Årsskrift 2009

MURMESTARE EMBETET I STOCKHOLM 523:e ARBETSÅRET 2009

M U R M E S TAR E E M B E T E T I STOCKHOLM _____________________________

Årsskrift 2009 med matrikel

523:e arbetsåret

1

© Murmestare Embetet i Stockholm, 2010 ISSN 1402-8107 Årsskriftsredaktör: Peggy Häggqvist Produktion och tryck: Intellecta Infolog, Solna – 1089

INNEHÅLL Förord . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

5

Styrelse . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

6

Mästare . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

7

Årsberättelse 2009 Av Embetets skrivare . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

8

In Memoriam . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10 Murmästarhus i Stockholm från skråtiden . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 11 Av Björn Hallerdt Gunnar Asplunds metaforer . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 35 Av Hans Wohlin Krejaren 2 – slutet på historien . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 61 Av Hans Wohlin En stad för miljonärer . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 71 Av Ola Andersson Mellan skrå och profession . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 77 Av Kristina Grange Årets mästerstycken . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 91

4

Förord Murmestare Embetets årsskrift med matrikel för år 2009, det 523:e verksamhetsåret efter stadfästelsen av Embetets första kända skrå framlägges härmed .

In Memoriam Bo Danielsson ledamot av Embetet sedan 1984 avled under året och porträttteras in memoriam .

Det 523:e verksamhetsåret Embetets skrivare, Jerker Wallin, redogör för Embetets verksamhet under det 523:e arbetsåret .

Murmästarhus i Stockholm från skråtiden Björn Hallerdt beskriver några av de hus i Stockholm som uppförts av äldre murmästare och som fortfarande finns kvar .

Gunnar Asplunds metaforer Ämbetsbrodern Hans Wohlin tar två aktuella arkitekttävlingar som utgångspunkt för en betraktelse över Gunnar Asplunds intresse för symboler och metaforer i sin arkitektur .

Krejaren 2 – slutet på historien Ämbetsbrodern Hans Wohlin avslutar sin artikelserie om nybygget i Kv .

Krejaren 2 .

En stad för miljonärer Arkitekt Ola Andersson ger uttryck för sina tankar kring dagens bostadsbyggande i staden och politikens påverkan på denna .

Mellan skrå och profession Civ . ing . och arkitekt Kristina Grange skriver om de svenska arkitekt- och ingenjörsutbildningarnas framväxt och deras ursprung i skråordningen och murmästarnas yrkesroll .

Mästerstycken Årets mästerstycken, bilder från de aktiva brödernas yrkesutövning, vilka utgör en dokumentation av ämbetsbrödernas aktuella bidrag till stadens förnyande, avslutar årsskriften .

Embetets årsskriftskommitté: Björn Hallerdt, Jan Kruhsberg, Jerker Wallin och Hans Wohlin, har ansvarat för arbetet med framtagandet av årsskriften . ÅLDERMANNEN 5

STYRELSE 2009 ÅLDERMÄN LENNART S . ERICSSON CARL-GUSTAV STÅHLBERG

Ålderman Andre ålderman och stamhusvärd

BISITTARE JAN HENRIKSSON LARS IHSE ANDERS LARSSON JOHAN SKOGLUND JERKER WALLIN

Lådföreståndare Gärdeman Skrivare

FÖRUT ÅLDERMAN REINHOLD GUSTAFSSON SVEN-HARRY KARLSSON LENNART G . ERICSON

MUSEIFÖRESTÅNDARE BJÖRN HALLERDT

Adjungerad ledamot och kvädare

REVISORER Ordinarie ERIK HANSON MAGNUS KEY EVY JAKOBSSON, aukt . Rev Suppleant ANDERS BODIN STAMHUSET von der Lindeska huset Västerlånggatan 68, Stockholm www .murmestare .se 6

MÄSTARE Nr

Namn

Född

255 271 279 282 284 285 286 287 288 289 290 291 292 293 294 295 296 297 298 299 300 301 302 303 304 307 308 309 310 311 312 313 314 315

Person Ulf . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Gustafsson Reinhold . . . . . . . .

Karlsson Sven-Harry . . . . . . . .

Ericson Bo . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Berggren Lars-Ivar . . . . . . . . . . .

Ericson Lennart G . . . . . . . . . . . .

Danielsson Bo . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Ericsson Lennart S . . . . . . . . . . .

Andersson Isidor . . . . . . . . . . . . . .

Zetterberg Lars . . . . . . . . . . . . . . . . .

Håkansson Lars Ove . . . . . . . .

Wallin Jerker . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Wohlin Hans . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Sundvall Bengt . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Eriksson Torsten . . . . . . . . . . . . . . .

Ihse Lars . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Key Magnus . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Hanson Erik . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Wränghede Stefan . . . . . . . . . . . .

Jeppsson Jan . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Rygh Sten-Åke . . . . . . . . . . . . . . . . .

Cube Ulf . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Brännvall Göte . . . . . . . . . . . . . . . . .

Larsson Anders . . . . . . . . . . . . . . . . .

Bodin Anders . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Henriksson Jan . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Ränk Ristjan . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Ståhlberg Carl-Gustav . . . . .

Skoglund Johan . . . . . . . . . . . . . . . .

Schönning Eje . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Olsson Arne . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Kruhsberg Jan . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Hagman Svante . . . . . . . . . . . . . . . .

Hanson Nils . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

7/11 23/12 8/12 20/2 14/10 23/11 22/1 28/10 31/1 17/1 30/4 29/4 16/8 21/6 17/9 10/4 19/2 15/5 20/11 18/9 19/7 24/9 28/5 4/12 16/11 27/9 27/1 20/2 9/4 9/10 24/4 31/7 3/5 10/7

Födelseort 1919 1920 1931 1935 1926 1938 1935 1940 1937 1933 1937 1936 1934 1947 1938 1945 1944 1951 1942 1935 1943 1939 1946 1952 1947 1960 1940 1951 1962 1940 1951 1946 1961 1956

Stockholm . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Grödinge . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Lund . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Stockholm . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Stockholm . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Häverö . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Stockholm . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Stockholm . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Uppsala . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Stockholm . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Lund . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Stockholm . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Stockholm . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Stockholm . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Uppsala . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Ystad . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Stockholm . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Stockholm . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Stockholm . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Vollsjö . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Stockholm . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Nybro . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Överkalix . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Stockholm . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Stockholm . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Norrköping . . . . . . . . . . . . . . . . .

Tartu . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Bälinge . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Uppsala . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Solna . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Sollefteå . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Stockholm . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Nacka . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Stockholm . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Inträdesår 1958 1965 1976 1977 1982 1983 1984 1984 1985 1985 1985 1985 1988 1989 1990 1991 1992 1992 1993 1993 1995 1997 1997 1999 1999 2002 2002 2002 2005 2006 2006 2006 2008 2008

7

2009 av Embetets skrivare SAMMANKOMSTER Embetet höll årsstämma den 17:e februari och höstsammankomst den 13:e oktober .

Sammankomster har därutöver hållits den 21:a april, 9:e juni och den 8:e december .

Vid vårsammankomsten den 9:e juni var Embetet JM:s gäster på Kvarnholmen där en guidad visning av området gjordes och en fyllig information lämnades om JM:s planer på att tillsammans med KF utveckla Kvarnholmen till en modern bostadsstadsdel . Bröderna fick även möjlighet att bese den befintliga bostadsbebyggelsen och av bland andra Hans Wohlin höra dess historia och beundra de arkitektoniska kvaliteterna . Övriga sammankomster hölls i stamhuset .

Arkitekten Gert Wingårdh var Embetets gäst vid aprilsammankomsten och presenterade sitt arbete med förre åldermannen Sven-Harry Karlssons museibyggnad i Vasaparken . Byggnaden vars namn skall vara Byggmästare Sven-Harry Karlssons Konstmuseum karaktäriserade arkitekten som ”en i all sin enkelhet originell byggnad” .

Landshövdingen i Skåne Göran Tunhammar gästade Embetet vid höstsammankomsten den 13:e oktober varvid han i sitt framträdande gjorde en bred exposé över byggandets historiska betydelse såväl för den kulturella utvecklingen av civilisationen som för samhällsutvecklingen i stort . Han betonade också att nödvändigheten för ett bestående samhälle är att resurser finns för att underhålla det samhället och dess byggare skapat .

Brodern Stefan Wränghede framträdde inför Embetet vid luciasammankomsten den 8:e december och berättade om sitt företag FRIJO och dess dotterbolag, deras tillblivelser, historia och verksamheter .

STYRELSENS SAMMANTRÄDEN Styrelsen har sammanträtt den 3:e februari, 14:e april, 26:e maj, 29:e september och 24:e november . D . v . s . 5 gånger .

Styrelsen har vid sina sammanträden behandlat frågor angående stamhusets skötsel, underhåll och förvaltning samt även hanterat hyresgästfrågor .

Styrelsen har genomfört arbetena med ombyggnad av köket i Embetets egna lokaler .

Vid varje styrelsemöte har styrelsen, med lådföreståndaren som föredragande, gjort en genomgång och uppföljning av Embetets ekonomi som under året utvecklats väl .

Styrelsen har därutöver förberett Embetets sammankomster och arbetat fram programinnehållet .

Styrelsen har även följt arbetet inom Reinhold Gustafssons Stiftelse .

8

STAMHUSET Förvaltningen av stamhuset har under året gått planenligt och inga oförutsedda händelser har inträffat .

I Embetets egna lokaler har köket byggts om, utökats till ytan och blivit mer funktionellt för det ändamål det är avsett för .

EMBETETS ÅRSSKRIFT På styrelsens initiativ har Embetet i början av året tillsatt en redaktionskommitté som har till uppgift att arbeta fram innehållet i Embetets årsskrift .

Avsikten är att årsskriften skall kunna vara av något mer omfattande innehåll än hittills utan att ge avkall på hög kvalitet i bidragen . Årsskriften skall ge utrymme för såväl historiska tillbakablickar som kommentarer till dagsaktuella utvecklingstendenser inom byggandet av Stockholm .

Riktlinjen för årsskriften skall vara i enlighet med Embetets ändamål såsom de formuleras i stadgarnas första artikel: ”att slå vakt om och sprida kännedom om yrkets historia och traditioner, att från senare tider insamla och bevara upplevelser och erfarenheter som icke i annan form kan väntas bliva sparade åt eftervärlden”.

Ledamöter i årsskriftskommittén är Jan Kruhsberg, Hans Wohlin, Björn Hallerdt och Jerker Wallin .

EMBETSBRÖDER Embetsbrödernas antal var vid årets ingång 34 st .

Bo Danielsson, ledamot av Embetet sedan 1984, avled under året .

Ingen ny ledamot har under året intagits i Embetet .

Vid årets slut var ämbetsbrödernas antal därför 33 st .

EMBETETS EKONOMI Som framgår av årsredovisningen för år 2009 är Embetets ekonomi fortsatt god .

Jerker Wallin Skrivare

9

IN MEMORIAM Bo Danielsson

Ämbetsbrodern Bo Danielsson med nr 286 i mästarlängden lämnade vår krets den 26 maj 2008 .

Bo var född 1935 och son till byggmästaren och ämbetsbrodern Togo Danielsson .

Bo inträdde i Embetet 1984, blev bisittare i styrelsen och Embetets Gärdeman 1993 en post han innehade till och med år 2002 .

Bo följde i sin fars fotspår och arbetade i faderns och sedermera den egna firman under hela sitt yrkesverksamma liv med undantag för de tre år han var anställd som arbetsledare i Erland Gustafsson Byggnads AB . Han blev VD i familjeföretaget 1967, en post han innehade under lång tid .

De sista åren förmörkades av den sjukdom som drabbade honom och som gjorde att han under senare år inte kunde närvara vid Embetets sammankomster .

Bo var aktiv i Stockholms Byggmästarförening med uppdrag i regionala yrkeskommittén, RYK, och även under lång tid ledamot av föreningens styrelse .

Bo intresserade sig för fastighetsägarfrågor och var aktiv inom Stockholms Fastighetsägarförening .

Bo var en hängiven och intresserad byggare och fastighetsägare som var mån om att lämna ett välskött fastighetsbestånd till framtida generationer .

Hans framtidsprojekt i Vegaområdet, där det planeras för en omfattande bostadsproduktion, håller nu på att förverkligas med en av sönerna som ansvarig .

1967 upphörde firman med nyproduktion av bostäder och övergick till att som byggare arbeta med ombyggnader och reparationer . Stockholmshem var en mångårig och lojal kund som uppskattade det seriösa sätt som firman arbetade på .

På senare år var förvaltning av det egna fastighetsbeståndet huvuduppgiften .

Bo var sällskapsmänniska och stor bilentusiast med SAAB Turbo som favorit .

Inom Embetet är tacksamheten stor för det arbete som Bo lade ner för Embetets bästa med en aldrig svikande pliktkänsla och med en ambition att som Gärdeman middagarna skulle präglas av god mat och förnämlig dryck .

Lennart S. Ericsson

10

Murmästarhus i Stockholm från skråtiden Av Björn Hallerdt Foto Göran H. Fredriksson Alla bevarade stenhus i Stockholm från tiden före 1846–47 vittnar om murmästarnas arbete – enda undantagen är de båda äldsta kyrkorna, Storkyrkan och Riddarholmskyrkan, som har en annan tillkomsthistoria . Beståndet är inte överväldigande, ty stadsförnyelsen under 1900-talets andra hälft har gått hårt fram med äldre bebyggelse . Större sammanhängande byggnadsgrupper från äldre tid finner man bara i Gamla Stan, på Mariaberget och i viss mån på Katarinaberget, där trähusen dock är ett mer karakteristiskt inslag . Kvarteren vid Gustav Adolfs torg, nära Hornsgatans och Götgatans möte och vid Hantverkargatans nedre del kan också uppvisa koncentrationer av äldre hus .

I övrigt förekommer de mera spritt kring Drottninggatans mellersta del och som solitärer i yngre stadsdelar .

Det som finns kvar ger en ofullständig och slumpmässig bild av skråmästarnas betydelse i Stockholms byggnadshistoria . Deras roll kom efterhand att förändras, framförallt i förhållande till arkitekterna . Brytpunkten ligger omkring 1640, då stadens snabba expansion och större ambitioner i fråga om bebyggelsens utformning medförde ökade kompetenskrav . Hantverksmästarna fick med mästerstyckeritningar och komplicerade praktiska prov bevisa sin kunnighet . Samtidigt fann inkallade, skickliga arkitekter ett växande verksamhetsfält . Murmästarna som tidigare haft ansvar för hela projekt fick i fortsättningen, när det gällde större anläggningar, finna sig i att verkställa arkitekternas intentioner . I en del fall ledde det till ett nära och fruktbart samarbete, som i fallen Nicodemus Tessin d .y . och Jonas Nilsson Fristedt eller Carl Hårleman och J .C . Körner d .ä . I båda fallen var det väldiga slottsbygget bakgrunden .

Från denna tid fick murmästarna alltså i regel nöja sig med mera anspråkslösa uppgifter . När byggnadslovsritningarna ett stycke in på 1700-talet ger möjlighet till en mera detaljerad inblick finner man att kompletta nybyggen i regel avser enklare byggnader . Undantag finns, t .ex . Barnängens huvudbyggnad av Elias Kessler eller Graverska huset på Kungsholmen av Gottfried Franck, men de är relativt få . Nybyggnad inklusive projektering av mindre bostadshus och ekonomibyggnader hör till arbetsuppgifterna liksom om-, till- och påbyggnader eller helt enkelt reparationer . Det mycket höga antal verk med rubriceringen nybyggnad en del mästare redovisar får därför tas med en nypa salt .

Den följande bildsviten visar exempel på bevarade hus som både ritats och byggts av murmästare . De redovisas stadsdelsvis med början på Östermalm, via Norrmalm, Kungsholmen och Gamla stan till Södermalm . Nästan alla i detta urval uppfördes under 1700-talet med koncentration till seklets senare 11

del . Det är inte bara en slump: färre 1600-talshus är bevarade, de stora stadsbränderna under 1700-talet ökade nybyggnadsbehovet och andelen arkitektritade hus blev mer dominerande under 1800-talet . Nybyggnadstakten var dessutom låg under 1800-talets första decennier .

Bland bostadshusen, den största kategorin, finns ett par representativa malmgårdar från glanstiden för denna typ av sommarboende . I båda fallen spelar dock nyttoaspekterna in, eftersom den ena delvis användes som hantverkslokal och den andra hade stor trädgård för odling av medicinalväxter .

Några bruksbyggnader, ibland i kombination med bostäder, företräder viktiga produktionsställen i stor skala: bageri, bryggeri/bränneri, garveri, tapettryckeri, väveri och färgeri . Bland de offentliga byggnaderna finns kyrka, skola, fattighus och sjukhus . Institutionsbyggnaderna i kyrklig regi tycks ha haft goda möjligheter att överleva .

Få hus blir oförändrade ens till det yttre genom hela sin existens . Flera av de valda exemplen visar kompletteringar eller ombyggnader av tidigare befintliga hus, och alla har senare i växlande grad bytt skepnad både in- och utvändigt .

Bara fem av upphovsmännen bär svenska namn, medan åtta är tyskar eller tyskättlingar . Det speglar den starka dominansen av invandrade tyskar i Murmästarämbetet under några decennier på 1700-talet . De utvalda mästarna är inte nödvändigtvis de mest produktiva eller framstående under sin tid . Många goda murare har fått sitt livsverk utraderat eller i varje fall överlagrat genom senare ombyggnader så att de sjunkit in i anonymitet eller glömska . Urvalet ger ändå genom sin mångfald och variationsrikedom en uppfattning om murmästarnas yrkesskicklighet och produktivitet under skråtiden .

Kronobageriet i kvarteret Kusen, mittdelen uppförd 1720 av Mathias Roos Den till synes enhetliga, väldiga längan mot Sibyllegatan har en lång och komplicerad byggnadshistoria . Området med den intilliggande Artillerigården låg på kungsladugårdens mark och togs under stormaktstiden i anspråk för olika militära aktiviteter . Många storskaliga byggnader och verksamheter i Stockholm var då avsedda att tillgodose härens och flottans behov . Styckgjuteriet tillverkade kanoner, luntmakeriet framställde luntor, vantmakeriet och dess efterföljare klädesfabrikerna vävde uniformstyg . Varv, repslagerier och segelduksväverier byggde örlogsfartyg och utrustade dem . Knektar och båtsmän behövde livsmedel i stora kvantiteter, i första hand bröd .

