallen för att precis hinna med planet tillbaka till Stockholm. Med oss hem har vi många intryck och ytterligare frågor dyker upp, vi hoppas att snart få fortsätta kontakterna med våra grannar söder om Östersjön.

20

Skrået som överlevde Av Per Kallstenius

Hur kan det komma sig att just Murmestare Embetet överlevde som stort sett det enda skrået med insignier, arkivalier, mästarprov och inte minst yrkesverksamhet ända in i vår tid? Stockholms stadsarkiv har en förteckning över 90 historiska skrån, totalt 46 hyllmeter. Till detta kommer ytterligare handlingar i Kungliga biblioteket, Nordiska museet och Riksarkivet. Dessa skrån omspänner så vitt skilda hantverksyrken som Badareämbetet, Bryggareämbetet, Gelbgjutareämbetet, Järnbärarämbetet, Kanngjutare­ ämbetet, Notfiskareämbetet, Pumpmakareämbetet, Sillpackareämbetet, Snörmakareämbetet, Timmermansämbetet, Vindragareämbetet och förstås Murmestare Embetet.

För att skapa en näringsfrihet i den liberala avreglering, som svepte genom Europa, utfärdades i december 1846 en Fabriks- och Hantverksordning. Den skulle bli dödstöten åt det svenska skråväsendet. Från och med 1 juli 1847 upphörde den hantverksorganisation, som under ett halvt årtusende varit grunden för våra städers organisation, förvaltning och yrkesgemenskap. Vem som helst kunde nu utöva hantverk för egen försörjning. Skråembetenas kontroll av yrkesskickligheten i sina olika hantverk skulle nu övertas av hantverksföreningar med fullmäktige, som representerade de olika yrkena. De gamla skråna gick nu till sin upplösning och deras insignier och mästarprov skingrades.

Några levde vidare en tid som sjuk- och begravningskassor som den ännu existerande Bryggareembetets pensionskassa. Då den totala näringsfriheten införts 18 juni 1864 upphörde också hantverksföreningarna. Det skulle dröja ändå till 1889 innan mur- och byggmästare bildade Stockholms Byggmästare­ förening till försvar för sina arbetsgivare och yrkesintressen.

Hur kunde då Murmestare Embetet överleva det stormangrepp som näringsfrihetens lagstiftning riktade mot den gamla skråorganisationen? En förklaring är att utvecklingen på 1880-talet naturligen kom att anknyta till traditionen 21

från de byggnadshyttor som efter kontinentala förebilder under tidig medeltid uppstod vid kloster- och katedralbyggen. Genom dem utvecklades yrkesskicklighet inte minst i murarhantverket. Under samma tid vid 1800-talets slut kom också den engelska Arts- and craftsrörelsen att utöva en stark internationell påverkan för återuppståndelsen av skickligt traditionellt hantverk (crafts revival).

Den byggnadskonst som utvecklades i byggnadshyttorna kom under 1000-talet från kloster med benediktiner- och cisterciensermunkar. Men munkarnas byggverksamhet fick snart en sådan omfattning att man fick ta hjälp av s k lekbröder ”laici conversi”, som trädde i klostrens tjänst. Här utbildades de olika hantverken konstsmeder och grovsmeder, snickare, timmer­ män, stenhuggare och murare. Parallellt skedde en utbyggnad av städerna i Europa. Lekmän, som lärt sig den nya murningstekniken med bl a slagning av kryssvalv gick där samman i arbetslag. De kunde knytas lokalt till de städer de verkade i. Men störst betydelse för yrkeshantverkets utveckling var de byggnadshyttor där de mest framstående hantverksmästarna samlades för byggandet av de stora katedralerna. De kallades compagnonnage i Frankrike, guilds (lodges) of masons i England och Bauhütten i Tyskland. Byggnadshyttorna kunde pågå i flera sekler och de olika mästarna vandrade ofta runt mellan dem, skulpturalt skickliga stenhuggare eller murmästare som behär­s­kade slagningen av gotiska ribbvalv med kontreforter (stödben). Ritningskonsten utvecklades på stora sammanfogade pergament och noga kontrollerade beskrivningar spreds inom de skrån som bildades. Men samtidigt höll Bygge på 1200-talet där de olika yrkena man hårt i yrkeshemligheterna. Den syns tydligt, från vänster nertill stenbär­ ytter­sta konstfärdigheten ansågs magisk arna och bruksbäraren uppför stegen, ovan och förbehållen de som visade sig bestå till vänster tramphjulet med linan över blocken som lyfter stenen till murarna på mästarproven. I magin fanns också en krönet. Ner till vänster stenhuggaren och religiös dimension och de fria vand- mästaren som ritar upp förlagan på stenen.

22

rande mästarna blev ”de frie murares compagni”- magistri latomorum. För gesällerna blev de långa vandringarna runt till Europas stora byggen och katedralernas byggnadshyttor en oundgänglig del av deras yrkesutbildning. De gesällbrev som medfördes från hemmaverkstaden blev inträdesbiljetter till nya mästare över alla Embetets skråordning i original från landsgränser. År 1287 anlitades sten10 september 1487, som 1879 överlämnades huggarmästaren Etienne de Bonneuil till Kungliga Biblioteket där den finns i från Paris för att med tio mästare deras unika handskriftssamling.

Foto:Per Kallstenius och lika många gesäller bege sig till Uppsala och leda arbetet med att uppföra en ny domkyrka och upprätta en byggnadshytta för sextio hantverkare och deras medhjälpare. Dessa blev som på många andra håll undantagna från den vanliga rättskipningen och kunde bara dömas av ärkebiskopen.

Byggnadshyttorna England och Tyskland hade också egen jurisdiktion med möjlighet att överklaga till en ”huvudhytta”.

Bland skråreglementen i Stockholm kommer Murmestare Schråån från 10 september 1487 på sjätte plats, Förordning om skråväsendets upphörande föregångna av bältaresvenner, timfrån december 1846 som innebar början till mermän, skomakare, köttmånglare, näringsfriheten införande. Ett skrå slaktare och smeder. Men sannolikt inordnade sig inte i detta utan överlevde, Murmestare - embetet i Stockholm. är Murmestare Embetet äldre än skråordningen. Denna innehöll också bestämmelser om ”kompaniets systrar” vilket också fanns i andra skrån som timmermän, skomakare och smeder.

Dråpslaget från den 22 december 1846 mot skråordningen mottogs med upphöjt lugn i Murmestare Embetet. Man fortsatte som vanligt men den sista 23

kvartalssammankomsten hölls 29 juni 1847 två dagar innan den nya förordningen trädde i kraft. I protokollet från 7 juli 1847 nämns ”f d Murmästare Embetets ledamöter”.

Kontrollen av yrkesskickligheten låg nu under den nya Hantverksföreningen och magis­ traten. Men man beslutade sig för att hålla verksamheten i gång och fortsatte som förut att anta gesäller och lärlingar. Någon konstituering som ”Murmästare Förening” skedde aldrig. Åldermannen Johan Hedwall blev uppmanad att ta med sig skrålådan hem. Han behöll också sin titel till sin avgång 1853.

Vid den inventering som då företogs bestämdes att mästerstycksritningarna skulle inbindas och bättre förvaras. Efterträdaren Anders Atterberg titulerades sedan som ”fullmäktig” eller ”lådföreståndare” eftersom ämbetslådan Embetets rekonstruktör ålder­ mannen Johan Ahlström som 1882 skulle förvaras i hans bostad. Trots att 1860- återställde ordningen och sökte sig och 70-talen var en nedgångsperiod med täta tillbaka till rötterna. Han såg till att ombyten av lådföreståndare fortsatte man det första stamhuset på Trångsund 12 förvärvades av embetet 1890. att vårda och försäkra sina ärvda skatter. Vid varje byte inventerades lådans innehåll och mästerstycksritningarna.

1862 antogs byggmästaren Johan Ahlström som ny ledamot. Han skulle knappt tjugo år senare bli den som skulle ge Embetet en pånyttfödelse och anknyta till dess äldsta traditioner. Han var också styrkt av de impulser som kom från det florerande ordenslivet.1879 bekostades tryckningen av en tran­skription av 1487 års skråordning av ”brodren” Holmberg. Det var en medveten markering av begreppet ”broder” som nu återinfördes. Man tog dock fel på året för skråordningen och beslöt 31 januari 1880 att fira 400 års jubileum innevarande år. Man tog då det viktiga beslutet att originalet till Skråordningen skulle överlämnas till Kungliga biblioteket där den fort­­f­arande förvaras i handskriftssamlingen.

Den 14 januari 1881 utsågs Johan Ahlström till lådföreståndare. Han skulle under nästan ett kvartssekel komma att stå i spetsen för ett återuppståndet 24

Murmestare Embete efter dess bästa traditioner och med inflytandet från de stockholms­ka sällskapsordnarna. Mellan mars 1881 och oktober 1882 hade uppenbarligen hänt något som innebar att man ville återgå till sitt tidigare namn och anknytning till skråtiden. I protokollet från sammankomsten den 25 oktober 1882 i lådföre­ ståndaren Johan Ahlströms bostad på Linnégatan 17 har sista ledet i ”Murmästareföreningen” strukits över av Ahlström själv och i stället har han lagt till ”Embetet”. Det framgår att det Fastigheten Aescuiapius 1 Trångsund 12 köptes in uppståndna Embetet var ytterst av Johan Ahlström och den förmögne embetsbrodern mån om förvaring och försäkJohan Andersson, ”Stick Anders”, för 70.000 kr ring av de från skråtiden ärvda 1886. Om- och tillbyggt med bostäder och lokaler kunde embetet förvärva det för 100.000 kr 1890. klenoderna som skråordningen, Embetets första sammankomst här hölls här 13 ämbetslådan, sigillstamparna december, Luciadagen, 1890. och välkommorna. Man sökte sig verkligen tillbaka till sina rötter och den cirkelslutning och anknytning till den ”conviviala” delen som präglade de gamla byggnadshyttornas och Murmestareskråets tid. Med idag ännu gällande skrå ”att i goda samkväm befordra vänskapsbanden mellan bröderna”. Ordensintresset delade Ahlström med de övriga ledamöterna. Frimurarorden hade på 1620-talet utvecklats från gillen av yrkesmurare. Den yrkesmässigt besläktade Timmermansorden låg dock närmare murmästarnas intressen.

1885 gick Johan Ahlström till verket. Under århundradena hade inte Murmestare Embetet haft en egen hemvist utan fört en ambulatorisk tillvaro med sina nedärvda klenoder. Ahlström såg hur de olika ordnarna enga­gerade sig i sina ”stamhus”. 1874 hade Frimurarorden förvärvat det

25

Insignium för stenhuggarmästarna i Strasbourg från 1524 med passare, hammare och passmått med libell.

Murmestareembetets sigill med libell, tumstock, murslev, vinkelhake, murborste och stickmått (passare).

Sedan den totala näringsfriheten införts 1864 kunde vem som helst ta på sig uppgiften att bygga hus. Ibland gick det illa som här då den katolska kyrkan 1866 skulle uppföras där Gallerian ligger nu. Vid ett oväntat ras omkom ett tjugotal personer.

26

Ritningar i stor skala gjordes genom samman­fogning av flera stycken pergament.

Här ritningen på rosettfönstret till kate­ dralen i Strasbourg, västfasaden, av mäst­ aren Michel Parler 1385. Hela ritningen är 4 meter på höjden, detta utsnitt ca 1,5 x 1,5 meter skala ca 1:10. Efter denna gjordes mallarna till stenhuggarna.

Rosettfönstret i verkligheten på katedralen i Strasbourg. Foto: Jan Svanberg.

Mur- och stenhuggarmästarna gjorde också ritningar och förla­ gor till avancerade konstruk­tioner som här för Milanodomen 1399 av mur- och stenhuggarmästaren Paul Mignot.

27

Bååthska palatset på Blasieholmen, som alltjämt är deras stamhus. Tillsammans med murmästarkollegorna den förmögne Johan Andersson och August Strehlenert köpte Ahlström in fastigheten Aesculapius 1, Trångsund 12 i Gamla stan för 70 000 kr. Säljaren var typiskt nog Kryddkramhandlaresocietetens pensionskassa, som förvaltade tillgångarna från sitt skrå. Syftet var uppenbarligen att skaffa Embetet ett eget stamhus. Den 19 maj 1886 föreslog Johan Ahlström att Embetet skulle förvärva huset om- och tillbyggt för 100 000 kr.

Men det fanns inte en fullständig enighet och det kom att dröja till den 9 januari 1890 innan beslut om inköp kunde göras. När så det återuppståndna Embetet samlades till årsmöte den 13 december 1890 ägde det rum i dess ”stammhus”. Vid denna första sammankomst i stamhuset beslöts om stadgar för det rekonstruerade Embetet. Detta var en fråga som varit vilande sedan skråembetet hade ersatts av en förening 1848. Den 27 januari 1891 ingav Johan Ahlström de nya stadgarna till Överståthållareämbetet för fast­ ställelse. Inledningen klingar som en trumpetstöt för den egna identiteten och kopplingen till det förflutna: ”Detta Embete utgör fortsättningen af det förut såsom handtverksskrå befintliga Murmestare Embetet i Stockholm”.

I och med det nya huset fick också Embetet ekonomiska och affärsmässiga förpliktelser, vilket ställde krav på tydliga stadgar. En stamhusvärd måste tillsättas. I stadgarna sägs också ”De inventarier, effekter, ritningar och böcker hvilka tillhört det i 1§ omnämnda handtverksskrå, skola såsom minnen bibe­ hållas samt af styrelsen förvars och vårdas.” Embetet bestod nu av 19 bröder och två hedersledamöter, stadsarkitekten Ludvig Hedin och arkitekten Johan Fredrik Åbom.

Embetet behöll sitt stamhus vid Trångsund i tio år. Den 28 januari 1901 såldes det för 135 000 kr. Samma år efterträddes Johan Ahlström av Andreas Sällström. Embetet fick nu hålla sina sammankomster på restaurant Riche eller Byggmästareföreningens kontor på Oxtorgsgatan. Redan samma år beslöt man att försöka förvärva fastigheten Sibyllegatan 13 på Östermalm. Men den visade sig inte fungera för Embetets behov och planer. Johan Ahlström hade varit sjuklig sedan 1902 och inte kunnat bevista sammankomsterna.

Men in i det sista ivrade han för att Embetet skulle äga en egen fastighet, ett stamhus. En skrivelse från honom upplästes vid sammankomsten den 4 mars 1904: ”Embetet bör så fort sig göra låter gå i författning om köp af lämplig fastighet, der Embetet kunde få en stadigvarande hemvist med samlings-och 28

klubblokal etc med andra ord ett stamhus.”. På hösten samma år gjordes en fullständig renovering av ämbetslådan. Kort därefter den 8 november 1904 avled Johan Ahlström.

Johan Ahlströms efterträdare Andreas Sällström drev frågan om ett nytt stamhus vidare.

Den 3 december 1906 kunde en majoritet av de 32 bröderna fatta beslut om att förvärva fastig­heterna 6, 7 och 8 i kvarteret Järnlodet på Nybrogatan 20, 22 och 24 för en summa av 310 000 kr. Säljaren var murmästaren Axel Alms familjestiftelse. Han hade uppfört husen 1901 såldes Trångsund 12 för att man ville för­ 1864 och själv gått bort 1872. värva ett nytt stamhus på Sibyllegatan 13.Men det Johan Ahlström hade varit fungerade inte och in i det sista ivrade Johan Säll­ ström för ett nytt förvärv.Efter hans död 1904 kunde verksgesäll hos Axel Alm 1855 efterträdaren Andreas Sällström två år senare och de hade knutit nära vänförvärva ett nytt stamhus i kvarteret Järnlodet på skapsband. Johan Ahlströms Nybrogatan 20 – 24, som blev embetets hemvist till 1975. Genom Stig Adling kunde då vårt nuvarande nära band med den Almska stamhus förvärvas. familjen var säkert ett skäl till att stiftelsen valde att sälja just till Embetet. Men de tre fastigheterna var samlat för stora för Embetets behov och man beslöt i oktober 1907 att sälja två av dem för 270 000 kr. Den kvarvarande krävde en omfattande ombyggnad för att fungera som stamhus. För den anlitade Embetet de renommerade jugendarkitekterna Ullrich & Hallquist. Ombyggnaden kostade 109 400 kr. Genom försäljningen av de andra två fastigheterna hade Embetet fått hela ombyggnadskostnaden betald och dessutom gjort en vinst på 160 000 kr. Den 29 december 1909 kunde det nya stamhuset invigas med en storslagen supé då ordföranden Andreas Sällström hälsade deltagarna med ”Mine bröder…” Äntligen hade Embetet fått en varaktig hemvist och på 29

Nybrogatan 20 fanns goda lokaler för Embetets förnämliga arkiv. Genom Sällströms energiska insatser blev arkivalierna ordnade, inbundna och förtecknade med bistånd av Johan Ahlströms dotter, doktor Anna Ahlström.

Vid 1800-talets slut hade funnits en strävan att uppträda som närings­ organisation men under Sällströms ordförandetid 1905-1917 blev inriktningen tydlig på den kulturvårdande uppgiften, kunskapsutbytet och den ”convi­ viala” sällskapliga delen från det gamla skråets verksamhet. Embetets lyckosamma vidare förvärv 1975 genom Stig Adling av nuvarande stamhuset von der Lindeska huset på Västerlånggatan 68 kan ses helt i Johan Ahlströms anda. Det är också tack vare hans personliga drivkraft som Embetet 1881 kunde återknyta till sin historiska identitet och anknyta till århundraden av den framgångsrika verksamhet, som drivits av mästare och gesäller i bygg­ andet av Stockholm. När vi samlas i vårt traditionsmättade stamhus, kan vi således med både beundran och stolthet blicka upp på Johan Ahlströms porträtt - och tänka att det till stor del är tack vare hans resoluta insats 1881, som vi har både Embete och stamhus.

Tryckta källor: Murmestare embetet i Stockholm 1487 – 1987 – T Hall, O Hidemark, L Wikström, S Adling Medeltida byggmästare – Jan Svanberg, Carmina 1983 The Cathedral Builders of the Middle Ages – Alain Erlande-Brandenburg, Thames & Hudson 1995

30

Johan Ahlström – Byggmästaren från Ladugårdslandet Av Andreas Pemer

”I staden var det så mycket nytt. ‘Långa raden’ var borta med sina trädgårdar och skjul; i stället reste sig där ett stort tegelhus i höjden, högre för varje dag, och skymde bort både Humlegårdens lindar och Observatoriet på sin kulle. Överallt rev man ned och byggde upp, och i Ladugårdslandets berg och backar knallade dynamiten varje dag; men Ladugårdslandet skulle nu heta Östermalm.” Martin Bircks Ungdom, Hjalmar Söderberg Johan Ahlström Johan Ahlström föddes i Stockholm den 19 september 1830. Han blev inskriven i Finska Nationella församlingen. Johan växte upp på Ladugårdslandet med en ensamstående mor.

Fadern, Johan Gustaf Ahlström, som var verkmästare vid Förvaltningen av sjöärendena, dog när Johan bara var åtta månader gammal.

Modern Anna Catharina (född Sållander) var nu ensam förälder. Familjen bodde på Ladugårdslandet under mycket knappa omständigheter i det kvarter där Hedvig Eleonora skola ligger idag, hörnet Linnégatan och Skeppargatan.

Johan Ahlström gick i Hedvig Eleonora fri- och fattigskola i fyra år. Han skrevs in 1839, nio år gammal, och gick ut med gott betyg och vitsord om ”mycket god flit” och ”stadgat och berömligt uppförande”. Ahlström studerar sedan ett och ett halvt år vid Hedvig Eleonora skola (Östra Real). I september 1844 lämnar han skolan med avsikt att ”blifva kypare”. Betygen visar ett särskilt intresse för historia. Redan som 13 åring hade han läst sig igenom stora delar av Fryxells och Winges historia. Johan hade ”väl godkända” kunskaper i aritmetik, svenska, tyska och franska och ”berömliga” i kristendom.

31

Det är osäkert vad Ahlström sysselsatte sig med efter att ha lämnat skolan 1844 – 1847. Han blir murargesäll 1847 och går sedan som elev vid Konst­ akademiens byggnadsskola från 1848 till 1856. Han arbetar som ritare hos arkitekt Ekman 1856. Ahlström vann burskap som byggmästare den 21 juli 1857 och inträdde i Murmästare Föreningen (Murmestare Embetet) den 1 december 1862. Under sin gärning som byggmästare kom han att bygga några av stadens mest välkända hus och omdana sina egna barndomskvarter.

Johan Ahlströms 1800-tal Hur såg Ladugårdslandet ut innan det blev staden Östermalm? Kvar finns ögonblicksskildringar, något fotografi, prosa. Många är skildringarna av Ladugårdslandet, den stad som Östermalms boulevarder skulle lägga sig över: kackerlackor i väggarna, lungsot, mord och skörlevnad, men också en lantlig idyll, något av ett kustlandskap, med hällar, kullar och trädgårdar med tobaksodlingar; en värld där lekande barn tog plats på slingriga gator, allt medan kogummor vandrade förbi.

Vi har två städer: den ena brokig, slingrig, myllrande; den andra linjär, planlagd och ordnad. Ladugårdslandet lämnar plats för Östermalm. Vi har två tider, och endast ett par decennier skiljer dem åt. Under en övergångstid delar städerna plats. Vad finns kvar av Ladugårdslandet idag, förutom de kvartersnamn som minner om berg och backar och bäckar? Den ena staden växte ur den andra, men betyder det att den första helt försvinner? Hade den ena staden kunnat leva utan den andra? Hade den senare kunnat ta platsen utan den första? Med modernismen introducerades en ny idé om staden, det byggs en stad att visa upp, liksom invånarna flanerar och visar upp sig själva på ”snobb­ rännan”; en stad att se och synas i. Strandvägen upplyst i morgon­solen. När boulevarderna öppnar upp för ljuset öppnar de också upp för blicken – och staden omvandlas därefter – staden blir sedd, staden blir synlig.

I mars 1865 skriver Dagens Nyheter om hur drängen Andersson, ”i tjenst hos en byggmästare Ahlström å Ladugårdslandet”, när han kom gående på Barnhusträdgårdsgatan och skulle passera Luntmakargatan blev överkörd av en vild kälkåkare kommande från Luntmakarbacken. Andersson faller, slår upp ett blödande sår i pannan och vrickar foten. Avsvimmad förs han in i en rakstuga där han blir omplåstrad. Andersson vaknar till sans och kan bege sig hemåt för egen maskin. En konstapel har bevittnat hela händelsen 32

och försöker arrestera kälkåkaren på plats, men tycks gripa fel person, och en upprörd åskådarskara befriar den gripne som lyckas fly. ”Händelsen torde emellertid göra ett slut på kälkbacksåkandet i Luntmakarbacken.” skriver Dagens Nyheter. ”Det är ett friskt och nyttigt nöje för den arbetande klassen såväl för andra att åka kälkbacke, men man må deråt anvisa lämpliga platser, der inga farliga följder för förbigående äro att befara.”

