Årsskrift 2018

Murmestare Embetet i Stockholm Årsskrift 2018

MURMESTARE EMBETET I STOCKHOLM www.murmestare.se

532:e ARBETSÅRET 2018

MURMESTARE EMBETET I STOCKHOLM _____________________________

Årsskrift 2018 med matrikel

532:e arbetsåret

© Murmestare Embetet i Stockholm, 2019 ISSN 1402-8107 Årsskriftsredaktör: Peggy Häggqvist Produktion och tryck: BrandFactory – 47900

INNEHÅLL Förord . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4 Styrelse. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6 Mästare. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7 Årsberättelse 2018 Av Embetets skrivare . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8 Byggandet i Stockholmsregionen dominerar landets bygginvesteringar. . . . . . 10 Av Elisabeth Martin Bostadsmarknaden: ”Efter 70 års reglering, är vi åter på väg att måla in oss i ett hörn”. . . . . . . . . . 15 Av Jan Jörnmark Stockholmshus från rymdkapplöpningens tid. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 30 Av Martin Rörby ”Om Stockholm vore mitt”. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 72 Av Per Kallstenius Kulturhantverksstipendiet 2018/2019 Fem stipendiater för kulturbyggnadsvård. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 80 Av Roger Blomqvist Årets mästerstycken . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 85

FÖRORD Murmestare Embetets årsskrift med matrikel för år 2018, det 532:a verksamhetsåret efter stadfästelsen av Embetets första kända skrå, framlägges härmed.

I Embetets stadgar fastställs i första kapitlet § 1 att Embetets ändamål bland annat är: ”Att slå vakt om och sprida kännedom om byggnadsyrkets historia och traditioner samt att från senare tid insamla och bevara upplevelser och erfarenheter som inte i annan form väntas bliva sparade åt eftervärlden.”

Genom att i sin årsskrift dokumentera såväl historiska händelser som dagsaktuella företeelser inom byggbranschen i Stockholm fullgör alltså Embetet ett av sina stadgeenliga ändamål.

Embetets årsskrift har utkommit sedan 1961.

2018 års skrift: Embetets verksamhet 2018 Embetets skrivare Lars Ihse redogör för den verksamhet som bedrivits inom Embetet under 2018, det 532:a verksamhetsåret.

Byggåret 2018 Embetsbrodern Elisabeth Martin, tidigare VD på Stockholms Byggmästare­ förening, ger ett sammandrag av de viktigaste händelserna på den Stockholmska byggmarknaden under 2018.

Bostadsmarknaden Produktion av bostäder är, och har under de senaste 532 åren varit, en stor del av Murmestare Embetets ledamöters verksamhet. De villkor som samhället skapar för bostadsproduktion är av största betydelse för denna verksamhet.

Ekonomie docent Jan Jörnmark sammanfattar, i den fjärde artikeln om hyreslagstiftningen och dess konsekvenser i Embetets årsskrifter, det näst intill kaotiska läget som bostadsproduktionen hamnat i på grund av hyresregleringen, bruksvärdeshyror och planlagstiftningen. Jörnmark avslutar med att beskriva hur de större svenska städerna nu inte längre klarar av sitt bostadsbyggande och vilka effekter detta får på landets ekonomi i sin helhet.

4

”Om Stockholm var mitt” Embetsbrodern och tidigare stadsarkitekten i Stockholm Per Kallstenius skriver om stadsplanedirektör Per Olof Hallmans idéer och planer för stadens utveckling på 1920-talet samt vilka följderna blev för Hallman när han ersattes av Albert Liljenberg.

Stockholmshus från rymdkapplöpningens tid De så kallade rekordåren i svenskt byggande, 1960 – 1975, var en intensiv period i Stockholms utveckling. Arkitekturhistorikern Martin Rörby gör en omfattande inventering av de hus som uppfördes under denna tid och som har en sådan arkitektonisk kvalitét att de måste anses värda att bevara för framtiden. Rörby beskriver varje hus och anger respektive arkitekt. Här finns bostadsområden i förorterna och innerstaden, kommunalt och statligt byggande, kontorshus och hotell, Filmhuset och Kaknästornet mm. Martin R ­ örby diskuterar också hur perioden förhållit sig till det befintliga beståndet och möjligheterna att bevara, vårda och utveckla dessa hus – nu och i framtiden.

Kulturhantverksstipendiet Embetsbrodern Anders Drakes lämnar via skribenten Roger Blomqvist en rapport från utdelningen av stipendiet för 2018/2019. Bakom Kulturhantverksstipendiet står Reinhold Gustafssons Stiftelse som administreras av Murmestare Embetet i Stockholm, SPEF, branschföreningen för murat och putsat byggande, Statens fastighetsverk, Hantverkslaboratoriet, Stadsholmen AB och Svenska kyrkan. För 2018/2019 har stipendiet tilldelats fem hantverkare inom murning och putsning. Årets mästerstycken Årsskriften avslutas med Årets mästerstycken vilka utgör exempel på de aktiva embetsbrödernas byggande. Här visas exempel på vad Embetets leda­ möter har i produktion eller under projektering 2018 och som utgör deras bidrag till stadens förnyande och förskönande.

Jerker Wallin, Årsskriftsansvarig Årsskriftskommitté: Lennart S. Ericsson, Per Kallstenius, Jan Kruhsberg och Jerker Wallin. Årsskriftsredaktör: Peggy Häggqvist.

5

STYRELSE 2018 ÅLDERMÄN CARL-GUSTAV STÅHLBERG Ålderman JOHAN SKOGLUND Andre ålderman

BISITTARE SVANTE HAGMAN JAN HENRIKSSON LARS IHSE Skrivare ANDERS LARSSON Gärdeman och stamhusvärd ELISABETH MARTIN Lådföreståndare

FÖRUT ÅLDERMAN SVEN-HARRY KARLSSON LENNART G. ERICSON LENNART S. ERICSSON

REVISORER Ordinarie MAGNUS KEY ANDERS BODIN Suppleant RISTJAN RÄNK

STAMHUSET von der Lindeska huset Västerlånggatan 68, Stockholm www.murmestare.se 6

MÄSTARE Nr

Namn

Karlsson Sven-Harry............ 8/12 1931 Lund.............................. 1976 Ericson Lennart G................ 23/11 1938 Häverö........................... 1983 Ericsson Lennart S............... 28/10 1940 Stockholm..................... 1984 Zetterberg Lars..................... 17/1 1933 Stockholm..................... 1985 Håkansson Lars Ove............ 30/4 1937 Lund.............................. 1985 Wallin Jerker........................ 29/4 1936 Stockholm..................... 1985 Sundvall Bengt..................... 21/6 1947 Stockholm..................... 1989 Eriksson Torsten.................. 17/9 1938 Uppsala......................... 1990 Ihse Lars............................... 10/4 1945 Ystad............................. 1991 Key Magnus......................... 19/2 1944 Stockholm..................... 1992 Hanson Erik......................... 15/5 1951 Stockholm..................... 1992 Wränghede Stefan................ 20/11 1942 Stockholm..................... 1993 Jeppsson Jan......................... 18/9 1935 Vollsjö........................... 1993 Rygh Sten-Åke..................... 19/7 1943 Stockholm..................... 1995 Brännvall Göte..................... 28/5 1946 Överkalix...................... 1997 Larsson Anders.................... 4/12 1952 Stockholm..................... 1999 Bodin Anders....................... 16/11 1947 Stockholm..................... 1999 Henriksson Jan..................... 27/9 1960 Norrköping.................... 2002 Ränk Ristjan......................... 27/1 1940 Tartu.............................. 2002 Ståhlberg Carl-Gustav.......... 20/2 1951 Bälinge.......................... 2002 Skoglund Johan ...................

9/4 1962 Uppsala ........................ 2005 Schönning Eje...................... 9/10 1940 Solna ............................ 2006 Olsson Arne......................... 24/4 1951 Sollefteå........................ 2006 Kruhsberg Jan...................... 31/7 1946 Stockholm..................... 2006 Hagman Svante ................... 3/5 1961 Nacka............................ 2008 Hanson Nils......................... 10/7 1956 Stockholm..................... 2008 Kallstenius Per..................... 9/6 1944 Karlskoga...................... 2011 Wallin Jesper........................ 30/1 1965 Stockholm..................... 2011 Martin Elisabeth................... 6/5 1953 Huskvarna..................... 2013 Drakes Anders...................... 11/12 1951 Stockholm..................... 2013 Frumerie Anette................... 16/11 1968 Tyresö............................ 2016 Arfvén Anders...................... 14/5 1962 Kilafors......................... 2016

279 285 287 289 290 291 293 294 295 296 297 298 299 300 302 303 304 307 308 309 310 311 312 313 314 315 316 317 318 319 320 321

Född

Födelseort

Inträdesår

7

2018 av Embetets skrivare Styrelsen för Murmestare Embetet i Stockholm får härmed avge sin berättelse över Embetets verksamhet under 2018, det 532:a verksamhetsåret efter stadfästandet av Embetets först kända skrå år 1487. Embetet räknar sin ålder från detta år. Embetet firade således sina 525 år 2012. Även styrelsen i Reinhold Gustafssons stiftelse avger nedan sin årsberättelse.

Bland det som hänt under året märks särskilt: • Akifa har framgångsrikt fortsatt arbetet som förvaltare av stamhuset. En större renovering av fasad och fönster har genomförts.

• Inga nya ledamöter har invalts.

• Reinholds Gustafssons stiftelses styrelse har fortsatt samarbetet med SPEF, Statens fastighetsverk och Hantverkslaboratoriet samt i samband därmed utdelat kulturhantverksstipendier från stiftelsen.

• Embetet har lämnat ett bidrag till ”Filmen om Jan Inghe”.

• Embetets har säkerställt medgivande från samtliga bröder enligt reglerna i GDPR. • Embetsbrödernas studiebesök med respektive planeras ske på Nationalmuseum först våren 2019.

• Den 13 februari anordnades ett numera sedvanligt ”bandymöte” på Zinkensdamms idrottsplats av embetsbrodern Jan Henriksson.

• Smoking infördes som klädsel på årssammankomsterna medan vårdad fritidsklädsel användes vid vårsammankomsterna.

• En musikanläggning har inköpts för användning i Embetets lokaler.

SAMMANKOMSTER Embetet höll årsstämma den 20 mars och höstsammankomst den 2 oktober.

Sammankomster har därutöver hållits den 30 januari, 29 maj och den 11 december.

Vid vårsammankomsten den 29 maj färdades bröderna med buss till Stavsnäs. Modernt klädda i fritidskläder företog bröderna därefter en uppskattad båtfärd till Anders Bodins sommarställe på Långholmen utanför Sandhamn. Övriga sammankomster hölls i stamhuset.

Catarina Elmsäter-Svärd, Sveriges Byggindustrier; var gäst vid vintersammankomsten den 30 januari. Hon höll ett föredrag under rubriken ”Byggbranschen i ett föränderligt samhälle.”, där hon tog upp de olika mekanismer som är viktiga för sambandet mellan bostäder, transporter och arbetsplatser.

Vid årssammankomsten den 20 mars talade förvaltningschefen vid Stockholms läns landsting tillika projektledaren för tunnelbaneutbyggnaden i Stockholm Mårten Frumerie under rubriken ”Tunnelbaneutbyggnaden i Stockholm”.

Jan Jörnmark, docent vid Chalmers Tekniska Högskola och medarbetare i Embetets årsskrifter gästade Embetet vid höstsammankomsten den 2 oktober. Han höll därvid ett initierat föredrag om hyresregleringar och stadsbyggande. Förutom hyresregleringens effekter berörde han den stigande framväxten av effektiva svenska stadskärnor från järnvägens intåg på 1850-talet fram till idag och vad detta medfört för hela samhället.

Vid luciasammankomsten den 11 december underhöll i sedvanlig och uppskattad ordning Birgitta Skoglund och hennes elever med lucia- och julsånger i renässanssalen.

EMBETETS STYRELSESAMMANTRÄDEN. Embetets styrelse har sammanträtt den 16 januari, 6 mars, 20 mars (konstituerande), 15 maj, 18 september och 27 november; d v s 6 gånger. Därutöver hölls ett extra styrelsesammanträde den 30 augusti på Ådudden där strategifrågor diskuterades i friare former.

8

Styrelsen har vid sina sammanträden behandlat frågor angående stamhusets skötsel, underhåll och förvaltning samt även hanterat aktuella hyresgästfrågor.

Vid varje styrelsemöte har styrelsen, med lådföreståndaren som föredragande, gjort en genomgång och uppföljning av Embetets ekonomi. Embetets ekonomi har utvecklats i enlighet med den av styrelsen antagna årsbudgeten. Omplacering av Embetets likvida medel har skett för att få bättre avkastning och insättarskydd.

Ett filmprojekt för att dokumentera brödernas livsverk mm har framgångsrikt fortsatt under året. Ett antal av ledamöterna har redan blivit dokumenterade och flera står nu på tur i åldersordning.

Styrelsen har förberett Embetets sammankomster och arbetat fram programinnehållet vid dessa.

Nya idéer till stödjande verksamheter i enlighet med ändamålsparagraferna har fortlöpande diskuterats.

Styrelsen har även fortlöpande följt arbetet i styrelsen för Reinhold Gustafssons Stiftelse.

STYRELSESAMMANTRÄDEN I REINHOLD GUSTAFSSONS STIFTELSE Styrelsen i Reinhold Gustafssons stiftelse har under året haft möten 22 januari, 5 mars, 20 mars (konstituerande), 21 maj, 18 september (även strategimöte) och 3 december, d v s 6 gånger.

Styrelsens arbete under året har varit särskilt inriktat på att fortsätta samarbetet med SPEF, Statens fastighetsverk samt Hantverkslaboratoriet för att tillsammans kompetensutveckla yrkesarbetare i murning och stenarbete vid renovering av gamla byggnader. Ett ”letter of intent” om samarbete under i första hand tre år finns tecknat sedan tidigare och löper ut vid årsskiftet 2018–2019, varför en utvärdering framtagets. Den kommer tillsammans med andra överväganden att vara underlag för i vilka former arbetet skall bedrivas framöver.

Till samarbetet har även Svenska kyrkan och Stadsholmen anslutit sig och flera stipendiater har under året erhållit vidareutbildning vid renoveringen av kulturbyggnader.

Kontakterna har fortsatt med projektet ”Sverige bygger nytt”.

Nya idéer till stipendier har fortlöpande diskuterats.

Ekonomin i stiftelsen är, som framgår av årsredovisningen, fortsatt god och stiftelsens placeringar genomgås vid varje styrelsesammanträde.

STAMHUSET Förvaltningen av stamhuset har under året gått planenligt och inga större oförutsedda händelser har inträffat. Under året har normalt underhåll utförts samt därutöver en större fasadrenovering genomförts.

EMBETETS ÅRSSKRIFT Årsskriftskommittén, Jerker Wallin, Jan Kruhsberg, Lennart S Ericsson och Per Kallstenius, har varit ansvariga för framtagandet av Embetets årsskrift för år 2017. Årsskriften som har ett både historiskt och nutida innehåll har rönt ett mycket gott mottagande.

EMBETSBRÖDER Embetsbrödernas antal var vid årets ingång 32 st. Under året har inga ledamöter avlidit och inga nya embetsbröder intagits, varför embetsbrödernas antal således vid årets slut var oförändrat.

EMBETETS EKONOMI Som framgår av årsredovisningen för år 2018 är Embetets ekonomi fortsatt god.

Stockholm 2019-02-25 Lars Ihse Skrivare

9

Foto: Rosie Alm

Byggandet i Stockholmsregionen dominerar landets bygginvesteringar Av Elisabeth Martin

Mer än en tredjedel av alla bygginvesteringar i landet sker nu i Stockholmsregionen. Sedan 2011 har andelen ökat från dryga 30 % till 37 %, då ska man också beakta att det totala byggandet har ökat med 36 % under samma tid.

När siffrorna för bostadsbyggandet 2018 summeras för Stockholms län startades 12 421 bostäder under 2018, att jämföra med 19 027 under 2017.

Efter­frågan på nyproducerade lägenheter har mattats betydligt under året, en utveckling som började skönjas redan under hösten 2017. Detta är i första hand en konsekvens av hårdare kreditrestriktioner i form av reglerna med skuldkvotstak och de nya amorteringskrav som infördes den 1 mars 2018.

När kunderna avvaktar blir det svårare för bostadsproducenterna att få köpare att teckna sig för lägenhetsköp på ritning. Detta har medfört att planerade bostadsprojekt inte har kunnat startas enligt den tidplan som tidigare gällt.

Riksdagsval med följetong av talmansrundor 2018 var också ett valår med en intensiv valrörelse som slutade med ett riksdagsval där en tydlig majoritet för regeringsbildning inte fanns. Vi fick uppleva en period av ”talmansrundor” med uppdrag till olika partiledare att sondera möjligheterna att bilda regering genom olika samarbeten mellan partier och över tidigare blockgränser. Efter en process som pågick i cirka fyra månader kunde en S – MP-regering väljas, eller accepteras, av en riksdagsmajoritet. Som grund för regeringsbildningen presenterades ett 73-punktsprogram som utarbetats av regeringspartierna tillsammans med Liberalerna och Centerpartiet.

Innan detta politiska manifest presenterades hade riksdagen tagit beslut om en budget för 2019, denna var ett resultat av den reservation av moderater och kristdemokrater som bifallits av riksdagen. Den borgerliga rambudgeten 10

blev därigenom förutsättningen för den nya S-MP-regeringens arbete vid tillträdet som ägde rum först den 21 januari 2019.

Blå-grönt styre i Stockholm De politiska diskussionerna i Stockholms stadshus gick snabbare än i riksdagen, redan i oktober stod det klart att den nybildade koalitionen mellan allianspartierna och Miljöpartiet resulterat i en blå-grön kommunstyrelse.

Många punkter i den vision som det nya styret i Stadshuset presenterade inför mandatperioden kommer att ha stor betydelse för byggandet i staden.

Bland annat stoppas planerna på byggandet av Applehuset i Kungsträdgården samtidigt som ombyggnaden av kvarteren vid Stureplan och Sturegallerian får en annan utformning. Ytterligare ett projekt, som varit följetong i de senaste årskrönikorna i denna skrift, är Nobel Center med en planerad lokalisering till Blasieholmen. Detta projekt har nu kommit till vägs ände och man kommer nu att söka en alternativ placering för byggnaden.

Stora projekt har avslutats…

I maj invigde kungaparet det omskrivna NKS – Nya Karolinska Sjukhuset invid Hagastaden efter en åtta år lång byggtid, där kronprinsessan tog första spadtaget 2010.

NKS, BioClinicum. Foto: Carin Tellström.

11

I oktober öppnades Nationalmuseum, som ursprungligen stod klart 1863, efter en genomgripande ombyggnad. Museet har blivit en publiksuccé med fulltecknade visningar flera månader efter öppnandet.

Foto: Anna Danielsson, Nationalmuseum.

Foto: Anna Danielsson, Nationalmuseum.