För att tillgodose behovet av bröd byggdes på 1640-talet norra och södra delen av Kronobageriet med murmästaren Hans Ferster som ansvarig byggmästare . Efter slottsbranden 1697 togs det norra huset i anspråk som arkli (vapenförråd) . Det var troligen i det sammanhanget som kartuschen med Johan III:s vapen och årtalet 1580 flyttades hit och placerades över porten .

Under den oroliga tiden efter Karl XII:s död drogs stora truppmassor samman till huvudstadens försvar . Behovet av livsmedel ökade dramatiskt, och 1720 fick artillerimurmästaren Mathias Roos i uppdrag att förena de båda äldre husen med en nybyggnad på den mellanliggande tomten . Den kom att kallas Stora Bageriet och utrustades med nio bakugnar, torkugnar och mjölmagasin .

12

13

Efter att ha gått i lära hos åldermannen Mårten Hack hade Mathias Roos skrivits ut som gesäll 1705 . Han blev artillerimurmästare 1712 . I denna egenskap behövde Roos inte utföra något mästerstycke innan han 25 juni 1718 upptogs som ledamot av Murmästarämbetet . Intagningen var dock inte helt okomplicerad eftersom han anlitat en annan mästares gesäller och därför anklagats för bönhaseri . Förseelsen sonades med en ”diskretion” på 100 daler silvermynt, ett ganska ansenligt belopp . Roos dog 1729 .

En tredje, känd murmästare förekommer i Kronobageriets annaler, då åldermannen J .C . Körner d .ä . 1740 fick i uppdrag att reparera norra huset genom att förstärka grunden och bygga nya valv . Många olika verksamheter har under seklernas gång varit inrymda i den gamla byggnaden, men bakningen fortsatte utan avbrott i mer än 300 år och upphörde först 1958 . Trots många förändringar i samband med reparationer och ombyggnader bevarar exteriören huvudkaraktären hos denna Stockholms äldsta industribyggnad . Efter en genomgripande upprustning flyttade Musikmuseet in i huset 1979 .

14

Jakobs kyrka, fullbordad 1643 av Hans Ferster Det tog mer än 60 år att bygga Jakobs kyrka, och under tiden ändrades planen radikalt vid två tillfällen . På platsen låg tidigare ett kapell från 1300-talets början och en tegelkyrka från 1430, riven efter reformationen 1527 . Den nuvarande kyrkan påbörjades på Johan III:s initiativ 1580, och bygget leddes senare av slottsarkitekten Willem Boy . Det avstannade emellertid 1593, då murarna var resta och ett valv slaget . Först 1634 återupptogs arbetet, nu under ledning av murmästaren Hans Ferster (Förster) . Han reparerade och kompletterade det svårt skadade murverket, slog valven, byggde sidogavlar och torn . 26 november 1643 kunde kyrkan invigas, och då tillkom även Jakobs församling . Exteriören har sedan dess förblivit tämligen oförändrad med undantag av att ett nytt centraltorn tillkom på 1730-talet efter ritningar av G .J .

Adelcrantz och Carl Hårleman . Den ursprungliga, röda fasadfärgen återställdes vid en renovering 1969 .

Hans Ferster var tysk, troligen från Danzig . Han var uppenbarligen murmästare redan vid ankomsten hit och fick 1634 i uppdrag att uppföra amiralitetshuset på Skeppsholmen, samtidigt som han återupptog arbetet på Jakobs kyrka . Året därpå skrev Ferster in två lärlingar, men först 1639 blev han mästare i stockholmsämbetet . 1648 följde kunglig fullmakt om fast anställning i Kronans tjänst .

Hans Ferster blev sin tids ojämförligt mest produktive och framgångsrike murmästare i Stockholm . 1643 sysselsatte han 25 gesäller, medan alla hans yrkesbröder tillsammans hade 60 . Han ledde arbetet på Tyska kyrkan, byggde skolhuset (Östra Gymnasiehuset) på Riddarholmen och troligen även Lilla Bollhuset (Finska kyrkan) . Bland de numera försvunna tillhörde Barnhuset och det intilliggande Tukthuset eller Nya Smedjegården liksom Norra Kämnärshuset vid Gustav Adolfs torg Fersters verk . Ekonomiskt lyckosam byggde och ägde han två hus i kvarteret Milon i Gamla Stan och hade kålgård på Söder . Utanför Stockholm uppförde Ferster bl .a . Tyresö kyrka och de båda karaktärsbyggnaderna vid Stora torget i Falun, rådhuset och Kristine kyrka .

Under arbetet med kyrkan drabbades han av pesten och dog där 1653 .

Bryggaren 4, bostadshus uppfört 1757 av Petter Roos Tomten Bryggaren 4 ligger i hörnet av Apelbergsgatan och Målargatan . Det lilla bostadshuset i två våningar under brutet tak är en något oväntad syn mitt i storstaden och kan tyckas bevarat av en slump . Ursprungligen ingick det i en sluten anläggning med större byggnader mot båda gatorna och flera uthus runt gården, men de andra delarna har sedan länge blivit ersatta .

Petter Roos letar man förgäves efter i Murmästarämbetets mästarlängd .

Byggnadslovsritningen för detta hus har påskriften ”på Daniel Forsbergs vägnar Petter Roos” . Normalt var det mästaren som skrev på, eventuellt med kompletterande underskrift av den medverkande gesällen, men här är det alltså tvärt om . Det måste betyda att Roos ensam utfört ritningarna, som sedan godkänts av Forsberg för att kunna passera stadsarkitektens argusöga . Om gesällen uppträtt ensam skulle det betecknats som bönhaseri och arbetet underkänts . Fastighetens ägare och byggherre 1757 var vaktmästaren Petter Broberg .

15

Vem var då Petter Roos? Han hade 1746 skrivits in som lärgosse på fyra år hos Johan Friedrich Steins änka och skrevs mycket riktigt ut som gesäll 1750 . Änkan hade inte möjlighet att själv skriva in lärgossar, utan i detta fall var åldermannen J .C . Körner ansvarig . Roos blev aldrig mästare och ingick senare i Daniel Forsbergs arbetslag . Tydligen har Forsberg ansett att Roos var så duglig att han kunde få ansvara för egna projekt av enklare slag .

Bryggaren 4 har en väl bevarad exteriör, bortsett från de förstorade skyltfönstren i bottenvåningen .

16

Adolf Fredriks församlings skolhus, uppfört 1707 av Jonas Nilsson Fristedt Vid 1700-talets början rådde trots de pågående krigen ännu en viss optimism i Stockholm – det var Poltava 1709 och pesten 1710 som för lång tid förlamade staden . Slottsbygget fortskred fram till 1708, innan Stora ofredens nödår framtvingade ett tjugoårigt uppehåll . En av Nicodemus Tessins nära medarbetare på Slottet var Jonas Nilsson Fristedt, murmästare 1695, slottsmurmästare och från 1704 på den allsmäktige slottsarkitektens tillskyndan ålderman i Murmästarämbetet . Den funktionen skulle han behålla ända till 1730 . Det sargade ämbetet med krympande antal mästare och ytterst få nytillkomna skulle ändå under Fristedts tid återvinna arbetsro och stabilitet . Som en desperat protest mot den bittra lågkonjunkturen kan man betrakta Murmästarämbetets praktfulla skrålåda, skapad 1715 av snickaråldermannen Johan Reiff, troligen med Tessin som konstnärlig rådgivare .

På norra sidan av Adolf Fredriks kyrkogård, mot Kammakargatan, finns ännu kvar ett gediget prov på Fristedts yrkeskunnighet . Församlingens kyrkoherde, Simon Isogaeus, grundade 1695 en ambulerande skola, och tolv år senare fick den permanenta lokaler i det nybyggda skolhuset . De fyra lektionssalarna låg i övervåningen, medan undervåningen användes som spruthus och vagnslider . Från dessa utrymmen steg dessvärre kyla och fukt upp till skolrummen, och huset började snart förfalla . Det fick en ordentlig upprustning 1820, under J .O . Wallins tid som pastor primarius i Stockholm och ordförande i Adolf Fredriks kyrkoråd . En planerad rivning på 1920-talet avvärjdes genom Byggnadsstyrelsens veto . Det restaurerade skolhuset, äldst i sitt slag i staden, är med församlingslokaler och kafé en tillgång för Adolf Fredrik .

Före sin bortgång 1735 hade Fristedt förvärvat en gravplats på Jakobs kyrkogård . En minnestavla på kyrkans nordvägg erinrar om hans gärning .

17

Nicolaihuset i Sabbatsberg, fattighus byggt 1754–56 av Per Westrell d.ä.

Vinskänken Valentin Sabbath förvärvade 1709 från Rörstrand den egendom som fick namn efter honom . Där byggde han sig en gård, vars huvudbyggnad ännu finns kvar men ombyggd till kyrka . Efter Sabbaths död och flera ägarskiften ropade Stockholms fattighusdelegerade 1751 in egendomen på auktion . Enligt de nya regler som utarbetats av politi- och brandkommissionen skulle församlingarna bygga fattighus . De fyra församlingarna i Gamla Stan (Nicolai, Riddarholms, tyska och finska) hade 1737 tillsammans ansvar att försörja 300 fattiga, vilket motsvarade nära 3 % av stadsdelens befolkning .

Efterhand förlades alltfler av fattighusen till Sabbatsberg . Nicolaihuset var det första, följt av Klarahuset 1814, dessa båda placerade i vinkel vid en gemensam gård . Längre norrut uppfördes i början av 1870-talet de identiskt lika Adolf Fredriks- och Johanneshusen, och surbrunnens värdshus byggdes om till Katarinahuset . Hälsobrunnen, upptäckt 1734, blev efter ett par decennier alltmer frekventerad, och brunnsdrickningen fortsatte ända till 1968 . De gamla fattighusen som successivt förvandlats till ålderdomshem fick efter ombyggnad på 1950-talet nya funktioner .

Nicolaihuset är en enkel byggnad i tre våningar med inredd vind under brutet tak . Taket kröns av en takryttare med tre ringklockor . Exteriören bevarar i stort sett sin 1700-talskaraktär med porten och takryttaren som anspråkslösa accenter . Huset var ursprungligen inrett med logement för 300 fattighjon, men inredningen är numera helt förändrad .

Per (Petter) Westrell hade blivit mästare 1746 och uppförde 47 nybyggnader under perioden 1749–78 . Han blev en välbärgad man med eget stenhus i kvarteret Elefanten, ägde flera skeppsparter och ett välförsett bibliotek . Även sonen Per blev murmästare (1775) .

18

19

Kungsholms församlings fattighus, byggt 1762 av Gabriel Zincke Bland fattighjonen i Kungsholms eller Ulrika Eleonora församling befann sig 1761 den 62-åriga, blinda vedbäraränkan Anna Forsman och hennes svagsinta dotter . Annas systerson, silkesvävargesällen Erik Roos, avled detta år och lämnade efter sig en stor förmögenhet – han hade ärvt den efter sin far, en rik handelsman . Roos var ogift, och Anna som var den enda släktingen på mödernet fick på sin lott 70 .000 daler kopparmynt . Hon skänkte ”alldeles frivilligt” hela beloppet till församlingens fattigkassa mot att ”hederligen och väl bliva underhållen” .

Detta är den största donation församlingen fått mottaga, och man infriade till fullo sitt löfte . Redan ett år senare var fattighuset klart, den oväntade donatrisen flyttade in och bodde kvar till sin död 1784 . Hon fick dessutom ett månatligt understöd på 150 daler, vilket var ungefär tio gånger så mycket som de andra intagna, inalles tjugotvå personer .

Fattighuset blev om- och tillbyggt på 1860-talet och används numera till församlingsverksamheten . I vederbörlig ordning har Anna Forsman hedrats med en minnestavla i entrén .

Husets arkitekt och byggmästare var alltså murmästaren Gabriel August Zincke . Denne var född i Dresden, där han enligt det bevarade lärbrevet 20

skrevs in i lära 1739 och skrevs ut som gesäll tre år senare . Till Sverige kom han förmodligen 1742 . Efter avlagda prov vann Zincke inträde i Stockholms Murmästarämbete 1755 och uppförde under de följande sju åren 14 nybyggnader . Han dog före 1770 .

Graverska huset i kvarteret Asplunden, uppfört 1754 av Gottfried Franck I parken söder om landstingshuset på Kungsholmen ligger en grupp gulputsade byggnader av omisskännlig och ganska förnäm 1700-talskaraktär . De uppfördes som delar av en industrianläggning, Engelska garveriet . Initiativtagare var handelsmannen Jacob Graver – han skulle till sina titlar kunna foga fabrikör, finansman och bruksägare . Graver hade lierat sig med de kända storföretagarna John Jennings och Robert Finlay . Beteckningen ”engelska” innebar att man vid bearbetningen av oxhudar till sulläder använde ekbark i stället för björk- eller granbark . Det visade sig dock svårt att få tag på tillräckliga kvantiteter ekbark, och när man i hemlighet började köpa in de andra sorterna ledde det till protester från de skråanslutna garvarna som kände sig kränkta i sina rättigheter .

Engelska garveriet blev inte den ekonomiska framgång ägarna hoppats på, och rörelsen lades ned redan 1762, efter 8 års verksamhet . Huvudbyggnaden hade uppförts 1754, vilket vitsordas av ett smitt årtal över entrén . Den blev en ståndsmässig bostad för Graver och hans stora hushåll, tillsammans 18 personer . Stora salen smyckades med parklandskap, utförda av dekorationsmålaren Lorentz Gottman och alltjämt bevarade . Ritningen är osignerad, men samma år godkändes ritningar till de båda flyglarna, och de är signerade ”Gottfriedt Franck” . Eftersom de tre byggnaderna utgör en väl sammanhållen enhet, sammanfogade i hörnen, kan man på goda grunder attribuera även huvudbyggnaden till denne murmästare .

Gottfried Franck var tysk . Han blev mästare 1745 och hann under tiden 1746–57 svara för hela 37 nybyggnader men dog redan 1759 .

21

Atlas 2, bostadshus vid Stortorget 22, ombyggt 1758 av Johan Christopher Körner d.ä.

Som så många andra fastigheter i Gamla Stan har även denna en komplicerad byggnadshistoria och innehåller i källare och de nedre våningarnas murverk medeltida delar . Ursprungligen låg separata hus vid Stortorget och Prästgatan, som på 1600-talet byggdes samman med en mellanliggande del mot Kåkbrinken . Fasaden mot torget är 7 m bred och har tre fönsteraxlar .

1758 uppdrog handelsmannen Magnus Starbus’ änka åt den gamle murmästaren och åldermannen J .C . Körner att genomföra en ombyggnad . En våning byggdes på, varigenom huset fick en total höjd av 3 ½ våning . Den slätputsade fasaden med enkla fönsteromfattningar försågs med en gavelskärm som har två stickbågiga fönster . Den avslutas med en bågformig fronton, där ett liggande ovalt fönster bildar en sirlig accent med sin inramande lagerkrans . Taket är brutet, av pulpettyp med list i vinkeln . Inredningarna förnyades, och en del av 1700-talssnickerierna är bevarade . En av de fyra takkuporna mot brinken är utrustad med hissbom till lagerutrymmet på vinden .

Johan Christopher Körner var tyskfödd och kom som färdigutbildad gesäll till Stockholm i början av 1720-talet . Han blev mästare 1726 och skulle som ålderman från 1738 komma att leda Murmästarämbetet mer än 20 år . Sin största insats gjorde han som slottsmurmästare och nära medarbetare till Hårleman, Cronstedt och Adelcrantz . Trots detta hann Körner med ett trettiotal nybyggnader i Stockholm; siffran är osäker eftersom sonen med samma namn arbetade parallellt med fadern som murmästare under 1750-talet . Ombyggnaden av Atlas 2 var förmodligen Körner d .ä:s sista arbete; ritningen är signerad 24 april och han dog 30 maj 1759 .

22

23

Hippomenes 1, Stuténska huset vid Trångsund 6, ombyggt 1780 av Johan Wilhelm Friese Kvarteret Hippomenes var bebyggt redan under Stockholms första halvsekel, och av de medeltida byggnaderna återstår tunnvälvda källare och mot Trångsund ett trevånings gavelhus från 1400-talets slut, inbyggt i det nuvarande .

Omkring 1670 nybyggdes två hus mot Ankargränd och Prästgatan under guldsmedsdynastin Clercks ägartid .

Sin aktuella volym fick de tre sammanbyggda husen vid en stor ombyggnad 1779–81, då de tillhörde handelsmannen Johan Georg Stutén . Det mest remarkabla nytillskottet var den eleganta skärmfasaden mot Trångsund, avsedd att visuellt samspela i stadsbilden med Storkyrkans östfasad . Den har tre fönsteraxlar, åtskilda av lisener, och artikuleras ytterligare av våningsband . Översta våningen har tre runda gluggar, en av dem ett blindfönster ovanför yttertaket .

På skärmens raka krön står fyra urnor av bleckplåt, ett dekorationselement som de tyska murmästarna älskade . Den yrkesstolte tillverkaren, bleckslagargesällen Johan Svartz, manifesterade sin insats med ett meddelande i en av urnorna . Fasadens medvetna gustavianska uttryck motsägs av i sen tid insatta, smårutiga fönster och en hitflyttad rokokoport .

Friese var som framgår av namnet tysk . Han blev mästare 1761 och avancerade till både bisittare och ålderman i Murmästarämbetet . Under tiden 1760–88 uppförde Friese 25 nybyggnader; han dog 1789 .

24

25

Andromeda 6, bostadshus vid Själagårdsgatan 5, ombyggt 1766 av Johan Cristian Herman Huvudbyggnaden vid gatan uppfördes troligen till tre våningars höjd på 1600-talet . Den odekorerade fasaden har ankarslutar med voluter . Vid ombyggnaden 1766 tillhörde fastigheten skomakaren Mathias Brun . Den översta våningen byggdes på, huset fick brutet tak och fasaden avfärgades i gult .

J .C . Herman blev mästare 1755 och uppförde 53 nybyggnader fram till 1770 . Änkan höll verkstad från 1771 .

26

Lappskon Större 3, verkstads- och bostadshus vid Pryssgränd 10 A, ombyggt 1787 av Johan Thun Mariabranden 1759 ödelade ett stort område mellan Hornsgatan och Mälaren och skadade allvarligt församlingskyrkan . De hus som inte totalförstördes var i allmänhet så illa åtgångna att de krävde omfattande reparationer . Mariaberget blev därför under flera årtionden en viktig arbetsplats för stadens murmästare . Eftersom det var en stadsdel med fabriker, verkstäder och enklare bostäder var arkitekter sällan inblandade, utan murmästarna fick stå för såväl ritningar som byggnadsarbete .

