Page 1

MURMESTARE EMBETET I STOCKHOLM 522:a ARBETSÅRET 2008


M U R M E S TAR E E M B E T E T I STOCKHOLM _____________________________

Årsskrift 2008 med matrikel

522:a arbetsåret

1


© Murmestare Embetet i Stockholm, 2009 ISSN 1402-8107 Årsskriftsredaktör: Peggy Häggqvist Produktion och tryck: Intellecta Infolog, Solna – 31805


INNEHÅLL Förord . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

5

Styrelse . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

6

Mästare . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

7

Nya mästare . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

8

Årsberättelse 2008 Av Embetets skrivare . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

9

In Memoriam, . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 11 Byggåret 2008 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12 Johan Christopher Körner, slottsmurmästare och ålderman . . . . . . . . . . . 13 Av Björn Hallerdt Gesällvandringar till Villa San Michele. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 33 Av Hans Wohlin Krejaren 2 – hur gick det sedan? . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 39 Av Hans Wohlin Petter Östberg – Ämbetsbroder i Skänninge . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 51 Av Werner Pursche Årets mästerstycken . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 93


4


Förord Murmestare Embetets årsskrift med matrikel för år 2008, det 522:a verksamhetsåret efter stadfästelsen av Embetets första kända skrå framlägges härmed. Erik Östhol ledamot av Embetet sedan 1976 avled under året och porträtteras in memoriam. Två nya ledamöter intogs i Embetet 2008 och dessa presenteras under NYA MÄSTARE. Fil. dr. Werner Pursche har forskat i murmästare Petter Östbergs verksamhet i Skänninge. Östberg var mästare i Murmestare Embetet i Stockholm men kallades till Skänninge efter den förödande eldsvåda som drabbade staden 1760 och blev där borgare och stadens murmestare. Pursche beskriver utförligt Östbergs verksamhet i Skänninge med omnejd fram till dennes död 1779. Johan Christopher Körner, slottsmurmästare och ålderman är rubriken på Björn Hallerdts uppsats om den från Tyskland invandrade murmästaren som inledde ett nära och fruktsamt samarbete med den för Stockholms Slott ansvarige arkitekten Carl Hårleman. Uppsatsen illustreras bland annat med Körners mästerstycke från 1726. Ämbetsbrodern Hans Wohlin fortsätter att följa och skriva om uppförandet av den nya fastigheten i Kv. Krejaren vid Östermalmstorg med kommentarer om dess påverkan på såväl stadsbilden som de kringboende. Hans Wohlin redogör även för gesällvandringar till Villa San Michele på Capri vilka finansierats med stipendier från Reinhold Gustafssons Stiftelse vilken förvaltas av Embetet. Embetets skrivare, Jerker Wallin, redogör för Embetets verksamhet under det 522:a arbetsåret. Årets mästerstycken, bilder från de aktiva brödernas yrkesutövning vilka utgör en dokumentation av ämbetsbrödernas aktuella bidrag till stadens förnyande, avslutar årsskriften. Embetets årsskriftskommité bestående av Björn Hallerdt, Jan Kruhsberg, Jerker Wallin och Hans Wohlin har ansvarat för arbetet med framtagandet av årsskriften. ÅLDERMANNEN

5


STYRELSE 2008 ÅLDERMÄN LENNART S. ERICSSON Ålderman CARL-GUSTAV STÅHLBERG Andre ålderman och stamhusvärd

BISITTARE JAN HENRIKSSON LARS IHSE ANDERS LARSSON JOHAN SKOGLUND JERKER WALLIN

Lådföreståndare Gärdeman Skrivare

FÖRUT ÅLDERMAN REINHOLD GUSTAFSSON SVEN-HARRY KARLSSON LENNART G. ERICSON

MUSEIFÖRESTÅNDARE BJÖRN HALLERDT

Adjungerad ledamot och kvädare

REVISORER Ordinarie ERIK HANSON MAGNUS KEY EVY JAKOBSSON, aukt. Rev Suppleant ANDERS BODIN STAMHUSET von der Lindeska huset Västerlånggatan 68, Stockholm www.murmestare.se 6


MÄSTARE Nr

Namn

Person Ulf...........................   7/11 Gustafsson Reinhold......... 23/12 Östhol Erik.........................   5/4 Karlsson Sven-Harry.........   8/12 Ericson Bo.......................... 20/2 Berggren Lars-Ivar............ 14/10 Ericson Lennart G............. 23/11 Danielsson Bo.................... 22/1 Ericsson Lennart S............ 28/10 Andersson Isidor............... 31/1 Zetterberg Lars.................. 17/1 Håkansson Lars Ove......... 30/4 Wallin Jerker...................... 29/4 Wohlin Hans....................... 16/8 Sundvall Bengt................... 21/6 Eriksson Torsten................ 17/9 Ihse Lars............................. 10/4 Key Magnus....................... 19/2 Hanson Erik....................... 15/5 Wränghede Stefan............. 20/11 Jeppsson Jan....................... 18/9 Rygh Sten-Åke.................. 19/7 Cube Ulf ............................ 24/9 Brännvall Göte.................. 28/5 Larsson Anders.................. 4/12 Bodin Anders..................... 16/11 Henriksson Jan................... 27/9 Ränk Ristjan...................... 27/1 Ståhlberg Carl-Gustav...... 20/2 Skoglund Johan ................. 9/4 Schönning Eje.................... 9/10 Olsson Arne....................... 24/4 Kruhsberg Jan.................... 31/7 Hagman Svante ................. 3/5 Hanson Nils ....................... 10/7

255 271 278 279 282 284 285 286 287 288 289 290 291 292 293 294 295 296 297 298 299 300 301 302 303 304 307 308 309 310 311 312 313 314 315

Född

Födelseort 1919 1920 1916 1931 1935 1926 1938 1935 1940 1937 1933 1937 1936 1934 1947 1938 1945 1944 1951 1942 1935 1943 1939 1946 1952 1947 1960 1940 1951 1962 1940 1951 1946 1961 1956

Stockholm.................... Grödinge...................... Rättvik......................... Lund............................. Stockholm.................... Stockholm.................... Häverö......................... Stockholm.................... Stockholm.................... Uppsala........................ Stockholm.................... Lund............................. Stockholm.................... Stockholm.................... Stockholm.................... Uppsala........................ Ystad............................ Stockholm.................... Stockholm.................... Stockholm.................... Vollsjö.......................... Stockholm.................... Nybro........................... Överkalix..................... Stockholm.................... Stockholm.................... Norrköping.................. Tartu............................. Bälinge......................... Uppsala ....................... Solna ............................ Sollefteå....................... Stockholm.................... Nacka........................... Stockholm....................

Inträdesår 1958 1965 1976 1976 1977 1982 1983 1984 1984 1985 1985 1985 1985 1988 1989 1990 1991 1992 1992 1993 1993 1995 1997 1997 1999 1999 2002 2002 2002 2005 2006 2006 2006 2008 2008

7


Nya mästare år 2008 Nr 314. 2008. SVANTE HAGMAN Född den 3 maj 1961 i Nacka, son till egenföretagare Torbjörn Hagman och hans hustru Gun, född Sahlin. Gift sedan 1993 med Monika, född Håkansson, egenföretagare. Barn: Anna, Axel och Julia. Reservofficer i Svenska Flottan 1982, Civilekonom Stockholms Universitet 1987 och MBA i internationellt företagande Uppsala Universitet 1997. Anställd i JCC AB som trainee 1987 därefter en rad befattningar inom NCC koncernen, ekonomichef och VD i dotterbolaget BINAB 1989–1994, chef för utlandsverksamheten NCC Industri 1995–2000, marknadschef för NCC Construction Sverige AB och sedan 2003 Regionchef för verksamheten i Stockholm/Mälardalen. Ordförande i Stockholms Byggmästareförening och Sveriges Byggindustrier region Öst. Foto: Sten Jansin

Nr 315. 2008. NILS HANSON Född den 10 juli 1956 i Stockholm, bror till Erik ­Hanson nr 297 och son till Rune Hanson nr 267 och hans hustru Marja, född Bergqvist. Gift 1983 med Eva Marianne, född Jarnek. Tre barn, Matilda 23, Viktor 21 och Amanda 17. Studentexamen i Stockholm 1976 och civil­ ingenjör vid KTH väg och vatten 1982. Studerat ekonomi vid Stockholms universitet och har genomgått Fria Byggakademin 1988/89. Började på ABV direkt efter KTH som arbetsledare och inköpare fram till 1984. Anställdes under 1984–1985 som byggledare på konsultbolaget Cepro. Mellan åren 1985 och 2007 anställd som ekonomichef i familjeföretaget Byggnadsfirman Viktor Hanson AB. Från 2002 ensam ägare av bolaget. Medlem i Stockholms Byggmästareförening, Egenföretagarutskottet.

8


2008 av Embetets skrivare

SAMMANKOMSTER Embetet höll årsstämma den 19:e februari och höstsammankomst den 7:e oktober. Sammankomster har därutöver hållits den 15:e april, 10:e juni och den 9:e december. Vid vårsammankomsten den 10:e juni företog Embetet en båtutflykt till förre åldermannen Sven-Harry Karlssons Ekholmsnäs Gård på Lidingö där bröderna mottogs på bryggan av gårdens värd. Middag intogs i gårdens matsal och förre chefen för Nationalmuseum Olle Granath talade efter middagen om gårdens förnämliga konstsamling. Övriga sammankomster hölls i stamhuset. Vid årssammankomsten den 19:e februari berättade ämbetsbrodern ­Ristjan Ränk om sin estniska bakgrund och sin yrkesverksamhet i förre ämbetsbrodern Einar Mattssons företag. Arkitekten och professorn Ragnar Uppman var Embetets gäst vid aprilsammankomsten och talade då, med utgångspunkt i sin bok ”I arkitektens öga”, över arkitektens yrkesroll. De två gesällvandringsstipendiaterna som erhöll stipendier ur Reinhold Gustafssons Stiftelse och som utfört arbeten på San Michele berättade vid höstsammankomsten om sina erfarenheter från Capri. Författaren Bengt Jangfeldt talade vid samma sammankomst om Axel Munthe som byggherre.

STYRELSENS SAMMANTRÄDEN Styrelsen har sammanträtt den 5:e februari, 1:a april, 27:e maj, 22:a september och 25:e november. D. v. s. 5 gånger. Styrelsen har vid sina sammanträden behandlat frågor angående stamhusets skötsel, underhåll och förvaltning samt även hanterat hyresgästfrågor. Styrelsen har genomfört arbetena med ombyggnad av lokaler för bibliotek och studierum samt upprustning av toalettutrymmena. Vid varje styrelsemöte har styrelsen, med lådföreståndaren som föredragande, gjort en genomgång och uppföljning av Embetets ekonomi som under året utvecklats väl. Styrelsen har därutöver förberett Embetets sammankomster och arbetat fram programinnehållet. Styrelsen har även följt arbetet inom Reinhold Gustafssons Stiftelse. 9


STAMHUSET Förvaltningen av stamhuset har under året gått enligt planerna och inga anmärkningsvärda händelser har inträffat. I Embetets egna lokaler har toalettutrymmena rustats upp samt bibliotek och studierum iordningställts.

EMBETSBRÖDER Embetsbrödernas antal var vid årets ingång 33 st. Erik Östhol ledamot av Embetet sedan år 1976 avled under året. Till nya ledamöter har under året intagits Nils Hanson och Svante Hagman. Vid årets slut var ämbetsbrödernas antal 34 st.

EMBETETS EKONOMI Som framgår av årsredovisningen för år 2008 är Embetets ekonomi fortsatt så god att den ger möjlighet till utökad verksamhet inom de verksamhetsområden som utgör Embetets ändamål.

10

Jerker Wallin Skrivare


IN MEMORIAM Erik Östhol

Erik Östhol, Rättvik, ledamot i Embetet sedan 1976, har gått ur tiden, 92 år gammal. Han efterlämnar döttrarna Eva Östhol och Gunilla Östhol Henriksson med maken Mats, barnbarnen Malin, Annika och Peter med familjer och vännen Eva Wiberg. Erik var en av de sista i skaran av nära medarbetare till byggmästare Anders Diös. Det var 1943 som Erik kom från Kungliga Byggnadsstyrelsen till Byggnadsfirman Anders Diös. Han kom att stå chefen (Anders kallades så) nära och fick snart ansvaret för Gävle- och Stockholmsdistrikten. Han utsågs 1968 till verkställande direktör. Mellan 1981 och 1986 var han styrelsens ordförande. Erik kom att bli en nyckelperson under kommande expansion. Hans otvungna ledarskap, rörliga intellekt och intresse för affärer, var egenskaper som Anders uppskattade. Dessutom var han dalkarl! Hans kapacitet behövdes. Vid sextiotalets mitt ökade byggandet kraftigt. Inflyttning till städerna och arbetskraftsinvandring skapade nya behov, inte minst av bostäder. Företaget kunde ha 200 byggen igång samtidigt. Erik ville bygga för framtiden men kunde också blicka bakåt för att få sammanhang och perspektiv. Han ville lyfta fram Dalarnas kulturarv, hade stort intresse för kulturminnesvård och förstod värdet av forskning. Sedan 1965 var han stödjande ledamot av Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur. För hembygden vid Siljan gjorde han insatser. Det var dit, till byn Bäck i Rättvik, han ständigt återvände även om arbetsveckorna tillbringades i Stockholm. För Erik var det viktigt med traditioner. Från 1954 var han en trogen gäst vid midsommarfirandet på Diösgården i Mora, alltid klädd i Rättviksdräkt. Efter Anders Diös bortgång 1986, var det naturligt att Erik fick ta hans plats i täten, när det var dags att tåga med majstången till spelmansmusik. De som kom i förbindelse med Erik Östhol, vare sig det gällde byggenskap, kulturminnesvård eller frågor rörande hembygden, kom att uppskatta hans stora inlevelse och intresse för sin omvärld. Vi minns med glädje och saknad våra möten med Erik, en hängiven och rikt begåvad yrkesman, entreprenör och välgörare och en trogen och intresserad deltagare i Embetets sammankomster. Andreas Östborn / Jerker Wallin

11


Byggåret 2008

Efter tre allt starkare byggår kom så vändningen 2008. På samma sätt som vid tidigare ”överhettningar” hade en låg räntenivå och stor tillgång på kapital medfört att byggmarknaden – och övriga sektorer i samhället – fått för mycket bränsle till brasan som till slut blev inflationsdrivande. Inte minst efterfrågan på bostäder och priserna på nyproducerade sådana nådde nya höjder. En gammal erfaren byggare med rötter från 1940-talet – embetsbrodern Reinhold Gustafsson – menade att en så bra byggkonjunktur som de senare åren hade han aldrig tidigare upplevt. Investmentbanken Lehman Brothers i USA gick omkull den 15 september sedan amerikanska staten sagt nej till hjälpinsatser. Länge hade vi här hemma i Sverige trott att det där i USA berörde oss enbart marginellt och i så fall med stor eftersläpning. Vi stod ju väl rustade med starka balansräkningar i våra banker osv. Hoppsan vad vi tog fel! Den nya moderna världen med det finansiella systemet elektroniskt väl hopflätat slog omedelbart bakut rätt över hela världen. En sådan tvärbromsning har vi nog aldrig tidigare skådat i global skala och framförallt fordonsindustrin drabbades oerhört hårt. Här hemma råkade bostadsbyggarna ut för ett närmast totalt köpstopp. Visserligen hade en något trögare försäljning noterats sedan slutet av 2007, men eftersom företagens bostadssäljare tidigare närmast varit ordermottagare för en lång kö av köpare, som till och med tältat utanför kontoren för att få köpa först, blev det ändå en obehaglig kalldusch. Övriga sektorer på Stockholms byggmarknad fortsatte dock av sin levande kraft att förhålla sig relativt normala under hösten 2008. Stora infrastrukturprojekt och småarbetsmarknaden har ju det gemensamt att det tar ett tag innan något händer. Riksbankens räntehöjning i augusti (för att få stopp på inflationen!) förbyttes under hösten i en kraftig ångest och resulterade i december i en av de största räntesänkningarna vi sett i Sverige. Denna medförde en psykologisk återhämtning och att bostadsmarknaden normaliserades något i förhållande till det fria fallet under de tidigare månaderna. Även möjligheterna för bostadsbyggarna och deras köpare att erhålla lån lättade något i förhållande till det ”idiotstopp” som rått under hösten. Sammanfattningsvis kan man säga att för bostadsbyggarna blev byggåret 2008 som devisen ”upp som en sol, ner som en pannkaka” medan övriga sektorer visserligen tappade högkonjunkturglansen och en stor del av framtidstron, men ändå höll uppe produktionen på goda nivåer. Att en del av dessa kanske står i tur för ett ”stålbad” under 2009 är ju en helt annan fråga! Lars Ihse 12


Johan Christopher Körner, slottsmurmästare och ålderman Av Björn Hallerdt Johan Christopher Körner d.ä. hörde till den stora grupp kunniga tyska hantverkare som flyttade till Stockholm under decennierna från 1720-talet, etablerade sig här och i många fall nådde erkännande och framgång1). En starkt bidragande orsak till denna immigrationsvåg var det återupptagna slotts­bygget, och det är inte någon särskilt djärv gissning att den föregåtts av värvningskampanjer. De nyanlända var i regel färdigutbildade gesäller som direkt kunde sättas in i det stora murarlaget vid Slottet. I murargesällskapets protokoll och räkenskaper förtecknas tyskarna för sig, och under senare delen av 1720-talet var de en tredjedel eller mer av hela antalet. År 1726 förtecknades tjugofem tyska gesäller, av vilka nio sades vara nyligen ankomna. Hade de rentav rest hit tillsammans? De ursprungliga hemorterna var dock, i de få fall vi känner dem, spridda över stora delar av Tyskland: Sachsen, Preussen, Mecklenburg. År 1727 betecknar kulmen för denna invasion av tyska murargesäller med femtiotre namn; året därpå var de trettionio, två år senare fyrtioen. Därefter sjönk antalet snabbt2) . Körners hemvist i Tyskland är okänt, men möjligen får man en antydan om härkomsten av ett konstverk i hans kvarlåtenskap, ett konterfej av hertiginnan av Holstein. Han tycks ha kommit till Stockholm 1722 eller 1723, ty då han Körners mästerstycke framlades och godkändes i Murmestare Embetet den 17 november 1726. Det utgör nummer 45 i Embetets svit. De nio ritningarna beskriver omsorgsfullt projektets bostadshus i fyra våningar. Serien inleds med källarplanen.

Plan av bottenvåningen. Hallarna tänktes liksom ­källarrummen välvda. 13


Plan av våningen en trappa, en bostad om sex rum och kök. Bara ett litet rum har kakelugn, de övriga öppna spisar. Köket har en väl tilltagen bakugn.

Plan av våningen två trappor, snarlik den underliggande men utan bakugn.

Plan av våningen tre trappor, sju rum med kakelugnar men inget kök.

Taklagsplan.

14


Huvudfasad mot gatan. Uttrycket är senbarockens med tämligen rik dekor av rusticeringar, våningsband, gesims, urnor, girlanger och voluter. Det brutna taket skiljer sig dock från föregångarnas karolinska säteritak och pekar fram mot modernare uttrycksformer.

Sektion genom trapphuset och tvärsektion.

Längdsektion. Mittskorstenen fick svängd form på vinden för att skapa symmetri i exteriören. 15


lämnade gesällskapet 1726 för att ta plats i murmästarämbetet som nybliven mästare betalade han kvartal för fyra år. I rollen som biträdande slottsmurmästare anlitade Körner redan 1728 fjorton tyska gesäller, och sex år senare sysselsatte han nio. Det verkar inte osannolikt att han bedrivit aktiv värvning genom sina förbindelser med det gamla hemlandet. Kontakterna med gesällskapet fortsatte, då Körner tillsammans med lådmästaren Daniel Forsberg deltog i gesällernas kvartalssammankomster. 1732 blev han själv lådmästare, dock på villkor att gesällerna skaffade något rum för sammankomsterna, eftersom han inte ansåg sig ha lägenhet att hysa dem hemma i sitt hus. Han lämnade sysslan 1736. När sonen Johan Christopher Körner d.y. 1745 ”blef med gesällskapet förent” överlämnade han som ”åminnelse en innantill förgyllt silwerskål om 25 lod att sättja in uti Silwerwälkomsten”. Den är liksom själva välkomman tillverkad av silversmeden Henrik Wittkopf d.ä. och tillhör numera Nordiska museet men visas som deposition i utställningen i Murmestare Embetets stamhus. Sonen var vid gåvotillfället bara sjutton år, och det var naturligtvis fadern som låg bakom för att manifestera familjens roll inom murarskrået4). Mästerstycket Den 22 april 1726 begärde Johan Christopher Körner att få förena sig med murmästarämbetet och ”uppgöra behörigt stycke, sedan han fattat lust att här i staden bosätta sig”. Eftersom han kunde uppvisa börds- och lärbrev hade ingen av ämbetsbröderna något att invända utan beslöt att förelägga honom de båda obligatoriska proven. Ett pågående arbete hos handelsmannen Dahlström ansågs inte räcka till som praktiskt prov, utan man skulle invänta tjänligt tillfälle. Det var ju uppmurande av ett trapphus som krävdes5). Detta tillfälle tycks dock ha yppat sig under sommaren, ty den 17 november samma år lämnas Körner tillsammans med en annan styckmästare, Christian Neubert, företräde för att visa upp sina mästerstycken. Deras ritningar och teckningar togs i ”noga ögnasichte” och approberades. De båda styckmästarna erlade vardera 30 daler kopparmynt och blev med lyckönskan förklarade som ärliga mästare. De hade passerat nålsögat och kunde ta plats i ämbetet. Det är värt att notera att de närmast följande sex mästarna, fram till 1743, alla var tyskar och att ytterligare sex tyskar av första eller andra generationen ingår i mästarlängden fram till 17596). Körners mästerstycke, nummer 45 i den långa sviten, omfattar nio blad. De är utförda i tusch med lavering i grått och rött, påskrivna av skådemästarna Jonas Nilsson (Fristedt), Nicklas Fischer och Johan Bäckman. Det var en representativ trio: både Fristedt och Bäckman var slottsmurmästare, Fristedt även ålderman och Fischer några år senare Fristedts efterträdare som ålderman. Hur tätt nätverket var framgår också av att Körner blev Bäckmans efterträdare som slottsmurmästare och Fischers som ålderman. Den förelagda tomtfiguren är snedvinklig, och projektet avser ett boningshus i fyra våningar med källare och vind. Huset har en längd av ca 38 alnar (22.6 m). Det har brandgavlar (utan fönster) och skulle alltså ingå i sluten kvartersbebyggelse. Källaren och de fyra bostadsplanen redovisas med plan16


ritningar, och därutöver illustreras takbjälklaget, huvudfasaden mot gatan, tvärsektion och sektion genom trapphuset (på samma blad) samt längdsektion. Det är en omsorgsfull, utförlig och detaljerad redovisning, mycket välgjord men något torr i uttrycket7). Det är ett gediget hus styckmästaren Körner tänkt sig. Källarrummen är kryssvälvda liksom de båda hallarna i bottenvåningen. Vart och ett av planen i bottenvåningen, en och två trappor omfattar en enda bostad om fyra–sex rum och kök jämte biutrymmen, medan den översta våningen bara innehåller sovrum. Eldstädernas karaktär är något oklar – på planerna visas de som öppna spisar men i längdsektionen som kakelugnar. Köken har stora ”gruvor” (öppna spishällar), de två nedre dessutom bakugn. De tre sektionerna ger detaljerade upplysningar om fast inredning i fråga om exempelvis eldstäder, snickerier och trappräcken. Huvudritningen som illustrerar husets uttryck och stilkaraktär är som alltid fasaden. Huset har nio fönsteraxlar, varav tre i en svagt framskjutande mittrisalit. Hörnkedjorna är rusticerade. Den representativa portalen omges av korintiska pilastrar och ett rakt krön med slutsten. Släta fönsterfoder, våningsband och en kraftigt profilerad taklist bildar andra accenter. Skuggningarna är ett nytt inslag, kanske redan nu inspirerade av den beundrade förebilden, slottsarkitekten Carl Hårleman. Risaliten avslutas med en bågformig fronton, som dekorerats med ett rikt ornerat rundfönster och tre prydnadsurnor, en vanlig detalj i de tyska murmästarnas ritningar. Stilmässigt hör huset hemma i senbarocken, vilket även takkupornas voluter understryker, men det brutna taket skiljer sig från föregångarnas säteritak och pekar fram mot det senare 1700-talet. En sak har Körner försummat: till vänster borde man ha sett den sneda gaveln. Ämbetsbrodern Det var alltså på hösten 1726 Johan Christopher Körner tog säte och stämma i hedervärda Murmestare Embetet. Han skulle bli den mest trofasta av ledamöterna och antecknas under de följande åren ständigt som närvarande. Protokollen är kortfattade och i regel ganska stereotypa men ger naturligtvis utrymme för upplysningar om viktiga förändringar. Körner fyller i tur och ordning alla funktioner i ämbetet – ungmästare (som kallade bröderna till sammankomster), lådmästare hos gesällerna, skådemästare för flera mästerstycken, bisittare och ålderman. Det är tydligt att han ofta fört de tyska gesällernas talan. När Friedrich Stein 1734 begär att få förena sig med ämbetet efter tolv år som gesäll, varav sju i Sverige, får han goda vitsord av Körner. I stället för att mura upp det sedvanliga trapphuset får Stein utföra arbete på Slottet efter Tessins och Hårlemans anvisningar8). Sedan Johan Bäckman avlidit blir Körner bisittare 1734, och fyra år senare väljs han till ålderman efter Nicklas Fischer, ett hedersuppdrag han skulle behålla till sin död 1759. Vid valet går han förbi en äldre yrkesbroder, den andre bisittaren Daniel Forsberg. Man kan ana misshälligheter mellan dessa båda, som några år senare tar sig uttryck i att Körner kritiserar Forsberg för att denne utan laga förfall uteblivit från sammankomster och ej lämnat ifrån sig lådnyckeln. Dessutom hade han övertagit gesäller från Michael Franckes 17


dödsbo utan att anmäla det. Forsberg fick vackert krypa till korset och ursäkta sig9). Under åtskilliga år var han den ende svenske mästaren i ämbetet, där han inte kan ha haft det alltför lätt. Samtalsspråket vid kvartalen borde ha varit tyska, men rådsbisittarens och den protokollförande notariens närvaro gjorde det nödvändigt att åtminstone formulera besluten på svenska. En våg av tyska invandrare hade f.ö. kommit hundra år tidigare, då Stockholms stormaktstida expansion tog sin början. Den gången blev dock dominansen i ämbetet inte lika total, möjligen beroende på att en del tyska gesäller och mästare avstod från att enrollera sig skråmässigt. Som anställda av kungahuset eller adeln hade de inte skyldighet att göra det. Egendomligt nog hade ämbetet på 1730-talet blott sex–sju ledamöter och fyllde alltså ej den stadgade numerären, tolv mästare. Först vid mitten av 1750-talet blev ämbetet åter fulltaligt. Relationen mellan mästare och gesäller var ofta laddad, kanske mer bland murarna än inom andra hantverksyrken. Arbetslagens storlek gjorde att gesällen bara undantagsvis blev medlem av mästarens hushåll. Han fick skaffa sig egen bostad och bildade ofta familj. Man kan förstå att det var frestande för gesäller med fullgoda yrkeskunskaper men utan möjlighet att uppnå mästarvärdighet att skaffa sig självständiga arbetsuppgifter. Det stred mot reglementet, benämndes lite föraktfullt bönhaseri och resulterade om det uppdagades i anmärkning och böter10). En annan utväg var att söka sig till mindre städer, där det rådde brist på yrkeskunnigt folk och inte ställdes lika höga krav. Nackdelen var ojämnare arbetstillgång11). Den grundläggande utbildningen under lärlingstiden ägde däremot rum under mästarens omedelbara inseende, och lärgossen bodde ofta hos sin mästare. I Murmestare Embetets inskrivningsböcker kan man följa hur lärlingarna strömmar till Körners arbetslag. De första kommer redan året efter det då han blivit mästare, och sedan fortsätter enrolleringen varje år ända till året före hans död, med undantag bara för tre år. Bland dessa normalt 13–14-åriga pojkar finns inte en enda tysk, helt naturligt eftersom invandrarna vid ankomsten redan var färdigutbildade gesäller. Vid inskrivningen angavs lärotidens längd, vanligen tre–fyra år, men både längre och kortare perioder förekom. I många fall skrevs lärgossen inte ut som gesäll förrän efter sex–åtta år, men då kunde han få lön efter den föreskrivna lärotidens utgång. En imponerande rad anställda passerar revy i denna summariska matrikel. Under sin mer än trettioåriga, självständiga yrkesverksamhet tog Körner in nästan 300 lärlingar. Tillströmningen ökade märkligt nog kraftigt mot slutet av yrkesbanan: 42 lärlingar 1752 och 35 året därpå. Om man räknar med normal lärlingstid och lägger till minst femton–tjugo gesäller betyder det att mästaren särskilt intensiva år hade långt mer än hundra anställda. Med reservation för pålitligheten i inskrivningsböckernas noteringar kan man också konstatera att gallringen var hård. Något mer än hälften av lärlingarna skrevs ut som gesäller (166 av 294), och då upphörde i allmänhet avancemanget. Vad blev det av de andra? En och annan fick en lakonisk kommentar: att han gått ur läran, blivit soldat eller brandvakt eller helt enkelt var ”blefwen död”. De flesta försvinner ut i tystnaden. Bara tre blir mästare: Petter Westrell 18


d.ä., inskriven som lärling 1738, utskriven som gesäll 1742, mästare 1746, verksam till 1778; Alexander Högman d.ä., inskriven 1743, utskriven 1745, mästare 1754, verksam till 1793; sonen Johan Christopher Körner d.y., inskriven 1744, utskriven 1745 (!), mästare 1750, verksam till 1775. Till detta bör dock fogas att åtminstone ett par tyska gesäller i den äldre Körners tjänst vann mästarvärdighet, Johan Schütze 1746 och Elias Kessler 175712). I ett speciellt sammanhang kommer gesällen nära mästaren och blir beroende av hans goda vilja, nämligen då han äskar ämbetet för att bli mästare. Sin lojalitet mot landsmännen hade Körner som ovan nämnts visat den tyske gesällen Friedrich Stein. En annan tysk gesäll, Georg Böttger, får 1741 besked att han skall utarbeta sitt mästerstycke hos åldermannen Körner. Men det vill sig inte riktigt, och när den förhoppningsfulle styckmästaren två månader senare visar upp sitt prov blir det underkänt efter anmärkningar från skådemästarna Forsberg, Franck och Wüstner med instämmande av själve stadsarkitekten, J.E. Carlberg. Böttger får alltså arbeta vidare och blir 1743, trots anmärkningar även mot hans praktiska prov, äntligen mästare. Han har därigenom blivit företrädd med två mästerstycken i ämbetets serie, ett underkänt (nr 53) och ett godkänt (nr 54)13). Gång på gång får den respekterade åldermannen träda in som skådemästare för teoretiska eller praktiska prov: för J. Schütze 1745, J.H. Nauman 1746, P. Westrell d.ä. 1746 och E. Kessler 1757, medan A. Högman d.ä. 1753 får utföra sitt teoretiska och G.A. Zincke 1754 sitt praktiska prov under hans inseende. Ett av Körners sista uppdrag i ämbetet blev att 8/2 1759 skriva under mästarbrevet för Daniel Hagman i Sundsvall. Tydligen betraktades denne som en andra rangens yrkesman, ty fullmakten skulle endast gälla i hemstaden med omnejd, vilket inte hindrade att Hagman blev en ofta anlitad och framgångsrik kyrkobyggare14).