12

…och nya har startat I oktober fastställde Trafikverket den första järnvägsplanen för den nya tunnelbaneutbyggnaden. Den första sträckan som därmed kommer att startas i början av 2019 är den mellan Akalla och Barkarby. Förlängningen av flera av tunnelbanans linjer är en följd av den Stockholmsöverenskommelse som träffades mellan staten och kommunerna i Stockholms län för att främja en utbyggnad av infrastrukturen parallellt med ett omfattande bostadsbyggande. Även Förbifarten som startade 2016 är en del av samma överenskommelse där 21 km motorväg byggs, varav 18 km i tunnel, mellan Skärholmen och Häggvik, för att öka framkomligheten på E4an. Detta projekt som nu är under byggnad, kostnadsberäknades i 2009 års prisnivå till 27 miljarder kronor. 80% av investeringarna tas från trängselskatten och staten står för resterande 20%. Årets ROT-pris Mottagare av Byggmästareföreningens ROT-pris blev ombyggnaden av Södra Station som invigdes 1990, där ägaren Fastighetsbolaget Stettin AB tillsammans med bland andra FSG Entreprenad AB och GWSK Arkitekter AB skapat

ROT-prisvinnarna: Ola Peterstrand, FSG Entreprenad AB; Thomas Simonson, Fastighetsbolaget Stettin AB; Sverker Eriksson, Fastighetsbolaget Stettin AB; Jari Outinen, FSG Entreprenad AB och Johan Sundeberg, JES Byggkonsult. Foto: Lars Hallström.

13

nya lokaler för olika verksamheter genom ny överdäckning och nya bjälklag mellan befintliga huskroppar.

Juryn delade också ut ett hedersomnämnande som gick till renoveringen av Gustaf Vasa kyrka vid Odenplan för att man på ett föredömligt sätt fört in ny teknik och nya funktioner i en historiskt känslig miljö.

Foto: Åke E:son Lindman.

…mera BF Under 2018 utökades Stockholms BF med de cirka 100 medlemsföretagen i Södertäljeföreningen. Efter beslut vid årsmötet i Södertälje Byggmästareförening överfördes medlemskapen och all medlemsservice till föreningen i Stockholm.

Bakgrunden till beslutet var att merparten av företagen är verksamma inom hela stockholmsregionen, precis som företagen i Stockholmsföreningen.

Södertäljeföreningen bildades 1936 och har under åren haft en verksamhet som fokuserat på bygg- och anläggningsverksamheten i Södertälje och kontakter med kommunen, ett samarbete som nu kommer att ske genom Stockholms BF. Ett exempel på detta är tävlingen Årets Byggnadsverk och Årets Renovering.

14

Bostadsmarknaden:

”Efter 70 års reglering, är vi åter på väg att måla in oss i ett hörn” Av Jan Jörnmark Bostadspolitiken har havererat, vilket bekräftades av den så kallade bostadspolitiska uppgörelse som träffades i januari. Likt Titanic har haveriet varit en långsam utveckling, som börjat med en lugn seglats utan hinder, sedan närmade sig isigare vatten samtidigt som hastigheten höjdes och till sist fanns det ingen som insåg allvaret när isberget skymtades. Själva förlisningen kommer också att bli en utdragen historia, men helt klart pågår den nu och vi har dessutom redan fått ett uppbåd av konspirationsteorier om varför vi mötte isberget.

Men egentligen behövs det inga konspirationsteorier som sätter banker, politiker eller någon annan i fokus. Rötterna och förklaringarna till köerna, utbudsbegränsningarna och den genomtråkiga arkitekturen är egentligen synnerligen enkla att förklara. Och vad värre är: allting kommer att fortsätta bli värre – sannolikt också betydligt värre – innan det möjligen blir bättre.

Chansen att radikalt förändra och en gång för alla få ordning på svensk bostadspolitik och bostadsmarknad fanns i mitten av 1990-talet. Egentligen hade de ansvariga då något som liknade öppet mål för att styra upp situationen men misslyckandet blev istället fullständigt. Istället står vi nu här med nya investeringsbidrag, köer och konspirationsteorier. Den här artikeln är ett försök att summera vägen hit och dessutom antyda en väg framåt – även om tillståndet just nu känns ganska hopplöst.

Hyresregleringen 1942 och de två reformvågorna Jag har skrivit om hyresregleringen 1942 förut och det finns ingen anledning att återupprätta de delarna. Däremot är det högst relevant för dagens situation att den regleringen också innefattade överlåtelsepriser på bostadsrätter och

15

egnahem byggda med statliga lån. För samtliga dessa tre kategorier fanns alltså olika typer av kontrollagstiftning.

Eftersom det innebar att det i princip inte existerade någon marknad överhuvudtaget uppstod inte mindre än tre bristsituationer. Efterfrågan på kapital var därför egentligen obegränsad, men det löstes elegant med en kapitalmarknadsreglering och ett subventionerat statligt lånesystem. Vi hade med det minst fem olika regleringssituationer vilket redan under 1950-talet skapade en politiskt alltmer ohållbar situation. Under 1960-talet var situationen som centralstyrdes från en extrem politisk nivå på finansdepartementet och Riksbanken ohållbar. Idag har ju en bild av att landet då behärskades av ett starkt samförstånd och harmoni brett ut sig. Verkligheten var en annan, där inflationen ständigt kröp uppåt samtidigt som finansministern och riksbankschefen förgäves försökte skapa en balans mellan exportindustrin och den oavbrutet växande bostadssektorn. Hur ohållbar situationen var har beskrivits från banksidan av Jan Wallander: ”Jag tror ingen av de bankmän som var med om sammanträdena på Riksbanken under Åsbrinks tid minns dem med annat än den djupaste olust. Vi var som en samling förskrämda skolelever ständigt utsatta för magisterns utskällningar och mycket kännbara straffmetoder. Det kan tyckas egendomligt att mäktiga storbankschefer lät hunsa med sig på det sättet. Förklaringen var enkel. Vi var helt i hans våld.”

Men situationen var lika desperat på den kommunala sidan, där ingen mindre än Hjalmar Mehr beklagade sig över restriktionerna i hemliga brev till Gunnar Sträng och Tage Erlander: ”I bostadsfrågan vet de (oppositionen) i detalj hur det ligger till och avvaktar med illa dold förtjusning uppsägningar av arbetskraft som definitivt fastställs av de kapitala misslyckandet med bostadsprogrammet i år. En redan glömd episod från andra världskrigets slut tränger sig på mig rätt ofta de sista månaderna. När de ryska arméerna närmade sig det belägrade Warszawa grep motståndrörelsen … till vapen mot de tyska ockupanterna. Men då gjorde de ryska arméerna halt, kom inte till undsättning och lät motståndsrörelsen mejas ned av det tyska artilleriet, flyget och tanksen. Jag förstår hur ledarna kände när de blev utlämnade och tillintetgjorda. Jag är fylld av melankoliska betraktelser och liknande historiska paralleller ...”

16

Brevet där Mehr jämförde sig med de polska motståndsmännen i Warszawa skrevs 1966 och Wallanders sammanfattning beskrev samma hopplösa tillstånd. Det var också vid den tidpunkten Sträng hade tillsatt en hel serie utredningar som var ämnade att liberalisera kapitalmarknaden och bostadsmarknaden. Dessutom hade en ytterligare jätteutredning sjösatts som var avsedd att reformera plansystemet. Där var dock intentionerna annorlunda, för i den utredningens direktiv och arbetssätt låg istället en allt större centralisering av beslutsfattandet.

Hybridmarknaden och subventionerna Utredningarna om kapitalmarknaden och den partiella avregleringen av de tre bostadsmarknaderna anlände och blev lagstiftning samtidigt 1966–68, samtidigt som det crescendo av kaotiskt och oplanerat byggande som i efterhand i brist på bättre fått namnet ”miljonprogrammet” kulminerade. Utredningen om planering tuggade däremot vidare, och här skapades egentligen alla de ingredienser som dominerat bostadsmarknaden sedan dess. Vi är idag inte en bit närmre att lösa de paradoxer och motsättningar som skapades under de här ytterst formativa åren där vi fick: a) en liberalisering av villorna och bostadsrätterna b) en fortsatt oöverskådlig bruksvärdesreglering av hyresrätterna c) en förhalning och till sist total oklarhet i plansystemet samt d) en kapitalmarknad som ända sedan dess svajat mellan totalsubventionering, liberalism och idag allt starkare detaljregleringar som idag tycks vara på väg mot en situation som påminner om vad vi hade när Wallander och Mehr skrev sina klagosånger om 1960-talet. Dessa punkter ska dessutom kombineras med e) den ryggsäck av i – för att uttrycka det diplomatiskt – mindre attraktiva bostäder som byggdes mellan 1967–1974.

Trots alla dessa brister blev ändå reformerna under de här åren inledningen till både de öppningar och de problem vi har idag. Skillnaderna mot före och efter är viktiga, för då förstår man också varför politiken idag åtminstone tar sats mot en återgång till tillståndet före 1968 och för den delen också hur katastrofalt det skulle vara. Det enda vi skulle uppnå på den återgången är en enorm subventionsrullning och ett extremt missnöje från köer med flera miljoner människor i.

För det man fick efter reformerna var en hybridmarknad som var mer subventionerad än någonsin. Tänker man i de tre termerna bostäder, kapital och 17

planering så skapade lagstiftningen en potential till att avreglera större delen av bostadsmarknaden. Kapitalmarknaden hamnade i ett paradoxalt tillstånd.

Försöket med paritetslån byggde på att man skulle rulla skulder framför sig i hoppet om att de skulle amorteras av en ständigt stegrad inflation. När det efter ett par år blev uppenbart att paritetslånen totalhavererat genomfördes istället den enklast tänkbara lösningen: en totalsubventionering av allt bostadsbyggande och renoveringsverksamhet som överhuvudtaget existerade.

Kostnaderna för det skulle snart visa sig omöjliga att hantera (se figur 1).

Figur 1.

Plansystemet Plansystemet hamnade också i ett sorts odefinierat och limboliknande tillstånd. Utredningen som tillsatts på 1960-talet bromsades upp av lotteririksdagen och därefter ett par borgerliga regeringar. Därför tog det ända fram till 1987 innan den närmast otroligt långa utredningsperioden till sista avslutades med en planlagstiftning där den nya Plan och Bygglagen kombinerades med en kortfattade Naturresurslag där begreppet Riksintressen fördes in.

Förfaringssättet kritiserades stenhårt av Lagrådet: ”Avvägningsreglerna /mellan PBL och NRL/ ger stort utrymme för skönsmässiga bedömningar. Företräde skall ges åt ’sådan användning som medför en från allmän synpunkt god hushållning’ och det skyddsvärda intresset skall 18

’så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt skada’ intresset. De skyddsvärda intressena anges med begrepp och termer som inte är entydiga, såsom ’natur- eller kulturmiljön’ (…). I motiven till bestämmelserna görs uttalanden avsedda att ge reglerna ett mera preciserat innehåll. Även om detta är en lagstiftningsteknik som numera ofta används, bör man ställa det kravet att de som berörs av lagtexten kunna bilda sig en någorlunda säker uppfattning om lagens innehåll och dess rättsverkningar. För den enskilde har lagen betydelse med avseende på hans möjligheter att använda sina mark- och vattenområden. Lagens bestämmelser om vad som i ett nationellt perspektiv är ett skyddsvärt intresse blir avgörande för statens möjligheter att enligt 12 kap. PBL ingripa i kommunernas rätt att bestämma om mark- och vattenområdenas användning och om bebyggelse. Med hänsyn till dessa och andra rättsverkningar kan en alltför stor spänning mellan lagtext och motiv inte godtas. Enligt lagrådets mening balanserar förslaget på gränsen för vad som i detta hänseende är förenligt med god lagstiftning. (…) På flera punkter har lagrådet funnit anledning att anmärka på bristande överensstämmelse mellan lagtext och motiv. (…) Lagrådet har härvid beaktat att det ej kan undvikas att en lag med NRL:s inriktning och syfte får en relativt allmän avfattning.”

Trots kritiken sjösattes lagsystemet och några år senare kritiserades det därför ännu hårdare av en av landets ledande jurister på området: ”NRL är en mycket besvärlig lag. I förhållande till dess tillmätta betydelse är den kanske landets sämst konstruerade. De mest elementära funktionerna hos en lag har man missat. Sålunda saknas det bemyndigande som behövs för att centrala myndigheters utpekande av bestämda områden som ‘riksintresse’ ska ha rättsverkan. Inte ens frågan om huruvida det är lagens krav som gäller, eller först de krav som någon myndighet sedan ställer, har lagskrivarna tänkt igenom. Det är därför rimligt att fråga huruvida en sådan lag ska analyseras med juridiskt allvar. En annan fråga är huruvida det är rimligt att uppehålla sig vid lagens olika felkonstruktioner – det kan tyckas som en drift med en amatörprodukt… En av NRL:s upphovsmän (ej jurist) invände en gång mot min kritik av lagen på ett seminarium att man inte ska lägga så mycket juridiska aspekter på NRL. Men som forskare kan man inte lämna en sådan lag åt sidan, bara för att en av dess upphovsmän anser att den inte ska behandlas som en riktig lag (eller vad nu uttalandet kan förmodas ha varit avsett att innebära).”

19

Den synnerligen illa konstruerade Naturresurslagen kom sedan att bli upphovet och kärnan till den Miljöbalk vi har idag och de enorma oklarheterna som beskrevs av lagrådet och juridisk expertis förklarar inte bara varför landets länsstyrelser och kommuner fylls med ständigt större divisioner och staber av miljöexperter, kulturvetare, jurister och så vidare. Men det dysfunktionella lagsystemet är naturligtvis inte bara byggt för att skapa byråkratisk sysselsättning. Det är dessutom som snarast konstruerat för att försvåra och förhala byggandet.

Man kan fråga sig varför det blev så, men förklaringen ligger i den situation som rådde under decenniet fram till det att lagen till sist implementerades. På grund av det vanvettigt höga byggandet under ”miljonprogrammets” sista år fanns det under den här perioden snarast ett överskott av bostäder i de nästan helt kommunalägda ny förorterna. Något politiskt intresse för att bygga fanns därför inte, utan där gick snarare rörelsen mot att hålla ned byggandet så mycket som möjligt. Typiskt var den borgerliga bostadsministern Elvy Olssons uttalande från 1977 om hur man skulle se på framtidens städer och hur deras utveckling borde hårdregleras: ”Malmöregionen ska inte ha någon inflyttning alls tycker jag. Tvärtom. Jag tycker inte om att behöva säga till människor att de nog inte kan räkna med att bo kvar just där de vuxit upp.

Men i Västra Skåne kan det bli nödvändigt…”. Än mer tydlig är stagnationen och det bristande nyexploateringsintresset under de här åren när man ser till nettotillskottet av nya bostäder i Stockholm och Göteborg. Under hela tioårsperioden efter 1975 tillkom i de båda ”storstäderna” inte mer än drygt tusen respektive knappt 500 bostäder om året.

Lagen var alltså inte avsedd att ta något som helst hänsyn till en tänkbar exploatering av vare sig städerna eller ännu mindre deras centrala delar. Eftersom dessa hade minskat i befolkning under nästan fyra decennier är det kanske inte så märkligt, men det skulle få stora konsekvenser. När sedan dessutom de svårigheterna skulle kombinera skydd för såväl framtida jordbruksintressen och det redan existerande strandskyddet är det mycket lätt att förstå att det idag finns svenska kommuner där betydligt mer än hälften av ytan redan från början är utesluten att användas för mänsklig bebyggelse, samtidigt som kåren av byråkrater som utreder vad som inte kan byggas ständigt växer.

20

Finansiering och prissättning efter paritetslånen fram till ­avsubventioneringen 1993 Under tiden som planlagen långsamt rörde sig mot detta ytterst oklara tillstånd gick marknaden in i det hybridliknande tillstånd som rått de sista fem decennierna. Det gamla tillståndet med generella regleringar hade åtminstone haft den fördelen att reglerna var likformade: subventionerna var generella, men ingen kunde tillgodogöra sig dem genom att sälja sin bostad. Med avregleringen 1969 förändrades det, så att villaägarna omedelbart kunde realisera värdet på sin subvention. Antar vi att en villa då kostade 250 000 kronor och att det subventionerade lånet hade en ränta på 5 procent samtidigt som marknadsränta var 10 låg subventionen på 12 500 kronor per år. Eftersom dessutom lånen var avdragsgilla till 100 procent var det absolut ingen överdrift att påstå att husköparna fick ”betalt för att bo” – och nu dessutom kunde kassera in sina subventioner på en fri villamarknad. Där den som köpte huset begagnat slapp stå i både tomt- och villakö.

De enorma subventionerna till de nyproducerade husen och det diskonterade värdet av subventionerna fick också den effekten att nya villor ofta var dyrare än sådana som var mer välbelägna, i områden av Brommatypen.

De gjorde sannolikt att mer än hälften av både de villor och flerfamiljshus som byggdes under de hårdsubventionerade 1970- och 80-talen hamnade i områden där det inte skulle byggts utan statliga bidrag. Dessa ytterkantshus betingar idag ofta mycket låga värden.

Subventionerna för renoveringar ökade också snabbt under den här tiden vilket ledde till likartade perverterade effekter. Genom en serie lagregler och användande av olika räntor och de utvidgade rättigheter som det kommunala markvillkoret och förköpsrätten innebar snedvreds hela marknaden så att det under en period föreföll som den enda köparen av fastigheter i de svenska innerstäderna skulle kunna bli allmännyttan. Relativt snart skedde dock ett helt spontant bildande av bostadsrättföreningar vilka från och med 1975 blev den i stort sett enda konkurrent som existerade på marknaden.

Men föreningarna var länge en marginell faktor, vilket gjorde de kommunalägda bolagen till de dominerande aktörerna. Dessa gav sig nu in i innerstäderna med samma produktionsapparat som använts för att bygga det så kallade miljonprogrammet. Eftersom så mycket stod tomt blev faktiskt ett huvudmål med verksamheten att minska antalet lägenheter i de centrala 21

stadsdelarna vilket uttrycktes i 25-50-25 principen. Den innebar att 75 procent av lägenheterna skulle vara tre rum och kök och större. Resultatet blev att närmare 20 000 små lägenheter antingen revs eller renoverades bort bara i Stockholm.

Exploateringsintresset var alltså snart sagt obefintligt och det som värnades var istället alla de tusentals lägenheter som stod tomma i ”miljonprogrammet”. Det förklarar ytterligare det som idag förefaller obegripligt: att ett lagsystem konstruerades utan målet att underlätta byggandet. Snarast var faktiskt motsatsen fallet.

Avsubventioneringen Det som ändå drev fram en förändring i början av 1990-talet var att subventionerna ständigt drev högre och högre kostnader. (figur 1). Varför kostnaderna skenade har egentligen aldrig analyserats utan mer konstaterats, men självklart måste den ringa graden av marknadskonformitet ha varit avgörande: man byggde där marknaden inte fanns och där behovet av infrastruktur var stort. Självklart blir ett system av den typen dyrt.

Avsubventioneringen inträffade sedan under den borgerliga regeringen 1991–1994, men hade sannolikt skett oavsett vilken regering som funnits vid makten: Sverige bytte under de här åren under bedövande politisk enighet ekonomisk politik från finans- till penningpolitik. Det innebar ett inordnade i den låginflations- och budgetbalansprioritering som rådde i hela EU, som Sverige anslöt sig till under samma år. Med de krav som då kom att råda på statsbudgeten var byggsubventionerna det mest självklara sparobjektet.

Det fall i marknadsräntor som sedan följde innebar dessutom i sig att räntesubventionerna hade blivit överflödiga. Men den fria kapitalmarknaden innebar nu att större delen av marknaden var liberaliserad – men utan att någon helhetsmässig utvärdering genomfördes eller för den delen att något parti utvecklade en sammanhållen politisk inställning till den faktiskt helt nya sektorn.