Mycket av det sena 1700-talets bebyggelse är bevarad och bildar sammanhängande miljöer av stort kulturhistoriskt och stadsbildsmässigt värde .

På 1960-talet hotades hela området av totalsanering, men Mariabergsutredningen 1969 fick lyckligtvis motsatt resultat – varsam upprustning i stället för rivning och nybyggnad .

En trakt med särskilt stort miljö- och stämningsvärde är den där Pryssgränd och Bastugatan möts i Prysstorget . Den kuperade terrängen med enhetlig bebyggelse vid den svängda gränden ger tillsammans en upplevelse utan motsvarighet i Stockholm .

Stofttapetfabrikören Carl Martin Schönmeyr förvärvade 1770–71 de båda tomterna vid Pryssgänd 10 A och B och lät uppföra två nya hus . Den branta sluttningen gör att de har fyra våningar mot norr, utåt Riddarfjärden, men bara två mot gränden . De båda nedersta våningarna innehöll fabrikslokaler som bara fick ljus från norr . Vid ombyggnaden 1787 efter Johan Thuns ritningar byggdes 10 A på med en våning och fick då tre våningar och vind under

27

brutet tak . Bottenvåningen användes som verkstad, planen 1 och 2 trappor innehöll bostäder och överst låg en torkvind med fyra takkupor . Byggnaden stannade i familjen Schönmeyrs ägo till 1850 och är väl bibehållen .

Johan Thuns väg till utövande murmästare var ovanlig . Han blev mästare 1789 enligt en kunglig resolution från föregående år, sedan han visat upp sitt mästerstycke i Kommerskollegium, således ej i Murmästarämbetet . Thun ägde två hus på Norrmalm, uppförde tjugo nybyggnader 1786–1806 och dog 1807 .

Skråtvånget började luckras upp: han byggde flera hus innan han blivit mästare och därmed formellt kvalificerat sig att utöva yrket .

Wirwachs’ malmgård i Hornskroken, uppförd 1771 av Johan Wilhelm Elies Malmgårdarna var ett karakteristiskt inslag i bebyggelsen på Stockholms malmar . De tjänade både nytta och nöje: kålgårdar och fruktträdgårdar försåg hushållen med grönsaker och frukt, den mer eller mindre ståndsmässiga bebyggelsen gav välbärgade familjer möjlighet till efterlängtat sommarboende, långt från Stadens trängsel och stank . På Södermalm är åtskilliga malmgårdar bevarade . Bland ägarna utgjorde apotekarna ett markant inslag, naturligt nog eftersom de hade behov av stora odlingsland för medicinalväxter .

En av dem var Johan Michael Wirwachs, som 1740 köpte apoteket Enhörningen vid Götgatan, skötte det väl och blev en besutten man . 1769 antog han sin unge medarbetare Johan Christian Senckpiehl som kompanjon, och tillsammans lät de uppföra malmgården till gemensamt bruk . På den tiden slutade Hornsgatan vid foten av Ansgarieberget, svängde av mot norr i Hornskroken och fortsatte västerut i Hornstullsgatan . Från denna gick infarten mot malmgårdens mittaxel .

28

J .W . Elies var klar med byggnadsritningarna i april 1771 . Huvudbyggnaden i två våningar med sju fönsteraxlar och hög vind under brutet och valmat tak är ovanligt stor; den skulle ju tjäna två familjer med pretentioner . Åt gårdssidan har den en bred frontespis med rakslutet krön, på östra fasaden en triangelformad fronton . De stora flyglarna i två våningar var förmodligen mera anspråkslösa från början, då de inrymde stall, vagnshus, fähus och andra ekonomiutrymmen . I mitten av den stensatta gården, som sluts med hög mur och körport, står som vårdträd en gammal lind .

Sedan Stockholms stad förvärvat malmgården 1880 inreddes ett tjugutal små bostäder och en barnkrubba . Från 1960-talet har den utnyttjats som kontor och står 2010 under ombyggnad till hotell .

Johan Wilhelm Elies blev mästare 1768 utan att ha utfört något mästerstycke . Att han trots detta antogs som ledamot av Murmästarämbetet berodde på att kungen, Adolf Fredrik, utnämnt honom till murmästare vid grundläggningen av S:t Olofs (Adolf Fredriks) kyrka . Elies blev bisittare i ämbetet, ritade och uppförde 32 nybyggnader och dog 1789 .

Tegen 2 (Katarina sjukhus), fabriks- och institutionsbyggnader vid Bjurholmsgatan 1–11, norra delen mot Brännerigatan byggd 1745–51 av Gottfried Franck Att komma in på den långsmala, slutna gården i kvarteret Tegen är att förflytta sig till en annan värld än det kringliggande Södermalm . Den fantasieggande och idylliska, nästan borgliknande enklaven är egentligen en industrianläggning . År 1720 tillkom de första byggnadskropparna genom Olof Ström för att tjäna som bryggeri . Den goda vattentillgången genom rika källflöden i åsen gav upphov till flera bryggerier i grannskapet; inte för inte hette gatan då Nya Sandbergsgatan . På 1740-talet utvidgades bryggeriet i Tegen och blev ett av Stockholms största . Det var då, åren 1745–51, som den norra (eller nordöstra) delen, mot nuvarande Brännerigatan, uppfördes av Gottfried Franck . Nybygget var en uthuslänga med stall, vagnshus och fähus m .m . Intrycket av småstad betonas av att längorna är så låga, en våning med delvis inredda vindar . Man kan förvåna sig över att ägaren låtit Franck briljera med två omsorgsfullt utformade, barockmässiga frontespiser mot gården . Man hittar också en praktfull järndörr med blomlika ornament inne i hörnet och en trädörr i genomförd rokoko .

Hela komplexet inköptes 1785 av Kronan och förvandlades till kronobränneri, som dock lades ned 1796 . Efter en lång tid som förråd förvandlades det 1831 till fattig- och epidemisjukhus med 200 vårdplatser . Det var mest smittkoppspatienter som togs in, och följaktligen hette sjukhuset i folkmun Kopphuset . Från 1878 ändrades namnet till Katarina sjukhus, karaktären till allmänt sjukhus, men fortfarande var det mest för smittosamma sjukdomsfall det användes . Under perioder med svåra epidemier följde stark tillströmning av patienter med difteri eller scharlakansfeber . Till sist togs Katarina sjukhus 1902–32 i anspråk för sinnessjukvård . Efter renovering på 1950–60-talen är Tegen nu hemvist för boende och konstnärer .

Om Gottfried Francks yrkeskarriär har tidigare talats under Graverska huset .

29

30

Barnängens klädesfabrik, flera hus byggda på 1780-talet av Johan Wilhelm Elies Barnängen är utan jämförelse den bäst bibehållna, äldre industrianläggningen i Stockholm, en komplett bruksmiljö vid stranden av Hammarby sjö . I bakgrunden skymtar Daniel Young-Leijonancker, som på 1660-talet drev vantmakeri vid Nytorget . Där lät han uppföra ett imponerande fabrikshus, senare kallat Malongen . Det står fortfarande kvar, inrett med konstnärsateljéer .

Efter Leijonanckers död flyttade Jacob Gavelius-Lagerstedt verksamheten till Barnängenområdet . Det äldsta huset där, det sydvästra, står på grund från 1690-talet; överbyggnaden av trä ersattes efter ett halvsekel med det befintliga stenhuset . Där inrymdes väveri, överskäreri och pressrum men även logement för arbetarna . Då hade egendomen och driften övertagits och utvecklats av riddarhusdirektionen med Eric Salander som alltmer allsmäktig företagsledare .

Först då bröderna Carl-Gustaf och Reinhold Apiarie 1761 tillträtt som ägare nådde Barnängens klädesfabrik sin högsta blomstring – den blev landets största industriföretag och hade som mest närmare 800 anställda . Då byggdes (1767) huvudbyggnaden av Elias Kessler, en bruksherrgård som i skönhet överglänser hans tidigare verk i Österby och Harg . Murmästarkollegan J .W .

Elies fick uppdraget att fullborda ensemblen på 1780-talet med en rad stora byggnader som omramade gårdarna på ömse sidor om corps-de-logiet . Ståtligast var det stora tvåvånings lagerhuset i nordost (1782), vars ambitiösa fasad tyvärr spolierats vid senare ombyggnader .

Elies’ antecedentia återfinnes under Wirwachs’ malmgård .

31

Hovings (Hiertas) malmgård i kvarteret Sommaren vid Danviken, uppförd 1770 av Casper Christian Friese Trakten kring Hammarby sjö, framför allt på norra sidan, var under århundraden ett centrum för textiltillverkning . Sedan Barnängens klädesfabrik lagts ned 1826 följdes den 1848 av ett relativt kortlivat sidenväveri och därefter (1869) av det stora Stockholms Bomullsspinneri & Väveri AB . Bomullsspinneriet flyttade 1952 från platsen, men dess fabriksbyggnader står kvar .

Ytterligare en textilbransch var representerad genom de många färgerierna; tillgång på rent vatten i rikliga mängder var en förutsättning för deras verksamhet . I kanten av den nya stadsdelen Norra Hammarbyhamnen vittnar Färgargårdens röda trälänga om det sista av dessa företag, i gång ännu vid början av 1920-talet .

Närmare Danvikskanalen, eller rätteligen vid den ström som före sänkningen avbördade Hammarby sjö till Saltsjön, utövade fem färgare i rad sitt yrke under mer än ett sekel . Den tredje av dem, Carl Gustaf Hoving, lät 1770 murmästaren C .C . Friese uppföra en malmgård på den tidigare friköpta danvikstomten . Beteckningen malmgård säger inte hela sanningen eftersom bottenvåningen innehöll arbetslokaler (bagarstuga, pressrum och appreteringsrum med ugnar), och varmvinden användes för torkning av kläder och tyger .

Men övervåningen innehöll en stor bostad, och senare skulle hela huset tas i anspråk för detta ändamål . Gården hade ursprungligen flyglar med magasin, drängkammare m .m .

Den stora tvåvåningsbyggnaden under brutet tak har en smal mittrisalit, fasadindelning med lisener och rusticerade hörnkedjor . Våningsband och profilerad gesims bildar horisontaler . Fasaderna är avfärgade i gult och grågrönt .

Malmgårdens vacklande benämning beror på att den allestädes närvarande Lars Johan Hierta småningom gjorde sitt inträde på scenen . Tidningsmannen och politikern Hierta var även en betydande industriidkare . Han hade ägt sidenväveriet och var en av grundarna och delägarna i bomullsspinneriet . Det mest framgångsrika av hans företag blev Liljeholmens Stearinfabrik, grundad 1839 och två år senare flyttad till Danvikstull . Över malmgårdens profilerade port på sjösidan berättar en gjuten minnestavla att Lars Johan Hierta bodde i huset 1842–48 . Gården utnyttjades som bostad även av hans efterträdare som företagsledare .

Mot 1800-talets slut växte stearinfabriken till en imponerande industrienklav av engelsk typ med stora fabriksbyggnader och arbetarbostäder mot Danviksgatan – helt utplånad genom rivning 1975–76 . Men det är en annan historia .

Casper Christian Friese, malmgårdens arkitekt och byggmästare, hade blivit murmästare 1764 . Han uppförde 29 nybyggnader 1767–89 och dog 1790 .

32

33

Källor Murmestare Embetets arkiv Inskrivningsbok 1695–1756 Stockholms stadsarkiv, Byggnadsnämndens arkiv Byggnadslovshandlingar Henrik Alm, Murmästareämbetet i Stockholm . 1935 Hendry Andersson, Fabriqueur Graver – en Kungsholmsentreprenör på 1700-talet . I: Född i Stockholm . Stockholms-Gillet 90 år . 2004 Catrine Arvidsson och Hans Landberg, Kronobageriet . I: Fastighetsverkets tidskrift Kulturvärden 1998:4 Margareta Cramér, Hippomenes 1 . I: Marianne Aaro m .fl .,Kvarteret Hippomenes . 1997 Barbro Flodin, Murmästaren Hans Ferster . Verksamheten i Sverige 1634– 1653 . 1974 Björn Hallerdt, Johan Christopher Körner, slottsmurmästare och ålderman .

I: Murmestare Embetets årsskrift 2008 Ulla Johanson, Fattiga och tiggare i Stockholms stad och län under 1700-talet .

1984 Ragnar Josephson, Borgarhus i gamla Stockholm . 1916 Birgit Lindberg, Malmgårdarna i Stockholm . 1985 Suzanne Lindhagen, S:t Jakobs kyrka . 2005 Maria Lorentzi och Lena Lundberg, Lappskon Större 8, byggnadshistorisk inventering . Stockholms stadsmuseum 2004 Mariabergsutredningen 1969 Tord O:son Nordberg, Gamla Stan i Stockholm . 1975 Ingvar Orebäck, Gamla skolhuset och lite skolhistoria . I: Hembygd, informationsblad från Adolf Fredriks Församling . U .å . (början av 1990-talet) Lennart Rosander, ”att genom wälgärningar aftorka nödens och behofwens tårar” . Sabbatsbergs fattighus och hälsobrunn under tre århundraden .1996 Hoger Rosman, Textilfabrikerna vid Barnängen . 1929 Marianne Råberg m .fl ., Husen på malmarna . 1985 Södra Katarina, byggnadsinventering . Stockholms stadsmuseum 1993 Richard Wawrinsky, Provisoriska sjukhuset eller Katarina sjukhus . I: Sveriges lasarettsväsende förr och nu . 1906 34

Gunnar Asplunds metaforer Av Hans Wohlin

Den olycksaliga tävlingen Sveriges internationellt och genom tiderna mest uppskattade arkitekt är utan tvekan Gunnar Asplund (1885–1940) . Det visade inte minst den internationella tävlingen om utbyggnad av Stadsbiblioteket i Stockholm 2006, som lockade över 3 .100 deltagare . Många arkitekter och andra intresserade fördjupade sig i den stora litteraturen om Asplund och hans verk för att söka ledtrådar och inspiration . Många gick vilse i Asplunds idévärld . För sent insåg de flesta – inklusive beställarna i Stadshuset – att programmet för tävlingen var omöjligt på platsen .

Med en rysning erinrar jag mig utställningen av tävlingsförslagen – ovan en av 3.100 idéer. Tävlingsförslagen var mestadels totalt oförstående för platsen och den vackra befintliga bebyggelsen och parken. Stadshuset och juryn borde i det läget ha avblåst alltsammans, men politikerna tillstyrkte juryns förslag att gå vidare med arkitekten Heike Hanadas förslag att ersätta lamellhusen vid Odengatan med en hög glasbygg­ nad intill läkarhuset vid Odenplan samt en sammanbindande ny entrébyggnad längs Odengatan.

35

Reaktionen från stockholmarna och från internationella sakkunniga blev våldsam och projektet blev till slut politiskt omöjligt . Det lär dröja innan Stockholm kan utlysa en stor internationell arkitekttävling igen – stadens trovärdighet att hantera våra kulturminnen, vårt stadsbyggande och vår kompetens som tävlingsarrangör har allvarligt skadats .

Biblioteksfrågan är olöst – vad det nu egentligen handlade om för fråga?

Fokus riktas nu i stället mot vården av det ganska slitna Stadsbibliotek vi har och hur och var kompletterande biblioteksfunktioner (kanske snarare media­ tek) skall kunna skapas . Stressad av nya spektakulära offentliga byggnader i Alexandria, Bilbao, Caracas, Dubai – vi kan fortsätta hela alfabetet – måste också Stockholm sättas på världskartan, tycker somliga . Som om vi inte redan finns där!

36

Stockholms stadsbibliotek måste förstås och behandlas som en del i hela Observatorie­ lunden med dess många märkesbyggnader och vackra parkrum kring Stockholmsåsen – inte som en solitär.

37

Det som inte skadats av debaclet med bibliotekstävlingen är Gunnar Asplunds anseende – tvärtom . Med än större respekt bör vi nu ta till oss Asplunds arkitektur och vårda den som det världsarv den rätteligen är . Hela den unika Observatorielunden bör upptas på UNESCO:s lista över världsarv, både som naturminne och kulturminne . Asplund svarade för samordningen av bebyggelsen och parken .

Dröm och verklighet Arkitekt Gunnar Asplund var mycket intresserad av symboler och metaforer, som idag kan vara svåra att tolka . Arkitekt Stuart Wrede bidrog i sin bok The Architecture of Erik Gunnar Asplund, MIT Press, 1980 med många fantasifulla tolkningar av Asplunds arkitektur, men är svår att alltid ta riktigt på allvar .

Var Asplund en mystiker, som använde byggnaders form och attribut för att symboliskt ge sina verk ett djupare innehåll – ungefär som August Strind­ berg gjorde inom dramatiken eller Edvard Munch inom måleriet? För egen del kan jag inte se Asplunds fantasivärld som mystisk eller religiös, snarare fylld av estetiska och stämningsmässiga associationer . Han använder sig av symbolerna för att skapa intresse och upplevelser – tolkningarna kan ofta vara mångtydiga . Han överlåter åt betraktaren att upptäcka, fundera över eller gå förbi ett budskap eller ett sammanhang .

Fonden i Stadsbibliotekets sagorum, där John Blund kommer med sitt stora paraply av Nils Dardel 1927, foto Hans Wohlin.

38

Gunnar Asplund var på 1920-talet uppfylld av nyklassicismens lätt romantiska drömmar, men han var på väg in i modernismens mer sakliga och funktionsstyrda arkitektursyn . Dröm och verklighet, saga och realism förenas i Stadsbiblioteket . Låt oss göra ett besök i Asplunds fotspår och se vad han vill förmedla av associationer och stämningar .

Trappan Stadsbiblioteket är egentligen en ganska liten byggnad, som har gjorts stor genom den höga rotundan . Volymen krävdes för att byggnaden skulle fungera som hörnsten i stenstadens ortogonala mönster av gator och kvarter . I relation till den stora grusåsen ligger Stadsbiblioteket nästan vid åsens fot, men ändå högre än Sveavägen . Man går upp till huvudentrén, precis som man rör sig upp till ett antikt tempel eller en kultplats .

Man nalkas byggnaden, inte utan en viss ansträngning . Man hinner stanna upp och ställa om från stadens vanliga nivå och puls . Man får böja på nacken för att se var man sätter fötterna och upptäcker stenarnas mönster och skuggor i åsnetrappan .

Porten De ursprungliga handtagen till stora biblioteksporten finns inte på plats, men de föreställde Adam och Eva med äpplet i handen – kunskapens farliga frukt .

