Årsskrift 2004 by murmestare

MURMESTARE EMBETET I STOCKHOLM 518:e ARBETSÅRET 2004

M U R M E S TAR E E M B E T E T I STOCKHOLM _____________________________

Årsskrift 2004 med matrikel

518:e arbetsåret

INNEHÅLL Förord . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Styrelse . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Mästare . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Årsberättelse 2004 Av Embetets skrivare . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Konstsamlarna på Södra Djurgården . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 11 Av Hans Wohlin Murarmästarnas hus i Hammarby Sjöstad . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 31 Av Hans Wohlin Mur- och Putsbruksaktiebolaget 1927-1956 Ett bolags tillkomst och avveckling . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 43 Av Axel Eriksson En samling skrönor i Murarmästare Embetet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 67 Av Ulf B . Person Årets ”Mästerstycken” . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 70

Förord

Murmestare Embetets årsskrift med matrikel för år 2004, det 518:e verksamhetsåret efter stadfästelsen av Embetets första kända skrå framlägges härmed . Embetets vårsammankomst 2004 innehöll en båtutflykt från Strandvägen till Vår Gård i Saltsjöbaden där middag intogs på Skärtofta . Under färden kommenterade Hans Wohlin ett antal av de byggnader som ligger utmed de stränder som passerades . Kommentarerna som även innehåller beskrivning av den konst som finns i och ikring byggnaderna återges i årsskriften . Under rubriken ”Murmästarnas hus i Hammarby Sjöstad” beskriver Hans Wohlin de fem bostadsprojekt inom delområdet Sickla Kanal för vilka fem murmästare tagit huvudansvaret för projektering och genomförande . Under sin långa tid som gärdeman avslutade Ulf Person Embetets middagar med att uppläsa en egenhändigt skriven tillfällighetsvers som han kallat ”skrönor” . I årets skrift återfinns ytterligare några av dessa . Teknologie doktor Axel Eriksson (1888 – 1961) var en legendarisk uppfinnare, byggfackman och medlem av Embetet 1942 – 1961 . I årsskriften har intagits en text av Axel Eriksson vari denne berättar historien om Mur- och Putsbruksaktiebolaget . Berättelsen som beskriver företagandets villkor i byggbranschen på den tiden omnämner ett flertal dåtida medlemmar av Embetet . Embetets skrivare redogör för verksamheten under år 2004 . Årets mästarstycken, bilder från de aktiva brödernas yrkesutövning, avslutar årsskriften . ÅLDERMANNEN

STYRELSE ÅLDERMÄN LENNART G ERICSON LENNART S ERICSSON

Ålderman Andre ålderman och stamhusvärd

BISITTARE ISIDOR ANDERSSON Gärdeman och kvädare LARS ERKERS LARS IHSE Lådföreståndare CARL-GUSTAV STÅHLBERG JERKER WALLIN Skrivare

FÖRUT ÅLDERMAN REINHOLD GUSTAFSSON SVEN-HARRY KARLSSON

MUSEIFÖRESTÅNDARE och ADJUNGERAD MEDLEM BJÖRN HALLERDT

REVISORER Ordinarie BO ERICSON HANS WOHLIN Suppleant ERIK HANSON

STAMHUSET von der Lindeska huset Västerlånggatan 68, Stockholm Murmestare Embetet, tel 08-20 11 76 6

MÄSTARE Nr

Namn

Födelsedag

Födelseort

255 269 271 278 279 280 282 284 285 286 287 288 289 290 291 292 293 294 295 296 297 298 299 300 301 302 303 304 305 306 307 308 309

Person Ulf . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Adling Stig . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Gustafsson Reinhold . . . . . . . . Östhol Erik . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Karlsson Sven-Harry . . . . . . . . Forss Wictor . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Ericson Bo . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Berggren Lars-Ivar . . . . . . . . . . . Ericson Lennart G . . . . . . . . . . . . Danielsson Bo . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Ericsson Lennart S . . . . . . . . . . . Andersson Isidor . . . . . . . . . . . . . . Zetterberg Lars . . . . . . . . . . . . . . . . . Håkansson Lars Ove . . . . . . . . Wallin Jerker . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Wohlin Hans . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Sundvall Bengt . . . . . . . . . . . . . . . . . . Eriksson Torsten . . . . . . . . . . . . . . . Ihse Lars . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Key Magnus . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Hanson Erik . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Wränghede Stefan . . . . . . . . . . . . Jeppsson Jan . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Rygh Sten-Åke . . . . . . . . . . . . . . . . . Cube Ulf . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Brännvall Göte . . . . . . . . . . . . . . . . . Larsson Anders . . . . . . . . . . . . . . . . . Bodin Anders . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Erkers Lars . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Åke Andersson . . . . . . . . . . . . . . . . . Jan Henriksson . . . . . . . . . . . . . . . . . . Ristjan Ränk . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Carl-Gustav Ståhlberg . . . . .