I Martin Bircks ungdom, Hjalmar Söderbergs stockholmsskildring med självbiografiska inslag, vaknar Martin av att Ladugårdslandskyrkan slår nio slag. Här skildras brytningstiden då Ladugårdslandet lämnar plats för Östermalm. Det är tiden och platsen för Martins ungdom. Och det är också tiden och platsen då Ahlström bygger de första husen vettande mot Humlegårdens lindar. ”Martin och Ida smögo ut på gatan, hand i hand. De vågade sig ett par steg utanför porten; så stannade de mitt på gatan och blinkade mot solen.

Gatan var kantad av trähus och tegeltak och gröna träd. Huset, där Martin bodde, var det enda stora stenhuset vid hela gatan. ‘Långa raden’ snett emot låg i skuggan: en låg, smutsgrå huslänga. Där bodde bara riktigt fattigt folk, sade Martins mor. Bara patrask, sa fru Lundgren. I färgeriet litet längre ned på gatan var det ingen brådska; färgaren stod i sin port i tofflor och vit linnerock och pratade med frun på magasinet. Till och med utanför krogen i hörnet var det tyst. En bryggarkärra höll därutanför; hästen stod med bundna framfötter och åt havre ur en påse, hängd om hans mule.

Klockan slog tio i Ladugårdslandskyrkan.

Ida pekade nedåt gatan: – Där kommer getgumman.

Getgumman kom med sina båda getter; den ena ledde hon i ett snöre, den andra gick lös. Kanslirådets lilla dotterdotter hade kikhostan och drack getmjölk.

– Ja; och här kommer lumpgubben.

Lumpgubben kutade in genom porten med sin påse på ryggen och sin svarta, smetiga käpp. Man sade, att han hade sett bättre dagar.

Två fulla kommo ut från krogen och vinglade gatan fram, arm i arm. En poliskon­ stapel i vita linnebyxor gick av och an; ‘Fäderneslandet’ stack upp ur bakfickan.

En flock höns tågade ut från Långa radens gård, med tuppen i spetsen; polisen stannade, tog upp ett halvt franskt bröd ur backfickan och började mata dem.

– Vad ska vi göra? frågade Ida. – Jag vet inte, svarade Martin.” (s.18–20) 33

I ”Färderneslandet” (och andra tidningar) kunde konstapeln läsa om Ahlströms senaste byggen. Kanske hade han den morgonen läst om de inkomna anbuden till Riksbibliotekets nybygge i Humlegården.

Den 10 juni 1871 skriver Fäderneslandet: ”De ingifna anbuden till uppförande af nya biblioteksbyggnaden i Humle­ gården hafva befunnits vara: af byggmäst. A.P. Nilsson 456,000 rdr af byggmäst. A.G. Sällström 442,000 rdr af byggmäst. L.M. Elfing 439,500 rdr af byggmäst. P.J. Hallström 434,600 rdr af byggmäst. Johan Ahlström 384,000 rdr För hvarje möjligen blifvande kub-fot grund läggning utöfver det af öfver­ intendentsembetet beräknade äskades af hr Hallström 33 öre, af hr Elfing 30 öre, af hr Nilsson 28 öre och af hr Ahlström 15 öre pr k.f.”

Martin växer tillsammans med staden. Martin kommer hem till staden efter ett sommarlov på landet. Det blir höst och staden är nu förändrad, den är ny, den växer: ”I staden var det så mycket nytt. ‘Långa raden’ var borta med sina träd­ gårdar och skjul; i stället reste sig där ett stort tegelhus i höjden, högre för varje dag, och skymde bort både Humlegårdens lindar och Observatoriet på sin kulle. Överallt rev man ned och byggde upp, och i Ladugårdslandets berg och backar knallade dynamiten varje dag; men Ladugårdslandet skulle nu heta Östermalm.” (s.84) En övergångstid, skildrad på gränsen, uppbruten stad, sprängd stad, en uppluckrad stad och ur bråten växer nya fasader av sten. Den raka sten­fasaden skär av de mjukare träkåkarna, liksom boulevarderna ska skära av de slingriga stigarna och gatorna från förr. För en tid står dessa två typer sida vid sida.

Ny Illustrerad Tidning skildrar vid denna tid just detta fenomen i många av sina teckningar och illustrationer.

Ahlström skymtar här, i bilden av det växande huset. Är det Ahlströms växande hus Martin ser? Är det smällarna från sprängningarna av Tysk­ bagarebergen Martin hör? Nya hus av sten och smällande dynamit. Ahlström var inblandad i båda företagen. Den osynlige sprängaren och byggaren som bygger sig in i Martins barndomskvarter är Ahlström och hans kompanjoner.

34

Stockholm i en brytningstid Ahlström kom att verka i en brytningstid då Stockholm omdanades och förvandlades mer drastiskt än någonsin tidigare. Ahlström var en av de drivande krafterna när Stockholm blev en modern stad, och då framför allt när Ladugårdslandet förvandlades till Östermalm. Ladugårdslandet, denna brokiga stadsdel som mer liknade en landsbygd än en stad, kom att, under Ahlströms levnad, förvandlas och förändras. En ny stad växte fram. Det är det Nya Stockholm Claes Lundin beskriver i sin berömda bok med samma namn.

Många är berättelserna om människorna och arkitekterna, men få är de tillfällen då en byggmästare likt Ahlström nämns. Det är egendomligt, då bara en kort blick, en liten stund av grävande bland tidningsartiklar och dokument i arkiv visar att Ahlström hade stor del i denna verksamhet. Ahlström kom att forma en väsentlig del av det nya Östermalm som byggdes över det gamla Ladugårdslandet.

En ny tid med nymodigheter och uppfinningar gjorde den moderna staden möjlig. År 1853 öppnade telegraflinjen mellan Stockholm-Uppsala, 1860 öppnades järnvägen, och 1861 vattenledningsverket vid Årstaviken, för att ge några exempel.

Ahlström och omdaningens tre etapper: 60–70-talet, 80-talet och 90-talet Johan föddes i en stad där byggtakten var låg. Staden stagnerade i början av 1800-talet, och människor flyttade ut från den. Det var först år 1856 som antalet invånare översteg 100 000. Få hus byggdes, och de som byggdes fick plats i Flemings gamla stadsplan från 1600-talet. Ladugårdslandet kanske kan liknas vid en by eller en småstad. I boken Stockholms Årsringar citerar Magnus Andersson en tysk turists upplevelse av Ladugårdslandet vid 1800-talet: ”Den avlägsnaste delen av Ladugårdsgärdet är knappt mera än en bedrövlig och smutsig by utan stenläggning. Små eländiga kojor stå på klippor, sticka fram mellan klippor, överskuggas av klippor eller förlora sig mellan träd, kryddgårdar och fält.” År 1857, samma år som Ahlström vann burskap som Murmästare i Stockholm, lades en motion med förslag om att upprätta en plan för Stockholms framtida byggande. Stockholm var, liksom andra storstäder i Europa, på väg in i en ny tid.

35

Konstnären Carl Larssons självbiografi Jag ger en bild av en fattig uppväxt i 1860-talets Stockholm, i ett kvarter på Ladugårdslandet. Även om Johan växte upp några år tidigare får vi här en beskrivning av de förhållanden som präglade fattigkvarteren. Carl Larsson beskriver husen på Grev Magnigatan dit han och hans familj flyttat: ”Ett rum och ett kök, där i väggarna voro slagna stora hål, och dessa fulla med kackerlackor, arméer, och annan ohyra – Grev Magnigatan, ‘sjuan’ först och ‘femman’ sedan, se där varest helvetet på jorden var! Svälten var det minsta … Men där var så mycket annat svårt.

Där voro inackorderade stadens svagsinta, där rasade lungsoten, där rasade blodiga slagsmål, där bedrevs skörlevnad, där pekade man ut mördare och tjuvar.” Och vidare ”Sjövatten hämtades med ok och ämbar nere vid grän­ dens slut där ni nu promenera på Strandvägen, och dricksvattnet ur brunnen mitt på kaserngården, en ganska dryg väg.” (citerad i Östermalm, Wästberg, af Petersens). Ibland kunde det vara långt till brunnen. I Stockholmsliv kan vi läsa om en gammal dam som först 1891 flyttade in ett hus med vatten. Fram till dess bodde hon på Grevgatan och gick ända till Berns för att använda brunnen där.

Johan Ahlström och Tyskbagarbergen Aldrig var symboliken så tydlig över denna kraft och vilja till nydaning som i sprängningen av Karl XV:s port genom Tyskbagarbergen. Det hela var ett drastiskt och våghalsigt företag lett av löjtnant von Francken, lycklig över den nya uppfinningen nitroglycerin, som till slut lyckades men gick med förlust. Även här hade Johan Ahlström ett finger med i spelet, men det är svårt att avgöra hur stor roll han spelade. Vad vi vet är att han under en tid satt som suppleant i styrelsen för Tyskbagarebergens Aktiebolag.

Vid den här tiden betade boskap i Humlegården och Ladugårdslandets invånare hämtade vatten i brunnar eller nere vid det som en gång skulle bli Strandvägen. Hygien och sanitet var eftersatt och sjukdomar hade god grogrund. Fyra år efter Johans födelse drabbas staden av en koleraepedemi.

Människor var fattiga. Barnadödligheten var hög. 1860-talets stad beskrevs av Edvard Selander som ”tack vare den överallt hopade smutsen, ett sann­ skyldigt hem för den i Jobs bok omtalade Baal Sebub, flugornas gud.” (citerad av Wästberg i Ett Hörntorn vid Riddargatan). I Ladugårdslandet ansågs det värsta förhållandena råda på Tyskbagarebergen där inflyttade, fattiga och 36

Ruckel på Ladugårdslandet – NIT 8 Maj 1869 ”Det Stockholm som går: Ett ”ruckel” på Ladugårdslandet. Tecknadt af A.T.G.” En bild av den stad som försvann.

37

människor som levde utanför lagen bodde. Där trängde människor ihop sig i ruckel och kojor. Bergen hade dåligt rykte, här bodde ”skökor och lösdrivare”. Ett omtalat mord på 1860-talet blev en vändpunkt. Löjtnant von Francken intog scenen och drog igång det stora projektet att spränga väg genom Tyskbagarbergen, för öppna upp för trafik och leda Nybrogatan upp mot Djurgården och det som nu är Valhallavägen. För första gången användes nitroglycerin i Stockholm. Den 3 maj 1861 ljöd det första sprängskottet.

I maj 1863 rapporterar ”Post- och Inrikes Tidningar” från bolagsstämman där löjtnant von Francken berättar om sprängningarna som nu är inne på sitt andra år. Planerna på gatans bredd har nu ändrats från 48 fot till 52 fot, det vill säga från 14 till 18 meter. Det beräknas att 1 360 800 kubikfot sten ska sprängas bort. Hittills har von Francken och hans kompanjoner sprängt lös 378 376 kubikfot. En fjärde del av berget är nu borta. Tidningen skriver att sprängningarna hittills har gått med förlust. Bolaget köper tomter i kvarteret Djurgårdsbacken. Löjtnant von Francken rapporterar en hel del förändringar i bolaget: arbetschefen har bytts ut, och efter den avgångne Stenhuggar­ mästaren Stark, väljs nu Johan Ahlström in som suppleant i styrelsen med 92 röster. Efter förhandlingarna bjuder von Francken bolaget på supé ”hvarvid skålar tömdes för revisorerna, styrelsen och löjtnanten v. Francken, den nyin­ valde suppleanten i styrelsen m.fl.” Man ser positivt på framtiden: de inköpta tomterna ska ge god avkastning och trots de inledande problemen räknar man nu med att bli klar före utsatt tid. Johan Ahlström var alltså inblandad i företaget. Den 27 november 1863 kan vi läsa i tidningen att Ahlström blir återvald som suppleant i bolagets styrelse.

Bolaget gick med stor förlust. Men gatan norrut, som till slut var kantad av höga bergsväggar, invigdes med pompa och ståt av hertig Oscar i januari 1868.

Industrialism och utveckling I mitten av 1800-talet gör industrialismen insteg i staden i form av verkstäder och fabriker. Bolinders och Ludvigsbergs mekaniska verkstäder grundades på 1840-talet på Kungsholmen och Södermalm. Även kommunaltekniska byggnader bidrog till förändringen på 1850- och 60-talet: Klaragasverket och Vattenverket vid Skanstull. Vid den här tiden började man också stensko stadens kajer. Byggandet tog fart. Bostäder byggdes men också större monumentala verk som kom att prägla och nyskapa staden. J.F. Åbom var 38

1860–70-talets stora arkitekt och låg bakom verk som Riksdagshuset på Riddarholmen och Musikaliska Akademien och Berns Salonger. Ahlström byggde både Musikaliska Akademien och Berns nya Salong. En ny stads­ kultur växte fram. Invånarna lärde sig flanera, ett av de mest populära stråken blev Sturegatan där Ahlström uppfört sina hus.

Annonser för inbjudning till aktie-teckning i Signö Aktie-Bolag, under­ tecknade av bland annat ”Bygg- och Murmästare” Johan Ahlström, publiceras regelbundet i tidningarna åren 1865-1866. Bland de andra undertecknande syns arkitekten J.F. Åbom. Bolagets ändamål är att tillverka marmorarbeten och stenornament vid Signö, Terra Cotta-fabrik.

Stadens kärna förflyttades norrut, bort från de centrala delarna där eliten tidigare bott och umgåtts.

Förutom kulturella institutioner, kaféer och salonger byggdes offentliga inrättningar som sjukhem och skolor. F W Scholander ritade Grubbens vårdinstitution och Tekniska högskolan, men också Hedvig Eleonoras nya kupol samt Synagogan. Scholander var också lärare vid Konstakademien där Ahlström gick.

Tiden präglades av en stark tro på teknik. Kungliga Biblioteket med sina järn- och stålkonstruktioner är ett prov på detta. Denna moderna byggnadsteknik var inspirerad från utlandet och Ahlström var först med att ge prov på den i Stockholm.

För att råda bot på stadens problem, sociala och sanitära problem, bildades en kommitté ledd av juristen Albert Lindhagen för att lägga fram en ny stadsplan för malmarna. Staden skulle regleras. Stadsborna skulle göras ”delaktiga af landets rikliga tillgång på ljus och frisk luft” som det hette i Lindhagens plan som lades fram 1866. Esplanadsystemet, ett system av esplanader och parker skulle bota stadens problem. Esplandsystemet hämtade sin inspiration från Paris och sträckte sig över hela staden. Stadens rutnät skulle brytas av, eller genskjutas av lysande boulevarder och öppnas upp med gröna parker.

Stora stjärnplatser där boulevarderna möttes skulle skapas. Rörelse, luft och ljus skulle främja människors hälsa. Parkerna spelade en viktig roll i det hela.

Ladugårdslandet kom att bli en av de platser i staden där Lindhagenplanen tydligast lämnade sitt avtryck.

Byggtakten under 60-talet var fortfarande låg, bortsett från en tillfällig boom 1863. Två privata byggaktiebolag hade bildats för att driva på regleringen.

39

Stockholms Byggnadsaktiebolag köpte mark och byggde hyreshus öster om Humlegården. Också Ahlström ägde mark i området. Överståthållaren Gillis Bildt var ledande bakom Aktiebolaget Stockholms Byggnadsförening och arbetade för att få igenom Lindhagens reglering. Gillis hade planer på att förlänga den tänkta Sturegatan till Norrmalmstorg, något Lindhagen kämpade emot.

Ahlström verkade i en tid präglad av såväl ekonomiska uppgångar som dalar.

Slutet av 70-talet bjöd på vikande industrikonjunktur vilket öppnade upp för spekulativt bostadsbyggande. Detta ledde ofta till låg kvalité på byggandet.

Husen restes så snabbt och så billigt som möjligt, och en enformig stil som kom att kallas ”ladugårdsstilen” dominerade nybyggena. Låga räntor gjorde det möjligt för personer med svaga resurser att ge sig in i marknaden. Också privata finansiärer agerade som långivare. Hur såg Ahlströms ekonomiska tillgångar ut? Ahlström tillhörde knappast de byggmästare som hade gamla pengar på kontot, ärvda genom tiderna. Han hade ingen adlig titel, ingen familjeförmögenhet att luta sig mot. Det ekonomiska klimatet under topparna 1862-63 och 1880-85 öppnade upp en dörr för en ny typ av Byggmästare, någon med starkt driv och mod, att inta den scen som tidigare varit exklusiv för personer med kapital, personer som en Bildt eller en Hirsch. Lån från privata finansiärer och ”Tomtjobberi” kunde svinga upp en människa med små medel till höga höjder, men också öppna upp avgrunder och obevekliga ras ner i konkurs. ”Utbyggnaden av Stockholm var ett kasinospel med hus och tomter i full skala.”, skriver Thomas Hall i Huvudstad i omvandling. Här kom Ahlström med élan, med konstnärlig kraft och en vilja att förändra. Ahlström var en ”produkt” av sin tid, skapad av sin tid: stadsbarnet som växte upp i den fattiga staden med de usla förhållanden, såg den och levde i den, visste säkert allt om dess välsignelser och förbannelser. Barnet med en stark längtan bort från väggar fyllda av kackerlackor och möss, blev vuxen just i en tid när förändringen stod för dörren, och vann burskap 1857 när allt stod i startgroparna, när idéer och strömningar från resten av Europa nådde Stockholm genom nya kommunikationer. Stadsbarnet Ahlström verkade sedan genom stigande och dalande konjunkturer, satte sitt avtryck och skapade den nya staden.

Rösträtten var graderad, ett stort fastighetsinnehav gav fler röster vid valen till Stadsfullmäktige. Politik och ekonomiska intressen kunde ibland vara svåra att skilja åt, och samsades ibland i en och samma person. År 1864 upphörde skråväsendet. Vem som helst kunde nu bli byggmästare 40

och det ledde ibland till illa byggda hus. Efter en tid infördes i Stockholms byggnadsordning en paragraf om krav på ansvarig byggmästare. Byggnadsyrkesskolan inrättades 1879 och hade adress vid Mäster Samuelsgatan 44. År 1888 ställde Byggnadsnämnden krav på att byggmästarna skulle ha utbildning. Stockholms Byggmästareförening bildades 1889 för att organisera byggmästarna i staden. Detta var ett svar på strejker och dramatik i Stockholm byggnadsvärld. Yrket var återigen reglerat.

Så småningom utarbetades en modell för utbyggnaden av malmarna, en överenskommelse mellan byggmästare och staden. Staden bidrog med planen, den försökte sedan i största mån köpa upp den mark som var aktuell och anlade gator och vatten och avlopp. Staden sålde sedan tomter på vilka köparna förband sig att uppföra byggnader inom ett visst tidsspann. Utformningen av husen lämnades fri inom de ramar byggnadsordning och byggnadsstadga satte upp.

På 1870-talet var Nya Kvartersgatan, den gata som idag heter Linnégatan, och där Ahlström kom att uppföra ett flertal hus, en gata där krogar och ”brännvinsnästen” avlöste varandra. Några hade i folkmun namn som Oredan, Fördärvet och Pinan. Brännvin och rökta laxfenor serverades och ”det fanns en värdinna i vartannat hus och där gardister, sjåare och skärgårdsbor höll till på gatans sex krogar.” (Stockholmsliv). Prostitution förekom i de trånga lokalerna. Men allt var inte krogar. Försäljningställen och mjölkmagasin låg uppradade, och här såldes allt från skummjölk till svagdricka.

Förfriskningsställena längs Kvartersgatan bjöd ofta på musik, det spelades och sjöngs. Här såldes öl och folk trängdes till tonerna. Denna musik förbjöds på 80-talet och krogscenen förändrades ständigt. Bättre krogar ersatte långsamt de värre. På denna gata skulle Ahlström komma att bygga flera hus.

Samtidigt fick Humlegården ett nytt uttryck och Linnéstatyn restes i dess mitt. På 1880-talet föreslog några av ägarna till de nya husen på Quartersgatan att denna skulle få namnet Linnégatan. Och så blev det. Var Ahlström en av dessa husägare? Under åren byggde Ahlström på flera av gatans adresser: Linnégatan 5, Linnégatan 9–11, Linnégatan 15, Linnégatan 17.

41

Nybyggaren vid Humlegården En mur, som ibland övergick till ett plank, omringade Humlegården. Den hågade kunde slinka in för att se lindansarnnummer (av herr Blondin) och ballong­ farare utmana gravitationens krafter. Karuseller i en folklig park. Äppelträd.

Skridskobana och kälkåkning på vintern.

Humlegården Skridskoåkning – NIT ”Stockholmsk vinterbild: Skridskobanan i Humlegår­ den. Tecknad af A.G. Hafström.” Hedvig Eleonora i bakgrunden. Alltså vy mot Sturegatan.

Det skulle kunna vara Ahlströms hus som skymtar direkt till höger.

Hit till en gård på Södra Humlegårdsgatan 10 flyttade författaren Emilie Flygare-Carlén år 1846. ”Från Jakobsbergsgatans mynning till Humlegårdens södra gräns sträckte sig en sammanhängande tomtmark, Sperlingens backe, där husen var få, men trädgårdslanden desto fler.” (Stockholmsliv) En bäck rann från höjderna på Skvalbergsgatan (Grev Turegatan) ner mot Humlegården.

Parkens östra sida, där snart Ahlström skulle börja bygga sina hus, beskrevs av Johan Flodmark som en av ”stadens mer avlägsna trakter” . Wästberg citerar Flodmarks beskrivning av Brahegatan: ”Då var gatan ojämn och skroflig, med så godt som ingen stenläggning. En obetydlig sådan närmast Humle­ 42

Humlegården Collage – NIT 1877 ”Bilder från Humlegården” Här ser vi bland annat KB, Rotundan och Sturegatan.

43

gårdsgatan var af erbarmelig beskaffenhet. Längre upp fick man klättra i bergknallar men kom ej längre än till dåvarande Nya Kvartersgatan, mot hvilken Lilla Humlegårdsgatan bildade ett hörn upp på krönet, där redan mot slutet av 1600-talet reste sig en väderkvarn… Ogräset frodades rikligt på dessa gator och dess rännstenar samt i bergsreforna. Lilla Humlegårdsgatan var på ömse sidor kantad med plank mellan mer eller mindre obetydliga och förfallna boningshus, hvaribland några af sten.”

Emilie Flygare-Carléns hus, med balkong mot den lummiga parken, stod fram till 1860-talet då Norrmalmsgatan (nu Biblioteksgatan) skulle dras fram för att skapa förbindelse mellan Norrmalm och Ladugårdslandet. Det var just i dessa trakter som bräschen för regleringen var, här tog sig den ”nya tiden” stora uttryck. Och Ahlström var en av de unga och hungriga. På 1850-talet tillhörde han tillsammans med andra unga arkitekter den Tessinska föreningen vilka ville skapa ett ”arkitektoniskt fullmåligt” Stockholm. Fasaderna restes längs den nya Sturegatan. Vid denna gata var Ahlström den första att bygga. I november 1904 kallar Dagens Nyheter Sturegatan 12, uppfört av Ahlström, för ”Östermalms första byggnad”. ”Dåtidens gamla stockholmare skakade betänksamt på hufuvet åt det vågsamma företaget. Att föra upp hus så där i stadens yttersta utkanter!”, skriver tidningen. Det skulle bli ytter­ligare två hus uppförda av Ahlström längs gatan. Sturegatan 16 och antagligen Sturegatan 14. Vidare ger tidningen en anekdot om hur Johan Ahlström till­sammans med häradshövding Dufva kom på idén till namnet ”Sture­ gatan”. En dag såg de två herrarna namnet ”Sture” sticka upp på en vimpel till ett lusthus i en trägårdarna som kantade gatan. Sturegatan. Ahlström, som visat intresse för historia redan som barn, måste ha gillat klangen i namnet.