Ritning till bostadshus utan angiven adress, uppvisad i Byggningskollegiet den 27 november 1755. Projektet illustrerar den säregna situationen, att Stockholm åren 1750-59 hade två murmästare med samma namn. Av allt att döma är det sonen som använder den längre signaturen, Johan C. Körner. Ritningen är dessutom signerad av en medarbetere, murgesällen George Schütze, som aldrig blev mästare. Byggnadsnämndens arkiv (BNA) 1755:75. 19


Den då allmänt accepterade nepotismen tog sig tydligt uttryck i familjen Körner. När åldermannen 1748 uppvisar Hårlemans fullmakt för sonen Johan Christopher som slottsmurmästare och begär att han skall få samma rättigheter i ämbetet som sin företrädare hörs inga invändningar15). Två år senare blir den yngre Körner mästare utan att utarbeta mästerstycke – han är bara 22 år. Vid faderns död 1759 efterträder han denne som ålderman. Nästa försök var inte lika framgångsrikt. Vid mitten av 1750-talet ansåg sig ämbetet vara fulltaligt och nekade även väl kvalificerade gesäller inträde. Det hade 1749 drabbat Eric Roos, som fick vänta på sin tur och först 1754 blev mästare. Sedermera blev han mycket framgångsrik, uppförde mer än hundra nybyggnader och blev ålderman under flera perioder. När den yngre sonen Erik Körner 1757 äskade ämbetet fick även han ställa sig i kö. Först 1760 förelades han underlag för sitt mästerstycke, som skulle utföras hos Westrell, och skådemästare utsågs16). Men Erik Körner fullföljde aldrig sitt mästarprov utan valde en annan bana – han blev fortifikationsmurmästare. Som uttryck för ämbetets uppskattning av J.C. Körner d.ä. får man ändå betrakta, att han under senare delen av sin åldermanstid befriades från kvartalsavgift. Det var egentligen en onödig gest – han hade blivit en rik man. Vid hans bortgång 1759 efter mer än tjugo år som ålderman uttryckte ämbetsbröderna också ”mycken avsaknad”17).

Stockholms slotts nordvästra flygel, ”Kansli­flygeln”, uppfördes på entreprenad åren 1757-60. Kontraktet tecknades av slottsmurmästaren J.C. Körner d.ä., slottsbyggmästaren Georg Fröman och slottsstenhuggaren Jonas Fristedt. Både Körner och Fröman dog under byggnadstiden och ersattes av sina söner med samma uppdrag. Foto Hans Wohlin 2009. 20


Slottsmurmästaren Stockholms slott var ett väldigt byggnadsföretag, i en klass för sig under svenskt 1700-tal. Endast Sveaborgs fästning kan räknas till samma division, dock utan att nå samma majestätiska omfattning. Även under 1800-talet skulle en fästning komma att höra till de allra största byggena, nämligen Karlsborgs (Vanäs) fästning. Då tillkom också helt andra typer bland de största anläggningarna: Göta kanal och järnvägens stambanor. När slottsbygget återupptogs efter Stora ofreden under ledning av Carl Gustaf Tessin men snart nog med Carl Hårleman som ansvarig arkitekt, gällde det att bygga upp en fungerande organisation för att säkra materialleveranserna och koordinera de olika arbetsinsatserna. För grovarbetet med rivning och schaktning kommenderades detachement av indelta soldater från olika militära förband. De lokala transporterna av tegel, sand och virke sköttes av Stockholms åkare, medan roslagsbönder stod för frakt av granit och olika skeppare för överföringen av kalksten och kalkbruk från Gotland. De stora hantverkarlagen var stenhuggare, murare och snickare/timmermän, medan återkommande, mera individuella insatser gjordes av bl. a. smed, pumpmakare, brunnsbyggare, kopparslagare, klockgjutare och glasmästare. När inredningsarbetena tagit fart tillkom framför allt gipsmakare (stuckatörer) och målare, från enkla hantverkare till högt kvalificerade konstnärer av utländsk härkomst18). Från 1728 kan man finna mera detaljerade uppgifter om utförda arbeten och kostnader i slottsbyggnadsdeputationens protokoll och räkenskaper. Ansvarig slottsmurmästare var då Johan Bäckman, och den gamle åldermannen Jonas Nilsson Fristedt anlitades för mera speciella uppdrag, t.ex. att övervaka rivningsarbeten vid Uppsala slott och transport av tillvarataget tegel till Stockholm. Det är osäkert när Körner anställdes vid slottsbygget, men det var i varje fall före utgången av 1720-talet. Sedan Bäckman avlidit blev han i mars 1734 förste slottsmurmästare med en årslön av 450 daler silvermynt19). Körner hade då sedan länge visat sin kapacitet och vunnit Hårlemans förtroende. Slottsarkitekten stödde sig vid denna tid för den kontinuerliga arbetsledningen på tre gedigna hantverkare: slottsbyggmästaren Petter Gerdes, slottsstenhuggaren Jonas Fristedt och slottsmurmästaren Johan Christopher Körner. Dessa tre, eller någon av dem, fick också rycka in vid viktiga byggnadsarbeten ute i landet20). Under 1730-talet forcerades arbetet på Slottets exteriör, vid decenniets slut var murarna i stort sett färdiga och taktäckningen kunde börja. Körners ansvar var under denna viktiga period inte begränsat till murarlaget, utan han attesterade även åkarnas och gipsarnas arbets- och lönelistor. Sedan Hårleman avlidit i februari 1753 utsågs Carl Johan Cronstedt till ansvarig byggledare, och Carl Fredrik Adelcrantz blev slottsarkitekt. Kungafamiljen kunde flytta in 1754, men fullt färdigt blev Slottet och dess närmaste omgivningar först på 1790-talet. 1756 upprättade Cronstedt en fullständig plan för Slottets färdigställande. Däri ingick uppförande av nordvästra flygeln (Kansliflygeln), terrassen och trappan utanför och kajen nedanför, mot Stallkanalen. Dittills hade alla ar21


beten utförts med anställt folk och på löpande räkning, men nu beslöt man att pröva ett annat tillvägagångssätt. Efter kungafamiljens avflyttning hade Körner på entreprenad reparerat Kungshuset (Wrangelska palatset) på Riddarholmen, och i januari 1757 upprättades med denne samt Fristedt och den nye slottsbyggmästaren Georg Fröman entreprenadkontrakt för Kansliflygeln m.m. Byggnadstiden sattes till tre år, och entreprenadsumman uppgick till 203.333 1/3 daler silvermynt (610.000 daler kopparmynt). Kansliflygeln blev Körners sista uppdrag vid Slottet, och det slutade inte särskilt lyckligt. Både han själv och Fröman dog under byggnadstiden och efterträddes av sina söner, som lyckades avsluta arbetet på avtalad tid. Drastiskt stegrade materialkostnader och höjda arbetslöner medförde emellertid att entreprenörerna gjorde en förlust på 204.010 daler kopparmynt, motsvarande en tredjedel av kontraktssumman. Efter segslitna förhandlingar beslöt riksdagen flera år senare att gottgöra dem, men ersättningen täckte inte mer än drygt halva förlusten. Den hedersamma körnerska insatsen vid slottsbygget fick alltså en vemodig epilog21). Samarbetet mellan Hårleman och Körner nådde långt utanför Stockholms gränser – slottsarkitektens förtrogenhet med den nya riktningen inom arkitekturen och goda renommé gjorde honom eftersökt i hela landet. Slott, herrgårdar och offentliga byggnader byggdes eller förnyades efter hans ritningar. Murmästaren blev arkitektens förlängda arm, förberedde projekten genom uppmätningar och kostnadsberäkningar, fullbordade dem efter mästarens ritningar som ansvarig byggledare. En fullständig kartläggning av deras gemensamma uppdrag ute i landet är knappast möjlig att genomföra, utan man får nöja sig med en exemplifiering av säkra och sannolika objekt. Många företag genomfördes i Uppsala. Sedan Adolf Fredrik stoppat den pågående rivningen av slottet där restaurerades de kvarstående delarna; borggårdsfasaden mot väster fick sin prägel av 1700-talsklassicism. Orangeriet vid Akademiska trädgården hade projekterats av Linné och Körner och uppfördes 1742–43, sedan Hårleman omarbetat ritningarna. På ärkebiskopshusets gård byggdes 1736–40 ett trevåningshus; Körners förslag till genomgripande ombyggnad av huvudbyggnaden genomfördes däremot ej. Katedralskolan kom till 1746–48, ett enkelt astronomiskt observatorium vid Svartbäcksgatan 1739–4122). Andra gånger hade Körner sällskap av slottsbyggmästaren Petter Gerdes – det kan ha gällt slotten i Västerås och Örebro (projekt 1748, genomfört först 1766), troligen även Gävle, Gripsholm, Drottningholm och Ulriksdal. Kyrkan vid Ängsö slott fick nytt torn 1742–44, och den brandskadade kyrkan i Sundsvall reparerades 1749–53. Karlstad fick ett nytt rådhus, ritat 1753, uppfört 1754–80; det betraktades som ett av de vackraste i riket. Särskild omsorg ägnade Hårleman den gamle principalen och vännen Carl Gustaf Tessins slott Åkerö, som han besökte flera gånger tillsammans med ”notre vieux Körner”. Även mera anspråkslösa anläggningar som gårdarna Näs och Landsjö i Östergötland ingick i repertoaren23). Det rådde alltså ett ovanligt förtroendefullt förhållande mellan Carl Hårleman och Johan Christopher Körner. Från mitten av 1740-talet kom det att 22


inbegripa även den sistnämndes son med samma namn, som blott sextonårig fick privilegiet att följa med slottsarkitekten vid hans sista resa till Paris 1744– 45. Efter andre slottsmurmästaren Friedrich Steins död fick Körner d.y. 1748 tjugoårig efterträda denne med Hårlemans fullmakt24). Byggen i staden Det nära samarbetet med Hårleman på Slottet ledde också till medverkan från Körners sida vid slottsarkitektens arbeten ute i staden. Det gäller med säkerhet Riddarhuset (1741) och Klara kyrka (varom mera nedan), kanske även Jakobs kyrkas torn (1730-talet), Lantmäteristyrelsens hus (1750), Arsenalen (Makalös), Gamla riksbankens tillbyggnad (1733–37) och Observatoriet (1748–53). I alla dessa fall var hans roll mera anonym, inte alltid möjlig att precisera25). Men Körner bedrev även annan verksamhet, där han tydligt framträder som upphovsman genom att han utfört och signerat byggnadsritningarna. I Stockholms stadsarkivs författarförteckning över byggnadslovsritningar redovisas Körner med 72 verk från perioden 1733–59: nybyggnader, tillbyggnader, påbyggnader, ombyggnader, reparationer och uthusbyggen. Takten var ganska måttlig på 1730–40-talen, då slottsbygget var den dominerande arbetsuppgiften, men accelerade på 1750-talet, då hela 42 byggnadslov behandlades. Det fanns yrkesbröder som hade en betydligt större produktion26). Av två skäl måste man i en del fall ta uppgifterna om Körner som upphovsman med reservation. Åke Stavenow har framfört tanken att Hårleman låtit sin murmästare signera en del av sina ritningar. Relationen till stadsarkitekten Carlberg var inte den bästa, och Hårleman skulle på detta sätt ha undvikit försmädliga kommentarer och anmärkningar. Bland uppdragsgivarna fanns ett flertal representanter för högadeln, vilka enligt Stavenow knappast skulle ha vänt sig till en hantverksmästare, låt vara med gott rykte, utan begärt hjälp direkt från arkitekten. Bland byggena för samhällets toppar finns emellertid inga särskilt representativa utan det rör sig om mera anspråkslösa insatser. Ritningarnas utförande och karaktär tillåter också tydliga distinktioner. Körner var visserligen en erfaren och noggrann tecknare, men till mästarens precision och elegans nådde han aldrig upp. Det finns i själva verket bara en omgång ritningar i samlingen som tydligt skiljer sig från genomsnittet, förslag till nybyggnad av ett tvåvåningshus vid Skeppsbron. Med sina vackra detaljer och flyhänta skuggningar i lavyr är det ett verkligt konstverk, säkerligen utfört av Hårleman. Körners påskrift har en naturlig förklaring: ritningarna lämnades in till Byggnings- och ämbetskollegiet den 5 juni 1753, och eftersom Hårleman dött den 9 februari kunde han inte stå som sökande27). Den andra reservationen gäller ett mera komplicerat förhållande. Johan Christopher Körner d.y. hade blivit mästare den 20 juli 1750, och under de följande nio åren fanns det alltså två murmästare med samma namn, far och son. Man kan möjligen säga att en del ritningar från 1750-talet utförts med lättare hand, i ett mindre kraftfullt maner än de tidigare. Uppgiften i Murmestare Embetets stora historik att sonen först från 1759 uppfört egna nybyggnader är naturligtvis helt osannolik. Det avgörande förefaller vara signaturens utform23


ning: fadern skriver alltid ”J.C. Körrner”, och då bör de ritningar som signerats ”Johan C. Körrner” hänföras till sonen. Om detta antagande är riktigt skulle sonen ha svarat för minst elva av de byggnadslovsansökningar från 1750-talet som registrerats på fadern. I den följande framställningen har ingen åtskillnad mellan de båda upphovsmännen kunnat göras med säkerhet28). Under sin långa och ansvarsfulla tjänstgöring vid Slottet måste Körner ha kommit i kontakt med många av samhällets spetsar, och det är helt naturligt att han blev betrodd med uppdrag för deras räkning. En del kontakter kan ha förmedlats av Hårleman, som kanske lämnade allmänna anvisningar men överlämnade ritandet till Körner, som sedan stod för genomförandet. Det första av dessa byggen var en ekonomilänga för greve Fersen på Blasieholmen 1733. Därefter följer: stall och vagnshus för greve Lilliestedt på Drottninggatan vid Brunkeberg 1735, samma slags uthus vid fru Grills malmgård 1737, brygghus för statssekreteraren baron Gedda 1738, ombyggnad av riksrådet baron Höpkens hus vid Drottninggatan-Bergsgränden 1748 samt stall och vagnshus för samme uppdragsgivare 1758, tillbyggnad av flygel för grevinnan Ulrika Juliana Brahe vid Fredsgatan 1748, flygelbyggnad i en våning för riksrådet och överstemarskalken W.L. Taube på Blasieholmen 1750, stall och vagnshus för riksrådet baron Palmstierna vid Drottninggatan-Ö. Kyrkogatan

Ovan: Den eleganta ritningen till fru Schröders hus vid Skeppsbron, inlämnad och godkänd i Byggningskollegiet den 5 juni 1753, är otvivelaktigt utförd av Carl Hårleman fastän den signerats av Körner. Hårleman hade avlidit den 9 februari, och den betrodde medarbetaren fick fullfölja uppdraget. BNA 1753:486. T.h.: När snickaråldermannen Martin planerade att bygga om och reparera sitt hus vid Köpmangatan anlitade han sonen Körner. Ritningen är daterad den 14 februari 1756 och godkänd sex dagar senare. BNA 1756:91. 24


1751, ekonomibyggnad för grevinnan Eva Bielke inne på gården Regeringsgatan 95 år 1753, gårdshus för överståthållaren och fältmarskalken greve Dyring på Blasieholmen 1754, påbyggnad av halvvåning för hovrättsrådinnan Chatarina Gripenstedt i Salviigränd 1755, stall och vagnshus för ryttmästaren baron Menge (?) utan adress 1757, stall och vagnshus för hovmarskalken greve Lagerberg på hans gård vid Regeringsgatan 1758 samt om- och påbyggnad av grevinnan Bielkes bostadshus vid Trädgårdsgatan 175829). En imponerande rad byggherrar men med få undantag ganska obetydliga företag. Snäppet under på den sociala skalan befinner sig några tjänstemän, men intressantare är den stora gruppen beställare från borgerskapet, tillsammans ett trettiotal handlande och hantverkare. Här rör det sig i mycket högre grad om bostadshus, ofta i kombination med butiks- eller verkstadslokaler. Körner bygger åt slaktaren D. Lohman på Tullportsgatan på Söder 1733, åt sin granne, snickaren och sedermera åldermannen J.F. Eckstein 1735, 1751 och 1753, åt bryggaren C. Rehn ett brygghus 1733, åt bagaren H. Sarnow vid Humlegårdsgatan bageri 1748, åt kopparslagaren Jernström vid Drottninggatan 42 år 1751, åt klensmeden Kilberg i hörnet Bergsgränden-N. Kyrkogatan 1755, åt skräddaren Blomberg på Packartorgsgatan 26 år 1756, åt fränden och segelsömmaren Stangenberg i Stadsgården 1756 och åt snickaråldermannen Martin vid Köpmangatan 1756.

T.v.: När snickaråldermannen Martin planerade att bygga om och reparera sitt hus vid Köpmangatan anlitade han sonen Körner. Ritningen är daterad den 14 februari 1756 och godkänd sex dagar senare. BNA 1756:91. I mitten.: Åt apotekaren A. Ziervogel fick J.C. Körner rita och uppföra ett lågt affärshus vid Svartmangatan 18, i kvarteret Juno. Mot gatan låg butikslokalen, medan det bakomliggande rummet med sin stora ugn användes för framställning av medikamenterna. BNA 1738:191. T.h.: Genom om- och påbyggnader är det ursprungliga apotekshuset totalt förändrat – men överliggaren av kalksten med texten ”Apotheket Svan” finns fortfarande kvar. Foto Hans Wohlin 2009. 25


Bland de många handelsmännen märks t.ex. Johan, Abraham och Isak Clason, ägare till varvet på Blasieholmen, som flera gånger får hjälp med sina hus vid Skeppsbron-Nygränd och Brunnsgränd. Borgmästare Kierman låter bygga en smedja vid Djurgårdsvarvet 1759. År 1742 gör Körner en inbrytning i en helt annan genre, då han 27 maj lämnar in tre ritningar till fabriksbyggnader, en för fabrikören J.C. Schultz på den Langenbergska gården på Kungsholmen, de båda andra för klädesfabriken vid Barnängen. Särskilt det större av Barnängen-husen, i två våningar med tretton fönsteraxlar, rusticerad bottenvåning, mittrisalit och hörnkedjor, var ett genomarbetat och ambitiöst projekt30).

I några få fall arbetade Körner med projektering och uppförande av industribyggnader. Den långa tvåvåningsbyggnaden med dekorativa hörnkedjor och markerat mittparti tillhörde klädesfabriken vid Barnängen. BNA 1742:253.

Den stora Klarabranden 8 juni 1751 drabbade inte minst kyrkan och byggnaderna på kyrkogården. Hårleman och Körner medverkade aktivt vid återuppbyggnad och reparationer, bl.a. av skolhuset från 1649. Foto Oscar Heimer 1912, SSM. 26


Bland Körners kunder var oväntat nog även några arbetare. Murgesällen Erik Lindgren tänkte 1755 bygga ett litet bostadshus vid Kvarngränden ”ovanför gamla brunn” på Söder, yrkesbrodern Johan Hammar planerade 1756 ett bostadshus i två våningar vid hörnet Träskgatan-David Bagares gata, och inte långt därifrån, vid Vintervägen till Stora träsket ville avskedade gardessoldaten Lars Lustig 1757 uppföra ett tvåvånings bostadshus. De flesta av Körners uppdrag gällde fastigheter på Norrmalm, framför allt i Klara, med trettiofyra projekt. Närmast därefter kom Staden (Gamla Stan) med Riddarholmen och Helgeandsholmen, sammanlagt 18 byggen, medan Södermalm, Ladugårdslandet (Östermalm) och Kungsholmen var svagt representerade med vardera tre till sex uppdrag. Tyngdpunkten låg tydligt i Klara: där bodde murmästaren i eget hus och ägde även ett par andra fastigheter, och där hade han goda kontakter och sociala engagemang. Den katastrofala branden 8 juni 1751 medförde att behovet av stora byggnadsarbeten blev akut. Området mellan Drottninggatan och Klara sjö, från kvarteren kring Gamla Brogatan i norr till Norrström i söder blev svårt härjat, hela kvarter helt avbrända, de flesta husen förstörda eller illa skadade. Elden spred sig till området kring Skinnarviken på Söder, och samtidigt härjade en stor brand på Ladugårdslandet. Klara kyrka och byggnaderna på kyrkogården drabbades och därmed även Körner själv, som bodde i kvarteret Orgpipan strax norr om kyrkan. Han medverkade vid kyrkoreparationen, då Hårlemans vackra tornhuv kom till. Sannolikt återställde han också skolhuset från 1649 i kyrkogårdens nordvästra hörn31). I kvarteret Vingråen, vid Kungsholmsbrogatan, hade Klara församling 1748 köpt in ett stenhus, som inrättades till fattighus. Det hade knappt hunnit tas i bruk förrän det förstördes vid branden och 180 fattiga ställdes på bar backe. När Körner 1753 byggde upp huset igen inreddes bottenvåningens fyra logement med sammanlagt 50 sängar, medan övervåningen fick arton rum. Fem år senare kompletterade han anläggningen med ett nybyggt hus, som innehöll bostäder i två våningar och ett envånings stall och vagnshus med tjugotvå spiltor och tre vagnbodar32). Om de nybyggen som anförtroddes Körner sägs i flera fall att de uppfördes på den avbrända tomten. Det gäller t.ex. grannarna vid Bergsgränden, snickaren Eckstein och klensmeden Kilberg, liksom kopparslagaren Jernström vid Drottninggatan 42 och fiskköparen Fröman vid Smala gränden på Ladugårdslandet33). Hur svårt skadat Körners eget hus blivit vid branden framgår inte, men 1756 begär han byggnadslov för en tillbyggnad. Den resulterade i en fyrlängad anläggning kring en rektangulär gård. Boningshuset i två våningar med inredd vind under brutet tak hade fem fönsteraxlar mot Bergsgränden och innehöll i bottenvåningen fem rum med kakelugnar, kök och separat bryggstuga. Det intilliggande magasinet var ett envåningshus med loft; två inkörsportar ledde till stall och vagnshus respektive gård med tre kallförråd. Stadsarkitekten Carlberg anmärkte att magasinshuset borde uppföras till samma höjd som boningshuset för att visa en vackrare fasad mot gatan34).

27


Samma anmärkning hade han riktat mot Körners nybygge 1749 för handelsmannen Niklas Nyman vid Drottninggatan; han ansåg att magasinsdelen där ”wid en så stor gata icke /är/ nog anständigt, utan bör til lika anseende med wånhuset prydas åtminstone til yttre Facaden”35)! Det idealiska uppdraget för en erfaren murmästare borde ha varit att få rita och uppföra ett representativt bostadshus i centralt läge för en ståndsperson eller välbärgad borgare. Trots hans gedigna meriter finns det inte särskilt många projekt av den typen i Johan Christopher Körners verkförteckning. Med lite god vilja kan man räkna dit handelsmannen Nymans hus 1749 och kopparslagaren Jernströms efter branden 1751 återuppförda hus, båda vid Drottninggatan. Det senare fick i byggnadslovsansökan en redig och klar redovisning med fasad och plan av bottenvåningen. Huset skulle byggas i två våningar under högt sadeltak, med sju fönsteraxlar, rusticerad undervåning och port med liten fritrappa. I gatuplanet låg dels en rymlig bostad, dels en stor verkstadslokal36). En fläkt från stora världen ger reparations- och ombyggnadsritningen 1755 av styckgjutaren och direktören Gerhard Meyers paradvåning i det Bielkeska huset vid Röda bodarna, det som sedermera skulle doneras till Konstakademien. Hela den renoverade övervåningen var en enda bostad med tretton eldstadsrum och två kallrum. Närmare än så kom inte Körner de stora uppgifterna; ståndsmässiga bostäder fick han inte projektera men väl uppföra efter arkitektens, i första hand Hårlemans, ritningar37).

Handelsmannen Niclas Nyman lät Körner projektera ett nytt bostads- och affärshus vid Drottninggatan 1749. Stadsarkitekten Carlberg anmärkte, att magasinsdelen vid en så stor gata borde få lika representativ fasad som bostadshuset. BNA 1749:340. 28


Körners förnämliga hus hade omisskännlig barockkaraktär. Det stod kvar ända till våren 1953, då det revs i samband med ”Klara-saneringen”. Foto Oscar Heimer 1912, SSM.