Summerar man fanns det nu en fri villamarknad, en fri bostadsrättsmarknad och en fri kapitalmarknad. Det innebar alldeles uppenbart att det från och med 1993 bara skulle kunna byggas på de marknader där kostnaderna för nyproduktionen nådde upp till priserna på begagnade bostäder. Den här utvecklingen är uppenbar på figur 2. Nyproduktionen förskjuts nästan helt till 22

Figur 2.

flerfamiljshus i städernas centrala delar. Samtidigt som det sker sätter också ombildningen till bostadsrätter fart. Varför takten på ombildningarna mångdubblades har som så många andra avgörande faktorer på bostadsmarknaden aldrig utretts, men från graferna är sambandet tydligt: efter 1993 slår plötsligt de priser marknaden egentligen var villig att betala igenom och då blir centralt belägna bostadsrätter och villor den högst prissatta delen av marknaden.

Dessa höga priser betyder också att priset på enstaka lägenheter på den fria bostadsrättsmarknaden i allt högre grad skiljer sig från bruksvärdeshyrorna.

På samma sätt som subventionerna för villor tidigare kunde kapitaliseras på en fri marknad kunde nu de övervärden som fanns i de kontrollerade bruksvärdeshyrorna kapitaliseras på en fri bostadsrättsmarknad. Priserna på äldre lägenheter kunde från och med 1990-talet mycket bättre speglas i de ”verkliga” icke subventionerade priserna på nyproducerade bostadsrätter.

Effekterna visade sig oväntat starka, vilket syns i den starka folkökningen i Stockholms innerstad dessa år. Tillgänglig statistik pekar på att det här är första gången sedan 1940-talet som pendlingsavstånd minskar samtidigt som andra positiva effekter tilltar. Tendensen förstärktes naturligtvis också av att majoriteten för ombildningar hade sänkts till 51 procent av den borgerliga regeringen i början av 1990-talet. Transaktionskostnaderna i form av utdragna förhandlingar och politiska interferenser vid ombildningar minskade därmed drastiskt. Effekterna som syns i graferna är som sagt tydliga och går knappast att misstolka.

23

Hyresrätterna hamnar samtidigt i ett otydligt och styvmoderligt förhållande som inte heller analyserats ordentligt ännu två decennier senare. Politiskt har hyresrätten blivit den mest älskade men också mest misshandlade av alla boendeformer. Oklarheten och de stigande hyrorna har dessutom gjort att den oavbrutet förlorat i popularitet och marknadsandelar till bostadsrätterna.

Tvehågsenheten till hyresrätten blev tydlig omedelbart i mitten av 1990-talet.

Allmännyttans ledande företrädare insåg tidigt att en radikalt annorlunda hyressättning var nödvändig när centrala områden skulle exploateras, men det var en åsikt som inte delades på centrala politiska nivåer. Men överhuvudtaget blev utrymmet för lokala varianter av förhållningssättet till hyres- och bostadsrätter tydliga mellan 1995–2005. Stockholmsområdet står för den mest massiva satsningen på både nyproducerade och ombildade bostadsrätter.

Den nya stadsmarknadens framväxt och regionalpolitiken Summerar vi effekterna är det tydligt att avsubventioneringen till sist fick bostadsmarknaden att falla sönder i ett stort antal mindre delar. Eftersom möjligheterna att nyproducera i olika delar av landet blev radikalt olikartade innebar förändringen också att avsubventioneringen av byggmarknaden fick starka regionalpolitiska effekter. Men alla dessa effekter verkade ut under en 10–15 års period vilket gjorde att det tog relativt lång tid innan vare sig politikerna eller de så kallade finansvårdande myndigheterna intervenerade i de nyformande marknaderna.

Utifrån ett rent analytiskt perspektiv är utvecklingen synnerligen intressant. Det bolag som tidigast insåg att den gamla garanterade marknaden var borta var JM, och sättet att övergå till att vara ett projektorienterat bolag som sökte ombyggnadsobjekt och överblivna resttomter är fascinerande. Det upprepades dessutom på ungefär samma sätt i stad efter stad: pionjärprojektet vid ombyggnaden av Eriksdalsskolans överblivna byggnader i Stockholm kan jämföras med hur bolaget köpte in de centralt belägna tomter i Göteborg som Wallenstam i den rådande osäkerheten på hyresmarknaden inte förmådde bebygga. I landsortsstäder som Karlstad såg processen likadan ut när sedan länge övergivna badhus byggdes om till bostäder i en central del av staden som annars hade avfolkats sedan 1950-talet.

Det som var gemensamt var att projektens skala krymptes drastiskt, att finansieringen kom från de som skulle bo i de nya bostäderna – men också att 24

Figur 3.

de nya bostäderna tenderade att snabbt påverka och förstärka den allmänna attraktiviteten i de kringliggande stadsdelarna. Bostadsrättsprojekten introducerade både en ny prisnivå och en medelklassbefolkning som annars hade blivit alltmer sällsynt i innerstäderna under det föregående halvseklet.

Från figur 2 och 3 ser man tydligt hur marknaden först återbildades i den inte delen av Stockholm, viket sedan följdes av allt större delar av Sveriges 20–30 största städer. Men lika uppenbart som att återhämtningen och tillväxten spred sig till det här bandet av regionala centrum var också att den rena glesbygden inte nåddes av tillväxten. Mellan 1990–2010 tappade betydligt mer än hälften av Sveriges kommuner befolkning. Sammanlagt förlorade den vikande delen av landet en kvarts miljon invånare. Helt uppenbart ledde alltså den allt mer marknadsorienterade byggsektorn till en starkare urbanisering.

Lika tydligt var det också att urbaniseringen åtminstone under de första tjugo åren främst gynnade de inre delarna av städerna. På det sättet återknöt det som hände till ett mönster som tydligt påminner om tiden före hyresregleringens införande 1942.

Under en lång tid associerades den här utvecklingen med en mycket stark ekonomisk återhämtning. Den stora ekonomiska krisen i början av 1990-talet hängde samman med att landet under en lång tid genomfört en serie devalveringar samtidigt som den industriella konkurrenskraften urholkades. I mitten av 1980-talet hade dessutom en redan tidigare spekulativ tendens ytterligare förstärkts, vilket till sist urartade i en inflationistisk bubbla. Avsubventione25

ringen kan i det sammanhanget – som vi redan påpekat – snarast beskrivas som en anpassning till det synnerligen ansträngda ekonomiska läge landet befann sig i vid den här tidpunkten. Återhämtningen efter 1992 blev sedan tydlig, men som vi ser av figur 3 var den urbant ledd samtidigt som de gamla bruksbygderna stagnerade. När den här utvecklingen framförallt efter 2010 kom att kritiseras är det ändå uppenbart att den stagnationen inte främst berodde på avsubventioneringen av bostadspriserna.

Snarare var det så att tillbakagången i nedre Norrland, Bergslagen och liknande regioner berodde på en långsiktigt försämrad industriell konkurrenskraft. De unika fördelar som drivit dessa områden i landet hade först urholkats och sedan helt eliminerats av nya globala aktörer. I så kallade basindustrier som skog, kemi och stål som karaktäriserade dessa regioner blev utvecklingen av nya material, kvaliteter och nischer från och med det sena 1950-talet avgörande för konkurrenskraften. Med få undantag misslyckades de svenska aktörerna i den processen, som ändå var främst knuten till tekniska innovationer och förändrade konsumentpreferenser som snabbast utvecklades i täta städer.

Vägen av reurbanisering efter 1980-talets början var minst av allt ett eget svenskt fenomen. Tvärtom pågick utvecklingen över hela västvärlden och det ledde åren kring millennieskiftet till att ett starkt intresse även för akademisk teoribildning kring städers betydelse för ekonomisk utveckling fick fart. I centrum för de teorierna finns alltid Jane Jacobs epokgörande böcker om både stadskärnornas död men också återbildning. Framförallt var det i The Economy of Cities (1969) och Cities and the Wealth of Nations (1984) som hon utvecklade en sammanhållen teori om varför täta och intensivt växande städer är själva fundamentet för en stark ekonomisk och social utveckling.

Men kan dela grunden i hennes tänkande i flera delar. Dels är städer starka marknader i sig, vilket underlättar introduktionen av nya produkter. Men nya varor eller produktionsmetoder är också i sig innovationer, vilket kräver förmågan att sätta samman resurser på nya sätt. För Jacobs är blandningen av kompetenser drivande i den utvecklingen, och den typen av blandningar är naturligtvis svår att skapa eller hitta. Täta städer har då den fördelen att en enorm arbetsspecialisering och kompetenstäthet är möjlig och relativt lätt att finna.

I grunden går Jacobs här tillbaka på Adam Smiths berömda teorem ”the division of labour is limited by the extent of market”. Smith menade att arbets26

delningen – alltså möjligheten att specialisera sig – var drivande för tillväxten i produktivitet, och den bestämdes alltså av marknadernas storlek och djup.

Städer med stark ekonomi och tillväxt har därmed de bästa förutsättningarna att skapa nya yrken, specialiseringar och branscher. I normalfallet sker det sannolikt genom det som Jacobs kallade import substituering, vilket i det här fallet innebär att man vidareutvecklar en produkt som skapats i omvärlden.

Hela det Stockholmska musik- och it-undret passar väl in på de här beskrivningarna. Den starka sysselsättningsutvecklingen under de två decennierna kring millennieskiftet tycks bekräfta riktigheten i dessa teorier.

Under 2010-talet har den här utvecklingen i allt högre grad kommit att ifrågasättas. Orsakerna har haft sin grund i ett stort problemkomplex. Ett av rotsystemen har funnits i den snabba ökningen av bostadspriserna i tillväxtområdena, där knappheten ökade i takt både med de fallande räntorna och att plansystemets allt större brister blev allt tydligare. Det upplevda behovet av stora reformer och subventioner har också haft sina rötter i rent regionalpolitiska överväganden, där bygget av nya hyreshus på orter där likande hus nyligen revs fått en symbolisk betydelse för dessa kommuners ”återhämtning”. Den återhämtning har sedan i sin tur varit starkt beroende av vägen av mer än en halv miljon ”nyanlända” som definitivt inte kunnat beredas boende innanför det egenartade svenska hyres- och bostadssystemet. Snarare har det – som en sista del i det omfattande missnöje som nu råder med bostadspolitiken – lett till en växande trångboddhet och svarthandel med kontrakt.

Allt detta har sedan lett till krav på ”subventioner” och ”billiga hyresrätter” vilket är mål som både är oförenliga och inte ens teoretiskt möjliga att uppnå.

Behovet av en realistisk och icke-generell bostadspolitik En politik för bostadsmarknaden måste istället först av allt utgå från att den enkla homogena bild av bostadsmarknaden som fanns fram till 1970 och av lägenhetsmarkanden som fanns fram till 1990 nu sedan länge upphört att existera. Prisutvecklingen på ägt och hyrt boende har sedan länge sett radikalt annorlunda ut. Det har i sin tur skapat helt nya konsumentpreferenser. En politik som tar sin utgångspunkt i att den ska skapa ”billiga hyresrätter” är därför dömd att misslyckas.

En social bostadspolitik kan därför inte utgå från att det finns en marknad.

En betydande del av den föll bort redan 1970 när villamarknaden skapades.

27

Tack vare de omfattande subventionerna fram till 1990-talets ingång är den begagnade villamarknaden idag synnerligen stor. I en stor del av de kommuner som menar sig lida av ”bostadsbrist” finns i själva verket begagnade villor inom 45 minuters avstånd från huvudorten som vid 3 procents ränta fortfarande har en långt lägre boendekostnad än en nyproducerad hyresrätt.

I de större städerna finns redan ett så stort utbud av bostadsrätter att marknaden för mängder högt prissatta hyresrätter är mer begränsad än de flesta föreställer sig. Det innebär också att den fixering vid statliga subventioner till hyresrätter som åter inställt sig de senaste åren riktar in sig på ett behov som är mer begränsat än de flesta politiker verkar vara benägna att tro, inte minst eftersom även unga idag har en preferens för ägt boende. Oavsett hur stora subventionerna kan tänkas bli kommer den subventionerade och nyproducerade hyresrättsmarknaden sannolikt få rikta in sig på den så ­kallade ”nyanlända”-gruppen. I den meningen riskerar vi att återupprepa exakt samma misstag som skedde runt 1970, med samma höga kostnader både ekonomiskt och socialt.

En i grunden osammanhängande bostadspolitik av den typen kommer inte att göra hyresrätten mer attraktiv. Istället behöver rimligen politiken ta sin utgångspunkt i de stora olikheter som idag existerar på marknaden vilket gjort att de generella bristbegrepp som existerade 1968 idag är helt irrelevanta för att förstå var de verkliga behoven finns. En social bostadspolitik med ”­social housing” av till exempel en liknande typ som den som existerar i Wien behöver utgå från att den formen kanske kan tilltala var tionde bostadskonsument i någon av de större städerna under en mer eller mindre begränsade tid. Och då behöver man också tydliga fördelningsmekanismer, i form av krav på medianinkomster, mantalsskrivning på orten och till och med – som i många fall i just Wien – krav på egna kapitaltillskott från den boende. Annars kommer bostadspolitiken att sakna verkliga målsättningar och därför träffa i blindo, vilket tyvärr är det som utmärker den idag.

Alla de miljoner villor och bostadsrätter som redan existerar kommer inte att försvinna. Snarare kommer det att resultera i längre pendelavstånd och alltmer bilåkande. Eftersom sparkvoten kommer att öka genom amorteringar och att unga hushåll samlar pengar på hög till kontantinsatser leder utvecklingen sannolikt dessutom till en tillbakahållen privat efterfrågan och med det också ett konstant lågt inflationstryck. Riksbankens extrema lågräntepolitik 28

blir därför rimligen permanent under överskådlig tid, med de mindre önskvärda effekter det har på kronkursen.

Man kan avslutningsvis konstatera att den starka ekonomiska vändning och tillväxt som var associerad med Stockholms återhämtning efter 1990 tycks lida mot sitt slut. De svenska större städerna tappar nu åter befolkning till sina kranskommuner och byggsektorn bromsar in på ett uppseendeväckande sätt. Den bostadspolitiska uppgörelse som presenterades i januari mellan centern, liberalerna, socialdemokraterna och miljöpartiet inte, trots det besvärliga läget, innehöll några egentliga nyheter.

Efter sjuttio år av regleringar är vi nu på väg in i ett läge där vi blockeras av vår oförmåga att vare sig analysera den marknad som existerar eller de betydande framgångar som ändå uppnåddes framförallt mellan 1990–2010.

Istället förefaller det nu som att vi återigen är på väg att måla in oss i ett hörn som vi faktiskt verkade vara på väg att lämna under de åren.

29

Stockholmshus från rymdkapplöpningens tid Av Martin Rörby

Under 1950-talets sista år drog kapplöpningen om vem som först skulle lyckas erövra rymden igång på allvar mellan Sovjetunionen och USA. Denna märkliga period, då Sputnik-satelliter och Freedom-kapslar tävlade om att föra hundar, schimpanser och till sist människor – sovjetiska kosmonauter och amerikanska astronauter – ut i rymden, kulminerade sommaren 1969 med att Apollo 11 landade på månen. Men först sex år senare, 1975, avslutades kapplöpningen på riktigt i och med att det två stormakterna skickade upp varsin farkost för att de symboliskt skulle kunna mötas i rymden och docka med varandra i något slags förbrödringens tecken.

Rymdkapplöpningen sammanföll i tiden huvudsakligen med de så kallade rekordåren i svenskt byggande, alltså 1960–1975. Detta var en intensiv period även i huvudstadens fysiska utveckling. Visserligen ökade inte Stockholms folkmängd i reda tal mellan 1960 och 1975 – tvärt om; från 808.603 till 665.202 innevånare – men i gengäld drev behovet av bättre bostäder ifråga om både yta och standard på utvecklingen i kombination med en kraftig expansion av såväl den offentliga sektorn som servicenäringarna.

En spelplan för framtiden När 1950-talet övergick i ett nytt decennium hade utbyggnaden och moderniseringen av Stockholm redan varit i full gång ett bra tag. Här hade det ju inte funnits några krigsskador och därmed förknippade trauman att hantera.

Detta i kombination med att man 1945 lyckats rekrytera Sven Markelius, en av Sveriges då mest nytänkande och framåtblickande arkitekter, till posten som stadsplanedirektör formade den spelplan som skulle komma att gälla ända till början av 1970-talet, även om han då hunnit efterträdas av flera 30

andra personer. När 1960 ringdes in hade en mängd nya förorter, en del med mindre centrumanläggningar, planerats och byggts, storsatsningen på ABCstaden Vällingby genomförts med stor framgång, även sett i ett internationellt perspektiv, och Hötorgscity, det första steget i den omfattande cityomvälvningen, invigts – även om bara den första ”skrapan”, den närmast Konserthuset då var färdig… Ännu hade dock bara några av de byggnader som vi idag räknar till efterkrigstidens viktigaste bidrag till Stockholmsarkitekturen sett dagens ljus. Bland dessa märktes höghusmarkören i Björkhagens centrum, signerat Georg Varhelyi, PUB:s bohagshus vid Drottninggatan, format av bröderna Erik och Tore Ahlsén, Skatteskrapan och Folksam-huset på Södermalm, ritade av Paul Hedqvist respektive Yngve Tegnér och Nils Sterner, samt den i Le Corbusiers anda gestaltade höghusskolan på Kungsholmen, skapad av Charles-Edouard och Léonie Geisendorf. Till dessa bör också den lilla, men skulpturalt starka Västerortskyrkan i Vällingby ritad av Carl Nyrén räknas och, förstås, den världsunika Markuskyrkan i Björkhagen, skulpterad i tegel med största omsorg och precision av nestorn Sigurd Lewerentz.

Förortsutbyggnadens fortsättning Perioden 1960–75 – varav de sista tio åren utgjorde den av riksdagen beslutade särskilda bostadssatsningen, känd som miljonprogrammet – förknippades i Stockholm kanske framför allt med den mer storskaliga fortsättningen av förortsutbyggnaden. En viktig förutsättning för denna var tunnelbanans vidare utbyggnad, som i denna andra fas tillförde staden ett antal nya underjordiska rum. Bland dessa utmärkte sig särskilt Hornstulls och Östermalmstorgs tunnelbanestationer. Den förra försågs med glaserade tegelreliefer komponerade av Berndt Helleberg, där figurer som hämtat näring från 20.000 år gammal grottkonst avtecknar sig i svart, grått och vitt mot en varmt röd botten.

Den senare gestaltades konstnärligt av Siri Derkert med vita, och enstaka svarta, betongytor där ”streckteckningar” som skildrar kvinnorörelsens historia och arbetet för freden blästrats in.

Farsta centrum med sin i huvudsak kring ett långsträckt torg samlade bebyggelse invigdes 1960. För såväl planeringen av anläggningen som de flesta byggnaderna svarade Sven Backström och Leif Reinius. Mest uppmärksammat blev Tempo-varuhuset med sitt genombrutna fasadraster i betong. Kon31

ceptet, som utarbetats på Backström & Reinius kontor av Bengt Edlund, var i olika varianter tänkt att användas för kedjans alla nya varuhus, inklusive flaggskeppet vid Klarabergsgatan i Stockholms city. Efter tillintetgörande kritik från framför allt andra arkitekter, som liknade utformningen vid en inklädnad med ”tårtpapper”, genomfördes den dock bara på två andra håll – i Borås och Uppsala.