Gatan var född.

Tillsammans med andra tomtägare – Stockholms byggnadsaktiebolag, C.L. de Brun och G.E. Nyberg – inlämnar Ahlström i juni 1873 en skrift till drätselnämnden där de erbjuder sig att, utan ersättning, skänka delar av sina tomter till staden för att möjliggöra Sturegatans framdragande mellan Södra och Norra Humlegårdsgatan. Ahlström står uppskriven som ägare till tomterna nr 14, 15 och 6 i kvarteret Humlegården. I upplägget ingår också en utvidgning av Nya Qvartersgatan västerut till Sturegatan och en breddning av Östra Humlegårdsgatan.

44

Quartersgatans utdragning Humlegården – NIT 1879 ”Det Stockholms som går: Bild från Qvartersgatans utdragning till Humlegården. Originalteckning af A.T.G.” Förlängningen av Quartersgatan mot Sturegatan. De moderna fasaderna bryter in. Ahlström uppförde flera hus på gatan som senare döptes till Linnégatan.

Drätselnämnden är positiv och stadsfullmäktiges beredningsutskott föreslår ett beslut som går helt i linje med skrivelsen. Tomtägarna avstår mark och lovar i sin tur att verkställa planerna för Sturegatan, Nya Quartersgatan och Humlegårdstvärgränden mellan Sturegatan och Östra Humlegårdsgatans västra gräns. I september 1873 ger Överståthållarembetet Johan Ahlström tillåtelse att på tomten n:o 8 på Sturegatan uppföra en byggnad högre än Byggnadsordningen tillåter. Ett gigantiskt pussel av tomtköp och försäljningar ligger till grund för omdaningen av området. I Juli 1875 säljer herr von Horn sina tomter belägna i Sturegatans förlängning mot Jakobsbergsgatan till Ahlström. År 1876 säljer Ahlström sin tomt Nr 12 i kvareret Sperlingens backe till staden för 80 000 kronor. Tomten ligger mitt för Sturegatans ”södra mynning” och det hela ingår i stadens upplägg för en reglering av gatorna söder om Humlegården vidare mot Nybroviken. År 1877 köper Ahlström tomterna nr 40 och 41 i kvarteret Humlegården för en summa av 18 000.

45

Spåren efter Ahlströms tomtköp är många och att försöka skapa ett sammanhang blir lätt överväldigande. Värt att anmärka är att Johan Ahlström gör ett antal tomtköp tillsammans med grosshandlare Isak Hirsch under åren som kommer.

En karta över Stockholm från 1870 visar Sturegatan endast som en kort stump norrut från Södra Humlegårdsgatan. Inget bibliotek syns i Humlegården och inga tydliga kvarter kantar blivande Sturegatan. Nya Kvartersgatan (nu Linnégatan) sträcker sig parallellt med Storgatan över Ladugårdslandet. På 1870-talet tog staden över parken. Linnéparken uppfördes i vilken Ahlströms Kungliga Bibliotek kom att spela en central roll. År 1885 restes statyn över Carl von Linné. Innan detta, eller i närheten av dessa år, ser vår vän Martin Birck den nya Sturegatan sedd från Stureplan ”I öster öppnade sig en ny gata utan hus, som ett stort hål i en vägg. Åt väster bredde sig i dimman ett insnöat gytter av gamla kåkar och murgavlar.” (Martin Bircks ungdom) Nya hus skulle snart växa upp, de gamla trätrapporna tas bort och bergen sprängas. Rotundan i Humlegården revs 1877. Sturegatan dras fram. ”Höga gavlar började skymma träkåkarna. Trapporna från Linnégatans brant ner till Grev Turegatan rivs, bergsknallen sprängs bort tillsammans med hundra­ tals andra. Det kuperade Ladugårdslandet, med dess prägel av fiskeläge vid kusten, slätas ut.” (Ett Hörntorn vid Riddargatan). Humlegården var sliten och skulle nu rustas med raka alléer och omvandlas från folklig livlighet till en prydlighet som anstod den moderna staden.

Den nya Sturegatan blir ett stråk i den polygon som bildas av SturegatanKarlavägen-Narvavägen-Strandvägen-Birger Jarlsgatan. I husen bodde de

Sturegatan No 6 14 15 Kvarteret Humlegården – Stadsarkivet. Ritningsnummer NS037BN-1873-190. Ahlströms förslag till fasadförändring på husen vid Sturegatan 1873.

46

finaste familjerna. Claes Lundin, dåtidens stora journalist, tyckte inte om de nya husen som restes på 70-talet. Han såg och förfasades sig över ”den långa, uttryckslösa raden af Sturegatans åt Humlegården vettande hus, hvilka till­ höra det olyckliga byggnadsskedet och till större delen äro uppförda i Ladu­ gårdslandsstil.” (citerad i Ett Hörntorn vid Riddargatan).

Spårvägen dras längs Sturegatan på 1880-talet. Den startar 1881 från Kungsträdgården och fortsätter längs nya Sturegatan. Men det är människorna som dominerar Sturegatan, det är stadens välklädda elit som flanerar längs ”snobbrännan” där trottoarerna är bredare än körbanorna. Ett nytt centrum har fötts. En ny stad att se och synas i. Ståtliga fasader och uppklädda människor.

Blickens stad. Med granskande och studerande invånare, eller dömande likt Claes Lundin, en stad att inte bara leva i, utan också att betrakta och uppleva.

Per Wästberg citerar två stadsbor som var på plats vid sekelskiftet. Daniel Fällström skriver om en vårdag vid Sturegatan: ”Allt skimrade i ljusgrönt, från Karlavägens planteringar mest ända ned till Stureplan, där spårvagns­ klockorna ljuda dagen i ända och där det är ett evit stigande af och på.” Och Elsa Kniberg skildrar flanörens vardag. ”Det är ett riktigt studium att prome­ nera på Sturegatan. Där ser man alltid samma och samma ansikten. Det är då först och främst löjtnanten ‘den vackre greve Cronhielm’ som enligt min åsikt inte alls är vacker. Vi brukade kalla honom ‘samvetet’, ty då vi mött honom fem gånger ansågo vi oss böra gå hem.” (citerade i Ett Hörntorn vid Riddargatan) Så låg Sturegatan där längs med Humlegården. Ett nytt stadsrum var skapat.

Hjalmar Söderberg tar oss med in i en av våningarna i ett av husen vi Sturegatan i novellen Porträttet. Kanske är det något av Ahlströms hus vi får besöka? ”På Sturegatan vimlade strömmen av promenerande nedåt utmed hus­ raden; William gick den folktommare trottoaren utmed Humlegården. – Fru Richardt slog upp markiserna och öppnade altandörrarna på vid gavel; aftonluften strömmade in, lätt och svalkande och mättad av doften från Hum­ legårdens blomrabatter. Himlen låg genomskinligt blå bakom husraderna borta på andra sidan. Parken låg sval och tyst i vårkvällens ljusa skymning; det var som om de gamla lindarna böjde huvudena samman… Lyktorna började tändas nere i staden… Sorlet avtog. En spårvagn som rullade förbi med en ringning… några herrar som under prat och skrik kommo ut ur en cigarrbutik.” (citerad i Östermalm)

47

Lindhagen och Esplanaderna Byggnadsstadgan från 1874 och stadens nya Byggnadsordning från 1876 kom också att verka till den nya stadens uttryck. Nu infördes hårda regler för gatubredder och hushöjder. Lindhagens plan mötte på stort motstånd och debatterades och dryftades under flera år. Edvard Selander var en av dem som protesterade. ”För oss är det oförklarligt, varför det gamla, historiskt int­ ressanta Ladugårdslandet skall utplånas och ersättas med det omotiverade Östermalm genom ett maktspråk av okunnigheten. Den stadsplan som följts härvid har nästan endast bestämts av att de styrande, såsom major Gustaf Nerman sade, hade så f-t långa linjaler. /…/ De efter omnämnda linjaler uppdragna gatorna och ännu mer förstörelsen av Tyskbagarbergen är en skandal för Stockholm och sätter en ful, outplånlig fläck på dess skönhet.” (citerad i Ett Hörntorn vid Riddargatan). Först åren 1877–80 var motståndet nerkämpat och de nya planerna blev fastställda.

Dessa esplanader kom att sträcka sig genom den stadsdel där Ahlström verkade. Staden höll, genom byggnadsordning och stadgar, ett vakande öga över stadens byggande, men byggmästarna verkade i relativ frihet och många på ren spekulation. Under 1880-talet byggdes närmare 2000 hus, i en byggtakt staden aldrig tidigare skådat. Byggandet når sin kulmen under 1884–85.

Under 1885 ökade folkmängden med 10 000. Stadens industrier drog män­ niskor till sig och under 1880-talet växte befolkningen från 168 000 till 245 000 invånare. På stadens malmar växte nya områden upp. Hantverksbanken gick omkull 1885 och en kris tog vid, men produktionen drabbades inte lika hårt som vid de föregående kriserna. Staden expanderade som en våg genom det rutnät Lindhagen lagt över malmarna. Den lantliga terrängen sprängdes bort. År 1886 lyste glödlampor över Karlavägen, Stockholms först elbelysta gata.

Tidigare hade små oljelyktor, så kallade ”vargögon”, kämpat mot mörkret.

Putsarkitekturen hade länge varit dominerande. ”Putsdjävulen” kallade Ragnar Östberg stilen som präglade de flesta nybyggen vid tiden. Östberg jämförde den med ”ett täckande ogräs [som] grodde utmed Stockholms gator. Den är inkarnationen av arkitektonisk osedlighet och som sådan också livsfarlig att umgås med, ty under prålet av all tänkbar påklistrad grann­ låt à la bon marché saknar den hvart uns av själsligt innehåll.” (citerad i Ett Hörntorn vid Riddargatan). Det första brottet mot denna hegemoni, var 48

byggandet av Bünsowska huset 1887 vid den nya Strandvägen. Huset ritat av I G Clason bjöd på stenfasad, torn och äkta material. Clasons hus blev banbrytande. Arkitekterna hämtade inspiration från världens alla hörn: Venedig, Rom och Spanien. Denna stil bildade skola för den kommande bebyggelsen längs Strandvägen där Ahlström uppförde huset på Strandvägen 37. ”Det allra vackraste resultatet av Lindhagenplanens visionära esplanadsys­ tem blev Strandvägen, som tillsammans med Narvavägen, Karlavägen och Karlaplan gav det nya Östermalm en fläkt av Paris boulevarder.” skrev Claes Lundin i Nya Stockholm.

Strandvägen Redan på 1860-talet hade arbetet med anläggningen av Strandvägen inletts. ”Med ståtliga moderna byggnader och med de skuggiga alléerna i sin mitt… samt en med fartyg beklädd kaj och fri utsikt över större delen av hamnen, skulle vi få en gata, vars make knappast skulle finnas i Europa”, skrev Ny Illustrerad Tidning 1860 (citerad i Stockholm svart på vitt). Storgatan var leden ut mot Djurgården och Ladugårdsgärdet när Strandvägen ännu bara var en vassig strandkant med bryggor och upplag. När finansmannen Isaac Hirsch besökte platsen 1873 fick han lov att ta sig dit sjövägen och beskrev platsen för den tomt han då köpt på hörnet Grev Magnigatan - (Strandvägen): ”ruckel och kyffen och på den eländiga gångstig, som fanns, kunde man bara taga sig fram ett stycke.” (citerad i Östermalm). Här låg också stadens latrinpråmar. År 1875 inleddes arbetet med en den nya gatan. Nybroviken fylldes ut för att lämna plats åt drömmen om boulevarden. År 1879 hade de första träden planterats, rader av lindar, längs den 72 meter breda gatan.

Rid- och gångvägar anlades. Och Strandvägens hus började höja sig mot skyn under 1880-talet. De flesta av dem tillkom under 1890-talet. Arkitekten Johan Laurentz ritade sju av husen, bland dem Strandvägen 37 som Ahlström uppförde. Claes Lundin skriver om Laurentz hus i Nya Stockholm. ”Till dessa hör kvarteret öster om Bünsowska huset, som liksom detta formats till en imponerande helhet, trots att det består av fyra skilda fastig­ heter.” Även här skildrar Hjalmar Söderberg övergångstiden, när staden står och väger mellan två uttryck: ”Han bodde ute på det yttersta av Östermalm, och vi följdes åt längs med Strandvägen. Det var medan gammalt och nytt ännu trivdes tillsammans 49

vid denna gata, två eller tre moderna hus mitt ibland gråa ruckel, uthus och gamla sjöbodar.

Det var en kylig natt i början av oktober. Månen var uppe; det blåste en kall och fuktig vind. Nybrovikens tjocka och stilla vatten speglade en bred, glimmande mångata i oljiga ringar, och längs med kajen reste vedskutorna en gles och orörlig skog av master och tackling.” (citerad i Östermalm) Husen byggdes för de rika och hyran motsvarade en genomsnittlig årslön.

Industriägare och godsägare flyttade in i de palatslika husen, men Strand­ vägens stråk var öppet för alla och blev snabbt ett av Stockholms populäraste.

Strandvägen var höjdpunkten för omdaningen av Ladugårdslandet, och även här satte Ahlström avtryck. Den som går längs Skeppsholmens träkajer i morgonsolen kan se den vita fasaden på Strandvägen 37 reflektera ljuset. Den nya bebyggelsen kunde knappast ha anats, eller drömts av de som tidigare bott på platsen. Vid invigningen av Konst och industriutställningen år 1897 öppnade den nya boulevarden upp vägen mot Djurgården och utställningen.

Ett uttryck för makt.

Ladugårdslandet hette nu Östermalm. Redan 1885 uppvaktade kommendören Didron m.fl. Stadsfullmäktige med en begäran om att Ladugårdslandet skulle få namnet Östermalm. Namnet Ladugårdslandet ansågs inte längre representativt för den nya glänsande staden. ”Ingen lär nämligen kunna be­ strida att benämningen Ladugårdslandet föga passar in på den nyaste och mest välbyggda delen av vår huvudstad, för så vitt någon mening skall ligga i detta namn.” hette det i den inlämnade petitionen. Den tidigare så kritiska Ragnar Östberg såg något vackert i Strandvägen och skrev om vyn från Skeppsholmen: ”Ett ostört vattenspel, som glittrar och leker och längre bort i diset en alldeles främmande stad inbäddad i värme och ljus, med en mäktig kupol och fasader som glimma. Det var Östermalm, som därifrån förbyttes till ett Österland.” (citerad i Strandvägen) ”Av Ladugårdslandet blev Östermalm. Sällan har en gammal stadsdel försvunnit så grundligt. Träkåkar med brutna mansardtak, tobaksland, små stenhus från 1700-talet jämnades med marken. Gatorna belades med tuktad sten så att inga leriga fåror skulle hindra vagnshjulens skrammel i snösmält­ ningstider.” skriver Per Wästberg i Ett Hörntorn vid Riddargatan.

Wästberg citerar Georg Nordensvan som i ”Mälardrottningen” skriver: ”Östermalm är något helt annat än hvad Ladugårdslandet var. Ladugårds­ 50

landet tillhör en förgången tid. Med det namnet förbinder den minnesgode stockholmaren föreställningar om långa, backiga och knaggligt stenlagda gator, som ifrån Nybrovikens skutor, vedupplag och stenhuggerier ledde bort till ladugårdar och tobaksland ute vid Gärdet, Komötet, Lill-Jans – gator, som kantades af låga byggnader, af plank och trädgårdar – gator hufvud­ sakligen befolkade af arbetare, gardister, kogubbar och af barn i massor.”

Ahlström var delaktig i alla dessa skeenden, och tycks ständigt röra sig i bräschen för utvecklingen. Från det första nybyggandet vid Sturegatan, via Lindhagens planer till Strandvägens palatslika ordning. Ahlströms gärning spänner över denna expansiva period, är en del av den, börjar och tar slut inom den. Johan Ahlström förvandlar sin egen bakgata, platserna där han måste ha lekt som barn.

Johan Ahlström vinner burskap Den 3 april 1849 undertecknar Johan Ahlström ett anställningskontrakt för Murmästare Åkerlund. Idag är det bevarade kontraktet slitet, fläckigt med revor, men fortfarande läsbart: ”Jag ‘Johan Ahlström’ förbinder mig härigenom att åt Herr Murmästaren ‘A.J. Åkerlund’ från och med den 1te april 1849 till oktober månads slut samma år’ på de tider och de ställen som af Herr Murmästaren eller dess ombud mig anvisas, så väl inom som utom staden, verkställa de arbeten som af Herr Murmästaren eller dess ombud varda mig anbefalde, af hvad beskaf­ fenhet de vara må; och åtnöjer jag mig att för nämnde arbeten undfå den dagspenning, som af Herr Murmästaren bestämmes i förhållande till min arbetsflit, skicklighet och ordentlighet.” kan vi bland annat läsa.

Den dagspenning Johan Ahlström får för att inställa sig klockan 6 förmiddagen fram till klockan 6 på eftermiddagen, eller för 10 timmars arbetstid, bestäms vara 36 skilling Banco per dag. Lönen betalades ut var annan lördag.

Den 5 april 1851 skriver byggmästare A.J. Åkerlund ett rekomendationsbrev över sin murargesäll Johan Ahlström. Brevet finns bevarat i Stockholms Stadsarkiv.

51

Murmästare Åkerlund rekommenderar Johan Ahlström. Stadsarkivet, Johan Ahlströms arkiv.

Papperet är lövtunt och handstilen vackert sirlig. Där kan vi läsa: ”Murare Gesällen Joh Ahlström blef antagen i lära hos undertecknad den 12 Aprill 1847, blef Gesäll i juli månad 1850, är nu på egen begäran från mig ledig. Ahlström har såväl under lärotiden som sedan han Gesäll blef uppfört sig Ärligt, Nycktert, och fullgjort sine åligganden mig till nöjes, hvadan han till det bästa Rekommenderas Stockholm den 5 Aprill 1851 A.J. Åkerlund, Murmästare”

52

Det verkar alltså som att Ahlström började arbeta för Åkerlund redan 1847, 16 år gammal nära 3 år efter sina avslutade studier vid Hedvig Eleonora skola.

Efter sin begäran om ledighet verkar Johan ha bytt arbetsgivare. Ett annat rekommendationsbrev från den 4 april 1853 lyder: ”Murar Gesällen Joh: Ahlström har sedan wåren 1851 till hösten 1852 varit i undertecknads arbete, och är nu på begäran från mig ledig, Ahlström har med ordning och arbetsamhet uträttat de göromål honom blifvit ålaggde till mitt fullkomliga nöje, hvarföre han här med Rekommenderas, Stockholm den 4 april 1853 A.W. Strehlenerts [Handstilen något svårtydd], Murmästare” Johans ”karriär” hade tagit fart. Det tredje och sista bevarade rekommendationsbrevet är från den 10 juni 1854 och lyder: ”Murare Gesällen Joh Ahlström som från april månad förlidet år till årets slut arbetat hos undertecknad, och under denna tid uppfört sig till alla delar [?] ordentligt på egen begäran mitt arbete [otydligt: avslutat?] betygas.

Stockholm den 10 juni 1854.

Edv. Alex Grandinson [Signaturen svårtydd], Bygg- och Murmästare” Vi har alltså tre bevarade rekommendationsbrev, från tre Murmästare: A.J. Åkerlund, A.W. Strehlenerts och Edvard Alex Grandinson. Dessa brev, som Ahlström bevarade genom åren, har gått hand i hand och ligger nu i en brun pappmapp i Stadsarkivet. Genom att läsa dem kan vi följa Ahlströms första anställningar som murargesäll. De ger bilden av en ordningssam gesäll. En ordentlig murmästare i vardande som samtidigt, under denna tid, skötte sina studier vid Konstakademiens byggnadsskolan från 1847 till 1857. Efter sitt arbete hos Grandinson tycks Ahlström ha tagit anställning hos byggmästare Axel Alm fram till mars 1856 På 1850-talet var ännu inte skråväsendet borta och Johan Ahlström var, likt andra blivande Byggmästare, tvungen att ansöka om burskap hos Stockholms

53

Stads Handels och Ekonomi Collegium. Den 31 mars 1857 lämnade Ahlström in sin ansökan [avskrift från utdrag protokoll Stockholms stads Handels och Ekonomi Kollegium den 12 maj 1857]: ”På grund af bilaggde betyg, utvisande att jag ordentligen begått H.H Natt­ vard, eger god frejd samt försvarlig Christendomskunskap och svensk med­ borgarerätt, får undertecknad i ödmjukhet anhålla att här i Staden vinna Burskap såsom Bygg och Murmästare.

Stockholm den 31 Mars 1857.

Johan Ahlström, Elev vid Academien för de fria konsterna.”

Bifogat med ansökan (en avskrift av denna finns bevarad) följer ett antal intyg.

Bland annat att Johan Ahlström, tillhörande Adolf Fredriks församling, har ”vitsord om berömligt god Christendomskunskap” och att han ”begick Natt­ vard” i november förra året.

Betyg från Akademien för de fria konsterna bifogas undertecknat av bland annat J.W. Scholander, A. Retzius och J.P. Molin den 23 mars 1857. Här kan vi läsa att Ahlström sedan 1847 ”begagnat” undervisningen vid Akademien och ”derstädes med vitsord om ‘godkända’ insigter och skicklighet genomgått Geometri- samt Pracktiska och Högre Byggnadsskolorne.”

Med följer också en rekommendation från byggmästare Axel Alm: ”Murare Gesällen Johan Ahlström som under loppet av sistlidne år varit anställd vid undertecknads Murmästare Werkstad såsom Werks-Gesäll, är nu på egen begäran från mig ledig med det wälförtjenta vitsord, att Ahlström äger Skicklighet i sitt yrke jemte pålitlighet och ett berömligt uppförande, hvarföre han till det bästa recommenderas. Stockholm den 29 Mars 1856.

Axel Alm” Den 24 april 1857 lämnar fullmäktige ett utlåtande vilket bekräftar att Ahlström har behörighet enligt Kungliga Hantverksordningen, men de saknar bevis för att ”sökanden nöjaktigt verkställt något wäsentligare byggnads­ arbete.” Förutom detta har fullmäktige inga anmärkningar på Ahlströms ansökan. Utlåtandet upplästes för Ahlström som ”förbehöll sig” att lämna

54

in bevis för att han ”nöjaktigt verkställt ett wäsentligare byggnadsarbete här i staden.” Kollegiet avstod från vidare handläggning av målet i väntan på intyget.

Vi kan föreställa oss hur Ahlström rusar ut i staden denna vårdag på jakt efter intyg och underskrifter, kanske rabblande och sökande i minnet efter namn.

Axel Alm kom till undsättning. Johan Ahlström lämnar in två nya intyg [avskrift protokoll 23 juni 1857]: ”Murare Gesällen Herr Johan Ahlström som warit anställd hos under­ tecknad och visat sig ega nöjaktig kunskap i Bygg- och Murmästareyrket, Ahlström har hos mig i synnerhet[?] utfört en större påbyggnad under eget ansfvar och mig till fullkomlig belåtenhet, hvarföre jag honom till Mästare, får hos Stockholms Handtverksförening recommendera.