J.C. Körners eget hus låg i kvarteret Orgpipan på Klara kyrkogård, med adressen Klara Norra Kyrko­ gata 2, i hörnet av Bergsgränd (Klarabergsgatan). Den 18 oktober 1756 begärde han att få bygga på det. Bostaden var gediget och påkostat inredd, och bland hans hyresgäster var ett flertal prominenta personer. BNA 1756:160. 29


Hem och familj Sedan Johan Christopher Körner uppnått mästarvärdighet 1726 och etablerat sig som egen företagare kunde han vid trettiotvå års ålder börja fundera på att bilda familj. Det första äktenskapet, med Elisabet Maas, blev kort, ty hustrun dog i barnsäng vid sonen Johan Christophers födelse 1728. Familjen hade redan nått ett visst välstånd och kunnat möblera sitt hem med läderklädda stolar, ekkista, paulun av rött cassian och ett par holländska målningar. De gick till bords med tenntallrikar på drällduk, och Elisabet hade burit halskedja och ringar av guld. Behållningen i boet motsvarade nästan två årslöner för en slottsmurmästare. Det sociala nätverk Körner börjat bygga upp avtecknar sig i uppgiften att bleckslagareåldermannen G.O. Traut lovade bli förmyndare för den späde sonen, om fadern gick bort38). I det andra äktenskapet, med Eva Sofia Dargeman, föddes dottern Anna Rosina 1730, sönerna Jakob 1732 och Erik 1734. Även Eva Sofia dog ung och lämnade vid sin död 1735 efter sig en avsevärd förmögenhet. Boets behållning hade under de gångna åren ökat från drygt 2.500 till nästan 24.000 daler kopparmynt. I beloppet ingick den egna fastigheten med ett värde av 20.000 daler. Den låg i kvarteret Orgpipan 7, norr om Klara kyrka vid kyrkogårdens gräns mot Bergsgränden (numera Klarabergsgatan). Som ett bevis för välståndet kan man notera att Körner nu ägde två hästar, schäs och två slädar39). Fastigheten vid Klara kyrka hade vid mantalsskrivningen 1740 fått ny beteckning, Orgpipan 27. Huset var rymligt och gediget, vilket tillät uthyrning av flera lägenheter. Bland hyresgästerna var ”konterfejaren” Olof Arrhenius, välborne Gustaf Benzelstierna, hovrättsauskultanten W. Cedercrona och advokatfiskalen N. Rutenschöld med familjer40). Körner tog därutöver emot inneboende som inte alltid fastnade i mantalsskrivningarnas notvarp. Den blivande konstnären Johan Sevenbom berättar att han vid mitten av 1740-talet kom till ”her slåtsmurmästaren Kiörner, därest jag åtnjöt mycken kiärlek, i följe waraf (efter jag war ganska fattig) rådde han mig enständigt at slå målarekonsten utur hufwudet, och aplisera mig till murmästare profesionen, då han lofwade at helt och hållet giöra min lycka”. Under gesälltiden på 1750-talet och de första åren som mästare bodde även murmästaren Elias Kessler hos Körner41). Maria Starbus, som kom från en välkänd tyskbördig släkt med framstående vapensmeder bland medlemmarna, blev Körners tredje hustru. Hon var tjugotvå år yngre än maken och skulle överleva honom trettiosex år. Även Maria förde uppenbarligen pengar med sig i boet, ty familjens fastighetsbestånd och övriga tillgångar fortsatte att växa. Huset i Orgpipan 27 redovisas 1755 med 56 fönsterlufter och härbärgerar tjugofem personer, bland dem anförvanterna Brita Maas och Pehr Christian Starbus, den senare läkarstuderande just hemkommen från utrikes orter. I kvarteret Swan nummer 5 äger Körner då ett stenhus med 48 fönsterlufter, där adelsmän och utländska hovfunktionärer hör till hyresgästerna. Till hans bestånd hör även grannfastigheten Swan nr 6, som håller på att bebyggas med ett tredje stenhus; märkligt nog är inget av dessa med bland byggnadslovshandlingarna42). Före sin död hann Körner 30


förvärva en fjärde fastighet, en obebyggd tomt i kvarteret Klockställaren vid nordvästra hörnet på Klara kyrkogård, förmodligen avbränd 1751, Vid sin död den 30 maj 1759 efterlämnade Johan Christopher Körner en för hantverkarförhållanden nästan ofattbart stor förmögenhet, 335.000 daler kopparmynt. De fyra fastigheterna svarade för ungefär halva beloppet, och den näst största posten var fordringar på ca 145.000 daler. Med ett visst vemod kan man konstatera att principalen C.F. Adelcrantz häftade i skuld med 6.000 daler; han blev ständigt illa behandlad i ekonomiskt avseende, inte minst av kungahuset43). Familjen hade kunnat tillåta sig att leva på stor fot – därom vittnar mängder av smycken, guld- och silverföremål. Till möblemanget hörde ett linneskåp av valnöt, en spegel med förgylld ram och ett väggslagur. Förutom ett par familjekonterfej fanns ett porträtt av Carl Hårleman och ett av Christopher Polhem. Textilförrådet var överväldigande, och bland de minst sagt ståndsmässiga kläderna fanns en kolt av guldtyg till barnkristning. Man kunde duka med en kinesisk teservis av äkta porslin, fem dussin tenntallrikar samt arton nya gafflar och knivskaft av silver. Till resor och transporter ägde man bl.a. en heltäckt och en halvtäckt vagn, en kappsläde samt en båt med åror och roder. I viss mån avtecknar sig den gamle murmästarens yrkesverksamhet i kvarlåtenskapen. Han hade ett etui med ”åtskillige instrumenter”, och bland sjuttiotalet böcker fanns ett par tyska verk om byggnadskonst och geometri men i övrigt nästan bara uppbyggelselitteratur. På Skeppsholmen låg ett upplag av byggnadsmateriel, noggrant specificerat: bjälkar och snickerier, sten till trappor och eldstäder, redskap och ställningslinor med block, den tidens byggkranar. Största posten var trettioåtta tunnor obränd gips, till pågående stuckarbeten. Vad blev det av Körners familj och livsverk? Äldste sonen, Johan Christopher, blev som nämnts faderns efterträdare både som slottsmurmästare och ålderman. Dottern Anna Rosina gifte sig med slottsbyggmästaren Eliander, Petter Gerdes efterträdare, men båda dog före hennes far. Yngste sonen, Erik, fick vänta länge på att få underlag till sitt mästerstycke, som han aldrig fullföljde utan övergick till att bli murmästare vid fortifikationen. Dit sökte sig även mellanbrodern Jakob, dock ej som murmästare; vid faderns död titulerades han adjutant. Av de rätt fåtaliga byggnader i Stockholm som helt var Körner d.ä:s skapelser finns ingen bevarad i ursprungligt skick. Många har rivits, framför allt i Klara, andra är totalt förändrade genom senare om- och påbyggnader. De bestående resultaten av hans arbete står att finna i Slottet, mestadels som delar av lagarbeten och tydligast i hans sista stora verk, Kansliflygeln i nordväst. Genom rollen som ansvarig arbetsledare vid slottsbygget under tjugofem år och ålderman i MurmestareEmbetet mer än tjugo år hör han ändå till de mest betydande i sitt yrke under 1700-talet.

31


Noter 1) Stavningen av namnet växlar. I yngre dagar skrev Koerner sig med oe hopskrivet (vilket stundom misstolkats som ae), men senare övergår murmästaren till Körner eller Körrner. Han använder aldrig formen Kiörner, vilken däremot är vanlig i protokoll, offentliga handlingar och i litteraturen. 2) Murargesällskapets protokoll och lådräkning. 3) Murmästare Embetets (MME) protokoll 1732 2/12, 1735 18/7 och 1736 20/8. 4) Alm 1944 s 48. 5) MME prot. 1726 22/4. Börds- och lärbreven är ej bevarade. 6) Prot. 1726 17/11. Alm 1935 s 99 f. 7) MME mästerstyckeritningar, volym 9, mästerstycke nr 45. 8) Prot. 1734 28/2,18/7. 9) Prot. 1746 21/7. 10) Prot. 1738 18/7; gesällen Carl Kuhlman hade arbetat på Beatelunds gård på Ingarö. 11) Jämför Walter Pursches artikel s 51. 12) MME prot. 1745 9/2, Hallerdt s 35. 13) Prot. 1741 30/1, 30/3, 1743 9/3. 14) Alm 1935 s 242. 15) Prot. 1748 22/7. 16) Prot.1749 19/7, 1757 26/7, 1759 21/8, 1760 12/1. 17) Prot. 1759 12/6. 18) Slottsbyggnadsdeputationens protokoll. 19) Ibidem 1734 22/3. 20) Stavenow s 55 f. 21) Slottsbyggn.dep. prot. 1756 22/12, 1757 9/1, 26/1, 23/2. 22) Stavenow s 191, 215; Haslingen s 271. 23) Stavenow s 118 ff, 173, 181, 194, 259; Haslingen s 278 f. 24) Alm 1935 s 30 f. 25) Stavenow s 196, 200. 26) SSA, författarregister till byggnadsnämndens ritningar; Hallerdt s 36. 27) Stavenow s 206 f; SSA, BNA 1753:486–488. 28) SSA förf. reg.; BNA 1756:91. 29) Stavenows uppgift s 207 att alla dessa ritningar är från slutet av 1740-talet är alltså felaktig. 30) Byggnadslovsritningar. Byggnadsplatsernas lägen är mycket ungefärligt angivna, ofta bara genom uppgift om gata, utan nummer. Längre fram på 1700-talet uppges i regel fastighetsbeteckningar med kvartersnamn och tomtnummer. När Körner namngivit byggherrarna kan man med hjälp av mantalslängderna precisera fastigheternas läge. 31) Jacobson s 25 ff. 32) Staf s 144 ff.

32


33) Eckstein ägde kv. Orgpipan 28 och var alltså Körners närmaste granne, Kilberg (Kylberg) kv. Gripen 31 och Jernström kv. Blåman 41, 42. SSA, mantalslängder Norrmalm västra nedre 1755 och Klara 1760. 34) BNA 1756:160. 35) BNA 1749:340, 341. 36) BNA 1751:403. 37) BNA 1755:65. 38) Bou efter Elisabet Maas, förrättad 1729 24/2. 39) Bou efter Eva Sofia Dargeman 1737 5/9. 40) Mantalslängd Norrmalm västra yttre 1740:96. 41) Konstakademien, Sevenboms självbiografi 1770/71; Hallerdt s 43. 42) Mantalslängd Norrmalm västra nedre 1755:99. 43) Bou efter Johan Christopher Körner 1759 3/9. Källor och litteratur Konstakademien Konstnären Johan Sevenboms självbiografi 1770/71 Murmestare Embetet i Stockholm (MME) Mästerstyckeritningar Protokoll (prot.) Inskrivningsböcker Nordiska museets arkiv Murargesällskapets protokoll och lådräkning 1699–1736 Slottsarkivet Slottsbyggnadsdeputationens protokoll 1740–57, räkenskaper 1728–37, kassaräkning 1757 Stockholms stadsarkiv Författarregister till byggnadsnämndens ritningar Byggnadslovsritningar (BNA) Mantalslängder Bouppteckningar (bou) Stockholms stadsmuseum (SSM) Fotodatabasen Henrik Alm, Murgesällerna i Stockholm, 1944 Henrik Alm, Murmästareämbetet i Stockholm, 1935 P.R. Ferlin, Stockholms stad, del 2, 1858 Björn Hallerdt, Elias Kessler – en murmästare för stamhuset. I: Murmestare Embetets årsskrift 2005, 2006 Birgitta von Haslingen, Att förbättra och förändra. I: Göran Alm et al (red.), Carl Hårleman, människan och verket, 2000 Esther Jacobson, Den stora branden i Klara den 8 juni 1751. I: Sankt Eriks årsbok 1936 Nils Staf, Församlingshistoria. I: S. Curman-J. Roosval, Sveriges kyrkor, S. Klara kyrka, Stockholms Kyrkor band VI, 1928 33


34


Gesällvandringar till Villa San Michele Av Hans Wohlin

Gesällerna under skråtiden. Gesällerna – eller svennerna som de kallades under senmedeltid och äldre vasatid – hade en viktig och reglerad funktion i skråväsendet. Den äldre benämningen sven antyder att hantverkaren var en ogift yngling (jfr svensexa) som var anställd hos och ofta också bodde hos en mästare. Under stormaktstidens omfattande byggnadsverksamhet ökade antalet gesäller inom byggnadsyrkena – alla kunde inte bli mästare och många var nu gifta med egna hushåll. Murmästarämbetets äldsta skråordning från 1487 stadgade att lärling skulle arbeta fyra läroår utan lön och då få så mycket vadmalskläder han behöver – mat och husrum var inbegripet. Femte året skulle han få lön efter sin skicklighet. Efter sin lärotid kunde lärlingen bli antagen som gesäll i skrået och bli utskriven från sin läromästare, det vill säga kunna söka anställning och bilda familj. Den murmästare som ville anställa gesäller, må leja dem till allhelgonadag (som före 1953 var den 1 november), enligt den äldsta skråordningen. Mickelsmäss (den 29 oktober) var av gammalt lagstadgad fardag för anställning, hyreskontrakt, arrenden etc. I 1833 års legostadga angavs den 24 oktober som flyttningsdag, i Stockholm gällde dock även den 24 april, eftersom arbetskraften i staden behövde vara mer rörlig. Dessa regler gällde formellt – men inte alltid i praktiken – ända till 1926. Gesäller som ville förkovra sig i yrket och meritera sig för burskap, det vill säga bli upptagen i stadens borgerskap med rätt att bli egen företagare, gjorde som regel en gesällvandring till Tyskland, Nederländerna, Italien eller annat framstående land, där de kunde arbeta och lära sig byggnadskonsten. Gesällerna förde ofta med sig hem nya byggmetoder och byggnadsstilar och bidrog också till att sprida kunskaper om svensk byggnadstradition. För att bli antagen som murmästare i staden måste gesällerna visa prov på praktisk kunskap i murnings- och putsarbete samt upprätta ritningar och beskrivningar till ett förelagt byggnadsprojekt – mästerstycken . Murmästarna skulle under skråtiden behärska både arkitektens och byggmästarens kompetens. Efter godkända prov fick murmästaren rätt att bedriva sitt yrke i staden och i sin tur anställa och lära upp lärlingar och gesäller. Så gick kunskaperna i arv inom yrket, utbildningssystemet brukar kallas tradering. Skråväsendet och därmed burskapstvånget avskaffades 1847 och full näringsfrihet infördes 1864. Det blev en förvirrad situation innan ett nytt utbildningsväsende byggts upp och arbetsmarknadens parter hade organiserat 35


sig i nya former. För byggandet i Stockholm innebar det en period på 10–15 år, då byggnader av mycket växlande kvalitet uppfördes av företagare med svag eller ingen kompetens som byggmästare. Med 1874 års byggnadsstadga inrättades byggnadsnämnden som stadens tillsynsmyndighet för byggnadsverksamheten och krav infördes på byggnadslov och ansvarig arbetsledare, en lokal byggnadsordning upprättades osv.

Exempel på fasadritning i Staffan Jonssons mästerstycke nr 16 från 1666 i Murmestare Embetets arkiv i Stockholm. Sammanlagt finns över 1000 ritningar från åren 1642– 1847 i ämbetets arkiv.

Gesällvandringar i vår tid. Murmestare Embetet i Stockholm har genom byggmästare Reinhold Gustafssons Stiftelse återupptagit den gamla traditionen att stödja och utveckla yrkesverksamma hantverkares kompetens genom gesällvandringar till andra länder. Sedan år 2007 har det skett i samarbete med Stiftelsen San Michele, då yngre, i Stockholmsföretag verksamma murare har ”vandrat” till Villa San Michele på Capri i Italien. 36


Under 2–3 veckor på våren har de svenska murarna bott i gästbostäder på Villa San Michele och arbetat tillsammans med villans lokala hantverkare med underhåll och restaurering av den kulturhistoriskt värdefulla bebyggelsen. De har fått information och vägledning om capresiskt byggnadsskick av lokalt kunniga arkitekter, under 2007 av den caprifödde stockholmsarkitekten Alessandro Lucca, under 2008 av hans farbror Enrico Lucca. Han växte upp i dåvarande förvaltarebostaden på San Michele, är utbildad på Chalmers Tekniska Högskola i Göteborg och verksam på Capri. Finansieringen av gesällernas resor och förlorade arbetsförtjänst samt de utländska arkitekternas medverkan har skett genom stipendier från Reinhold Gustafssons Stiftelse, som förvaltas av Murmestare Embetet. Stiftelsen Olle Engkvist Byggmästare bidrog 2007 till finansiering av utrustning för arbetet och Stockholms Byggnadsförenings Olle Engkvist-stiftelse har också bidragit med stipendier till gesällerna. Stiftelsen San Michele står för boendekostnaden på Villa San Michele. Tre murare deltog i gesällvandringarna till San Michele våren 2007. En grupp murmästare från Murmestare Embetet gjorde då en studieresa till bland annat San Michele, för att på plats följa upp gesällernas arbete. Efter besiktningen kunde byggmästarna konstatera att arbetet var väl utfört och till allmän belåtenhet för alla berörda. Våren 2008 genomförde två murare en motsvarande gesällvandring och medverkade i omputsning av vissa fasader. För de svenska murarna var det en värdefull erfarenhet att få arbeta med putsarbete i Capris svåra havsklimat och få inblick i öns byggnadstradition. Samtidigt kunde gesällerna handgripligt lära ut den svåra putstekniken till de lokala arbetarna. Det som förvånade de svenska murarna var att man på Capri maler ner bortknackad äldre puts och återanvänder den i ny puts. De reagerade också på användningen av plastmaterial i listverk under takfoten

Svensk murargesäll i arbete på San Michele, klädd i de svenska murarnas traditio­ nella arbetskläder med blårandig skjorta och vita byxor. 37


– det skulle inte godkännas i Sverige. Arbetsglädjen var inte att ta miste på, språkbarriärerna var inget hinder för ett fint samarbete. För år 2009 planeras ett fortsatt samarbete med Villa San Michele, nu med en delvis ny inriktning. Flera byggnader inom Villa San Micheles område har behov av fönsterrenovering, som måste ske med stor respekt för bebyggelsens kulturhistoriska värde och capresisk byggnadstradition. Ett annat akut behov är iordningställande av de system för regnvatteninsamling, som byggdes under 1950- och 60-talen. De är mycket viktiga för San Micheles stora trädgård, eftersom ön Capri saknar grundvatten – orsaken är kalkklippan som överallt stupar brant mot havet. Beroende på vilket arbete som skall prioriteras, kan det 2009 bli aktuellt med snickaregesäller eller muraregesäller. Samarbete med tradition. Samarbetet mellan stockholmsbyggare och Villa San Michele går tillbaks till 1950-talet, då framför allt byggmästare Olle Engkvist gav betydande stöd till Villa San Micheles upprustning och utveckling. Gästforskarbostäder byggdes bl.a. med insamlat svenskt byggmaterial. Efter en förödande tromb 1959 fick Stiftelsen San Michele svenska byggares hjälp med återuppbyggnaden av den berömda pergolan och parken m.m. Då medverkade utöver Olle Engkvist också Ernst Wethje och flera materialleverantörer med ekonomiskt stöd och svenskt byggmaterial. Ett svenskt rederi biträdde med båttransporterna till Capri. De stora regnvattenbassängerna – en förutsättning för den stora parken – liksom ett stort staket mot Barbarossaberget byggdes också med bistånd från Stockholmsbyggarna. Insatserna den gången baserades på en mångårig vänskap mellan murmästarna Olle Engkvist och George Schackne samt Josef Oliv, dåvarande intendenten på San Michele.

Bilden av Olle Engkvist från 1940-talet i Olle Engkvist-arkivet. 38


Själv har jag haft glädjen att vara gästforskare på Villa San Michele 2004 och 2005 och även därefter studerat geologi och geotermiskt värmt grundvatten (termalbad) i området kring Neapelbukten. Det har därför varit mycket roligt att få vara med och återupprätta de gamla kontakterna mellan byggarna i Stockholm och Villa San Michele genom den nuvarande intendenten Peter Cottino. Byggmästare Olle Engkvist (1889–1969) var ledamot av Murmestare Embetet 1933–1969. Utöver rollen som storbyggmästare var han mycket engagerad inom många kulturområden, bl.a. i Konserthusets och Nordiska Museets styrelser, inom svensk byggnadsvård (Skansen, Svindersvik, Gröndal mm), som samlare av samtida måleri och skulptur samt mycket intressserad av Medelhavsområdets antika historia. Olle och Signhild Engkvists stiftelser ger fortfarande betydande stöd till vetenskapliga projekt och till olika kulturinstitutioner.

Atrium i Villa San Michele var en gång impluvium (uppsamlingsplats) som ledde regnvatten till en underjordisk cistern. Anordningen har sedan romartiden använts på Capri, som helt saknar grundvatten. Murmästarna Lennart Ericsson och Jerker Wallin studerar här den antika brunnen tillsammans med intendent Peter Cottino m.fl. vid Murmestare Embetets studieresa 2007. 39


40


KREJAREN 2 – hur gick det sedan? Av Hans Wohlin

I Murmestare Embetets årsskrift 2007 reflekterade jag kring rivningen av Folkan­teatern i kv Krejaren 2 vid Östermalmstorg och den planerade nybyggnaden av ett kontors- och varuhus med bostäder i takvåningarna. Hur gick det sedan? Rivningen Rivningen vid Östermalmstorg genomfördes med viss dramatik under 2008 av ovanligt kraftfulla grävmaskiner med käftar, som påminde om den upprättgående skräcködlan Tyrannosauros. Östermalmsborna, som är luttrade efter alla vindsinredningar, ombyggnader av bostadsrätter och fasadrenoveringar, hade nästan glömt bort hur stökig en stor punktsanering kan vara – mitt på torget dessutom, bland blommor, frukt och grönsaker.

Rivningen avslutad på fastigheten Krejaren 2. Foto Hans Wohlin 2008. 41


Gropen Rivningen och borttransporten av rivningsmassorna följdes av ett omfattande sprängnings- och schaktningsarbete till två våningars djup under gatan för varuhuset, teknik och tunnelbanestationens uppgång. Vid sprängning i innerstaden gäller det att gå varsamt fram. Längs angränsande husgrunder borrades täta sömmar av borrhål – sällan har det väl borrats så tätt och så länge i graniten. Östermalmstorg och Storgatan ligger på gamla Ladugårdslandets bergsrygg, från vilken smågatorna lutar åt alla håll. Gamla Folkan verkar ha stått på urberget, som sluttade kraftigt inom fastigheten.

Den frilagda berghällen var inte avsprängd för grundmurar och källare. Det tyder på att den äldre bebyggelsen var grundlagd minst 140 år tillbaka i tiden och inte rördes vid den genomgripande ombyggnaden och utbyggnaden av Folkanteatern 1934–35. Från 1870-talet plansprängdes nämligen husgrunder i Stockholm. Foto Hans Wohlin 2008.

Miljön För att minska dammspridningen vid rivning, bergborrning och schaktning begöts arbetsplatsen med vatten i stora mängder, även med högt tryck, vilket synes ha varit effektivt mot damm. Det var mycket viktigt i detta fall med torghandel som närmaste granne och med Östermalms Saluhall och dess färskvaruleveranser från angränsande gator. 42


Rivning, pålning av spont mot Nybrogatan och bergarbeten med tryckluft, maskiner och transporter gav dock en mycket hög ljudnivå i omgivningen under hela 2008 – vilket illustrerar miljöproblemen på och omkring vår tids högmekaniserade byggarbetsplatser med mycket pneumatisk energi. Allmänhetens säkerhet är ett annat problem vid en central byggplats med dess kringtransporter av tunga och skrymmande fordon och samtidigt stora strömmar av fotgängare, cyklister, leveranstrafik, angöring och gatutrafik. Gatorna kring Östermalmstorg har ju även utan bygget en dålig trafikmiljö. I detta fall har arbetsplatsen inhägnats med höga och täta plank, vilket begränsar insynen i gatu- och torgnivån – på gott och ont (allmänhetens intresse för den spektakulära byggplatsen har varit extremt stort). En välskött, löpande information har getts med en informationstavla på torget. Ett annat miljöproblem är den starka belysning med högt placerade strålkastare som krävs på byggarbetsplatser under en stor del av året (även för övervakning efter arbetstid). Bygger man på djupet för att få plats med parkeringen? Nej, det blir ingen parkering i nybyggnaden – det skall bli varuhus och teknisk försörjning ända ner i botten. Stadsbyggnadskontoret har inte begärt någon parkering inom

Foto Hans Wohlin 2009. 43


fastigheten. Det har aldrig varit lätt att ordna garage vid punktsaneringar i innerstaden, där staden har tillämpat p-normen 1 bilplats/0.65 lägenheter och har begärt behovsutredning för kontor och varuhus. Men vart tog frågan om ”parkeringsköp” och ”avlösenförfarande” vägen – dvs att flera fastighetsägare skulle kunna medverka till gemensamma p-anläggningar – eller vill staden helt enkelt inte ha mer garage i innerstaden?

De väldiga byggkranarna står parata att börja montera det nya huset på Krejaren 2 i mars 2009. Foto Hans Wohlin. 44


Byggplatsen Krejaren 2 från Nybrogatan.

Foto Hans Wohlin 2009.

Bygglovet Hela byggåret 2008 pågick projektering och diskussioner om hur det nya huset skulle se ut. Det ”ungefärliga utseende” som illustrerats på informationstavlan på Östermalmstorg hade väckt proteststorm i ”lokalpressen”, bl.a. gratistidningen Östermalmsnytt. Skönhetsrådet och Stadsbyggnadsnämnden krävde något annat än det projekt som förevisats – något som passade in bättre i miljön eller något mer spektakulärt eller kort och gott något annat. ”Spänn bågen”, utropade rubriksättarna. Tidningen Östermalmsnytt har under 2008 punktmarkerat bygget och arkitekternas försök att hitta lösningar för fasaden. Spalterna har fyllts med insändare med skällsord, saklig kritik, välmenande råd, reaktionära värderingar och politiska rallarsvingar. Arkitekterna på Equator Stockholm AB (fortsättningsvis benämnt Equator) fick bakläxa, nya förslag lades fram på löpande band. Fyra arkitektkontor fick parallella uppdrag att rita fasaden (huset i övrigt ritas sedan projektets begynnelse av Equator). ”Ge oss en fasad som går igenom” – ungefär så måste det ha känts hos fastighetens nuvarande ägare FastPartner AB genom dotterbolaget Deamatris och entreprenören PEAB. Vid årsskiftet 2008 / 2009 fanns det fortfarande inte bygglov för fasaden och nu närmade man sig gatunivån i full fart. I februari 2009 gav Stadsbyggnadsnämnden bygglov för ett av förslagen – ritat av Equator. Det blev alltså inte olika projektörer för fasaden och huset i övrigt, som den något ovanliga proceduren för ”fasadupphandling” kunde ha lett till! 45


Klipp från några rubriker i tidningen Östermalmsnytt, som 2008 på nära håll följde processen för fasadutformningen i nybyggnaden på Krejaren 2, gamla Folkanhusets fastighet på Östermalmstorg (benämningen ”Nya Folkanhuset” är inte relevant, det blir ingen Folkanteater i det nya huset). 46


Processen Fyra etablerade arkitektkontor deltog i de parallella uppdragen för fasadutformningen; Equator (2 alternativ), Lomar Arkitekter, Johan Celsing Arkitektkontor och Waldemarson Berglund Arkitekter. Det var bara Celsings förslag som kan karakteriseras som ”Östermalmsanpassat”, dvs som föreslog den arkitektoniska grammatik som finns kring Östermalmstorg och i stadsdelen Östermalm i stort. Idén kan sammanfattas så här : En butiksvåning med stora skyltfönster i gatuplanet. Ett strikt mellanparti med fem lika kommersiella våningar (varav en är Åhléns översta plan) med vertikala fönster som ”hål i mur”. Överst två indragna, terrasserade bostadsplan med stora fönsterpartier (vilket är ett plan mer än normalt i stadsdelen, men i enlighet med detaljplanen). Alltså ett hus bland många andra – inte något märkvärdigt som ”sticker ut”. Tre förslag illustrerar ambitionen att ”sticka ut”, dvs avvika från omgivningen. Alla tre förslagen har två markerade varuhusplan, Lomar och Waldemarson Berglund har mycket varierade fönsterpartier och Equator har ett förslag med en V-formad ”superstruktur” – alla tre är helt främmande för stadsdelen. Det förordade förslaget (Equators andra förslag) har också två markerade varuhusplan med stora skyltfönster, fyra kontorsvåningar med horisontella fönsterband med täta bröstningar samt överst två indragna, terrasserade bostadsplan med stora fönsterpartier. Hela fasaden är i glas, bröstningarna i screenat glas (kanske björkar!), vilket har blivit på modet i Stockholm. Detta förslag har 2009 beviljats bygglov, dock skall fullskaleprov först göras med screentryck på glaset.

Kv Krejaren från Sibyllegatan, bygglovillustration FastPartner AB och Equator arkitekter. 47


Kv Krejaren 2 från Nybrogatan, bygglovillustration FastPartner AB och Equator arkitekter.

Reflexioner Den arkitektoniska gestalten i det förordade förslaget upplever jag som horisontell, randig, mycket ljus / upplyst, tidstypisk (glasfasaden och modet med screentryck) och mer Citylik än Östermalmslik. Två butiksplan med skyltfönster över gatunivån och två glasade takvåningar förekommer inte tidigare på Östermalm, inte heller hela glasfasader med horisontellt markerade fönsterband. Grammatiken är mer typisk för Stockholms nya byggnader i City. Byggherren, arkitektkontoret, Stadsbyggnadsnämnden, Stadsbyggnadskontoret och Skönhetsrådet tycks vara tillfreds. Då så … Utsikten mot söder och närkontakten med Östermalmstorg, Hedvig Eleonora kyrka etc kommer säkert att bli spännande med allt glaset, frågan är hur spännande insynen i den uppglasade byggnaden kommer att bli? Erfarenhetsmässigt måste stora glasade söderfasader avskärmas, både för ljuset och solvärmen, ibland också för insynen. Hur dessa praktiska frågor kommer att lösas påverkar upplevelsen av byggnaden, framför allt från torget. Det är naturligtvis inte första gången, som det har uppstått rabalder kring bygglov för en fasad. Före modernismen var det inte ovanligt att olika projektörer anlitades för stombyggnaden, inredningen och fasaden. Murmästarna under skråtiden och byggmästarna efter 1800-talets mitt gjorde ofta själva sina byggnadsritningar, i alla fall för bostadshus, ibland anlitades arkitekter för gatufasaderna och kanske trapphus. För sk märkesbyggnader anlitades ibland särskilda fasadarkitekter. Kända exempel är Centralposten vid Vasagatan (fasadarkitekt Ferdinand Boberg) och Sturebadet vid Stureplan (fasadarkitekt Magnus Isaeus). Arkitekterna befattade sig inte gärna med vanliga bostadshus under 1800-talet. Men – 1886 48


ordnades Sveriges första arkitekttävling, uppdraget gällde fasadutformningen för Bünsowska huset på Strandvägen. Isak Gustaf Classon vann och fick utföra den stora fasaden.