Planeringen och byggandet av Farsta hade ju kommit igång redan på 1950-talet, så den första nya förorten att genomföras helt från grunden under den aktuella perioden blev Bredäng. Även här uppfördes ett ambitiöst, om än mindre, centrum i direkt anslutning till tunnelbanestationen. Denna, som här precis som i Farsta, låg upphöjd över centrumstråket, hade utformats av Ahlgren-Olsson-Silow arkitekter, AOS. De hade inte bara nöjt sig med att göra en skulpturalt elegant betongkonstruktion, utan även lagt möda på några mindre kioskbyggnader utanför stationsentrén utförda i koppar och glas. Den egentliga centrumbebyggelsen med kommersiella ytor, näringsställen, offentlig service, möteslokaler och en skola hade ritats av Höjer & Ljungkvist. De hade arbetat med fasader i rött tegel med inslag av grå betong och koppar, vilket stod i fin kontrast mot de grupper av höga, vitaktiga skivhus med bostäder som reste sig i dalgången kring, och på sluttningen öster om anläggningen. Med fönstren visuellt sammanhållna i horisontalled genom grå putsfält, med takfötterna markerade med breda, gråmålade plåtband och med distinkta volymer på de platta taken för att rymma hissarnas maskinerier, hade bostadshusen ett uniformt utseende. Trots detta hade de ritats av flera olika arkitekter, däribland Kjell Abramson, Bertil Karlén och Carl-Evin Sandberg. Alla hade de dock haft att följa de gestaltningsprinciper som områdets planarkitekt, Josef Stäck, ställt upp.

Stadsbyggande avpassat för bilen Bredäng, som börjat uppföras 1962, följdes några år senare av Skärholmen längre söderut längs tunnelbanesträckningen. Även här ”klättrade” höga, vitputsade skivhus på en sluttning ner mot en centrumanläggning, om än här avsevärt mycket större än den i både Bredäng och Farsta. Att det parkeringshus som ingick rymde 4.000 bilar (!) säger något om storleken, men också om synen på bilen vid den här tiden. Prins Bertil invigde Skärholmens centrum med pompa och ståt i september 1968. Det var onekligen en am32

Tema med variationer, bostadshus i Bredäng. Foto: Martin Rörby.

bitiös satsning, med många arkitekter inblandade; Ancker-Gate-Lindegren, Boijsen & Efvergren och Borgström & Lindroos. De sistnämnda svarade för den anslående fondbyggnaden på södra sidan av Skärholmstorget. Med expressiv volymverkan, brunröda ballastfasader och ett kraftigt utskjutande betongtak utstrålade den både pondus och arkitektonisk finess. Även den låga terrassbyggnad som rymde tunnelbanans entré och butikslokaler och som förband torgets norra sida med bostadshusen hade fått ett pregnant utseende med fasadytor i mönstergjuten, ljusgrå betong. I det här fallet var det AOS arkitekter som ritat.

Trots hög kvalitet på centrumbebyggelsen och goda intentioner även för resten av stadsdelen, lämnade Skärholmen en del i övrigt att önska – åtminstone om man ska tro den mycket kritiska debatt i pressen som bröt ut nästan direkt efter centruminvigningen och sedan pågick i flera månader. Skärholmen hade hur som helst fördelen av att ha en fungerande infrastruktur redan 33

Skärholmens centrum, fondbyggnaden vid torget. Foto: Martin Rörby.

från början, vilket däremot inte gällde de två första stadsdelarna i utbyggnaden på Järvafältet, Rinkeby och Tensta. Tunnelbanan, den livsnerv som var en förutsättning för hela stadsbyggnadsföretaget, lät vänta på sig. Först 1975, hela åtta år efter att inflyttningen i de nya husen påbörjats, var den äntligen på plats och i bruk. Detta i kombination med att även etableringen av handel och service släpade efter skapade problem och drog därmed ned betyget.

I Rinkeby och Tensta hade man tillämpat de nya idéerna om trafikseparering som formulerats i SCAFT, en samling riktlinjer framtagna vid Chalmers tekniska högskola. Detta innebar ett hierarkiskt uppbyggt vägnät där gående skulle kunna röra sig genom stadsdelarna i princip utan att någonsin behöva passera en trafikerad gata. Rent fysiskt tog sig detta uttryck i nedsänkta gator för motortrafik över vilka smala broar för gående spänts. En av de ansvariga 34

Lamellhus gestaltade med finess i Rinkeby. Foto: Martin Rörby.

planarkitekterna för Järva, Igor Dergalin, liknade lite romantiskt greppet vid Venedigs kanalsystem med sina många broar. I Rinkeby och Tensta hade man dessutom i förhållande till de nya stadsdelarna söder om stadskärnan gått ned något i skalan för de höga husen, vilket sammantaget gav ett lite annorlunda stadsrum. Arkitektoniska ambitioner saknades inte heller, även om rationella och storskaliga byggmetoder i kombination med låneregler som främjade kvantitet framför kvalitet delvis saboterade dessa. Men här fanns till exempel Lars Brydes lamellhus överdragna med grönfärgad, grov spritputs i kontrast mot fönsterband och storskaligt sinuskorrugerade balkongfronter i vitt, liksom Hans Borgströms brutalistiska, murliknande studentbostäder med elementfasader i grov, grå betong som spelade mot loftgångar, balkonger och fönster i skarpt orange-röda toner. Till och med det många hus som uppförts med Ohlson & Skarnes prefabsystem, hade med fina proportioner, kritvita betongelementfasader med krattad yta och mörkt blå, gröna eller röda balkongfronter och fönstersnickerier något visst över sig.

Under miljonprogrammet fanns det också de som arbetade mycket medvetet med färgsättningen av bostadshus. I arbetet med de nya stadsdelarna Akalla och Husby i västra Stockholm, såg man färgen som ett medel för att 35

Rättfram brutalism som "mur" kring Rinkeby. Foto: Martin Rörby.

åstadkomma karaktär och arkitektonisk spets. I Akalla var det konstnären Staffan Hallström som utarbetade ett särskilt färgprogram och i Husby svarade konstnärskollegan Folke Rommel för färggestaltningen.

Inte bara bostäder i stadens yttre krans Det var nu inte bara bostäder som byggdes i stadens yttre krans under den här perioden. Stockholms högskola förstatligades 1960 och upphöjdes därmed till universitet. Efter ett långdraget och inte helt smidigt tävlingsförfarande om utformningen av ett nytt campus i Frescati i anslutning till Kungl. Veten­ skapsakademien och Naturhistoriska riksmuseet de följande åren, kom byggnadsarbetena igång på allvar 1968. Tre år senare stod det så kallade Södra huset färdigt, ritat av David Helldén, som hämtat näring till sitt projekt från Brasilia.

Komplexet bestod av sex tvärställda, höga lameller som bands samman av en låg, långsträckt volym med kommunikationsstråk och hörsalar. Utvändigt skyldes den prefabricerade betongstommen med skivor i turkost, närmast vitt härdat glas som hölls på plats endast med små aluminiumbleck. I bjärt kontrast 36

Södra husets speglande glasfasad, Frescati. Foto: Martin Rörby.

mot detta glaskomplex stod Carl Nyréns något yngre Arrheniuslaboratorium i norra delen av campusområdet, tänkt som den första av många liknande byggnader. Karaktären utvändigt sattes av naturligt grå, prefabricerade betongpelare med kraftiga klackar. Bakom dessa avtecknade sig släta betongbröstningar och långa fönsterband. Vissa fasadpartier, liksom takens stora ventilationsvolymer, var klädda med rostfri, silverglänsande plåt. Frescatiuniversitetet drabbades, precis som Rinkeby och Tensta, av att tunnelbanan inte fanns på plats när området togs i bruk, vilket bidrog till att späda på den kritik som redan tidigare fanns mot att förlägga lärosätet utanför den centrala staden.

En anläggning inte helt olik Södra huset var Telestyrelsens laboratoriekomp­ lex i Larsboda, Farsta. Det bestod också av höga, sammankopplade lameller, men här bara fem till antalet och putsade utvändigt. De stod visserligen f­ ärdiga redan 1966, det vill säga fem år före Frescati-projektet, men husen där hade i huvudsak fått sin form redan 1962. Arkitekten Nils Ahrbom sattes då som ombud för Byggnadsstyrelsen att följa det fortsatta arbetet, samtidigt som han tillsammans med den yngre arkitektkollegan Bengt ­Hidemark fick upp37

giften att utveckla en gestaltningsidé för laboratorieanläggningen i Farsta.

Mot den bakgrunden är det kanske inte alltför långsökt att tro att David Helldéns koncept för universitetet fick bidra med grunddragen… I slutet av 1960-talet följdes laboratorierna i Larsboda upp med en stor kontorsanläggning för Televerkets förvaltning.

Bengt Hidemark arbetade den här gången tillsammans med Gösta Danielson. Nu handlade det om en serie lägre byggnader som förlagts utmed ett samlande gångstråk och grupperats så att intima, kvadratiska gårdar bilArrheniuslaboratoriet, en lek med bärande dats. Fasaderna utgjordes av prefabrioch buret. Foto: Martin Rörby. cerade element i grå betong med grovt räfflade ytor, som stod mot intensivt röda fönsterpartier och burspråk.

Statens behov tar plats i staden Stora kontorskomplex för olika typer av statlig verksamhet uppfördes under den här perioden även i stadens mer centrala lägen. Radiohuset vid Oxenstiernsgatan på gränsen mot Gärdet utgjorde första etappen i den nya ”stad” för etermedierna som skulle byggas upp i sann public service-anda. Arkitekter var Erik Ahnborg, Poul Kühl och Sune Lindström. Anläggningen utgjordes av ett antal lägre, utbredda volymer och två höga skivhus placerade i vinkel mot varandra. Gavlarna på dessa bestod av stående, grå betongelement med en grund relief som, tillsammans med enstaka våningshöga, mycket smala fönsterslitsar, förstärkte vertikaliteten. Skivhusens långsidor var något helt annat.

Där tecknade ett strikt spröjsverk i metall konturerna kring fönster och speglande fasadglas i olika vita och grå nyanser, vilket gav en stilig grafisk effekt.

Det väldiga polishuset på Kungsholmen som stod färdigt 1975, utgjorde ju egentligen ”bara” ytterligare en etapp till den anläggning som ursprungligen uppförts redan i början av 1900-talet efter Gustaf Lindgrens ritningar. Huvudansvarig för det nya tillägget var Lennart Kolte. De tre sammanlänkade bygg38

Polishuset, strukturfilosofi paketerad i glas. Foto: Martin Rörby.

nadskropparna var formade i enlighet med den särskilda strukturfilosofi som Byggnadsstyrelsen utvecklat under det sena 1960- och tidiga 1970-talet. Utvändigt mötte smala fönsterband och i övrigt helglasade fasader i olika bruna och brunrosa toner, där glasskivorna endast hölls på plats med diskreta clips.

Alltså samma lösning som David Helldén utvecklat för Södra huset i Frescati, ett projekt som Lennart Kolte som representant för Byggnadsstyrelsen följde nära under slutförandet. En inte oviktig del för upplevelsen av den nya delen av Polishuset var de fasadkassetter och stora ventilationstrummor som konstnären Lars Englund bidrog med i mjuka, men ändå expressiva former. Även den till skalan än mer imposanta Garnisonen var dockad till äldre byggnader, i detta fall kaserner från 1880-talets slut, och uppbyggt utifrån Byggnadsstyrelsens långt drivna modultänkande. Komplexet ritades av A4 arkitekter med Tage Hertzell som ledande kraft och stod färdigt 1972. Förutom kontorsytor för svindlande 4.500 personer rymde byggnaden också många semipublika gemensamhetsytor. Invändigt mötte rå betong i kombination med detaljer i avvikande klara färger – blått, grönt, gult och rött – som kommit till för att underlätta orienteringen inom komplexet. Utvändigt var det rå betong i kombination med bronsfärgade aluminiumkassetter och 39

Garnisonen med en av Stockholms längsta fasader. Foto: Martin Rörby.

transparent glas som satte stämningen. Mest iögonfallande – och hårdast kritiserad – var den 350 meter långa fasaden mot Karlavägen, där obrutna fönsterband och en öppen arkad utmed hela byggnadens längd förstärkte det till synes oändliga perspektivet.

Med sina enkla fasadelement i obehandlad betong var även departementsbyggnaden vid Jakobsgatan i närheten av Rödbotorget som Nils Tesch ritat ett uttryck för det statligt, långt drivna strukturtänkandet. Samtidigt representerade detta hus, färdigt 1970, också något helt annat. Stora, fasta rundbågiga fönster mellan små, rektangulära vädringsrutor bildade ett anslående fasadmotiv. På nära håll kunde dessutom en viss djupverkan upplevas genom att de stora glasen placerats i liv med fasadytorna, medan de små monterats en bit in. Lösningen, som associerade till den romerska antiken, förebådade den postmodernism som så småningom skulle vinna terräng.

40

Förvaltningslokaler och stora kontorshus Också den kommunala förvaltningen behövde nya lokaler för att kunna hysa en snabbt och kraftigt växande organisation. S ­ ärskilt gällde det de tekniska förvaltningarna, för vilka Tekniska Nämnd­huset mellan Flemminggatan och Klara sjö uppfördes i mitten av 1960-talet. Det stora komplexet ritades av Departementshuset som före­bådade postmodernismen.

Nils Sterner och Carl-Olof Foto: Martin Rörby.

Deurell och fick, som den satellit till Ragnar Östbergs stadshus det var, kvaliteter utöver det vanliga. ­Volymernas placering på skrå mot vattnet gjorde att huset på ett självklart sätt utmärkte sig i stadsrummet. Blandningen av natursten, rött tegel, varmgrått fasadglas och bronsfärgad aluminium gav ett påkostat intryck och de olika våningarnas ”glidande” fönstersättning adderade originalitet.

Det var inte bara staten och staden som uppförde kvartersstora kontorskomplex i Stockholms innerstad under 1960- och början av 1970-talet, utan många andra aktörer var också verksamma. Folke Löfström ritade till exempel ett elegant kontorshus åt Samuelsson & Bonnier på Drottninggatans krön, vilket bland annat inrymde lokaler för Postgirot. Med normalhöga volymer utmed gatorna, om än med terrasser och indragna takvåningar, och en hög­ re huskropp inne i kvarteret, tydligt synlig genom en generös öppning ut mot Tegnérlunden, utmärkte sig byggnaden i omgivningen. Till detta bidrog också fasadernas utformning, där tätt och i jämn rytm utplacerade, smala och närmast våningshöga fönster samspelade fint med blankpolerad grå fasadsten. Mot Drottninggatan öppnades bottenvåningen upp som en arkad med butiker och entré till en samlande hall med överljus.

Besläktat med detta ifråga om arkitektoniskt uttryck var den stora kontorsbyggnad som Gustaf Lettström svarat för vid Storgatan på Östermalm, det så 41

kallade Industrihuset. Detta uppfördes i två etapper, den första färdigställd 1964 och den andra åtta år senare. Också här var fasaderna klädda med blankpolerad grå natursten och fönstren repetitivt placerade, även om de här var bredare och nedtill utgjordes av täta bröstningar i svart glas. En utskjutande sektion med balkonger och ett utdraget grunt burspråk på en av våningarna var de enda avvikelser som bröt uniformiteten mot Storgatan. I hörnet mot Artillerigatan uppvisade huset ett slutet gavelparti, som artikulerats med en relief som sträckte sig över fem våningar – ”Spiral rotation” av skulptören Arne Jones.

De exklusiva kontorshusen Under den aktuella perioden uppfördes en hel del till skalan lite mindre, men likväl ganska exklusiva kontorshus. Två av dessa var de syskonbyggnader som i början av 1960-talet uppförts för Allmänna Brand respektive Östgötabanken i ett kvarter inte långt norr om Nybroplan. Husen, som båda var ritade av Anders Tengbom, hade i grunden samma fasadschema, där relativt tätt sittande, stående rektangulära fönster utgjorde temat. Men med bjälklagen placerade på olika nivåer, olika takhöjd och olika fasadmaterial skiljde de sig samtidigt åt. Huset mot Birger Jarlsgatan hade fått en beklädnad av grå gnejs som delvis huggits som tegel, medan huset mot Smålandsgatan hade en fasad i vit marmor som behandlats på ett liknande sätt, vilket gav en raffinerad effekt.

De mer påkostade, nya kontorshusen kunde återfinnas över hela centrala staden. Tegel, ofta av bättre slag, förekom exteriört, men de flesta av dem hade naturstensfasader. Inte sällan hade stenen fått en blank yta för att uppnå känslan av det maskinmässigt precisa som var ett i­ deal i tiden. Om husen låg i kvartershörnen strävade arkitekterna också ofta efter att åstadkomma en plastisk verkan, ibland bara antydningsvis genom små förskjutningar mellan fasadens olika delar, ibland väldigt påtagligt genom expressiva, skulpturala åthävor. Exempel på de tidigare är Erik Dahlströms hus i hörnet LinnégatanGrev Turegatan och Gustaf Lettströms dito i hörnet Linnégatan-Majorsgatan, båda färdigställda 1966. Det senare förhållningsättet kommer tydligt till uttryck i såväl Roman Wozniaks & Gustaf Lettströms kontorshus för försäkringsbolaget Zürich i hörnet Linnégatan-Brahegatan som i Bengt Gates kontorshus för AB Vägförbättringar i hörnet Drottningholmsvägen-S:t Eriksgatan. I båda fallen handlade det om en sorts hörntorn – på Öster­malm en av 42

skivor och block sammansatt volym klädd med blankpolerad rödbrun granit placerad lätt på skrå i förhållande till det egentliga kvartershörnet, på Kungsholmen om ett runt, bastant trapptorn klätt i mörkrött tegel med stående glasbetongslitsar.

Invid den nyanlagda Söderleden hade Sparbankernas bank låtit uppför ett kontorshus med stark exteriör djupverkan mellan ett bärande ramverk beslaget med kopparplåt och djupt liggande fönster. Som en anpassning till den äldre bebyggelsen i kvarteret, hade fasaderna i de översta våningarna vikts ned så att de följde takfallets lutning i det angränsande huset vid Hornsgatan, ritat av Ivar Tengbom 1913. Bakom Hörntorn på nytt sätt, försäkringsbolaget Zürich. Foto: Martin Rörby. nybygget, som stod klart femtio år senare, stod AOS arkitekter med Torbjörn Olsson som huvudansvarig. Med det fria läge byggnaden då hade utgjorde den inget mindre än ett smycke i stadsbilden.

Ett klart ambitiöst kontorsprojekt var också det som sträckte sig tvärs igenom hela kvarteret mellan Grev Turegatan och den korta Majorsgatan på Östermalm. Det var Örjan Lüning som ritat detta speciella komplex, som var klart att tas i bruk 1974. Fasaderna hade fått en starkt vertikal betoning, där täta ytor i ljusgrå kalksten varvades med blåtonade glaspartier innefattade Hörnmarkör i form av en trappcylinder i tegel.

Foto: Martin Rörby.

43

En symbol för landet, Sverigehuset vid Kungsträdgården. Foto: Martin Rörby.

i silverfärgade aluminiumlister med matt lyster. Upptill övergick fasaderna i glasade balustrader, bakom vilka man kunde ana de med blank aluminiumplåt täckta taken.

En byggnad med tydliga arkitektoniska ambitioner var också Sverigehuset.

Detta hade visserligen under arbetets gång drabbats av tuffa besparingskrav, dikterade av självaste finansminister Gunnar Sträng. Den byggnad klädd i vit marmor som Sven Markelius från början föreställt sig fick därför överges till förmån för något annat. Efter en del grunnande och mycket experimenterade stannade Markelius inför en lösning med fasadytor i betong som gjutits mot reliefskapande matriser och sedan efterbehandlats genom huggning. Denna råa, men ändå sofistikerade fasad, parad med en uppsättning väldiga, prismatiskt formade burspråk i glas, innebar en unik byggnad, arkitektoniskt betydligt intressantare och vassare än det ursprungliga konceptet.