7/11 30/5 23/12 5/4 8/12 27/3 20/2 14/10 23/11 22/1 28/10 31/1 17/1 30/4 29/4 16/8 21/6 17/9 10/4 19/2 15/5 20/11 18/9 19/7 24/9 28/5 4/12 16/11 11/8 1/3 27/9 27/1 20/2

Stockholm . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Stockholm . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Grödinge . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Rättvik . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Lund . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Stockholm . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Stockholm . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Stockholm . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Häverö . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Stockholm . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Stockholm . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Uppsala . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Stockholm . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Lund . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Stockholm . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Stockholm . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Stockholm . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Uppsala . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Ystad . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Stockholm . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Stockholm . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Stockholm . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Vollsjö . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Stockholm . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Nybro . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Överkalix . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Stockholm . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Stockholm . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Leksand . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Stockholm . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Norrköping . . . . . . . . . . . . . . . . . Tartu . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Bälinge . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

1919 1911 1920 1916 1931 1939 1935 1926 1938 1935 1940 1937 1933 1937 1936 1934 1947 1938 1945 1944 1951 1942 1935 1943 1939 1946 1952 1947 1941 1937 1960 1940 1951

Inträdesår 1958 1964 1965 1976 1976 1976 1977 1982 1983 1984 1984 1985 1985 1985 1985 1988 1989 1990 1991 1992 1992 1993 1993 1995 1997 1997 1999 1999 2000 2002 2002 2002 2002

2004 av Embetets skrivare SAMMANKOMSTER Embetet höll årsstämma den 16:e mars och höstsammankomst den 5:e oktober . Sammankomster har därutöver hållits den 27:e april, 8:e juni och den 7:e december . Vid vårsammankomsten den 8:e juni företog Embetet en båtutflykt från Strandvägen längs Djurgårdens stränder, genom Baggenstäket till Vår Gård i Saltsjöbaden . Under färden höll Hans Wohlin en arkitektur- och konstexposé över de byggnader och deras innehåll som ligger utefter stränderna . På Vår Gård gav anläggningens direktör en guidad visning av den förnämliga konstsamlingen som gården förfogar över . Middagen intogs i ”slottet” Skärtofta . Övriga sammankomster hölls i stamhuset . Vid årssammankomsten berättade Isidor Andersson om sitt liv och verksamhet som byggare med erfarenheter från såväl anställning hos förre åldermannen John Mattson som på senare år som egen företagare . Med anledning av Embetets senaste konstförvärv var Olle Granath Embetets gäst den 27:e april och höll därvid ett anförande om konstnären Lage Lindell och hans konst . L-O Håkansson berättade vid höstsammankomsten om sin verksamhet och sina upplevelser som chef inom Skanskakoncernen . STYRELSENS SAMMANTRÄDEN Styrelsen har sammanträtt den 9:e mars, 16:e mars; 1:a april, 1:a juni, 28:e september och 30:e november . D .v .s 6 gånger . Styrelsen har vid sina sammanträden behandlat frågor angående stamhusets skötsel, underhåll och förvaltning samt även hanterat hyresgästfrågor . Vid varje styrelsemöte har styrelsen, med lådföreståndaren som föredragande gjort en genomgång och uppföljning av Embetets ekonomi som under året utvecklats väl . Styrelsen har initierat och igångsatt arbetet med att upprätta en hemsida på Internet för Embetet samt en skrift i bokform om stamhuset . Styrelsen har därutöver förberett Embetets sammankomster och arbetat fram programinnehållet . Styrelsen har även följt arbetet inom Reinhold Gustafssons Stiftelse . STAMHUSET Förvaltningen av stamhuset har under året gått enligt planerna och inga anmärkningsvärda händelser har inträffat . 8

EMBETSBRÖDER Embetsbrödernas antal var vid årets ingång 33 st . Inga nya medlemmar har under året intagits . Vid årets slut var embetsbrödernas antal alltså oförändrat . EMBETETS EKONOMI Som framgår av årsredovisningen för år 2004 är Embetets ekonomi fortsatt god . Ytterligare en amortering av fastighetslånet har kunnat genomföras .

Hans Wohlin

Konstsamlarna på Södra Djurgården Kommentarer kring en båtfärd med Murmästareämbetet den 8 juni 2004

Mecenaternas och samlarnas tid Tursamt nog så sammanföll det stora samlarintresset för svensk och nordisk konst med en verklig högperiod inom måleriet och skulpturen, årtiondena kring sekelskiftet 1900 . Det var också då, som de mycket förmögna kulturpersonligheterna kunde fungera som mecenater för konstnärerna och själva hade möjligheter att bygga stora villor med plats för sina konstsamlingar . Konst- och industriutställningen 1897 Med invigningen av friluftsmuséet Skansen 1891 och den stora utställningen på Lejonslätten 1897 fick den gamla lustparken Södra Djurgården rollen som huvudstadens nationella kulturcentrum .

Utställningen var öppen 15 maj till 3 oktober och besöktes av 1,25 miljoner besökare, enligt utställningens mycket ambitiösa officiella berättelse, som publicerades 1899 . Inträdesavgiften var 50 öre till utställningsområdet och Skansen . Till ordförande i utställningens centralkommitté hade Konung Oscar II utsett Kronprins Gustaf och till ordförande i konstkommittén Prins Eugen – kungahuset kunde inte tydligare markera utställningens stora betydelse . Kommissarie för industriutställningen var Arthur Thiel, bror till bankiren Ernest Thiel . Han blev generalkommissarie för världsutställningen i Paris år 1900 (med 50 miljoner besökare!) och senare Dramatenchef i Stockholm . Utställningen hade två teman: industri och konst . Den blev en imponerande manifestation av det moderna industrisamhället i unionsländerna . Konstutställningen blev en illustration av spänningen mellan nationalism/ traditionalism och internationellt inspirerad modernism/impressionism, som genom11

syrade tidens litteratur, konst och arkitektur . Utställningens huvudarkitekt Ferdinand Boberg stod med ett ben i vardera lägret .

Utställningsaffischerna var, liksom byggnaderna, emblem och mycket annat designarbete ett resultat av tävlingar . Richard Berghs tävlingsförslag till en av utställningsaffischerna (ovan) visade de nordiska flaggorna . När storfurstendömet Finland anmält sitt deltagande ändrades den slutliga affischen till tre svensk-norska unionsflaggor . Nedan det vackert formgivna tjänstemärke i förgylld och emaljerad mässing, som bars av utställningens ledning . (Bild Allmänna konst- och industriutställningens officiella berättelse, 1899) .