Stockholm den 16 Maj 1857 Axel Alm.” Det andra lyder: ”Att Murare Gesällen Johan Ahlström, hvilken hos Stockholms Handels och Ekonomi Collegium sökt burskap såsom Bygg- och Murmästare i Stockholm, nöjaktigt werkställt ett wäsentligare byggnadsarbete, bestående uti till- och påbyggnad af Herr Hof Marshalken m.m. Friherre C.R. Rudbeck tillhöriga Egendom under N:o 8 i Quarteret Björn vid Karduansmakaregränden inom S:t Clara församling, intygas.

Stockholm den 22 juni 1857.

Axel Alm. Ernst Wilhelm Berggren, Bygg & Murmästare” Claes Reinhold Rudbeck ägde huset på Karduansmakaregatan 8A-B 1829-1874.

Det kan vara så att Ahlströms första stora arbete var på Adelcranzska Palatset, ett hus som trots alla rivningar i city står kvar. Efter inlämningen av dessa intyg förklarar Kollegiumet den 23 juni 1857 Ahlström berättigad att vinna burskap som Bygg- och Murmästare på villkor att han bland annat avlägger Tro- Huldhets och Borgare-Ed samt avlägger avgift till Hantverksfö­re­ ningens kassa.

55

Den 21 juli 1857 vinner Johan Ahlström burskap efter att ha avlagt ed i Stockholms Rådhus. Intyget finns bevarat: ”Borgmästare och Råd i Stockholms Stads Handels- och Ekonomi Colegium­ göre veterligt: Att alldenstund ’Johan Ahlström’ hvilken, genom särskidt Beslut af den ’23. juni detta år’ erhållit tillstånd, att, under burskapsrätt, ‘här i staden utöfva Murmestareyrket’ nu inför Oss visat sig hafva fullgjort de för sådant ändamål föreskrifne villkor; Fördenskull varder han ‘Johan Ahlström’ härigenom antagen till Borgare såsom ‘Murmästare’ i Kongl. Residens- och Hufvudstaden Stockholm; Egande ‘Ahlström’ att, efter aflagd Tro-, Huld­ hets- samt Borgare-Ed, tillgodonjuta alla de fri- och rättigheter, honom i omförmälde egenskap, enligt Allmän Lag samt särskilda Författningar och Privilegier, tillkomma; hvilket vederbörande till efterrättelse länder.

Stockholms Rådhus den ‘tjugondeförsta juli år 1857” Ahlströms gesälltid Johan Ahlströms referenser och betyg är bevarade, vi kan peka på dessa tidpunkter i historien och säga: detta gjorde Ahlström vid denna tid. Men hur såg arbetet ut, och hur var livet som murargesäll i Stockholm på mitten av 1800-talet? Lyckligtvis finns andra skildringar bevarade, bland annat från ett antal Ämbetsbröder. Scholander och Wallander ger var och en på sitt sätt bilder av murargesällens vara på 1830- och 40-talet, vid tiden då fortfarande skrået stod fast. Men mest intressant är kanske A.G. Sällströms skildring av sitt liv som murargesäll. Sällström var jämnårig med Ahlström – de hade båda samma enkla bakgrund, födda i Stockholm in i fattiga förhållanden – och kom att efterträda Ahlström som ålderman 1905. Sällström arbetar som gesäll samma år som Ahlström och i den skildring han ger, med ibland kanske medvetet överdrivna scener, ges en levande bild av murarlivet. Sällströms berättelse ger färg åt de papper och dokument som finns i arkiven. Antagligen var Ahlströms väg in i yrket kantad av liknande ögonblick, men vilka, och hur de såg ut, är ännu höljt i dunkel. Vi kan anta att Ahlströms gesälltid, om den inte var exakt lik, ändå var snarlik, en spegling av Sällströms. De båda tog steget in i muraryrket under en tid då stora förändringar i dess struktur stod för dörren.

56

Sällström berättar att han redan som barn var hängiven muraryrket och när murargesällerna besökte den Mjölkaffär hans mor ägde överöste han dem med frågor. Han visade upp ritningar och ett litet timmerhus han byggt med egna händer. Gesällerna råder honom att besöka Murmästaren Grandinson som bodde på Skeppargatan. ”Jag gick dit”, skriver Sällström ”Mästaren satt vid sitt skrivbord, en vacker och reslig karl, han granskade mig och fällde domen: ’Du är alldeles för liten, du måste stå på tillväxt.’” Henrik Alm som citerar episoden i – skriver att Sällström var 11 år gammal vid tillfället. Den unge muraren hade dock bestämt sig och snart arbetade Sällström på ett av Grandsinsons byggen på Riddarholmen. ”Tag hand om pojken och gör honom till en duktig murare”, var Grandinsons ord till arbetarna. Pojken fick sin utrustning: arbetsblus, förskinn av renhud, hammare, slev och kvast. Sällströms beskrivning av lärlingstiden framstår som en lycklig tid bland de vänliga kamraterna. Under sommaren lär de honom alla yrkesgreppen, och all undervisning skedde under vissa ceremonier. Första gången Sällströms ska hantera mursleven bärs han av kamraterna till krogen Silverskåpet där han får bjuda alla på en sup, en rågskorpa och öl. Denna tur till Silverskåpet upprepades sedan varje gång Sällström tillskansat sig en ny lärdom.

Arbetstiden var lång, från 6 på förmiddagen till 8 på eftermiddagen. Fyra måltidsraster delade in dagen. ”Om man ej passade tiden” skriver Sällström ”förlorade man avlöning för en kvarts dag men måste ändå arbeta den för­ senade dagskvarten. Avlöningen utbetalades varannan lördag efter arbetsti­ dens slut. Det var en stor glädje, när jag kom hem med den första förtjänsten, 6 rksd. banco efter 24 skilling banco per dag. Mycket hade dock gått åt till alla bjudningar.”

Femton år gammal, den 25 juli 1845, blir Sällström inskriven som murargesäll hos Grandinson. Det hela sker under vissa ceremonier, och vi får anta att Ahlström genomgick desamma när han blev gesäll ett år senare. Sällström blir uppkallad till åldermannen Kihlstedt där ämbetet samlats. Vid ett bord satt rådman, stadsfiskal, notarie från ekonomikollegiet, mästare och åldermannen. Åtta pojkar från Stockholm och andra orter kallas fram och skrivs in hos olika mästare.

Sällström arbetade vid Slottet. Han skriver att vintrarna, då arbetet låg nere, var förskräckliga. Speciellt murare med familj och barn drabbades hårt. ”En del kunde få arbete på verkstäder som skräddare, skomakare el. dyl., andra 57

läto värva sig till gardet, många skaffade sig husrum och föda genom att ställa till med slagsmål, så att de kommo in på fängelset, andra lade sig sjuka för att bli intagna på sjukhus. Dalkarlar, västgötar, värmlänningar och skåningar reste hem – de hade vanligen sparat en slant.” Sällström bodde hos sin mor vid Norrmalmstorg. Han berättar att en smed brukade sko hästar ute på torget. Den unge Sällström tog tillfället i akt och plockade upp försummad hästskosömn som han sedan sålde i en lumpbod för att tjäna lite pengar. Ahlström måste ha ställts inför liknande problem. Kanske bodde också han hos sin mor? Kanske sparade han sina pengar? Eller fann han nytt arbete i vinterstaden? Klart är att han liksom Sällström inte hade något stort kapital att falla tillbaka på.

Sällströms väg genom muraryrket är individuell, men den säger ändå något om miljön i Stockholm vid denna tid. Något om de sammanslutningar, de brödraskap och de ceremonier (formella och informella) som präglade murararbetet. Även arkitekten Fredrik Willhelm Scholander har beskrivit sederna. När han invigdes som gesäll på 1830-talet hade ännu inte skråväsendet uppluckrats.

Yrkena murmästare och arkitekt stod nära varandra och en blivande arkitekt förväntades lära sig murarhantverket. Scholander beskriver sin gesäll­invigning år 1835: ”Det var på morgonen, och de blivande bröderna voro talrikt församlade, helgdagsklädda. – Somliga rökte, andra snusade, stämningen var mycket hög­ tidlig. /…/ mästare och andra höga herrar anlände. Vi hade blivit tillsagda att skaffa oss faddrar, till vilka borde väljas goda vänner och armstarka karlar, två för var och en. Vid behörig tid kallades alla in i den stora salen. [I Timmer­ mansordens egendom vid Eriksberg] Tåget öppnades av ungbröderna, ledda av sina faddrar, efter kommo alla de andra gesällerna, både sal och förstuga packades med folk. Vid ett stort bord under tronhimmel satt en borgmästare, jämte honom rådman, älderman och bisittare, flera medlemmar av mästerska­ pet samt åldgesällen. Ungbröderna uppropades, ställdes i rad och svuro gesäl­ leden, inskrivningen skedde och något slags betalning erlades. På bordsändan stod brödraskapets stora silverpokal, bräddfull med piccardon och behängd med blänkande silverplåtar och minnespenningar. I uppropsordning fick nu var och en av de nya fatta pokalen och frambringa följande hälsning under det att dryckeskärlet hölls högt lyftat och plikt av tolv skilling erlades, om man darrade på handen, så att något av bräddfyllnaden skvimpade över: ‘Härmed dricker jag N. N. borgmästarens skål, rådmännens skål, åldermannens skål 58

och hela det hedervärda brödraskapets skål’ – och så tog man en klunk. Var och en av ungbröderna fattades, så snart han lämnat pokalen ifrån sig, av sina faddrar, lyftades på deras axlar och bars till den öppna förstugudörren.

Då man kommit ut i förstugan neddrogs en gammal hatt över den burnes huvud, och under det att de bärande stretade för att bringa sin börda ut på gården, regnade ‘brassingar’ och knytnävslag på det av hatten skylda huvudet.”

När Sällström 1850 gör ett gesällprov har förhållandena inom de gamla yrkessammanslutningarna stabiliserats något. Två skådegesäller, åldermannen och en notarie besiktigar den trappuppgång Sällström konstruerat och utfört i ett boningshus. Arbetet blir godkänt och den 25 juli 1852 invigs Sällström under gesällskapets årssammankomst hållen på värdhuset Claes på Hörnet.

Dryckespokalen går runt och ceremonierna liknar mycket dem som Scholander tidigare beskrivit.

Ahlström och Sällström kom in i detta sammanhang vid tiden då skråväs­ endets avskaffande inleddes, men ceremonierna levde fortsatt kvar. Ahlström valde dock att ta ett fast tag om historien och förankra nuet i det förgångna.

Johan Ahlström och husen Att spåra en byggmästares hus kan vara svårt, speciellt som många av husen rivits och ersatts med nya. Stadens arkiv ger inblickar, och så även tidningarna från tiden. Den som söker kan ledas av ett tecken som pekar åt ett visst håll. En ansökan om bygglov dyker upp, och där står Ahlströms slingriga underskrift som en bekräftelse på en aning. Staden hinner förändras mycket på hundra år, gator och kvarter byter namn, kvarter splittras eller rivs för att lämna plats, och ibland minner ingenting om det som än gång varit. Ahlströms egen period är det främsta exemplet på detta. Under ett par decennier förändrades Stockholm drastiskt, och framför allt Ladugårdslandet där Ahlström själv verkade. En tragisk ironi vilar över Ahlströms gärning: 1800-talets nya och moderna stad, som själv krävde plats, har fått lämna plats åt en ännu nyare.

Många av Ahlströms hus står ändå kvar – Kungliga Bibiloteket, Musikaliska Akademien, Nalen, är självklara ljuspunkter i Stockholms stadsbild – men få är oförändrade, många har någon gång under tidens lopp blivit fasad­­ hyvlade eller ombyggda. Andra av Ahlströms hus stod endast i ett fåtal år, som till exempel Arbetareföreningens hus som fick lämna plats åt Kungsgatan. Ytter­ligare andra tjänade staden väl i flertal år som Jakobs Folkskola.

59

Fragment och ögonblicksbilder leder till nya frågor. Hur gick det med änkan till arbetaren som omkom under bygget av Strandvägen 37? Och hur reagerade Ahlström, som själv växt upp med en ensam mor, på händelsen? Hur långt drev Föreningen Enighet och Vänskap sin stämning mot Ahlström och vad fick den för konsekvenser?

I början av 1900-talet arbetade ordförande A.G. Sällström med att sammanställa en förteckning över Johan Ahlströms uppförda byggnader. Den har varit till stor hjälp med att lokalisera de tidigaste husen.

HUSEN SOM AHLSTRÖM BYGGDE Nybrogatan 18 Kvarteret Jernlodet 5 Byggår: 1858–59 Detta enligt Sällströms förteckning. Huset är rivet i dag.

Grev Turegatan 20 Kvarteret Riddaren 1 Byggår: 1860–61 Detta enligt Sällströms förteckning. Ett 1800-talshus står på adressen idag, men Stadsmuseet anger en annan byggmästare. Kvarteret Riddaren 1 saknas i Stadsmuseets förteckning.

Fabrik vid Barnängen Stockholms spinneribolag Klockan halv två den 28 juli 1870 inträffar en olyckshändelse i ett fabrikshus som är under byggnad vid Barnängen. Arbetet leds av byggmästaren Johan Ahlström för Stockholms spinneribolags räkning. Aftonbladet skriver att arbetarna var i färd med att ta ner spännbjälkar under ett nyligen murat valv när det rasar. Flera skadas, Muraren Carl Petterson och Anna Pehrsson så 60

illa att de förs till sjukhus. Senare avlider Anna Pehrsson av skadorna och olyckan blir ett mål för rådhusrätten. I juni 1871 fälls Johan Ahlström och verkgäsellen Olof Pettersson, vilka ansågs att genom försumlighet ha vållat olyckan, till att böta vardera 200 och 100 kronor.

Sturegatan 16, Sturegatan 14, Sturegatan 12 Kvarteret Humlegården 6, 15, 14 Byggår: 1871–1873 Arkitekt: Johan Ahlström Byggherre och Byggmästare: Johan Ahlström Mitt emot Humlegårdens lindar och det Kungliga Biblioteket står Sturegatan 16. Idag trafikeras gatan av bilar, bussar, cyklar och elsparkcyklar.

Huset blev helt om- och tillbyggt år 1921. Arkitekt var då C O Hallström.

Stadsmuseets antikvarier inspekterade huset på 1970-talet och rapporterade att ”Besökta lägenheter har snickerier och övrig fast inredning från ombygg­ nadstiden.”

Vad finns kvar av Ahlströms ursprungliga uttryck? Mycket är borta, men en av Ahlströms ritningar från 1873 visar en ståtlig fasad med tre portar. ”Förändrad Fasad Ritning för Nybyggnad å Tomterna N:o 14. N:o 15. och N:o 6. i Quarteret Humlegården Ladugårdslands församling Tillhörig herr Johan Ahlström” är titeln på ritningen. Här är Sturegatan 16 en del i

Sturegatan 16 våren 2020.

Foto: Andreas Pemer 61

en trio av hus bestående av Sturegatan 12 och 14. På ritningen har Ahlström skrivit ”Uppmurad Byggnad” under Tomterna n:o 14 och 15 vilket borde betyda att de redan var byggda, eller delvis byggda, när Ahlström ritade.

Under huset Tomten N:o 6, vilket bär likheter med dagens Sturegatan 16, står ”Blifvande byggnad” skrivet. Kanske var de tre husen tänkta att bli en samkomponerad helhet, likt senare Strandvägen 37; tre hus med ett gemensamt uttryck mot Humlegården? En pampig fasad. Blev idén genomförd? Idag har alla husen förändrade fasader med skilda uttryck. Vid Johan Ahlströms död benämns Sturegatan 12 som ”Östermalms första byggnad”.

Kungliga Biblioteket Byggår: 1871–1877 Arkitekt: F G A Dahl Byggherre: Överintendentsämbetet Byggmästare: Johan Ahlström Sedan biblioteket stod klart har det byggts på och om i flera omgångar. Bland annat med nya flyglar 1927, och ombyggnader och moderniseringar 1961–1973.

Läsesalen är bevarad i sin ursprungliga utformning ”med dubbla rader gjutjärns­ kolonner (förgyllda kapitäl), två läktarvåningar samt dekormålade takfriser och (raka) valvbågar.” (Malmarna) Även spiraltrappor och gjutjärnskolonner i magasinslokalerna är från Ahlströms tid.

Vid 1870 års riksmöte anvisade riksdagen 480 238 kr för bibliotekets grundläggning och uppförande. Sista datum att lämna in anbud för byggandet av den nya biblioteksbyggnaden i Humlegården var den 6 juni klockan 12 år 1871.

Fem spekulanter hör av sig och Johan Ahlström är en av dem. Tidningarna rapporterarde olika anbudens storlek. Byggmästaren A.P. Nilsson lägger sig högst, med 456 000 rdr, och Ahlström lägst, med 384 000 rdr.

Ahlström upprättar kontrakt med överintententsembetet om bibliotekets uppförande våren 1872 och kontrakterar själv grosshandelsfirman Hirsch & Co att leverera alla järnarbeten till bygget. I detta ingår 106 kolonner från Carlssonska gjuteriet i Norrköping, 5000 järnbalkar beställda från England och Belgien och takstolar av järn. Det anses vara första gången en byggnad uppförs uteslutande av materialen sten och järn i Sverige. Arkitekten F.G.A. Dahl har som Konst­ 62

akademiens stipendiat studerat British Museums biblioteksbyggnad i London.

Hirsch & Co planerar att uppföra en verkstad för montering och ihopsättning av bjälkar och takstolar i Humlegården.

Ahlström och Hirsch vänder sig till Kungl Majt/ Finansdepartementet för särskild behandling av tullen för de beställda järnbjälkarna, när priserna på järn stiger kraftigt.

I september 1873 är yttermurarna färdiga. Tjugo takstolar av järn håller nu upp de delar av taket som är uppsatt. Våningarnas mellantak ska vila på 112 grova nitade balkar och 600 mindre, alla importerade från England och Belgien.

Hela bjälklaget vilar på de 167 järnkolonnerna gjutna i Norrköping. Den 29 september skriver Nya Dagligt Allehanda att resten av takstolarna ska resas i slutet av veckan. Fönster från Norrköpings mekaniska verkstads förväntas anlända inom kort. Grundmurarna anlades förra hösten och arbetet har nu pågått i ett år. Hela biblioteket, bortsett från snickeriarbeten och värme, förväntas nu stå klart till nästa höst.

Byggnadsställningarna togs bort i början av oktober 1875 och där stod nu biblioteket i sin Humlegård. Det sträcker ut sig 290 fot långt och 80 fot brett. I källaren finns rum för kol, magasin och värmeapparat. Första våningen upptas främst av förevisningsal för böcker och tidskrifter, läsesal. ”Till venster om förstugan upptages hela sidopartiet af en stor sal för samling af svenska bok­ pressens alster, hvilken afdelas i flere små våningar genom jernkonstruerade

Kungliga Biblioteket innan det byggdes ut med två flyglar. Foto: Johannes Jaeger, kunglig hovfotograf, 1880-tal.

63

Kungliga Biblioteket 1Läsesal – NIT 1878. ”Det Stockholm som kommit: Kungl. bibliotekets läsesal. Arkitekt: G. Dahl. Tecknad af O.A. Mankell och R. Haglund.” Läsesalen i det nya biblioteket.

gallerier och trappor. Midtpartiet är, med undantag för förstugan, som stiger till den första våningens hela höjd, entresoleradt, hvarigenom ytterligare sju arbetsrum för tjenstemännen och en tambur vunnits. Genom små vindel­trappor af jern stå dessa i förbindelse med de nedra rummen.”, skriver Dagbladet. Järn och sten är det dominerande materialen. Den övre våningen är tänkt att stå i förbindelse med resten av huset genom trummor för böcker och spiraltrappor.

Men mycket av inredningen är ännu inte utförd i oktober 1875. För att undvika brandrisk vilar taket, uppburet av järnbalkar, direkt på murarna. Någon vind finns inte. Riksbiblioteket förväntas flytta in under nästa år.

Den 3 januari 1878 blir det nya Kungliga Biblioteket omskrivet i Afton­ bladet. Den enkla och praktiska planen får beröm och Johan Ahlström lyfts fram som en av de personer som står bakom bygget. Huset beräknas kosta staten 1 miljon kronor, eller mer. Bygget tycks dock ha kantats av ekonomiska problem.

Arbetslöner och priset på stål steg under byggets gång. Denna förlust har drabbat flera av de inblandade: bland annat byggmästaren Ahlström och järn­ 64

leverantören Hirsch. Snickerfabriken gör ingen vinst. Järnrör för husets värmesystem har visat sig för svaga och kasserats. Material har köpts för prutade priser.

Besparingarna gör sig, enligt Aftonbladet, påminda i biblioteket.” Man an­märker, att det på mer än ett ställe träder en allt för långt gången sparsamhet i dagen.”

Bibliotekets längd är kortare än planerat då Riksdagen ”afprutade lite på bygg­ nadens längd”. Tillbyggningar befaras vara nöd­vändiga inom en snar framtid.

Men än så länge får böckerna plats och flytten av de stora förråden har skett under överseende av dr. Elof Tegnér. Allt är så gott som färdigt, Överbibliotekarien G.E. Klemming är på plats tillsammans med ett ökat antal kollegor. Biblioteket har öppet för allmänheten måndag – lördag, klockan 10–15. Än så länge be­tjänas besökarna i ”visningssalen” då läsesalen fortfarande är under uppförande.

Hissar, trappor och genomgångar ska underlätta bokhämtning. ”Det är all­ mänt kändt, att af svenska tryckalster finnes här allt, som kunnat fås, från det efter vanliga åsigter värdelösa till de sällsyntaste och märkvärdigaste arbeten – vare sig de äro foster av svag­sinthet eller af den djupaste visshet och lärdom.”

Den 26 januari 1878 skriver Aftonbladet att läsrummet är i ordning ”och den studerande allmänheten der välkommen för att läsa och skrifva, men ej prata.”

I april 1878 annonseras försäljningen av den uppförda verkstadsbyggnaden, inklusive material: brädor, plank, sparrar, spännen för takstolar, ”samt några tusen tegel m.m.; allt under hälften av dess värde.” Kanske var det ett sätt att göra lite vinst.

Kungsholms församlings folkskolehus, Hantverkargatan 17 Kvarteret Murmästaren 2 Byggår: 1872–1873 Detta enligt A.G. Sällströms förteckning. Huset är rivet idag.

Johannesgatan 22 Kvarteret Höjden 1 Byggår: 1883–1884 Detta enligt A.G. Sällströms förteckning.

65

Musikaliska Akademien Nybrokajen 11 – Stallgatan 9 Kvarteret Ladugårdsbron 1 Byggår: 1875–1877 (78?)

Arkitekt: J F Åbom Byggmästare: Johan Ahlström Stadsmuseets inventering: Fasaden ”hyvlades” på 1960-talet men är numera återställd. Husets inredning bevarad, med orkestersal i vitt och guld, även den med gjutjärnskolonner. Även orgelsalen har bevarad inredning.