De höga stadsbildsmarkörerna Förutom de fyra resterande Hötorgsskrapor som färdigställdes först i början av 1960-talet, trots att projektet som sådant ju hade koncipierats redan så 44

Ett utropstecken för forskning, Wenner-Gren center. Foto: Martin Rörby.

tidigt som 1946, uppfördes ett antal ytterligare höga markörer i Stockholms stadsbild under perioden fram till 1975. Redan 1962 färdigställdes WennerGren center i norra änden av Sveavägen. Placerat på skrå med en rombisk grundplan och successivt avsmalnande uppåt framstod det som högre än de 74 meter det egentligen var. Tillsammans med en lägre auditoriebyggnad och en halvcirkelformad länga med bostäder för gästforskare, bildade höghuset en anslående ensemble av internationell rang – fullt i paritet med de ambitioner som funnits för projektet. Ansvariga arkitekter var Sune Lindström och Alf Bydén och för den konstnärliga gestaltningen av festlokalen som krönte höghuset svarade Peter Weiss.

Mer sakligt och repetitivt till karaktären var det höghus Dagens Nyheter markerade sin närvaro med i Marieberg. Med en volymuppbyggnad mer avancerad än den vid första anblicken tedde sig, hade arkitekten Paul Hedqvist givit spänst åt huset. Den helglasade trapphuscylindern, där kärnan i själva verket var en skorsten, och toppvåningens väldiga, rörliga reklamarrangemang utgjorde tillsammans byggnadens viktigaste kännetecken. DNskrapan var klar för inflyttning 1964, men redan två år tidigare hade den andra 45

Höghuskluster i Marieberg – Erlander-huset, SvD-huset och DN-skrapan. Foto: Martin Rörby.

stora, rikstäckande dagstidningen, Svenska Dagbladet, tagit sitt nya tidningshus i besittning på granntomten i Marieberg. Det var visserligen bara femton våningar högt – att jämföras med konkurrentens tjugosex våningar – men andades ändå höghus och inget annat. Att Anders Tengbom när han ritade huset tagit intryck av Giò Pontis något år äldre Pirelli-skrapa i Milano torde det inte råda någon tvekan om. Men samtidigt var Svenska Dagbladets hus något helt annat. Som volym kunde det närmast liknas vid en skulptur med sina avsmalnande flanker och in- och utvinklade gavlar. Det dominerande fasadmaterialet var mörkrött tegel och genom att de långa raderna med likadana, stående fönster förskjutits i sidled i varannan våning, fick exteriören karaktären av ett storskaligt flätverk.

Till de nya vertikala inslagen i stadslandskapet måste också det högt belägna och i sig själv hela sjutton våningar höga bostadshuset på Fyrverkarbacken, bara ett stenkast från tidningsdrakarnas hus räknas. Detta, det så kal�lade Erlander-huset efter statsminister Tage Erlander och hans hustru Aina, som flyttade in i huset när det stod färdigt 1962 och sedan bodde där länge, hade ritats av Henning Orlando. Utformningen med en veckad, vitputsad fasad som fångade ljusets olika skiftningar beroende på tid och väderlek var ett försök att bemästra den skala som inte tidigare funnits i Stockholmsarki46

tekturen. Mot söder gav den karaktäristiska sick-sack-formen i kombination med de många balkongerna upphov till optiska mönstereffekter, som ändrade sig vartefter man rörde sig kring huset.

En ny generation hotell Stockholm utvecklades starkt som affärs- och turiststad under 1960- och det tidiga 70-talet. En följd av detta blev att ett antal nya hotell tillkom. Det handlade om allt från mer budgetartade etablissemang till rena lyxanläggningar.

Ett av det prismässigt billigaste, men arkitektoniskt intressantaste var KoM hotell vid Döbelnsgatan i anslutning till parken kring Johannes kyrka. Det ritades för KFUM och KFUK av Ants Endre vid Ervin Pütseps arkitektkontor och stod färdigt 1971. Avsikten var att det skulle användas som hotell endast under somrarna, för att övrig tid fungera som studentboende. Med långfasaden uppbruten i vertikala, grunda och uppglasade flänsar mot sydöst och den nygotiska tegelkyrkan, uppvisade byggnaden när man nalkades den från andra hållet ett mer slutet yttre. Där bröts den mörkt rödputsade, veckade

Provocerande plåtarkitektur med skärpa, hotell vid Drottninggatan. Foto: Martin Rörby.

47

fasaden endast av horisontella, högt sittande, smala band i gulröd plåt med inslag av fönsterrutor.

Av ett helt annat slag var Park hotell vid Karlavägen, som Sven Markelius ritat. Det invigdes 1968 och var en både form- och materialmässigt sammansatt byggnad. Mot Karlavägen uppvisade den en fasad klädd med guldtonade aluminiumpaneler, där soljalusier monterade i utanpåliggande ramar kring fönstren gav upphov till en viss, inte oäven reliefverkan. I övrigt var fasaderna klädda med vitt så kallat mexitegel eller överdragna med ljusgrå puts. Restaurangdelen växte ut som en egen volym mot gatan och det öppna gårdsrummet i anslutning till denna. Den var uppglasad och bara en våning hög, men en extremt kraftig taksarg i mörkt bronsfärgad plåt gjorde att den drog till sig uppmärksamhet på ett lite olyckligt sätt. Den öppna och högresta pergola-

Lyx på nytt sätt, Sheraton Hotel vid Tegelbacken. Foto: Martin Rörby.

48

konstruktion som avslutade själva hotellbyggnaden uppåt var däremot av det mer eleganta slaget och bidrog tveklöst till hotellets arkitektoniska förtjänster.

I anslutning till det provisoriska riksdagshusets ledamotsbyggnad mellan Drottninggatan och Brunkebergstorg uppfördes också ett hotell. Arkitekt för denna smått provocerande, svarta plåtvolym som fräckt skurits av snett ner mot Drottninggatan var Malmquist & Skoogh. Djupt liggande, horisontellt betonade fönstersektioner gav en känsla av tyngd. Detta i kombination med precist formade och utförda plåtarbeten gjorde att byggnaden märkte ut sig i miljön.

Juvelen i Stockholms hotellkrona var förstås Sheraton vid Tegelbacken.

Detta var ju tänkt som en verklig utmanare till Grand Hôtel och följaktligen hade det satsats rejält här. Den stora byggnaden ritades av AOS arkitekter och stod färdig 1971. Utvändigt tecknade hotellet sig som en ganska kompakt volym med repetitiv fönstersättning ovan en markerad sockel i tre våningar, där de två nedre utgjordes av en öppen arkad. Som förmedlande element upp till den indragna takvåningen hade ett antal tvärställda och till synes inskjutna skivor använts. Kraftfulla volymer sköt sedan upp på taket i byggnadens fyra hörn och märkte därmed ut hotellet i stadens silhuett. Det dominerande fasadmaterialet var rödbruna chamottplattor, men mot Herkulesgatan hade en sprutputs i samma färgton applicerats. Mot gården hade fasaderna också fått sprutputs, men här i en vitaktig kulör för att ge en bättre inramning till den stenportal från det på 1690-talet uppförda Wredeska palatset, som räddats hit av Stadsmuseet.

De stora bostadsenklaverna Det var nu inte bara i ytterstaden som stora, nya bostadsenklaver kom till under 1960- och det tidiga 70-talet. På det kuperade området öster om Årstabrons fäste på Södermalmsidan, som tidigare upptagits av Sockerbolagets fabriksanläggning, uppfördes ett stort bostadsområde, som ritats av Åke Ahlström och Kell Åström och som stod klart 1966. En serie väldiga bågar famnade söderljuset och vyn utöver vattnet. Det formmässigt starka konceptet för området speglade väl tidens vilja att använda storskaliga byggnader som ett medel för att konstnärligt gestalta landskapsrummet. I själva idén låg att dessa byggda element skulle upplevas på avstånd och i rörelse. Bostadshusen i Tanto uppvisade dessutom en omsorg i utformningen även på nära håll, där 49

mörkgrå och vita betongelement med synlig ballast spelade mot band av svart klinker och mörkblå fönstersnickerier.

Ett stort grepp av lite annat slag bidrog den finländske arkitekten Alvar Aalto med då han 1960 deltog i en tävling om stadsplan för Kampementsbacken ovanför Gärdet. I sitt vinnande förslag hade han skissat på en lösning där punkthus i åtta våningar kopplades två och två, men lätt vridna i förhållande till varandra. På så sätt fick han till en viss spänst i mötet mellan länkdelarna, vilket gjorde att hela området fick en dynamik det inte skulle ha fått annars. Totalt uppfördes i en första omgång fem sådana här hus, alla vitputsade, men det var inte Aalto själv som stod för de egentliga byggnadsritningarna, utan det gjorde i stället Lars Bryde.

Bryde var en av de flitigaste, men också skickligaste bostadsarkitekterna under den här perioden. Han hade en förmåga att skapa kvaliteter, trots den ofta stora skalan i fråga om såväl byggnader som områden han ansvarade för. Det handlade förstås som i så mycket av rekordårens bostäder om smart disponerade planlösningar, där man hushållade med ytorna. Men också om

Med omsorg om detaljerna, kvarteret Plankan. Foto: Martin Rörby.

50

sådant som låga fönsterbröstningar i umgängesrummen och mer eller mindre glasade innerväggar för att få in, och ta vara på så mycket av dagsljuset som möjligt. Bland det Lars Bryde ritade återfanns till exempel både det stora kvarteret Plankan och det ännu större kvarteret Drakenberg i närheten av Hornstull på Södermalm. Dessa började uppföras i mitten av 1960-talet.

Utmärkande för bägge var putsade fasader i bruna, rosa, gula och orange toner som stod mot sandfärgade balkong- och loftgångsfronter, mörkt bruna fönstersnickerier och plåtarbeten i koppar – i grunden enkelt, men samtidigt medvetet gestaltat och väl utfört.

Besläktat med dessa projekt i fråga om uttryck och materialanvändning, men om möjligt ännu magnifikare, var den höga och mycket långsträckta bostadsanläggning som Höjer & Ljungkvist skapat utmed Barnängsgatan, också på Södermalm. Framför balkongernas helglasade dörrar var betongskivorna i fronterna genombrutna av vertikala slitsar för att släppa in mer ljus. Och övergången mellan fasaderna och det platta taket utgjordes av en hög plåtsarg, som med en längsgående, ganska kraftig knäck fick skulptural kvalitet.

Loftgångar som fasadmotiv, kvarteret Drakenberg. Foto: Martin Rörby.

51

Magnifik bostadsarkitektur vid Barnängsgatan. Foto: Martin Rörby.

Ett ytterligare exempel på ett stort bostadsprojekt av hög arkitektonisk valör, var de två höga, tvillinghusen i hörnet Drottningholmsvägen-Lilla Västerbron som Gösta Åbergh ritade 1963. De var sammanlänkade genom en podie­byggnad som innehöll kontorslokaler. Bostadsvolymerna livades med tvådelade, förskjutna gavlar, burspråk som sträckte sig över fasadernas hela höjd och små, över varandra placerade balkonger. Fasadmaterialet var ett ljusgrått, hårdbränt tegel som murats i tegelstensbreda vertikala sektioner. Mot detta stod ljust bronseloxerade fönsterbågar och balkongfronter, de senare dessutom med inslag av råglas.

Bostadshusen i den gamla kvartersstaden Tvärt emot vad man kanske skulle kunna tro, uppfördes det en stor mängd nya bostadshus i innerstadens äldre kvarterstad. Vissa av dessa var tämligen oinspirerade, och ibland direkt missprydande i de sammanhang de hamnade. Men 52

det tillkom också ett större antal hus med höga arkitektoniska ambitioner. Elementfasader var heller inte helt ovanligt i dessa fall – skickligt utnyttjade kunde dessa bidra till att höja den arkitektoniska nivån. Ett sådant exempel var det relativt långsträckta bostadshus som Anders Tengbom i början av 1970-talet ritade vid Sibyllegatan i direkt anslutning till Östermalmstorg. En pefab­ fasad med brunröd ballastyta som gjutits mot reliefskapande Bostadshus med arkitektoniska ambitioner vid matriser utgjorde här grunden Sibyllegatan. Foto: Martin Rörby. för den exteriöra gestaltningen. I övrigt fick huset sin karaktär av att fönstren utformats som lådformade burspråk, där snickerierna dessutom målats i en skarpt röd ton. Dessa gav en stark djupverkan tillsammans med balkonger som både kragade ut och var indragna.

De smidda pinnräcken med breda överliggare och bottenstycken i koppar som balkongerna utrustats med bidrog ytterligare till upplevelsen.

Ett annat bostadshus där prefabelement med ballastyta kommit till användning på ett lyckat sätt, var det som arkitekten Sten Ramels svarat för i hörnet Karlavägen-Skeppargatan, det vill säga i kvarteret närmast öster om Östra real.

Här hade stora fönster med teakfärgade snickerier vävts ihop med täta partier i kopparplåt och gråmelerade betongelement. Detta mycket eleganta hus, som Internationell elegans granne med Östra real. Foto: Martin Rörby. stod klart 1967, hade en internationell 53

air över sig. Kanske var det inte så kons­ tigt heller med tanke på att Sten Ramel hade en bakgrund som anställd på Oscar Niemeyers kontor i Brasilia.

Vid Västmannagatan i Vasastan kunde man också, lite oväntat, återfinna en fräck fasad av ett likartat slag. Den satt på en byggnad uppförd 1970 efter Ragnar Westins och Stefan Szejnmans ritningar, vilken fogats in mellan två ordinära, sena 1800-talshus. BottenvåUnderfundig fasadlek vid Västmanna­ ningen, klädd i grå sten, var påtagligt gatan. Foto: Martin Rörby. sluten. Förutom entrén och en garageutfart fanns endast smala, liggande fönster precis i övergången mot första våningen. Fasaden bestod i övrigt av betongelement med en grov, brunaktig yta där skarvarna i höjdled betonades av släta band i en avvikande, ljusare

Intrikat modernism i dialog med jugend vid Surbrunnsgatan. Foto: Martin Rörby.

54

kulör. I kombination med underfundigt utformade fönster fick detta fasaden att framstå som lite av en grafisk lek.

Det varierade uttryck som den här typen av elementfasader gärna gav upphov till, kunde även åstadkommas med en mer traditionell materialanvändning. Ett hus vid Surbrunnsgatan som ritats av Gösta Nordin och uppEn sofistikerad bostadskub vid Karla­ förts 1966 av Stockholms stad för att vägen. Foto: Martin Rörby. rymma genomgångsbostäder, daghem och en barnavårdscentral, hade en intressant putsfasad där grova och släta ytor i beige och brunt varvades med fönster med endera bruna, endera vita snickerier. De senare hade dessutom en extra liggande, smal ruta under fasadens egentliga bröstningslinjer. Detta gav en klart intrikat variation, som gjorde att huset samspelade särskilt väl med närmaste grannen österut, ett fint detaljerat jugendhus från tidigt 1900-tal.

Ett annat putsat bostadshus som märkte ut sig i stadsbilden, var det som i slutet av 1960-talet formats av Axel Kandell i hörnet Karlavägen-Artillerigatan. Det bestod av en kubisk volym som placerats uppe på en sockel, utformad som ett kraftigt, till synes fribärande ramverk klätt i rödaktig sten.

Högresta, fönster med vita snickerier stod fint mot en mörkt röd, grov spritputs, som på vissa ställen dekorerats med släta, diagonala linjer.

I en räcka av anonyma bostadshus från åren kring 1970 på norra sidan av Hornsgatan inte långt från Högalidsparken, fanns ett Djärvt förpackade etagevåningar vid Hornsgatan.

Foto: Martin Rörby. som stack ut. Det hade skis55

sats av Bengt Lindroos, men arbetet hade sedan fullföljts av Lennart Pettersson och Bentele & Co. Fasadgestaltningen avspeglade husets inre uppbyggnad med etagevåningar som hade entréer i bottenplanet från loftgångar och balkonger en trappa upp. Den geometriska tydligheten i kombination med valet av svarta eternitskivor med inslag av glimmer som utvändig beklädnad mot gatan, gjorde detta till ett av de intressantaste bostadshusen från den aktuella perioden.

Varuhus och köpgallerior En betydande del av det som uppfördes i Stockholms mest centrala delar under tiden 1960–75 var avsett att tillgodose handelns växande behov. ­Åhléns nya varuhus vid Klarabergsgatan var ursprungligen planerat med ett utvändigt betongraster liknande dem som Tempo-husen i Borås, Farsta och Uppsala hade försetts med. Men till sist valde arkitekterna Backström & Reinius, sannolikt som följd av den hårda kritik som denna fasadlösning hade fått utstå, att i stället ge Åhlénshuset en mer solid tegelfasad. Slutenheten – konsekvensen av det luftkonditioneringssystem man satsade på – gick igen åt tre håll, men inte mot Drottninggatan, där byggnaden öppnade sig med transparenta glas innefattade i ett bronsfärgat ramverk med vertikala, mycket tätt sittande spröjsar. Karaktäristiskt för byggnaden var annars de förgyllda inslagen i huvudfasaden, varuhusets namn i våningshöga versaler och en ännu lite större, rund urtavla. Byggnaden togs i bruk 1964 och två år senare erhöll den Sveriges Arkitekters Riksförbunds Kasper Salin-pris.

En jämnårig varuhusbyggnad av mer sofistikerat slag, var utvidgningen utmed Regeringsgatan av Nordiska Kompaniet från 1915, ursprungligen ritat av Ferdinand Boberg. Arbetet med att bygga till denna ikon anförtroddes åt Hans Asplund. Fasaden hade något i grunden matematiskt över sig, där det bärande ramverket blev alltmer Ett exklusivt tillskott, NK:s utvidgning finmaskigt uppåt genom att fönsterytorna vid Regeringsgatan. Foto: Martin Rörby. för varje ny våning delades i fler och sma56

lare rutor. Den varmgrå granitbeklädnaden anslöt till Bobergs hus, men hade en finare huggyta. Detta i kombination med ett magnifikt, mot gatan glasat trapphus som dessutom markerades utvändigt med blindbalkonger, där fronterna bestod av härdat, fasettslipat glas med bronsrör som överligBilarnas arkitektur, parkeringshuset Parkaden. Foto: Martin Rörby. gare, gav byggnaden en klart exklusiv karaktär.

Mer rättframt, men arkitektoniskt minst lika intressant, var det parkeringshus tvärs över gatan som Hans Asplund samtidigt ritat åt NK. Bilen sågs ju, som redan framgått, som ett välkommet inslag i staden och av den anledningen planerades ett tjugotal parkeringshus i centrala Stockholm, vilka sammantaget skulle rymma omkring 30.000 fordon. Alla kom nu inte till utförande, men tanken var att de, liksom detta, skulle få synas i stadsbilden. Asplunds byggnad, känd som Parkaden, hade butiker i bottenvåningen och en livfull fasad i form av genombrutna betongelement. Därmed inordnade huset sig väl i den pulserande citymiljön. Fasaddekoren kunde vid en första anblick te sig betydelselös, men den utgjordes i själva verket av siffror som annonserade de bakomliggande våningsplanens läge i byggnaden. En extra finurlighet var de ”markiser” i betong som återkom på vissa ställen i exteriören.