Utställningsområdet omfattade Lejonslätten och del av Galärvarvet på Södra Djurgården med huvudentré vid den nybyggda Djurgårdsbron . I fonden låg den väldiga Industrihallen och mittemot Hasselbacken låg Konsthallen, båda ritade av Ferdinand Boberg . Intill Konsthallen låg den likaledes jättestora Maskinhallen . Flera av de mindre byggnaderna på utställningsområdet finns kvar, bl .a . Reinholds Ångbageri (idag Värdshuset Ulla Winblad) och Skånska Gruvan . Den konstgjorda ön i Djurgårdsbrunnsviken (som finns kvar) föreställde Helgeandsholmen i utställningen ”Gamla Stockholm”, som låg på Framnäsudden, där Jenny Lind nu sitter staty .

Industrihallen var utställningens huvudbyggnad med en golvyta på 16.000 kvm och en 65 m hög kupol i stål och glas. (Bilder Officiella berättelsen 1899).

Nordiska Museet – med Isak Gustaf Clason som arkitekt – hade börjat byggas 1889 på initiativ av språkvetaren och läraren Artur Hazelius (1833-1901) . Muséets centralbyggnad – som Hazelius tänkte skulle bli en nationell festhall – var halvfärdig 1897 . Hela byggnaden invigdes 10 år senare . Skansen var från början ett annex till Nordiska Museet och avskildes först 1963 som egen stiftelse . Intill Skansenentrén vid Lusthusporten låg sedan 1893 Biologiska Muséet (arkitekt Agi Lindegren), som alltjämt rymmer en väldig landskapsmålning av Bruno Liljefors . Intill låg legendariska Djurgårdsteatern (arkitekt Gustaf Améen 1867), som brann 1929 . Alla dessa användes i utställningen . Konsthallen vid Allmänna Gränd var utställningens vackraste byggnad och lockade en stor publik – över 750 .000 besökare . Det var också den mest kontroversiella delen av utställningen, genom att konstnärerna inte lyckades ena sig om en jury, utan framtvingade två bedömningsgrupper som skulle välja ut konstverk för utställningen . Den ena juryn företrädde traditionalisterna i Svenska Konstnärers Förening, den andra företrädde Konstnärsförbundets internationellt orienterade impressionister .

Konsthallen med ryttarstatyn av Karl X Gustaf (som idag står i trappan till Nordiska Museet) och huvudingången med de många vapensköldarna. (Bilder Officiella berättelsen 1899).

Den vita byggnaden förebådade den eleganta villaarkitektur som Ferdinand Boberg skulle skapa på Djurgården, men också de två stora utställningar som skulle följa med Boberg som arkitekt: Konstindustriutställningen i Frisens Park på Djurgården 1909 och den stora Baltiska utställningen i Malmö 1914 . Båda dessa – liksom Konsthallen 1897 – representerade den exotiska ”vita staden” – längtan till Söderns sol och ljus med gröna gårdar, vattenkonster, arkader och släta, vita murytor med vackert broderad ornamentik . Man skulle kanske kunna se 1930 års Stockholmsutställning på Norra Djurgården som en logisk utveckling av samma strävan efter ljus och öppenhet . Men icke! Ferdinand Boberg hade inte mycket till övers för funkisutställningen: ”Någon arkitektur i egentlig mening kan inte detta kallas . Det verkar 14

för mycket amerikansk reklam, och byggnaderna äro blott montrar, glaslådor, som i ett keramikmuseum .” (Skånska Dagbladet 1930-05-19) efter Eva Rudberg: ”Stockholmsutställningen 1930” (1999) . Totalt utställdes nästan 1 .000 svenska konstverk i 1897 års Konsthall – nästan alla var till salu, till ett sammanlagt pris av 1 .3 miljoner kr! Därtill kom över 500 verk av utländska konstnärer från 12 länder . Staten köpte, liksom kungahuset, privatpersoner och företag . Dessutom ordnades ett konstlotteri . Allt som allt förvärvades i samband med utställningen 220 konstverk för 143 .000 kr . (Källa: Officiella berättelsen) Mycket av det som ställdes ut i Konsthallen 1897 skulle senare dyka upp hos de stora konstsamlarna på Södra Djurgården . Liljevalchs Konsthall På samma plats som 1897 års Konsthall ligger idag Liljevalchs Konsthall, invigd 1916 . Carl Fredrik Liljevalch (1837-1909) var företagsledare inom gruvoch sågverksindustrin och gjorde stora donationer för vetenskapliga ändamål . Med ”överskottsmedel” från Liljevalchs dödsbo – som överlämnades till Stockholms stad – uppfördes Liljevalchs Konsthall, efter ritningar av arkitekt Carl Bergsten (1879-1935) . Bergsten såg nyklassicismen som ”språngbrädet över till nya arkitekturformer” och anknöt – särskilt i sina inredningar – till Wienmodernismen och 20-talets ”Swedish Grace” . Liljevalchs Konsthall har mycket fin rumsgestaltning och ett vackert överljus från lanterniner, takfönster och högt sittande fönsterband . Den bärande betongstommen visas i fasaden, vilket ger ett modernistiskt uttryck i kontrast till den nyklassicistiska artikuleringen i fasaddetaljerna . De välproportionerade rummen gör Liljevalchs till Stockholms bästa utställningshall – vilket har visats i många förnämliga utställningsevenemang . Svenska Slöjdföreningen (sedan 1976 Svensk Form) Den höga skulpturhallen har ett vackert kassetgav Liljevalchs en fin start tak i betong och ett flödande överljus. Från Andy med ”Hemutställningen” Warhol-utställningen 2004. 15