Träpatron Bünsows stora bostadshus, Strandvägen 29–33 har en intressant rytm i fasaden som pekade framåt jämfört med tidigare stela fasader i nyrenässans. Arkitekten I. G. Clason ville synliggöra planlösningens rumstyper och funktioner i fasadutformningen. De största sällskapsrummen har balkonger och avvikande fönstertyper samt markeras med naturstensornamentik och smidesräcken i fasaden. Det var detta palatsinspirerade och nyrika parti av 1880-talsesplanaden, som fick borgarrådet Joakim Garpe att på 1960-talet tala om ”gamla äckliga Strandvägen”. Foto Hans Wohlin 2009

Med den nyklassicistiska premodernismen (1920-talet) och den puristiska funktionalismen (1930-talet) utvecklades ett nytt synsätt – byggnadens funktion och konstruktion skulle ”ärligt” redovisas i arkitekturen, utan påhängda dekorationer. Att låta någon annan rita fasaden var nu en fullständigt absurd tanke. Bostadshus blev inte bara legitima uppdrag för arkitekter, utan socialt och demokratiskt var det närmast oavvisligt att arkitektkåren skulle engagera sig i bostadsbyggandet. Tiderna förändras, men 2009 ställdes inte fasadfrågan på sin spets vid Öster­ malmstorg – Equators arkitekter fick fortsätta att projektera hela huset. Det kan dock vara skäl att erinra om en annan sedelärande fasadhistoria. 49


Tempos fasad Nybygget vid Östermalmstorg kommer att rymma Åhléns varuhus i tre plan, ett under och två över torgnivån. Åhléns varuhus finns idag på andra sidan av Nybrogatan. Detta var Åhlén & Holmägda Tempos första varuhus när det byggdes 1931–32 av Ohlsson & Skarne med arkitekten Knut Nordenskjöld som projektör. Det följdes av Tempovaruhus i snart sagt varenda stad i landet. Så också i Farsta centrum, som byggdes 1958–61 av AB Farsta Centrum med byggmästare Olle Engkvist som huvudägare och med Sven Backström och Leif Reinius som arkitekter. Det var prefabbyggandets första tid, varuhusen i Farsta Centrum skulle ha fabrikstillverkade stommar och bjälklag i förspänd betong som snabbt kunde monteras på platsen. De olika varuhusen skulle alla ha stora spännvidder och få pelare. Bottenvåningarna skulle öppna sig mot torget och kunderna med stora glaspartier, i övrigt kunde byggnaderna vara slutna. Fasader och inredning skulle anpassas till de olika detaljhandelsföretagens varumärken – det vi nu kallar corporate image. Detta var bakgrunden till arkitekterna Backström & Reinius ”tårtpappersfasad” på Tempovaruhuset i Farsta från 1960. En serie dekorativa element i konststen med utstansade hål hängdes utanpå stommen. Syftet var att rastret skulle ge en bestämd ljus- och skuggverkan, både ute och inne. Arkitekterna motiverade utformningen i Tidskriften Arkitektur 1961 nr 2 : ”Konststenen har utformats som ett gallerverk i stället för i stora sammanhängande ytor, som lätt ger en trist och ”död” verkan. Gallerfasaden är funktionell ur byggnadens synpunkt och dessutom reklammässigt motiverad.”

Tempos fasad mot Farsta Torg, arkitekter Backström & Reinius, Tidskriften Arkitektur 1961:2.

Kommentarerna gick i olika riktningar. Konsthistorikern, senare professorn vid Kungl. Konstakademien Göran Lindahl ansåg i SvD att fasaderna kunde vara en ny arkitektonisk form, som ingav hopp: ”Funktionalismens tvång att förena funktion, konstruktion och form hade här brutits. Funktionalismen var död!” 50


Nestorn bland landets arkitekturprofessorer Nils Ahrbom på KTH ansåg tvärtom, yrkesmoraliskt indignerad hävdade han på Arkitektföreningen: ”Funktion och konstruktion är och har alltid varit arkitekturens grundvalar. De nya byggnaderna i Farsta centrum är inte arkitektur utan dekoration, och bör bedömas som sådan. Detta är arkitektonisk prostitution!”

Farsta Centrum är idag slitet och ombyggt, men Backström & Reinius fasadidé för Tempo (nu Åhléns) hävdar sig hyggligt mot de konstiga tillägg och hopfogningar som sedan har gjorts på varuhusen vid torget. Foto Hans Wohlin 2009. 51


Från Farsta Torg i Stockholm fördes Tempovaruhusen med sina konststensfasader ut i landet – där förfasade sig allra mest det akademiska Uppsala, när Tempo (idag Hemköp Åhléns) byggde nytt mitt på Stora Torget intill Upplands Enskilda Bank (nedan). Det som i nybyggnadsområdet Farsta Centrum hade varit en uppkäftig, men i alla fall motiverad, idé blev nu i ett annat sammanhang en trist kopia i en känslig gammal stadsmiljö.

Tempohuset på Stora Torget i Uppsala, en ”utstickare” av sin tid. Foto Hans Wohlin 2009.

Sensmoral Östermalmstorg, Strandvägen, Farsta Torg och Stora Torget i Uppsala – visst har de alla något att lära oss om fasader. Nils Ahrbom hade kanske rätt i alla fall. Konstruktion och funktion är arkitekturens grundvalar och kan inte skiljas från formfrågan. Men Göran Lindahl hade kanske också rätt; den doktrinära modernismens postulat ”Form follows function” känns idag väldigt stelt och tråkigt. Det är nog bäst att – som gamle murmästaren och arkitekten Albin Stark formulerade det – rita husen inifrån och utåt och att utgå från platsens själ, det som på arkitekturlatin kallas genius loci. Den som vill ”sticka ut” bör ägna sig åt det någon annanstans, inte på en konservativ kultplats som Östermalmstorg.

52


Petter Östberg Ämbetsbroder i Skänninge Av Werner Pursche

Den 9 mars 1760, för andra gången under 1700-talet, drabbades Skänninge av en förödande eldsvåda. Det först år 1727, efter 1718 års brand, uppförda rådhuset, skolan, skolgården och ca 30 borgarhus förstördes. Det var svårt att få tomterna med nedbrända hus röjda och det skulle dröja länge innan alla tomter åter var bebyggda. År 1762 fick staden rätt att uppbära kollekt och att skicka runt stamböcker för att på så sätt få medel för återuppbyggnaden. Under tiden var dock många av stadens invånare tvungna att lämna staden.1) Ryktet om det oblida öde som övergått Skänninge spred sig snabbt. Redan den 8 april 1760 vände sig malmömurmästaren och gipsmakaren Lorenz Knatt (om denne se min uppsats i Embetets årsbok 2005) till magistraten i Skänninge och erbjöd sina tjänster. Han framhöll att han hade ”varit nödsakad i vissa angelägenheter, här i Stockholm över vintern förbliva, att bevaka min välfärd i vissa mål”. Då det uppenbarligen fanns åtskilligt byggnadsarbete i Skänninge, var han beredd att bege sig till staden och då också ta med sig ”några tillförlitliga murarbetare” som kunde ”försvarligen göra redligt arbete” under Knatts tillsyn. I sitt svar framhöll magistraten att det fanns behov av murmästare, men att man ännu inte kunde precisera behövliga arbeten. Man föreslog att Knatt på sin återresa skulle ta vägen över Skänninge, då man nog kunde ”befordra” honom till lämpliga arbetsuppgifter.2) Om besöket blev av eller inte har ej kunnat fastställas. Något belägg för att Knatt skulle ha arbetat i Skänninge har inte heller påträffats. Däremot fick staden akuta problem då det gällde tillgång på murmästare. Vid tiden för branden fanns det en murmästare i staden, Wimmerström, som dock kort tid efter branden utflyttade till "Qvinnersta" (trol. Kvinnerstad i Askers alt. Axbergs socken – båda i Örebro län). År 1772 finns antecknat ”huset kullrivit, ödeplats”. Wimmerström, som var 65 år gammal, gav alltså upp och staden hade nu ingen murmästare.3) Frågan aktualiserades vid ett sammanträde med magistraten och borgerskapet den 24/12 1761. Initiativtagare var stadens dåvarande riksdagsman, rådmannen Carl Schenberg Johansson. Han ställde frågan om man tillstyrkte att han, i samband med sin vistelse (vid riksdagen) i Stockholm, skulle försöka att skaffa staden en ”pålitlig och förfaren murmästare”. Gjorde man det, borde man också ge sitt samtycke till ”vissa frihetsår [dvs befrielse från skatt till staden] för denne så oumgängelige hantverkare”. Borgerskapet instämde i förslaget och gick också med på att bevilja sex frihetsår, ”ehuru dessa annars skola vara så många, att de sällan för någon antagen borgare här i staden förut blivit så högt beviljade”. En sådan förmån borde dock bara tillfalla någon som 53


”väl lärt hantverket” och kunde uppvisa tillfredsställande bevis om ”skickligt uppförande”. Vederbörande skulle också kunna uppvisa mästarbrev, så att han sedan kunde anta gesäller och lärlingar. Man gav även Schenberg en eloge för att han låtit borgerskapet ta ställning till frågan. Han skulle även erhålla utdrag ur protokollet, säkerligen så att han kunde uppvisa det för eventuella intressenter.4) Schenberg hade framgång med sitt extra uppdrag. Den 20 november 1762 inställde sig murmästaren Petter Östberg från Stockholm inför magistraten och uppvisade ovannämnda protokollsutdrag samt sitt av murmästareämbetet i Stockholm den 9 augusti 1762 utfärdade mästarbrev. Östberg anhöll om att få bli borgare och murmästare i staden, varvid han åberopade vad som utlovats i nämnda utdrag och av magistraten begärde att han, för att hans utkomst skulle säkerställas, ”framför någon annan” skulle ”befordras till det som i staden hör murmästarehantverket till”. Magistraten lovade att återkomma med sitt utslag.5) Något sådant utslag har inte påträffats, men att han antogs står klart. Däremot blev han inte borgare i egentlig mening, snarare ett slags genantborgare. Först den 30 januari 1773 begärde han att få avlägga borgared och åberopade samma handlingar som elva år tidigare samt kvitto på att han betalat den fastställda avgiften till stadskassan, 12 dr smt. Då han hade två borgensmän och förklarade att han ville bli upptagen i borgerskapets kavallerikår, beviljades hans ansökan.6) Östbergs personliga förhållanden Uppgifter om Petter Östbergs härkomst har inte påträffats. En Petter Öst(er) berg inskrevs dock den 20 juli 1751 i lära hos sockholmsmurmästaren Mårten Wollberg på tre år. Han utskrevs ur läran den 22 juli 1755. Den 19 juli 1762 antogs gesällerna Petter Östberg och Johan Örström som mästare i Skänninge respektive Uppsala. Mästarbrev för dem skulle senare utfärdas (jfr ovan). När Östberg flyttade från Stockholm till Skänninge var han redan gift. Hans hustru var en Maria Elisabeth (Maja Lisa) Schimmel (Schummel?). Han uppges vara född 1725 och var alltså ca 37 år när han blev mästare. Hustrun var tio år yngre. Med dem följde en son, Johan Petter, född 1759. Denne konfirmerades år 1776, 17 år gammal. Hos familjen bodde en systerdotter Maja Jonas(Jonae-) dotter samt flickan Inga Helena Westergren, född 1751. Förhållandena anges i husförhörslängden vara oförändrade t.o.m. år 1771, med tillägg för sonen Andreas född 1769. För år 1773 redovisas endast makarna med tillägget ”abs[ens].7) Utöver Andreas (född 31/7 1769) föddes åtminstone ytterligare tre barn i Skänninge, Eva Maria (född 1764), Abraham (född 1765, död 1766), Greta Lisa (född 1767, död 1768). Även Eva Maria torde ha avlidit i späd ålder, men hennes dödsnotis har ej återfunnits. I samband med en undersökning 1775 av vissa hushåll som misstänkts omfatta veneriskt sjuka personer sägs om murmästarens hushåll att ”hustru, man och dess son samt en lärling alldeles fria”. Några andra barn uppges alltså ej. I mantalslängden för påföljande år är hushållet betydligt större. Utöver makarna Östberg upptas gesällen Lindqvist och dennes hustru, lärdrängarna Lindholm, Wallerström, Blomgren och Hagelberg 54


samt tre barn. Något eller några av barnen kan eventuellt vara Lindqvists barn. Petter Östberg avled den 12 juni 1779 i Askersund av lungsot i en ålder av 53 år och begrovs i staden den 15 juni. Han var vid dödstillfället sysselsatt med uppförandet av Askersunds kyrka. År 1780 bestod hushållet av änkan, en son, en lärling samt murdrängen Pet. Blomgren och dennes hustru. Den 20/3 1780 utsågs borgaren Anders Lundgren till förmyndare för de omyndiga barnen Petter och Anders Gustaf (= den ovannämnde Andreas?) Änkan har ej påträffats senare. Kanske återvände hon tillsammans med barnen till Stockholm?8) Av Östberg utförda arbeten. En översikt Svårigheterna är alltid stora, i fall som detta, att få fram konkreta uppgifter om de uppdrag vederbörande erhållit och utfört. I Östbergs fall har god hjälp erhållits genom dennes förfrågan den 1 juli 1771 hos magistraten om hur han under de förflutna nio åren genom sin yrkesverksamhet ”tjänt denna staden och omkringliggande landsbygd”. Magistraten förklarade att den ”funnit mr. Östbergs förhållande vara anständigt och oförvitterligt, att han med flit och drift uppfört denna stadens nya rådhusbyggnad väl och skickeligen, att han på landet till vederbörandes nöje tillbyggt och reparerat flera kyrkor samt även uti flera trähus på lika sätt gjort erforderligt murarbete och även att han på sätesgården Carshult förfärdigat 2ne stenhus samt i Vadstena för hr rådmannen Johan Johansson [felskrivning för Jansson] 2ne dito...”. Intyget slutade med en rekommendation ”hos den eller dem som kyrko- eller stenhusbyggnader ämnar anställa”.9) Intyget ger en översikt över de arbeten som Östberg utfört huvudsakligen under 1760-talet. I tre fall erhålles uppgifter om byggenas art och belägenhet. I övrigt talas mera allmänt om arbeten på kyrkor och murararbeten i trähus. De senare avser säkerligen i första hand husbyggen i Skänninge. ”Verklistan” har dock kunnat göras längre och redovisas nedan med angivande av ungefärlig tid för arbetenas utförande. Skänninge kyrka, reparationer 1762–1763 Komministergården i Skänninge, bakugn 1765 Vadstena, en stenhusbyggnad 1765 Skänninge kyrka, reparationer 1766–1768, 1770 Kälvstens kyrka, ombyggnad 1766–1767 Motala kyrka, förstoring av fönster 1767 Vadstena, en stenhusbyggnad 1768 Karshults säteri, två stenhusbyggnader 1760-talet Rådhuset i Skänninge 1769–1772 Motala kyrka, uppförande av (utom tornet) 1771–1773 (1774) Stora bron över Skänningeån, ritning och kostnadsförslag 1772 Mjölby kyrka, uppförande av 1772–1776 Kyrkoport i Skänninge, ritning och kostnadsförslag till 1773 Öjebros återuppförande i sten, ritning och kostnadsförslag 1773 Kronobränneriet i Linköping, arbete på 1776 Askersunds kyrka, uppförande av 1778–1779 55


Som framgår av uppställningen hade Östberg stundom flera arbeten på gång samtidigt. Oftast är det dock fråga om mindre arbeten vid sidan av större. När det är fråga om sammanfall av större arbeten, som rådhuset i Skänninge och Motala kyrka, är det sannolikt så, att ett arbete befann sig på begynnelse- eller avslutningsstadiet. Ofta förekom också uppehåll i byggandet, av ekonomiska skäl, eller i väntan på materiel för bygget. Det är uppenbart att listan är ofullständig, särskilt i början av perioden, 1762–1765. Härtill kommer att mindre arbeten åt enskilda personer i regel ej är dokumenterade, såvida de inte ledde till processer. I det följande kommer ovan uppräknade arbeten att närmare behandlas. I en del fall blir framställningen kortfattad, beroende på brist på källmaterial. I andra fall hade vidare undersökningar i arkivmaterial i framförallt Riksarkivet, varit nödvändiga. Sådana har av ”geografiska-” och tidsskäl ej kunnat genomföras. Rådhuset i Skänninge Dåvarande landsarkivarien C M Kjellberg redogjorde i sitt avsnitt av Skänninge stads historia för rådhusets tillkomst. Han anför i korthet att man i februari 1769 (fel; jfr nedan) hade börjat lägga grunden till rådhuset, att överintendenten K F Adlercrantz uppgjort ritningarna till rådhuset som fastställts av Kungl. Majt. den 22/5 samma år, att den uppförda grundmuren ovan jord måste rivas då den var gjord av ”buller- och tegelsten”, att ritningarna (till undre och övre våningarna jämte fasadritning) överlämnades till råd- och handelsmannen Schenberg som åtagit sig entreprenaden av rådhusbygget samt att rådhuset stod färdigt år 1770. Det framhålls också att rådhuset var uppfört av tegel och att borgerskapet ville att taket skulle beklädas med plåt i stället för med taktegel, men att man inte vågade ”ändra ritningarnas bestämmelser i detta avseende” Det kan dock redan här påpekas att taket till slut belades med plåt.10) Kjellbergs redogörelse ger en ofullständig och något missvisande bild av händelseförloppet vid rådhusets tillkomst. Vi får därför gå något tillbaka i tiden, närmare bestämt till 1768, för att närmare följa ärendets handläggning. Redan dessförinnan hade man diskuterat uppförandet av ett nytt rådhus och helst hade man velat ha det uppfört i sten. Vid ett sammanträde med magistraten, stadens äldste och en del av borgerskapet den 18/2 1768 konstaterade man att ett stenhus skulle blir för dyrt samt att det fanns en rad andra offentliga byggnader som borde uppföras eller förbättras. Särskilt nämndes skolmästarbyggnaden, skolhus, förfallna tullportar och den ”illa skadade samt till undergång lutande så kallad Store bro”, vartill kom ”ett illa utseende torg” som nästan helt saknade stenläggning. I detta läge föreslog borgmästaren Johan Trolle att man skulle inköpa ett nyligen uppfört tvåvåningshus vid Axstad kronorusthåll (i Högsby socken). Byggnaden hade besiktigats och uppmätts av Norrköpingsbyggmästaren Lars Daniel Öman som också fastställt att den till storleken skulle passa in på det gamla rådhusets plats. Alla de närvarande godtog borgmästarens förslag med undantag för rådmannen Carl Schenberg 56


som utfäste sig att till nästa sammanträde ”låta författa uträkning och plan till rådhusbyggnad av sten”. Denna utfästelse hindrade inte tillsättandet av särskilda deputerade som skulle inköpa huset av dess ägare, postinspektorn C G Kernander. De handlade mycket snabbt och ingick köpekontraktet och betalade den överenskomna summan, 4400 dr kmt samma dag som sammanträdet ägt rum. Vid följande sammanträde, den 20/2, som inte bevistades av Schenberg, intogs avskrifter av köpebrev mm i protokollet. Schenberg gavs alltså inget tillfälle att framlägga sitt förslag till stenhusbyggnad.11) Schenberg gav dock inte upp, utan förklarade att han, när han fått avskrift av protokollet den 18/2, ”framdeles” skulle återkomma med det utlovade förslaget. Under tiden fortgick förberedelserna för det inköpta husets flyttning till Skänninge. I början av mars hade takhalmen på byggnaden redan nedtagits och skulle säljas på auktion till boende i Rinna, Hockstad, Högby och Helgona (Allhelgona) församlingar. På samma sätt gavs de möjlighet att mot 16 öre smt per lass den 18 mars 1768 transportera timmerstockarna till Skänninge. Två dagar i förväg infann sig byggmästaren Öman i Skänninge för ”nedmärkning samt avväg- och nedtagande” av byggnaden. Man överenskom även med Öman om ersättning för arbetet samt de villkor på vilka det skulle genomföras. I detta läge och samma dag inkom Schenberg med ett memorial till vilket fogats ”en förfaren och pålitlig bygg- och murmästares förslag och ritning” . Enligt förslaget skulle kostnaderna för uppsättande av ett stenhus i två våningar uppgå till 15303 dr 11 öre kmt. Härtill fick läggas 5000 dr kmt för betalning av byggmästare och hantlangare. Schenberg ansåg att kostnaderna inte skulle överskrida dem som behövdes för träbyggnaden. Han förklarade sig även villig att åta sig uppförandet av byggnaden på entreprenad mot sedvanlig borgen.12) Före behandlingen av memorialet konstaterade borgmästare Johan Trolle att kostnadsförslaget och ritningen inte var underskrivna och att man borde veta vem som uppgjort dessa. Då Schenberg svarade att han ”endast för sin egen räkning ingivit” förslag och ritning, ”så blev icke någon dylik mästare nämnd eller uppgiven”. Under den följande debatten vilken, enligt Trolles åsikt, endast ”tycktes leda till oreda och villervalla”, blev det snabbt klart att de närvarande nu var intresserade av Schenbergs propå och som konsekvens härav väcktes frågan om han inte ville överta det inköpta huset. Schenberg spelade nu ”oskulden från landet” och förklarade att han visst inte hade något emot det fattade beslutet och att han aldrig varit hågad att inköpa trähuset. Han hade bara varit i Axstad och ”besett och funnit huset vara en hederlig samt stor och väl inrättad byggning”. Borgmästare Trolle, som tydligen uppfattat Schenbergs förslag som kritik, föreslog att Schenberg till nästa sammanträde skulle uppvisa borgen och sedan inom 14 dagar återbetala kostnaden för trähuset och betalningen till Öman för hans besvär, varefter man kunde ingå entreprenadkontraktet med Schenberg. Denne slog ifrån sig. Han ville inte ha med saken att göra.13) Arbetet med trähuset fortsatte därför. Det nedtogs och fördes till Skänninge. Under tiden fördes dock inom borgerskapet en diskussion för och emot ett stenhus. Denna ledde till att borgerskapet sammankallades för ett 57


nytt ställningstagande i frågan. Schenberg var nu villig att åta sig arbetet, men ville öka ersättningen. Man gick honom till mötes på det sättet, att han utan kostnad fick överta timret från det inköpta trähuset samt att staden svarade för ersättningen till Öman. Av entreprenadsumman skulle han erhålla hälften, 10150 dr kmt vid arbetets påbörjande och den andra hälften när byggnaden stod helt färdig. Arbetet skulle påbörjas våren 1769 och vara avslutat 1771.14) Det fattade beslutet måste dock förankras uppåt hos landshövdingen Gustaf A Lagerfeldt. Sedan borgmästaren därför, i ett memorial till denne den 2 maj 1768, begärt besked om den planerade byggnaden skulle fullföljas eller inte, uppmanades han att insända Schenbergs materielförslag och ritning samt att uppge vilka mur- och byggmästare som uppgjort dessa. Vid behandlingen hos magistraten av landshövdingens skrivelse bad Schenberg att få inkomma med ett skriftligt svar samt frågade samtidigt ”huruvida med byggnaden skall avstanna eller inte”. Frågan uppfattades som ett försök från Schenbergs sida att dra sig ur entreprenaden och han tillsades att detta var en fråga som endast kunde avgöras av borgerskapet. Man fick vid detta sammanträde även ta ställning till kyrkoherde Clas Livins protest mot att rådhuset, enligt den ”avgivna ritning[en]”, placerades ”för nära intill kyrkogården”. Det konstaterades att rådhusbyggnaden ”med sitt östra hörn åt kyrkans norra sida” överskred den gamla kyrkogårdslinjen med ca ¾ aln, ett intrång som mer än väl kompenserades på rådhusets västra hörn. För övrigt hade Livin inte inkommit med någon skriftlig protest och magistraten kunde därför nu inte ta ställning i frågan. Skulle en ändring ske, måste en ny ritning göras som i sin tur kunde påverka rådhusets bredd och höjd. En sådan ändring fick också underställas borgerskapet för avgörande. Man konstaterade även att ritningen till stenhusbyggnaden ”i det nogaste och mesta överensstämmer till rummens indelning samt husets höjd och bredd med den före detta från Axstad köpta och av byggmästaren Öman avtagne träbyggning”.15) Landshövdingen ställde sig välvillig till de insända handlingarna och till förslaget att uppföra rådhuset av sten. Enligt gällande bestämmelser sände han ritningen och kostnadsförslaget till överintendentsämbetet för godkännande. Ömans avmätning av trähuset återsändes. Ärendet drog ut på tiden och när svar väl kom från överintendenten Adelcrantz i november månad var det föga uppmuntrande. Denne hade redan vid första anblicken av förslaget sett ”att samma dessein av någon uti byggnadsväsendet oförfaren man blivit författad, helst den varken innefattar de bekvämligheter, eller det anständiga utseende som publique byggnader anstår”. Magistraten skulle därför insända en förteckning över de utrymmen som behövdes i rådhusbyggnaden, varefter Adelcrantz skulle låta uppgöra nya ritningar.16) När Schenberg, som vi sett ovan, frågade om han skulle fortsätta med byggnaden eller inte, avsåg han inte några förberedelseåtgärder. Trots att han sagt att arbetena först skulle påbörjas våren 1769, hade han, enligt vad magistraten meddelade landshövdingen, strax efter det kontraktet ingåtts börjat med grundläggningen och under året kommit så långt, att ”ej allenast grundmurarne äro likformigt med hans avgivna plan för hela huset nedlagde, utan ock däröver uppå en så kallad sträckmur till 1 och ½ om icke 2 aln[a]r 58


å alla sidor och ställen uppförd”. Magistraten fruktade nu ett uppgivande av rumsbehovet skulle medföra ändringar och därmed ökade kostnader för staden. Man hoppades att de uppförda murarna skulle duga för ett fortsatt bygge, men bad samtidigt om en besiktning av dessa. När magistraten så redogjorde för de utrymmen man krävde, synes man ha utgått från den föreliggande rumsindelningen. Av de fyra rummen i nedervåningen skulle de två mot torget och gatan ”efter gammal plägsed” användas till stadskällare. Man tillade att ”desseinen” även innefattade två välvda källare. För att undvika ytterligare kostnader borde de två andra rummen som vette åt kyrkogården användas till stadens skola – staden hade skyldighet att hålla en sådan. I övervåningen borde av de två rummen åt väster det större, som vette åt rådhustorget, användas till rådstuga och det mindre till förmak eller arkivrum. Av de två rummen åt öster borde det ena brukas till uppbörds- och pantkammare. I det andra skulle stadskompaniernas gevär mm förvaras.17) Som besiktningsman tillkallades murmästaren i Norrköping Johan Friedrich Fehrman – även medlem av Stockholmsämbetet. Besiktningen utfördes i februari månad och ledde till den inledningsvis nämnda rivningen av muren ovan jord. Rivningsbeslutet kom i början av juni månad 1769 samtidigt som Adelcrantz översände sina ritningar till rådhuset. I samband med att ritningarn överlämnades till Schenberg bestämdes, på dennes begäran att han så snart som möjligt åter skulle tillkalla Fehrman ”för erforderlig och nödig överläggning, så väl rörande själva planen och ritningen som till upprättande av förslag över materialier och uppgående byggningsämnen med dylikt mera”. När sammanträffandet ägde rum har ej kunnat fastställas. Nämnas kan att Adelcrantz ritning visade en något ändrad disposition av rådhusets utrymmen. Placeringen av rådssalen, förmak, arkivrum, förvaringsrum, stadskällare och skolrum var dock densamma. Nytillkomna var en civilarrest i övre våningen och en arrestlokal för grövre brottslingar i den undre.18) När kommer Östberg in i bilden? Man vore benägen att tro att han uppgjort den första ritningen till stenbyggnaden samt kostnadsförslaget. Om så varit fallet, varför skulle Schenberg, när han presenterade förslaget, inte ha velat ange upphovsmannen? Inga invändningar restes mot detta av magistraten och underkännandet kom ju långt senare. Kanske var Schenberg själv författaren? Eventuellt kan han ha rådfrågat någon utsocknes, förslagsvis Öman. Frågan kan inte besvaras. Däremot förefaller det sannolikt att det var Östberg som år 1768 utförde grundläggningsarbetet. Han fick ju sedan fullfölja bygget. För honom utgjorde naturligtvis underkännandet av Schenbergs ritning att hans arbete avstannade och inte kunde återupptas förrän tidigast i juni månad 1769. Även rivningen av muren ovan jord kan inte ha gjorts tidigare, då beslutet härom kom samtidigt med Adelcrantz ritning. Det kan också noteras, att Schenberg ville ha ett nytt kostnadsförslag samt råd i största allmänhet av Fehmer och inte av Östberg. Den senare uppfattades kanske som en god hantverkare, men inte som någon ”teoretiker”. Då det gäller byggets genomförande och dess färdigställande kan en glimt ges från juni månad 1770. Östbergs murardräng (lärdräng) Jonas Lindqvist och murarhantlangare Olof Svensson (de var halvsyskon) anklagades för att 59


på kvällen den 23/5 (”Kristi Himmelsfärdsafton”) ha överfallit snickarmästaren Anders Lilljegren på Nya Vadstenagatan så att han tillfogats ”blånad och blodviten”. Lilljegren hade haft sällskap med kollegan Jonas Ljungberg och snickargesällen Enbom. Bråket hade börjat på rådhusbyggnaden där Östberg, hans båda medhjälpare och troligen även andra gesäller och hantlangare befunnit sig och ”åtnjutit fägnader”. De båda snickarmästarna och gesällen Enholm hade också begett sig till rådhusbyggnaden i samma ärende. Enligt de svarandes version hade Enholm kommit litet senare och hade under dryckeslaget ”skjutit [...] Olof Svensson ifrån ställning till trappan, vilket han misstyckt ...” varvid en viss ordväxling uppstått. Snickarmästarna hade taget Enholms parti. Därefter hade samtliga ”gått ned och Lindqvist [hade] följt sin mästare bärande ritningen över torget till Gamla Vadstenagatan därest mästaren själv tagit ritningen och tillsagt Lindqvist att kalla gesällerne och hantlangarne hem att spisa nattvard...”. Lindqvist hade då gått tillbaka över torget och sagt till vederbörande och funnit sin halvbror, som var på väg till sitt härbärge hos arbetskarlen Carl Stenvall som också arbetade på rådhusbygget, i ordväxling med Enholm. Lilljegren hade åter försvarat Enholm och bl.a. slagit Olof Svensson i huvudet med tumstocken. Enligt snickarmästaren Ljungbergs version hade Enholm kommit senare och på trappan mött Olof Svensson ”som fallit på marken emellan timret och [från] vid pass 2ne alnars höjd”. Ljungberg visste inte om Svensson knuffats eller fallit. Den senare hade dock blivit arg och ”velat gå upp på byggnaden”, men hade hindrats av Östberg. Därefter hade Lindqvist blivit arg och kommit i ordväxling med Enholm.