Under den här perioden fick Stockholm flera olika butiksgallerior. Podiet, som den stora bostadsenklaven i kvarteret Fältöversten mellan Karlaplan och Valhallavägen på Östermalm vilade på, utgjordes till exempel av ett köpcentrum. Komplexet, som stod färdigt 1973, hade i sin helhet ritats av Lennart Bergström. Den största satsningen av detta slag i innerstaden var dock Gallerian med huvudentré vid Hamngatan, som bredde ut sig som ett luftigt inomhusstråk, i princip i den försvunna Norra Smedjegatans tidigare läge. Rent arkitektoniskt utgjorde anläggningen kanske varken interiört eller exteriört något extra, med ett undantag. Det var fasaden till den byggnad som låg i kvarterets sydöstra del – den enda av Gallerians fasader som ritats av 57

komplexets huvudarkitekter Sune Malmquist och Lennart Skoogh.

En av de byggnader som fick lämna plats för nybygget var det så kallade Felix Sachs´ hus från 1912. Det var Stockholms första hus uppfört med en renodlad stålskelettstomme, skyld av en stram och för tiden radikalt modern curtain wall-fasad med tre stora burspråk i koppar, sten och glas. Upphovsmannen var Georg A Nilsson och när detta skulle rivas vintern 1971–72 var protesterna så högljudda att bland annat huvudfasaden demonterades och lades i En bugning i glas för historien, Gallerians Stadsmuseets förråd för att kunna fasad vid Regeringsgatan. Foto: Martin Rörby. återbrukas i en framtid.

Den intensiva och i hög grad initierade diskussionen om avlägsnandet av Felix Sachs´ hus lämnade inte heller Sune Malmquist och Lennart Skoogh oberörda. I själva verket var det nya butiks- och kontorshusets fasad mot Regeringsgatan, när den kom på plats 1977, något av en hommage till det premodernistiska pionjärarbetet. Malmquists och Skoogs fasad utgjorde närmast en inverterad variant i kolossalskala av G A Nilssons fasad. De tre burspråken med avskurna hörn separerade av smala, tillbakadragna vertikala stöd i den äldre byggnaden motsvarades i nyskapelsen av tre stora indragna fasadpartier åtskilda av två väldiga burspråk med vinklade hörn. Den nya fasaden fick annars mycket av sin speciella karaktär genom kombinationen av bröstningsband i dovt rosa glas och fönster med en svagt silver-blå ton, som dessutom avdelades med vertikala, mörkblå poster placerade gruppvis för att skapa rytm och betona höjdverkan i den egentligen mycket långsträckta fasaden.

Bankpalats för en ny tid Även bankväsendet expanderade kraftigt under den här perioden. Skandinaviska Bankens hus vid Sergels torg ritades av Kjell Ödeen och stod klart 1966.

Det var egentligen en del av ett större komplex och var ifråga om volymupp58

byggnad och grundkaraktär baserat på David Helldéns plan för Sergels torg med omgivningar som antogs 1960. Där slogs det fast att husen även öster om Sveavägen, i likhet med Hötorgsskraporna, skulle placeras på låga terrassbyggnader. Med tanke på det prominenta läget lade Ödeen, betydande möda på arbetet med detaljutformningen. Materialmässigt var det ljus granit, bronstonad plåt och glas som dominerade i exteriören. Podiebyggnaden fick sin speciella karaktär av att fönstren i den övre våningen inordnades i en Fasetter i sten, Götabanken hus vid Sveavägen. distinkt rytm av tätt sittande, vertiFoto: Martin Rörby. kala flänsar klädda med fasadsten.

I gatuplanet mötte stora skyltfönster som effektfullt kontrasterade mot den egentliga bankentréns skjutbara, genombrutna bronsportar, lekfullt komponerade av Bror Marklund. Den långsträckta högre volymen uppe på terrassen stod till synes fritt på pelare, vilket gav en känsla av lätthet, särskilt som denna del också gjorde halt ett gott stycke före hörnet mot Hamngatan. Norrut utmed Sveavägen fick Skandinaviska Bankens hus snart sällskap av ytterligare två påkostade projekt, Anders Tengboms byggnad för Götabanken med fasetterad fasad i finhuggen rödbrun granit och Nils Einar Erikssons kontorsbyggnad för Olle Engkvist med fasader i blankpolerad ljus och mörkgrå granit.

Backström & Reinius projekt för PK-Banken vid Hamngatan vållade en hel del debatt, främst på grund av hur fastigheten genom en bytesaffär med staden gjorts tillgänglig för byggherren med löfte om att de äldre så kallade Sagerska husen på platsen skulle få rivas, trots att Riksantikvarieämbetet annonserat att de var beredda att byggnadsminnesförklara dessa. Men nybyggnaden i sig hade kvaliteter. Mot gatan hade den i huvudsak en lägre volym som i bottenvåningen öppnade sig som en öppen arkad med ingång till en köpgalleria. Taket på denna utgjordes av en terrass med prunkande grönska som i bakkant och på flankerna omgärdades av högre huskroppar, i 59

Laddat möte, Riksbanken och Kulturhusets baksida. Foto: Martin Rörby.

hörnet Hamngatan-Norrlandsgatan accentuerade som ett torn. Med rödrosa sandstensfasader, stora glaspartier och burspråk med gultonat glas i den övre butiksvåningen samt rosa, keramiska bröstningsskivor bildade bankhuset en fin fond i norr för Kungsträdgården.

Det flottaste och arkitektoniskt mest genomarbetade av alla nya bankhus var föga förvånande Riksbanken vid Brunkebergstorg. Ritad av Peter Celsing i samarbete med bland andra Jan Henriksson och färdigställd först 1976, två år efter Celsings död, utgjorde byggnaden något av finalen på den sena modernismen i Stockholm. Mot den yttre omgivningen uppvisade huset tillsynes solida murar i grovhuggen, svart granit. Inåt den centralt placerade gården vände det istället spröda, veckade fasader i glas och koppar, som i en mjuk båge veks upp över byggnaden för att bilda själva taket. Invändigt återfanns några av tidens konstnärligt mest genomarbetade miljöer med bidrag av bland andra Karin Björkquist, Sivert Lindblom och Ulrik Samuelson.

60

De transparenta husen De uppglasade affärs- och kontorshusen, som haft en första storhetstid redan decennierna kring år 1900, var en hustyp som nu fick en ny renässans. I Stockholm följdes PUB:s redan omnämnda Bohagshus av ett antal byggnader under de aktuella decennierna. Mest besläktat med varuhusbyggnaden vid Drottninggatan, om än betydligt KF:s senmodernistiska manifestation, ett glasskrin vid Stadsgården. Foto: Martin Rörby. större, var KF:s nya glashus vid Stadsgårdsleden, ritat av Jan Lunding och färdigställt 1974. Likt ett glasskrin vuxet direkt ur förkastningsbrantens klippvägg låg huset och blickade ut över stadens hamninlopp. Endast bjälklagskanter och tunna metallister i bronston tecknade sig mot de stora transparenta glasen. Med lätt knäckta former reflekterade den norrvända fasaden vattenrummets ständigt föränderliga ljusspel dagtid, medan byggnaden efter mörkrets inbrott förvandlades till en väldig lanterna i det dunkla skärgårdslandskapet. Mot Katarinavägen i söder uppvisade huset däremot en mer avvisande sida, med större täta ytor och solvisir för fönstren.

I kvarteret mitt emot Nordiska Kompaniets varuhus vid Hamngatan lät Stockholms sparbank arkitekten Carl Nyrén i början av 1970-talet göra en nytolkning av den glasarkitektur som föregångaren på platsen – Johan Laurentz´ Hamngatspalats från 1900 – varit ett uttryck för. Den bärande stommens konstruktiva kraft utgjorde det arkitektoniska motivet i nybyggnadens del mot Hamngatan. Mot Regeringsgatan Ett glaspalats i modern tappning, Stockholms sparbank. Foto: Martin Rörby. utmärkte sig komplexet istället 61

med tre stora, precist utförda skärmar i glas och metall, som infogade mellan putsade gavlar skyddade de bakomliggande gröna gårdsrummen från gatans brus.

I princip jämnårigt med Nyréns bankhus, Trygg-Hansa-huset, en lykta vid Barnhusbrons fäste.

Foto: Martin Rörby. var försäkringsbolaget Trygg-Hansas nya huvudkontor vid Barnhusbrons sydvästra fäste på Kungsholmen. För utformningen av detta svarade Anders Tengbom och Stefan Salomon. Ett antal tydligt avläsbara delar – en friliggande paviljong (om än förbunden med resten av anläggningen under marknivå), en långsträckt rektangu­lär kropp och en grupp sexkantiga volymer – samlade kring ett publikt, grönskande torgrum gjorde Trygg-Hansa-huset till en av tidens skickligast komponerade byggnadsensembler. Mörkt tegel, räfflad betong, metall och transparent glas satte karaktären utvändigt.

Till den här gruppen byggnader hörde även Peter Celsings Kulturhus vid Sergels Torg, uppfört i två etapper, den första färdig 1971, den andra 1974. Med en långsträckt skärm i transparent glas, koppar och betong annonserade sig byggnaden mot Sergels torg. Åt motsatt håll vände den istället demonstrativt ryggen med en helt tät betongfasad. Huset skulle inte bara rymma utställningsytor, bibliotek och samlingsrum, utan även lokaler för Stadsteatern. Komplexet inbegrep därför en separat del med silverglänsande plåtfasader mellan Drottninggatan och Brunkebergstorg, där salong och scenutrymmen inrymdes efter det att ytorna först proviEtt skyltfönster för kulturen i det nya city. Foto: Martin Rörby. soriskt disponerats av Riksdagen.

62

Solitärerna Ett antal byggnader tillkomna under den här tiden utmärkte sig som något av solitärer. Kaknästornet, ritat av Hans Borgström och Bengt Lindroos och invigt 1967, var tveklöst en av dessa. Som ett utropstecken för den nya TV-eran reste det sig mitt i Djurgårdsnaturen, 155 meter högt. Den råa betongytan som gjuttekniken med glidform gav upphov till fick liv av reliefband med grafiska mönster som representerade olika typer av testsignaler. Tornets form var annars resulKaknästornet, ett utryck för den nya TVtatet av en plangeometrisk lek, där eran. Foto: Martin Rörby. utgångspunkten hade varit kvadraten.

Utsikts- och restaurangvåningarna i toppen gav med sina stora, koppartonade glaspartier tornet en air av festivitas.

Inte så långt från Kaknästornet återfanns Filmhuset. Ritat av P ­ eter Celsing med Filminstitutets chef Harry Schein som initiativtagare, stod detta klart 1970. Huset var i konsekvens med sitt syfte laddat med en mängd referenser till filmmediet. De långa sektionerna med tätt sittande fönster skulle associera till bildrutor och betongelementens kanter med runda urtagningar till filmrullarnas perforering. Byggnadens placering bredvid Försvarsmaktens kontor tvingade fram en fönsterlös gavel mot väster. Som ett slags tyst protest mot säkerhetskraven försåg Celsing denna med en stor relief i driven, rostfri plåt i form av ett allseende, om än blint öga.

Ett annat statligt prestigebygge, dock helt annorlunda till sin karaktär, var det nya Riksarkivet i Marieberg. Anläggningen var till största delen nedsprängd i berget, men ovan gjord reste sig en i det närmaste kvadratisk v­ olym i mellan två och fyra våningar beroende på från vilket håll man nalkades byggnaden i den starkt kuperade terrängen. Horisontaliteten var starkt betonad med bröstningsband i brunrött tegel mellan tätt placerade, stående fönster sammanhållna av trapetskorrugerade paneler och överliggare i koppar­ plåt. Det enda som egentligen annonserade byggnadens innehåll var några 63

utvändiga skyltar – en på fasaden mot söder och Västerbron, en på sargen till skärmtaket över entrén mot norr – som tillkännagav institutionens namn i friliggande bokstäver med djupverkan i för tiden kraftfull typografi. Arkivet ritades av Åke Ahlström efter en tävling 1963 och stod färdigt 1968. Delen ovan jord rymde administration, expeditionsutrymmen och forskarsal, den sistnämnda fick ett mycket effektfullt överljus genom generösa taklanterniner och sedan 1971 har Lennart Rodhes väggstora vävnad ”Tecken i arkivet” bidragit till salens speciella stämning.

En solitär av ett helt annat slag, men ifråga om interiörerna ändå lite besläktad med Riksarkivet, var Tjeckoslovakiens ambassad vid Floragatan på Östermalm. Utvändigt utstrålade byggnaden expressiv betongbrutalism, men med en förfining som hade få motsvarigheter, även internationellt. Ambassaden, skapad av Atelier Beta med Jan Bocan som drivande och färdigställd 1972, var något av en främmande fågel i de gamla villastadskvarteren, men samtidigt hade den sin storlek till trots något av föregångarnas lekfulla anslag och formrikedom. Huvudentrén till byggnaden markerades med en teatermässigt ordnad, hög hörntrappa. Väl inne i ambassaden mötte interiörer av yppersta klass, där även den lösa inredningen hade ritats speciellt för byggnaden.

Som en av flera arkitektutbildningar i Sverige fick KTH i slutet av 1960-­talet en ny byggnad, ritad av Gunnar Henriksson och John Olsson. Övriga var Chalmers i Göteborg och LTH i Lund. Med en raffinerad växelverkan i exteriören mellan en platsgjuten ljusgrå betongstomme med brädtextur, utfackningsväggar i mellangrå betongsten, ateljédelar med bandtäckta kopparfasader och glasytor i skiftande storlek innefattade i brunlaserade snicke­rier framstod arkitektskolan lite som ett ”barnbarn” till grannen, Lars Israel Wahlmans Engelbrektskyrka från 1914. Tillsammans bildade de båda byggnaderna en lite oväntad, men klart intressant Arkitektskolan vid Östermalmsgatan, ifrågasatt, hatad – och älskad. Foto: Martin Rörby. ensemble.

64

Brutalistisk mötesplats, Sergels torg som det ursprungligen såg ut med svarta pelare och naturfärgat betongtak. Foto: Martin Rörby.

Förhållandet till det befintliga Betecknande för denna tid av motsättningar var att planen för Sergels torg i två nivåer med sittgradäng i östläge, superellipsfontän och triangelbeläggning i svart och vitt antogs 1960, samma år som Per Anders Fogelströms första bok i romansviten om Stockholms förändring under hundra år, Mina drömmars stad, kom ut. Det råder ingen tvekan om att politiker, planerare och arkitekter for fram ganska vårdslöst med de befintliga miljöer man ville utveckla i Stockholm under den här perioden. Det gällde såväl ytterområdena, där uråldrigt jordbrukslandskap med gamla gårdar och torp raderades ut för att bereda plats åt ny förortsbebyggelse, som innerstaden där stora kulturhistoriska värden skattades åt förgängelsen för att tillgodose behovet av moderna bostäder och kontor, nya köpvanor och de krav som massbilismen förväntades ställa.

På Strandvägen ersattes ett i raden av 1880-talshus i början av 1960-talet med ett nytt kontors- och bostadshus ritat av Nils Tesch. Även om den stilarkitektur som paradgatan representerade inte stod så högt i kurs vid denna tid, var det ändå många som förfasade sig över tilltaget. Den tidigare samkomponerade kvarterssidan mot vattnet, haltade nu enligt vissa. Det nya huset var 65

i sig skickligt gestaltat med en accentuerad hörnvolym, beigefärgade sandstensfasader och svarta smidesräcken. En för det större stadsbildssammanhanget betydligt mer genomgripande och olycklig förändring var rivningen av en grupp jugendhus i hörnet Odengatan-Norrtullsgatan i Vasastan i vars ställe det höga och volymmässigt klossiga läkarhuset, jämte ett lägre och elegantare utformat kontorshus uppfördes. Läkarhuset med sin blankpolerade svarta stensockel och sina matt gråa klinkerfasader mellan aluminiumfärgade fönsterband var ritat av Anker-Gate-Lindegren och stod klart i mitten av 1960-talet, några år senare än grannhuset, som ritats av Rolf Hagstrand och hade en precist utförd curtain-wall-fasad i aluminium och glas.

Många av de gatubreddningsplaner som upprättats redan på 1930-och 40-talen kom nu att sättas i verket, med resultatet att ett antal nya byggnader placerades indragna från det äldre gatulivet. Cityplanerna som kom 1962 och 1967 förespråkade omfattande ytterligare rivningar, utöver dem som redan under 1950-talet genomförts i området. Och den senare planen innehöll dessutom storskaliga trafiklösningar, som utförda skulle ha slagit sönder väsentliga stadsbildssammanhang på ett mycket olyckligt sätt. Med striden om almarna i Kungsträdgården 1971 vände det, och den teknokratiskt styrda planeringen som kommit att fjärma sig alltmer från både allmänheten och kulturmiljövårdens företrädare, hade nu kommit till vägs ände. Detta bekräftades i hög grad genom den nya cityplan som presenterades 1975. Där talade man nu mest om hur man skulle komma i mål med tidigare decenniers arbeten för att därefter i mer hovsamma former utveckla det redan befintliga, istället för att ersätta detta med något helt nytt. Att planen offentliggjordes just 1975, det europeiska byggnadsvårdsåret, var en händelse som såg ut som en tanke…

Ofta har rivningen av det fängelse som låg på platsen där KTH:s arkitekturskola uppfördes, och som hämtat näring från 1800-talets riddarromantik, lyfts fram som ett allvarligt missgrepp. Detsamma gäller rivningarna av det så kallade Strindberghuset vid Karlaplan och Blasieholmskyrkan på Blasie­ holmen. Vid Karlaplan byggdes istället ett påkostat bostadshus med rödbruna glaserade klinkerfasader och stora burspråk i metall och glas ritat av Hack Kampmann och på Blasieholmen svarade Backström & Reinius för ett skulpturalt format kontorshus i rött tegel, ljusgrå sten, metall och glas. Ingen av dessa tre nya byggnader är per definition egentligen särskilt ”dålig” arkitek66

tur, tvärt om, men ändå har de genom att ha ersatt något gammalt invant som försvann drabbats av starkt ogillande.

Ett arv som lever farligt Inte minst mot bakgrund av vad som sagts ovan, är det uppenbart att arvet från rymdkapplöpningens tid lever farligt. Dels är det en i detaljerna ofta ganska känslig och faktiskt ibland direkt spröd arkitektur det handlar om, dels är det byggnader som nu uppnått en ålder då de tekniskt måste förnyas för att kunna säkras på lång sikt. Allt tillkommet under den här tiden är förvisso inte bevarandevärt, men det gäller ju att veta vad av den stora bulk som uppfördes under de här decennierna som är angeläget att ta tillvara och utveckla på ett sätt som tar sin utgångspunkt i tydliga kvaliteter eller latenta egenskaper.

En kunskap som grund för sådana bedömningar saknades dock länge. En stor inventering av ytterstadens bebyggelse genomfördes dock åren kring sekelskiftet 2000, vilket varit av stor betydelse, även om olyckliga förändringar av framför allt miljonprogrammets bostadsbebyggelse skett även efter detta. Idag finns till exempel inte ett enda av Ohlson & Skarnes prefabhus i Järvastadsdelarna kvar i originalskick och den medvetet och konsekvent genomförda färgsättningen av Husby har stukats allvarligt.

Vad gäller bebyggelsen från den här perioden i cityområdet, som inte inventerats eller klassificerats i tidigare skeden eftersom den då bedömdes som för ung, saknades underlag länge. Det ledde till att dåvarande stadsarkitekten Per Kallstenius, stadsantikvarien Ann-Charlotte Backlund och jag själv som då var sekreterare i Skönhetsrådet, gjorde en första grovgenomgång av denna byggnadsmassa, för att ha något att utgå ifrån i de många skarpa lägen, som hela tiden dök upp i det dagliga arbetet med cityfrågorna. Vårt initiala arbete följdes 2007 upp av Stadsmuseet med en regelrätt inventering och värdering av bebyggelsen, vilken sedan dess har utgjort ett viktigt stöd. Men även den kunskapen har emellanåt inte tillåtits väga så tungt som den borde, med en och annan ”olycka” som följd. Dit får man väl räkna rivningen av Malmquist & Skooghs fasad på Gallerian, liksom förlusten av Kjell Ödeens bankhus vid Sergels torg, även om arkitektkontoret Marges totala omstöpning har kvaliteter och även inneburit att merparten av fasadstenen från ursprungsbyggnaden kunnat återbrukas. Redan långt tidigare tillfogades Bengt Lindroos raffinerade sidoentré till NK, med referenser till både Ferdinand Bobergs ur67

sprungliga varuhus och Erik Gunnar Asplunds Skandiabiograf, grava skador i samband med en ombyggnad som aldrig borde ha blivit gjord.