1917 . Föreningen hade bildats redan 1845 för att slå vakt om hantverkskunnandet mot den hotande industrialismen . I och med 1917 års utställning verkade man för ett samarbete mellan konstnärer och industri . Utställningen omfattade interiörer och bruksföremål för arbetarfamiljer och andra med begränsade inkomster . Det var en tidig manifestation i ”vackrare vardagsvara”, som följdes upp i Stockholmsutställningen 1930 och i utställningen ”H55” i Helsingborg 1955, båda i Svenska Slöjdföreningens regi . Bland de medverkande 1917 kan nämnas Gustafsbergs porslinsfabrik, som hade engagerat den unge keramikern Wilhelm Kåge (1889-1960) för att skapa ett nytt porslinssortiment till Hemutställningen . Det blev bland annat ”Arbetarservisen”, och succéstart för Kåge som fabrikens nye konstnärlige ledare . 1920 visade Liljevalchs den första utställningen i Sverige av de franska kubisterna Picasso, Matisse, Braque och Legér . Pressen talade om ”modernistisk galenskap” och ”rena skojet” . Reaktionerna blev annorlunda när Liljevalchs 1938 visade Picassos grå ”Guernica” – två år efter bombningarna av den lilla baskiska staden . Under kriget var femhundra flottister förlagda i konsthallen . 1944 öppnades den åter med en retrospektiv utställning med Isaac Grünewald . Från 50-talet minns jag särskilt utställningen ”Mexikansk konst” 1952, med Aztekkulturen och det färgsprakande moderna måleriet . Den fick mig att 1956 åka till Mexico för att på plats se muralmålningarna av Rivera, Orozco och Siqueiros .

Diego Rivera ”Santa Anitas fest” 1931. (Utställningskatalogen till ”Mexikansk Konst”). 16

Sedan kom tidstypiska utställningar som ”Erotic Art” 1969, kulturrevolutionär konst från Kina, Sovjet och Cuba på 1970-talet, utställningarna om ”de kvinnliga konstnärerna som skymdes av männen i sin generation” på 1980talet osv . (Källa för den som vill läsa mer om Lilljevalchs: www .liljevalchs . stockholm .se) . Kungliga Djurgården Djurgården ligger – sedan indragningen på 1500-talet av Klara klosters stora markinnehav till kronan - under den kungliga dispositionsrätten . Namnet har sitt ursprung i de kungliga jaktparker, som inrättades av Johan III på både södra och norra Djurgården . Det ursprungliga namnet på ön södra Djurgården var Val-mundsön, senare Waldemarsön . Det namnet finns idag kvar i Waldemarsudde . Flera prinsar slog sig vid sekelskiftet ner på Kungliga Djurgården och Ferdinand Boberg blev deras arkitekt . Prins Carl – blå prinsen eller ryttarprinsen – byggde om skulptören Johan Niclas Byströms villa intill Skansen och Biologiska Museet . Det är nu spanska ambassaden .

På 1800-talet rymde den italieninspirerade villan skulptören Byströms berömda konstsamling. Byström själv gjorde flera offentliga statyer, bland annat Bellmansbysten vid Bellmansro på Djurgården. Prins Carl (1861-51), son till Oscar II, och danska prinsessan Ingeborg gifte sig utställningsåret 1897 och förvärvade 1906 villan vid Hasselbacken. Arkitekt för ombyggnaden var Ferdinand Boberg. Utsiktsplats mot vattnet och staden ordnades här i det kupoltäckta tornet – det var noga med den detaljen.

I Djurgårdsstaden, där Gröna Lund nu ligger, låg det gamla Lodsachska varvet, som 1768 förvärvades av Skeppsbroadeln . Med Fredrik Henrik af Chapman (1721-1808) som dynamisk konstruktör, skeppsbyggmästare och varvschef byggdes nu handelsfartyg, kanonslupar och kungliga skonerter på varvet . Djurgårdsstaden längs Saltsjön utvecklades till hantverkarnas sam17

hälle . På själva varvet uppförde af Chapman ett åttkantigt såghus med toppigt tak, en form som han senare också använde på sin berömda gård Skärfva utanför Karlskrona . Hustypen har inspirerat olika paviljongbyggnader och kiosker, som alltsedan Stockholmsutställningen 1930 har uppförts på Djurgården .

af Chapmans åttkantiga sal på Skärfva med den fräckt tillfogade tempelportiken. af Chapman hade för övrigt en mycket fin samling ostasiatisk konst, som nu finns på Skärfva. Th en av många åttkantiga paviljonger på Djurgården.

Varvs- och industriområdet i Djurgårdsstaden avslutades vid Ryssviken, där den engelske industrimannen Baaker drev bland annat kvarn och sågverk . Det var hans hus på kullen ovanför som fick namnet Oakhill . På denna plats byggde prins Wilhelm (1884-1965) och hans ryska hustru Maria Pavlovna 1911 den stora villa, som idag är Italiens ambassad . Oakhill ritades 1907 av kungahusets favoritarkitekt Ferdinand Boberg. Läget, skalan och stilen var furstlig – ett palats i raden längs Stockholms inlopp. Utsiktsplats – ”belvedere” - mot Saltsjön ordnade Boberg här som en takterrass. I bakgrunden Skansens utsiktstorn Bredablick. 18

Waldemarsudde Prins Eugen (1865-1947) var yngst av Oscar II:s fyra söner . Konstnär och konstmecenat och nära vän med tidens radikala konstnärer . Som ung bodde han i Arvfurstens palats, men tillbringade mycket tid med att måla på Djurgården . Waldemarsudde förvärvade han 1899, efter att först ha provbott i det gamla huset på udden, där han hade sina målargrejor . Naturligtvis skulle Ferdinand Boberg rita den nya villan . Men prins Eugen visste vad han ville ha och arkitektens roll blev, som han själv uttryckte det, ”att hjälpa till” .