Rådhuset i Skänninge. Vykort. 60

Foto Östergötlands Länsmuseum


Dennes version av grälets början på rådhusbyggnaden överensstämde med Ljungbergs. Det kan här tilläggas att Östberg blivit mycket bekymrad över att Lindqvist och Svensson stämts inför rätta emedan de då inte kunde arbeta på rådhusbygget, som ”ännu fordrar ansenligt och även skyndsamt arbete.19) Av vittnesmålen från processen framgår alltså att man i arbetet kommit upp till andra våningen, men att trappan dit ännu inte var klar. Mycket arbete återstod. Östberg synes ha haft en hel del medhjälpare och troligen var snickarmästarna och Enholm också sysselsatta på bygget. Att detta inte framskred så fort som tänkt, framgår av magistratens beslut att ersätta rådmannen Schenberg med kollegan Älf som ordförande i accisrätten, då den förre andragit ”hinder och förfall vid rådhusbyggnaden”. Rådhuset torde inte ha stått klart 1770. I april 1771 begärde Schenberg av magistraten ett förskott om 2300 dr kmt ”till rådstugebyggnadens fortsättande”, men i början av oktober kunde han dock anmäla att rådhuset nu var färdigbyggt. Inför den kommande vintern bestämde magistraten – på Schenbergs förslag – att stadsvaktmästaren en gång om dagen skulle elda i kakelugnarna så att de blev så torkade att de inte kunde skadas av vinterkölden. Slutbesiktning av rådhuset ägde först rum den 19/5 1772 och utfördes av Fehmer och hans byggmästarekollega från Norrköping Abraham Pousette.20) Övriga arbeten i Skänninge Branden 1718 hade svårt drabbat Vårfrukyrkan i Skänninge. Dess torn, tak och det största valvet hade förstörts. När återuppbyggnaden år 1727 kommit så långt, att kyrktaket var täckt av järnplåtar och tornet var nästan helt uppfört, hade en orkan fått det senare att störta samman varvid kyrkan åter skadats svårt. För återuppförandet av tornet hade man skrivit kontrakt med en Herman von Segger, som utkvitterade sitt arvode den 6/8 1728. Arbetena var dock långt ifrån avslutade. De pågick fortfarande under åren 1737–1738. Sålunda hade man 1737 uppsatt ställningar kring tornet för dess täckande med järnplåt. Kyrkan klarade sig bättre under 1760 års brand, men en besiktning den 24/4 1761 gav vid handen att kyrkan uppvisade avsevärda bristfälligheter och att det skulle krävas ett belopp om 7265 dr smt för att sätta den istånd. Man hade vid det tillfället dock inte observerat, att kyrktaket – framförallt dess norra del, som för övrigt mest skadats när kyrktornet blåste omkull – hade skadats i branden genom den hetta som det närbelägna rådhuset, ”byggt av grovt och mognat furutimmer” hade utvecklat. Följden hade blivit ”att oljestrykningen bortsmält och järnblecket av eldslågorna, som stodo åt kyrkan, så blivit förbränt, att dymedelst läck och dropp på valven år efter annat allt mer och mer tilltagit ...”. Fram till juni månad 1769 hade reparationer av kyrkan företagits till ett belopp av 2169 dr smt. Av den tidigare beräknade summan för reparationerna återstod 5095 dr smt, vartill måste läggas 4000 dr smt för förbättring av taket. Det gällde nu att på olika vägar söka finansiera reparationerna.21) I den mån de bevarade räkenskaperna ger vid handen, har Östberg inte gjort några större insatser ifråga om kyrkans reparerande. I december 1764 hade församlingen bestämt att kyrkans yttre pelare skulle repareras. År 1766 61


var Östberg i gång med detta arbete och kunde i juni månad utkvittera drygt 73 dr smt härför. Arbetet fortsattes senare under året av arbetskarlen Carl Stenvall och fortfarande år 1768 var både han och Östberg sysselsatta med detta uppdrag, men att döma av det ringa ersättningsbeloppet kan det bara ha varit fråga om några dagars arbete. Först år 1770 nämns Östberg åter i kyrkoräkenskaperna och får betalt för 3 tunnor kalk och ”gjort arbete vid kyrkan”. Han hade igenmurat en öppning på tornet och en i vapenhuset, fastmurat bjälkarna under läktaren och uppmurat en spis på denna.22) Att Östbergs insatser vid kyrkan var så ringa, berodde delvis på engagement på annat håll. I och för sig hade han företräde till murarbeten i staden, men han kunde uppenbarligen välja själv. År 1768 hade han, som vi sett, under sommaren påbörjat grundläggningen av rådhuset. Samtidigt fortsatte arbetena på kyrkan, varvid murarbetena utfördes främst av murmästaren Sven Freuberg som bl.a. arbetade på tornet. Plåtar till taktäckningen inköptes av handelsmannen i Vadstena Johan Jansson, en av Östbergs uppdragsgivare. Det verkar vidare som man först tänkt engagera murmästaren från Vadstena ­Anders Fäger, som vi även kommer att påträffa i den följande framställningen, då denne den 22/7 1768 avled ”av ett olyckligt fall av kyrktaket i Skänninge”.23) Åt församlingen som sådan åtog sig Östberg emellertid några andra uppdrag. Under senare delen av år 1762 utförde han arbeten på komministergården vid Fållingegatan, varvid han ”klistrat och vitlimmat” en sal och tre kammare, uppsatt en kakelugn av tegel, uppmurat en skorsten samt rappat och vitlimmat ett kök. Ersättningen, 158 dr kmt, utkvitterade han i två omgångar, i januari och mars 1763. Den 10/9 1764 besiktigades komministergården vars underhåll ålåg staden. Bl.a. konstaterade man att ”bakugnen till största delen [var] byggd utom huset, så att östra gavelstocken sitter i början av valvet vilket medförer äventyr för eldsvåda ...”. Vidare anfördes: ”Skullet över bakugnen alldeles förfallet, ävensom på södra sidan snedtaket ligger intill ugnsvalvet, varföre synemännen prövar att till bakugnens konservation, ett nytt täckelse över bakugnen bör göras på syllar och 4 stolpar samt gavel i öster av lika höjd med bagarstugan och skiftade väggar ...”. Magistraten bestämde i mars 1765 att ”stadsmurmästaren” Östberg så snart som möjligt skulle ”förbättra och upprätta bakugnen med dess överbyggnad” i enlighet med syneinstrumentet. Östberg upprättade några dagar senare ett kostnadsförslag. Arbetet synes till största delen ha varit slutfört den 15 juni 1765, då Östberg erhöll hälften av arvodet, 57 dr kmt. Resten av arbetet skulle göras färdigt påföljande måndag, den 17/6, så att det kunde besiktigas av magistraten. Den andra hälften av arvodet, 42 dr kmt, utbetalades till Öbergs hustru mot ett av henne egenhändigt skrivet kvitto, daterat 13/ 7 1765. Sannolikt var Östberg själv bortrest, troligen till Vadstena (se vidare nedan). Det kan tilläggas, att reparationsarbetet i sin helhet utfördes på entreprenad av borgaren Jöns Dahlbeck.24) I mitten av september 1773 fick två rådmän i uppdrag att se till att den förfallna kyrkogårdsmuren återuppfördes. Samtidigt skulle kyrkporten väster om rådhuset uppmuras av kakelugnsmakaren Arvid Rehnström efter ritning och kostnadsförslag upprättade av Östberg. Själv hade han uppenbarligen inte tid med sådana småarbeten.25) 62


Som framgått ovan ansågs Stora bron över Skänningeån vara mycket förfallen. Den var av stor betydelse för staden då den ingick i vägförbindelsen Vadstena–­ Linköping. Särskilt viktigt var det att den var i passerbart skick under marknadstider. Vad man behövde var en ny bro. Den 8/2 1772 hade två dalkarlar, Olof Jonsson och Per Danielsson, till magistraten inlämnat ett ”förslag med ritning” till bron. Då det var fråga om en viktig fråga beslöt man att särskilt kungöra att den skulle behandlas vid nästa sammanträde. Så skedde också, men då Östberg samtidigt anhöll om att få Petter Östbergs och hans hustrus sig brobygget anförtrott, blev dalkarlarnas kvitton 15/6 resp. 13/7 1765 för förslag inte vidare behandlat. Östberg däarbeten i komministergården i remot uppmanades att till den 19/2 inkomSkänninge. Skänninge magistrats och rådhusrätts arkiv FV:24. ma med ett kontraktsförslag. Magistraten Foto författaren före­skrev noga vad det skulle innehålla. Han skulle vara ansvarig för anskaffande av samtliga materialer och skulle betala arbetarnas löner. Tiden inom vilken bygget kunde genomföras skulle anges samt att det skulle vara underkastat ”lagenlig syn”. Han skulle vidare utarbeta en kostnadsberäkning och upprätta ”fullständig ritning över byggnaden till hela sin beskaffenhet”. Därutöver skulle han skaffa borgen. Östberg inlämnade de begärda handlingarna på utsatt dag, varvid magistraten endast bestämde att de skulle ”förvaras bland handlingarna till närmare påseende”. I själva verket blev Östbergs förslag aldrig förverkligat – förmodligen av ekonomiska skäl. Redan påföljande år var man åter igång med nödtorftiga reparationer av bron. De utfördes av den tidigare nämnde arbetskarlen Carl Stenvall, som erhöll 122 dr kmt för arbetet. Förfallet fortsatte dock, varför justitiekanslern Wilhelm Liljestråle, som år 1774 på Kungl. Maj:ts uppdrag granskade förvaltningen i Östergötlands län, vid besök i Skänninge den 28/11, underströk nödvändigheten av att bron snarast uppbyggdes innan någon olycka inträffade. Magistraten begärde pengar till stenbrobygget, men fick avslag av Kungl. Maj:t. Ungefär samtidigt med detta besked, i september 1775, inkom ett skriftligt erbjudande från en Nils Wennergren om uppförandet av bron. Magistraten var skeptisk till förslaget, men föreslog att han skulle komma och besiktiga bron och sedan avge ett kostnadsförslag alternativt avseende en stenbro, en träbro eller enbart reparationer. Han skulle få reseersättning. Kakelugnsmakaren Arvid Rehnström åtog sig att få honom till Skänninge påföljande dag. Östbergs förslag synes helt ha bortglömts. Osäkert är om Wennergren inställde sig. I alla händelser skedde inget och i juni 1779 – Östbergs dödsår – var reparationer åter på tal och ett år senare ventilerades frågan om bron borde uppföras i trä i väntan på att den kunde ersättas av en stenbro.26) 63


Stenhusen i Vadstena Rådmannen och handelsmannen Johan Jansson, åt vilken Östberg under 1760-talet uppförde två stenhus, var den mest betydande handelsmannen i Vadstena i mitten av 1700-talet. Han har ägnats ett särskilt underavsnitt i ”600 år i Vadstena”. Där framhålles bl.a. att han ägde en lång rad välbelägna tomter i staden. Till dem hörde gården 185 vid Storgatan samt gården därintill, nr 184. På den senare hade han på 1760-talet låtit uppföra ”ett nytt ännu idag befintligt herrgårdsliknande hus i två våningar”. På gården fanns flera mindre stenhus däribland en ”uppenbarligen av Jansson uppförd tvåvånig visthusbod [som] fortfarande står kvar”. Det anges vidare att Jansson ägde Helgeandsgården, nr 181 – även belägen på Storgatan – som han, likaledes på 1760-talet, ”reparerat och tillbyggt med en stendel i två våningar åt öster” (vid Stora torget).27) Östberg har rimligen uppfört två av de ovannämnda byggnaderna. Ett av alternativen måste elimineras. Närmast till hands ligger tillbyggnaden till Helgeandsgården. Magistraten i Skänninge anger inte att ett av husen var en tillbyggnad, vilket man däremot gör ifråga om kyrkorna. I ovanstående framställing refereras ifråga om Helgeandsgården endast till en brandförsäkringsvärdering från 1828, medan man ifråga om de andra husen bl.a. även anger bouppteckningen1774 efter Janssons första hustru, Maria Wettergren. I denna sägs emellertid om den före detta Tollbomska tomten nr 181 att den innehåller ”nyligen dels reparerade, dels ånyo uppsatte stenhus med 2 våningar i mangården ...”. Ordet ”nyligen” antyder knappast byggarbeten utförda under 1760-talet. I själva verket inköpte Jansson tomten först år 1771. Hälften av gården hade rådmannen i Askersund Peter Quist inropat på auktion år 1768 och hade sedan sålt den till kaptenen Nils August Svedenstierna. Denna hälft inköptes av Jansson i juli månad 1771 (första uppbudet den 29/7). Den andra hälften förvärvade Jansson senare under året genom köp av kontorsskrivaren Per Anders Tollbom (första uppbudet 2/12). Fastebrev på hela tomten erhöll Jansson i oktober 1772.28) De två hus som Östberg uppförde låg alltså på tomten nr 184. Frågan är när de kan ha kommit till. Tomten nr 185 som låg närmast Rådhustorget inköpte Johan Jansson år 1750. Genom salubrev 25/9 1755 hade rådmannen Anders Malmberg till handelsmannen Peter Hovenstedt mot en summa av 2000 dr kmt försålt granntomten nr 184 med villkor att Malmberg under sin livstid skulle få ”innehava och bebo den lilla stugan på gården med kontoret där i förstugan” samt få behålla en del lösören. Hovenstedt hade den 11/8 1756 transporterat salubrevet på Johan Jansson, som redan (maj 1757) hade ersatt Hovenstedt för ”gjorda förbättringar” samt lösören med 477 dr kmt. Jansson skulle till Malmberg betala 1650 dr kmt så att hela köpesumman uppgick till 2127 dr kmt. Efter sista uppbudet den 26/9 1757 anhöll Jansson i mitten av december samma år om fasta på gården. Samtidigt inkom kyrkoherden i Östra Stenby, Peter Tempelman, för sin ”pupills”, Olof Samuel Tempelman, räkning med en protest mot köpet med motiveringen att denne ärvt halva gården efter sina föräldrar. Kravet baserades på ett utslag i Göta Hovrätt år 1756 i ett komplicerat arvsärende för vilket här inte skall redogöras. I alla händelser 64


Gårdarna nr 184, efter tillbyggnad och senare tillkommen frontespis, och nr 185, båda tillhörande rådman Jansson. Foto Erik Tryggelin.Östergötlands Länsmuseum. 65


vågade magistraten i detta läge inte bevilja lagfart på tomten. Ett nytt försök från Janssons sida år 1758 att få lagfart ledde till samma negativa resultat. Dock ålades Tempelman att inom sex veckor inkomma med sina erinringar.29) Ärendet blev långdraget och Janssons tålamod började tryta varför han i mars 1763 ånyo begärde fastebrev på tomten med motiveringen att han utan detta inte ”med behörig trygghet” skulle ”kunna låta förbättra och ombygga denne nederruttna och för eldsvåda alldeles farliga gård”. Magistraten hade förståelse för Janssons belägenhet och lovade att hos hovrätten försöka att få slut på ifrågavarande testamentstvist. Man gjorde samtidigt en eftergift genom att ålägga honom ”att vederbörligen besörja om nödig byggnad i gården jämlikt stadens brand- och byggningsordningar”. Sannolikt var det med detta åliggande ”i ryggen” som fick Jansson att den 14 april 1764 låta murgesällen Anders Fäger – han kallas omväxlande murgesäll respektive murmästare – besiktiga tomten för Janssons ”tillärnade stenhusbyggnad” för att beräkna hur mycket aspvirke det skulle behövas till pålningen. Fäger kom fram till att det skulle behövas 60 lass. Jansson begärde samma dag om magistratens stöd hos landshövdingen så att han kunde få tillstånd att få ”utsyna” motsvarande antal träd på någon kronopark. Magistraten stödde Janssons begäran under

Tomten nr 184 från gårdssidan. Till höger stenhuset som uppfördes åt handelsbokhållaren Jacob Jansson. I bakgrunden rådman Janssons hus. Här syns tydligt ”skarven” mellan det ursprungliga stenhuset – till höger – och tillbyggnaden. Foto författaren. 66


hänvisning till att synelängderna gav vid handen ”att husen på den omskrivna tomten äro så bristfällige, farlige och eldfängde att de böra nedrivas och nybyggnad därstädes ske ...”. Man nämnde också att Jansson blivit ”antydd” härom.30) Länsstyrelsen beslöt den 5 november 1764 att bevilja utstämplingen av 5 tolfter aspträd på Rökneöarna ( i norra delen av Vättern) ”av sådane som enligt besiktningen blivit förut hamlade för lövtäkt”. Detta skulle kunna tyda på att pålningen på tomten kan ha skett under år 1765. I själva verket hade en ”djup och fas grundval” lagts redan 1764. Om Jansson fått något förhandsmeddelande om att han skulle beviljas nyss omtalade aspträd och sålunda därför hunnit med arbetet under 1764, eller om han skaffat virke på annat håll, har inte kunnat utrönas. Enligt ett besiktningsbevis från 1769 hade han efter grundläggningen 1764 ”följande året låtit å arv och egne byggningstomten No 184 vid Stora gatan här i staden, Hovskvarteret låtit [ordet struket] uppföra en vacker stenhusbyggnad bestående av tvenne våningar, den nedre av en bod, en kammar och ett kök med förstuga. Den mellersta av en stor sal, 2ne kammare och förstuga samt vindstrappa härtill av huggen täljsten till 15 steg, utom golvtrappan ovan och nedan. Den 3dje våningen förmäles än icke vara fullkomligen inredd, men inrättad till 3ne våningsrums förfärdigande”. I övrigt anges denna stenbyggnad, som ”år 1765 skall blivit i det logeabla stånd hon nu är, vara grundfast och durable samt med hederligt tegeltak försedd, varandes bredden 16 alr, längden 16 ¾, höjden till jämnväggarna 11 ¾ samt till kroppåsen 20 alnar”. Som förklaring till att Jansson dröjt med besiktningen anger han att gjort så med flit ”på det byggnadens grund och varaktighet så mycket lättare skulle kunna utrönas ...”. Jansson tillade att han ämnade ”med allra första fortfara med vidare stenhusbyggnadsförslag främst utmed Stora gatan å hela denna tomt samt sedermera inåt tomten och för andra åboende gård (?).”31) Det kan noteras att det färdigställda huset var i det närmaste fyrkantigt och att det mot Storgatan upptog mindre än hälften av tomten som, enligt en ritning från 1680-talet, var 37 ½ alnar. Tomten omtalas nu som ”arv och egen”, men när huset uppfördes hade Jansson fortfarande inte fått lagfart på den. Problemet löstes formellt först år 1767 då den tidigare myndlingen, Olof Samuel Tempelman, i en till magistraten den 16/12 ingiven skrivelse avsade sig alla anspråk på tomten. Fastebrevet för Jansson utfärdades samma dag. Tilläggas kan, att någon fortsatt stenhusbyggnad på tomten längs Storgatan inte blev av. Däremot fick huset omkring 1780 en tillbyggnad i trä mot tomten nr 185. Stenhuset låg alltså öster ut i tomten, liksom även den andra stenbyggnaden.32) Ytterligare ett besiktningsbevis utfärdades år 1769, nämligen för en på tomten nr 184 ”åt söder uppdragen mindre stenhusbyggnad den handelsbokhållaren Jacob Jansson, på den honom av brodern handelsman Jansson förärta byggningsplats förl. år med sin egen kostnad uppdragit, bestående av 2ne våningar. Den undre med en kammare, en bod och en källare samt den övre av en kammare och 2ne vindar, i längden 24 ¼ alr, bredd 9 ½ samt höjden 11 ¼ aln, allt på djup och fast grund samt hela byggningen med nytt tegeltak förvarad”.33) 67


Egentligen hade Östberg alltså haft två byggherrar och byggnaderna uppfördes med flera års mellanrum. Att han även fick uppdraget att uppföra Jacob Jansson hus, talar för att brodern varit nöjd med hans arbete. Härtill kom att det var ont om murmästare i småstäderna. I Vadstena fanns vid den här tiden endast Fäger vars status var något osäker och som Jansson kanske inte tilltrodde uppförandet av större byggnader. Efter Fägers död 1768 (se ovan) antogs murgesällen Olof Schütz, som bl.a. hade arbetat på krigsmanshuset, samma år till murmästare i staden. I riksdagsrelationen för år 1769 anges också att staden endast hade en ”nyligen antagen” murmästare.34) Stenbyggnaderna vid Karshults säteri Karshult är beläget vid Borens norra strand. Säteriet ägdes vid denna tid av medlemmar av släkten Gyllenram. Löjtnanten Nathanael Gyllenram erhöll år 1754 fasta på egendomen, men sålde den år 1767 till brodern, kaptenen Carl Fredrik Gyllenram, som erhöll lagfart på säteriet påföljande år.35) Ett begrepp om de båda, av Östberg uppförda byggnadernas karaktär erhålles vid jämförelse mellan tre bevarade värderingsprotokoll, från åren 1760, 1781 och 1808. Den sista, som består av odaterat underlag till en brandförsäkringsvärdering, har kunnat dateras vid en jämförelse med en brandförsäkringshandling i Brandförsäkringsverket för byggnader på landet. I värderingen från 1760 talas endast om huvudbyggnaden och en ladugård. I 1781 års värdering nämns utom dessa två hus ”en flygel och en bodbyggnad av sten” samt ett tegelbruk beläget långt från ladugården. Punkt 2 av 1808 års värdering har följande lydelse: ”Tvänne flygelbyggnader på vardera sidan om corpsdelogiet [detta hade uppförts för 10 år sedan] på norra sidan, en do av stengrund murad 23 alnar lång, 16 ½ alnar bred och 8 alnar hög fördelt uti 5 rum, nämligen till höger i förstugan 3ne kammare med fem fönsterlufter 2ne rutors höjd, till vänster i förstugan en kammare och kök med 3e fönsterlufter av lika beskaffenhet, dubbel förstugudörr och anstruket brädtak”. Punkt 3 lyder: ”En flygelbyggnad på samma sida längre ned på gården även grundmurad 23 ¾ alnar lång, 16 aln(ar) bred och 5 ¼ hög, med anstruket brädtak indelad i 3ne materialbodar med 2ne ingångsportar, bjälklag och vind”. I övrigt omtalas bara träbyggnader, varav en del anges ha uppförts nyligen. Det är sannolikt att vi här har att göra med de två stenbyggnader som Östberg uppförde. Det kan tilläggas att det i 1808 års värdering finns handlingar som specificerar kostnaderna för uppförande av byggnaderna. Här upptas bla under rubriken ”Stenbyggningen” till höger blå förmaket, samt gula respektive röda kammaren. Närmare uppgifter om uppförandet av de båda stenbyggnaderna har ej påträffats. Tidpunkten för när de byggdes saknas också. Det ligger nära till hands att anta, att det kan ha varit fråga om något av åren 1766 eller 1767. Sistnämnda år var Östberg sysselsatt med en om- och tillbyggnad av Kälvstens kyrka belägen söder om Motala socken. I samband därmed torde han även ha varit i kontakt med Nathanael Gyllenram (se vidare nedan).