Vid Musikaliska Akademiens sammankomst den 17 september 1874 meddelas att ritningarna till akademiens nya byggnad nu är fastställda av K. M:t, samt att Överintendentsembetet har antagit byggmästaren Johan Ahlström att uppföra byggnaden som ska vara färdig till 1 april 1877. År 1876 pågår bygget för fullt och Nya Dagligt Allehanda rapporterar om det nya huset på Nybrokajen den 13 september: ”Så vidt vi, i det halffärdiga skick byggnaden för närvarande befinner sig, kunna iakttaga, utmärker den sig väl till det yttre som det inre för smakfull anordning, och vi kunna med skäl säga, att den blifver en prydnad för den plats der den befinner sig.”

Byggnaden är tänkt för Akademiens egna behov. Två konsertsalar, den ena för 800 personer, den andra för 1 600 personer. Den mindre salen på nedre botten. Den stora salen på två trappor, två våningar hög, sträckande sig hela husets bredd. Huset rymmer scener, loger, lektions- och biblioteksrum. Två stora trappuppgångar, en åt söder och en åt norr, vilka leder besökaren in i härligheten. En värmelednigsapparat från Kockums i Malmö ska installeras i källaren.

Den nya Musikaliska Akademien invigdes i den stora konsertsalen med stor publik och i närvaro av konungen. Ny Illustrerad Tidning var på plats och skriver. ”Dess [invigningens] musikaliska del omfattade en af inspektorn för konservatoriet, A. Rubenson, komponerad ouvertyr, hvilken vi – uppriktigt sagdt – helst under tystnad gå förbi, och derpå följde den egentliga festkantaten, af hofkapellmästaren Norman komponerad till ord af Edv. Bäckström.”

Marken vid Nybrokajen är vattensjuk och grundläggningen kostar mer än vad Ahlström planerat.

66

Musikaliska Akademien och Nybrokajen 13 våren 2020. Foto: Andreas Pemer

Musikaliska Akademien Invigning – NIT 1878 ”Musikaliska Akademiens nya bygnad: Invigningsfesten i konsertsalen den 2 mars 1878. Tecknad af R. Haglund.”

67

Nybrokajen 13 Kvarteret Ladugårdsbron 9 Byggår: 1875–1876 Byggherre: A Kjellberg Byggmästare: Johan Ahlström Bostadshuset, som nu är konverterat till kontor, har osignerade ritningar.

Var det kanske Ahlström själv som ritade? Hörntornet, som för tankarna till huset vid Linnégatan 5, är signerat J F Åbom. Fasaderna förenklades på 1950-talet. När Stadsmuseet besöker huset på 1970-talet finns den ursprungliga inredningen bevarad på enstaka ställen ”såsom tak med stucklister, sockel­ paneler, fönsterbröst- och fönstersmygpaneler.”

Nybrokajen 13 våren 2020. Foto: Andreas Pemer 68

Nybrokajen 13 Hörntornet våren 2020. Foto: Andreas Pemer 69

Linnégatan 5 - Brahegatan 13 Kvarteret Rotundan 1 (f.d. Humlegården 40, 41) Byggår: 1877 -?

Arkitekt: J O Lindström Byggherre och Byggmästare: Johan Ahlström A.G. Sällström anger byggåret 1870–71.

Ahlströms hus med hörntorn är rivet. Idag står ett modernt kontorshus från 1970-talet på tomten. Kvar finns ett fönster. I entrén har ”glasmålningarna från ett av trapphusfönstren i” Ahlströms rivna hus monterats på väggen.

Det ursprungliga huset finns avbildat i Ny Illustrerad Tidning den 4 januari 1874. ”Den bild från denna vackra stadsdel vi i dag lemna visar oss hörnet af Östra Humlegårdsgatan och Qvartersgatan. Huset till höger i förgrunden har Axel Kumlien till arkitekt, hörnhuset med tornet är arkitekten F.O. Lindströms verk. Det sistnämda eges af byggmästaren J. Ahlström, som har mer än någon annan bidragit till skapandet af den vackra stadsdelen, enär han är både kongl. bibliotekets byggentreprenör och i dessa qvarter bredvid Humlegården uppfört flere af de palatslika husen, hvilka bära vitne om ‘det Stockholm som kommer’.”

Linnégatan 5 (Quartersgatan) 1879 – NIT 4 januari 1879. ”Det Stockholm som kommit: Hörn af Humlegårdsgatan och Qvartersgatan. Tecknad af O.A. Mankell.” Hörnhuset Linné­ gatan 5 - Brahegatan 13 som Ahlström uppförde är rivet idag.

70

Linnégatan 5 våren 2020. Det nya moderna hörnhuset på Linnégatan 5. Foto: Andreas Pemer 71

Stadshuset i Nora Byggår: 1876–1878 Arkitekt: Kumlien Byggmästare: Johan Ahlström I Nora har man under flera år samlat pengar i en fond för att upprätta ett nytt Stadshus vilket kan leva upp till tidens nya krav. En onsdag i februari 1876 skrivs kontrakt mellan stadens kommiterade och byggmästare Johan Ahlström från Stockholm. Ahlström förbinder sig att uppföra byggnaden i fullt färdigt skick till 1 oktober 1878, förutom målningen av fetsalen, för 131 500 kronor. Byggnadsmaterial är redan på plats och de gamla husen snart rivna. Uppförandet inleds i mars 1876. I oktober 1878 står Stadshuset i Nora snart klart och Johan Ahlström lämnar över huset till staden. Torsdagen den 3 oktober ska avsyning ske.

En söndag i november 1878 invigs det nya stadshuset med fest och bal för 250 personer. ”Redan half sju på aftonen började högtidsklädda skaror strömma till den upplysta ståtliga byggnaden, vid torgets västra sida, och sedan man hunnit samlas i den eleganta festivitetslokalen en trapp upp, framträdde kronofogden Zetzell och återförde tankarna till flydda tiders anspråkslösa nöjen och blygsamma festivitetslokaler.” skriver Nerike. Där efter stämde en kvartett sångare upp i ”Hell dig du höga Nord” och efter att borgmästare Watz tackat alla inblandade i bygget tog dansen vid. Den fortsatte till klockan tre på morgonen, endast avbruten av en supé klockan tolv. ”Stämningen var under hela tiden den gladaste, och såväl festivitets­ våningen, som ‘våningen inunder’ hvimlade af dansande, glammande och pokulerande menniskor.”

Det nya stadshuset beskrivs som en ”ståtlig” och ”monumental” byggnad.

Förutom den till alla tecken lyckade festvåningen en trappa upp, innehåller huset 60 rum. Festvåningen beskrivs som ”ståtlig, med särdeles smak dekorerad sal /…/ med musikläktare på vestra långsidan, samt tvänne elegant möblerade sällskapsrum.” Nedre delen av huset innehåller restaurang och rum för resande.

Priset för Noras nya stadshus beräknas till 150 000 kronor.

72

Linnégatan 9-11 våren 2020.

Foto: Andreas Pemer

Linnégatan 9–11 - Grev Turegatan 35 Kvarteret Hedenbacken Mindre 18 Byggår: 1879–1880 Arkitekt: Axel och Hjalmar Kumlien Byggherre: J Gustafsson Byggmästare: Johan Ahlström Hörnhuset vid Linnégatan och Grev Turegatan är på- och tillbyggt 1900–1902 efter ritningar av arkitekt E. Stenhammar. Hiss installerat 1914. Postkontor i huset fram till 1928 då det blir ombyggt till butik och lager. Omputsning och förenkling av fasaderna år 1945. Planförändringar m.m. under 1950–1960-talet.

När Stadsmuseet är på plats och inventerar 1979 är golven i entréerna linoleum­klädda och Ansa-Kola har butik med egen konfekttillverkning i huset. ”Besökta lägenheter bevarar både inredning från ombyggnaden omkring sekelskiftet och från nybyggnadstiden 1879–80 såsom helfranska par- och enkeldörrar, sockelsmyg och bröstpaneler, ornerade stucktak med mittrosetter och parkettgolv.”

73

Linnégatan 15 Kvarteret Guldfisken 13 Byggår: 1879–1880 Arkitekt: O Eriksson Byggherre och Byggmästare: Johan Ahlström Totalt ombyggt och påbyggt med en våning 1912 efter ritningar av arkitekt Oskar Waller. Idag har huset jugendstil. Dessutom planförändringar år 1932 och ombyggnad för kontor år 1963.

Från Stadsmuseets byggnadsinventering: ”Besökt lägenhet är moderniserad men med bevarad inredning såsom boa­ serade väggar med listverk för tapetfält, skjutdörrar med målade överstyck­ en med festongmotiv, spegelvälvt tak med profilerade lister i oval form med

Linnégatan 15, 17 våren 2020. De två husen hade identiska fasader. Idag är det ursprungliga huset på Linnégatan 17 rivet och Linnégatan 15 har en förändrad fasad. Foto: Andreas Pemer 74

Linnégatan 15 våren 2020. Foto: Andreas Pemer

4-punktsbelysning. Parkettgolv med intarsiafris. I matsalen märks boaserings­ målade snickerier i burspråket och golv som ovan samt i tamburen valvöpp­ ningar med ursprunglig målad ornamentik. Serveringsrum med bevarad skåp­ inredning.” Oklart om inredningen är från ombyggnaderna 1912 och 1932".

Huset byggdes samtidigt som grannhuset på Linnégatan 17, nu rivet, där Ahlström under en period hade sin adress. Fasaderna var identiska.

75

Linnégatan 17 Kvarteret Guldfisken 7 Byggår: 1879–1880 Arkitekt: ?

Byggherre: Johan Ahlström?

Byggmästare: Johan Ahlström Här bodde Ahlström och Murmästareembetet hade möten i huset.

I oktober 1887 säljer Ahlström egendomen på Linnégatan 17 till trafikchefen A. Almlöf för 83 000 kronor.

Brunnsgatan 11, 13 (- Kungsgatan 12) Kvarteret Kåkenhusen 25 Byggår: 1877–1878 Arkitekt: C N Söderberg Byggherre: Johannes förs. skola Byggmästare: Johan Ahlström Här, i Ahlströms hus låg i nästan 100 år Johannes folkskola. Entrén vette mot Brunnsgatan men en asfalterad skolgård var anlagd på taket till ett av Kungsgatans kontorshus (ritat av Cyrillus Johansson, rivet idag). Barnen lekte på skolgården skyddade av ett staket som löpte längs Kungsgatans trevåningshus. En förenkling av skolhusets fasad 1935. Ahlströms uttryck slätputsades bort? Idag finns ingenting kvar då husen revs 1970–1979.

Innan rivningen hann Stadsmuseet gå dit och rapportera. Antikvariens sparsmakade prosa ger en bild av huset som en gång stod här, huset och entrén där mängder av barn hade sprungit: ”Gathus (Brunnsgatan), 4 vån. Gatufasad: gul slätputs. Gårdsfasad: brun slätputs. Svart plåttak.

Entré: golv och trappa av kalksten, yttre entrérum tunnvälvt. Två upp­ gångar från gården: golv och trappor i kalksten, halvfranska pardörrar.

Modernitet: centralvärme Gård: asfalterad (skolgård).”

I Stadsmuseets inventering finns en bild på trapphuset.

76

På Jakobs församlings kyrkostämma i december 1877 beslutades att anta Ahlströms anbud att uppföra en ny skolbyggnad för 137 000 kronor. Att anhålla om ett lån på 140 000 kronor av Kung maj:t Den 29 oktober klockan 11 på förmiddagen 1879 invigdes Jakobs och Johannes församlingars folkhögskola i den nya höga och rymliga hörsalen. Närvarande statsråd, chefen för ecklesiastikdepartementet Malmström, generalen Björnstjerna, direktionen över Stockholms stads undervisningsverk, överstyrelsen för folksoleväsendet, skolråd, lärare och lärarinnor m.fl. lyssnade när eleverna sjön psalm 3 v. 6 till orgelackompanjemang varefter kyrkoherde Lundberg berättade om skolväsendets historik och nedkallade Herrens välsignelse över den nya skolan.

Ahlströms nya skola, var den sista och modernaste länken i skolväsendet inom Jakob och Johannes församlingar Den första skolan anlades år 1659.

Det nya huset innehöll 20 ljusa salar, men också rum för gymnastik och slöjd.

Två lekskjul uppfördes på skolgården.

Träskgatan 13 B, ”boningsrum” Ahlström har erhållit tillstånd av byggnadsnämnden att inreda två ”bonings­ rum” på Träskgatan 13 B, men inreder i själva verket fyra rum. Det hela blir upptäckt, och eftersom det är ett brott mot byggnadsförordningen döms Ahlström den 19 augusti 1878 av polisdomstolen att böta 50 kronor.

Arbetarbostäder, Katarina församling

Kvarteret Stadsträdgården 2 (4?)

Byggår: 1879 - ?

Aftonbladet skriver om företaget den 24 november 1879: ”Sistlidna onsdag påbörjades rivningen af det enda boningshus, som för närvarande är uppfördt å den i öfrigt till tobaksplantering upplåtna tomten, hvaraf staden exproprierat en del till utvidgning af Nytorget och Nya gatan, och byggnadsarbetena komma sedermera att af entreprenören, byggmästaren J. Ahlström, bedrifvas med all skyndsamhet, på det att byggnaderna skola 77

kunna upplåtas till inflyttning den 1 nästkommande Oktober.”

Byggnadsaktiebolaget S:t Erik har under en tid byggt arbetarbostäder i staden. I dessa hus kunde arbetarfamiljer finna ett ”sunt” boende till en billig hyra. I mars 1880 kontrakteras Ahlström att för Byggnadsaktiebolaget S:t Erik’s räkning bygga sex stenhus inom kvarteret Stadsträdgården 2, för priset 22 950 kronor/hus. Aktiebolagets redovisning av tillgångar visar att Ahlström betalades 10 000 kronor i förskott. Arbetet förväntas vara klart ”till den 15 nästkommande september”.

Den 13 oktober 1880 skriver Dagens Nyheter om aktiebolagets verksamhet och nämner då sex nybyggda hus på ”Nya gatan” i kvarteret Stadsträdgården 4, signerade Ahlström, uppförda för 22 000 kronor huset. Oklart om detta är samma hus nämns tidigare, eller om Ahlström byggde flera. (Aktiebolagets första planer innehöll 12 hus, men i mars 1880 meddelas att den nya stads­ planen för Södermalm har satt käppar i hjulen. Kanske fick det hela en lösning, och 12 hus blev byggda?)

Varje hus har två våningar och rymmer 8 enrumslägenheter tänkta för familjer, samt 4 vindsrum för ogifta arbetare. Tomten har krävt omfattande fyllnigsarbete. Husen är nu omringade av staket, och tomten uppdelad i sex gårdar.

Dagens Nyheter är på plats och beskriver ”Ett behagligt intryck lemnade de rena gardinerna och de lefvande växterna, hvarmed fönstren i samtlige ny­ byggnaderna, som iflyttades den 1 innevarande oktober, voro försedda. Den hemtrefnad, som de skänka åt bostaden, är en kraftig driffjeder för arbetarens lyftning i moraliskt afseende.”

Tillbyggnad av Karolinska Institutet Byggår: 1883–1885 Uppgifter finns om att Ahlström gjorde en tillbyggnad till Karolinska Institutet som förut var inhyst i husen i Kvarteret Glasbruket vid Norr Mälarstrand.

Både på 1860- och 1880-talet uppfördes ett antal byggnader: laboratorier, samlingssalar och lokaler för de olika institutionerna. Här låg länge Stockholms bårhus.

78

Corps de Logi vid Lindholmens gård Byggår: 1883–1884 Uppfört efter ritningar av J.F. Åbom

Stockholms arbetareförenings hus Malmskillnadsgatan 52 Byggår: 1881–1882 Arkitekt: A.B. Selling Byggherre: Stockholms arbetareförening Byggmäsatre: Johan Ahlström Arbetareföreningen hade i annonser i Stockholms Dagblad sökt anbud till uppförande av ett nytt föreningshus.

Anbuden skulle vara inne före den Arbetareföreningens hus – Stadsbyggnads­ 15 juni 1881. När inget antagligt an- expeditionen bud inkommit före den 15 förlängdes tiden till den 4 juli. Selling’s ritningar på det nya huset fanns tillgängliga i arbetareföreningens bibliotek på Mästersamuelsgatan 51.

I juli 1881 sammanträde Stockholms arbetareförening för att ta beslut angående de sex inkomna anbuden på uppförande av föreningens nya hus vid Lutterns- och Malmskillnadsgatan. Det högsta anbudet låg på 170 000 kronor. Ahlström hade sin vana trogen inkommit med det lägsta, på 117 500 kronor. Arbetareföreningens byggnadskommitté hade antagit Ahlströms bud och efter en stunds diskussion bland föreningens medlemmar beslutades att budet skulle antagas. Ett kontrakt upprättades och det nya huset skulle stå färdigt för inflyttning i september 1882, allt som allt – förutom inredning som kakelugnar, ventilation och vattenklosetter – för en summa av 117 500 kronor.

I december 1881 stod huset under tak. Föreningen firade taklagsöl på Mäster Samuelsgatan. En sexa och därpå följade skålar. Första skålen till­ ägnades Ahlström, arkitekten, grundläggare och arbetare vilka alla var på plats.

79

Tal hölls om Arbetareföreningens ljusa framtid nu när huset snart var klart.

Dikter av Edvard Fredin lästes upp, föreningens musikkår stämde upp och allt avslutades med dans. Dagens Nyheter skriver om föreningens problem med att få igång arbetet som startade först i juni 1881 ”Då först fick det egentliga bygg­ nadsarbetet taga sin början, och det har sedan dess bedrifvits med en kraft och en raskhet som länder byggmästaren, hr Johan Ahlström, till all heder.”

Arbetareföreningens nya hus invigdes den 29 oktober 1882. Förutom att fungera som mötes- och festlokal rymmer huset diverse verksamheter. Bland annat har Åhlinska skolan sina lokaler här och när föreståndarinnan Karin Åhlin fyller 66 år den 26 november 1896 flaggas det från huset. När det år 1902 står klart att Arbetareföreningens hus ska rivas för att ge plats åt Kungsgatans dragning, lämnar Åhlinska skolan bud på Jakob- och Johannes ”fastighet mr 5 mr 7 i kv Väderkvarn vid Malmskillnads- Brunns- och David Bagaresgatorna” för att ”uppföra storartad flickskolebyggnad.”

Olofsgatan 3, Holländargatan 4

Kvarteret Tranhuvudet 1, 2, och 4 Byggår: 1886-1887 Detta enligt A.G. Sällströms förteckning. Endast moderna hus på adresserna i dag.

Byggmästare Ahlström blir i augusti 1887 anmäld för att ha haft två stora ställingsbockar stående på trottoaren utan för huset Apelbergsgatan 55.

Dessa har hindrat trafiken och Ahlström får böta 10 kronor.

Aftonbladet listar under rubriken ”Inkomstbeskattningen i Stockholm år 1887” den 10 augusti 1887 Ahlström som en av personerna i huvudstaden ”som för rörelse eller kapital äro uppskattade till en inkomst utaf 5,000 kr. och derutöfver.”

80

Jungfrugatan 7 B Kvarteret Sjökalven 18 Byggår: 1881–1882 Arkitekt: C N Söderberg Byggherre: Hedvid Eleonora Församling Byggmästare: Johan Ahlström Huset blev om- och påbyggt 1927–30 efter ritningar av J A Stark. Huset inrymde tidigare pastorsexpedition och kyrksal. Dessa är nu avdelade i lägenheter. Stadsmuseets antikvarier meddelade att lägenheterna har inredning från ombyggnadstiden, men att ett fåtal äldre detaljer finns bevarade.

Det nya pastorshuset står klart i september 1882. Ahlström överlämnar huset till församlingen den 15 september. Fäderneslandet beskriver det den 16 september 1882 som ett stort trevåningshus med ”rätt vacker fasad mot Jungfrugatan” En inkörsport dominerar mitten av huset, till höger om denna finns 2 rum och kök för portvakten, en ljus sal vilken upptar hela byggnadens bredd. Salen var bland annat avsedd för undervisning av ”nattvardsbarnen”.

Huset rymmer även pastorsexpedition samt arkiv för Ladugårdslands kyrkoböcker. En trappa leder upp till Kyrkoherdens bostad om 8 rum med kök. På samma våning finns 4 rum och kök för klockaren. Den klippa som funnits på tomten har sprängts bort för att inreda källare. Huset är uppfört av Ahlström för 100 000 kronor. Snart börjar inflyttningen, även om någon kyrkoherde ännu ej är utnämnd.

81

Jungfrugatan 7b våren 2020. Foto: Andreas Pemer 82

Jungfrugatan 15, 17 1961 Foto: Margaret Cramér, Stockholms Stadsmuseum, Fotonummer Fö 255. Johan Ahlström bodde på Jungfrugatan 17.

Jungfrugatan 17 Kvarteret Jungfrun 23 Byggår: 1882–1883 Arkitekt: – Byggherre och Byggmästare: Johan Ahlström Huset är rivet och till och med adressen Jungfrugatan 17 tycks svår att finna då skyltarna på gatan hoppar direkt från nr 15 till nr 19. Moderna hus från 1960-talet står nu i kvarteret.

Här hade Ahlström under lång tid sin adress.

83

Jungfrugatan söderut 1960-1969.

Foto: Lennart af Petersens, Stockholms Stadsmuseum, Fotonummer Fa 35542 Vy från 60-talet Jungfrugatan 17 fortfa­ rande stod kvar.

Jungfrugatan söderut 2020 Idag är Jungfrugatan 17 rivet och moderna hus har tagit dess plats.

Foto: Andreas Pemer 84

Arbetare kastar murbruk Några av Ahlströms arbetare kastar ner tegelstensbitar och murbruk på gatan och vår byggmästare fälls för förseelse mot byggnadsordningen att böta 20 kronor, skriver Fäderneslandet den 28 maj 1884.

Tillbyggnad av Berns Salonger Berzeli Park 5, 7 - Näckströmsgatan 8 Byggår: 1885–1886 Arkitekt: J F Åbom Byggherre: A R Berns Berns Salonger som byggdes först 1863 och blev en nod i Stockholms nöjesliv är tillbyggt i ett flertal etapper. Johan Ahlström uppförde den andra salongen som tillkom 1886, även den ritad av J F Åbom.

Berns våren 2020. Foto: Andreas Pemer

I augusti 1885 pågår pålningsarbeten på den tomt Hugo Berns inköpt för 151 000 kronor, intill den gamla salongen. Grundläggningsarbetet är snart igång. Marken i Berzelipark är vattensjuk och dålig, pumpningsarbeten krävs och över 12 000 pålar beräknas krävas för att skapa en stabil grund.

85

Den nya salongen vetter mot parken. Den nya byggnaden är delvis en tillbyggnad av den befintliga, och fasaden mot parken förlängs med 50 fot.

Ytterligare 5300 kvadratfot yta läggs till den gamla på 3200 kvadratfot, och 4000 personer kommer kunna rymmas i de båda salongerna. En skjutdörr skiljer de båda salongerna, men de kan också kan användas som en helhet.

Den nya får en särskild ingång från Berzelipark. Inredningen skapas av professor Isaeus, som varit på studideresa till Eden teatern i Brüssel. Ventilation med ångfläkt konstruerad av professor Cederblom garanterar frisk luft.

Orkesterns medlemmar ska ökas från 26 till 42. Köket placeras i en nedmurad glastäckt gård. Byggnaden ska stå klar till 15 september 1886, allt för en kostnad av omkring 400 000 kronor.