Prins Eugens Waldemarsudde har en mer samlad blockform än Bobergs övriga villor på Djurgården och är inte så horisontellt markerad. Det har en mer svensk än italiensk karaktär och speglar säkert målarprinsens egna intentioner. Belvederen är här de olika terrassplanen.

Rummen mot sydfasaden – här matsalen – har ett mycket vackert ljus och elegant färgsättning . Prins Eugens egna målningar ”Det gamla slottet” (1893) och ”Molnet” (1896) med sina blå himlar med stora, vita moln hänger på långväggen . I salongen utanför hänger bland annat Anders Zorns porträtt av drottning Sophia (1909), som alltid hedras med säsongens blommor . Här finns också Ernst Josephsons nakne ”Strömkarlen” (1884), som Nationalmuseum inte ville ha .

Bror Hjorths ”Sovande flicka” i trädgården. 20

Prinsens samtida målare som Anders Zorn, Carl Larsson, Isaac Grünewald, Eugéne Jansson och Eric Hallström samt skulptörer som Carl Milles, Ivar Johnsson, Per Hasselberg m .fl är väl företrädda i Waldemarsuddes stora konstsamling . Nedre Manilla När vi lämnar Waldemarsudde och rundar Biskopsudden börjar den stora äng som kallas Frisens Park, där Konstindustriutställningen byggdes 1909– en vit sommardröm av Ferdinand Boberg . Här låg tidigare Bergsjölund, som ägdes av grosshandlare Fris, som i slutet på 1700-talet drev den stora oljekvarnen på Waldemarsudde . Från grosshandlaren kommer namnet Frisens Park . Intill Frisens Park reser sig Dövstumskolan på Övre Manilla från 1864 . Nedanför skolan står Carl Milles skulptur ”Genius” från 1940 .

Carl Milles framställer krigsåret 1940 en mycket plågad ”Genius” – han var under antiken männens specielle skyddsande. På udden intill står – också till eftertanke – de baltiska båtflyktingarnas monument till minne av 1944. 21

Namnet Manilla kommer sig av att området 1803 förvärvades av den spanske ministern i Stockholm, som hette Coral . Han byggde sin bostad i ett gammalt kruthus, som låg på en liten ö utanför stranden . Han kallade sin egendom Manilla efter huvudstaden på Filippinerna, som då tillhörde Spanien . Fastigheten Nedre Manilla förvärvades av bokförläggaren Karl Otto Bonnier år 1909 . Det är om denne ytterst framgångsrike och inflytelserike person som Per Gedins bok ”Litteraturens Örtagårdsmästare” (2003) handlar . Karl Otto Bonnier var inte bara den ledande förläggaren av svensk skönlitteratur, han var också en stor konstsamlare . Han fick idén att göra en porträttsamling av alla de framstående författare som Bonniers förlag samarbetade med . Varje porträtt skulle utföras av en av tidens mest framstående konstnärer . Arkitekt Ragnar Östberg fick uppdraget att på Nedre Manilla skapa en nybyggnad, som tillsammans med Corals äldre hus skulle ge plats för både familjens bostad och den växande porträttsamlingen . Huset har senare kompletterats med ytterligare ett tavelgalleri .

Bonnierska villan tillhör inte Östbergs märkligare verk, men har de typiska svängda taken och i interiören bland annat en mäktig, nationalromantisk sal med hög takresning. Tillbyggnaden th.

Ett av de första författarporträtten – och på många sätt det svåraste – var Richard Berghs stora målning av Gustaf Fröding . Den långhårige och skäg22

gige Fröding sitter med armarna i kors i sin stora säng och stirrar upp mot ljuset med vita, sjuka ögon . Fröding trilskades, mådde dåligt, klippte skägget och vägrade att titta på tavlan . Det berättas att Richard Bergh tog med Fröding på en slädfärd i skogen utanför mentalsjukhuset i Uppsala . Det var en underbar vinterdag och konstnären sa´: ”Visst är det väl vackert?” Fröding var tyst länge innan han svarade: ”Jag tror att jag minns, att jag en gång tyckte det!” Tavlan är daterad 1909, men tog enligt konstnären sex år att utföra . Fröding såg den aldrig innan han dog 1911 .

Richard Bergh: Gustaf Fröding 1909. På bordet diktarens hebreiska bibel. (Från Öhman, Nina: ”Bonniers Porträttsamling Nedre Manilla” (1994)

I porträttsamlingen finns t .ex . Hanna Paulis målning av Ellen Key från 1907, då August Strindberg hade kränkt henne som ”Hanna Paj” i ”Svarta Fanor” . Här finns Strindbergs egen målning ”Mysingen” från 1892, hans kanske mest dramatiska från Dalarö . Det var den sommar, då han gjorde över 30 oljemålningar . Här finns Ernst Josephsons första skiss till ”Näcken” från 1878 – den som senare blev ”Strömkarlen” och hänger på Waldemarsudde . Här finns Carl Larssons gemytliga självporträtt från 1911, en variant hänger i Uffizigallerierna i Florens . J .A .G . Acke gjorde ett naket självporträtt 1910 . Isaac Grünewald gjorde sitt eget porträtt när han satt på Långholmen 1926 . Alla Bonnierförfattarna finns här . Nils Dardel har porträtterat Marika Stiernstedt och Hjalmar Bergman . Leander Engström har målat Ludvig Nordström och Siri Derkert Moa Martinsson . Arne Jones har gjort två fina skulp23

turhuvuden, ett av Pär Lagerkvist 1965 och ett av Ulf Linde i frigolit 1966 . Ett porträtt som också fastnar i minnet, är Alvar Janssons duk av Ingemar Hedenius (1971) – bilden av en fetlagd tänkare och skeptiker i grått ljus . Nina Öhman är intendent här (liksom på Thielska Galleriet) och har skrivit boken ”Bonniers Porträttsamling Nedre Manilla” (1994), från vilken bilder vänligen har lånats ut .