Som motvikt till detta kan man idag konstatera att fastighetsägare och förvaltare inte sällan med viss stolthet framhåller sina innehav tillkomna under den aktuella tiden. Denna omvärdering hänger säkert till en del samman med att det är 1960- och 70-talens barngenerationer, uppväxta i den tidens byggnader och miljöer, som idag sitter i positioner där de har inflytande över våra fastigheter och hur de ska tas omhand framöver. Detta märks tydligt i det omfattande arbetet med förnyelsen av byggnader och fastigheter från de här decennierna som nu pågår. Det här är ju å ena sidan en arkitektur som ska respekteras efter faktisk förtjänst, men som ibland också inte bara kan tåla, utan till och med må direkt gott av smarta förändringar och tillägg.

Ett lysande exempel på detta är den planerade kompletteringen av KTH:s tidigare arkitekturskola, nu kallad A House. Avsikten där är att gjuta nytt liv i komplexet med en solfjädersformad volym, signerad Mia Hägg, placerad inom de murar som blev kvar efter en omfattande brand 2011.

Att vara barn av sin tid Avslutningsvis kan man konstatera att mycket av det vi idag tar för självklart i Stockholms arkitektoniska landskap kommit till just under 1960- och början av 1970-talet. Det var först då staden som vi känner den idag tog form på allvar. Byggnader och miljöer från den här perioden har således inte bara ett värde som tidsmarkörer, utan de utgör även en väsentlig del av vår dagliga livsmiljö. Låt oss därför medvetandegöra detta arv och se det som en tillgång att vårda och utveckla vidare – nu och i framtiden.

Under hela mitt eget vuxna liv har jag bott i hus tillkomna under rekordårsepoken. Min första egna lägenhet, en 1:a på 21 kvadratmeter med koksskåp, fanns i det så kallade Servicehuset i Tureberg, ett gigantiskt komplex laddat med höga ambitioner och goda föresatser, ritat av Åke Arell och färdigställt 1971. Därifrån flyttade jag till Edsberg och en 1:a på 38 kvadratmeter med riktigt kök och fransk balkong med utsikt inåt Stockholm, där jag vid klart väder kunde urskilja Globen och fem kyrktorn utöver Stadshusets dito. Lägenheten låg i ett högt skivhus från 1960, ritat av Tore Forman och Ulf Snellman, där de prefabricerade fasadelementen fått geometriska ritsningar som tillsammans med skarvarna bildade ett lika stramt som elegant exteriört raster. Sedan tolv 68

år bor jag nu i en 4:a på 85 kvadratmeter i Drakenbergsområdet i närheten av Högalidskyrkan. Lars Bryde var, som redan framgått tidigare, arkitekten och mitt hus stod färdigt 1967. Med ingång från en loftgång som vetter mot den brusande Hornsgatan och stora, låga vardagsrumsfönster som öppnar sig mot den motsatta sidan och Tantobergets ständigt föränderliga natursceneri kan jag inte trivas bättre – som det barn av rymdkapplöpningens tid jag själv är!

Källor & litteratur i urval Otryckta Stockholms stadsbyggnadskontors arkiv: Handlingar, ritningar och fotografier.

Stockholms stadsmuseums arkiv: Byggnadsinventeringar och fotografier.

Tryckta 1930/80. Arkitektur Form Konst, katalog till Kulturhusets utställning med samma namn, Sthlm 1980.

Ahrbom, Nils; Broberg, Peter; Ekholm, Anders; Skriver, Poul-Erik: ­Utvecklingen mot strukturalismen i arkitekturen, Sthlm 1980.

Alla tiders Stockholm. Riksintressen för kulturmiljövården, Sthlm 2014.

Andersson, Magnus och Monastra, Nino: Stockholms årsringar. En inblick i ­stadens framväxt, Sthlm 1997.

Bedoire, Fredric och Petersens, Lennart af: Från Klara till City, Sthlm 1985.

Bedoire, Fredric och Thullberg, Per: Stockholms universitet 1878–1978, Sthlm 1978.

Bedoire, Fredric: Stockholms byggnader. Arkitektur och stadsbild, Sthlm 2012.

Bengt Hidemark – arkitekt, Sthlm u.å. (2000).

Byggnadsstyrelsen 1918–1993, Sthlm u.å. (1994).

Byggnadsstyrelsen. Byggnadsverk och verksamhet, Sthlm 1983.

Caldenby, Claes, red.: Arkitektur i förändring. A4, ELLT, Coordinator 1954–91, Sthlm 2000.

Caldenby, Claes: ”De stora programmens tid. 1960–75”, Att bygga ett land, Sthlm 1998.

69

Falk Olsson, Tove och Rörby, Martin: Sthlm Brutal. Innerstadens a­ rkitektur under 60- och 70-tal, Sthlm 2015.

Falk Olsson, Tove och Rörby, Martin: Sverige Brutal. Arkitektur med ­attityd under 60- och 70-tal, Sthlm 2018.

Ferring, Mari: Den levande väggen. Färg och arkitektur i svenskt 1970-tal, Sthlm 2011.

Funktionalismens genombrott och kris. Svenskt bostadsbyggande 1930–80, Sthlm 1980.

Guide to Contemporary Swedish Architecture, Arkitekten International II, Sthlm 1968.

Gullberg, Anders: City – drömmen om ett nytt hjärta. Moderniseringen av det centrala Stockholm 1951–1979, del 1 och 2, Sthlm u.å. (2001).

Hall, Thomas, red.: Frescati. Huvudstadsuniversitet och arkitekturpark, Sthlm 1998.

Hall, Thomas, red.: Rekordåren – en epok i svenskt bostadsbyggande, Karlskrona 1999.

Henriksson, Gunnar: ”Arkitektursektionens nybyggnad vid KTH”, ­Arkitektur nr 3 1969.

Henriksson, Gunnar: ”KTH, nya A-huset”, Arkitektur nr 9 1971.

Hertzell, Tage: Betongens yta. Den nya versionen, Sthlm 2013.

Hultin, Olof; Johansson, Beng O.H.; Mårtelius, Johan; Waern, Rasmus: Guide till Stockholms arkitektur, Sthlm 2002.

Kasper Salin-priset 1962–1986, Sthlm 1987.

Larsson, Lars Olof, red.: Peter Celsing – en bok om en arkitekt och hans verk, Sthlm 1980.

Lindroos, Bengt: Att vara arkitekt kan vara att …, Sthlm 2008.

Lindvall, Jöran, red.: Den svenska byggnadskonsten, Sthlm 1992.

Nilsson, Christina: Kyrkguiden. Vägledning till kyrkorna i Stockholms stift, Sthlm 2001.

Nyréns arkitektkontor AB, katalog till utställning på Arkitekturmuseet, Sthlm 1989.

Och så vidare …, Bengt Lindroos, Haderslev 1989.

Rudberg, Eva: Sven Markelius, arkitekt, Sthlm 1989.

Rörby, Martin, red.: En miljon bostäder. Arkitekturmuseets årsbok 1996, Sthlm 1996.

70

Rörby, Martin: ”Absolut modernism”, Offentliga rum, Samfundet S:t Eriks årsbok 2011, Sthlm 2011.

Rörby, Martin: David Helldén. Modernistisk visionär på traditionens grund, Sthlm 2002.

Rörby, Martin: ”Ett kristallskrin vuxet ur klippan”, Tranbodarne 12. ­Glashuset vid Stadsgården, Sthlm 2003.

Rörby, Martin: ”Klangbotten Frescati”, Gestaltningar. Konst och arkitektur på Stockholms universitet, Sthlm 2012. … som krokigt skall bli, Carl Nyrén, Haderslev 1990.

Strandin, Marianne: ”Det moderna city”, Blick. Stockholm då och nu nr 4, Sthlm 2007.

Söderström, Göran, red.: En värld under jord. Färg och form i tunnel­banan, Sthlm 1985.

Söderström, Göran, red.: Stockholm utanför tullarna. Nittiosju stadsdelar i ytterstaden, Sthlm 2004.

The SAR Guide to Contemporary Swedish Arcitecture 1968–78, Sthlm 1978.

Wang, Wilfried: The architecture of Peter Celsing, Sthlm 1996. Örn, Johan: I rummets kraftfält. Om arkitektur och offentlig inredning i Sverige 1935–75, Sthlm 2007.

71

”Om Stockholm vore mitt” Av Per Kallstenius

Den 18 december 1904 publicerade den då 35-årige Per Olof Hallman i DN ett kåseri med julklappar till stockholmarna under rubriken ”Om Stockholm vore mitt”. Han hade då haft en enastående karriär som stadsplanerare, inte bara genom sin verksamhet i Stockholms stad sedan tio år, utan också som planförfattare till mer än trettio svenska städer och lärare i stadsanläggningskonst vid KTH. Hallmans verk var då så omfattande att han kallades för ”riksbyggmästaren”. Det var således helt naturligt att DN lät frågan gå till honom.

Hallman vände sig i sitt kåseri med julklappar speciell till den uppväxande generation av barn i staden. Han vill ge dem uterum och fri natur som donationsbrev. Nya siktsträckor till kyrktornen skulle ge dem möjlighet att läsa kyrkklockorna. Till detta fogade han en skisserad plan över Norrmalm och Gamla stan med anslutande delar av Vasastan och Östermalm. Hyrorna skulle sänkas med 50 procent.

Julklappen till de vuxna bestod i att ordna nya offentliga byggnader och platser med anslutande breddade gator, gärna på snedden i rutnätssystemet. ”Säg till Lilienberg att genomföra sin Sveaväg”. Här visas för första gången denna dragning på snedden över Klarabergsgatan till Brunkebergs torg. Fortsättning gick i Malmtorgsgatan ner till västra sidan av ett dubbelt så stort Gustav Adolfs torg. I fonden av detta i nuvarande Galleriakvarterets södra del placerade han en mäktig offentlig byggnad. I Kungsträdgårdens förlängning på platsen för det nuvarande PK-huset förlade han en pregnant offentlig byggnad. Denna kopplades norrut med en passage till ett inramat nytt torg i läget för nuvarande Teliahuset vid Lästmakargatan. Jakobsgatan breddades till en planterad boulevard mellan det förstorade Gustav Adolfs torg och den nya Centralstationens förplats mot Tegelbacken. I dess mittaxel löpte sedan en mäktig 50 meter bred stenbro över till Riddarholmen. Den kunde finan72

I december 1904 publicerade Per Olof Hallman en artikel i DN under rubriken ”Om Stockholm vore mitt”. Han stod då på höjdpunkten av sin kreativa gärning och lade fram planer inte bara för Stockholm utan att stort antal svenska städer.

sieras menade Hallman genom att ”sälj Vasabron till någon landsortsbo”. ”Bryt igenom an väldig allé från Riddarhustorget upp till slottet.” ”Tag bort järnvägshistorien som ligger i sjön” d v s sammanbindningsbanan skulle avlägsnas. Järnvägsområdet fram till nya Centralstationen skulle inramas av nya kvarter, också mot Klara sjö där en breddad strandgata drogs fram.

I Vasagatans fond framträdde på platsen för nuvarande LO-huset ytterligare en stor offentlig byggnad med egen förplats. Från den nybyggda stationen drogs en mäktig 30 meter bred aveny, Stora Vattugatan, över Brunkebergs torg och vidare framför Kungsträdgårdens fondbyggnad och snett upp mot en mycket förstorad och rektangulär Stureplan. Skeppargatan breddades och löpte ner över den utfyllda Nybroviken fram till ett utbyggt Nationalmuseum.

I fonden på en stor park i den utfyllda viken ville Hallman placera den största nya offentliga byggnaden på platsen för nuvarande Berzelii park mot Hamngatan. Blasieholmen kopplades till Skeppsholmen med två nya broar som 73

Den nya Sveavägens framdragning till Hötorget lanserades redan i Lindhagenplanen från 1866. Kungsgatans planering kom på 1880-talet men den genomfördes tidigare och var framdragen 1908. Samma år tog idéerna fart hur Sveavägens dragning söder om Hötorget skulle göras, här ett förslag till nytt rådhus med entrévalv till Sveavägens fortsättning.

inramade en bassäng. Vid Logården löpte centralt i slottets mittaxel en stor ny stenbro från Skeppsbron till Blasieholmen och vidare genom öppna valv vid sidan om Nationalmuseum till Strandvägen, en vackrare föregångare till Strömbron. ”Studera stenbroarna i Prag” uppmanade Hallman. Styrmansgatan löpte ut i en liten förplats som på andra sidan Strandvägen mötte mot kajen en stor halvcirkulär planterad parterr i i vattnet. Om det nyuppförda riksdagshuset skrev han ”tryck på knappen genast till minan under stenhögarna på Helgeandsholmen”.

I förslaget fanns en plats för ett nytt Nobelpalats. Hallmans plan för detta i Nobelparken 1911 kan ses som en direkt fortsättning. I övrigt tillade Hallman att man inte borde bygga på Gärdet med dess dåliga grundförhållanden samt att en internationell arkitekttävling borde utlysas om resten av staden 74

”Säg till Lilienberg att genomföra sin Sveaväg” Redan i januari 1904 hade ”en anonym fackman” d v s Albert Lilienberg skrivit fyra artiklar i SvD om Stockholms planering. Han var utbildad väg- och vattenbyggare från KTH och hade under åren 1903 och 1904 varit anställd på Per Olof Hallmans arkitektkontor och var mycket påverkad av den förnyelse av stadsplaneringen som han mött där. I en av artiklarna visade han för första gången ett eget förslag till Sveavägens fortsatta dragning. Han ville se att ”vägen sakta kämpar sig ned mot Gustaf Adolfs torg – dit den en gång Redan i januari 1904 hade Per Olof Hallmans måste”. Genom ett valv i ett stadsmedarbetare Albert Lilienberg anonymt i SvD lagt fram ett förslag om en framdragning av en och rådhuskomplex vid Hötorget smalare Sveaväg söder om Hötorget i en snedav arkitekten Georg Ringström från dad riktning. Efter korsning med Klarabergs1902 skulle vägen gå snett ner mot gatan anslöt den till Malmtorgsgatans axel.

Brunkebergstorg och Malmtorgsgatan till Gustav Adolfs torg. ”Vårt vackraste torg” skulle räddas och trafikleden bli billigare, enklare och vackrare. Från sin planlagda bredd på 33 meter norr om Kungsgatan skulle Sveavägen först krympas till 26 meter för att söder om Hamngatan minskas till 20 meter i den avslutande sträckan mot Gustaf Adolfs torg. Det var till detta förslag som Per Olof Hallman refererade i sin text i december samma år.

Fastställd stadsplan för Sveavägens förlängning och ”Guldklimpen” 1912 Lindhagenplanen från 1866 och de efterföljande decenniernas regleringsplanerna hade sänt in framtidsfrågorna om genomförandet av Sveavägens dragning och Kungsgatan urschaktning i åsen till det begynnande 1900-talets stadsbyggande. Lind­hagenplanens 70 meter breda boulevard ner till Gustav Adolfs torg Sveavägens bantades i den nya stadsplanen 1878 till en 48 meter bred 75

aveny fram till korsningen med den nya Kungsgatan. Därigenom kunde Adolf Fredriks kyrka, Hötorget och Brunkebergstorg bevaras. Den genomförda Sveavägen blev sedan 33 meter bred. Beslutet om Kungsgatans framdragning till Stureplan fattades 1887. Denna del sammanföll i sin sträckning med Lindhagens föreslagna tvärförbindelse mellan Tranebergs bro och Karlaplan. Schaktning och sprängning kom först i gång 1905 och den nya östra delen stod klar 1911. Stora resurser lades ned i detta prioriterade projekt och under tiden var frågan om Sveavägens fortsatta dragning söder om Hötorget olöst.

Redan vid 1800-talets slut hade återkommande motionerats om en breddning av Klarabergsgatan som Hamngatans fortsättning mot Vasagatan och Centralstationen. Staden köpte därför in fastigheter 1905 för att kunna vidga Hamngatsbacken upp till Malmskillnadsgatan. När så Kungsgatan snart skulle öppnas återkom frågan om Sveavägens fortsatta dragning. Staden hade också undersökt en förläggning av ett kommande rådhus till Hötorget 1908. Sveavägens förlängning skulle smyckas med en triumfbåge i ett projekt av arkitekten Georg Robert Ringström. 1909 föll det på den nyinrättade stadsplanekommissionen att utarbeta ett förslag till Sveavägens förlängning.

Uppdraget gick till kommissionens ledamot Per Olof Hallman, då arkitekt vid Stockholms stads byggnadsnämnd. Efter två års arbete och ett tjugotal förslag gav kommissionens sitt svar. Sveavägens bredd norr om Kungsgatan minskades från 48 meter till 33 meter. Söder om Kungsgatan minskades fortsättningen till 18 meter. Efter en krökt sträckning skulle den sluta i en förgrening mot den breddade Hamngatsbacken som kopplades till den likaså breddade Klarabergsgatan. Kommissionen underströk ”det mycket fördelaktiga läge som kvarteret i Sveavägens förgrening intill Hamngatan kommer att få, och till följd varav saluvärdet på denna mark bör kunna räknas jämförelsevis högt. Kvarteret lämpar sig synnerligen väl för ett affärshus, omgivet som det är på alla sidor av livligt trafikerade gator.” Kvarteret kom därför att omnämnas som ”Guldklimpen”. Gatans rundade perspektiv hade tagit sin förebild i Kungsgatan och internationella förebilder som Regent Street i London och Guldklimpen skulle bilda ett effektfullt fondperspektiv mot Hamngatan.

Men det skulle innebära omfattande rivningar i de kvarter mellan Hötorget och Hamngatan som den Nya Sveavägen skulle dras igenom. På södra sidan Hamngatsbacken skulle Gymnastiska centralinstitutets byggnad till stor del 76

1912 lade Per Olof Hallman fram sitt detalj­ plane­förslag där Sveavägen efter en rundning likt Regent Street i London anslöt genom en delning till Klarabergsgatan/Hamngatan. I mitten skulle ett attraktivt affärskvarter bildas med inspiration från Berlin, ”Guldklimpen”.

rivas liksom kvartersfronterna på Klarabergsgatans södra sida bort till Klara kyrka. Gatornas höjdläge och Hamngatsbacken skulle bli kvar. Beslutet i den nya stadsplanen 1912 var grundat också på att med 18 meters gatubredd kunde enligt den nya stadsplanelagen ersättning för hela gatan belasta fastigheterna invid den. Det gällde också Hamngatsbacken och Klarabergs­gatans breddningar. Den kritik som riktades mot Per Olof Hallman vid olika sammankomster var att planen inte var tillräckligt monumental.

Kritikerna såg Norrmalm som eftersatt, Östermalm hade ju fått sina esplanader. Planen fastställdes av Kungl Majestät 12 juli 1912. Förs­ ta världskriget kom emellan och någon strategi för genomförande fanns inte.