I april 1886 reser sig fasaden till den nya salongen mot Berzelipark. En rad strejker utlöses i Stockholm vid den här tiden. Den 6 april försöker tre personer knutna till fackföreningen, men ej anställda vid arbetet på Berns, att skapa strejk. En av ”tillställarna” hade tidigare sökt anställning hos Ahlström men nekats. De tre kräver att Ahlström ska avskeda en av murarna som arbetat hos honom i 24 år men är från landsorten och därför, enligt deras åsikt, inte borde få arbeta i huvudstaden. Svenska Dagbladet skriver den 8 april 1886: ”Detta oförsynta försök afvisades på det bestämdaste af hr A., och härvid blef det.” Den 7 april 1886 skriver Dagens Nyheter att ett 30-tal murare lagt ner sitt arbete efter det att Ahlström vägrat avskeda murare Johansson från Småland. ”Denna har förr under en lång följd af år arbetat hos hr A. och derunder alltid gjort sig särdeles värderad såsom en pålitlig, dugtig och flitig arbetare, hvarför har A. hade alla skäl tycka det skulle varit orättvist att för en nyck af stockholmsarbetarne afskeda en person, mot hvilken ingen annan anmärkning kan göras, än att han icke är ‘inföding’ här i staden.” Ett nytt försök att böja Ahlström gjordes den 6 april, när en deputation arbetare infann sig hos byggmästaren, men de möttes av bestämd vägran.

Dagens Nyheter sätter in en rättelse den 8 april 1886: någon strejk har inte inte förekommit vid Berns, det är endast en utomstående grupp murare som varit där och ivrat för Johanssons avskedande. Murarna vid Berns var ”passiva” och deltog inte i detta. ”Byggmästare Ahlström har emellertid, såsom förut är nämdt, bestämdt afslagit de missnöjdes begäran. Han vill behålla Johansson qvar och denne vill sjelf stanna qvar.” skriver Dagens Nyheter.

Episoden säger kanske något om strukturen på Ahlströms arbetsplatser.

86

Murare Johansson har arbetat med Ahlström i 24 år, sedan 1862. Deras band verkar vara starkt. Kanske fanns det fler kolleger, murare och arbetare som följde Ahlström genom alla byggen?

Samtidigt väntar stockholmarna på att den nya salongen ska stå klar till hösten. Den gamla salongen är ofta fullsatt, och under påskdagarna är det omöjlig att få bord.

Hugo Berns ansöker om att inreda rum i den nya salongens vind. Antingen glömmer Ahlström att anmäla rummen hos byggnadsnämnden, eller så har han inte ro att vänta in tillståndet – rummen, och en träbyggnad på gården, byggs och Ahlström åtalas för överträdelse av byggnadsstadgan den 14 oktober 1886. Berns Nya Salong – NIT 1887 ”Berns’ nya Ahlström blir inkallad, medger ansvar salong. Teckning af Herman Feychting.” och döms att böta 400 kronor. ”Berns salonger är nu en storartad verklighet.”, skriver Fäderneslandet den 20 november 1886. Den nya konsertsalongen invigs och Hugo Berns bjuder in Stockholms ”notabiliteter”, musiker, skådespelare et al. Gästerna samlades i den gamla salongen och vid halv nio gav Hugo Berns ett tecken varpå draperierna som skilde de båda salongerna åt drogs undan. Ljuset från 4 takkronor, 11 lampkronor, 16 amplar och 18 vägglampetter strålade mot gästerna. ”Det ljushaf, som nu flödade ut öfver de åskådande, var i sanning bländande.” skriver Fäderneslandet. Till musik tågade sedan gästerna in i den nya salongen, och under ”den rika och eleganta ornamentering”, serverades förfriskningar. Gästerna spred ut sig i den rikt dekorerade salongen med tre läktare. Efter supé och kaffe började de sedvanliga talen. ”Utan allt tvifvel kan denna Berns’ nya konsertsalong mäta sig med hvilken annan fram­ stående sådan som helst i utlandet, om den icke till och med öfverträffar alla andra; o-omtvistadt är den emellertid den yppersta konsertsalong i norden.” skriver Fäderneslandet.

87

Nationalpalatset (Nalen), Regeringsgatan 72, 74 Kvarteret Österbotten 2 Byggår: 1886–1887 Arkitekt: G A Fristedt Byggherre: Samfundet Enighet och Vänskap Stadsmuseet skriver att huset genomgått ett flertal ombyggnader. Kanske är det därför de också anger C A Sandberg som byggmästare. Stadsbyggnads­ expeditionens arkiv innehåller Johan Ahlströms bygglovsansökan vilket bekräftar att han ledde arbetet, något också tidningarna från tiden skriver.

Den 16 augusti 1886 restes den första hörnsockeln till Föreningen Enighet och Vänskaps (E W) nya hus på Regeringsgatan. Johan Ahlström leder arbetet.

Det skrivs i Aftonbladet att byggnaden med dess 115 fot långa fasad mot Regeringsgatan och 159 fot långa fasad mot David Bagaresgata blir ”ett värdigt motstycke till arbetareföreningens hus.” Huset ska innehålla butiker, 3 salar för samfundet, och lägenheter.

Det är farligt att vara arbetare. En kväll vid 6-tiden i januari 1887 i kliver arbetaren Zettergren fel på brädorna som ligger utlagda mellan tvärbjälkarna i huset. Zettergren faller handlöst från första våningen ner i källaren. Han ”skadade sig ganska betänkligt och blef i genast anskaffad droska afförd till sjukhus.” skriver Dagens Nyheter.

Det fyra våningar höga ordenshuset står under tak i mars 1887. Nu pågår inredningsarbetena. Nya Dagligt Allehanda skriver att kostnaden för huset som Ahlström uppför beräknas bli 450 000 kronor. Snart har sällskapets 1484 medlemmar ett nytt ordenshus med festvåning åt Regeringsgatan.

Aftonbladet skriver om ordenssällskapets nya hus den 2 september 1887 som ska öppna samma månad. Av arbetet på det ”nyuppförda präktiga huset” återstår bara dekorationsmålning och möblering. ”Bygnaden är afsedd att afhjelpa den brist på lämpliga lokaler, som hittills förefunnits för en stor del af hufvudstadens ofantligt många ordnar och sällskap vid firandet af deras högtidsdagar och soaréer – i främsta rummet naturligtvis för E.W. själf, som räknar öfver 1,500 medlemmar.”

Det omskrivna rummet är en vacker, ljus och luftig högtidssal, 5165 kvadrat­ fot stor och 42 fot hög. Den rymmer upp till 700 personer och har en stor musik­läktare. Smårum och två mindre salar angränsar denna. Bottenvåningen 88

rymmer källare, schwezerilokaler, butiker, och lägenheter. ”Byggnaden, som med sin portik mot Regeringsgatan och sin i öfrigt ganska vackra arki­ tektoniska utstyrsel presenterar sig fördelaktigt, är upförd af byggmästaren J. Ahlström.” skriver Aftonbladet. Byggnaden får elektriskt ljus installerat av Luth & Rosén och två stora takkronor från firma J. Leja med 50 glödlampor vardera lyser upp festlokalen. Huset, inräknat möblering etc, beräknas kosta 470 000 kronor. Lägenheterna i de övre våningarna är redan uthyrda och flera sällskap har slutit avtal med E.W. om att hyra festvåning och samlingssalar.

Nalen – Stadsbyggnadsexpeditionen

Och fest och musik skulle huset innehålla i många år framöver. Kunde orden Enighet och Vänskap ha föreställt sig 50-talets danspalats Nalen och de jazzkvällar som hölls ”Harlem” i den legendariske Topsy Lindbloms regi? Efter en lång mellanperiod som frikyrkolokal är huset än idag en av stadens mest levande musikscener.

Enigheten och vänskapen mellan Ahlström och orden verkar dock ha fått sig en törn. Den 27 maj 1891 skriver Dagens Nyheter om tvisten som uppstått mellan parterna. Den 19 juni 1886 tecknade Ahlström kontrakt med E.W. om uppförandet av huset. Meningsskiljaktigheter har uppstått angående 89

byggnadsarbetet och skiljemän utsågs för att avgöra tvisten. Den 11 mars 1889 dömer dessa att Ahlström ska ersättas för det arbete han utfört utöver åtagandet i kontraktet, liksom för vite. Detta gillas inte av E.W. som, med ledamoten C.F. Bruse i spetsen, anser att skiljemännen har dömt utöver sina befogenheter och kräver i sin tur skadeersättning av Ahlström. De vänder sig till Stockholms Rådhusrätt för att få domen ogiltigförklarad. Den 22 maj 1891 meddelar dock Svea Hovrätt att de, liksom tidigare Rådhusrätten, anser att skiljedomen ha ”samma verkan som domstols laga kraftegande dom”.

E.W. döms att betala Ahlström 140 kronor i rättegångskostnader. Men spåren efter tvisten fortsätter ända in i januari 1893 då tidningarna meddelar att Högsta Donstolens avgett dom mellan parterna. Det är dock oklart hur domslutet föll ut.

De nya gardesetablissementen I december 1887 hålls entreprenadauktion för uppförandet av två flyglar till Andra Livgardets nya kaserner på Gärdet. Sex anbud har inlämnats och Ahlström står för ett av dem. Ahlström lämnar in det högsta budet på 445 000 kronor, men det åtföljs inte av ”vederbörlig borgen” rapporterar Aftonbladet den 21 december 1887.

Strandvägen 37 Kvarteret Sergeanten 8 Byggår: 1889–1891 Arkitekt: Johan Laurentz Byggherre och Byggmästare: Johan Ahlström En dag i februari 2020 står porten in till Strandvägen 37 på glänt. Vinden viner längs Strandvägen och dörren slår svagt i takt med byarna. Där inne väntar en pampig entré med kolonner och stor takhöjd. Men vägen in till trapphuset är låst med ett modernt kodlås.

Stadsmuseets inventering: Hus med 5 våningar mot gatan, plus attika­ våning med flygel. Fasad av tegel med listverk, ”rusticerade hörnkedjor”.

Fasaden är samkomponerad med grannhusen Sergegeanten 1, 6 och 7. Entrén 90

Strandvägen 37 våren 2020. Foto: Andreas Pemer 91

är en före detta körport. Flerfärgat och rutat marmorgolv i trapphuset som också har dekorerade fönster.

Stadsmuseets antikvarie som besökte en av lägenheterna i huset på 1970-talet rapporterar att den är välbevarad med ”mönstrade parkettgolv, sockelpaneler, urspungliga dörrar och rika taklister. Tak i sal och salong fältindelade. Rödvit marmorspisel med murad överdel i salong. Modernise­ rat kök och serveringsgång.”

Ahlström äger tomten nr 8 i kvarteret Sergeanten. Under bygget av Strandvägen 37 visar det sig återigen hur farligt arbetet på byggnadsplatserna var.

Den 18 juni 1891 föll stenhuggaren Carl Gustaf Karlsson-Lundin ner i schakt från femte våningen och skadade sig så illa i huvudet att han avled direkt efter att ha anlänt till Sabbatsbergs sjukhus. ”Undersökning” av olyckshändelsen hölls den 4 juli 1891 i rådhusrättens fjärde avdelning. Närvarande var änkan Carolina Mathilda Lundin och Johan Ahlström. Målsäganden hävdade att skydd borde ha satts upp (för att skydda arbetarna) och krävde Ahlström på 80 kronor för begravningskostnader och dessutom att betala 15 kronor i månaden till parets två barn fram till den dag de fyllde 15 år. Förhandlingarna sköts upp till den 18 juli eftersom åklagaren vill hämta upplysningar om huruvida skydd hade kunnat sättas upp vid bygget. Den 18 juli samlas de i rådhusrätten igen. Karolina Mathilda Lundin kräver nu Ahlström på 1000 kr för sig och 200 kronor för vardera barn. Åklagaren, Stadsfiskal Johansson, har varit på plats och undersökt bygget. Han anser att skydd mycket väl hade kunnat sättas upp och att Ahlström är ansvarig för att ouppsåtligen ha vållat stenhuggare Carlsson-Lundin’s död. Ahlström begär uppskov till den 8 augusti.

Tidningarna fortsätter att skriva om förhandlingarna. Fäderneslandet under rubriken ”Olyckshändelsen i huset nr 37 Strandvägen”. Aftonbladet under rubriken ”Skadestånd af arbetsgifvare”. Tidningen ”Socialdemokraten” väljer den mer drastiska rubriken ”Arbetaremord?”. Tidningen ”Arbetaren” går hela vägen och sätter rubriken ”Ett arbetaremord”.

Den 11 augusti rapporterar Dagens Nyheter om den fortsatta processen.

Den 8 augusti har Johan Ahlström hållt sitt ”slutsvaromål”. Fyra av stadens byggmästare har undertecknat en handling i vilken intygar att Ahlström ej hade kunnat sätta upp skydd utan stora kostnader. Två av de undertecknade är på plats tar intyget ”på sin ed”. Ahlströms anbud berättar vidare att sten92

huggare Jagdman tagit trappornas inläggande på entreprenad, och att det därför egentligen var han som borde ha vidtagit skyddsåtgärder. Stadsfiskal Johansson står fast vid sitt yrkande och kräver, för änkan Lundins räkning, 1400 kronor av Ahlström. Den 12 september faller Rådhusrättens dom. Johan Ahlström blir frikänd från allt ansvar. Änkan Lundin står utan skadestånd och rättegångskostnaderna delas mellan parterna.

Vi kan bara spekulera i hur händelsen påverkade Ahlström som själv förlorat sin far i tidig ålder, och hur tidningarnas rubriker berörde honom.

I Stockholms Dagblad den 18 juli 1892 kan vi läsa Överståthållare-Embetets Kungörelse som meddelar att det Klockan 12 den 17 augusti 1892 förrättas en offentlig auktion i Överståthållare-Embetets kansli där Ahlströms hus på Strandvägen 37 ska säljas till högstbjudande. ”Vederbörande stadsfogde” har uppskattat saluvärdet till 220 000 kronor. I fastigheten ingår: boningshus mot gatan i fem våningar, tvättstuga med strykrum i källaren; sex rum i bottenvåningen samt ”spiltrum” för två hästar, en vagnbod och höskulle; i vardera av de fyra övriga våningarna 9 boningsrum och kök. Det ingår också ett ”lusthus” på gården.

Efter försäljningen av Strandvägen 37 glesnar spåren i tidningarna efter Ahlströms byggverksamhet. I december 1892 kan vi läsa att Ahlström är en av dem som lämnat in anbud för uppförande av Linköpings nya Länslasarett (225 747 kronor), men att Lasarettbyggnadskommittén väljer att anlita byggmästare Carl Johansson från Karlskoga (182 141 kronor). I september 1893 tvingas Ahlström böta 5 kronor för ”försummelse vid renhållningen”, men vilket bygge det handlar om anges ej. Den 28 augusti 1901 skriver Helsingborgs Dagblad att Murararbetaren Oskar Svensson dömts till fängelse efter att förra året ha överfallit byggmästaren J. Ahlström på Linnégatan och rispat honom med en kniv bakom ena örat. Den 28 augusti 1901 skriver Dagens Nyheter att Johan Ahlström är en av Stockholms äldsta byggmästare. Notiser meddelar om Murmästareembetets sammanträden på restaurang Riche, med Johan Ahlström som ordförande, bland annat Stockholmstidningen 31 oktober 1903. ”arkitekt Joh. Ahlström med familj” noteras vara kurgäst i Lysekil av Göteborgs Aftonblad den 1 augusti 1901. I mars 1902 skriver Helsinborgs Dagblad att byggmästaren J. Ahlström arbetar med att uppföra ett maskin- och ångpannehus till Helsingborgs varmbadhus. Flera notiser i tidningar rör en byggmästare J. Ahlström och dennes verksmhet i Helsingborg men det är oklart om detta är vår Ahlström.

93

Den 13 juni 1904 skriver Dagen: ”När på söndagen e.m. byggmästaren Johan Ahlström skulle inspektera ett bygge vid S:t Eriksgatan nr 33, råkade han falla ned i en grundgrop, hvarvid han erhöll så svåra skador i hufvudet, att han i ambulansvagn måste föras till Sabbatsbergs sjukhus.”

Detta är den sista notisen innan Johan Ahlströms död den 2 november 1904.

Natten till den 2 november 1904 avlider Johan Ahlström i sitt hem på Jungfrugatan 17. Det sker, skriver Dagens Nyheter ”efter långvarig och svår sjukdom”. Han lämnar efter sig hustrun Lotten Ahlström och fyra barn, ett av dem är Anna Ahlström fil. dr. och grundare av Nya Elementarskolan för flickor. I tidningarnas runor hyllas Johan Ahlström som en av de drivande bakom Stockholms utveckling de föregående 50 åren. ”Med byggmästaren Ahlström har gått ur tiden en driftig och duglig man inom yrket, men också en vänsäll och mot alla god människa.” skriver Aftonbladet den 3 november 1904. ”Med byggmästaren Ahlström gick en gammaldags kärnkarl ur tiden.” skriver Svenska Dagbladet samma dag. Kyrkoherde Lagerstörm förrättade jordfästningen som ägde rum i Hedvig Eleonora kyrka den 7 november klockan 2. Närvarande var släkt, vänner och kollegor. En kista täckt av kransar fördes till familjegraven på Norra kyrkogården. Kransen från Murmäster­ embetet bar skriften ”Hvila i frid! Ditt minne skall af oss sent glömmas.”

94

Johan Ahlström och människorna De papper Ahlström lämnat efter sig – brev, utmärkelser och inbjudningar – skvallrar om ett socialt engagemang. En bråkdel finns bevarat på Stadsarkivet.

Redan 1859 blir Ahlström inordnad i Timmermans-Orden. Han blir samma år befordrad till Neptuni Ordens andra grad. Vurmen för ordensliv och historia var något Ahlström bar med sig in i Murmestarembetet inom vilket han var ålderman åren 1881 till 1904. Innan Ahlströms engagemang hette embetet Murmästareföreningen. Allt pekar på att Ahlström var drivande bakom namnbytet. Ahlström tog också initiativ till bildandet av en kassa som vid hans död uppgick till 70 000 kronor.

Bland bevarade papper finns inbjudningar till Konstföreningens sammankomster, till insamlandet av kollekt för Hospital-Inrättning och hjälp till fattiga barn, men också till att granska Slöjdskolans elevarbeten.

Johan Ahlström var stadsfullmäktig under åren 1877–1881.

Många av Ahlströms hus är samlingsplatser för människor; för att få bildning, för att njuta av konsterna. Det finns ett djupare engagemang i Ahlströms gärning – något mer än bara husbyggande. En tro på bildning och vikten av konst och kultur. Barnet som växte upp på det fattiga Ladugårdslandet fortsatte hela tiden att försöka nå högre. Ahlström ville till synes ge något till människorna i staden; och som han gav – Kungliga Biblioteket, Musikaliska Akademien och Nalen är alla byggnader människor söker sig till dagligen, det är byggnader som har levt med staden och fortfarande är en levande del av den. Det är kulturella institutioner vilka bär Johan Ahlströms märke. Och få av de forskande i KB’s läsesal, eller de jazzande ungdomarna i 50-talets Nalen, vet eller visste vem Johan Ahlström var – men alla har likväl haft stor glädje, och levt ut sina liv i hans hus.

95

Johan Ahlström och Murmestare Embetet I Murmästare Embetets arkiv finns två fotografier av Johan Ahlström bevarade.

Det ena är odaterat, men visar en relativt ung Johan med säker hållning och bestämd blick. Det skulle kunna vara från 1862, det år då Johan blir invald i Ämbetet.

Den 1 december 1862 avlägger Johan för första gången kvartalsavgift, 32 år gammal gör han sitt inträde i ämbetet med anor från 1400-talet. Men det urgamla Murmästare Embetet heter nu Murmästareföreningen. Sedan näringsfrihetens införande och skråväsendets upphörande1846–47 är det en sammanslutning vars en gång starka befogenheter har reducerats. När Ahlström blir byggmästare 1857 är han fortfarande tvungen att söka burskap, men det är nu Ekonomikollegiet som sköter bedömningen. De sista begränsningarna upphävs 1864 då det blir fritt fram för vem som helst att driva rörelser och bygga hus.

Protokollen från tiden är korta och koncisa. De noterar transaktioner från Lådan – uttag och insättningar, gåvor och understöd för ledamöter – och listar de ledamöter som avlagt kvartalsavgift. Något beslut eller motivering till Ahlströms inträde går inte att finna i protokollet. Från och med nu listas Johan Ahlström som en av de betalande ledamöterna.

I denna förening finns flera personer som Ahlström kände, bland andra 96

byggmästaren Strehlenert under vilken Ahlström gick som gesäll. Fram till 1849 fortsatte murmästarna att skriva in nya gesäller. De sista mästarna enligt den gamla skråordningen var A.W. Strehlenert och N.A. Agrén som båda antogs 1849.

Murmästarnas Låda från 1716, en ståtlig kista i ek med dekorerat faner av träslag som valnöt, alrot, buxbom, jakaranda och ebenholts, förvaras hemma hos ledamöterna. I samband att lådföreståndare Atterberg avgår 1866 görs en inventering av dess innehåll. Här finns medaljer, skråordningen från 1487 och 1720, protokoll, kassabok, Mästareritningar i 26 band, gamla gesällbrev och mängder av papper. Det är Murmästarnas ambulerande arkiv.

Under 1860 och 1870-talen är protokollen koncentrerade. Återkommande är den obligatoriska listan över vilka ledamöter som erlagt avgift. De anteckningar som förs är, med få undantag, endast av ekonomisk natur eller gäller frågor rörande Lådan: uttag från Lådan, avslag eller godkännande av ansökningar om understöd, samt brandförsäkring av Lådan. Att döma av protokollen är detta en förening i vila, under sent 1870-tal listas betalade avgifter för tre år i taget. Murmästarna tycks inte haft något officiellt möte mellan den 4 februari 1871 och den 15 januari 1874. Efter sammankomsten 1874 dröjer det fram till den 14 april 1877 innan de möts igen. Därefter noteras sammankomsterna regelbundet, åtminstone ett varje år. Under denna tid är Ahlström helt upptagen av byggande, Kungliga biblioteket står snart klart.

Den 30 januari 1879 får protokollet ett nytt utseende. Mötet kallas nu för ”sammankomst”. Ett nyväckt intresse för Lådan och ämbetets historia tycks skina igenom de fortfarande knapphändiga anteckningarna. Vid denna sammankomst erbjuder sig ledamoten Holmberg att på egen bekostnad trycka upp 100 kopior av ämbetets skråordning från 1487. Detta beviljas. Ämbetet lever nu i tron att skråordningen är från år 1480. (Detta på grund av Fundins översättning från 1846.) I januari 1880 lämnar Holmberg över de 100 exemplaren av den avtryckta ordningen och tackas för detta. Dessa ska lämnas ut till nya ledamöter. Samtidigt beslutar ämbetet att lämna över originalet från 1487 till Kungliga Biblioteket i Humlegården. Ahlström är närvarande på dessa möten och framstår som den uppenbara länken mellan Murmästarna och det nya biblioteket. Är det Ahlström som ligger bakom detta nyväckta intresse för historien? Någon diskussion mellan bröderna finns inte bevarad i protokollen, och Ahlströms namn förekommer endast på närva97

rolistan. Vid denna sammankomst beslutas också att ”fira Fyrahundrade Årsdagen af Murmästare Embetets skråförordning som infaller den 25:te October innevarande år.” Det historiska namnet ”Murmästare Embetet” börjar allt mer göra sitt återtåg in i föreningens protokoll.