Richard Berghs vackra porträtt av Lisen Bonnier, hustru till Karl Otto Bonnier (1900) och Nils Dardels smickrande bild av den korpulente Hjalmar Bergman (1924). (Från Öhman, Nina: ”Bonniers Porträttsamling Nedre Manilla”).

Täcka Udden Det stora huset på Täcka Udden byggdes 1870 för generalkonsuln F . Cederlund . Han var son till grosshandlaren Johan Cederlund, som grundade Cederlunds vinhandel och punschfabrik 1822 . Deras butik låg i Kungliga Slottets källare och deras lager i Riddarhusets källare . 1845 började Cederlunds sälja punsch på butelj, och det blev en stor succé . Kanske var det punschbutiken i kungens slott, som gjorde att Cederlund fick bygga sin stora villa på Kungliga Djurgården? Arkitekten Axel Kumlien (1833-1913), som var intendent vid det kungliga hovet, fick i alla fall uppdraget . Han hade en omfattande verksamhet tillsammans med sin bror Hjalmar Kumlien och ritade bland annat Grand Hotel (1872-74), Jernkontoret (1875) och Serafimerlasarettet (1893) . Byggmästare för Täcka Udden var Evald Thavenius, som även byggde Jernkontoret och Strandvägen 19 (Thaveniuska huset) med sgraffito av Julius Kronberg i översta våningen . Thavenius var ålderman i Murmästareämbetet, så det var fint folk som punschkungen anlitade . 24

År 1888 köpte bankdirektören Knut Agathon Wallenberg Täcka Udden . Han hade två år tidigare efterträtt sin far André Oscar Wallenberg som direktör för Stockholms Enskilda Bank . Nedanför villan låg den förre sjöofficerens lustyacht förankrad . Sommartid tog han ibland båten in till banken vid Kungsträdgården, ofta åkte han ut till sitt nya samhälle Saltsjöbaden och till skärgården .

Täcka Udden har en pietetsfullt restaurerad interiör – särskilt bankdirektörens eget arbetsrum och bibliotek är intressant . I salongerna finns också mycket fin svensk konst från decennierna kring sekelskiftet . Exteriören har 2004 putsats och målats till ursprunglig elegans . Täcka Udden är numera representationslokal för SE-Banken . Blockhusudden med Thielska Galleriet Vi närmar oss nu Djurgårdsöns östra spets med Blockhusudden . Här byggdes under Gustav Vasas tid en liten befästning – blockhus – som gett udden dess namn . Från 1620-talet till 1881 togs här tull för införsel av varor till staden . Tullhuset från 1729 står på blockhusets grund . Det var den första nyttobyggnad i staden som ritades av Johan Eberhard Carlberg, Stockholms stadsarkitekt i hela 45 år (1727-72) . Sedan följde många tullhus, vaktlokaler, broar, slussar, 25

kyrktorn, kajer, stadsplaner osv . Stora Sjötullens hus på Blockhusudden med sina högresta, svängda gavelrösten är ett av de vackraste . På Blockhusuddens topp, där det i gamla tider låg en vårdkase, ligger den sista stora konstsamlingen på Södra Djurgården; Thielska Galleriet på Eols kulle . Finansmannen Ernest Thiel skapade sig en stor förmögenhet som bankir vid sekelskiftet 1900 . Han var mecenat och konstsamlare – förmodligen hade han Sveriges främsta samling av nordisk konst från slutet av 1800-talet . I samlingen fanns många verk av Ernst Josephson, Nils Kreuger, Richard Bergh, Eugène Jansson m .fl . Det var denna konstnärsgrupp, som 1886 bildade Konstnärsförbundet i protest mot den reaktionära Konstakademien . De hade utbildats i Paris och tagit till sig impressionismens konstsyn . Motsvarande rörelse i Wien hette Secession, i Berlin och München kallades den Jugend och i Paris och Bryssel kallades den l´art nouveau . Prins Eugen stödde och umgicks flitigt med den revolterande gruppen, liksom Thiel .

Ernest Thiel gav Ferdinand Boberg i uppdrag att rita en byggnad på kullen som rymde hans hem och samlingar . 1907 var den stora vita byggnaden färdig . Thielska Galleriet är ett väl samlat block med starka horisontella markeringar genom taklisten och de keramiska banden . Attikan (murpartiet över taklisten) döljer taket och förstärker horisontaliteten . Samtidigt betonas vertikaliteten genom det kraft-fulla, kupoltäckta tornet och genom hörnpilastrarna som avslutas med små torn, som i ett schackspel . Kompositionen har släktskap med Fredrik Lilljekvists Kungliga Dramatiska Teatern, som invigdes 1908 efter sju års projektering och byggande . Även detaljer som tornet med sin huva har stora likheter med Dramatens . Thielska 26

Galleriet är dock slätare och enligt min mening elegantare än den överlastade teatern . Liksom många andra av Ferdinand Bobergs hus är Thielska en förening av modern byggteknik och dekorativ jugend . Bakom de stora fönsterlösa murytorna ligger de översta utställningssalarna med fint överljus . Det är något spanskt, solsökt över anläggningen . Solen skulle dock inte lysa så länge . Under första världskriget spekulerade Ernest Thiel vådligt i aktier, och i börskraschen efter kriget förlorade han hela sin förmögenhet . Efter konkursen 1924 köpte staten både huset och konstsamlingen . 1926 öppnades Thielska Galleriet som museum för allmänheten .

Den vackra trädgårdsfasaden mot söder, som många museibesökare aldrig har sett, eftersom museientrén ligger på norrsidan.