Per Olof Hallman blir stadsplanedirektör 1922 Andra trafikfrågor som nord-syd förbindelsen gjorde sig också gällande och stadsplanekommissionen fick allt större uppgifter. 1920 omvandlades denna till en permanent stadsplanenämnd. Till ny stadsplanedirektör utsågs Per Olof Hallman 1 juli 1922. Den viktigaste uppgiften blev ett samlat grepp om trafik och kommunikationer kopplade till stadens utbyggnad. Redan 1918 hade Ivar Tengbom och Gunnar Asplund i olika sammanhang förespråkat att en ny generalplan för hela Stockholm borde utarbetas. Albert Lilienberg påtalade 1919 från Göteborg att en aktuell plan saknades för Stockholm samlade kommunikationer och utbyggnad.

När Per Olof Hallman hösten 1922 presenterade sin syn på stadens planering på Teknologföreningen fick han stark kritik från Ivar Tengbom för att 77

förbise de stora linjerna och bara intressera sig för detaljer. I februari 1923 fick därför Per Olof Hallman och stadsplanekontoret uppdraget att utarbeta en ny generalplan för Stockholm. Hallmans intresse lågt helt klart inte i de stora trafikfrågorna. Stora motsättningar hade också rått inom kontoret om innerstaden skulle fortsätta att förtätas eller en fortsatt utbredning i ytterområdena, eller som borgarrådet Carl Lindhagen uttryckte sig ”stenökenintressen” eller ”trädgårdsstadsintressen”. Genom sitt arbete i Enskede hade Hallman visat sin tro på trädgårdsstadens möjligheter. 1925 inrättades en generalplaneavdelning, som dock i praktiken ägnade allt sitt arbete till trafikförbindelsen över strömmarna – föregångaren till Centralbron. Debatten blev inte nådig för Hallman.

I tidskriften Byggmästaren 1927 önskade sig byggmästaren Olle Engkvist ”en väldig och upplyst stadsplanediktator, som lika hänsynslöst som en gång Haussmann får slakta kvarter efter kvarter i Stockholms centrum och draga fram ståtliga breda chausséer, kantade av sex-, sju- och åttavåningshus”.

Albert Lilienberg tar över 1927 – för Per Olof Hallman en katastrof Med sina lärdomar från Hallman och den internationella trädgårdsstadsrörelsen samt Camillo Sitte hade Lilienberg blivit en mycket driftig stadsplanechef i Göteborg 1907–1927. Han satte där bestående avtryck i stadsplaner av högsta kvalitet. Men han var också engagerad i Stockholmsfrågorna. Det var en ödets nyck att Lilienberg och Hallman, som så kreativt fött 1904 års idéer om Sveavägens förlängning, kom att ställas mot varandra 23 år senare. Per Olof Hallman hade ansökt om förlängning av sitt förordnande som stadsplanedirektör den 1 december 1926. I stället utlystes tjänsten på nytt i april 1927.

Redan en vecka efter att beslutet kommit att inte förlänga Hallmans förordnande, hade Albert Lilienberg hört av sig och visat sitt intresse för posten.

Redan 28 juni 1927 utsåg stadsplanenämnden Albert Lilienberg till ny stadsplanedirektör. Samtidigt som nyrekryteringen till stadsplanekontorets chefsstol skulle förebåda en förnyelse av stadsbyggandet, formerade sig en helt annan kraftfull strömning inom stadsplaneideologin efter starka internationella influenser – funktionalismen. Lilienberg grep sig omedelbart an med stora trafikfrågor som Centralbron och Västerbron. Med hopp om att också lösa Norrmalms trafikfrågor övergav han Hallmans plan från 1912 och återlanserade Sveavägens raka dragning ner till Gustav Adolfs torg. Det var ett djupt kontroversiellt grepp med en brutal skärning mot det Brunkebergs torg, 78

som Lilienberg i sin första idé från 1904 värnat så varmt om. Den raka dragningen av Sveavägen fanns med kopplad till en ny monumental plats vid den korsande leden Klara­ bergsgatan – Hamngatan när han redan i november 1928 lade fram sitt förslag till generalplan. Den planen var starkt präglad av de efterfrågade trafikfrågorna. När han fick frågan om hur han kunnat jobba så snabbt, sa han att han hade förberett sig i 25 år. Därmed inleddes en konfliktperiod som skulle vara till ända 1944 då Lilienberg fick träda tillbaka för Sven Markelius. Han tog över och på lika kort tid som Lilienberg haft 1927–28 tog han fram en cityplan 1945–46 där Sveavägen förlängdes ner till en ny Sveaplats mellan Vy över gamla nedre Norrmalm där Hallmans bergsgatan och Hamngatan.

Klara­ plan för Svevägen och ”Guldklimpen” är inriDet blev också den lösning vi lever tade I den övre delen. Hallman föreslog också breddning av Klarabergsgatan vilket skulle med än idag. medföra omfattande rivningar som genomförNär Per Olof Hallman vid 58 des efter 1946 års cxityplan. års ålder blev entledigad från de stadsplanefrågor i Stockholmsfrågor, som legat honom så varmt om hjärtat – innebar det en personlig katastrof. Han hade ju uppvisat enastående resultat i stadsmiljöer från de otaliga stadsplaner han gjort, inte bara i Stockholm, utom i hela landet. Nu följde för honom en period av återkommande djupa depressioner med tidvis vård på mentalsjukhus. Han återhämtade sig aldrig till sin forna yrkesutövning. Det blev en stor förlust för alla de kommande stadbyggnadsuppgifter, som hade behövt hans inkännande och unika förmåga. Stockholm och hela landet hade gått miste om en stor humanistisk arkitekt och unik stadsplanerare.

79

Kulturhantverksstipendiet 2018/2019

Fem stipendiater för kulturbyggnadsvård Av Roger Blomqvist

Kulturhantverksstipendiet 2018/2019 gavs till fem hantverkare inom murning och putsning. Alla fem stipendiaterna har fått möjlighet att förkovra sig i hantverksyrket med särslid inriktning på traditionella tekniker och material. Stipendiet bidrar till att bevara kunnande som krävs för underhållet av tusentals historiska kulturbyggnader runt om i Sverige. Bakom stipendiet står några av landets största förvaltare och intressenter av landets historiska byggnader.

– Att få kulturhantverksstipendiet innebär att man under ett par veckor får vara med och arbeta på några av våra mest värdefulla byggnader vi har i Sverige, förklarar Anders Drakes på Murmestare Embetet i Stockholm som förvaltar Reinhold Gustafssons Stiftelse som är en av intressenterna bakom stipendiet. Stipendiaterna är alla skickliga murare som tack vare stipendiet får möjlighet att utveckla sitt hantverk inom traditionella tekniker och materialkunnande. Det här är kunskap som är helt avgörande för att vi ska kunna underhålla våra historiska byggnader i landet.

Praktiskt stipendiearbete Kulturhantverksstipendiet instiftades 2015 av Murmestare Embetet i Stockholm och Reinhold Gustafssons Stiftelse tillsammans med Statens fastighetsverk, Sveriges Murnings- och Putsentreprenadförening – SPEF – samt Hantverkslaboratoriet på Göteborgs Universitet. Därefter har Svenska Kyrkan och Stadsholmen anslutit sig till stipendiet. Stipendiet har därför både en bred förankring bland landets stora ägare och förvaltare av kulturbyggnader liksom branschen för utvecklingen av murat och putsat arbete.

Under 2018/2019 har fem stipendiater genomfört stipendieutbildningen.

Själva utbildningen består av två veckors praktiskt arbete och en del teori som 80

Hela kvarteret Daedalus i Gamla stan har totalrenoverats.

Grundförstärkning, nya stammar el och vvs, nya badrum, kök och nya ytskikt. Fönster renoverades och alla fasader i hela kvarteret har renoverats med kalkbruk och traditionell ­kalkfärg. Skanska höll i entreprenaden åt Stadsholmen.

Foto: Anders Drakes.

består i att man får delta på Byggnadsvårdens konvent 2019 som arrangeras i Mariestad. Konventet arrangeras vartannat år.

Fåtal som klarar kraven Den praktiska delen genomförs i samband med renovering som görs på olika kulturbyggnader.

Fasadrenoveringsprojekt på Grev Magnigatan 15 på Östermalm utfördes av Puts & ­Plattsättnings AB. Foto: Anders Drakes.

81

På uppdrag av Stadsholmen fick två av stipendiaterna tillbringa tid hos Tremans Fasad AB. De fick arbeta med fasad- och fönsterrenovering på Barnängens Herrgårds huvudbyggnad på Tegelviksgatan 54. Här renoverades med kalkputs och avfärgades med Gotlandskalk. Här ingick även blästring men det knackades också mycket bomputs. Putsen slätrevs. En hel del lister drogs om eller renoverades med slev och kanitz. Fasaden har rusticerade hörnkedjor och pilastrar där rusticeringen också delvis behövde renoveras. Foto: Anders Drakes.

– Det finns ett fåtal företag i landet som klarar den här typen av kvalificerade uppdrag och stipendiaterna får arbeta tillsammans med några av landets skickligaste hantverkare inom området, berättar Helene Hanes, kulturarvsspecialist på Statens fastighetsverk. För oss är det avgörande för att kunna bevara landets historiska kulturbyggnader att det finns tillgång till hantverkare som kan de traditionella metoderna och materialen.

Karriärssteg En av stipendiaterna är Tom Yttergren, som tillbringade två veckor på dels projektet kv. Daedalus som är beläget mellan Kåkbrinken, Schönfeldts gränd, Lilla Nygatan och Munkbrogatan i Gamla Stan, dels på ett fasadrenoveringsprojekt på Grev Magnigatan 15 på Östermalm. Tom arbetade tillsammans med hantverkare från Puts och Plattsättnings AB, ett företag som har lång erfarenhet av kulturbyggnadsvård och en av medlemmarna i SPEF. – Kulturhantverksstipendiet har varit ett stort lyft för mig, berättar Tom Ytter­gren. Det är fantastiskt kul att få jobba med den här typen av uppdrag där man kan får vara med och bevara en del av vår historia. Man blir väl mot82

tagen och får bra stöd av dem man jobbar med. Det var två lärorika veckor som jag kommer få stor nytta av framöver. Nu vill jag fortsätta utveckla mitt kunnande. Fler borde ta chansen och söka det här stipendiet. För en hantverkare är det lite av ett karriärsteg.

Hos Puts och Plattsättnings AB genomförde även Örjan Selien från Laholm och Staffan Loms från Hällingsjö sin praktik, båda på kv. Daedalus. De två övriga stipendiaterna, Lars P Sarén från Siljansnäs och Nils Johan Sundström från Falun genomförde sin praktik hos Tremans Fasad AB som på uppdrag av Stadsholmen genomfört fasad- och fönsterrenovering av Barnängens Herrgårds huvudbyggnad på Tegelviksgatan 54. I arbetet ingick bland annat listdragning och renovering av rusticering.

Men Tom Yttergren och de fyra övriga stipendiaterna har en del kvar i sin stipendieutbildning. Den 25–27 september arrangeras Byggnadsvårdens konvent 2019 i Mariestad och dit är stipendiaterna inbjudna att medverka.

Konventet, som arrangeras vartannat år, är en mötesplats för alla som har intresse av byggnadsvård i Sverige och Norden.

– Det kommer folk från hela landet, berättar Anders Drakes. Vi hoppas att våra stipendiater har möjlighet att vara på plats i höst. Det är ett bra tillfälle att lära sig mer och lära känna folk inom det här området.

Stipendiet ger resultat Kulturhantverksstipendiet har delats ut årligen sedan 2015 och totalt har 16 murare fått stipendiet sedan starten.

– Kulturhantverksstipendiet är jätteviktigt för oss, berättar Maria L ­ orenzi, fastighetsingenjör på Stadsholmen. Våra byggnader kräver traditionellt hantverk i underhållet. Stipendiet ger oss tillgång till fler kunniga murare. Behovet är verkligen stort med tanke på att det finns tusentals historiska kulturbyggnader runt om i landet som kräver ständigt underhåll. Vi tycker att det är dags att lyfta in det här kunnandet på landets yrkesskolor. Att lära sig yrkets traditionella metoder och material är viktigt.

Detta är något som även Helene Hanes understryker.

– Den här kunskapen är viktig och kunniga hantverkare är eftertraktade, förklarar hon. Vi hoppas att initiativet med stipendiet både ska ge oss fler kunniga hantverkare och samtidigt bidra till att ämnet lyfts in i grundutbildningen.

83

Årets stipendiater: Örjan Selien från Laholm. Stipendiepraktik hos Puts och Plattsättnings AB. Lars P Sarén från Siljansnäs. Stipendiepraktik hos Tremans Fasad AB Nils Johan Sundström från Falun. Stipendiepraktik hos Tremans Fasad AB Tom Yttergren från Visby. Stipendiepraktik hos Puts och Plattsättnings AB. Staffan Loms från Hällingsjö. Stipendiepraktik hos Puts och Plattsättnings AB. Om Kulturhantverksstipendiet Bakom Kulturhantverksstipendiet står Reinhold Gustafssons Stiftelse genom Murmestare Embetet i Stockholm, SPEF, branschföreningen för murat och putsat byggande, Statens fastighetsverk, Hantverkslaboratoriet, Stadsholmen och Svenska kyrkan. Första åter genomfördes som ett provår och i december 2015 undertecknades en avsiktsförklaring. Avsikten var att verka för att flera organisationer kunde ansluta och året därpå ingick även Svenska Kyrkan och Stadsholmen i Stockholm.

Mer information om kulturhantverksstipendiet: https://www.kulturhantverksstipendiet.se

84

Årets ”Mästerstycken”, bilder från brödernas yrkesutövning

85

Liljeholmsblick Liljeholmen, Stockholm

På Nybohovsbacken i Liljeholmen uppför Besqab 103 bostadsrättslägenheter. Även 90 hyresrättslägenheter för Svenska Bostäder ingår i projektet. Ljusa lägenheter med öppen planlösning och vinklade balkonger. Lägenheterna är i storlekarna

1–5 rok och fördelade på sju hus i ett vackert högt läge med fri utsikt över Södermalm.

Byggstart: 2015 Inflyttning: 2017–2019 Arkitekter: White Arkitekter

Väskberget i Hammarbyhöjden, Susanna Arwin

Kvarteret

TAKLAMPAN 1

Den klimatsmarta fastigheten Fastigheten ligger bland äldre bebyggelse i Hammarbyhöjden och består av 64 lägenheter och är en nollenergifastighet enligt FEBY-standarden.

Byggnaden är mycket välisolerad och på taken finns solceller.

Värme återvinns ur frånluft och spillvatten.

Taklampan utsågs på Fastighetsmässan till “Framtidens fastighet 2017” och var nominerad till Solenergipriset 2018.

Arkitekt: Wingårds Arkitekter

einarmattsson.se

Vi måste börja odla våra städer.

Vi bygger bara höga hus i trä. Folkhem.se

H O LY DIV ER

Det är nu vi gör historien minnesvärd.

Projekt: Brohuset.

Byggherre: JM AB. Arkitekt: Wingårdhs.

Antal lägenheter: 162.

Inflyttning: 2018.

edan 1945 bygger vi in all vår stolthet i vad som blir grunden för andra människors tillvaro, drömmar och framtidstro. Ta Brohuset på Liljeholmskajen till exempel. Med sin spektakulära arkitektur i skarven mellan citypuls och grönska, är det inte bara ett geografiskt landmärke, utan även en dröm att ta sikte på. Tillika en perfekt mix av funktion, estetik och nya lösningar, inte minst miljömässiga. Resten är historia.

Historia som våra kunder bygger vidare på när de flyttar in.

MED NATUREN NÄRVARANDE

TOLLAREÄNGEN

TOLLARE 2:49

Granne med Tollare naturreservat har Järntorget byggt 33 stilsäkra radhus i trä fördelade på 5 rok.

Kvarteret består av längor om tre respektive fyra hus, grupperade runt en gemensam grönyta.

Inflyttning från våren 2018.

I samma kvarter står tre femvåningshus med totalt 69 lägenheter om 1—5 rok. Intill husen finns naturreservatet och en lekyta för barnen.

Inflyttning från våren 2019.

Järntorget som är dotterbolag till Dammskogen Förvaltning AB har i Tollare Nacka på egen mark byggt bostäderna som upplåts med bostadsrätt. www.jarntorget.se

Sthlm.

Just nu arbetar vi med flera spännande projekt för att utveckla Stockholm.

08-743 62 00 | www.lennartericsson.se

Vi utvecklar hållbara och högkvalitativa bostäder

Kapellbacken, Eskilstuna

Läs mer om våra projekt på rgforvaltning.se

skisser: Joliark

Under hösten 2017 fick #metoo, det globala uppropet mot sexuella trakasserier och övergrepp, stor internationell spridning. En följd av #metoo blev #sistaspikenikistan, byggbranschens upprop, under vilket det strömmat in vittnesmål om sexistiska kränkningar, övergrepp och mobbning.

Två workshops under 2018: #sistaspikenikistan – men nu då? hölls den 1 juni där vi diskuterade hur vi kan förebygga sexuella trakasserier, arbeta för ökad mångfald och undvika att diskriminera i våra företag. #sistaspikenikistan – men sen då? hölls ett år efter #metoo, den 16 oktober, där vi lyfte trakasserier, härskartekniker, beteenden och värderingar.

Branschen vill åt förändring och för att nå detta mål behöver alla börja med att bestämma sig. Vi ska vara en attraktiv, sund och säker bransch och då är det av yttersta vikt att vi har arbetsplatser som är fria från trakasserier.

b67$5 *0

g5(1,1* ()

(1

%<*

Under 2019 fortsätter vi att arbeta för en byggbransch där alla ska känna sig välkomna!

STOCKHOLMS BYGGMÄSTAREFÖRENING

Paraden fångar ljuset från alla håll Kvarteret Paraden – Antal lägenheter: 217 Bostadstyp: Bostadsrätter Storlek: 1-5 RoK Arkitekt: Kod arkitekter Ort: Barkaby Foto: Michael Perlmutter

Under våren 2018 var det dags för den sista etappen att tillträda i kvarteret Paraden. Kvarteret består av fyra byggnader som tillsammans inramar en vacker och grönskande innergård.

Mot torget stoltserar en hög fond och i söderläge är husen lite lägre, allt för att ta vara på och släppa in ljuset. Alla lägenheter har fönster i åtminstone två väderstreck och minst en balkong, uteplats eller terrass mot den gröna innergården. Vår ambition är att skapa stadens mest omtyckta områden, kvarter med vackra, funktionella och hållbara hus. Detta kvarter levererar på varje punkt enligt vår vision. www.akesundvall.se

Oxford & Coimbra.

260 lägenheter i Hagastaden Arkitekt: Wingårdhs Architects

Sergelhuset, hus S Uppdraget innebär en om- och tillbyggnad på 17 400 kvadrat av Hus S. Huset förvandlas nu till nya moderna kontorslokaler för att motsvara mycket höga förväntningar från kommande hyresgäster. Projektet påbörjades 2017 och kommer vara klart till sommaren 2020.

Samarbetet mellan Vasakronan och Veidekke baseras på ett värdeskapande samspel. Där Veidekkes involverande arbetssätt ytterligare kommer att utvecklas genom att maximera ICE ( Integrated Concurrent Engineering) i både projekteringen och i produktionen. Detta för att generera ökad kvalitet, säkrare bygge med hög produktivitet och glada medarbetare.

KUND: VASAKRONAN ENTREPRENÖR: VEIDEKKE BYGG KOMMERSIELLT ENTREPRENADFORM: TOTALENTREPRENAD MILJÖMÄRKNING: LEED PLATINUM