Adam och Eva i Stadsbibliotekets huvudentré, numera borttagna på grund av slitage och risk för skadegörelse (foto Lars Hallén, bilden är beskuren).

Adam och Eva är metaforer för det jungfruliga och naturliga . Äpplet symboliserar kunskapen och fruktsamheten, men också frestelsen . Ormen är den lede frestaren som lurar den olydiga Eva att äta och i sin tur lockar Adam att äta av frukten . Straffet blir drastiskt: inte bara utdrivningen från lustgården, utan också betinget för Eva att föda i smärta och för Adam att bruka jorden i sitt anletes svett . Så säger Bibeln .

Asplund använder sig av Adam och Eva-motivet både i betydelsen oskuld och i betydelsen synd . De blir i Stadsbiblioteket både väktare och dörröppnare till kunskapen .

I biografen Skandia använde Asplund skulpturer av Adam och Eva på ömse sidor om prosceniet i gränsen mellan filmens fantasi och eskapistiska frestelser och verkligheten/vardagen i och utanför salongen .

I Stockholmsutställningens huvudrestaurang Paradiset lät Gunnar Asplund Adam och Eva, ormen och äpplet sväva under taket som jättestora klippdockor eller papier-maché-bilder . Här var deras närvaro mer spirituell, frestelser hörde ju också restaurangen till .

40

Trapphallen I Bibelns Uppenbarelsebok beskriver aposteln Johannes närmare det himmelska Jerusalem: staden har 12 pärleportar i en stadsmur av ädelsten, och bakom muren är stadens gator och hus av rent guld . Tre portar i vardera väderstreck, norr, söder, öster och väster, leder in i staden . Motivet känner vi igen från Stadsbibliotekets grundform med de fyra portarna – en i varje väderstreck .

Porten – öppningen och den smala vägen in i det förborgade – är i sig en symbol för välkomnandet, men också för svårtillgängligheten . Det är inte bara att gå in i en skola, ett rådhus, ett bibliotek eller ett gravkapell . Inträdet i Asplunds byggnader sker på platsens villkor – du lägger av dig din rustning i vapenhuset, du lämnar bruset och stressen utanför och närmar dig med en viss ödmjukhet och mottaglighet .

I Asplunds stadsbibliotek är den smala assyriska hallen till kunskapens värld lika trång, som i de mykenska stadsportarna. Svåra att forcera, lätta att försvara. Man känner sin litenhet inför en sådan trapphall, monumental genom sin litenhet.

41

Väggen Väggarna i den trånga, djupa trapphallen är klädda med svarta reliefer som har motiv från klassiska sagor; Iliaden och Odysséen . Associationerna går till väggmålningar och ristningar i egyptiska gravkammare eller till Albertus Pictors murdekorationer – Biblia Paperum / de fattigas bibel – i uppländska medeltidskyrkor . Karaktären av bildbok förmedlas av Ivar Johnssons otroligt tunna relief, som förstärks av släpljuset från den stora glasporten . Stämningen och förväntningarna förtätas i den avsmalnande trapphallen upp mot rotundans väldiga volym .

Asplunds intresse för antiken speglas i skulptören Ivar Johnssons eleganta svarta reliefer med motiv från Iliaden och Odysséen.

42

Rotundan Vi kommer in i den stora cylinderformade bokhallen med sin närmast oändliga höjd och rikedom på litteratur . Här möter vi folkbibliotekets originalidé: att vi får vandra bland böckerna, själva uppsöka litteraturen, inte beställa den via bibliotekarien .

43

Gunnar Asplund var inspirerad av klassicismens rumsgeometri, som i sin tur baserades på grekiska matematikers definitioner, bl .a . Euklides systematik i skriften ”Elementa” från ca 300 f .Kr . De svenska nyklassicisterna på 1920-talet var väl orienterade i den antika arkitekturen genom Palladios och Viollet-leDucs analyser och genom sina omfattande bildningsresor . Gunnar Asplund, Ivar Tengbom m .fl . var dessutom inspirerade av franska 1700-talsklassicister som Claude Nicolas Ledoux och utopisten Etienne Louis Boullée, som excellerade i sammansatta geometriska grundformer .

Asplunds tingshus för Lister härad i Sölvesborg (1917–21) kan ses som ett förarbete till Stadsbiblioteket i Stockholm, genom sin kombination av rotunda och rektangel (ovan). I 1921 års förslag till Stadsbiblioteket (nedan) kombinerade han sfären och kvadraten (röda linjen), men ändrade i bearbetningen bibliotekshallen till en cylinder med väsentligt högre höjd. Tämligen obesvärat bytte Asplund – av stadsbildsskäl – exteriörens obetydliga kupol mot det utförda bibliotekets väldiga rotunda. En impone­ rande rumslig och symbolisk frigörelse.

44

45

Det runda, cylindriskt formade rummet är – liksom det klotformade, det kubiska och det koniska – en av de absoluta geometriska grundformerna .

Rotundan symboliserar kärnan, den heliga cellan i templet, det mest slutna, intima och fokuserade rummet . Lustigt nog finns rotundan i nästan alla byggnader som Gunnar Asplund ritade, ibland som storslaget huvudmotiv, som i Stadsbiblioteket, ibland som en liten intimitet, som i Skandiabiografens fotosamling av filmstjärnor .

Även kollegan och trätobrodern Ivar Tengbom använde rotundan som motiv i Handels­ högskolans bibliotek (ovan), sannolikt inspirerades både han och Gunnar Asplund av Observatoriets lilla rotunda högst uppe på grusåsen.

Rotundan möter vi redan i Asplunds första byggnader; i det han kallar för­ stugan i Carl­Johanskolan i Göteborg (1915–24), i Lister härads tingshus (1917–21), i övre hallen i bankdirektör Snellmans villa i Djursholm (1917–18) och i det lilla Skogskapellet på Skogskyrkogården (1918–20) .

46

Klockan På en plan av den stora bokhallen i Stadsbiblioteket, kan man läsa projektionen av rotundan som en väldig urtavla, indelad i kvartar, tolvtedelar och tjugofjärdedelar, med de osynliga visarna som rör sig från en centrumaxel i utlåningsexpeditionen . Metaforen med klockan leder tanken vidare till Stockholms nollmeridian, som går från det gamla Observatoriet på grusåsen genom Stadsbibliotekets rotunda .

Stockholms nollmeridian är inte bara en axel i det koordinatsystem som kartografer och lantmätare använder vid framställning av kartor och inmätning av koordinater . Stockholmsmeridianen är också vår nationella tidsaxel i det globala tidszonesystemet, där nollmeridianen går genom Greenwich utanför London .

Observatoriet på sin höga kulle i Greenwich med fri sikt över floden Themsen och hamnarna har sedan gammalt använts för synkronisering av tiduren på fartygen i flodhamnarna – på slaget tolv föll en kula ned från en hög mast vid Observatoriet och fartygsbefälen kunde synkronisera sina kronometrar . Inte minst för den brittiska örlogsflottan var denna tidsynkronisering mycket viktig .

Stadsbibliotekets huvudvåning i 1928 års utförande. Asplund inbjuder till tolkningen med klockan. Den riktiga klockan med sina svårlästa romerska siffror och märkliga placering i hyllväggen föranledde kollegan Uno Åhrén att skriva en spydig kommentar i Tidskriften Byggmästaren.

I Paradiset - det himmelska Jerusalem – växer livsträden, som ger 12 skördar .

Siffran 12 återkommer ofta i Bibeln . Är klockan med sina 12 timmar en metafor för livet och det eviga kretsloppet? Året indelades – av egyptierna – långt före vår tideräknings början i 12 månader, dagen och natten i vardera 12 timmar . Den tolvdelade runda urtavlan finns med i nästan alla Asplunds hus – i Stockholms stadsbibliotek, rådhusannexet i Göteborg, på Stockholmsutställningens reklammast och vid vänthallen till gravkapellen på Skogskyrkogården .

Här lämnar vi Stadsbibloteket . Kanske kan biblioteket en dag få en önskvärd tillbyggnad i något annat sammanhang, varför inte ett internationellt bibliotek vid Slussen?

47

Den lyckosamma tävlingen 2009 kom nästa arkitekttävling som berörde ett av Gunnar Asplunds stora verk; ett nytt krematorium på Skogskyrkogården . Johan Celsings arkitektkontor vann den inbjudna tävlingen med ett respektfullt och vackert förslag, som diskret kan tillfogas världsarvet Skogskyrkogården och samtidigt har ett eget arkitektoniskt värde .

Den nya krematorieanläggningen är så diskret inpassad i grusåsen och tallskogen, att den närmast har karaktär av en modellering av landskapet, men utformningen gör också en reverens för Asplunds kapellbyggnader genom sin stiliserade peristyl (ovan).

Bilder Johan Celsing arkitektkontor 2009.

48

Kapell och krematorier Det var en av bröderna Grimm – språkforskaren och professorn Jakob Grimm (1785–1863) – som 1849 i Vetenskapsakademien i Berlin aktualiserade eldbegängelse som ett modernt, hygieniskt och utrymmesbesparade gravskick .

Gunnar Asplund projekterade flera krematorier, Kvibergs i Göteborg, Skogs­ krematoriet i Stockholm och Skövde krematorium (slutfört av Sven Ivar Lind efter Gunnar Asplunds död) . Han blev specialist på dödens boningar; kyrkogårdar, gravkapell och krematorier .

Krematoriet på Sandsborgskyrkogården i Stockholm är en av de första genomförda anläggningarna för det nya gravskicket . Det lilla gravkapellet – Skogskapellet – på Skogskyrkogården intill uppfördes 1918–20 efter Gunnar Asplunds ritningar . Han hade tillsammans med Sigurd Lewerentz vunnit tävlingen om Skogskyrkogården redan 1915 .

Sektion och plan till Skogskapellet på Skogskyrkogården. Skogskapellet är inte ett krematorium, de tekniska utrymmena i källarplanet på sektionen rymmer kapellets panncentral. Nedan peristylen med den välkomnande, gyllene, nästan ekivoka kvinn­ liga ängeln, utan varje släktskap med den stränge dödsängeln S. Mikael, placerad som en brosch på taket.

49

I Skogskapellet möter vi för första gången hos Asplund den halvöppna pelarhallen – peristylen – som 20 år senare skall bli utvecklad i ett av Asplunds vackraste verk – Heliga Korsets kapell på Skogskyrkogården .

Det stora korset på Skogskyrkogården – kanske främst en symbol för vördnad inför livet och döden ? Det Dag Hammarskiöld kallar ett vägmärke – en generös ekumenik utan bindning till någon speciell tro eller otro. Ett tecken för en sökande humanism.

50

Utanför Heliga Korsets kapell möter man i peristylen det stora öppna landskapet, himmel, böljande gräsytor och en stilla vattenspegel. Asplund lyckas här på klassicis­ mens sätt förena landskap, arkitektur och skulptur till en storslagen helhet. Här möts modernism och klassicism på ett självklart. sätt.

51

Pyramiden Gunnar Asplund använder i senare gravkapell pyramidformen för att ge höjd och rymd . Formen finns också på Skogskyrkogården, men här i en helt annan kontext, vilket visar hur lätt man kan gå fel i associationer . 1921 uppfördes ett antal mindre byggnader, omgärdade av ett plank för driftverksamheterna på kyrkogården . En sådan servicegård skulle naturligtvis ha en diskret utformning och placering, vilket också Asplund eftersträvade . Själv noterade Asplund, att de pyramidformade byggnadernas spetsar skulle sticka upp över planket som en skogsliknande silhuett, och med sin gröna färg smälta in i skogen utan att göra något väsen av sig .

Kyrkogårdsförvaltningen var benägen att riva husen för några år sedan, men arkitek­ ten Göran Bergquist övertygade förvaltningen om att en upprustning och återanvänd­ ning för nya ändamål var lämplig – byggnaderna knöts samman av en ny entrédel i centrum, planket togs bort och själva driftsgården löstes bakom en ny inhägnad intill.

52

Klassisk modernism Rådhuset i Göteborg är Gunnar Asplunds tydligaste – och enligt min mening vackraste – exempel på hur hans modernism utvecklades från en klassisk och ofta symbolistisk grund . Uppdraget inleddes med en tävling 1913, där Gunnar Asplund försiktigt anslöt till det gustavianska rådhuset vid Gustaf Adolfstorg i centrala Göteborg . Här är – vad jag kan förstå – alla metaforer borta, idéinnehållet i sig är tillräckligt starkt: att skapa ett möte mellan gammalt och nytt .

Förslaget från 1925 har hela den klassiska rekvisitan hos en stram tempel­ eller palats­ gård: tunga murytor i kvadersten, pelare med kapitäl, kasettak och listverk. Det är osäkert om gården är ute eller inne, liksom i Ragnar Östbergs Blå Hallen i Stockholms stadshus eller i Asplunds egen Skandiabiograf i Stockholm.

Bilderna på följande två sidor visar den 1935–37 utförda modernistiska hallen utan bärande stenmurar, lätt som riggen på ett segelfartyg. Ljuset fyller rummet både från sidan och från taket, träpanelerna och taken är tunna skivor, som bärs upp av smäckra pelare. Jfr trapplösningen i bilderna, här ovan den tunga, solida och på nästa sida den lätta, som på ett fartyg med tillfälligt nedfälld landgång.

53

54

55

Rådhusannexet kanske verkar radikalt avvikande mot 1600­talsklassicismen i den gamla byggnaden, men både i den slutna borggården och exteriört mot torget kan vi se hur följsamt Gunnar Asplund tvärtom anpassar sin moderna byggnad till den befint­ liga. Han spelar upp ett helt register av olika arkitektoniska medel man kan använda för att ansluta nytt och gammalt.

Gunnar Asplund följer upp det gamla rådhusets fasadrytm, taklisthöjd, bjälklagslägen, fönstermur – relation, stensockel – han underordnar sig, men behåller ändå sin själv­ ständighet. Nedan ser vi motsvarande i gårdens utformning och speglingarna som länk mellan gammal och ny byggnad. Foto Hans Wohlin 2006

56

Rationalismen ger inte mycket utrymme för metaforer i rådhusbyggnaden .

Men här finns det solenna lugnet, omtanken om besökaren, vars sinnesstämning är spänd inför en rättsförhandling . Motsvarande möter oss i Lister härads tingshus i Sölvesborg, liksom i Asplunds kapell och krematorier . En stämning som man också kan uppleva i meningsfränden Alvar Aaltos byggnader – de är vänliga mot människan .

57

Rådhustillbyggnaden i Göteborg har mycket medvetet en stämning som stöder den lilla människan, som inför motparten och domaren är ängslig och kanske betryckt . Alvar Aalto och Gunnar Asplund hade i många avseenden likartade värderingar när de skapade sin moderna klassicism .

Asplund och Aalto hade samma ambition – och förmåga – att totalt gestalta miljön ned till minsta trycke och gångjärn . Aalto kallade sina armaturer, möbler, beslag och andra detaljer för sin verktygslåda, som han flitigt använde i projekt efter projekt . Asplund skapade unika identiteter i varje uppdrag, han upprepade sig inte . Bilden från rådhustillbyggnadens stora hall rymmer några asplundtypiska symboliska attribut i inredningen; klockan och trappan som flyter ut till en oljefläck .

Reaktionen Som huvudarkitekt för Stockholmsutställningen 1930 har Gunnar Asplund fått rollen av den som främst lanserade den internationella modernismen i Sverige . Men samme Asplund reagerade snart efter 1930 mot de tekniskt/ funktionella överdrifterna i modernismens estetiska budskap: form follows function och liknande .

Som den känslige formgivare och konstnär han var, såg han tidigt den utarmning som följde i spåren på the International Style . Den internationella modernismens förgrundsgestalter, som Walter Gropius, Mies van der Rohe och Le Corbusier var alla konstnärligt kreativa och nyskapande . Den skandinaviska modernismens främsta arkitekter, som Alvar Aalto, Sven Markelius, Uno Åhrén och Gunnar Asplund själv hade alla en klassisk skolning och erfarenhet och var också sällsynt formbegåvade . Men i händerna på mindre begåvade epigoner avslöjades modernismens svagheter . Serieproduktionens förenklingskrav och allt mer uppskruvade exploateringskrav ledde till fantasilösa upprepningar .

Reaktionen mot funktionalismen riktades inte mot socialt nytänkande, ändamålsenlighet eller teknisk och ekonomisk rationalitet – det hade ju även nyklassicisterna arbetat för på 20-talet . Däremot reagerade allt fler mot att bebyggelsen inte anpassades till lokala förhållanden som terräng, vegetation, stadsbild och ortens byggnadstradition . Egenskaper som variation, mångfald, valfrihet, påverkbarhet sågs inte som några kvaliteter att sträva efter . Dessa genius loci-faktorer (begreppet platsens själ var ännu inte använt) har sedan 30-talet haft mycket svårt att hävda sig .

Arkitekturen blev under andra världskriget och vår svenska isolering mer inhemskt inspirerad . Per Albin Hanssons och Gustaf Möllers folkhem blev rådande ideal under hela 40-talet och en stor del av 50-talet, socialt och stilmässigt . Men då var Gunnar Asplund borta och många av hans samtida modernister hade blivit byråkrater i förvaltningar och professorer på högskolorna .

Riktigt klok på den mångsidigt begåvade Gunnar Asplund blir man inte .

När han låter trappan flyta ut som en oljefläck på golvet i rådhusannexet, kan man se det som en hälsning från en lekfull människa: ta det inte så allvarligt – jag förstår inte själv var alla idéer kommer ifrån!

58

Referenser Caldenby, Claes och Hulthin, Olof: Asplund, 1985 Stockholms stadsbibliotek:

Arkitekt Gunnar Asplund, 1998

Stockholms stadsmuseum:

Kunskapens kvarter, 2000

Svenska Arkitekters Riksförbund: Gunnar Asplund Architect 1885–1940, 1950 Svenska Teknologföreningen:

Div .artiklar i Tidskriften Byggmästaren/ Arkitektur under 1920-talet

Wrede, Stuart:

The Architecture of Eric Gunnar Asplund, 1980

Wohlin, Hans:

Observatorielunden – ett klassiskt bildningscentrum Stockholms Byggnadsförening, 2006

59

60

KREJAREN 2 – slutet på historien Av Hans Wohlin

I Murmestare Embetets årsskrift 2007 och 2008 följde vi rivningen av gamla Folkan, sprängningen och grundläggningen och projekteringen av det nya kontors- och varuhuset med bostäder i takvåningarna. Under 2009 blev det till slut ett hus vid Östermalmstorg, med Åhléns som första inflyttning i mars 2010.