1977 blev professor Ulf Linde intendent och Thielska blev vitaliserat och ett centrum för utställningar och andra aktiviteter . Linde fick museet upprustat och inuti den gröna takkupolen beställde han ett verk av målaren Karl Axel Pehrson . Det blev ett tropiskt fantasilandskap med mycket guld, grönt och blått . Nina Öhman är nu intendent och har svarat för bland annat en välbehövlig fasadrenovering . Ferdinand Boberg Arkitekten Ferdinand Boberg (1860-1946) var den som nästan allt skulle bestyra på Södra Djurgården åren kring sekelskiftet 1900 . Det blev naturligt att makarna Boberg själva flyttade till ett eget hem i Djurgårdsstadens yttersta 27

kant mot Ryssviken . Bobergs förvärvade 1902 en fastighet i kv . Alberget vid Djurgårdsvägen av grosshandlare Hirsch och byggde om och till den äldre bebyggelsen till bostad och ateljé . Huvudbyggnaden – som kallades ”Vintra” – finns inte längre kvar . Det fanns många kopplingar mellan arkitekten och uppdragsgivarna, särskilt kungahuset . Redan på 1880-talet hade den unge Boberg fått uppdrag i Slottet, där han biträdde sin svåger Julius Kronberg med plafondmålningar i västra valvet . Han lärde känna de fyra, med honom ungefär jämnåriga, prinsarna . Tillsammans med sin konstnärligt mycket begåvade hustru Anna (dotter till arkitekturprofessorn F .W . Scholander) blev Boberg nära vän med kronprinsparet Gustaf och Margareta och med prins Eugen . Därmed tillhörde de också den konstnärliga och sociala societeten i landet . Arkitekttävlingen 1895 och de efterföljande uppdragen för de förnämsta byggnaderna på 1897 års utställning, ledde till att Ferdinand Boberg överöstes av uppdrag . Gasverksområdets många tegelbyggnader arbetade han med 1890-1907 . Carlbergska huset – ”LO-borgen” – vid Vasagatan 1897 . Rosenbad ritade han 1899-1902 . Centralposten vid Vasagatan invigdes 1904 (fasaden ritade Boberg efter tävling) och Posthuset i Malmö 1905 . Saltsjöbadens kyrka invigdes 1913 och Nordiska Kompaniet 1915 . Parallellt med dessa stora byggnadsuppdrag fick han fortsatt förtroende som utställningsarkitekt . Svenska paviljongen på världsutställningen i Paris 1900, Konstindustriutställningen i Frisens Park 1909 och Baltiska utställningen i Malmö 1915 . Samma år slutade han som arkitekt, 55 år gammal . Resten av sitt liv (han blev 86 år) reste han med hustru Anna vida omkring och tecknade samt tillbringade mycket tid i Lofoten i en enkel stuga . Vad var det som fick Ferdinand Boberg att sluta som arkitekt eller kanske att känna sig slut som arkitekt? Boberg hade 1906 fått ett uppdrag av Nobelstiftelsen att skapa en stor byggnad med bland annat en högtidssal för 2 .000 personer . Han föreslog en väldig volym, 50 m hög och dominerad av ett bysantinskt torn . Byggnaden skulle placeras på Skogsinstitutets tomt i fonden av Strandvägen Vid presentationen 1911 mötte Bobergs förslag en våldsam kritik från kollegor som Ragnar Östberg och Isak Gustaf Clason, men även från Svenska Dagbladets inflytelserike konstkritiker August Brunius . Kritikerna ansåg inte bara att förslaget var mastodontiskt, utan framför allt att det saknade den för samtiden så viktiga nationella anknytningen . Den store donatorn Alfred Nobel var ju dessutom den främste symbolgestalten för det ekonomiskt, vetenskapligt, industriellt och kulturellt framgångsrika Sverige . Nobelpalatset skulle vara mer svenskt! Förslaget föll – dess enda resultat blev att Ladugårdsberget 1912 fick namnet Nobelparken . Men framför allt bidrog motgången till att tidens konstnärligt mest begåvade och beundrade svenske arkitekt ett par år senare för gott lämnade arenan .

Referenslitteratur Ahnlund, Henrik:

Johan Eberhard Carlberg, 1984

Andersson, Henrik O & Bedoir, Fredrik :

Svensk Arkitektur – ritningar 1640-1970, 1986

Ekström, Anders:

Den utställda världen, 1994

Hasselblad, Björn:

Djurgårdsvandringar, 1990

Hultin, Olof m .fl . :

Guide till Stockholms arkitektur, 1998

Looström, Ludvig (red): Allmänna Konst- och Industriutställningen i Stockholm 1897 – Officiell berättelse, 1899 Nationalencyklopedin

1989 (biografiska data)

Nihlén, John (red):

Bobergiana – anteckningar av och om Anna och Ferdinand Boberg, 1958

Nordberg, Tord O:son:

Stockholm i tolv vandringar, 1946

Rudberg, Eva:

Stockholmsutställningen 1930, 1999

Stahre, Nils-Gustaf m .fl

Stockholms gatunamn, 1982

Sörenson, Ulf:

När tiden var ung – arkitekturen och stockholmsutställningarna 1851, 1866, 1897, 1909 . 1999

Öhman, Nina:

Bonniers Porträttsamling Nedre Manilla, 1994

Text och foto (där ej annat anges) Hans Wohlin 29

Murmästarnas hus i Hammarby Sjöstad Text och foto: Hans Wohlin Hammarby Sjöstad i Stockholm är det största bostadsområde som är under uppförande i Sverige. Fem murmästareföretag har medverkat i delområdet Sickla Kanal, som blev klart för inflyttning under 2004.

Översiktsplan för Hammarby Sjöstad, Stockholms stadsbyggnadskontor 2002 . Planarkitekt och projektledare Jan Inghe-Hagström .