Som beslutat firades 400-årsdagen den 25 oktober 1880. I Murmästare Embetets arkiv finns menyn bevarad, tryckt på en silverfärgad murslev i papper.

När murmästarna firade 400 år sparades det inte på något, ingen behövde gå hem vare sig hungrig eller törstig. Rätterna följde på varandra och dryckerna med dem: det började med Smörgåsbord, varpå följde Juliensoppa med Madeiravin, därefter Färsk lax med Sauternes, och sedan Späckad Oxhare med legumer till vilket serverades Chateau Latour. För att samla sig lite efter denna gastronomiska resa serverades nu Sparris med Smör och Seltersvatten, men det var inte slut här, Stekt Hjärpe med Sallad bars in och Cremant G.H. Mum hälldes upp i glasen. Allt avslutades med glass, ost och ”cakes” och så lite Sherry och Portvin till det.

Detta kalas markerar likt ett fyrverkeri inledningen på en ny tid för murmästarna. Den 14 januari 1881 tar Ahlstöm över ansvaret och förvaltningen av Lådan och utses till ordförande i Ämbetet. Det beslutas att en inventering av Lådan ska genomföras. Den 14 mars 1881 ”inviteras” Lådan till Ahlström och en inventering genomförs. Inventarierna listas i 46 numrerade poster. Rubriken lyder: ”Inviteras Murmästare föreninges låda och öfvriga tillhörigheter till nyutvalde Föreståndaren Herr J: Ahlström hvarvid inventering skedde / dervid befanns / En kista af Ek, som innehöll föreningens låda /…/” Handstilen i anteckningarna är lätt och sirlig, men någon har med svartare bläck och mer bestämd hand strukit över de platser där ”föreningen” nämns och skrivit dit ”Embetet”. Att döma av Ahlströms signatur i slutet av protokollet är det den nya ordföranden själv som varit framme och strukit ett streck över föreningstiden och med en enkel gest återupprättat länken mellan nuet och historien.

Från och med nu lyfts Embetets ålder fram i rubriken till protokollet.

I oktober 1882 är det 402:a års sammankomst som samlas hemma hos Ahlström på Linnégatan 17. Det är också talande att adressen skrivs ut. Nuet och platsen placeras i relation till historien. Detta är det senaste mötet i en länk av möten, i en länk av år, en obruten kedja. Man kanske kan gå så långt som att säga att Ahlström placerar sig själv i historien. Murmästarna möts igen på Linnégatan den 25 oktober 1883: ”Murmästare Embetets 403 Års 98

Sammankomst på Årsdagen den 25:te Oktober 1883. / Hos Fullmäktigen Johan Ahlström Linnégatan N:o 17.” Men under den ståtliga ingressen innehåller protokollet lite information om vad som diskuterades, det är samma koncisa anteckningar som föregående år.

Av detta kan vi sluta oss till att Ahlström bor på Linnégatan 17 åren 1882– 1883, (kanske tidigare). Bröderna möts i det hus Ahlström byggt, ett stenkast från Humlegården och Kungliga Biblioteket. År 1884 tycks Ahlström ha flyttat. Murmästare Embetets 404:de årssammankomst tar plats hemma hos fullmäktigen på Jungfrugatan 17. Även detta hus byggde Ahlström, och av allt att döma bodde han här resten av sitt liv.

Men Ahlström siktade högre, och kanske drömde han redan nu om ett stamhus för Embetet. Den 2 januari 1886 redovisar Stockholms Dagblad Ståhållare-Embetets beviljade lagfarter över fasta egendomar i november månad 1885. I kolumnen för ”sökande” kan vi läsa att Byggmästarna A.W. Strehlenert, J. Andersson och Johan Ahlström har köpt tomt nummer 1 i kvarteret Aesculapius i S:t Nikolai församling för en köpeskilling av 70 000 kronor.

Detta är inte den enda affär Ahlström gör vid denna tid. Senare samma år förkunnas att Ahlström tillsammans med Grosshandlare Isaak Hirsch köpt egendomen Hästen 6 med adress Regeringsgatan 38 i Jakobs församling för 320.000 kronor. Säljare är grevinnan J. Wrangel och kapten C.G.F. Wrangel.

Det är alltså som delägare till denna egendom och med drömmar om ett stamhus för Embetet som Ahlström samlar bröderna den 19 maj 1886. Under denna sammankomst föreslår Ahlström att Embetet ska överta köpet av egendomen vid Trångsund i Gamla stan. Han redovisar ritningar och uppgifter om hyresintäkter. En planerad ny tillbyggnad ska inte överstiga priset 40 000 kronor, och allt som allt skulle affären kosta Embetet 110 000 kronor.

Det är stort beslut för ett Embete med lite kaptial, och närvarande ledamöter beslutar att skjuta upp frågans avgörande till nästa allmänna sammankomst.

Det måste ha diskuterats livligt bland ledamöterna, men ingen av dessa diskussioner har lämnat några spår i Embetets närmast följande protokoll. Åren 1886 och 1888 fortsätter sammankomsterna på Jungfrugatan 17, men protokollen listar endast lagda avgifter, nyinvalda ledamöter etc.

Kanske arbetar Ahlström under denna period med ombyggnaden av huset vid Trångsund. Den 21 december 1889 samlas Embetet vid Spekterns gränd N:o 1 i Gamla stan. Protokollet är knapphändigt och skvallrar inte om varför 99

detta platsbyte har ägt rum. Förmodligen diskuteras köpet av egendomen vid Trångsund. Några dagar senare, den 9 januari 1890 klockan 11 på för middagen, samlas sex ledamöter i Gamla stan för att inspektera huset. Närvarande är bland andra Ahlström, Sällström, Strehlnert, Schücker och Sjöqvist.

Dessa ledmöter är enligt protokollet för dagen utsedda att ”afsyna egendomen N:o 1 i quarteret Aesculapius i S:t Nicolai församling i ändamål att densamma för Embetets räkning inköpa.” De sex byggmästarna meddelar vidare ”Hvad sjelfva egendomen beträffar fans deremot ej någon väsendtlig anmärkning.

Och hvoro vi alla ögverens om att tillstyrka Embetet att af egarne inköpa ofvannämnda fastighet på de för Embetet fördelaktigaste köpevillkor.”

Sagt och gjort. Senare samma dag, klockan 18, samlas ledamöterna för att fatta ett beslut. Det beslutas att en kommitté, bestående av Janson, Sällström och Sjöqvist, ska börja förhandla med ägarna om köpevillkoren. Men det är inget enhälligt, rungande Ja – ledamöterna Åkerlund och Berggren reserverar sig.

Samtidigt förvarades Lådan hemma hos Ahlström. I ett försäkringsbrev undertecknat den 1 oktober 1889 kan vi läsa att lösegendomen – två kistor med böcker och ritningar försäkrade till 1500 kronor – förvaras ”i fastighet N:o 23, i qvarteret Jungfrun, med adress N:o 17, vid Jungfrugatan”. Försäkringen kategoriseras som ”Klass 1” då lösegendomen förvaras i ”Stenhus med stentrappor”.

Med hjälp av lån från ämbetsbrodern Andersson lyckas Embetet köpa Egendomen vid Trångsund. Den första sammankomsten i stamhuset sker den 13 december 1890. ”Murmästare Embetets 410:de års sammankomst den 13:de December 1890 i dess stamhus N:o 1 efter 1810 års nummerordning i qvarteret Aesculapis med adress N:o 12 Trångsund.” Så vitt känt är detta första gången i Murmästare Embetets historia som det samlas i ett eget stamhus. Vid sammankomsten den 14 februari nästkommande år blir Strehlenert befullmäktigad att vara värd för egendomen. Byggmästare Åkerlund har nu slutat betala avgift, ett ”ob” står skrivet efter hans namn, kanske står det för ”obetalt”. Sammankomsterna fortgår i det nya stamhuset utan att protokollen skvallrar om några större diskussioner. Den 26 oktober 1891 blir styrelsen med Ahlström, Sällström och Strehlenert i spetsen omvald. Bröderna fortsätter att träffas regelbundet. I februari 1892 är för få ledamöter närvarande och mötet skjuts upp. Strehlenert dör samma år. Ahlström utses till att överta de handlingar från dödsboet som rör stamhuset. Vid sammankomsten den 18 februari 1893 är 100

fortfarande Åkerlund listad bland ledamöterna, men hans namn är senare överstruket med blyerts. Istället för en tacksamhetskrivelse riktad till Strehlenert utses Ahlström och Berggren till att muntligt framföra Embetets tack. Vid sammankomsten i oktober samma år är det ännu en gång för få ledamöter närvarande för att genomföra ett val av styrelse. Det är svårt att säga vad manfallet beror på. Kan en konflikt ha uppstått mellan Styrelsen och vissa ledamöter efter köpet av egendomen vid Trångsund? I november blir styrelsen omvald. Vid sammankomsten den 24 februari 1894 saknas Åkerlunds namn helt.

Protokollen från de kommande sammanträdena under 1894–1896 har väldigt få punkter. Endast omval av styrelse och suppleanter samt listor på betalda avgifter redovisas. Under 1896 års sammanträden diskuteras formerna för förvaltningen av stamhuset, arvode för vicevärd etc. Det beslutas att en inventarieförteckning över Embetets ”effekter” som nu förvaras i stamhusets vind ska upprättas. Ledamöter Berggren och Hägglund utses att utföra jobbet.

Förslag om att bygga om stamhusets kassavalv väcks, men detta får tills vidare anstå.

Det noteras i protokollet den 27 oktober 1897 att Ledamot Sjöqvist hållit ett föredrag om äldre tiders tomtmätning. Kanske förekom flera föredrag under sammanträdena, och kanske gav Ahlström själv något av dem. I Murmästare Embetets arkiv finns en text bevarad skriven av Ahlström. Den är inte daterad, men tar utgångspunkt i det förestående byggandet av Riksdagshuset vid Norrbro. ”Helt nyligen” skriver Ahlström ”har på ett högtidligt sätt, hvarför redogörelse redan lemnats, Mt. Konungen lagt grundstenen under det Nya Riksdagshuset. Till en jemförelse huru en sådan ceremoni förättades alldeles i närheten för Nära 110 år sedan, torde få lemnas en beskrifning av den, som egde rum den 19 Augusti 1787, då Gustaf Tredje lade grundstenen under Norrbro.” Vad som följer är en minutiös redogörelse av ceremonin då en inskriptionsplåt tillika medaljer och mynt placeras i en låda som sedan läggs ned i samband med murningen av grundstenen. Gustaf III reser med häst och vagn från Drottningholm in till Stockholm för att under pompa och ståt möta upp stadens dignitärer. Ahlström räknar upp dem alla och beskriver hur kungen lägger ner minnessaker knutet till bygget av bron i en tennlådan inhuggen i en sten. När lådan täckts bärs en murslev och bruk fram på en silverbricka och Gustaf III fäster locket. Ahlström ger en berättelse om hur historia bevaras för eftervärlden. Den inmurade tennlådan med namn på 101

de som grundlagt och byggt bron fungerar som en tidskapsel, likt det arkiv Ahlström verkade för att Embetet skulle upprätta. Nutid bevaras för framtid och blir historia. Det är ett tema, en idé som tycks ligga Ahlström varmt om hjärtat. Idén om bevarandet för kommande generationer går som en röd tråd genom Ahlströms tid i Embetet.

Först den 3 februari 1899 bryts monotonin i Embetets protokoll då ett extra sammanträde hålls med anledning av 1898 års räkenskaper. Det har visat sig att amorteringen av skulden på stamhuset har överskridit Embetets tillgångar, varför de tvingats låna av stamhusets vicevärd, tillika ämbetsbrodern, Berggren. För att råda bot på detta beslutar Embetet att alla utgifter i framtiden ska betalas med behållna medel och att disponibla tillgångar ska insättas i ett bankkonto och att beloppet i detta alltid skall vara nog för att betala amortering och utgifter för stamhuset. Samtidigt meddelar revisorerna att hyressättningen i för lägenheterna och lokalerna i stamhuset är för låg. Tre ledamöter utses att granska kontrakten.

Den 10 februari samma år meddelar de utsedda ledamöterna att hyrorna är ”synnerligt låga” och att de inte ”stå i öfverensstämmande med i trakten gällande”. De föreslår en höjning av hyresgästernas hyror, det vill säga för bland andra handlaren C.F. Johansson, källarmästaren Grönqvist, fru Carlson, herr Lindberg och Stockholms Utskänkningsbolag. Den 17 februari 1899 samlas styrelsen i stamhuset för att gå igenom kontrakten och hyrorna som alla nu får en höjning. Berggren är sjuk och Nils Nilsson utses till hyresvärd med befogenhet att samla in hyrorna och föra Embetets talan i förhandlingarna med hyresgästerna. Den 2 juni redogör Nilsson att höjningarna har godkänts av samtliga hyresgäster förutom källarmästare Grönqvist som vill teckna ett nytt kontrakt.

Vid det ordinarie sammanträdet den 25 oktober 1899 blir Ahlström omvald som ordförande. Nu följer en period med få punkter i protokollen. Sex nya ledamöter väljs in i Embetet i januari 1900. Men stamhuset och dess hyresgäster gör sig snart påminda i protokollet igen. I oktober lämnar Stockholms Utskänkningsbolag in förslagsritningar på förändringar av fastigheten. Den 10 december håller styrelsen ett sammanträde med anledning av Utskänkningsbolagets förslag på förändring eller inköp av fastigheten. Bolaget framstår nu som en spekulant på hela egendomen. Embetet är villigt att förhandla om försäljning och beslutar att sammankalla till ett extra sammanträde.

102

Det är inte ofta ordet ”livlig” förekommer i protokollen, men i protokollet till det extra sammanträdet i Stamhuset den 12 december 1900 beskrivs diskussionen som just ”livlig”. Olika handlingsplaner och alternativ tumlar runt i diskussionen. Till slut beslutar man att Ahlström och Nils Nilsson ska gå i förhandling med Utskänkningsbolaget. Den 15 januari är de två utsända tillbaka vid ett extra sammanträde hållet i restaurang Riche. Det visar sig att Utskänkningsbolaget nu har dragit tillbaka sitt bud, men att en ny spekulant har dykt upp med ett muntligt bud. Detta anbud anses dock vara för lågt för att Embetet ska kunna anta det. Ahlströms och Nilssons redogörelse följs återigen av en ”liflig” diskussion. Ur samtalets ström framgår till slut att Embetet är enigt om att fastigheten borde säljas, men endast till ett skäligt anbud. Nils Nilsson utses att i samråd med styrelsen fortsätta förhandlingarna med eventuella spekulanter.

Ahlström deltar inte längre i de direkta förhandlingarna. Det är svårt att med säkerhet säga vilken sida i den livliga diskussionen Ahlström stod på.

Men han var en av de drivande krafterna bakom köpet av stamhuset. Många av hans kollegor från tiden vid köpet har nu gått bort; A.W. Strehelnert år 1892, och Johan Andersson år 1897.

Nils Nilssons förhandlingar leder till att ett köpekontrakt kan upprättas mellan Södra Fastighetsbolaget och Murmästare Embetet. Fastigheten vid Trångsund, Murmästare Embetets första stamhus, i vilket de hållit möten i 10 år, försäljes till ett pris av 135 000 kronor. Vid sammanträdet den 28 februari 1901 läses kontraktet upp och det undertecknas av styrelsen.

De hemlösa bröderna samlas från och med nu på restaurang Riche.

Ahlström blir återvald som fullmäktige i samband med sammanträdet den 29 oktober 1901, och frågan om inköp av ett nytt stamhus blir genast aktuell.

En ny adress, och ett nytt hus, har dykt upp: Sibyllegatan 13. Nils Nilsson får återigen ett uppdrag, den här gången att i samråd med Sällström och Sjöqvist, att i eget namn för Embetets räkning köpa Sibyllegatan 13.

Tiden går och när bröderna återigen samlas runt Riche’s bord den 27 februari 1902 meddelar Nils Nilsson att huset på Sibyllegatan efter närmare skärskådande inte längre anses vara lämpligt som stamhus. Något köp är inte längre aktuellt. Detta möte, vintern 1902, är det sista av Murmästare Embetets sammanträden där Ahlström är närvarande. Från och med hösten 1902 är fullmäktigen frånvarande på grund av sjukdom. Vilken sjukdom som drabbat 103

Ahlström nämns aldrig i protokollen. A.G. Sällström tar under denna tid över som ordförande. Den 30 oktober 1903 blir Ahlström omvald i sin frånvaro.

Trots sjukdom avmattas inte Ahlströms engagemang för Embetet. Våren 1904 skickar han in en skrivelse till Murmästarna där han ger sin vision av Embetets framtid. Det är en text som berör historia och framtid, en skrivelse präglad av tanken på bevarande och upprätthållande av Murmästare Embetets historia. Återigen understryker Ahlström vikten av ett stamhus, en punkt kring vilket Embetet kan samlas. Men han lyfter också fram behovet av att skapa ett arkiv (utan vilket den här texten hade varit omöjlig att skriva, 100 år senare). Det faktum att brevet är skrivet från sjukbädden ger det extra tyngd.

Ahlström är uppenbarligen förberedd på det som komma skall, och lämnar inget åt slumpen. Här gör han sin stämma hörd: ”Till Murmästare Embetet i Stockholm.

Som undertecknad i följd af sjukdom är förhindrad att personligen deltaga i Murmästare Ämbetets förhandlingar och ännu mer att såsom fullmäktig idag leda dem, men icke desto mindre hyser ett oförminskadt intresse för allt som rör Ämbetet, har jag ansett det vara min skyldighet att, medan jag ännu så kan, bringa under diskussion en angelägenhet, som alltsedan mitt inträde i Ämbetet för mig stått såsom synnerligen viktig. Jag menar förslaget att inköpa ett hus, som för Ämbetet kunde blifva ett stamhus, hvarest samman­ träden skulle hållas och där lämplig lokal på bestämda tider skulle kunna stå öppen för Murmästare Ämbetets bröder ledamöter. Men icke nog härmed, jag föreslår också, att i sammanhang härmed upprättas ett arkiv, eventuellt bibliotek, dit Ämbetets samtliga handlingar, bref, mästerstycken och ritningar kunna samlas.

För egen del är min afsikt att för sagda ändamål till Ämbetet lämna hvad jag i den vägen äger, och jag har äfven i samma syfte vidtalat äldre personer, hvilka gillat min tanke och för sin del lofvat bidraga till dess förverkligande.

Det är således intet tvifvel, att planen i och för sig är utförbar, och det kan anses såsom alldeles säkert, att en dylik samling skall i framtiden blifva af stor kulturhistorisk betydelse, i synnerhet om, såsom man väl får antaga såsom själfklart, icke blott den yngre generationen af Ämbetsmän, utan äfven kommande generationer skola vidmakthålla och förkofra det arf från gångna tider, som på detta sätt till dem öfverlämnas.

104

För mitt förslags praktiska utförbarhet till Ämbetets fromma talar dels den omständigheten, att Ämbetet af sitt fastighetsägande i forna tider under åren 1890-1901, då Ämbetet med i synnerhet brodern Johan Anderssons kraftiga stöd skaffade sig sitt stamhus, egendomen n:o 12 Trångsund, haft mycken framgång i ekonomiskt afseende, dels ock den omständigheten, att Ämbetets kontanta behållning, som nu uppgår till omkring 60000 (sextiotusen) kronor icke kan på fördelaktigare sätt placeras.

På grund af vad jag sålunda anfört, föreslår jag att hedervärda Murmästare Ämbetet i Stockholm ville besluta: att inköpa en fastighet i Stockholm till ett stamhus med lokaler för Ämbetets sammanträden, klubblokal samt arkiv i den mening jag föreslagit; att denna fastighet förvaltas af Ämbetet på det sätt, som för detsamma är fördelaktigast; att Ämbetet i likhet med andra ännu kvarlefvande gamla institutioner för all evärdelig tid låter i Öfverståthållareämbetet inregistrera sin egendom, så att dess framtid ej blir beroende af tidens växlingar och att enkor och oförsörjda barn i den mån ske kan och lämpligt pröfvas, må kunna komma i åtnjutande af pension och understöd.”

Ahlström vill skapa något efterlevande, och han vill säkra livet för sina nära. Ahlström kämpar mot glömskan, och tänker på efterkommande generationer. Arvet ska säkras, livet måste säkras mot tidens växlingar. Ett arkiv ska bevara minnet i evärdelig tid och kommande generationer ska förkovra och förvalta det. Ett arkiv ska bevara människorna och berättelserna. Det tycks vara Ahlströms vision.

Denna skrivelse läses upp vid Murmästare Embetets ordinarie sammanträde på restaurang Riche den 4 mars 1904. Ahlströms ord följs av en lång diskussion där bröderna föreslår olika fastigheter som kan tänkas vara lämpliga. Kvällens tillförordnande ordförande A.G. Sällström uppmanar alla närvarande att fortsätta intressera sig för saken.

Vid sammanträdet den 31 oktober 1904 meddelar skattmästaren, som varit på besök hos Ahlström, att ”hans svåra sjukdom tagit den sorgliga vänd­ ningen att det versta voro att befara.” Han föreslår att Embetet ska skicka ett ”broderligt välönskningstelegram” vilket får ett enhälligt stöd. De närvarande på restaurang Riche enas kring dessa ord som skickas till Ahlström: ”Murmästare Embetets ledamöter, samlade för ordinarie sammankomst, 105

sända härmed till dess ordförande sin hjärtliga hälsning och djupa deltagande i hans svåra sjukdom.”

Sommaren 1901, den 7 augusti, går Ahlström till fotograf Hugo Jåhlin, som har sin ateljé tre 1/2 trappor upp på Birger Jarlsgatan 7, för att bli porträtterad. Detta fotografi, och dess negativ, finns bevarat i Murmästare Embetets arkiv i det nuvarande stamhuset på Västerlånggatan. Det visar en äldre Ahlström, sittande på en stol. Det är samma blick, men tillsynes allvarligare. Inga medaljer pryder rockslaget, den enda utsmyckningen är vigselringen på vänstra handen. Ahlström har en diskret framtoning. Inget i bilden skvallrar om att detta är en av Stockholms största byggmästare. Vi ser en enkel, men bestämd man.

106

Anna Ahlström Annons i Aftonbladet den 20 juli 1863: ”En Dotters födelse den 19 Juli, kl. 5 förmidd., få vi glädjen att tillkännagifva.

Lotten Ahlström Johan Ahlström.”

I sammanträdessalen i Murmästare Embetets stamhus på Västerlånggatan hänger ett målat porträtt av Johan Ahlström. Det skänktes till Murmästare Embetet av ämbetsbroder Carl Zetterberg 1944. Porträttet är målat av Simeon Öquist efter ett fotografi tillhandahållet av Johan Ahlströms dotter Anna Ahlström. Embetets arkiv innehåller förstoringar av Hugo Jåhlins fotografi från 1901. Dessa bär stor likhet med det målade porträttet. De två mindre kopiorna, där vi kan se Ahlström i helfigur, har anteckningar på fram- och baksida som uppger Ahlströms födelsedatum och när fotografiet är taget.