Visst känner man igen sig från den illustration från Equator arkitekter som åtföljde bygglovet. Byggherren FastPartner AB hade gett Stadsbyggnadsnämnden alternativ – nämnden valde den svart­vita glasfasaden.

61

Stommen Det är inte helt enkelt att bygga med prefabricerade byggnadselement i Stockholms innerstad . Byggplatserna är trånga, det finns restriktioner för transporter med stora fordon, upplagsutrymmena är starkt begränsade, lyften måste ske med stora kranar och kraven på säkerhet är rigorösa . Arbetet är dessutom störande för omgivningen, i synnerhet om verksamheten bedrivs även nattetid Alla dessa problem demonstrerades tydligt under PEABs montagebyggeri i kv Krejaren .

Logistiken på en modern byggplats baseras på just­in­time­leveranser och mycket små toleranser i måtten.

62

Kranskรถtaren hade en mycket luftig arbetsplats.

63

Elementen passade inte alltid på plats – eller vad det nu var för fel… I april 2009 hade i alla fall den inre delen av varuhuset i Krejaren 2 kommit på plats mot grannfastighe­ ternas gårdar.

64

Fasaden Varför blev det en så våldsam reaktion mot fasaden med sitt screentryckta glas med björkstammar? Trots sin överdrivna svart-vita skärpa är fasaden oskarp, den ger ett intryck av att vara fuktskadad . Den horisontella randningen är främmande för Östermalm, liksom de stora fönstren – alternativ med puts eller natursten hade inte skurit sig mot omgivningen som en glasfasad . Man kan ju också fråga sig meningen med butiksfönstren som klistras över med jättestora modebilder – varuhus vill tydligen inte att kunder skall se varken ut eller in .

Den nya byggnaden är främmande i sin omgivning – här handlar det inte om att ”sticka ut” – som har blivit ett mantra i den lokalpolitiska vokabulären – utan om att passa in . Stockholms innerstad är riksintresse för kulturvården enligt Miljöbalken – då skall den nya bebyggelsen utformas med respekt för helheten . Det innebär inte att man inte får bygga nytt i stenstaden på Malmarna, men nybyggnader bör följa de arkitektoniska riktlinjer som har angetts i ”Stockholms Byggnadsordning”, som har varit en bilaga till Stockholms Översiktsplan . Den 15 mars 2010 antog kommunfullmäktige en ny Översiktsplan utan bilagda arkitektoniska riktlinjer . Samtidigt fick Stadsbyggnadsnämnden i uppdrag att ”i samverkan med andra berörda parter göra en översyn av byggnadsordningen och föreslå i vilken utsträckning den bör bearbetas …” .

Stockholm behöver en tydlig policy för vården av innerstaden – en förebild finns i Köpenhamns arkitekturprogram, som antogs hösten 2009 .

65

Suddiga björkstammar på det screentryckta fasadglaset kan tolkas som en dålig marmorimitation – det ger byggnaden och dess verksamheter ett varumärke, som man absolut inte vill ha i detta prestigeläge; det ser ”billigt ut, plastigt” enligt upprörda insändare i lokaltidningen.

66

67

Sensmoral Det började som en omdiskuterad rivning av gamla Folkan-huset, följt av en vådlig schakt och sprängning av grunden för nybyggnaden . Utformningen av nybebyggelsen med parallella projekt väckte mycket känslor för och emot .

Spektakulära jättekranar användes i ett logistiskt komplicerat montagearbete – nattskiftena blev för störande . Till slut ett rabalder utan like om en diskutabel glasfasad – vanligt folk är så engagerade nuförtiden . Östermalmsborna har saknat sitt salutorg, som legat dött och obrukbart i flera år – tänk att ett torg betyder så mycket !

Det finns många lärdomar vi kan dra av projektet Krejaren 2 på Östermalm .

Tack för showen skulle kanske Kar de Mummas Fibban Karlsson ha sagt .

68

En stad för miljonärer Av Ola Andersson, arkitekt SAR/MSA

En hastig titt på bostadsannonserna en söndag i april 2010 bekräftar det du redan vet: Stockholm har blivit en stad för miljonärer .

För den som behöver bostad i Stockholm men saknar kontakter är det enda alternativet till år av väntan i bostadsförmedlingens kö eller en osäker och otrygg andrahandsuthyrning att köpa sin bostad . Men ingen bostadsrätt kostar mindre än trehundratusen . Under en halv miljon kronor är det miljonprogramsområden i Huddinge eller en etta på aderton kvadrat i Högdalen eller Nacka som gäller . Vill man bo i stan måste man ha en miljon . Det är vad en etta på runt tjugo kvadrat innanför tullarna kostar – i utropspris .

Behöver du flytta till Stockholm för att du fått ett jobb eller kommit in på en utbildning, behöver du eller dina barn flytta hemifrån, är det bara att beklaga . Att vi lånar pengar till vårt boende som om det inte existerade någon morgondag är inte så konstigt . Den som behöver en bostad i Stockholm har inget val . Om man inte är miljonär, vill säga .

Bostadsbristen orsaken Orsaken till bostadssituationen är inte svår att begripa . Vi blir fler och fler i Stockholmsregionen . Sedan 1991 har befolkningen ökat med en kvarts miljon . Det är lika många som bor i Malmö . I snitt har vi blivit 30 000 fler varje år . Samtidigt har vi inte byggt mer än 6 000 bostäder per år, det vill säga en bostad för var femte ny Stockholmare . Det genomsnittliga antalet boende per lägenhet ligger runt två . Bostadsbristen har alltså sjunkit i Stockholm i två decennier, en försämring som inte visar några tecken på att avta .

I Stockholms kommun har befolkningen ökat med i snitt 7 000 varje år, medan det byggts strax över 2 000 bostäder om året under samma period . Ett genomsnittligt år byggs det alltså omkring 1 500 bostäder mindre än vad som behövs för att hålla jämna steg med befolkningstillväxten . Det ger ett ackumulerat underskott på 30 000 bostäder sedan 1991 .

Vad kan vi göra åt det?

Markägande Förutsättningarna för att åtgärda bostadsbristen i Stockholm är i själva verket de bästa tänkbara . I princip all oexploaterad mark i Stockholms kommun ägs av staden . I stort sett varenda kvadratmeter mark som inte är enskild tomtmark ägs av oss Stockholmare gemensamt . Enda större undantaget är kronans mark på norra och södra Djurgården .

69

Anledningen är att stadens fullmäktige för drygt hundra år sedan systematiskt började köpa in mark i grannsocknarna . När de började låg stadsgränsen vid tullarna . Fyrtio år senare hade staden köpt så mycket mark att gränsen flyttats till Hässelby Strand i väster och Farsta Strand i söder . Detta gjordes i ett enda syfte: att garantera plats för stadens växande befolkning .

När man bebyggde marken lämnades mycket mark obebyggd . Det låg i tiden . Bostäder och arbetsplatser, trafik och rekreation skulle skiljas åt av obebyggd mark . Bostadsområden byggdes som isolerade grannskapsenheter med låg exploateringsgrad .

Nationalstadsparken, Judarnskogen och Nackareservatet vill troligen de flesta av oss behålla obebyggda . Men även om vi räknar bort dem finns tillräckligt mycket oexploaterad mark för att täcka stadens behov under lång tid .

Det lär dröja innan vi har en sammanhängande stad från Hässelby till Farsta .

Planering och byggande Vi har inte bara marken . Vi har dessutom kommunalt planmonopol i Sverige .

Vi stockholmare är inte bara ägare till marken . De myndigheter som har den exklusiva rätten att planera den lyder under de politiker vi väljer .

Dessutom äger vi tre allmännyttiga bostadsbolag . Svenska Bostäder, Stockholmshem och Familjebostäder är kommunala bolag som lyder under en särskild lagstiftning eftersom deras syfte är att bygga för allmän nytta . De har till på köpet välfyllda kassakistor efter att ha sålt hundratals av sina fastigheter till bostadsrättsföreningar de senaste femton åren .

Det strider visserligen mot den nuvarande stadshusmajoritetens politiska principer att låta allmännyttan bygga hyresrätter . Men även utan hyresrätter och allmännytta kan mycket göras för att åtgärda bostadsbristen . Långt ut i ytterstaden överstiger kvadratmeterpriserna för bostadsrätter med god marginal byggkostnaden . Att bygga bostadsrätter är en god affär för vem som helst på den allra största delen av den kommunala marken .

Den bästa lösningen är naturligtvis att kombinera byggande av hyresrätter i allmännyttans och andra hugade spekulanters regi med privat byggande av bostadsrätter och enbostadshus . Det skulle garantera en snabb exploatering av den mark som stadsfullmäktige så förutseende försåg staden med under första hälften av nittonhundratalet .

Behovet finns . Marken finns . Att kapitalet finns är uppenbart, eftersom den bristande tillgången drivit upp priserna långt över byggkostnaderna . Hur kan det då komma sig att vi bygger så lite bostäder?

Stadens ovilja att planlägga Problemet är inte bara att staden vägrar låta allmännyttan bygga bostäder i tillräcklig omfattning på stadens mark . Staden vägrar dessutom envist att planlägga marken och sälja den så att andra kan bygga på den . Det är anledningen till att Stockholms bostadsbyggande inte klarar av att hålla jämna steg med befolkningstillväxten . Bostadsbristen är sedan länge kronisk och har börjat betraktas som något av en naturlag . Det är den inte . Bostadsbristen är skapad av staden själv .

70

Jag har en arkitektkollega som tillsammans med några likasinnade bildat en bostadsrättsförening för att köpa mark och bygga egna hus i söderort . Fanns det avstyckade tomter med färdiga planer att köpa skulle det inte vara så komplicerat . De skulle räcka med att låna pengarna som behövs, köpa en tomt och göra en bygglovsansökan .

Men eftersom staden av princip inte planlägger mark utan att det finns en byggare finns inga färdiga planer med avstyckade tomter att köpa . Istället tvingas de på eget initiativ leta upp obebyggd mark där de kan bygga . När de hittat mark måste de gå till staden och ansöka om en markanvisning, ett avtal om markköp under förutsättning att köparen kan komma överens med staden om en plan för marken .

Detta gäller alla som vill bygga i Stockholm . Varje nytt hus kräver en ny stadsplan, eller detaljplan som det heter enligt Plan- och bygglagen . De måste inte bara anlita en arkitekt för att göra förslaget, de måste också stå för stadens egna kostnader för planprocessen . Om arbetet resulterar i en plan eller inte är inte bara beroende av stadens tjänstemäns godtyckliga bedömningar . Även om den som vill bygga och staden är överens, har de som bor närmast rätt att överklaga planen, ända upp till regeringen om så behövs .

Om staden för att komma till rätta med bostadsbristen planerade mark och styckade av färdiga tomter skulle det ta ett halvår från köp till byggstart . Köparen och hans bank skulle veta hur tomten kunde bebyggas . Med en byggtid på ett år skulle de nya bostäderna kunna vara inflyttningsklara på ett och ett halvt år .

I dagens Stockholm tar det ett och ett halvt år att överhuvudtaget få besked om det går att bebygga marken – i bästa fall . I värsta fall kan det ta den tredubbla tiden . Och beskedet efter denna långa väntan kan mycket väl vara ett nej .

Min vän och hans bostadsrättsförening lät sig dock inte avskräckas . De letade upp mark, gick till banken och presenterade ett dussin olika platser där de kunde tänka sig att bygga . Banken lät sig efter viss tvekan övertygas om att låna dem pengar, men staden avfärdade med olika svepskäl alla tomter utom en . Efter en betänketid på ett år kom till slut stadens besked: inte heller denna mark kunde bebyggas .

Då gav de upp . De kom inte ens så långt att de kunde sätta igång med den dyrbara och osäkra planprocessen . Deras femton hus som aldrig blev byggda är bara ett exempel på de tusentals hus som skulle kunna byggas av enskilda hushåll, för ändamålet bildade bostadsrättföreningar, av företag i egen regi eller mindre och medelstora bygg- och fastighetsbolag, men som nu inte blir byggda . De flesta av oss är så vana vid sakernas tillstånd att vi inte ens reflekterar över att möjligheten skulle kunna finnas . Att det råder bostadsbrist i Stockholm är inte så konstigt .

Istället satsar staden på gigantiska och dyra prestigeprojekt som ”Royal Seaport Stockholm” i Värtan, Norra Station eller Västra City . Det är osannolikt dyra projekt att genomföra eftersom de innebär överdäckningar av spår och motorvägar eller sanering av gammal industrimark, och därför kan bara de största byggbolagen delta . Men dessa projekt är så dyrbara att de innebär stora risker även för dessa aktörer, inte minst eftersom staden av prestigeskäl 71

belastar dessa projekt med stora kostnader genom att ställa extrema krav på byggnaderna för att kunna ”sätta Stockholm på kartan” .

Istället för att använda sin unika makt över marken och planeringen i Stockholm för den växande stadens behov, använder staden alltså denna makt för att försvåra eller hindra både medborgare och alla byggföretag utom de allra största att delta i byggandet av staden .

På sextonhundratalet lät Axel Oxenstierna riva bebyggelsen på Norrmalm och Södermalm för att göra Stockholm till en ståndsmässig huvudstad för en europeisk stormakt . De medeltida husen skulle ersättas med adelspalats och förmögna borgares stenhus längs breda, raka gator . Men även i stormaktens huvudstad fanns plats för alla som kunde och ville delta i byggandet av staden . Det var inte bara grevar, friherrar och förmögna köpmän som fick bygga . Även proviantdrängar, barberaränkor, dödgrävare, soldater, krögare, timmermän och stalldrängar fick tomter att bygga på, även om de inte låg vid de breda gatorna i närheten av slottet . Men vi behöver inte gå till sextonhundratalet för att hitta exempel på att alla som kan tillåts bidra till byggandet av staden . I de flesta svenska städer finns en tomtkö där hushåll som vill bygga ett eget hus kan ställa sig för en tomt att köpa . Någon sådan existerar inte i Stockholm .

Dagens stadsbyggande i Stockholm får inte bara övriga städer i Sverige att framstå som föredömen . Till och med stormaktstidens stadsbyggande framstår som ett exempel på demokratiskt stadsbyggande där alla kunde dra sitt strå till stacken .

Staden som maktuttryck Ett sätt att beskriva städer är att placera in dem på en skala där den ena ytterligheten är städer som är ett uttryck för många olika viljor, den andra ytterligheten städer som är ett uttryck för en enda vilja .

London är en stad som ligger nära den förstnämnda ytterligheten . Där finns ingen överordnad vilja vare sig i stadsplan eller byggnader . Helheten skapas av ett myller av olika uttryck . I andra änden av skalan hittar vi städer som påvarnas Rom under barocken, den franske kungens Versailles, le Corbusiers Chandigarh i Indien eller Oscar Niemeyers Brasilia . Det är städer där en överordnad vilja gjort sitt bästa för att gestalta staden som ett uttryck vilket representerar en enda makt .

Stockholm har under stora delar av sin historia tillhört den sistnämnda kategorin . När staden grundades var den fästning som Birger Jarl och hans söner byggde en manifestation utan motsvarighet i landets historia . Vid sidan av denna måste borgarnas stad och dess bykyrka ha tett sig högst obetydliga .

Under stormaktstiden revs stora delar av staden och byggdes åter upp för att manifestera Sveriges internationella ära . Under dess avslutande decennium drog Nicodemus Tessin d .y . upp planerna kring slottsbygget med Norrbro och Gustav Adolfs torg, flankerat av palats med en kunglig begravningskyrka i fonden . Även om den genomfördes först långt senare och aldrig i sin helhet, underordnade Tessins plan stora delar av staden denna manifestation av det kungliga enväldet . På samma sätt genomgick Stockholm under nittonhundratalet omfattande rivningar och byggnadsarbeten för att manifestera det 72

samförstånd mellan arbete och kapital som byggde det moderna Sverige . City skulle bli ett skyltfönster för den svenska modellens framgångar .

Vår egen tid har inte någon sådan övergripande idé att representera . Precis som i den senmedeltida handelsstaden eller det snabbt växande Stockholm under det industriella genombrottet, präglas vår egen tid av mångfald och olika viljor . Stockholm är en alltmer kosmopolitisk stad . Men i Stockholms stadsbyggande märks ytterst lite av detta .

Tvärtom håller stadens myndigheter stadsbyggandet i ett krampaktigt grepp för att representera allt diffusare idéer som om ingenting hade hänt . Bakom det meningslösa begreppet ”världsklass” försöker stadens makthavare desperat forma stadsbyggandet till en samlad manifestation . Sankt Eriksområdet, Hammarby Sjöstad, Norra Stationsområdet är alla exempel på det envisa fasthållandet vid idén att det som byggs i Stockholm inte skall representera de olika viljor som tillsammans skapar staden . Det som byggs i Stockholm skall representera en enda vilja, ett samordnat uttryck .

Priset som Stockholm betalar för dessa försök att samordna byggandet under ovanifrån styrda gestaltningsprogram är ett ständigt växande glapp mellan stadens behov och byggandet . För att tillgodose dagens och morgondagens behov måste detta sätt att betrakta staden överges . Om inte annat är det en förutsättning för att åtgärda bostadsbristen .

Vad bör göras?

Att åtgärda bostadsbristen i Stockholm är alltså ingen omöjlighet, tvärtom .

Lagstiftningen, kapitalet och marken finns . Vad staden måste göra är att peka ut den mark som skall bevaras i obebyggt skick för all framtid . Förutom Nationalstadsparken som är i statlig ägo borde det huvudsakligen handla om Judarnskogen och de delar av Nackareservatet som ligger i Stockholms stad . Övrig obebyggd mark är en markreserv för att garantera den växande stadens behov . Det är anledningen till att staden en gång köpte in den, och så skall den användas . Inte bara för byggande av bostadshus och hus för andra ändamål givetvis, utan också för allmänna platser och parker .

Denna markreserv bör så fort som möjligt planläggas och styckas i tomter i sådan omfattning att alla medborgare som har möjlighet kan delta i byggandet av staden . Enskilda hushåll, för ändamålet bildade bostadsrättsföreningar, företag som bygger för egna behov, små och stora bygg- och fastighetsbolag, alla som kan skall ges möjlighet att bygga . Stockholms kommun behöver inte bara bygga 3 000 bostäder om året för att täcka den växande stadens behov .

Vi behöver dessutom bygga bort den ackumulerade bostadsbristen som är resultatet av tjugo års eftersatt planläggning .