68


Om- och tillbyggnad av Kälvstens kyrka Problemen med de gamla medeltida kyrkorna var att de med tiden blev för små för den ökande befolkningen. Dessutom ansågs de vara för mörka, fönstren var få och små. Även om kyrkorna inte varit direkta försvarskyrkor, så hade de dock utgjort en tillflyktsort för befolkningen i orostider – därav byggsättet. I Kälvstens församling hade upptagandet av nya fönster och utvidgandet av kyrkan varit på tal sedan 1730-talet. Då det gällde utvidgandet av kyrkan var det ett förslag, som man gång på gång återkom till nämligen att man på norra sidan borde bygga en korskyrka av trä. Parallellt härmed diskuterades frågan om upptagande av nya fönster och vitmening av kyrka och torn. Tornet var också i dåligt skick och under 1750-talet började man anskaffa sten till reparationer. Som alternativ till utvidgningen föreslogs även en nedtagning av pelarna i kyrkan. I början av 1760-talet framfördes förslag om ”kyrkans utvidgning fram uti koret”. Detta förslag förkastades vid två tillfällen och istället ”fanns rådligast att vad bredden angår föröka henne å norra sidan till 20 ½ alr och längden till 16 alr”. I juni 1766 utlystes en extra sockenstämma för att äntligen få ett slutgiltigt beslut fattat. I oktober hade man kommit så långt att man fastställde sättet för utvidgningen: ”den södra

Kälvstens kyrka. Ritning av Elias Brenner (1647-1717), Kungl. Biblioteket. Foto Östergötlands Länsmuseum. 69


sidan utväljes för altaret och kyrkan tillbygges norrut 16 alr ifrån norra muren, så att södra kyrkmuren till den blivande norra muren räknas 25 alnar”. Vid detta tillfälle bestämdes också att om kyrkovalvet bestod av tegelsten, skulle det nedtas och teglet användas till byggnadsarbetet. Skulle det vara uppmurat av sten, skulle det få stå kvar.36) I november 1766 utsågs Östberg till ”murmästare vid förestående kyrkobyggnad”. Han skulle i vanlig ordning skaffa sig kaution. Kamrer Jonas Ljunggren på Freberga gård – han synes ha skött den ekonomiska sidan av bygget – hade kommit fram till att om man använde sig av sten till muren skulle antalet dagsverken fördubblas, varför man beslöt att använda sig av murtegel. Enligt Lindebergs beräkning skulle det åtgå 9000 tegel och 108 tunnor kalk. Östberg lovades 850 dr kmt för sitt arbete, men fick hålla sig själv med mat. Då sakristian behövde förbättras skulle man, om det blev fråga om större reparationer, komma överens med Östberg om särskild ersättning härför. Timret skulle köpas av löjtnant Nathanael Gyllenram, om man nu inte kunde få det billigare från annat håll. Komministern Carl Wichman hade, på uppmaning av kyrkorådet och sockenmännen, lovat ”att så länge kyrkans arbete påstår, lämna fritt husrum för murmästaren, dess medarbetare och för de som honom under murningstiden med brygg- och matredning tjäna skall.37) Under resten av hösten 1766 och till mitten av januari 1767 hade man redan fått fram en stor del av byggnadsmaterialet. Av Nathanael Gyllenram hade man köpt 9000 murtegel för 990 dr kmt. Teglet hade levererats från Karshult. Det ovannämnda tegelbruket på säteriet var alltså redan nu igång. Uppköpta timmerstockar fanns på plats och annat kyrkotimmer skulle avhämtas. En del bräder hade redan 1765 sammanförts till kyrkogården och övertäckts. Det bestämdes också att det ifråga om kyrktaket vore ”nyttigare att uppföra det med gavel, än att bygga på italienska maneret [dvs med säteritak]”.38) I maj månad var det dags att börja med arbetet och en av sockenmännen fick i uppdrag att den 25 maj resa till Skänninge och hämta Östberg så att han skulle vara på plats vid nedbrytandet av kyrkmurarna. Vid nedrivning av taket skulle den av sockenstämman utsedde byggmästaren och en snickare Lilja vara närvarande. Insamlat avskräde och spånor skulle i första hand användas till Östbergs behov. I slutet av augusti hade Östberg slutfört sin del av arbetet. Kamreraren Ljunggren hade beräknat Östbergs arvode till 922 dr 18 öre kmt. Han skulle dock inte få summan utbetalad förrän nästa vår. Man ville först se att kyrkmurarna inte hade sjunkit. För att han under tiden inte skulle lida nöd, skulle han från varje matlag inom församlingen erhålla 2 kappor säd. Spannmålen skulle utlämnas till honom på ”Simonij och Jude dag”, dvs den 28/10. Han skulle själv vara närvarande vid överlämnandet. Trots vad ovan sagts om utbetalningen av arvodet, begärde Östbergs hustru att erhålla ”resten” (?) av Östbergs arvode. Hon gavs samma svar som tidigare hennes man. Dock skulle denne vara närvarande vid utbetalningen. Man ville uppenbarligen inte utbetala pengarna till hustrun.39) Som vi sett ovan, skulle en eventuell större reparation av sakristian behandlas och betalas separat. I slutet av december 1767 konstaterades att det inte fanns tillräckligt med tegel för uppmurandet av sakristian. Man skulle därför 70


använda sig av kalksten istället och anvisningar gavs om ”uppletande” av sådan sten. Först i början av maj 1769 aktualiserades frågan igen och det står klart att det nu handlade om uppmurandet av en helt ny sakristia. Man bestämde sig för att även nu anlita Östberg för arbetet. Själva grundläggningen borde verkställas av Östberg i veckan efter pingsthelgen. Murningarbetet skulle påbörjas ”så snart kalken är bränd och framhävd”. Östberg skulle själv svara för mathållningen, men få 94 dr kmt i ersättningen härför. Sakristians storlek inom murarna bestämdes till 8 alnar i längden och 10 alnar i bredden. För murningsarbetet ”och för en liten öppning till dörr östan till utur sakristian till kyrkogården samt för dörrhuggningen uppå kyrkans nya vapenhus med dess fönsterglugg” skulle Östberg erhålla ett ararvode om 150 dr kmt. Sakristian skulle av allt att döma nu uppmuras av tegel och inte av kalksten. Det bestämdes nämligen att de som fått låna av kyrkteglet skulle återlämna det, så att arbetet inte skulle avbrytas på grund av brist på tegel. Om och när arbetet utförts har ej kunnat fastställas, då detaljerade räkenskaper för tiden saknas.40) Motala kyrka I Motala församling hade man samma problem som i Kälvsten och även här diskuterade man en korskyrkotillbyggnad. Behov fanns likaledes av en bättre belysning i kyrkan. Församlingen kyrkoherde hade i början av år 1767 trott sig förstå att kyrkans västra gavel var i behov av reparationer. Då han ” i sin vanmakt” (troligen var han sjuk) inte var i tillfälle att med församlingen delta i en besiktning, lät han utlysa en sockenstämma som skulle fatta beslut om åtgärder. Man konstaterade att gaveln inte var bristfällig ”utan att allenast fönstren skulle upphuggas och göras större så inunder läktaren som de som är uppå läktaren”. Den 14/6 1767 upplästes för den församlade menighet en skrivelse (av stilen att döma författad av kyrkoherden) enligt vilken den beslutade ”fönsterutvidgningen på kyrkans västra gavel och norra sida” skulle företas påföljande dag under uppsikt av kyrkobyggmästaren (en särskilt utsedd församlingsmedlem) och en insocknes murare, ”varvid murmästarens i Skänninge, mäster Östbergs råd och biträde, under det han nu är sysselstt med byggnaden på Kälvstens kyrka, icke [h]eller skola tryta”. Arbetet kunde givetvis inte utföras på en dag. I kyrkoräkenskaperna noteras för år 1767 en utgift till ”murmästaren för 8 dagar 6 D” om 48 dr kmt.41) I det hela kvarstod dock bekymren med kyrkans litenhet. Liksom i Kälvsten synes man ha gått in för en utvidgningen av kyrkan. Detta framgår av formuleringen att kallelse utgått till laga syn av kyrkan ”i anseende till hennes så nödvändiga utbyggnad samt framdeles trängande behov”. Vid syneförrättningen den 16 december 1771 framkom också att man tänkt sig att ta ned norra sidan och flytta ut den tillsammans med vänstra gavelmuren. Kyrkans längd skulle härigenom utökas från 31 till 59 alnar och bredden från 13 till 29 alnar. Grundläggningsarbetena hade troligen utförts redan år 1770 och senast år 1771 hade man ingått ett kontrakt rörande kyrkans utbyggnad med Östberg och byggmästaren Nils Hindriksson i Gärsätter. Östberg skulle erhålla 1500 dr smt och byggmästaren 833 1/3 dr smt. En ritning förelåg och man begärde en allmän kollekt för att finansiera bygget. Konsistoriet i Linköping ansåg sig 71


inte kunna understödja denna begäran förrän ritningen blivit godkänd. Då biskopen i slutet av december 1772 befann sig i Stockholm ombads han av konsistoriets övriga medlemmar att inlämna ritningen för godkännande till överintendentsämbetet. Detta synes han inte ha gjort, varför heller inte någon ansökan om kollekten avsändes.42) Som nämnts hade grundläggningsarbetena redan till stor del utförts och i november 1771 hade Östberg fått ett förskott på sitt arvode om 500 dr kmt samt reseersättning med 12 dr kmt. Under 1772 och än mera under 1773 verkställdes omfattande inköp av byggnadsmaterial och Östberg erhöll under år 1772 arvodesutbetalningar vid fyra tillfällen om sammanlagt 3400 dr kmt. Det tog dock tid innan byggnadsarbetena kunde utföras. Kruxet var rivningen av den gamla kyrkan. Kyrkoherden ville inte medge en sådan förrän han fått besked från domkapitlet. Detta ställningstagande ledde till en häftig debatt vid en sockenstämma den 30/12 1774. Av protokollet från denna framgår bl.a. att man nu klart talade om en ny kyrkas uppbyggande. En som kraftigt pläderade för ett snabbt igångsättande av bygget var krigsrådet C F Franc som ansåg att församlingen hade laga rätt att bygga en kyrka utan att begära domkapitlets godkännande. Han ansåg att det räckte med att kyrkoherden underrättade domkapitlet och landshövdingen om att ”församlingen, vad kyrkans byggande angår, beslutit att den näste vårdag företaga, efter av den [församlingen] fastställd och antagen ritning, genom pålitlige hantverksmästare, vilka ock allaredan med församlingen ingått kontrakt ...”.42) Arbetet utfördes också under år 1774 och Östberg erhöll, sannolikt mot slutet av året, 450 dr kmt ”på den honom lovade äreskänken”. Det bör i sammanhanget observeras att byggnadsuppdraget, som letts och övervakats av en särskild direktion om fem personer, ej omfattade uppförandet av ett kyrktorn. I samband med slutredovisningen av det genomförda bygget anhöll direktionen om befrielse från sitt uppdrag, men ville även ha besked på flera punkter rörande vissa kvarvarande, främst inre, arbeten i kyrkan. Man berörde även frågan om tornbygget och föreslog att man inte skulle företa ett sådant innan man, genom beviljade kollekter, fått in tillräckligt med medel. Något svar erhöll direktionen ej vid föredragningstillfället den 5/2 1775. Önskvärdheten av ett slutförande av kyrkobygget framfördes dock vid sammanträden under sommaren och man beslöt att uppta ett lån om 3000 dr kmt hos prästerståndets änke- och pupillkassa. Den 10/9 1776 beslöts enhälligt att tornet skulle uppföras nästa vår och den 12 november samma år anförtroddes åt Östberg, ”som kyrkan så hederligen och till allas nöje uppfört”, att även uppmura tornet. Arbetet med grundvalen till tornet skulle påbörjas två dagar efter sammanträdet så att man kunde ta itu med uppförandet av tornet nästa vår. Man skulle även anskaffa byggnadsmaterial. Vidare skulle lån upptas för att täcka eventuella ”brister i den till tornbyggnaden erforderliga summan”. I januari månad 1776 blev stämningen inom församlingen en annan när man fick vetskap om att lånebehovet skulle bli större än man räknat med. Man ville skjuta på bygget ett år. Franc och majoren Carl Fredric Gyllenram ansåg däremot att man redan fattat lagligt gällande beslut som måste genomföras. Någon enighet uppnåddes inte och trots Litzenius’ hänvändelser till konsistoriet och lands72


hövdingen gick frågan om tornbygget i stå. Det nuvarande tornet uppfördes först i mitten av 1800-talet.43) Mjölby kyrka Det långa dröjsmålet med uppförandet av Motala kyrka gjorde att Östberg måste se sig om efter andra uppdrag, även om han tydligen redan – för att inte råka i ekonomiska svårigheter? – 1772 erhöll arvodesutbetalningar för Motalaarbetet. En möjlighet till uppdrag yppade sig efter att större delen av Mjölby by inklusive prästgård och kyrka förstördes i en brand den 28 maj 1771. Efter branden tillsattes en särskild synerätt som sammanträdde den 16 och 27 juni 1771 i närvaro av representanter för alla drabbade tomtägare. Domkapitlet hade som sitt ombud utsett kyrkoherden i Normlösa, Lars Linzander. Rättens uppgift var främst att tillse att återuppbyggnaden skedde på ett sådant sätt, att en eventuell brand i framtiden inte skulle kunna sprida sig så lätt. Framförallt skulle inga byggnader få uppföras för nära kyrkan.44) Redan den 2/7 1771 var församlingens ledamöter överens om att prästgården skulle återuppföras och frågan behandlas vid flera tillfällen år 1772. Svårigheter uppstod dock som försenade ett beslut att bygga en ny kyrka. Främst gällde frågan vem, om någon, som innehade jus patronatus, d.v.s. rätten att utse kyrkoherde i församlingen. Församlingen ville inte åta sig bygget innan man fick klarhet på denna punkt. Fanns det någon patronus ansåg man att vederbörande skulle stå för kostnaderna för uppbyggandet av kyrkan. Man ville också ha patronatsbrevet uppläst för sig för att se vilka villkor som var förknippade med brevet. Egendomligt nog visste inte heller kyrkoherden i Mjölby, Johannes Falk, besked på den punkten. Läget var följande. Patronatsrättan var bunden till säteriet Hulterstad, som ingick i det Burensköldska fideikommisset. Detta hade instiftats år 1726 av generallöjtnant Jacob Burensköld och hans maka Elsa Appelgren. Enligt bestämmelserna skulle fideikommissiet gå i arv på den manliga sidan. Skulle sönerna sakna bröstarvingar skulle fideikommisset gå till den äldsta dottern och hennes bröstarvingar. Det blev också så, att dottern Mariana Burensköld, gift med Claus Filip von Schwerin, tillsammans med denne kom i besittning av fideikommisset. Då mannen redan år 1748 avled, blev Mariana Burensköld fram till sin död år 1774 ensam innehavare av detta. Hon hade för övrigt ärvt Hulterstad. Sin rätt som "patronessa" fick hon år 1760 bekräftat genom ett kungligt brev, varefter hon kallat dåvarande huspredikanten Johannes Falk till kyrkoherde. Mariana Burensköld hade emellertid tillsammans med sin son Jacob Filip von Schwerin kommit överens om att ur fideikommisset utbryta tre gårdar varibland Hulterstad. Som hon själv förklarade i ett brev den 27/1 1772 hade hon för "länge sedan" till sin svärson Carl Gustaf Ehrenkrona överlämnat "både den där uti församlingen belägne sätesgård, Hulterstad benämnd, så ock direktionen och besörjandet av Jure Patronatus, som samma sätesgård tillhörer". Ehrenkrona kom också att bli mycket aktiv ifråga om kyrkans återuppförande.45) Ett annat problem, som aktualiserades i samband med planeringen för kyrkbygget, var en anhållan från annexförsamlingen till Mjölby, Sörby församling, att i fortsättningen få dela kyrka med moderförsamlingen. Man erbjöd 73


Ritning till utvidgningen av Normlösa kyrka. Denna togs vid flera till­ fällen upp som en förebild för en tillbyggnad till Mjölbys, visserligen skadade, men ändock i det stora hela bevarade medeltida stenkyrka. Ritningen i Linköpings domkapitel EIV:183, ink. 18/2 1764. Foto författaren. 74


sig att ställa den egna kyrkan "med dess egendom och tillhörigheter till byggningshjälp, intet undantagit", dock på villkor att man slapp alla körslor och kostnader vid uppbyggandet av den nya kyrkan. Erbjudandet innebar, att man tänkte riva Sörby kyrka och använda rivningsmassorna som byggnadsmaterial. Församlingen var emellertid inte enig, utan en del församlingsmedlemmar vände sig i starka ordalag mot förslaget att kyrkan skulle "alldeles nedrivas, förstöras och ej allenast ödeläggas, utan ock till intet och såsom en ödeplats anses". Ansökningen om sammanslagningen tillstyrktes "efter anmodan" av kyrkoherden Johannes Falk.46) Båda ärendena hamnade på domkapitlets bord, som beslöt att sända den ovannämnda kyrkoherden i Normlösa, Lars Linzander, till en syn av kyrkan. Att man valde honom, torde bero på det förhållandet, att han gjort sig känd som en praktisk – låt vara väl självsvåldig – person som för några år sedan drivit om- och tillbyggnaden av kyrkan i Normlösa. Av allt att döma hade han dessutom kunnat hålla nere kostnaderna för bygget. Troligen hade han också en viss erfarenhet från murarbete, då hans far, Lars Larsson, hade varit murmästare.47) Syneförrättningen ägde rum den 4/11 1771. Som utgångspunkt för sitt ställningstagande ifråga om den tilltänkta nya kyrkan tog Linzander "en väl tilltagen grundritning ifrån Stockholm", enligt vilken kyrkan skulle få en längd av 50 alnar, bredd av 26 alnar och "15 alnars murhöjd". Kostnaderna för byggnaden och klockorna hade beräknats till 29000 dr smt. Från församlingens sida – "som enhälligt var tillstädes" – meddelades att kyrkans tillgångar uppgick till 19000 dr kmt och att kyrkoherden sagt att de uppgick till 22000 dr kmt. Mot den bakgrunden "ville de själva bygga" och jämförde med Normlösas kyrka som var 40 alnar lång, 18 alnar bred (inom murarna) med en höjd om 13 alnar till "murtån" och 16 alnar till valvet. Då vidare Mjölbys invånarantal inte var större än Normlösas, borde man få tillräckligt med bänkrum i en kyrka av samma storlek. Då kostnaderna för kyrkobygget i Normlösa uppgått till 6000 dr kmt, borde man klara av bygget i Mjölby för 12000 dr kmt om församlingen själv stod för körslor och dagsverken. Man skulle ändock få 10000 dr kmt över. Det påpekades också att kyrkan sedan gammalt förfogade över en donation från ägarna till Hulterstad av den s.k. Gravgården om1/4-dels hemman med en kvarn om tre stenar som gav 50 tunnor spannmål i avkastning per år. Av denna avkastning hade kyrkan de senaste 10 åren endast fått 17 tunnor per år. Man borde därför kräva ersättning för 33 tunnor per år för samma tidrymd, vilket skulle ge en beräknad inkomst om 10560 dr kmt. Mot den bakgrunden menade Linzander att en "så väl bemedlad kyrka" inte behövde begära tillstånd för någon kollekt. Han avslutade sin rapport med följande: "Dessutan är där ingen svårighet att bygga, alldenstund alla valv och murar och hela sakristian med järndörr och lås äro i fullt behåll, så att, om den avbrända träkyrkan, nu i dess ställe, byggdes av sten intill den stenkyrkan som ännu står skadeslös, eller om den södra muren nedbrötes och utvidgande skedde till 10 alnar, skulle därigenom, med högst 6000 Drs kostnad, bliva en vacker, rumrik och formlig kyrka; men de regera som makten hava".48) Av Linzanders skrivelse framgår alltså att det redan 5 månader efter bran75


den förelåg en grundritning och en kostnadsberäkning insända från Stockholm, alltså troligen från överintendentsämbetet. Uppgifterna om kyrkans tillgångar har inte kunnat verifieras. Kyrkoherden sägs ha lämnat uppgiften om de 22000 dr kmt vid "Valborgsmässan". Någon notering härom i sockenstämmoprotokollen – de börjar den 2/7 1771 och hela det äldre kyrkoarkivet förstördes i branden – har inte påträffats. Man får dock en känsla av att kalkylen var litet väl optimistisk. Det kan vidare noteras att församlingen nu verkade villig att själv uppföra kyrkan. Några krav på patronatus ställs inte. Intressant är skildringen av läget efter branden. Den medeltida kyrkan var i det stora hela intakt, medan tak och inredning sannolikt förstörts i branden. Det verkar vidare som om församlingen i första hand (?) begagnat sig av en träkyrka, som väl i så fall var större än stenkyrkan. När träkyrkan kan ha uppförts är osäkert.49)

Mjölby medeltida kyrka. Rekonstruktion 1965 av G Wahlgren. Foto Östergötlands museum. 76


Linzanders avslutande ord tyder på att han tvivlade på att det av honom framlagda förslaget skulle godtagas av domkapitlet. Dess omedelbara reaktion har inte kunnat fastställas. Handlingarna i den akt, i vilken Linzanders skrivelse ingick, föredrogs med ett undantag under januari–mars 1772. För första halvåret 1772 saknas dock domkapitlets protokoll – och det gäller såväl koncept- som renskrift. Dock hade akten skickats på remiss till Mariana Burenskiöld, som – vilket anförts ovan – hänvisade till Ehrenkrona. Denne i sin tur hade i första hand tillfrågats hur han ställde sig till frågan om Sörbys sammangående med moderförsamlingen då det gällde uppförandet och begagnandet av den tilltänkta nya kyrkan. Han hade först genom sin inspektor tillstyrkt förslaget, men sedan han hört att en del av Sörbys församling var emot planen, ansåg han att både församlingar borde, som förr, ha var sin kyrka. Ehrenkrona tog även ställning till Linzanders förslag som han gjorde till föremål för en regelrätt "avrättning". I denna inbegreps även kyrkoherden, som uppenbarligen gjort gemensam sak med Linzander. Ehrenkrona anförde följande: "Herr kyrkoherden [Linzander] presenterar sig där [i förslaget] såsom domare, arkitekt och kammarkarl; lika stora egenskaper hos herr kyrkoherden [Falk], som domen, grundad på oriktiga principer, är fast; arkitekten är inrättad efter byggmästaren och med slika uträkningar byggas artige luftslott". Ehrenkrona kunde tänka sig vilka instruktioner domkapitlet hade gett, men om han hade varit närvarande – vid syneförrättningen – hade han "gärna och försiktigt erinrat herr kyrkoherden det gamla ordspråket, ne sutor ultra crepidam [fritt: skomakare bliv vid din läst]". Han uppmanade till slut domkapitlet att varna kyrkoherden att "hädanefter ej längta flyga högre än vingarna bära".50) Ärendet blev "hängande i luften" i över ett år. Detta hindrade inte ett påbörjande av förberedelsearbeten för bygget. Redan i januari månad 1772 ingick man ett tegelkontrakt med kaptenskan Uggla som i två omgångar erhöll sammanlagt 1660 dr kmt (påföjande år fick hon resten av betalningen, 1000 dr kmt). I mitten av april 1772 erhöll "murmästaren" 500 dr kmt "för gamla murars nedtagande" och 64 dagsverkskarlar "som burit sten och sorterat" fick samtidigt sammanlagt 128 dr kmt. I maj månad erhöll Östberg de två första utbetalningarna "för grundens läggande till kyrkan" (560 dr kmt). Vid en sockenstämma i slutet av augusti 1772 tog kaptenen Gabriel Wennerstedt på Solberga skriftligen upp finansieringsfrågan och förklarade att han inte tänkte bidraga till bygget förrän man visste vad patronatsbrevet tillägnade ägaren av Hulterstads. Han tog också upp den tidigare väckta frågan huruvida inte församlingen gått miste om en avsevärd del av avkastningen av ovannämnda donation. Han fick stöd i sin protest av fem namngivna församlingsmedlemmar "med flere". När menigheten samtidigt tillfrågades om den till hösten ville delta med dagsverken vid grundläggningen av kyrkan blev svaret avvisande. Man ville inte delta i arbetet utan ersättning så länge kyrkan hade medel till sitt förfogande. Härtill kan anföras att församlingen, genom kungligt brev 9/4 1772, fått rätt till en landsomfattande kollekt och att cirkulär härom till samtliga domkapitel avgått i slutet av juli 1772. Wennerstedt hade motsatt sig en begäran om kollekt.51) 77


Grundläggningsarbetena fortsatte dock under hösten 1772 och den 14/1 1773 erhöll Östberg "resten på kontraktet till grundvalen". Han hade då, inberäknat ovannämnda ersättning, erhållit 1100 dr kmt för nämnda kontrakt. Man hade också på sockenstämman den 29/9 1772 beslutat att den 5/10 börja med ”stenkörningen till kyrkans grund” och på sockenstämman den 16/10 1772 upplästes patronatsbrevet från 1760 utan några kommentarer från församlingens sida. I följande paragraf heter det: "Uppvistes ånyo ritningen till kyrkan och förklarade församlingen sig nöjd med ritningen och den grundval, som nu därtill lägges och lämnar Patron [patronatus; jfr ovan] den omsorgen, samt accordera om materialer [sic!] och murmästare allenast de bliva fria för all kostnad". När de närvarande därpå tillfrågades om de ville utföra körslor och dagsverken till kyrkan mot betalning svarade tre av dem att de skulle göra så under förutsättning att Wennerstedt lät sina bönder delta i arbetet. En del av de andra "svarade varken ja eller nej" så man visste egentligen inte vad de ville. Några hade dock redan kört 169 lass.52) Församlingen var alltså fortfarande splittrad och Ehrenkrona hade tydligen tröttnat på konflikten och vänt sig till församlingen i ett brev av den 25/12 1772 för att få ett slut på oenigheten. Han hade dock ingen framgång härmed. Motståndet leddes nu av ryttmästaren J G Freidenfeldt och argumenteringen var densamma som tidigare. Ryttmästaren tryckte särskilt på kravet på mellanskillnaden mellan den erhållna avkastningen av donationen och den totala (17 i stället för 50 tunnor spannmål). Kyrkoherden Falk återförde ärendet till domkapitlet som i sin tur hörde sig för hos Ehrenkrona. Denne förklarade att donationen ursprungligen och olagligen gjorts av överstelöjtnanten "Gyllenlöw" (en felskrivning för David Gyldenklou, död 1686, som donerat 1/2 hemman och en kvarn till Mjölby kyrka). Då det var en donation "as pios usus" hade Marina Burensköld inte velat återkalla den, utan hade ökat kyrkans andel av avkastningen från ursprungliga 6 till 17 tunnor spannmål. Hon hade också ingått ett formligt kontrakt härom med kyrkan. Ehrenkrona ansåg att det här var fråga om "att till kyrkodebitorernes förmån draga på tiden med kyrkobyggnaden".53)

Omslagssidan till stambok för upptagande över hela riket av kollekt för uppförande av ny kyrka i Mjölby. Linköings domkapitel EIV:160, exhib. 10/4 1776. Foto författaren. 78


Domkapitlet sände nu ut en ny emissarie till församlingen, nämligen häradsprosten Carl Magnus Ekman, kyrkoherde i Veta och Viby församlingar – denne hade för övrigt signerat planritningen till Normlösa kyrka. Inför sockenstämmosammanträdet den 12/4 1773 hade han gjort en sammanställning av punkter att föredras vid detta. Den viktigaste var att församlingen enligt byggningsbalken hade skyldighet att bygga och vidmakthålla sin kyrka. Körslor och kostnader skulle fördelas enligt hemmanstalet och dagsverken enligt matlag. Det var alltså inte fråga om huruvida man skulle uppföra kyrkan eller inte och inte heller om att man skulle bidraga till kostnader etc. Man hade laglig skyldighet härtill. Ekman påpekade även att Ehrenkron redan hade bidragit med 1800 dr kmt till bygget och låtit framköra sten mm. Några sockenmän hade också gjort många stenkörslor utan betalning. Grunden var klar och man hade börjat inköpa och framföra materialier. De fick nu inte ligga och förstöras. Ekman erinrade om att församlingar med mindre tillgångar än Mjölbys hade uppfört nya kyrkor och tog Normlösa som exempel. Motsättningarna inom församlingen kvarstod dock, varför man skred till en omröstning efter hemmanstal för att se vilka som ville bygga efter lag eller inte. Resultatet blev 23 33/160 mot 15 92/160 hemmanstal. Ärendet avgjordes den 28/5 1773 genom domkapitlets utslag. I korthet fastslog man att frågan om storleken av patronatus' bidrag från donationen inte hade med ärendet att göra, utan fick avgöras separat. Lagens bestämmelser måste följas och arbetet med kyrkan borde omdelbart återupptagas.54) Det första halvåret 1773 åtgick till förberedelsearbeten inför murningsarbetet. Även i detta sammanhang betalades Östberg för smärre insatser som förfärdigande av en kalk/tegelugn samt för anskaffandet av 2 sårar, 5 ämbar, 2 okbyttor och 2 formar till listtegel. Andra personer svarade för uppsättning av en materialbod, förfärdigande av ett tunnemått för mätning av kalk, tillverkning av två kar, en vattentunna och en ”tuhjulskärra”. Samtidigt anskaffades ved till kalkugnen, varvid man till stor del tog virke från förfallna stugor, torp, fähus mm.55) Den 4/8 1773 betalades Östberg för bränning av 648 tunnor kalk (486 dr kmt), men erhöll samtidigt betalning för ”1ta kontraktet på kyrkmurningen, 4 alnar från grunden” (4000 dr kmt) samt för ”2ne alnar gråstensmur omkring kyrkan” enligt kontrakt (2600 dr kmt). Den sistnämnda bör rimligen ha gjorts först. I februari 1774 ersattes Östberg för bränning av 240 tunnor kalk och den 22/3 erhöll han 4285 dr kmt för ”kontraktet om 4 alnars kyrkmur”. Under senare delen av året brändes ytterligare 468 tunnor kalk och den 23/12 1774 erhöll Östberg ”återstoden på de 3dje murningskontraktet vid kyrkan” (1015 dr kmt) samt i ”förlag” (förskott) i flera omgångar på ”1ta kontraktet på tornmuren (926 dr kmt). Troligen var själva kyrkomuren nu färdig. I maj 1775 omtalas också en restutbetalning för resningsarbetet och takets "brädslåning". Påföljande månad erhöll Östberg resten för arbetet på tornet inklusive en beviljad tillökning (1374 dr kmt). Härmed var han dock inte slutbetald, utan i december samma år fick han "på sista kontraktet angående torn och vitlimning" 5648 dr kmt. En rest på detta kontrakt om 352 dr kmt utbetalades så sent som den 26/7 1776.56) 79


Som framgår ovan ingicks åtminstone fem kontrakt med Östberg. Förmodligen var det fråga om en ekonomisk försiktighetsåtgärd. Man band sig inte direkt för en stor entreprenadsumma. Tillvägagånssättet belyses endast ifråga om det allra sista kontraktet. Den 14/6 1775 tillfrågades Östberg vad han begärde för uppmurandet av resten av tornet – "7 alnar med lister". Han begärde "i det nogaste därföre i ett för allt 4000 D kopt", vilket skulle underställas "patroni" för gottfinnande. För rappning av kyrkan, utan och innan, begärde han 3500 dr kmt som också skulle godkännas av "hans Excellence". Detta är enda gången Östberg förkommer i sockenstämmoprotokollen och som synes överläts avgörandet i ersättningsfrågan åt Ehrenkrona eller sannolikt hans inspektor. Som framgått ovan hade församlingen velat överlåta på patronatus att förhandla om byggnadsmaterial och med murmästaren. Så har troligen också skett.57) Öjebro landsvägsbro Landsvägen från Skänninge till Linköping passerade Svartån via bron vid det lilla kvarnsamhället Öjebro nordost om Mjölby. Det var fråga om en träbro ( i fortsättningen för enkelhets skull kallad Öjebro) som förstördes genom en eldsvåda hösten 1770. Kronobefallningsmannen i Vifolka härad, Carl Orling, rapporterade till landshövdingen om branden i skrivelser av den 16/10 och 30/10 1770. Båda skrivelser har antecknats som saknade. Den sistnämnda besvarades dock den 10/11 1770. Orling hade trott sig konstatera att grunden vid den avbrända bron var så fast, att man borde återuppföra bron