Kanske är det just dessa fotografier som Anna Ahlström skänkte till Embetet, och kanske är det hon som gjort anteckningarna.

Anna Ahlström, dotter till Lotten och Johan Ahlström, föddes i Stockholm den 19 juli 1863 och avlade filosofie kandidat examen i Uppsala hösten 1891.

Under rubriken ”Quinlig filosofie kandidat” skriver Stockholms Dagblad den 22 september 1891: ”Fröken Anna Ahlström, dotter till byggmästaren J. Ahl­ ström härstädes, har i Upsala aflagt filosofie kanditatexamen under denna examensperiod.” Att en kvinna gjorde detta var uppenbarligen en nyhet för hela landet, något sällan sett: även Sydsvenska Dagbladet, Göteborgsposten och Norrlandposten skriver om händelsen. När Upsalatidningarna annonserar att ”A. Ahlström” tagit kandidat examen uppstår förvirring. Stockholmstidningen skriver: ”Upsalatidningarna hade ej utsatt namnet Anna, hvaraf följden blef, att allmänheten trott, att A. Ahlström i examensuppgifterna var namnet på en man.”

Anna lät sig inte hindras av gamla idéer. Hon reste och studerade språk i Paris, London och Berlin. Anna försörjde sig som lärarinna och undervisade på olika flickskolor i Stockholm. Hon disputerade i Uppsala 1899 och kunde som en av de första kvinnorna i Sverige titulera sig filosofie doktor. Avhandlingen om Gustave Flaubert skrevs på franska under vistelse i Frankrike. När hon inte kunde få en lektorstjänst bestämde hon sig för att grunda en egen flickskola.

107

1902 upprättade hon Nya Elementarskolan för flickor, eleverna samlades första gången höstterminen 1903 i Annas våning i huset på Jungfrugatan 17. (Det är vid tiden för Johan Ahlströms sjukdom…). Anna var rektor för skolan och gav undervisning i latin och franska. Sedermera fick skolan lokaler på Kommendörsgatan. Anna levde och bodde tillsammans med sin livskamrat Ellen Terserus, också hon välmeriterad akademiker.

Dagarna efter sin fars bortgång skickar Anna ett tackbrev till Murmästare Embetets skattmästare. I brevet daterat den 9 november 1904 skriver hon: ”Goda Byggmästarn, Jag ber att å min mors, syskons och egna vägnar få framföra allas vårt innerliga tack för all välvilja och vänlighet, som kommit oss till del både från eder per­ sonligen och från Murmästareembetet. Telegrammet i måndags afton rörde oss åter till tårar, och vi ha svårt att uttrycka de känslor som fyllde våra hjärtan, då vi sågo att vår far lämnat ett så godt minne efter sig hos sina kära kamrater. Framför godhetsfullt vårt innerligaste tack till alla.

Med utmärkt högaktning, ödmjukligen Anna Ahlström” Brevet lästes upp av Nils Nilsson när bröderna möttes på Riche den 3 mars 1905. Vid den här tiden är banden mellan Anna Ahlström och Murmästarna redan starka. Under 1904 arbetar Anna med att upprätta en förteckning över Murmästare Embetets ritningar och handlingar. Registret blir ett första steg i att skapa det arkiv som idag existerar. Anna arbetar på uppdrag åt Embetet.

Hon upprättar också en katalog över Murmästare Embetets gamla räkenskapsböcker och handlingar, från 1600-talet fram till 1911. Handlingarna binds in och framstår nu som ryggraden i Embetets arkiv. (Den nyfikne kan än i dag slå upp någon av de stora böckerna låta sig vägledas av Anna Ahlströms register.) Det finns också tankar om att Anna ska upprätta en historik över Embetet, men det skjuts på framtiden. Det blir istället Henrik Alm som under 1930-talet skriver Murmästare Embetets historia.

Det är tydligt att Anna Ahlström, förutom det viktiga arbete hon utförde i samhället, fortsatte att förvalta och odla sin fars vision om Embetet. Anna var berest. Redan sommaren 1892 var hon på besök i Paris, kanske som en del i Grand Tour. Under rubriken ”Skandinver i Paris, anmälda i Skandinaviska bokhandeln, 212 Rue de Rivoli” skriver Aftonbladet den 8 juni 1892 att Filosofie 108

kandidat Anna Ahlström anmält adress ”110 bis Rue St. Antoine”. Någon gång mellan den 29 maj och 5 juni år 1892 gick Anna in på bokhandeln belägen mitt emot Tuileriträdgården för att anmäla sin adress.

Under sina resor var Anna i Aix-les-Baines där hon fann en pokal i tenn från 1600-talet. Denna pokal med skråemblem, som förmodligen en gång tillhört ett sydtyskt gesällskap, skänkte Anna till Embetet 1932. Den är 50 cm hög och prydd med stämplar, namn och en krönfigur hållande en sköld ingraverad med verktyg som vinkel och passare. Den används nu som Välkomma. Till Murmästare Embetets ceremoniel tillhör att en nytillträdd mästare bjuds att dricka ur Välkomman. Vid tiden för Annas donation hade bröderna genom historien haft en rad välkommor, vissa hade smälts ned, andra var sålda. Så sent som på 1800-talet ägde Embetet en stor välkomma i silver. Den vägde 2,6 kilo och hade köpts i början av 1700-talet. Men år 1805 visar Murmästare Embetet ett svalt intresse för historien då de säljer silvervälkomman till en guldsmed. I protokollet kan vi läsa att föreningen då ansåg den vara något ”gammalt, obrukbart och alldeles onyttigt.” Den hade då tjänstgjort i 100 år.

Ahlström kom att stå för den motsatta hållningen till historien och dess arte­ akter – bevarande, omhändertagande, vårdande. Ahlströms hållning baserades på en insikt om historiens gång och de nutidas del i den, och deras ansvar att vårda den, mot glömska och obeveklig tid. Embetet var alltså i behov av en välkomma, och här kom Anna till undsättning. Gåvan är en gest som liknar dem hennes far tidigare gjort, då hon genom gåvan återigen öppnar upp ledet till historien. Anna fortsätter att verka i sin fars anda. Pokalens historia är dock dunkel, men den har svensk anknytning, och specifikt till Stockholm då två av de ingraverade namnen är ”Andreas Heke von Stockholm” och ”Gustafvs Holm von Stockholm”.

Anna Ahlströms band till Murmästare Embetet fortsätter långt in på 1900-talet. Vid höstsammanträdet 1940 bifaller Embetet, med ”enhälligt Ja!”, Annas begäran om att Embetet ska åta sig förvaltningen av en Stiftelse i Johan Ahlströms namn. Den 20 september 1940 donerar Anna 10.000 kronor att utgöra grund för en stipendiestiftelse. I donationsbrevet uppställer Anna stiftelsens stadgar. ”Stiftelsens namn” skriver hon” är ‘Johan Ahlströms stipendiefond’”.

Tanken är att Murmästare Embetet ska förvalta pengarna och dela ut ett årligt sipendium. ”Avkastningen å stiftelsens medel” skriver Anna, ”användas till utdelande av ett stipendium till elev, manlig eller kvinnlig, som studerar vid 109

Kungl. Akademien för de fria Konsterna, Kungl. Tekniska Högskolan eller vid svensk högskola eller svenskt universitet och bedriver studier inom arkitektur eller byggnadsyrket eller vetenskapliga studier.” Cirkeln sluts med dessa stadgar, genom vilka en vilja att hjälpa skiner igenom. Anna vill ge möjlighet till en framtida Ahlström.

Anna undertecknar brevet och hennes livspartner Ellen Terseus vidimerar det.

Embetet tar tacksamt emot donationen och beslutar att sända en tackskrivelse till Anna.

1942 års stipendium tilldelas Rune Lennart Emmanuel Jarbin. Murmästare Embetets sekreterare meddelar stipendiaten i ett brev daterat den 4 februari 1943: ”[att] Murmästare-Ämbetet i Stockholm beslutat tilldela Eder stipendiet för 1942 från Byggmästare Johan Ahlströms fond.

Efter telefonöverenskommelse utbetalas penningarna av Ämbetets Kassa­ förvaltare Ingeniör Frithiof Dahl, Baldersgatan 3 Stockholm, Tel. 210501.”

Anna och Johan Ahlströms anda lever vidare. Ahlströmska skolan fortsatte som privatskola fram till 1973, långt efter Annas död 1943. Därefter blev skolan kommunal. När den 1983 såldes inrättades en stiftelse. Och när denna text skrivs, våren 2020, kan vi läsa bland lokaltidningen Östermalms annonser att sista ansökningsdag för fondmedel från ”Anna Ahlströms och Ellen Terserus Stiftelse” är den 15 maj.

Tack Jerker Wallin för generös tillgång till Murmestare Embetets arkiv.

110

Referenser Malmarna – Del I-II, Stockholms stads stadsbyggnadskontor, 1969 Murmestarne – Murmestare Embetet i Stockholm 1487-1987, Thomas Hall, Lars Wikström, m.fl., Byggförlaget 198 Stockholms Årsringar – En inblick i stadens framväxt, Magnus Andersson, Stockholmia Förlag 1997 Nya Stockholm – Claes Lundin, Bonnier 1969 Stockholm svart på vitt – Fotografier från innerstaden 1860–1960, Helena Friman – Stockholmia Förlag 2012 Ett hörntorn vid Riddargatan – Per Wästberg, Wahlström & Widstrand 1980 Östermalm, Lennart af Petersens, Per Wästberg, Lind & Co 2001 City – Drömmen om ett nytt hjärta I, Anders Gullberg, Stockholmia Förlag 2001 Stockholms gatunamn – Stahre, Fogelström, Ferenius, Lundqvist, Almqvist & Wiksell 1983 Huvudstad i omvandling – Stockholms planering och utbyggnad under 700 år, Thomas Hall, Sveriges Radios förlag 1999 Den moderna stadens födelse – Eva Eriksson, Ordfronts förlag 1999 Huru man bygger och bor i Stockholm – Claes Lundin, Staffan Nilsson, Murmestare Embetet 1989 Martin Bircks Ungdom – Hjalmar Söderberg, Bonniers 1959 Den svenska arkitekturens historia 1800–2000 – Fredric Bedoire, Norstedts 2015 Gata upp och Gata ner 1–2, Harald Norbelie, Prisma 2003 Stockholmsliv – Första delen. Norr om Strömmen – Staffan Tjerneld, Norstedts 1996 Ladugårdslandet med Tyskbagarbergen blir Östermalm – Raoul F. Boström, Trafik-Nostalgiska Förlaget 200 Strandvägen – Åkesson, Lindman, Wästberg, Natur och Kultur 1999 Artiklar ur Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Fäderneslandet, Dagen, Nya Dagligt Allehanda, Arbetet, Aftonbladet, Socialdemokraten, Ny Illustrerad Tidskrift, Helsingborgs Dagblad, Nerike Stadsbyggnadsexpeditionens arkiv Stadsmuseets arkiv Johan Ahlströms arkiv – Stadsarkivet

111

Kulturhantverksstipendiet 2020

Intresset för kulturhantverket växer Av Roger Blomqvist

När kulturhantverksstipendiet delades ut för första gången 2015 var ett av syftena att ge erfarna murare en chans till utveckling. Reinhold Gustafssons Stiftelse under Murmestare Embetet i Stockholm var en av initiativtagarna till stipendiet. Nu fem år senare börjar stipendiet sätta sig på marknaden vilket är glädjande.

Varje år har vi kunnat ge ett antal skickliga hantverkare hjälp att förkovra sig i muraryrket och intresset växer hela tiden. Det känns också roligt att se att gruppen runt stipendiet ser ut att stå stark inför framtiden.

– Kulturhantverksstipendiet är en möjlighet för erfarna murare att under några veckor vässa sin kompetens genom praktiskt arbete i samband med kulturbyggnadsrestaurering, förklarar Jan Kruhsberg, Mästare sedan 2006 och delaktig i stipendiearbetet sedan starten.

Jan är även svärson till instiftaren av Reinhold Gustafssons Stiftelse och starkt engagerad i utvecklingen av hantverket och stipendiet.

– Vissa år har det varit lite svårare att få in ansökningar men på senare år har det blivit allt fler som sökt. Vi har utsett fem mycket skickliga hantverkare som ska göra sin praktik så snart förhållandena tillåter.

I år är det fortfarande lite oklart när det är dags för stipendiaterna att gå ut på sina olika projekt till följd av den pågående Coronaepidemin. Just nu är förhoppningen att det ska bli någon gång i september. Det gör också att det inte är klart med de arbetsplatser som kan bli aktuella.

Erfarna hantverkare som vill utvecklas Årets stipendiater har fått ge en kort beskrivning av sina erfarenheter och intressen i samband med att de tilldelats stipendieplatserna. Det ger en del 112

idéuppslag på hur muraryrket kan utvecklas i framtiden. Det visar sig att stipendiaterna har tidigare erfarenhet av puts- och murningsarbeten på kulturhistoriska byggnader. De har också erfarenhet av kalkbruk, listdragning, rusticeringar liksom murning av tegelfasader. Det är med andra ord ett erfaret gäng som nu vill ta nya steg inom yrket. Det visar på ett genuint intresse för området och att det är ett yrke man gärna vill utvecklas inom. Ingen av dem innehar gesälleller mästarbrev, vilket är en signal till branschen att ta fasta på.

När det gäller stipendiaternas önske­ mål märks att de framförallt vill utveckla sitt kunnande inom listdragning, stuckarbeten och rusticeringar. Det finns även ett intresse för kalkbruk.

Andra delar som framkommer är att det är intressant med studiebesök, nät­ verkande mellan andra stipendiater och erfarna murare, kalkbränning samt gesälloch mästarbrev.

– Svaren ger oss ett bra underlag inför framtiden, menar Anders Drakes på Murmestare Embetet i Stockholm som förvaltar Reinhold Gustafssons Stiftelse som är en av intressenterna bakom stipendiet. Det visar att stipendiet fyller en viktig funktion för hantverkare som vill vidare inom yrket och att det kan vara en språngbräda till att ta ytterligare steg. Intresset för gesäll- och mästarbrev har också ökat. Det är en karriärväg som varit lite bortglömd under flera år, men nu börjar komma tillbaka igen inom vårt yrke. Det är något att tänka på för branschen då även beställare börjar efterfråga det. Årets stipendiater De stipendiater som utsetts för 2020 är: Håkan Fritz från Mellansvenska Fasad AB, Kumla Björn Jernebring, Valvet Fasad, Stockholm Teodor Ramirez Givell, Front RK AB, Eskilstuna Patrik Hofmeijer, Puts och Plattsättnings AB, Stockholm Björn Hallén, Byggnadsfirma G Insulander, Strängnäs 113

I år är det Mellansverige som dominerar bland stipendiaterna. Det gör det lite enklare när det är dags att gå ut på praktik.

– Många av de tänkbara projekt vi har ligger i Mellansverige vilket kan underlätta lite, fortsätter Anders Drakes. Men vi vill se fler sökanden från andra delar av landet. Vi uppmanar därför företag och murare från hela Sverige att komma in med sina ansökningar inför nästa år. Ansökningstiden för 2021 går ut 4 oktober 2020.

Ansökan till stipendiet görs på kulturhantverkets hemsida. Där finns även de kriterier som gäller för stipendiet.

Praktiskt stipendiearbete Stipendiet innebär möjlighet att utveckla sitt kunnande genom praktiskt arbete.

Men det finns även ytterligare inslag i stipendiet.

– Vi brukar även bjuda in stipendiaterna till Byggnadsvårdens konvent, berättar Jan Kruhsberg. Konventet är vartannat år. Nästa gång blir 2021och då räknar vi med att skicka både 2020-års och 2021-års stipendiater. Stipendiaternas svar i frågeformuläret visar att de har ett stort intresse av området utöver det rent hantverksmässiga arbetet vilket gör att de kommer få bra utbyte av konventet.

114

Om Kulturhantverksstipendiet Bakom Kulturhantverksstipendiet står Reinhold Gustafssons Stiftelse genom Murmestare Embetet i Stockholm, SPEF, branschföreningen för murat och putsat byggande, Statens fastighetsverk, Hantverkslaboratoriet, Stadsholmen och Svenska kyrkan. Första åter genomfördes som ett provår och i december 2015 undertecknades en avsiktsförklaring. Avsikten var att verka för att flera organisationer kunde ansluta och året därpå ingick även Svenska Kyrkan och Stadsholmen i Stockholm.

Stipendiet har därför stark koppling till underhållet av kulturbyggnader liksom branschen för utvecklingen av murat och putsat arbete.

115

116

Årets ”Mästerstycken”, bilder från brödernas yrkesutövning

117

We save the planet.

One building at a time.

Vi måste odla våra städer.

Arvets utställning på FN.s huvudkvarter i Nairobi 2019.

För att sprida kunskap om hur vi måste rita, planera och bygga framtidens städer hållbart. Med material från skogen.

Arvets paviljong, ritad av In Praise of Shadows, står nu i det svenska residensets vackra trädgård i Nairobi.

Midskeppsgatan 33, S-120 66 Stockholm Sweden info@arvet.se

118

Stockholm Esplanad Norra Djurgårdsstaden

På Settergatan i Norra Djurgårdsstaden har Besqab byggt 91 bostadsrättslägenheter. Ljusa lägenheter med öppen planlösning och stora balkonger. Lägenheterna är i storlekarna 2–5 rok och fördelade på fem hus med utsikt över Husarviken ett stenkast från Stora Skuggan och Östermalm.

Byggstart: 2017 Inflyttning: 2018–2019 Arkitekter: White Arkitekter

119

Kvarteret Kvarteret

SCHÖNBORG 6 SCHÖNBORG 6

EnEn pånyttfödd Södermalmspärla pånyttfödd Södermalmspärla Vid årsskiftet 2019-2020 avslutades renoveringen och ombyggVid årsskiftet 2019-2020 avslutades renoveringen och ombyggnaden av kvarteret Schönborg 6 i Götgatsbacken. naden av kvarteret Schönborg 6 i Götgatsbacken.

Byggmästarhuset från 1960-talet har moderniserats för dagens Byggmästarhuset från 1960-talet har moderniserats för dagens krav och för att hålla ytterligare minst ett halvsekel. krav och för att hålla ytterligare minst ett halvsekel.

De kommersiella lokalerna föds nu på nytt som S:t Paul, en De kommersiella lokalerna föds nu på nytt som S:t Paul, en social och urban mötesplats med restauranger, butiker och social och urban mötesplats med restauranger, butiker och kontor. kontor.

Arkitekt: White Arkitekter Arkitekt: White Arkitekter 120 einarmattsson.se einarmattsson.se

Med ett stråk av småskalighet.

I Projekt: Gavelhusen.

Byggherre: Brf Gavelhusen.

Totalentreprenör: JM AB. Arkitekt: Erséus Arkitekter AB. Antal lägenheter: 144.

Inflyttning: 2019.

hjärtat av Årsta, längs med populära Årstastråket, har vi byggt Gavelhusen. Området, som består av tre huskroppar, har fått sitt namn från den arkitektoniska gestaltningen – varje långsida är utformad som fyra gavlar i puts och tegel i olika grå nyanser. Och ger på så sätt en känsla av den småskalighet som präglar området.

Här bor man i ljusa, kvadratsmarta bostäder med gedigna material. Och med cykelavstånd till city, bra kommunikationer och Årstaskogen runt knuten.

STUDENTLÄGENHETER SÖDER OM SÖDER

304 studentbostäder 26 - 40 kvm, 1-2 rok Produktion pågår Lindberg Stenberg Arkitekter

FUTURA, GUBBÄNGEN Intill Gubbängens tunnelbannestation bygger Dammskogens dotterbolag Järntorget ett nytt studentboende om 304 smart planerade lägenheter om 1-2 rok. Projektet är fördelat på tre hus, ett med 8 våningar och två hus om 4 våningar.

Projektet ligger ca 20 minuter med tunnelbanan från T-Centralen och är ett

122

viktigt tillskott av studentbostäder i Stockholm. Här ges flera unga möjligheten att bo i nyproducerade bostäder enligt Järntorgets koncept Rimlig hyra vilket innebär att hyran sätts utifrån produktionens förutsättningar och kostnader istället för efter normhyresnivåer.

Inflyttningen startade i mars 2019.

Stockholmare och byggare sedan 1943.

Just nu arbetar vi med flera spännande projekt för att utveckla Stockholm.

08-743 62 00 | www.lennartericsson.se

123

124

Lidingö Stadshus Veidekke fick i uppdrag av Lidingö Stad att projektera bygghandlingar samt bygga om Lidingö Stadshus. Ombyggnationen är Veidekkes sjunde ramavtalsprojekt i samverkan med Lidingö stad. Under knappt tre år yteffektiviserades och byggdes 15 000 kvadratmeter om och anpassades till framtidens behov, dessutom med kvarsittande hyresgäst.

Veidekkes dotterbolag Veitech stod för samtliga tekniska installationer. Projektets komplexitet har ställt stora krav på beställarens involvering och samverkan samt lyhördhet av samtliga projektmedlemmar.

KUND: LIDINGÖ STAD ENTREPRENÖR: VEIDEKKE BYGG ENTREPRENADFORM: TOTALENTREPRENAD I SAMVERKAN

125

wallinbostad.se

En förstående mor Det är snart 100 år sedan Erik Wallin fick låna pengar av sin mamma Augusta för att förverkliga sitt och företagets första projekt. Att bygga en villa i Bromma. Det var kärva tider och familjen hade prioriterat Eriks utbildning till Byggnadsingenjör.

Erik hade visat intresse och stor talang för att rita och bygga bostäder.

Men redan på 1920-talet var finansieringen en av de viktigaste förutsättningarna för att ett projekt skulle bli av. Därför var mamma Augustas beslut att pantsätta sin mjölkbutik vid Tegnérlunden och låna ut pengarna till Erik helt avgörande för att drömmarna skulle bli verklighet.

126

Erik hade nog svårt att föreställa sig att nu hundra år senare skulle hans barnbarn driva verksamheten vidare med samma ideal. Att bygga bostäder som är både vackra och välbyggda på attraktiva platser i Stockholm.

Erik fick sedermera en son som döptes till Jerker. Jerker utbildades på KTH och tog över rodret för firman på 70-talet. Verksamheten utvecklades och idag har Jerkers tre söner, Jesper, Erik och Gustav tagit över verksamheten sedan milleniumskiftet. Bröderna är stolta över sin historia och fullt engagerade i att förverkliga Eriks vision.

Vackra bostäder sedan 1927.

Agnes sticker ut och smälter in Brf Agnes – Antal lägenheter: 45 Bostadstyp: Bostadsrätter Storlek: 1–6 RoK Arkitekt: Södergruppen, gestaltningsidé av Utopia Arkitekter Ort: Fruängen Foto: Theo Eriksson

Högt över tallar och tunnelbanetåg står nu Brf Agnes färdigt i hjärtat av Fruängen. Stilsäkra och välplanerade lägenheter med generösa balkonger och milsvid utsikt över staden. Med en arkitektur som både sticker ut och smälter in i den klassiska 50-talsbebyggelsen tillför vi något nytt – med omtanke om det gamla. Ett hus med attityd och på samma gång en klassisk komplettering av området.

Läs mer om Agnes på www.akesundvall.se

127