Det är ingen utopi . Stockholms stad är, även om förvaltningarnas agerande inte sällan tyder på motsatsen, en demokrati . Förvaltningen lyder under de politiker vi väljer . Men demokrati innebär också ett ansvar . Vi har de politiker vi förtjänar . Vill vi bygga staden kan vi göra det . Vi har marken och vi har resurserna . Om vi inte väljer politiker som lovar att genomföra detta får vi skylla oss själva .

73

74

Mellan skrå och profession Om de svenska arkitekt- och ingenjörsutbildningarnas framväxt Av Kristina Grange I denna essä kommer utvecklingen från skråväsendets upplösning till de moderna arkitekt- och ingenjörsprofessionernas framväxt i slutet av 1800-talet att tecknas . Jag har i tidigare forskning arbetat framförallt med hur våra professionella identiteter har formats av utvecklingen i byggbranschen under nittonhundratalets andra hälft .1 Det var en period då dagens byggbransch, till stor del präglad av sin koncentration till ett fåtal dominerande aktörer, grundlades .

Den utveckling som tecknas här sträcker sig betydligt längre tillbaks i tiden . I fokus står utvecklingen av det utbildningssystem som än i dag i hög grad bildar utgångspunkt för våra professionella identiteter . Med utgångspunkt i en sådan beskrivning identifieras avslutningsvis ett antal spänningsfält som tycks sätta ramar för arkitekters och ingenjörers handlingsutrymme, också i dag .

Skråtvånget uppluckras I Sverige framträder de första officiellt betitlade arkitekterna och ingenjörerna under tidigt 1600-tal . Men den gemensamma kunskapsgrunden sträcker sig mycket långt tillbaks i tiden . Det gäller framförallt de delar av yrkeskunskapen som har utvecklats från ett praktiskt hantverksmässigt byggnadskunnande . Men det gäller också de delar som utgår från konsten att i förväg gestalta det som skall uppföras .2 Begreppet ”arkitekt” härstammar från grekiskans archite’kton, som idag bäst kan förstås som överbyggmästare . Begreppet ”ingenjör” är betydligt modernare . Det förekommer från 1500-talet i samband med militärt konstruktions- och byggnadsarbete . Men det är först på 1600-talet, och kanske i än högre grad under 1700-talet, då de civila arkitekt- och ingenjörsutbildningarna börjar ta form, som arkitekter och ingenjörer på allvar träder fram som separata yrkesgrupper .3 Gränsen mellan de båda yrkesgrupperna var länge flytande . Björn Linn har i ett par artiklar pekat på den nära koppling som länge fanns mellan arkitekter och ingenjörer i Sverige . Han urskiljer tre anfäder till den svenske arkitekten: hantverksmästaren, renässanskonstnären/universalgeniet och fortifikationsingenjören .4 Den hantverksmässiga traditionen var i viktiga avseenden den kunskapsgrund som arkitekterna tog avstamp ifrån när de började framträda som en separat yrkesgrupp . Byggnadskunnandet hade under århundraden traderats genom de lokala skråordningarnas mästare–lärlingsystem . Timmermännen svarade för tyngre träarbeten och takkonstruktioner . Murmästaren fungerade 75

som arkitekt och byggmästare . Den senare ansvarade för murarbetet och var också den som hade det övergripande ansvaret för bygget . För att bli godkänd som mästare i sitt yrke skulle de blivande murmästarna utföra ett s .k . mästerstycke, dvs . ritningar och kostnadsberäkningar till en byggnad .

Skråordningar från Stockholms timmermän och murmästare finns bevarade från mitten respektive slutet av 1400-talet . Timmermansämbetet övergick i början av 1700-talet till att benämnas Byggmästarämbetet, och kom under en period att få ökat inflytande . Skråna värnade sedan sin yrkeskunskap fram till 1847 då skråväsendet upphörde i Sverige .5 När arkitekterna under 1600-talet träder fram som separat yrkesgrupp var just frigörelsen från skråordningarna och det yrkeskunnande som reglerades genom dessa, ett av de viktigaste avstampen . Befrielsen från skråtvånget var också förutsättningen för att arkitekterna skulle kunna överta det viktiga ansvaret för byggnadsledningen som tidigare legat på murmästaren . En sådan officiell frigörelse beviljades första gången 1682 då landets hovarkitekt Nicodemus Tessin d .y . genom kungligt brev officiellt befriades från skråtvånget och samtidigt beviljades det fulla ansvaret för byggnadsledningen av slottsbygget . Det skulle dock komma att dröja nästan ett århundrade, till 1773, innan det beslutades om en allmän frigörelse från skråtvånget för de vid Konstakademien utbildade arkitekterna .6 Universalgeniet – konstnären med stort K – nådde knappast Sverige annat än som ett fjärran ideal, understryker Linn . Istället blev det fortifikationen som under lång tid kom att utgöra modellen för såväl de svenska arkitekternas som de svenska ingenjörernas utveckling .

Stormaktstiden – början till ett offentligt byggnadsväsende Att arkitekter och ingenjörer träder fram som separata yrkesgrupper under 1600-talet kan ur ett svenskt perspektiv kopplas samman med den svenska stormaktstidens utveckling i riktning mot en stark utbyggd stat . Erik Dahlbergh (1625–1703) var en av de arkitekter och fortifikatörer som fick framträdande positioner i samband med rikets utbyggnad under 1600-talet . Flertalet av de tidigt officiellt betitlade arkitekterna och ingenjörerna var dock utländska experter som inhämtades till Sverige . En militär ingenjörskår började på så sätt byggas upp redan under 1600-talets första decennier . De ledde fortifikationsarbeten, upprättade stadsplaner, konstruerade och projekterade byggnader samt gjorde uppmätningar av rikets resurser .

Också många av de främsta mästarna var inflyttade till Sverige från andra länder, i synnerhet Holland och Tyskland . Ett bidragande skäl till detta var att den svenska staten erbjöd bygg-, mur- och stenmästare från dessa länder skattefrihet under ett par år .7 1639 utnämndes Simon de la Vallée, fransk arkitekt med akademisk skolning, till Sveriges förste kunglige ”architecteur och byggemästare” . När de la Vallée redan efter några år avled kom han att ersättas av fortifikationsingenjören Nicodemus Tessin d .ä . Också han utnämndes, 1646, till kunglig ”architecteur och byggemästare” . Tessin d .ä . hade redan 1636 kommit från Stralsund, och sedan dess arbetat med både militära stadsplaneuppgifter, och 76

med civila byggmästareuppdrag . Hans ingång i arkitektyrket var således en annan än de la Vallées .8 Med överintendentssysslan som infördes 1697, då Sveriges förste överintendent Nicodemus Tessin d y . utsågs, institutionaliserades hovarkitektens uppgifter . Med den nya intendenttiteln följde sedan fullt ansvar för byggnadsledningen av det pågående slottsbygget . Vid mitten av 1700-talet utökades överintendentens ansvar till att omfatta inte bara slottsbygget, utan hela det offentliga byggnadsväsendet . Det kan redan här nämnas att överintendentstiteln mellan 1773 och 1878 var kopplad till positionen som preses för Konstakademien . Och att det från 1810 inrättades ett Överintendentsämbete . Under 1800-talet var dock flera av de som innehade överintendentssysslan ämbetsmän och inte arkitekter . Men till ämbetet skulle flera av landets ledande arkitekter komma att bli knutna som ”arkitekter utom stat”, vilket i praktiken under denna tid kom att innebära ett slags yrkeslegitimation .9 Thomas Brante har i ett flertal sammanhang visat på den starka koppling som finns mellan staten och uppkomsten av olika professionstyper . Den svenska statens utvidgade anspråk under 1600- och 1700-talen framstår också som en viktig förutsättning för de svenska arkitekternas och ingenjörernas växande betydelse under denna tid .10 Fortifikationen som gemensam kunskapsgrund När det gäller de framväxande utbildningarna hade flera av landets arkitekter och ingenjörer vid slutet av 1600-talet en gemensam utbildning från Fortifikationens läroverk i Stockholm .

Erik Dahlbergh, fortifikatör och arkitekt, var från 1674 chef för fortifikationen . Han påbörjade omkring 1680 en reformering av denna institution . Grunden till vad som efterhand skulle komma att bli Fortifikationens läroverk lades då genom att ett antal ingenjörer anställdes som lärare vid Fortifikationskontorets informationsverk . Det var Sveriges första, och länge enda, institutionaliserade byggnadsutbildning . De arkitekter och ingenjörer som från 1600-talets slut fick sin utbildning vid Fortifikationens läroverk fick en gemensam kunskapsgrund som utgick från studier i aritmetik, geometri, mekanik, hydraulik, och perspektivlära . Därtill kom artilleri, fortifikation och civilarkitektur som tillämpningsämnen . Många av dem som utexaminerades från läroverket kom vid sidan av sitt arbete inom fortifikationen också att vara verksamma civilt . Vid mitten av 1700-talet översteg elevantalet vida det militära behovet och många av de arkitekter och ingenjörer som examinerades kom också att vara verksamma utom fortifikationsstaten .11 På så sätt kom flera av landets ledande arkitekter och ingenjörer, långt in på 1800-talet, att ha en gemensam kunskapsgrund . Som exempel på arkitekter med militär bakgrund verksamma under 1700- och 1800-talen kan nämnas Jean Eric Rehn (1717–1793), Carl Fredrik Sundvall (1754–1831), Fredrik Blom (1781–1853), Adolf Wilhelm Edelsvärd (1824–1919) och Victor von Gegerfelt (1817–1915) .12 Efterhand framträdde, vid sidan av staten, också andra uppdragsgivare . För de civila arkitektuppdragen blev kyrkan och adeln, men också huvudstaden 77

i form av stadsarkitektsysslan, viktiga uppdragsgivare . Stadsplaneringen var länge en uppgift för ingenjörerna, men arbetsfälten överlappade varandra .

Med den gemensamma kunskapsgrunden kom också arkitekt- och ingenjörstitlarna under en lång tid snarare att förknippas med ett specifikt uppdrag, än med tydligt avgränsade yrkesgrupper .

Huvudstadens stadsplanering överfördes t .ex . 1718 från stadsingenjörens område till stadsarkitektens . Som exempel på att arkitekt- och ingenjörstitlarna snarare var förknippade med en viss uppgift än med väl definierade yrkesgrupper kan vidare nämnas att huvudstadens stadsarkitekt från 1727 var J . E .

Carlberg . Han var fortifikationsofficer, och tidigare stadsingenjör i Göteborg .

Först 1804 inrättades en stadsarkitekttjänst i Göteborg, varvid den dåvarande stadsingenjören C . W . Carlberg övergick till tjänsten som stadsarkitekt .13 Ett par decennier efter att fortifikationens byggnadsutbildning hade tagit form togs de första stegen i riktning mot en civil byggnadsutbildning . Tidigare hade ett civilt arkitektkunnande förmedlats genom ett mästare–lärlingsystem liknande de som präglade den hantverksmässiga traditionen . Vanligt var också att kunskap inhämtades genom utlandsresor . Dessutom fanns alltså sedan slutet av 1600-talet utbildningen vid fortifikationen . Under 1730-talet formulerar dock den ovan nämnde stadsarkitekten i Stockholm J . E . Carlberg, utbildad fortifikationsingenjör och tidigare stadsingenjör i Göteborg, ett första undervisningsprogram för civila arkitektuppdrag . Det var starten till den första fristående metodiska arkitektundervisningen i Sverige, även om det vid denna tid i hög grad var en beskrivande kunskap, framförallt genom studier av olika byggnadstyper, som förmedlades .14 De sköna konsternas urskiljning På kontinenten hade under slutet av 1600-talet en uppdelning börjat skönjas där de sköna konsterna, les Beaux­Arts, skildes från de gamla mekaniska . I grunden låg tidens allt mer fixa uppdelning mellan å ena sidan naturvetenskap, å den andra estetik och konst . Följden blev att dittills rådande föreställningar om att konst och teknik utgjorde en odelbar helhet, kom att upplösas . SvenEric Liedman har i en skildring av modernitetens idéhistoria visat hur begreppen ”estetik” och ”teknologi” får sin nutida innebörd under 1700-talet, där estetikens högsta norm blir originaliteten, medan teknologin betonar medlen .15 Ett annat uttryck för denna uppdelning var att de sköna konsterna vid slutet av 1600-talet hade fått sina egna akademier . Nämnas kan Académie Royale de Peinture et de Sculpture, inrättad 1648, och Académie Royale d’Architecture, inrättad 1671 .16 Dessa influenser når Sverige under 1700-talet . 1735 startar en ritarakademi i anslutning till slottsbygget, och ur den bildas under slutet av 1700-talet Konstakademiens byggnadsskola . 1773 hade en omorganisation av akademin skett och i samband med den hade som nämnts dess ledamöter och de vid akademin utbildade arkitekterna officiellt lösts från det hantverkliga skråtvånget . Arkitekterna stärkte med detta ytterligare sin position i förhållande till murmästaren, och tog därmed ett först steg i riktning mot en sammanhållen yrkeskår .17 78

1779 tillsattes Konstakademins första professur i arkitektur, men den egentliga arkitektutbildningen kom igång först några år in på 1780-talet . Den kunskapsmodell som förmedlades vid akademins byggnadsskola hade i hög grad den franska Beaux-Arts-traditionen som ideal . Det var en kunskapsmodell som utgick från studier av olika byggnadstyper . Genom förlagor och studier i klassisk proportionslära tränades studenterna att kopiera enskilda arkitekturelement . Tyngdpunkten låg därefter vid kompositionsövningar . Undervisningsformen utgjordes till stor del av tävlingar där det gällde att fullfölja den ursprungliga skissen i uppritningen . Kunglig medalj och resestipendium tilldelades de främsta studenterna . Men till skillnad från den franska traditionen bedrevs undervisningen i skolans lokaler, och inte i mästarateljéer .18 Den franska skolan École Royale et Spéciale des Beaux-Arts grundades först 1816 (undervisning i arkitektur från 1819), men Beaux-Arts-traditionen hade alltså som nämnts anor tillbaks till den 1671 bildade Académie Royal d’Architecture . Den franska arkitektundervisningen bedrevs i till skolan kopplade ateliers, under övervakning av en mästare . Formen för undervisningen bestod i ett antal tävlingar, s .k . concours, som var uppdelade i inledande individuella skisser, därefter uppritningar . För bedömningen var det absolut nödvändigt att hålla sig till de huvuddrag som skissen uppvisade . Som avslutning på utbildningen hägrade det stora Romstipendiet som finansierade en fyra till fem års vistelse i Italien . Utgången i tävlingarna var helt avgörande för den fortsatta arkitektkarriären, formell examination skedde inte förrän 1867 .

I denna franska arkitektundervisning fanns alltså ett starkt fokus på symmetri och komposition . Men det skall också nämnas att det inom ramen för Ècole des Beaux-Arts-undervisningen, åtminstone mellan 1823 och 1868, årligen ordnades fyra obligatoriska tävlingar på temat construction .19 Nya krav på tekniskt vetenskapligt förhållningssätt Under 1800-talet sker viktiga samhälleliga förändringar som spelar stor roll för arkitekt- och ingenjörsyrkenas framväxt . Inte minst gäller det landets industrialisering som slår igenom under 1870-talet . Vid det laget hade de gamla skråordningarna upplösts, i ett första skede 1848, sedan full näringsfrihet från 1864 . Men det var inte bara den privata sektorn som genomgick en utveckling .

Det nya samhället krävde nya myndighetsbyggnader, institutioner och kommunikationer . En viktig förutsättning för landets industrialisering utgjorde 1800-talets kanal- och järnvägsbyggande . Med de utbyggda transportlederna fick landet en mängd nya tätorter . Och för arkitekterna och ingenjörerna innebar den samhälleliga omställningen mängder av nya uppgifter .

Den tilltagande komplexiteten i dessa nya uppgifter ställde också krav på nya förhållningssätt . Björn Linn har pekat på att den möjlighet arkitekterna och ingenjörerna vid denna tid hade att behärska de nya uppgifterna, var att söka begränsa deras komplexitet till ett minsta antal obekanta i problemen . På så sätt kom reproduktionen att bli en utmärkande idé för industrisamhället .20 Parallellt med den samhälleliga omställningen skedde också en snabb teknisk utveckling . De nya uppgifterna ställde således inte bara krav på nya typer av byggnader, utan också på nya tekniska installationer . Från mitten av 79

1800-talet ställdes också en mängd nya material till förfogande . Trävirke från sågverk, maskinhyvlade produkter från mekaniska snickerifabriker, maskinslaget tegel, valsad plåt, asfalt, cement och maskinpressad spik var några av de produkter som fanns tillgängliga vid denna tid .21 Med utgångspunkt i dessa snabba förändringar växte kritiken mot akademins arkitektundervisning under 1800-talet . De förändringar samhället genomgick speglades mycket litet i skolans tävlingsprogram, och tekniska projekt saknades helt .

Redan i början av 1800-talet hade försök gjorts att införa teknisk undervisning inom ramen för akademins utbildning, men utan att slå väl ut . 1799 hade den Mekaniska skolan startats inom ramen för akademin . Det var Polhems modeller, arvet efter Laboratorium mechanicum (vid vilket landets första civila ingenjörsutbildning hade startat 1697), som under en tid hade förvarats i den s .k . Kongl . Modellkammaren och som då föreslogs kunna komma till användning i akademiens arkitektutbildning . Som inslag i arkitektundervisningen varade dock samarbetet bara fyra år . Tio år senare skiljdes Mekaniska skolan helt från Konstakademin, som vid det laget hade ombildats till de Fria konsternas akademi .22 Med 1810 års namnbyte till De fria konsternas akademi, kom akademins frigörelse från teknik och hantverk att betonas ytterligare .23 Som ett svar på den kritik som växte under 1800-talet och som riktades mot akademins arkitektutbildning skärptes under 1840-talet den byggnadstekniska delen av undervisningen . I linje med detta infördes 1842 den lägre byggnadsskolan för praktisk byggnadskonst . Där förmedlades kunskap i allmän husbyggnadslära, hållfasthetsberäkning, konstruktionslära med mekanik och statik, hantverk och konsten att göra upp kostnadsförslag . Praktiska erfarenheter förväntades studenterna skaffa sig genom praktik på byggarbetsplatser .

Fram till 1864 fordrades för dem som avsåg att bli byggmästare genomgångna studier vid akademins lägre byggnadsskola . Denna skola kom därmed att utgöra en gemensam grundutbildning för blivande arkitekter och byggmästare .24 Men kritiken mot akademins undervisning bestod . En del av oppositionen speglade en motsättning som under 1850-talet blossat upp mellan ”ingenjörsarkitekter” och ”konstnärsarkitekter”, och som bl .a . kom till uttryck i debattartiklar i den år 1850 startade Tidskrift för praktisk byggnadskonst och mekanik, och i den från 1859 efterföljande Tidskrift för Byggnadskonst och ingeniörvetenskap . I grunden handlade kritiken om att akademin i sin kunskapsförmedling ansågs sakna det tekniskt-vetenskapliga förhållningssätt till ny kunskap som av samtiden hade kommit att värderas allt högre .