Mjölbys nya kyrka. Vykort. Östergötlands Länsmuseum. 80


i sten. Det fanns lämplig sten vid kvarnbyn och sprängningsarbetena kunde utföras av kringboende soldater. Landshövdingen tillstyrkte förslaget särskilt med tanke på att det var brist på trävirke i trakten. Orling fick i uppdrag att kontakta någon byggmästare som ägde kunskap om "strömbrobyggnader" och ge denne i uppgift att besiktiga platsen för bron och inkomma med ett kostnadsförslag omfattande stensprängningen, körslor och själva uppförandet av bron. Kunde han inte finna någon lämplig person, skulle han försöka få tag på dalkarlar som eventuellt kunde vistas på något arbete i närheten (jfr ovan om Stora bron i Skänninge). Orling skulle även ta reda på hur många hemman i Vifolka, Göstrings, Lysings och Dals härader som var "indelta" för underhållet av bron. Han borde vidare hos vederbörande inskärpa den besparing de på sikt gjorde genom att bron uppfördes i sten. Byborna i Öjebro hade också vänt sig till landshövdingen med begäran att ifrågavarande häradsbor snarast borde åläggas att återuppföra bron. Man begärde även tillstånd att få ta hand om det brovirke som fallit ned i Svartån. Det senare beviljades samtidigt som landshövdingen gav Orling och hans motpart i Lysings härad, fältkommissarien och kronobefallningsmannen Anders Iggström, i uppdrag att se till att väghållingsskyldiga i de båda häraderna satte istånd mindre vägar för de resande att användas till dess bron blivit återuppbyggd.58) Ansvariga för brobygget var socknarna i Vifolka, Göstrings, Dals och Lysings härader. Invånarna i sistnämnda härad ansåg sig dock vara befriade från underhållet av Öjebro enligt ett kungligt beslut 24/1 1770. Denna ståndpunkt ledde till en hänvändelse till Kungl. Maj:t som i ett utslag den 13/7 1772 förklarade att Lysings härad inte kunde undantagas från underhållsskyldigheten. Landshövdingen, Carl Harald Strömfelt, kallade nu representanter för de fyra häraderna till en överläggning i Öjebro den 13/2 1773. Sedan brostället besiktigats, sammanträde man i rum hos mjölnaren Broström. Landshövdingen utgick ifrån att nu inga hinder förelåg för projektets genomförande. Representanterna för Lysings härad förklarade sig också förpliktigade att deltaga, men ville bara svara för kostnaderna för en träbro, medan fullmäktige för socknarna Västra Harg, Mjölby, Sörby, Tollstad och Sya hävdade att de aldrig tidigare hade haft något att göra med Öjebro, utan istället hade fler andra broar att underhålla. Man framhöll särskilt att Mjölby åren 1770 och 1771 – i sista fallet efter branden – fått på nytt uppföra "Strömbro[n] på stora landsvägen". Landshövdingen manade emellertid till samförstånd om man ville ha något resultat. Man gick så över till mera konkreta frågor. Orling hade handlat snabbt kontaktat "byggmästaren" – som han först kallas – Petter Östberg som upprättat ett kostnadsförslag daterat den 26/1 1771. Enligt detta skulle den totala kostnaden uppgå till 30282 dr 16 öre kmt. Landshövdingen ansåg att denna kostnad måste minskas och förslog att dagsverken och körslor skulle utgå "in natura". Häradsborna avvisade förslaget. De flesta bodde långt ifrån bron och de kunde inte försumma arbetet på det egna hemmanet. Landshövdingen vädjade härpå direkt till Östberg att minska beloppet om 6000 dr kmt som anslagits i arvode till Östberg och lön till hantlangarna. Efter en närmare granskning av kostnadsförslaget åtog sig Östberg "att enligt den författade 81


och nu tillika uppviste ritningen, i alla delar riktigt och försvarligen besörja och verkställa stenbrobyggnaden om 150 alnars längd, 10 al[na]rs bredd och 11 alnars höjd ifrån grunden..." för en summa om 28000 dr kmt. Beloppet per hemman skulle då endast uppgå till 25–26 dr kmt. Med tanke på de svåra tiderna och spannmålsbristen föreslog landshövdingen att arbetet skulle fördelas på två år. Under år 1773 skulle man utföra sprängningarna och föra fram materialierna. Kostnaden per hemman skulle för detta år uppgå till ett belopp om 12 dr kmt som skulle uppbäras i två omgångar, vår och höst. Uppbörden skulle verkställas av kronobefallningsmännen som så fort som möjligt skulle inbetala medlen till länsstyrelsen som i sin tur skulle betala Östberg efter "rekvisition". Efter enskilda överläggningar accepterade ombuden förslaget, dock med undantag för de ovannämnda fem församlingarna. De förklarade att de, med hänsyn till sina andra åtaganden, kunde begära befrielse från Öjebros återuppförande, men att de ville avstå härifrån "för att inte kasta något hinder i vägen" för projektet. Detta innebar dock inte att de ville vara med och betala för det. Representanterna för Lysings härad framhöll att om dessa församlingar skulle undantas ville man inte betala mer än för en träbro. Längre än så kom man inte. Det beslöts dock att Östberg skulle skaffa sig kautionister och att det tillvartagna virket från träbron skulle säljas på auktion för att få ned kostnaderna för nybygget.59) Närmast med tanke på de tredskande fem församlingarna sändes protokollet från ovan behandlade sammanträdet till Kungl. Maj:t med resultat att fullmäktige för dessa socknar åter skulle tillfrågas i ärendet. Trots att landshövdingen, vid särskilt sammanträde med socknarnas ombund, kunde åberopa tidigare beslut som ålade hela Vifolka härad att delta i Öjebros underhåll, vägrade ombuden att ge med sig. De hänvisade till innehållet i sina fullmakter. I stället ingick de fem församlingarna samt tre andra i Göstrings härad till Kungl. Maj:t med ansökan om befrielse från deltagandet i brobygget. De hade ingen framgång, utan ålades genom kungligt beslut den 14/12 1773 att delta i kostnaderna för detsamma.60) Under tiden komplicerades läget för Östberg genom att man inom överintendentsämbetet utarbetat en ny ritning till bron daterad den 3/12 1773. Ritningen hade godkänts av Kungl. Maj:t samma dag som ovannämnda beslut, "såvida entreprenören därmed skulle finna sig nöjd". Så var inte fallet. Både Östberg och hans två kautionister, rådmannen Hans Walberg och sämskmakaren Jonas Schenling – båda från Skänninge – hade skriftligen dragit sig ur företaget. Vid ett sammanträde med landshövdingen förklarade denne att de tre herrarna inte kunde tvingas att acceptera de nya omständigheterna. Kautionisterna drog sig definitivt ur spelet, medan Östberg fick åtta dagar på sig att skaffa nya sådana. Samtidigt beslöts att man på samma tid skulle tillkalla länsbyggmästaren Beurling samt parhästarna från Norrköping, Pousette och Fehmer för konsultationer om brobygget. Resultatet av överläggningarna med dessa blev att häradsombuden skulle kallas till en ny sammankomst för att fatta beslut om kontraktet. De tre tillkallade skulle därvid "sondera stenens godhet vid Öjebro" vartill de åtog sig att upprätta en "ny dessein och förslag".61) 82


Den nya – och avgörande – sammankomsten ägde rum den 10 februari 1774 i närvaro av häradsombuden. En redogörelse lämnades för vad som tidigare förevarit, varvid om ritningarna sägs att överintendentsämbetets ritning "borde tjäna till efterrättelse så vida förre (min kursivering) entreprenören, murmästaren Petter Östberg, skulle finna sig därmed nöjd, men i annor händelse måtte hellre den av honom författade ritning följas och verkställas". Av formuleringen att döma gavs Östberg valet mellan de båda ritningarna om han fortfarande var intresserad av uppdraget. Det framhålls vidare att det långa dröjsmålet med påbörjandet av arbetet enligt det den 13/2 1773 ingångna kontraktet hade lett till att kautionisterna dragit sig ur spelet och Östberg själv hade fått se sig om efter annat arbete. Han hade också inggått konrakt om en "kyrkobyggnad och andre större arbeten". Han hade dock "varit högeligen sorgfällig därom, att brobyggnaden [...] måtte både med möjligaste skyndsamhet och deltagarnes minsta kostnad kunna verkställas...". Närvarande var också de tre ovannämnda "konsulterna" som hade utarbetat nya ritningar till en bro vid den plats "de förmena vara efter belägenheten den bekvämaste". De hade beräknat kostnaderna till 48612 dr kmt en summa, som ombuden ansåg vara för hög. Vid en därpå följande granskning av ritningarna kom man enhälligt fram till "att brobyggnaden icke kunde efter överintendentsämbetets dessein uppföras med lika valv, utan nödvändigt måste rättas efter strömmens strykning och brytning och olika djup varmed murmästaren Östbergs ritning närmast skall inträffa". Omedelbart efter detta konstaterande framförde ombuden en enhällig begäran att kommissionslantmätaren Adam Wadman skulle utföra arbetet mot en betalning per hemman i Lysings, Göstrings och Vifolkas härader om 30 dr. kmt samt från Dals härad 24 dr kmt och ett lass tälgsten om 2 kubikalnar per hemman. De övriga närvarande bygg- och murmästarna sade sig inte kunna utföra arbetet till detta pris. Kontrakt skrevs därför med Wadman.62) Som synes låg kostnaderna enligt kontraktet något högre än vad Östberg gått med på. Dock var de i det stora hela baserade på Östbergs förslag och Wadman fick knappa två månader senare konstatera att beräkningarna inte höll. Detta gällde både stensprängningen och körslorna. Dessutom hade han vid en närmare undersökning av bottnen fått konstatera att bron måste vila på ekbjälkar. Vid branden hade stenen i "brokaren" "söndersmultit" av hettan och fallit ned i vattnet. Allt detta grus måste också först upptas. Wadman ansåg sig – med tanke på försörjningen av hustru och sju barn – tvungen att uppsäga kontraktet om häradsborna inte accepterade vissa, närmare specificerade kostnadsökningar. Landshövdingen ville inte gå med på nya förhandlingar om brobygget, men ville å andra sidan inte att bygget skulle leda till Wadmans ruin varför kronobefallningsmännen fick i uppdrag att förhandla med häradsborna om en ökning per hemman om 7 dr 16 öre kmt.63) Brobygget genomfördes av Wadman och bron torde ha stått klar år 1776, samma år som Wadman avled. På förslag av denne uppfördes bron – för bättre hållbarhet – av gråsten i stället för täljsten. Trots detta fick bron genomgå flera omfattande reparationer och förbättringar. Redan 1793 förelåg behov av förbättringar av östra bröstningen och uppsättande av stängsel bestående av 83


20 stolpar av grå sten på vilka järnkedjor skulle vila. Mellan stolparna, en aln från marken, skulle runda stänger av trä insättas, vilka skulle målas med svart oljefärg. Arbetena utbjöds på auktion och var inte avslutade förrän år 1797. Andra större reparationer ägde rum åren 1809–1810, 1833–1834, 1848–1849 och på 1850-talet.64) Kronobränneriet i Linköping Husbehovsbränningen var allmän vid 1700-talets mitt och sågs med oro från statens sida. Man fruktade brist på spannmål, varför man särskilt under missväxtår tidvis förbjöd bränningen. År 1776 förbjöds den helt och i stället inrättades kronobrännerier runt om i landet. Sådana skulle bl.a. uppföras i Norrköping och Linköping och ritningar till dessa insändes till länsstyrelsen i Östergötland med skrivelse den 18/3 1776 från bränneridirektionen i Stockholm. Redan i januari månad hade man hade man översänt en pm med detaljerade anvisningar rörande byggandet av brännerierna. Av allt att döma skulle de uppföras i trä. Arbetet med de två byggnaderna pågick parallellt. För det i Norrköping svarade återigen murmästaren Fehmer och byggmästaren Pousette. Murarbetet i Linköping synes däremot – delvis? – ha utförts av Östberg. Han har dock endast genom en notis kunnat bindas till bygget. Den 12/8 1776 anmälde Östberg hos länsstyrelsen att murdrängen Nils Wetterström borde inställa sig på arbetet vid kronobränneriet i Linköping. Magistraten i Skänninge fick härpå uppdraget att efterspana murdrängen och med fångskjuts sända honom till Linköping.65) Genomförandet av de båda byggena var inte problemfritt och detta gällde av allt att döma särskilt bränneriet i Linköping. Det första bekymret var den tilltänkta placeringen vid Stångån.. Enligt stadsplan från år 1700 skulle där en gata leda ned till ån och "tjäna till vattenställe för staden". Sedan magistraten hörts, bestämdes i kungligt brev i mars 1776 att gatan skulle läggas nedanför bränneriet. En uppfattning av de komplicerade förhållandena ger en – tyvärr odaterad – planritning över området (se bild s. 83). Två tomter (A och B) ägdes av räntmästaren Nils Fabritius. Här fanns även en "vattengata uti obrukbart stånd", alltså den nyssnämnda gatan till ån. Båda tomterna med en bebyggelse om sex hus inköptes av kronan. Likaså inköptes granntomten (C) som ägdes av handelsmannen Trybom. Den något större hälften skulle användas för bränneriets räkning, medan den andra skulle tillfalla Fabritius "som surrogat för den intagna gatan". Tomten D behövdes inte. På planen upptas även de tre för bränneriet projekterade byggnaderna, bränn- och klarhuset (1), mälthuset (2) och spannmålsmagasinet (3) bestående av fyra bottnar, som var och en rymde 1200 tunnor spannmål. Den förstnämnda, långsträckta byggnaden hade en längd om ca 83 och en bredd av ca 9 alnar. Att döma av en bevarad – odaterad och osignerad – fasad- och planritning (se bild s. 84) skulle byggnaden bli avsevärt mindre med en längd om 35 och en bredd om ca 18 alnar. Det var mycket riktigt ett trähus, varför Östbergs insatser torde ha omfattat grunden, de tre skorstenarna, varav två imskorstenar, samt inmurning av pannorna. Om de två andra byggnaderna kom till stånd och om Östberg även befattade sig med deras uppförande har inte kunnat utrönas. 84


Grunden till bränneriet synes ha varit klar i mitten av juni. Emellertid började man vid denna tid bli tveksam om byggnaden "uppå det ställe den nu är och med sådan grund, som därtill uti den emot sjön sluttande backen blivit lagd, må kunna äga behörig varaktighet". Man hade därför anmodat slottsbyggmästaren i Stockholm, Adolf Ulrik Kirstein, att besiktiga byggplatsen. Då grundmurarna redan varit uppdragna hade han inte tillräckligt kunnat undersöka "grundens beskaffenhet", men "efter de förra bygg- och murmästarnes uppgifter, huru med grundläggningen tillgått [kunde] med säkerhet slutas att densamma måste vara mindre pålitlig, helst den varken med rustvirke blivit såsom vederbort sammanbunden eller pålverket vid sjön gjort[s] så starkt, att det kunde giva tillräckligt stöd åt grundmurarna, utan till befarande är att den i där varande branta sluttning och slippriga leran ej möjligen kan bära en så stor tyngd, som detta hus av flera våningar nödvändigt måste förorsaka". Det kan observeras, att det i Kirsteins berättelse talas om "de förra" byggoch murmästarna, vilket skulle kunna tyda på att de redan skiljts från arbetet. I så fall kan murmästaren inte ha varit Östberg, då denne att döma av notisen ovan arbetet på bygget i augusti månad och bränneridirektionen brev med anledning av Kirsteins rapport är daterad den 18/6 1776.

Odaterad planritning över området för det tilltänkta kronobränneriet i Linköping. Bränneridirektionen E c, Skrivelser från Östergötlands län 1776–1780, ritning nr 6, Riksarkivet. Färgutskrift, Riksarkivet. 85


Bränneridirektionen förklarade att man helst hade velat riva hela grunden och förlägga den "några alnar längre upp emot backen", men att tiden inte medgav detta, då bränneriet skulle stå färdigt den 1 september, vid vilken tid alla brännerier i landet skulle vara i bruk. Emellertid gavs landshövdingen, på Kirsteins förslag, i uppdrag att låta Pousette och Fehrman "på flere ställen upptaga och undersöka ... grundens beskaffenhet under eldstäderna, för att därav kunna döma om de därpå kunna med säkerhet vila". Skulle undersökningen bli negativ, skulle grunden rivas och underbyggas med rustvirke. Besiktningsmännen skulle stå i ansvar för en eventuell sättning av byggnaden. Närmare instruktioner om vilka åtgärder, som borde vidtas, gavs i en särskild instruktion för Pousette. Landshövdingen kallade mycket riktigt de båda hantverkarna till besiktningen, men de vägrade, i en skrivelse som insändes till direktionen, att infinna sig. Landshövdingen hade därför ej sett sig annan råd än att låta timringen fortsätta som nu nått en höjd av 13 varv.66) Pousettes och Fehmers vägran att inställa sig i Linköping torde ha berott på den tvist om deras ersättning för Norrköpingsbygget som uppkommit med bränneridirektionen, som velat sänka den i förhållande till vad som stipulerats i ett kontrakt som landshövdingen ingått med dem. Från direktionens sida ( i brev 13/6 1776) framkastades i detta sammanhang att Pousette och Fehmer

Fasad- och planritning till bränn- och klarhuset i Linköping (odaterad och osignerad). Bränneridirektionen E c, Skrivelser från Östergötlands län 1776–1788, ritning nr 3, Riksarkivet. Färgutskrift, Riksarkivet. 86


kanske kunde förmås att även åta sig ansvaret för bränneribyggnaden i Linköping. Det verkar emellertid som om de båda hantverkarna senare verkställt besiktningen och därvid förklarat att de ville ansvara för grunden.67) I det i lansarkivet bevarade materialet om brännerierna kan man i detalj följa det fortsatta arbetet i Norrköping. Då det gäller Linköpingsbygget är uppgifterna tunnsådda. I en skrivelse till bränneridirektionen den 13 oktober 1776 förklarade landshövdingen att han hoppats att de båda brännerierna skulle ha varit färdigställda till oktober månads början, men att hälften av arbetsmanskapet på båda byggena – man använde soldater som hantlangare, timmermän mm – varit sjuka i "röt- och frossfeber". Man hade dock nu kommit så lång, fortsatte landshövdingen: "att brännhusen på bägge ställen i dessa dagar komma att täckas, och så många pannor att inmuras, som äro färdige, sedan murarne genom taket nu här i Linköping om få dagar äro uppdragne och lagpannan inmurad ...". I slutet av oktober månad synes arbetena i de båda städerna ha varit så gott som klara. Verksamheten vid de provisoriska brännerierna kunde nu upphöra och den 9/11 skulle manskapet som arbetat i Linköping hemförlovas.68) Askersunds stadskyrka Den 4 februari 1778 ingick Östberg ett kontrakt med magistraten i Askersund om uppförandet av stadskyrkan därstädes. Enligt konraktet åtog han sig att, i enlighet med den av Kungl. Maj:t godkända ritningen, "grundlägga och av gråsten uppmura dess [stadens] kyrka med tornet och allt vad till byggnaden efter desseinen hörer och uppå mur- och byggmästare ankomma kan, intet undantaget, av sakristia, takresning med takteglets uppläggning och bestrykning samt erforderlige takplåtars anslående, murarnes rappning, trappans förfärdigande med mera, så att hela byggnaden färdig ifrån mig lämnas utom snickare- och glasmästarearbetet inne i kyrkan, såsom bänkarna [och] valvet, vilka jag mig icke åtagit". Östberg uppträdde här alltså som entreprenör för hela bygget med undantag för inredning och fönster. Arbetet skulle påbörjas under sommaran. Östberg skulle utföra arbetet med egna gesäller och hantverkare samt anskaffa materialier och verktyg. Det underströks särskilt att han inte hos staden fick göra anspråk på dagsverken eller verktyg. Han skulle vidare låta förfärdiga ankare, port- och dörrhakar och andra "järnsaker" på egen bekostnad. Järnet skulle dock staden svara för. I uppdraget ingick även att uppföra den likaledes på ritningen upptagna porten mellan "skole- och fattighusen". Porten kom att ligga mitt för kyrkan och flankerades alltså av nämnda hus. Enligt G. Ljunggrens karta över Askersund från år 1855 användes de båda husen vid den tidpunkten av elementarskolan, medan fattighuset flyttats till södra delen av staden. "Själva tornresningen", varmed här förstods tornets täckande med "huv eller tak av bräder", skulle inte ingå i kontraktet. Arbetet skulle visserligen utföras av Östberg, men uppenbarligen mot särskild betalning. Staden å sin sida förband sig att anskaffa allt i materialieväg som "sten, kalk, tegel till fönster och dörrvalv, järn, spik, sand och trävirke" enligt det förslag som Östberg omedelbart skulle uppgöra. Som ersättning skulle Östberg er87


hålla 2000 rd specie, vilket motsvarade 12000 dr smt. Mot av Östberg ställd borgen skulle betalningen ske allteftersom arbetet fortskred. De sista 500 rd skulle dock först utbetalas efter det byggnaden besiktigats och godkänts.69) Som angetts ovan i samband med redogörelsen för Östbergs personliga förhållanden, avled han i Askersund den 12/6 1779 innan arbetet med kyrkan slutförts. Med anledning härav vände sig magistraten i Askersund i en skrivelse den 23 december 1779 till sin motsvarighet i Skänninge för att denna skulle med Östbergs arvingar ta upp frågan om kyrkobyggets fullföljande. I skrivelsen framhölls bl.a. att Östberg av den ackorderade summan (= 36000 dr kmt enligt mynträkningen före 1776 års myntrealisation), "jämväl senare till arbetets fortsättande" erhållit totalt 33000 dr kmt. Arbetet med kyrkans fullbordande skulle återupptas på våren 1780. Östbergs änka och barnens förmyndare skulle anmanas att anskaffa en "tillförlitlig verkgesäll" om de ville "tillgodonjuta" kontraktet. Om så ej skedde, fick staden bekosta det återstående arbetet. Skulle kostnaderna överstiga det belopp av Österbergs ersättning som fortfarande innestod hos staden, såg man sig tvungen att kräva Östbergs dödsbo på den överskjutande delen.70) Ärendet har inte vidare återfunnits. Det kan dock tilläggas, att magistraten i Skänninge redan i en skrivelse den 14/9 1779 å änkans vägnar vänt sig till ämbetet i Stockholm och framhållit, att denna anmält dödsfallet och därvid begärt begravningshjälp samt en gesäll till "bedrivandet av det arbete som hennes man i livstiden sig åtagit, men ej medhunnit". Hon hade inte fått något svar, utan hade begärt magistratens hjälp. Denna stödde henne och underströk hennes fattiga tillstånd. Ärendet synes inte ha behandlats av ämbetet.71) Östberg och stockholmsämbetet Som vanligt då det gäller landsortsmästarna var Östbergs kontakter med stockholmsämbetet få. I inskrivningsboken för åren 1751–1794 har under Östbergs namn antecknats att lärlingen Jonas Lindqvist som gått i lära hos Östberg i fyra år den 19 juli 1775 inskrevs "uppå assistentens och åldermannen [Eric] Roos namn att stå uti förbund, på ett år". Sannolikt ansågs utbildningen hos en landsortsmästare inte tillräcklig för att bli gesäll. Lindqvist utsågs den 3 juli 1780 till Östbergs efterträdare som murmästare i Skänninge.72) År 1776 tog ämbetet kontakt med Östberg. Han uppkallades till magistraten i Skänninge och fick sig uppläst en skrivelse från ämbetet av den 12/2 1776 och överräcktes ett tryckt utdrag ur murmästareämbetets protokoll från den 18/7 1774 med tillsägelse att rätta sig efter vad som där föreskrevs. I protokollsutdraget behandlades ledamöternas försummelser ifråga om närvaro vid sammanträdena (gällde ej landsortsmurmästarna) samt erläggande av kvartals- och inskrivningspengar. Det föreskrevs att vid försummelse i det förstnämnda fallet vederbörande "straffades" med en förhöjning av kvartalsavgiften med 1/4 per månad med utebliven betalning. Ifråga om inskrivningen föreskrevs att mästaren inom 14 dagar skulle hos åldermannen anmäla att han antagit en lärling samt en månad före närmaste kvartalssammankomst hos densamme anmäla lärlingen till inskrivning. Försummade han detta, bötfälldes han i båda fallen med 10 dr smt.73) 88


För Östbergs del gällde att han sedan mästarblivandet 1762 inte betalat någon kvartalsavgift alls. Den påminnelse han nu fått, gjorde att han den 29/7 1775 inbetalade 288 dr (kmt?) till ämbetet, vilket motsvarade 12 års kvartalsavgifter. För åren 1777–1778 erlade han ingen avgift och vid kvartalssammankomsten 1779 noterades att han hade avlidit.74) Sammanfattning Petter Östbergs och hans hustrus härkomst har inte kunnat fastställas. Det kan dock noteras att han är ca 26 år när han inskrivs som lärling – en hög ålder för en sådan – och rimligen måste ha haft någon yrkeserfarenhet innan. Emellertid gick han den vanliga utbildningsvägen och blev gesäll 1755. Han torde ha gift sig före 1759 då det äldsta kända barnet föddes. Hur rådmannen Schenberg fick kontakt med Östberg vet vi inte. Förmodligen har han rekommenderats av någon murmästare (kanske åldermannen). Möjligheterna för en gesäll att bli mästare i Stockholm torde inte ha varit stora. För en gift gesäll som Östberg gavs här en chans att snabbt nå det första delmålet, även om det sedan bara blev i en småstad. Magistraten i Skänninge torde ha varit nöjd med sin nya stadsmurmästare och har säkerligen från början accepterat att han åtog sig arbeten utanför staden. Härom vittnar 1771 års rekommendation till hugade byggherrar. Återuppförandet av de brandhärjade delarna av Skänninge gick långsamt och de därvid behövliga murarbetena torde inte ha kunnat försörja Östberg och hans familj. Utan tvivel var Östberg en duktig yrkesman. Härom vittnar de många uppdrag han fick inte minst då det gällde ny- och ombyggnad av kyrkor. En särskild "fjäder i hatten" var troligen uppförandet av rådhuset i Skänninge. Bland byggherrarna dominerar offentliga uppdragsgivare. Endast i två fall har vi att göra med enskilda sådana (stenhusbyggnaderna i Vadstena och på Karshults säteri). Denna snedfördelning beror i någon mån på bristen på källmaterial rörande enskildas byggen. Men man får dock komma i håg att det på landsbygden och i småstäderna framför allt var offentliga myndigheter som hade råd med stenhusbyggnader. Någon större arbetsstyrka har Östberg inte förfogat över och antalet anställda synes ha varierat åtskilligt från år till år. Som mest redovisas år 1776 en gesäll (Lindqvist) och fyra lärdrängar. Lindqvist synes ha varit den enda gesäll Östberg utbildat och han fick vidareutbilda sig ett år i Stockholm innan han blev Östbergs efterträdare. På många arbetsplatser, särskilt då det gällde arbeten på kyrkor, men även t.ex. vid arbetet på kronobränneriet i Linköping, ställde byggherren hantlangare till yrkesmännens förfogande (församlingsmedlemmar som ålades vissa dagsverken respektive soldater som kommenderades till bygget). Östberg var verksam som stadsmurmästare i Skänninge i ca 17 år. Han fick slita hårt för att få ekonomin att gå ihop och efterlämnade just inga tillgångar. Arbetet, med ibland flera parallellt pågående byggen och ständiga resor, undergrävde hans hälsa, men han tvangs att fortsätta därmed in i det sista. 89