Det kan nämnas att det redan i 1828 års Betänkande af Comitén til öfver­ seende af Rikets Allmänna Undervisningsverk hade föreslagits en uppdelning av Konstakademiens arkitektutbildning . Den tekniska delen av utbildningen ansågs bristfällig . Kommittén föreslog därför att den ”vetenskapliga” delen av arkitektutbildningen borde förläggas till ett polytekniskt institut . Kvar vid Konstakademien skulle då ha blivit en rent estetisk arkitektutbildning .25 Teknologiska institutet i Stockholm kom under 1850-talet att utöka sin kursplan med allmän byggnadslära och husbyggnadskonst, och strävade också målmedvetet efter att inrätta en på polyteknisk grund vilande fackskola för 80

byggnadskonst . Detta hot mot konstnärsarkitekterna på Konstakademien bildade en grund för den motsättning som blossade upp . I striden ironiserade konstnärsarkitekterna över en äldre generation ingenjörsarkitekter, främst Adolf Edelsvärd . Ingenjörsarkitekterna svarade med att hävda ändamålsenligheten .26 Tilläggas kan att den svenska konflikten mellan ingenjörsarkitekter och konstnärsarkitekter speglade något av den konflikt som på kontinenten hade uppstått mellan å ena sidan en rationalistisk skola med Eugène-Emmanuel Viollet-le-Duc i spetsen, och å andra sidan de estetiskt inriktade Beaux-Artsarkitekterna . Viollet-le-Duc formulerade vid artonhundratalets mitt en radikal kritik av tidens Beaux-Arts-ideal . Han förespråkade en metodologisk utveckling av arkitektundervisningen . En byggnads plan skulle i alla sina delar vara resultatet av ett program . Gestaltningen av byggnaden skulle vidare ta utgångspunkt i dess struktur, och både byggnad och material skulle med sin form indikera sin funktion . Viollet-le-Duc var därmed en av de första att formulera grunderna för vad som skulle komma att bli 1900-talets funktionalistiska ideal .27 En ny analytisk kunskapsmodell På kontinenten hade under 1800-talet en ny typ av analytisk och vetenskapligt grundad kunskapsmodell gjort sig gällande . Influenserna kom främst från École Polytechnique, grundad 1794/95, och efterhand även från den mer industriellt inriktade skolan École Centrale des Arts et Manufactures, grundad 1829 . Men också den undervisning som redan 1747 hade börjat bedrivas vid École des Ponts et Chaussées bör framhållas i detta sammanhang .28 Med den polytekniska grund som introducerades vid École Polytechnique betonades förekomsten av en gemensam teoretisk grund för flera olika tekniska specialiteter . Matematik och fysik bildade således grund för skolans alla inriktningar . Därefter tillkom beskrivande geometri, géometrie descriptive, som en förenande länk mellan den teoretiska kunskapsförmedlingen och ett praktiskt utövande . Arkitekter och ingenjörer utbildades gemensamt i skolans byggnadskurs .

Vid École Polytechnique introducerades för första gången klassundervisning . Man lämnade därmed den tidigare undervisningsformen med mästare–lärlingförhållanden (som i den franska traditionen bedrevs i till skolan kopplade ateliers), för en institutionaliserad undervisning med föreläsningar, övningar och examinationer . Byggnadskursen, som var treårig, behandlade första året stereotomi (dvs . läran om tillskärning av stenarna i ett murverk, ett ämne som efterhand utvecklades till beskrivande geometri), andra året arkitektur och tredje fortifikation . Efter restaurationen 1815 reglerades intagningen till École Polytechnique och syftet blev i högre grad att examinera militära officerare . Teoriförmedling kom då att dominera undervisningen, och efterhand tappade skolan sin ledande ställning inom vetenskap och teknik .29 École Polytechniques ledande position kom efter 1830 istället att övertas av École Centrale, vars tillkomst var en direkt reaktion på den tilltagande industrialiseringen . Liksom vid École Polytechnique var undervisningen treårig, men med den viktiga skillnaden att alla studenter läste gemensamma kurser 81

de första tre terminerna . Skolans paroll var också att än tydligare peka på de olika tekniska specialiteternas gemensamma grund, ”La science est une!”

Studenterna specialiserade sig därför först under utbildningens sista hälft .

Vid École Centrale sattes också tydligare än tidigare den industriella tilllämpningen av vetenskapen i centrum . Grunden för undervisningen utgjordes av ett antal ämnen som gick under beteckningen sciences industrielles . För de arkitekter och ingenjörer som följde byggnadsundervisningen utgjordes länken mellan teoretisk kunskapsförmedling och praktiskt utövande av studier i strukturmekanik . De arkitekter och ingenjörer som utexaminerades från École Centrale fick också den gemensamma titeln ”constructeur” . Titeln bör dock inte förstås i den snävare svenska översättningen konstruktör, utan snarare i betydelsen en ansvarig person inom byggnadsyrket .30 Den gemensamma arkitektur- och byggnadsundervisningen vid École Centrale uppdelas trots allt, omkring 1870, i en civil ingenjörsundervisning och en mer traditionell Beaux-Arts-orienterad arkitektundervisning . Men med undervisningen vid École Polytechnique och École Centrale hade en metodologiskt viktig utveckling skett av byggnadskunnandet . Detta kunnande hade fram till dess i första hand utgått från identifierandet av byggnadstyper .

Nu skedde en förändring av kunskapsförmedlingen genom att utgångspunkt istället togs i ett identifierande av problemtyper, dvs . en utveckling i riktning mot en abstraherande kunskap .31 Inom akademitraditionen hade kompositionens betydelse satts främst .

Med byggnadsundervisningen vid École Polytechnique kom för första gången struktur och komposition att jämställas . Vid denna tid påbörjades också vad som skulle komma att bli en genomgripande reform av själva arbetsprocessen .

Ekonomiska och konstruktiva aspekter kom nu, vid sidan av proportion och symmetri, att utgöra grund för gestaltning .

Med Jean-Nicolas-Louis Durand, som 1797 anställdes vid École Polytechnique som lärare i arkitektur, påbörjades vad som kom att utvecklas till något av ett paradigmskifte i modern arkitekturteori . Han framhöll vikten av ekonomi i konstruktionen och nytta i utformningen – économie och utilité – två begrepp som har haft stort inflytande på den moderna arkitekt- och ingenjörsutbildningen . Processen rationaliserades bl .a . genom införandet av ett grundraster, ett papier quadrillé, som anpassades efter den tänkta byggnaden och därmed utgjorde förutsättning för dess rumsliga struktur . På så sätt inleddes en utveckling av projekteringsarbetet i riktning mot en metodlära .

Det metodologiska förhållningssättet kom att utvecklas ytterligare vid École Centrale . Charles-Louis Mary, en av École Centrales grundare, hade studerat under Durand vid École Polytechnique . Under sin tid som lärare i arkitektur vid École Centrale vidareutvecklade han Durands metodlära ytterligare . Fler aspekter behandlades nu i analysen av uppgiften, dessutom ökade komplexiteten i uppgifterna . I denna undervisning betonades också ett friare skissande i projekteringens inledande fas, liksom användandet av grundrastret i projekteringens senare del .32 Med den gemensamma utvecklingen mot problemidentifiering togs för den moderna arkitekt- och ingenjörsutbildningen avgörande steg från en typbase82

rad metod till ett analyserande och processorienterat arbete . Från dessa båda skolor kom också en hel generation mycket betydelsefulla ingenjörsarkitekter att utexamineras . Som exempel kan nämnas Polonceau som utvecklade en prototyp till Polonceau-takstolen redan 1837; Le Baron Jenney som blev en av de första att realisera Marys principer med en ny generation kontorsbyggnader i Chicago omkring 1880; Eiffel som konstruerade en mängd broar under 1800-talets sista hälft och Eiffeltornet till världsutställningen 1889; samt Contamin som under arbetet med att färdigställa Palais des Machines till världsutställningen 1889 utvecklade den treledade bågkonstruktionen för att överbrygga det vid den tiden väldiga spannet på 115 meter .33 Det polytekniska bildningsidealet får fäste i Sverige Det intensifierade intresset för teknik och vetenskap ledde i Sverige till att en rad nya tekniska läroverk grundades under början av 1800-talet: Ingenjörskårens läroverk 1813; Högre artilleriläroverket å Marieberg 1818 (vars utbildning 1846 omorganiserades till att bli landets första civilingenjörsutbildning); Bergsskolan i Falun 1822; Teknologiska institutet i Stockholm 1827 (till vilken civilingenjörsutbildningen flyttades 1869 och som 1876 fick status som teknisk högskola); och Chalmerska Slöjdskolan 1829 (teknisk högskola först 1937) .34 De tekniska läroverk som under kort tid uppstod under första halvan av 1800-talet anslöt alla till det polytekniska idealet om en gemensam grund för flera tekniska specialiteter . Men det kom alltså att dröja till 1877 innan den högre tekniska utbildningen kunde ges vid teknisk högskola . Då bar det polytekniska utbildningsprogrammet också på influenser från tysk nyhumanistisk idealbildning, där den rena vetenskapen och dess praktiska tillämpning inte längre ansågs stå i någon omedelbar relation till varandra . Konsekvensen blev att den högre tekniska utbildningen kom att separeras såväl från den traditionella teoretiska utbildning som universiteten representerade, som från praktiken som medvetet överläts till de lägre tekniska utbildningarna .

I strävandet efter ett med universitetet jämställt tekniskt bildningsideal blev det avgörande att också den högre tekniska utbildningen skulle kräva en förberedande teoretisk utbildning vid ett läroverk . Därmed bröts den tidigare kopplingen mellan den lägre och den högre tekniska utbildningen .35 Arkitekt- och ingenjörsutbildningarna samlas vid teknisk högskola När polytekniska skolor runt om i Europa och Amerika under 1870- och 1880-talen upphöjs till högskolor, innehåller de i polyteknisk anda såväl arkitekt- som ingenjörsutbildning, men med den viktiga förändringen – jämfört med t .ex . École Polytechnique och École Centrale – att byggnadsutbildningen nu har differentierats i olika specialiteter . Nämnas kan Bauakademie i Berlin, som grundats 1799, och som ombildades 1879 till teknisk högskola med separata avdelningar för arkitektur- och civil ingenjörsutbildning; Polytechnikum i Karlsruhe, som bildades 1825, och som 1865 fick universitetsstatus; Eidgenössische Polytechnikum i Zurich som grundades 1855 och blev teknisk högskola 1911; och MIT som grundades 1860 och fick Amerikas första institutionaliserade arkitektutbildning 1865 .36 83

Vid slutet av 1870-talet samlas så arkitekter och ingenjörer inom ramen för samma utbildningssystem i många länder . Samtidigt är det tydligt att differentieringen av byggnadsyrket har ökat . Sigfried Giedion har t .ex . lyft fram Halle au Blé i Paris, som stod färdig 1811 och var resultatet av ett samarbete mellan arkitekten Bélanger och ingenjören Brunet, som den första byggnad där arkitekt och ingenjör inte längre utgörs av en och samma person .37 Redan 1828 hade Stora Uppfostringskommittén föreslagit en uppdelning av den svenska arkitektutbildningen, med de tekniska delarna förlagda till ett polytekniskt läroverk . Det växande intresset för teknik hade vid denna tid hunnit få fäste bland arkitektstudenterna . Redan från 1840-talet började arkitektstudenter vid Konstakademien att komplettera sin utbildning med studier vid Teknologiska Institutet . En bidragande orsak kan ha varit att Stora uppfostringskommittén i sitt betänkande också hade föreslagit att genomgången utbildning vid ett polytekniskt institut borde krävas för arkitekter och ingenjörer i statlig tjänst .38 Den därefter uppkomna motsättningen mellan ingenjörsarkitekterna som förespråkade en förflyttning, och konstnärsarkitekterna som motsatte sig den, gjorde ändå frågan om arkitektutbildningens införlivande i en tilltänkt teknisk högskola till en känslig fråga .

Vikten av en arkitekturlinje inom ramen för den nya tekniska högskolan betonades dock starkt i det betänkande, och de därpå följande diskussioner, som föregick 1876 års beslut att införliva arkitektundervisningen i den nya högre tekniska utbildningen . Utan en arkitekturprofessur skulle den tekniska högskolan i väsentlig mån komma att förfela sin bestämmelse menade man, och underströk att införandet av en på en gång strängt vetenskapligt–teknisk och tillika konstnärlig undervisning kanske var den viktigaste förbättring som den högre tekniska undervisningen i landet stod inför .39 Det var dock inte bara arkitekterna som skulle vinna på att få en teknisk och vetenskaplig bildning . Ingenjörerna skulle samtidigt berikas av ett konstnärligt inslag i sin utbildning . Strävan efter bildning var i själva verket ett mycket viktigt inslag i inrättandet av den tekniska högskolan . Genom att jämställa den tekniska högskolan med universitetet kunde ingenjörerna aspirera på viktiga statliga ämbetsmannatjänster som dittills hade krävt universitetsutbildning . Ingenjörernas strävan efter full akademisk status infriades dock först 1927, då teknisk doktorsgrad infördes .40 När undervisningen vid Kungliga tekniska högskolan påbörjades 1877 innehöll den, vid sidan av en rad andra specialiteter, således också en ny fackskola för arkitektur . I polyteknisk anda var undervisningen under det första året i hög grad gemensam . Arkitekterna och väg- och vattenbyggnadsingenjörerna läste hela första året tillsammans med maskiningenjörerna . Matematik och teoretisk mekanik utgjorde därefter, ända fram till 1950-talet, och i polyteknisk anda, en gemensam grund i arkitekt- och civilingenjörsutbildningarna .41 Byggnadsyrkets gemensamma kunskapsgrund uppluckras Med de båda utbildningarnas upphöjande till högskolestatus sker samtidigt en differentiering i förhållande till byggmästarna, som fram till 1870-talet i hög 84

utsträckning hade en med arkitekterna gemensam kunskapsgrund i utbildningen vid Konstakademins lägre byggnadsskola .

Så länge Konsthögskolans lägre byggnadsskola fanns hade många av de där utbildade arkitekterna burskap som mur- och byggmästare, och kunde ibland fungera som byggmästare . I samband med att arkitektutbildningen flyttades till tekniska högskolan lades dock akademins lägre byggnadsskola ner . Det innebar att de under 1800-talets mitt ännu relativt vanligt förekommande ”byggmästararkitekterna” efterhand försvann . Kvar vid akademin blev endast den högre undervisningen som efter 1876 års omorganisation istället kom att fungera som fortsättningsutbildning för arkitekter . Som en följd av de höjda inträdeskraven kom dock den tidigare breda rekryteringen att avta .

Konsekvenserna blev också stora för byggmästarna . Fortfarande under 1800-talet ritade många byggmästare själva de bostadshus de uppförde . Vid sidan av de kunskaper som hade förmedlats vid akademin hade byggmästarna också hjälp av de många handböcker som fanns tillgängliga . 1864, då näringsfrihet infördes i Sverige, hade dock kraven på specifika kvalifikationer för byggmästaryrket upphört . Därefter krävdes ingen utbildning för att kalla sig ansvarig byggmästare . Samtidigt blev byggnadsverksamheten allt mer omfattande, och de tekniska frågorna mer komplicerade . Inte minst gällde det anläggningsarbeten, som t .ex . grundläggningen av de nya hyreshus på fyra till fem våningar som började byggas vid mitten av 1800-talet . Under 1860-talet blev också tillgången på kapital en viktig fråga för byggnadsverksamheten .

Man gick vid denna tid ifrån utförande på löpande räkning för entreprenadåtaganden . Från 1870-talet började byggnadskreditiv och inteckningslån för bostadsproduktion beviljas . Det ledde till att personer som inte själva var kapitalstarka kunde spekulera i fastigheter, och de s .k . ”spekulationsbyggmästarna” framträdde . Dessa förändringar ledde till omfattande kritik och i slutet av 1880-talet återinfördes formella krav på byggmästaryrket .42 Den mötesplats för olika aktörer inom byggnadsyrket som Konstakademins lägre utbildning hade utgjort fick efterhand något av en ny grund i Tekniska skolans byggnadsyrkesskola, den s .k . ”Bysan” . Skolan fanns kvar fram till 1941 och behöll i någon mån sin roll som gemensam ingång till byggnadsyrket för såväl byggmästare och byggnadsingenjörer som blivande arkitekter .43 Strävan efter professionell status Med 1800-talets förändringar i både kunskapsideal och utbildningsstruktur hade byggnadsyrket under en relativt kort period kommit att genomgå stora förändringar . Fortfarande under slutet av 1800-talet fanns det arkitekter och ingenjörer med gemensam kunskapsgrund i en militär utbildning . På samma sätt fanns det arkitekter och byggmästare med gemensam utbildning från akademins lägre byggnadsskola . Men de skilda utbildningsvägarna blev allt mer formaliserade, och differentieringen inom byggnadsyrket allt tydligare .

Genom att förlägga arkitekt- och ingenjörsutbildningarna vid den nya tekniska högskolan ville man dock markera att de båda professionerna hade en kunskapsgrund som skulle uppfattas som gemensam och som förankrad i ett vetenskapligt förhållningssätt till uppgifterna .

85

Konstakademien hade gett sitt godkännande till arkitektutbildningens förflyttning till tekniska högskolan, men understrukit att man önskade att undervisningen skulle ske på så sätt att ingenjörens och arkitektens yrken inte sammanblandades . Som ett viktigt skäl till bifallet framhölls att en högskolestatus kanske kunde bidra till att undantränga de många okunniga ”sig byggmästare och arkitekter kallade personer” som figurerade inom byggnadsyrket .44 Från att arkitekt- och ingenjörstitlarna under 1600- och 1700-talen i hög grad hade förknippats med en särskild uppgift, snarare än med en specifik yrkesgrupp, hade de vid denna tid tydligt kommit att kopplas till kvalifikationer som endast kunde erhållas genom en specifik utbildningsgång . Uttalandena kan därmed ses som tecken på den strävan i riktning mot professionell status, som för många yrkesgrupper kom att bli en viktig fråga under 1800-talets andra hälft .