Noter Anfört arkivmaterial förvaras, där inte annat säges, i Landsarkivet i Vadstena. För uppgifter ur Bränneridirektionens arkiv, RA tackar jag arkivrådet Anna Karin Hermodsson. Likaledes tackar jag f. stadsantikvarien Björn Hallerdt för upplysningar ur Murmästare Embetets i Stockholm arkiv. 1) C M Kjellberg, Skänninge från nyare tidens början (i Skänninge stads historia, red. Adolf Schück, Linköping 1929), s 223ff. 2) SMR FV:23 och BI:4 21/4 1760. 3) Sky AI:2, s 121, AI:4, s 142. 4) SMR AI:25. 5) SMR AIII:1, s 201. 6) SMR AIII:7, 30/1 1773, § 1. 7) MES DI:2; Skya AI:3, s 90, 136; konfirmationsnotisen i Skya AI:1, s 148; hustruns efternamn återfinnes i SMR BI:5 i skrivelse 14/9 1779 till murmästareämbetet i Stockholm. 8) Skänninge kya C:2, s 215, 231, 235, 243, 255, 260; SMR AIII:9, 1/5 1775, § 3 (bilaga); Öl, landskontoret, EIIIa:30 fol.1015r; Askersunds stadsförsamlings kya E:2 (mikrofiche, VaLA); taxeringslängd 1780, Sprättebrunnskvarteret i SMR H IV:3; betr. förmynderskapet se SMR AII:1c, 20/3 1780, §2. 9) SMR AIII:5, 1771, §6, s 182f. 10) Kjellberg aa, s 228f; framställningen är i huvudsak baserad på SMR AIII:5, s 169, 12/6 1769, § 1; uppgifterna om takbeläggningen ibid. 26/4 1770, § 5; skriv. 21/12 1773 från Carl Schenberg Johansson bunden vid prot. 21/2 1774, § 5 (SMR AIII:8). 11) SMR AIII:5 anförda dagar, s 3–20. 12) Ibid. prot. 25/2, § 3, 12/3, §§ 1, 3, 16/3, § 2 1768; mem. 14/3 1768 bilagt prot. 16/3 1768, § 3. 13) Ibid. prot. 16/3 1768, § 2. 14) Ibid. prot. 21/3 1768, § 1, 7/5 1768, § 2. 15) Ibid. prot. 18/5 1768, § 2 ; landshövdingens skrivelse 7/5 1768 i SMR EIII:19. 16) SMR BI:5, skriv. till landshövdingen 19/5, 9/11 1768; skriv. från landshövdingen 28/5, 19/11 1768 i SMR EIII:19. 17) SMR BI:5, skriv. 7/1 1769. 18) SMR AIII:5, 6/2, § 2, 10/4, § 5, 12/6, §1 1769; SMR EIII:19, skriv. från landshövdingen 28/1, 3/6, 7/6 1769; SMR HI:6 verif. till stamboks- och kollekträkningen för Skänninge 1/1 1769–1/1 1770 (Fehmers räkning för besiktningen dat. 23/2 1769); se även Kjellberg a.a., not 10 ovan. 19) SMR AI:33, prot. 11/6, § 2, 23/6, § 2, 4/7, §1 1770; betr. Stenberg se SMR AIII:7, prot. 15/4 1773, § 7. 20) SMR AIII:5 prot. 4/7 § 3, 27/4 § 2 1770, 5/10 § 4 1771; AIII:6 prot. 20/5 1772. 21) Betr. arbetena på 1720–1730-talen se Skänninge kya LIa:1; Kjellberg a.a. s. 218 ff; jfr E Fant i Skänninge stads historia, s. 155 f (Fant uppger att tornet blåste ned i oktober 1726); Skänninge kya KIa:1, s. 161 ff, prot. 16/6 1769. 90


22) Skänninge kya KIa:1 , s. 122, prot. 4/12 1764 § 5, ibid. LIa:5, räkning 1766-april 1767, ibid. LIa:6 23/5 1768, räkningar 23/5, 6/6 1768. 23) Skänninge kya LIa:6, räkningar 15/6, 8/8 1768 samt avräkning 4/4 1769; Vadstena kya CI:3, s. 473. 24) Skänninge kya LIa:4, verif. 19 dat 29/1 1763; besiktningsprotokoll och andra handlingar inbundna i SMR AIII:4 efter prot. 1766; Ibid. 18/3 1765 § 4, s. 51 f; ibid. 15/6 1765 § 1, s. 137; § 2 s. 138 betr. Dahlbecks entreprenad; kvittenserna i SMR FV:24. 25) SMR AIII:7, prot. 15/9 1773 §§ 4–5. 26) SMR AIII:2, prot. 30/7 § 5, AIII:3 prot. 30/7 1764, § 4 (borgare om förbättring av bron, i ett fall före Olovsmäss); SMR AIII:6, prot. 14/2 § 1, 19/2 § 6 1772; SMR AIII:7 prot. 29/7 § 6, 4/8 § 1 1773; betr. Liljestråles uppdrag se skriv. från landskontoret i Linköping 22/10, 12/12 1774 och skriv. från Liljestråle 31/10 1774 i SMR EIII:21 samt SMR AIII:8, prot. 7/11 1774 §5, punkt 13; SMR AIII:9 prot. 16/9 1775 § 1; SMR AIII:10 prot. 12/6 1779 § 14, 3/7 1780 § 18. 27) G Söderström, Borgare och byggnader under 1700-talet (i 600 år i Vadstena, red. G Söderström), s.574. 28) Söderström a.a. s. 873 not 29–30 till s. 574; VSA AIIa:4 prot. 29/7 § 1, 2/12 § 1 (köpebrev dat. 30/11) 1771, 14/10 §5 1772. 29) VSA AIIa:2 prot. 10/12 §1 1750, 16/5 §2, 19/12 § 2 1757, 22/5 1758; betr. tomtens utsträckning och (delvis) bebyggelse under senare delen av 1600-talet se Söderström a.a. s 490 (plan, fasad och grundritning) samt s. 492. 30) VSA AIIa:3 prot. 14/3 1763 § 4; VSA AIIIa:10 prot. 14/4 1764 § 1; Fägers utlåtande i VSA FIa:37. 31) Öl, landskansliet BVIa:17 s. 187, nr. 666; VSA AIIIa:15 s. 52, prot. 25/3 1769. 32) Kartan i Söderström aa s. 490; ibid. s. 574; VSA AIa:41 prot. 16/12 1767 § 7 (Tempelmans skrivelse bunden vid prot.; originalfastebrevet i VSA GIb:4 som bilaga till lagfartsprot. 5/8 1839. 33) VSA AIIIa:15 prot. 25/3 1769. 34) VSA AIIIa:14 prot. 22/8 § 4, fol. 205r, 27/8 §1, fol. 206v ff 1768 (Schütz ansökan bifogad prot.); VSA BI:13, relationen dat. 30/1 1769 (s. 30 ff för år 1769). 35) Eric Bergqvists arkiv vol. Motala X, Karshult. 36) Kälvstens kya C:2, sockenstämmoprotokoll 23/5 1739, 11/6, 14/12 1742, 16/5 §§ 10, 33 1743, 6/12 1744 § 15, 22/5 § 8, 2/12 § 8 1745, 12/5 § 9, 4/12 § 15 1746, 13/12 1749 § 24, 20/11 1750 § 15, 9/5 §9, 8/12 § 9 1755, 30/11 1756 § 11, 9/6 § 16, 21/12 § 8 1757, 9/7 1759 § 9, 2/6 § 8, 9/12 § 5 1760, 30/11 1761 §§ 5–7, 7/12 1762 § 5, 3/6 § 11, 8/10 §§ 4–5 1766. Se även Margareta Larsson, Historik över Stens, Kälvstens och Västra Stenby kyrkor, Motala 1969, s. 4f, 22. 37) Kälvstens kya C:2, sockenstämmoprotokoll 25/11 1766 §§ 1–5, 8, 14; Larsson a.a., s. 22. 38) Kälvstens kya C:2, extra sockenstämmoprot. 20/1 1767, s. 634; betr. bräderna se ibid. prot. 29/6 1765 § 21, 3/6 1766 § 5. 91


39) Ibid. prot. 23/5 1767, s. 632f, 31/8 1767 §§ 3, 6, 18/12 1767 § 7. 40) Ibid. prot. 7/5 1769. 41) Kurt von Schmalensee, Historiska uppgifter (i Motala kyrka, Motala 1959), s. 7 f; Motala kya KI:1 prot. 3/4 1767, s. 166 och 177; betr. skrivelsen uppläst 14/6 1773 se ibid. s. 183: Motala kya LIb:2, s. 138; Motala kya DIa lagd till KIa:2, kungörelse till församlingen från kyrkoherden Peter Wilhelm Litzenius 23/11 1771. 42) Motala kya KIa:2 prot. 30/1 1774; von Schmalensse a.a. s. 11f. 43) Motala kya LIb:2 a. 143; på samma sida (under år 1774) finns även noterat en utgift om 250 dr. kmt. "för torngrundvalen och på tornbyggnaden" som eventuellt kan uppfattas som en utbetalning till Östberg; Motala kya OIa:1 protokollsutdrag 5/2 1775 jämte bilagd skrivelse från direktionsmedlemmarna; brev från dessa 24/3 1775, protokollsutdrag 12/11 1775 §§ 4–6 samt protokollsutdrag 21/5, 23/7, 10/9, 12/11 1775, 21/1 1776 samt kopior av Litzenius skrivelser 23/1 till domkapitlet och landshövdingen i OIa lagd till Motala kya KIa:2. 44) Mjölby kya KI:2 häradssyneprot. angivna dagar; den 16/8 1771 och i november månad s. å. uppträttades detaljerade förteckningar över de förluster de drabbade gjort (Aska häradsrätt. AIII:1. s. 207–281). 45) Mjölby kya KI:1 prot. 2/7 1771 § 1, 26/1, 25/5 §§ 2–3, 9, 27/8 §§ 1–3,5 1772; skrivelse 11/11 1771 från Lars Linzander till domkapitlet och Mariana Burenskölds brev 27/1 1772 i Linköpings domkapitels arkiv EIV:160 (i akt exhib. 18/3 1772); Slott och herresäten i Sverige, Östergötland 1, Malmö 1971, s. 277f; W Pursche, Burensköldska fideikommissets arkiv (i Linköpings biblioteks handlingar, Ny serie, band 10) s. 30–33. 46) Brev från församlingen 6/8 1771 och dito odat. (exhib. 15/1 1772) i akt nämnd i not 45. 47) Betr. Linzander se Linköpings stifts herdaminne, del 4, Linköping 1933, s. 409f. 48) Linzanders skrivelse 11/11 1771 i Linköpings domkaptiel EIV:160. Gravgården hade donerats till kyrkan av David Gyldenklou (se Slott och herresäten, Östergötland 1, s.277, G Elgenstierna, Svenska adelns ättartavlor III, s. 209). Gyldenklou skulle, enligt skrivelse från mjölnaren i Gravgården Anders Joensson, ha donerat gården "något före sin död" den 29/1 1686 (skriv. exhib. 20/6 1694; Linköpings domkapitel E IV:159). 49) Vid prostvisitationen 31/5 1739 framkastas förslaget att då Sörby kyrka var så liten, borde församlingen hänvisas till Mjölby kyrka som då borde utvidgas. Reaktionen på förslaget blev blandad, varför man skulle höra med patronatus, överste von Schwerin (Linköpings domkapitel AVIIb:15). Här synes det närmast vara fråga om stenkyrkan. Vid biskopsvisitationen den 28–29/11 1741 yttrade till slut biskopen "sin mening att det gamla oster (öster?) altaret med röde täcket uppå i korskyrkehörnet (min kurs.) på manfolkssidan kunde alldeles borttagas till mera utrymme för de därvid varande bänkarne ..." (Linköpings domkapitel AVIIa:10). Då den medeltida kyrkan inte var en korskyrka, kan det möjligen här handla om träkyrkan. 92


50) Ehrenkronas skrivelse, odat. men exhib. 18/3 1772, i akt nämnd i not 45. 51) Mjölby kya LIb:1, s. 8, 12; Mjölby kya KI:1 prot. 27/8 1772 §5; Linköpings domkapitel BI:54 29/7 1772, s. 192. 52) Mjölby kya LIb:1 s.12; Mjölby kya KI:1 prot. anförda dagar § 1 resp. §§ 7–8, 10. 53) Mjölby kya KI:1 prot. 27/1 1773; Linköpings domkapitel AIa:68 prot. 10/3 1773; Elgenstierna a.a. s. 209. Främst i Linköpings domkapitel EIV:160 ligger en kopia upprättad 30/10 1692 som upptar 1) friherre Erik Ribbings salubrev för David Gyldenklou dat. 28/3 1670 avseende ett hemman jämte kvarn och skog i Mjölby med en "ränta" om 5 tunnor spannmål för hemmanet, 10 dito samt 2 lispund fläsk för kvarnen samt "skogsränta" om 2 tunnor (d.v.s. 17 tunnor spannmål), 2) ett avtal med åbon Anders Jonsson av den 3/11 1687 att under sin livstid få bruka hemmanet etc. mot en årlig avgift till Mjölby församling om 180 dr kmt. Det angavs också hur summan framräknats. De två största posterna utgjordes av avkastningen från kvarnen, 10 tunnor spannmål 8 dr = 80 dr och en hemmansränta om 7 tunnor = 56 dr. 54) Linköpings domkapitel AIa:68 prot. 28/4, 26/5 1773; sockenstämmoprotokollet och Ekmans "punkter" i Linköpings domkapitel EIV:183 (exhib. 28/4 1773); det förstnämnda finnes även i Mjölby kya KI lagt till KI:2; betr. ritningen till Normlösa kyrka se Linköpings domkapitel EIV:183 (skrivelse och ritning ankomna 18/2 1764). 55) Mjölby kya LIb:1, s. 12,16. 56) Ibid. s. 16–17, 20–21, 26–27). 57) Mjölby kya KI:1 anförd dag, s. 13. 58) Öl, landskansliet AIIa:66 10/11 1770; ibid. BVIa:23, s. 447, nr 1556, 5/11 1770; uppgift om de saknade skrivelserna ibid. DIa:345. 59) Öl, landskansliet AI:1, prot. 13/2 1773, s. 569–574. 60) Ibid. protokollet sändes till Kungl. Maj:t 25/2 1773; prot. ibid. 4/6 1773, 10/2 1774. 61) Ibid. prot. 12/1, 19/1 1774. 62) Ibid. prot. 10/2 1774. 63) Skrivelse ingiven till Öl, landskansliet 8/3 1774 och beslut s. d. (i Kronofogdens i Göstrings och Vifolka härads fögderi EId:3, handlingar ang. landsvägsbro i Öjebro 1774–1861); betr. Wadman se V Ekstrand, Svenska lantmätare 1628–1900, Biografisk förteckning, Umeå och Uppsala 1896– 1903, Nr. 1394. 64) Öl, landskansliet, DIa:357, brev 4/12 1776 från Anders Iggström; Aska häradsrätt FII:7, s. 107, bouppteckning 28/10 1776; redogörelse 4/7 1775 för sammankomst med brobyggnadsskyldige rörande bro av gråsten (i Öl, landskansliet EVI:1); Kronofogden i Göstrings och Vifolka härads fögderi EId:3, handlingar angående landsvägsbro i Öjebro 1774–1861; jfr C L A Petersson, Öjebro. Kulturminnen från en kvarnby, Skänninge 1987, s. 11 där det felaktigt sägs att träbron brann på 1790-talet och att stenbron uppfördes 1797 av Wadman och att den knappast genomgått några förändringar sedan 1797. 93


65) K Bäck, Bondeopposition och bondeinflytande under frihetstiden. Centralmakten och Östgötaböndernas reaktioner i näringspolitiska frågor, Sthlm 1984, s.120f ; Öl, landskontoret GXIc:1, Brännerihandlingar 1776, bd. Inkomna brev, nr. 2 31/1 1776, nr. 8, 18/3 1776 "apostille"; betr. Pousette och Fehmer se bl.a. nr. 29, 13/6 1776; Öl, landskansliet BVIa:29, s. 394, nr. 1281 66) Öl, landskontoret GXIc:1, ink. brev nr 11 30/3 1776; det påpekas att det redan fanns gamla hus i närheten och att det "bestick" eller "emplacement" som förelåg skulle redovisa de nya husens läge i förhållande till de gamla; de båda ritningarna i RA, Bränneridirektionen Ec, skrivelser från Östergötlands län 1776–1780, nr 6 och 3 inbundna tillsammans med ritningar till bränneriet i Norrköping, nr 1–2, 4, 5, 7 (dessa senare är signerade av Fehmer och Pousette samt, i ett fall, av stadsingenjören Jacob Körner; bryggeriet i Norrköping var avsevärt störe än det i Linköping); ink. brev nr 26, 18/6 1776 jämte Pousettes instruktion; pm till direktionen 30/6 1776. 67) Öl, landskontoret GXIc:1 anförd dag samt koncept 10 och 30/6, 8/7 1776; i brev från direktionen nr 32 den 3/7 1776 nämns hantverkarnas insända förklaring, men det talas dock endast om "bränneribyggnaden" (troligen rörde det sig dock om den i Linköping). 68) Öl, landskontoret GXIc:1 koncept anförd dag samt koncept 31/10 1776 till direktionen respektive till fyra kronobefallningsmän. Det kan nämnas, att även i Bränneridirektionens arkiv handlingarna rörande bränneriet i Linköping är tunnsådda. 69) Kontraktet i avskrift bilagt magistratens i Askersund brev till Skänninge magistrat 23/12 1779 (i SMR FV:26). 70) Se not 69. 71) SMR BI:5. 72) MES DI:3, s. 190; SMR AIII:10, 3/7 1780. 73) SMR AIII:10, 14/2 1776, § 1; MES AIa:3, 18/7 1776. 74) MES AIa:3, prot. 18/7 1774, 19/7 1775, 19/7 1776, 21/7 1777, 20/7 1778, 19/7 1779; jfr H Alm, Murmästare-Ämbetet i Stockholm, Sthlm 1935, s. 44. Förkortningar ky = kyrkoarkiv MES = Murmestare Embetets i Stockholm arkiv RA = Riksarkivet SMR = Skänninge magistrats och rådhusrätts arkiv VaLA = Landsarkivet i Vadstena VSA = Vadstena stadsarkiv (magistratens och rådhusrättens arkiv) Öl = Östergötlands länsstyrelses arkiv

94


Årets ”Mästerstycken”, bilder från brödernas yrkesutövning

95


brf bällstabacken 4, mariehäll, stockholm

brf stockholmsblick, liljeholmen, stockholm

Brf Bällstabacken 4

Brf Stockholmsblick

mariehäll, stockholm, 39 lgh En byggnad om 4 vån, 32 st 1 rok, ca 35 m² En byggnad om 8 vån, 7 st 4 rok, ca 94 m²

liljeholmen, stockholm, 38 lgh Punkthus med 10 vån, 2-4 rok om 53-110 m²

I Bällstabacken 4 ryms tuffa ettor och unika fyror. Loftgången utanför ettorna skapar en liten uteplats för varje lägenhet. Åttavåningshuset har en 4 rok per våningsplan med fönster i alla väderstreck och stora balkonger. Den speciella arkitekturen är ritad av Johansson Linnman Arkitektkontor.

Högst upp på Nybohovsbacken har Besqab uppfört bostäder med en fantastisk utsikt över Stockholms vatten och innerstad. Arkitekterna hos Bergkrantz Arkitekter har prioriterat stort ljusinsläpp och stora balkonger. Lägenheterna högst upp i huset har dubbla balkonger och utsikt i 3 väderstreck.

www.besqab.se

96


NÄTVERKSMESTARE ! Vårt nätverk är omfattande efter 120 år på marknaden i Stockholm. Våra nio olika utskott bevakar dagligen utvecklingen i olika delar av branschen och kommer med förslag till förbättringar och förändringar. Vårt nyaste nätverk är Stockholm Bygger som är ett nära samarbete mellan Stockholms stad, Stockholms Byggnadsförening och Fastighetsägarna Stockholm. Visionen med Stockholm Bygger är att skapa en mötesplats för alla – staden, byggarna, fastighetsägarna, näringslivet och allmänheten. Vill du veta mer om nätverksmästaren i modern tid – gå in på www.stockholmsbf.se eller www.stockholmbygger.se och häng med i utvecklingen.

97


Foto: Åke Gunnarson

Brf Världsarvet www.einarmattsson.se

Länsrådsvägen 2-28, Skarpnäck

14 radhus om 120 kvm i två plan i en sammanbunden rund form. Arkitekt: Kjellander + Sjöberg


Porla Brunn – Sabbatsberg 2008

www.folkhem.se


Det går som på räls Under året har Frijo utfört ytterligare en etapp av upprustningen av Roslags­banan­åt­Storstockholms­Lokaltrafik.­Vi­har­också,­i­samarbete­ med­vårt­dotterbolag­Broby­Spår,­varit­med­och­renoverat­tunnelbanans­ gröna­linje,­mellan­Gullmars­plan­och­Farsta­Strand.­På­så­sätt­deltar­vi­i­ arbetet­med­att­skapa­ett­grönare­Stockholm,­där­en­bra­kollektivtrafik­är­ en­viktig­del.

www.frijo.se


H OLY DIV ER

ÄVEN ETT STORT BOSTADSPROJEKT BÖRJAR MED EN LITEN TEGELSTEN. PROJEKT: Sjöstadspiren, Hammarby Sjöstad. BYGGHERRE: JM AB. ARKITEKT: James Martin/ÅWL Arkitekter. ANTAL LÄGENHETER: 99. Mer information på jm.se.


Kalendern, Abrahamsberg

Stockholm Stad lämnade 2002 en markanvisning till Byggnads AB Abacus att utforma plan och bebyggelse på en obebyggd del av Kv Kalendern i det kulturhistoriska Abrahamsberg. Efter fyra års plan- och byggnadslovsarbete erhölls lovet 2006 och bygget startade i våren 2007 med inflyttning i december 2008. Fastigheten är ett egenregiprojekt uppförd för egen förvaltning av beställaren, Järntorget Byggintre­ ssenter AB, moderbolag i koncernen. Projektledare har varit Johan Fröberg i Järntorget Bostad AB. Arkitekt är Kjell Torstensson på White Arkitekter AB. Husen innehåller 42 lägenheter av varierande storlekar i två huskroppar, gemensam tvättstuga och 30 st parkeringsplatser varav tre i hus. Vägledande för utformningen har varit ett gestaltningsprogram upprättat tillsammans med Staden. Särskild upp­ märksamhet har ägnats åt bebyggelsens och landskapets kulturhistoriska värden. Husen har områdes­ inspirerad arkitektur och anpassas till de befintliga husen både i volym och arkitektonisk utformning. Husen placeras i landskapet på ett sätt som följer det planmönster efter vilket övriga Abrahamsberg är uppbyggt, nämligen med friliggande hus i naturmark, grön förgårdsmark och med stor respekt för ursprungliga landformer. Fasaden är som exempel murad med speciell importerad tegelsten för att ge rätt karaktär åt nybygget. Produktionen har skett i ett konsortium med Järntorget Bygg AB och Byggnads AB Abacus. Arbetschef och platschef har varit Åke Hedberg respektive Carlos Salazar. Produktionen har utförts enligt Järntorgets system för flerbostäder med platsgjuten betong och i fasad stålpelare, träelement och i detta fall fasad­ tegel. Denna metod tillämpas konsekvent i samtliga Järntorgets flerbostadsproduktioner och kan, genom sin flexibilitet, anpassas till i stort sett alla projekt. Hälften av lägenheterna är uthyrda till personal i koncernen. Andra hälften har lämnats för anvisning till Bostadsförmedlingen i Stockholm. Fastighets­ beteckningen är Kalendern 4 och fastigheten är belägen vid Rörläggarvägen/Abrahamsbergsvägen, Abrahamsberg i Stockholm.


Carl Malmsten – furniture studies Tack vare en donation från Kerstin Skarne och Ann-Sofie Mattson, döttrar till byggmästare John Mattson, har möbelutbildningen Carl Malmsten – furniture studies fått ekonomisk förstärkning. Utbildningen är en del av Linköpings universitet. Verksamheten driver fyra utbildningar inom möbelområdet: möbeldesign, möbelsnickeri, möbeltapetsering och möbelkonservering. Donationen ska förvaltas av Byggmästare John Mattsons minnesstiftelse. Stiftelsen kommer att på olika sätt stärka utbildningarna i Stockholm: dels genom att delfinansiera en professur i möbelkultur, dels genom att bidra till att bygga upp ett vetenskapligt bibliotek. En del av avkastningen kommer att delas ut i form av stipendier till särskilt framstående studenter. Hösten 2009 kommer verksamheten att flytta till nya lokaler i Larsberg på Lidingö, John Mattson Fastighets AB är byggherre. Läs mer om utbildningen på www.liu.se/malmstens


Norra Djurgårdsstaden

Vi bygger 26 hyreslägenheter i Norra Djurgårdsstaden. Arkitekt: Per Johanson, Joliark AB. Byggherre: LE Projekt på uppdrag av Erkdu Norra Djurgårdsstaden AB.

08-743 62 00 • info@lennartericsson.se • www.lennartericsson.se


VISTABERG TRÄDGÅRDSSTAD – drömmen om den egna täppan

Många har velat flytta in i den moderna trädgårdsstaden i Huddinge, söder om Stockholm. Här har ett gediget gestaltningsprogram tagits fram för att säkerställa trädgårdsstadens karaktär. I flera etapper växer ett naturnära boende fram där modern arkitektur blandas med traditionell. Smarta lösningar och omsorg om detaljerna präglar boendet i den nya staden. Noga planerade cykelvägar, gator och gångstråk skapar trivsel och framkomlighet för alla. Det engagerade samarbetet mellan NCC, kommunen och flera andra byggherrar har gett resultat – snabb inflyttning och mycket nöjda boende. Vistaberg Trädgårdsstad: 180 villor, parhus, radhus och grändhus på 97 – 157 kvm.

www.ncc.se


LOKALT HELA VÄGEN.

Vi på Peab är stolta över att finnas över hela landet. Våra nationella muskler får mer kraft med lokal förankring, och bygg- och anläggningsarbetena blir bättre. Så arbetade vi till exempel med Uppsala Konsert och Kongress. Ett projekt där vi kunde dra nytta av all kunskap som finns från Ystad i söder till Kiruna i norr. Läs mer om ett av Nordens ledande bygg- och anläggningsföretag på peab.se.


Kv.
Bananen
8 Bostadshus:
8
lgh,
(6
st.
om
4
RoK,
2
st.
om
3 RoK), BoA
921
kvm Ombyggnadsår:
2008 Adress:
Bergsgatan
5
b‐c Fastighetsägare:
BRF
Bananen
8

Byggherre:
Q‐gruppen
Fastighets
AB Entreprenör:
Q‐gruppen
AB Entreprenadform:
Styrd totalentreprenad Arkitekt:
Marge
Arkitekter
AB,
Katarina Grundsell
(ansvarig),
Linda
Björn (medverkande)

I
samband
med
föreningens
förvärv

av
fastigheten
köpte
Q‐gruppen
Fastighets
AB det
 gårdshus
 som
 tidigare
 tjänat
 som
 kontorslokaler.
 Gårdshuset
 byggdes
 om varsamt
 med
 hög
 prioritet
 på
 bevarande
 av
 husets
 historia
 där
 gamla industrisverige
 präglar
 den
 samtida
 arkitekturen.
 Projektet
 är
 anmält
 som tävlingsbidrag
till
ROT‐priset
2009.


Fakta Kv Abisko Bostadshus: 39 lgh, 4122 m 2 ljus BtA. Byggnadsår: Byggstart våren 2010. Adress: Hjorthagenstråket/Fågelhundsgatan,.Norra Djurgårdsstaden i Stockholm. Byggherre: Reinhold Gustafsson Förvaltnings AB genom Jan Kruhsberg. Projektledning: Stockholmsbryggan genom Bengt Bruzelli. Arkitekt: Murman Arkitekter genom Hans Murman (ansvarig) och Martina Sovré (handläggare).

Övriga konsulter: K: WSP Byggprojektering genom Magnus Lundström (ansvarig) och Gunnar Söderlund (handläggare). VVS: Bengt Dahlgren i Stockholm AB genom Christer Larsson. E: Projektel genom Lennart Rudhäll.


Skolexempel

På uppdrag av Oscar Properties har Sundvalls Byggnads AB utfört ombyggnad och totalrenovering av en tidigare skolbyggnad i Västertorp, uppförd 1956. Arbetet med att omvandla lokalerna till bostadsrättslägenheter har pågått under tiden jan 2008 till april 2009 och genomförts som samverkansentreprenad/totalentreprenad. De nya bostadsrätterna håller hög standard

med ekparkett i samtliga rum, helkaklade badrum med klinker och golvvärme samt tvättmaskin och torktumlare. Samtliga lägenheter har balkong eller uteplats. I de gamla, bevarade trapphusen har marmorgolv och socklar bevarats och genomgått varsam renovering. Fasaden är renoverad och samtliga installationer, utom värmesystemet, är utbytta.

www.sundvallsbygg.se Box 20066, 161 02 Bromma • Karlsbodavägen 9-11 • Tel 08-505 580 00 • post@sundvallsbygg.se


Riksbyggen har anlitat Byggnadsfirman Viktor Hanson AB för att uppföra ett småskaligt bostadsprojekt med 20 st lägenheter i centrala Sundbyberg. Då anbud lämnats konstatera­ des att projektet inte uppfyllde Riksbyggens lönsamhetskrav. Viktor Hanson och Riks­ byggen inledde då en gemensam omprojektering där bland annat ytterligare en lägenhet tillskapades. Det och andra förbilliganden gjorde att projektet kunde genomföras med god lönsamhet för kunden. Ovan överlämnar Carl­Henrik Appel till en stolt platschef diplom för att som första entre­ prenadföretag hos Riksbyggen genomfört byggbesiktning utan entreprenadanmärkningar. Bostäderna är de första som färdigställts i Byggnadsfirman Viktor Hanson AB:s nystartade affärsområde.


Brf Sparsamheten 19 st stadsnära kedjehus vid Skogskyrkogården. Intill det kulturskyddade egnahemsområdet Pungpinan och världsarvet Skogskyrkogården bygger vi 19 st stadsnära moderna kedjehus. Husen är ca 143 kvm med en liten trädgård och en altan ovan carporten. Fasader av träpanel målad med svart linoljefärg, tak av svart plåt och fönster av svartlackerad aluminium och trä. Läs mer på www. sparsamheten.se Arkitekt: KSARK

Kryssargatan 2 120 64 Stockholm tel. 08 545 533 60 fax. 08 545 533 69 www.erikwallin.se


www.murmestare.se

Årsskrift 2008  
Årsskrift 2008