Slutsatser Mot bakgrund av den beskrivning som här gjorts, av hur skråväsendet kom att lösas upp och arkitekt- och ingenjörsprofessionerna växte fram, tycks ett antal spänningsfyllda fält träda fram . Mycket tyder på att dessa fält utgör ett slags institutionellt arv som fortfarande sätter ramar för våra respektive handlingsutrymmen .

Ett första spänningsfyllt förhållande kan urskiljas i dessa yrkesgruppers frigörelse från hantverket, från det praktiska yrkeskunnandet . I ett tidigt skede handlade det om att lösgöra sig från skråtvånget . I ett senare om att skilja den högre tekniska utbildningen från den lägre . Bildningsidealet och den frihet som följer med det utgjorde då, och utgör fortfarande, ett starkt ideal . Man lämnade tumregler och förlagor för ett analytiskt, vetenskapligt och högre kunskapsideal . I andra änden av detta förhållande tonar risken fram med den professionelle i sitt elfenbenstorn, skild från verklighetens problem och därför utan egentligt handlingsutrymme .

Ett andra spänningsfyllt förhållande har att göra med den gemensamma kunskapsgrunden som ideal för dessa professioner . Beskrivningen här visar hur de gemensamma kunskaperna i vissa tider har varit många och starka, för att i andra tider ha varit få och ifrågasatta . Samtidigt som det polytekniska kunskapsidealet fick starkt fäste, fick också de professionella strävandena kraft . Å ena sidan verkar vi alltså i ett system som är grundlagt i idén om att vi är förenade i en gemensam kunskapsgrund, å andra sidan organiserar och identifierar vi oss som professioner med skilda förutsättningar, kompetenser och värderingar . Som yrkesgrupper, vars hela existens bygger på att vi samverkar kring uppdrag, gäller det att ständigt identifiera vårt eget, och andras, handlingsutrymme i detta fält .

Ett tredje spänningsfullt förhållande gäller relationen till omvärlden . I beskrivningen ovan framgår det att fortifikationen och staten spelat stor roll för dessa yrkens framväxt i Sverige . Möjligen kan man se att vår historia skiljer sig från den internationella omvärlden, där de konstnärliga idealen i många fall tycks ha en starkare institutionell förankring . Rådande föreställningar kommer till uttryck i nationella direktiv, men kanske än tydligare speglas de 86

i de villkor som arkitekten och ingenjören får av sina uppdragsgivare . Också här gäller det för den professionelle att hantera det fält som handlar om att å ena sidan uppfylla beställarens krav och önskemål, å andra sidan skapa handlingsutrymme för den del av sitt yrkeskunnande som kan ge det professionella arbetet en djupare innebörd .

För arkitekter och ingenjörer ligger utmaningen förstås i att vara uppmärksam på hur man förhåller sig till detta institutionella arv . Genom att se och förstå hur de villkor man verkar under fungerar och har byggts upp, har man också möjlighet att påverka dem .

Noter 1 Grange, K . Arkitekterna och byggbranschen. Om vikten av att upprätta ett kollektivt självförtro­ ende, Diss . Chalmers tekniska högskola, (Göteborg, 2005) .

2 Planritningar till byggnader finns bevarade på stentavlor från tredje årtusendet före vår tideräkning . Se Linn, B . Arkitektur som kunskap, (Stockholm 1998:a) s .73 .

3 Begreppet ingenjör förekommer redan från 1100-talet som titel på handhavare av militära kastmaskiner . Se Nationalencyklopedin, www .nationalencyklopedin .se .

4 Linn, B . Arkitektyrkets historia i Sverige: fyra uppsatser, (Göteborg 1992) .

5 Hesselman, G . Historik över byggnadsyrket i Stockholm 1250–1950, (Stockholm 1952) s . 11, 46; samt IVA Arkitekten i fokus, (Stockholm, 1998) s . 10 .

6 Linn (1992) .

7 Hesselman (1952) s . 21–23, 32 .

8 Josephson, R . Tessin: Förra delen, (Stockholm 1930) s . 17–21; Hesselman (1952) s . 30; Östnäs, A .

Arkitekterna och deras yrkesutveckling i Sverige, Diss ., Chalmers tekniska högskola, (Göteborg 1984); samt Linn, B . (1992) .

9 Östnäs (1984) s . 63–73 .

10 Se t .ex . Brante, T . ”State formations and the historical take-off of continental professional types: the case of Sweden” i Svensson, L . och Evetts, J . (eds) . Professions and Organizations in Continental and Anglo­Saxon Legacy, (Göteborg 2010, kommande) .

11 Widegren, R . ”Den svenska byggnadstekniska utbildningens historia” i Svenskt bygge: Tekni­ kens förändringar och arbetets villkor vid dagens och gårdagens byggande, (Stockholm 1988) s . 105–107 .

12 Östnäs (1984) s .82; Schönbeck, G . Victor von Gegerfelt: Arkitekt i Göteborg: En yrkesman och hans verksamhetsfält 1841–1896, Diss ., Göteborgs universitet, (Göteborg 1991) s . 17 .

13 Östnäs (1984) s . 61, 74–80; ”Arkitektens ställning och uppgifter 1666–1936” i Linn (1992); och Schönbeck (1991), s . 222 .

14 Linn (1992) .

15 Liedman, S .-E . I skuggan av framtiden: Modernitetens idéhistoria, (Stockholm 1997) s . 345–401 .

16 Chafee, R . i Drexler, A . (red .) The Architecture of the École des Beaux­Arts, (London 1977) s . 61 .

17 Linn (1992) .

18 Lindahl, G . ”Glöm Las Vegas och lär av Beaux-Arts!” i Arkitektur, 1982:7; Lindahl, G . Konst­ högskolan i Stockholm: måleri, skulptur, grafik, arkitektur, (Stockholm 1984); Lindahl, G . ”Konstakademiens byggnadsskola” i De sköna konsternas akademi: Konstakademien 250 år, (Stockholm 1986); och Lindahl, G . ”Prisämnet” i Prisämnet: Studieritningar från Konstakade­ miens byggnadsskola under 1800­talet, (Stockholm 1989) .

19 Chafee, R . i Drexler, A . (red . 1977) s . 61–109 .

20 Linn, B . ”Att bygga ett land” i C . Caldenby (red .) Att bygga ett land, (Stockholm 1998), s . 11–17 .

87

21 Hesselman, G . Från skråhantverk till byggnadsindustri: Om husbyggen i Stockholm 1840–1940, (Stockholm 1945), s . 24–40; Hesselman, G . Något om husbyggen i Stockholm 1860–1920, (Stockholm (1941) 1999) s . 22; samt ”Arkitektens ställning och uppgifter 1666–1936” i Linn (1992) . Om mekaniseringen på arbetsplatserna, se även Hjertén I . Elementa, Göteborgsbostäders skriftserie, 1969:12, s . 33–35 .

22 Widegren (1988) s . 108 .

23 Lindahl (1986) s . 206 .

24 Lindahl (1986) s . 217; samt Grandien, B . Drömmen om renässansen, (Stockholm 1979), s . 73–82 .

25 Grandien (1979) s . 74 .

26 Paulsson, G . ”Industrialismens estetik: Ingenjörs- mot konstnärsarkitektur” i Svensk stad II, (Stockholm, 1959) s . 447–449; även Grandien (1979) s . 45–92; samt Runeby N . Teknikerna, vetenskapen och kulturen: Ingenjörsundervisning och ingenjörsorganisationer i 1870­talets Sverige, Diss ., Uppsala Universitet, (Stockholm 1976), s . 216–217 .

27 Grandien (1979) s . 88–92; Viollet-le-Duc E . The foundations of architecture : selections from the Dictionnaire raisonné, (New York faksimil 1990); samt Hearn, M . F . (red .) The architectural theory of Viollet­le­Duc : readings and commentary, (Cambridge 1990) .

28 Pfammatter, U . The Making of the Modern Architect and Engineer: The origins and develop­ ment of a scientific and industrially oriented education, (Basel 2000), s . 8 .

29 Pfammatter (2000) s . 42, 46, 104–105 .

30 Pfammatter (2000) s . 90, 132, 150, 155, 177, 202 .

31 Pfammatter (2000) s . 140; samt Linn, B . ”Den moderna arkitektutbildningens rötter” i Ar­ kitekturforskning med betydelse för konst och gestaltning – inventering och kommentarer, (Göteborg 1998:b) .

32 Pfammatter (2000) s . 69, 84, 139–140; samt Linn B . (1998:b) .

33 Pfammatter (2000) s . 88, 132-133 .

34 Widegren (1988) s . 111–115 .

35 Runeby (1976) s . 229 .

36 Pfammatter (2000); samt Linn (1998:b) 37 Giedion, S . Building in France, building in iron, building in ferroconcrete, (Santa Monica (1928) 1995) s . 104 .

38 Neovius, A .-M . ”Studier och studieresor” i T . Hall (red .) Stenstadens arkitekter (Stockholm 1981), s . 13; samt ”Arkitektutbildning och arkitektkunskap i Sverige” i Linn (1992) . Betän­ kande af Comitén til öfverseende af Rikets Allmänna Undervisningsverk 1828 finns återgivet i Östnäs (1984) s . 88; även Runeby (1976) s . 120; samt Grandien (1979) s . 74–75, 461 .

39 Underdånigt betänkande och förslag angående åtskilliga läroverks förening med Teknologiska Institutet och bildandet af en Teknisk Högskola afgifvet den 4 november 1873, s . 64, återgivet i Lindahl (1986) s . 253; även Runeby (1976) s . 209, 212, 225 .

40 Björck, H . Teknikens art och teknikernas grad: Föreställningar om teknik, vetenskap och kultur speglade i debatterna kring en teknisk doktorsgrad, 1900–1927, Diss ., (Stockholm 1992); Hård, M . ”Då ingenjörsrollen formades” i Polhem, 1983:1; Beckman, S . ”Bilder av ingenjören” i Polhem, 1985:3–4a; samt Runeby (1976) s . 139 .

41 IVA (1998) s . 19 .

42 Hesselman ((1941) 1999) s . 25; Hesselman (1945) s . 95, 149, 154; samt Stockholms Byggnadsförening Stockholms Byggnadsförening 100 år, (Stockholm 1948), s . 193; Östnäs (1984) s . 104; Schönbeck (1991) s . 38–40, 45–46 .

43 Gullberg, A . och E . Rudberg Byggare i Stockholm. Byggmästarerollen under 1900­talet (Stockholm 2001); samt IVA (1998) s . 13 .

44 Runeby (1976) s . 213, 217 .

88

Årets ”Mästerstycken”, bilder från brödernas yrkesutövning

89

Öppn i ng 1 nov 2010

Nu bygger vi om vår fastighet till 5-stjärnigt hotell med 210 rum. w w w.a n de r sbodi n. se

Brf Läktaren skarpnäck, stockholm, 54 lgh fördelat på 2 fyravåningshus I Skarpnäck utanför Stockholm har Besqab uppfört enrumslägenheter om ca 31 kvm, ideala för unga människor i början av sin bostadskarriär. Lägenheterna är byggda färdiga i fabrik, en metod som fungerat mycket bra på dessa lägenheter. Den fördelaktiga månadskostnaden tillsammans med det låga priset, den öppna planlösningen och det gröna området är några av fördelarna med dessa hus.

Husen är vinklade mot varandra mot en gemensam gård. Den speciella arkitekturen, med tegel mot gatan och trä mot gården, har ritats av SWECO FFNS. Brf Läktaren belönades 2009 med Ekkronans Stora Boendepris. I motiveringen stod bland annat att läsa “Priset för 2009 tilldelas Besqab - ett modernt fastighetsutvecklingsföretag som allt sedan starten 1988 står för nytänkande i stadsbyggandet”.

91

VEM VINNER ROT-PRISET 2010?

SALTSJöqVARN? elite Hotel marina tower, danvikstull

AGA 1?

KARAMELLAN? drottningHolms slott

JAKOBSBERGS SPORTHALL?

Huvudkontor, lidingö

KV FRUKTKORGEN? stockHolms rådHus, kungsHolmen

KV SÅGEN 19?

Hornstull

Se vinnaren på www.stockholmsbf.se

Kvarteret Fägnaden vid Hornsbergs Strand

Foto: Åke Gunnarson

Vårt kvarter består av fyra trapphus i en U-formad byggnad med en liten trivsam innergård i söderläge.

Huset är ritat av Bergkrantz Arkitekter med Anders Bergkrantz som ansvarig arkitekt och inrymmer 64 lägenheter samt 4 lokaler i gatuplanet. Garage för 45 bilar finns i källarvåningen. Söder om vårt kvarter ligger den nyanlagda Nelly Sachs Park med både lekplatser och utsiktsplatser

www.einarmattsson.se

Horisontvägen – Skarpnäck 2009

www.folkhem.se

H OLY DIV ER

ÄVEN ETT STORT BOSTADSPROJEKT BÖRJAR MED EN LITEN TEGELSTEN. PROJEKT: Lilla torget, Bolinder strand, Järfälla.

BYGGHERRE: JM AB. ARKITEKT:Arkitekturkompaniet.

ANTAL LÄGENHETER: 31.

INFLYTTNING: 2009.

Mer information på jm.se

Sveriges ledande möbelutbildning i Larsberg Under sommaren 2009 flyttade Sveriges ledande möbelutbildning, Carl Malmsten – Furniture Studies, till nybyggda lokaler i Larsberg på Lidingö. Att främja svenskt kulturarv och välkomna en av Sveriges ledande konstnärliga yrkesutbildningar till Larsberg är positivt för området och dess utveckling. Flytten har gjorts möjlig delvis tack vare en donation från Kerstin Skarne och Ann-Sofie Mattson, döttrar till byggmästaren John Mattson. Återigen har Lidingö fått en universitetsutbildning. www.johnmattson.se

Med sjöutsikt i Henriksdalshamnen 1

2

2 Kv Fendern, 46 lgh Järntorget Bostad AB White Arkitekter

3

6

1 Kv Kajutan, 59 lgh ByggVesta AB White Arkitekter

5

4

5 Kv Båtklubben 8, 49 lgh Svenska Bostäder AB White Arkitekter

6 Kv Båtklubben, 52 lgh AB Familjebostäder Erseús Arkitekter

2

3

3 Kv Ruffen, 83 lgh Byggnads AB Abacus Lindberg Stenberg Ark.

4 Kv Båtklubben, 56 lgh Järntorget Bostad AB White Arkitekter

4

Invid Regattakajen och Hammarby kanal i Henriksdalshamnen bygger Järntorget Bygg AB på totalentreprenad hyresrätter och bostadsrätter.

jarntorget.se

Järntorget Bygg AB 08-705 39 50

Södermalm, Stockholm.

Vi bygger 32 hyreslägenheter vid Ringvägen, kv. Rackarbergen.

Arkitekt: Per Johanson, Joliark AB. Byggherre: LE Projekt på uppdrag av Lennart Ericsson Fastigheter AB.

08-743 62 00 • info@lennartericsson.se • www.lennartericsson.se

PASSIVHUS

BECKOMBERGA – nyskapande boende i Brommas gröna idyll Det gamla sjukhusområdet Beckomberga fylls med nytt liv när familjer flyttar in bland alléer, äppelträd och kulturhistoriska byggnader. Här uppför NCC en skiftande och spännande bebyggelse. Bland annat växer några av Stockholms första flerbostadshus byggda som passivhus fram.

Här är energianvändningen halverad jämfört med byggnormen. De är unika i sitt slag eftersom de också fått Sveriges första certifikat för passivhus. I området bygger NCC även välplanerade, stilrena radhus med generösa takterrasser och hög standard både invändigt och utvändigt.

www.ncc.se

KVALITET PÅ MILLIMETERN.

Vi på Peab är stolta över att ha en av Nordens största hantverkarkårer. Det gör att vår syn på kvalitet och vårt engagemang för effektivt byggande omvandlas till praktisk handling in i minsta detalj ute på projekten.

Läs mer om ett av Nordens ledande bygg- och anläggningsföretag på peab.se.

Öppenhet och engagemang,

Q-gruppen är ett privatägt och h ägarlett ä l tt byggföretag, b fö t grundat d t 1997. Verksamheten V k h t är ä inriktad i ikt d påå ny-, till- och ombyggnad av Bostäder och Övriga hus. Ansvarstagande för kvalitet och tid är kärnvärden i organisationen.

Tel 08-556 305 30 bygg@q-gruppen.se www.q-gruppen.se

Fakta Kv Tappen, Annedal i Bromma Bostadshus: 44 lägenheter, ca 4000 m 2 ljus BtA ovan mark.

Byggnadsår: Byggstart prel. 2012.

Byggherre: Reinhold Gustafsson Förvaltnings AB genom Jan Kruhsberg.

Projektledning: Bryggan genom Bengt Bruzelli.

Arkitekt: Joliark genom Per Johansson och Johan Kallander.

Landskapsarkitekt: AQ-arkitekter genom Joakim Malmquist.

Miljöfokus i Norra Ängby

Byggnads AB Åke Sundvall har i egen regi uppfört tre bostadshus om totalt 62 bostadsrättslägenheter på Björketorpsvägen i Norra Ängby.

Området har ett lugnt och avskilt parkläge med T-station Råcksta på promenadavstånd.

Såväl interiört som exteriört präglas husen av gedigen kvalitet, god formgivning och – framför allt – utpräglad miljöprofil.

Byggmetoder och material har noga valts ut

för att garantera resurssnål produktion och friska hus. Exempelvis har prefabricerade volymelement i trä använts – vilket har bidragit till minskad miljöpåverkan.

Bostadsområdet Ängby Backe har också försetts med en egen bergvärmeanläggning som, tillsammans med energiåtervinning från ventilationen, bidrar till avsevärt lägre energiförbrukning jämfört med traditionell uppvärmning.

www.sundvallsbygg.se Box 20066, 161 02 Bromma • Karlsbodavägen 9-11 • Tel 08-505 580 00 • post@sundvallsbygg.se

ANNEDALSTERRASSEN Byggnadsfirman Viktor Hanson AB och Byggnadsfirman Erik Wallin AB uppför i samarbete 103 bostadsrättslägenheter i Annedal.

Annedal är en ny del av Bromma med tydligt fokus på ett modernt boende för familjer med barn och ungdomar i en trygg, säker och naturlig utemiljö som lockar till lek, rekreation och aktiviteter. Inriktningen kommer till uttryck i gatu‐ och kvartersnamnen från Astrid Lindgrens värld – Lönnebergaparken, Linaberg och Mattisborgen .

Läs mer på www. annedalsterrassen.se Arkitekt: KSARK

www.erikwallin.se

www.viktorhanson.se

Murmestare Embetet i Stockholm Ă…rsskrift 2009

www.murmestare.se