Området söder om Sickla Kanal mellan Tvärbanan (t v) och Södra Länken (t h) omfattar halvöppna bostadskvarter med sammanlagt 260 lägenheter samt några kontors- och affärslokaler . 31

Reinhold Gustafsson Förvaltning AB

Fasaden mot Tvärbanan är klädd med skärmtegel i terracottafärg, liksom takvåningen och gaveln mot kanalen . Gårdsfasaden är putsad med traditionell kalkputs . Bottenvåningen rymmer tre butiks- och kontorslokaler och har fasadmaterial i natursten . Arkitekt var AQ Arkitekter i Eskilstuna genom Björn Norman och Bengt Strandberg . Tyréns svarade för konstruktionerna . Speciella krav ställdes på bullerdämpningen mot gatan med spårtrafik och även mellan lägenheterna krävdes förstärkt ljudisolering, liksom mot kyrkklockan på grannfastigheten . Grundläggning skedde på plintar med en fribärande betongplatta, som skall medge rörelser i marken och högt vattenstånd i kanalen . Byggnaden uppfördes som förhandlingsentreprenad av Einar Mattsson Byggnads AB . 32

Gårdsfasad – de många balkongerna speglar lägenhetsfördelningen med stor andel 3 rk-lägenheter . Souterrängplanets lägenheter har uteplatser . Detta är det enda objektet med hyresbostäder vid Sickla Kanal, övriga har bostadsrätter . T h Einar Mattsson Byggnads AB .

Fasaden mot gården . Byggnaden rymmer 41 lägenheter med relativt spatiös yta . Byggnaden har vattenburen golvvärme och alla rör är rostfria, eftersom miljöprogrammet förhindrade användning av kopparrör . 33

Einar Mattsson Byggnads AB

Utsikt från översta våningsplanet mot flygeln vid Sickla Kanal, den lilla paviljongbyggnaden vid strandpromenaden och den för kvarteret gemensamma gården med uteplatser på en terrass . Arkitekterna Björn Norman, Andreas Forsberg och Bengt Strandberg, AQ-Arkitekter i Eskilstuna, har formulerat bland annat följande arkitek toniska idé: ”Vår byggnad följer det traditionella schemat med en sockelvåning, en mellanliggande del med tre till fyra våningar och en indragen översta våning . Men vi har valt att koppla samman denna tredelning till en helhet, dels för att motverka en alltför dominerande horisontalitet, men framför allt för att byggnaden ska uppfattas om en enhet, trots sin vinklade och uppbrutna form .” 34

Stadsbyggnadskontoret har i Hammarby Sjöstad eftersträvat stora glasytor för att ge transparens och lätthet åt den täta kvartersbebyggelsen med ljusa och luftiga bostäder . Av ekonomiska och funktionella skäl torde dock inte en så omfattande uppglasning bli riktningsgivande för framtidens byggande .

Besqab Projekt och Fastigheter AB

Besqab har som byggherre samordnat genomförandet av 25 delentreprenader . Arkitekt har varit FFNS genom Per Wigow . Byggnadsvolymen är mycket skulpturalt varierad inom de ramar som detaljplanen medger . Besqab har bildat bostadsrättsföreningen Sjöpärlan, som nu äger fastigheten .

Objektet omfattar 46 lägenheter, därav 27 ettor och tvåor och 19 treor och fyror . Stommen är elementbyggd med envåningselement . Hörnen har ägnats stor omsorg, vilket framgår av bilderna ovan . 36

Arbetet med objektet inleddes med en projektidé att bebyggelsen skulle öppna sig mot Sickla kanal på samma sätt som bebyggelsen i Norra Hammarbyhamnen öppnar sig mot Hammarby Sjö . I ett sent skede i processen ställdes politiska krav på större stadsmässighet, vilket konkret innebar en mer sluten kvartersbebyggelse . Bearbetningarna innebar att kvarteret slöts med en långsida mot kanalen och en sammanbyggnad med grannfastigheten . Nackdelen blev att vissa lägenheter inte har visuell kontakt med kanalområdet .

Välplanerade entréer och trapphus med slitstarka material är en god byggmästaretradition . Garage har – liksom i de fyra andra byggmästarobjekten – byggts under mark för 0 .5 bilar/lägenhet, vilket är dubbelt mot den norm, som detaljplanerna anger för Hammarby Sjöstad . Med hänsyn till grundvattenytan har garaget förlagts ca 1 m över normalvattenståndet i kanalen, vilket påverkat höjdsättningen för bland annat kvarterets terrass (= garagetaket), som ligger ca 0,5 m över angränsande mark . Detta bidrar till att skapa en markerad skillnad mellan enskild uteplats och gemensam parkmark, vilket är en fördel . Besqab har som policy att hus skall ha en ordentlig takfot . Eftersom husen inom området har pulpettak krävde detta speciella lösningar . Ytterligare en diskussionspunkt med myndigheterna gällde fasadmaterialet, där byggherren ville ha tegel . Så blev det dock inte på grund av samordningen med omgivande bebyggelse . I stort är dock Besqab mycket nöjda med samarbetet med stadens projektledning .

Lennart Ericsson Fastigheter AB

Lennart Ericsson Fastigheter AB har svarat för projektutvecklingen tillsammans med Johanson och Linnman Arkitekter AB genom Per Johanson och Malin Olsson . Under processen blev SBC byggherre och har bildat bostadsrättsföreningen Strandkanten . Byggnaden omfattar 50 lägenheter med 70 kvm genomsnittsyta . Garaget under byggnaden rymmer 18 bilplatser . Gestaltningsidén har varit att skapa en svängd huskropp, som ger bostäderna utsikt och västersol, samt med sin spännande form bidrar till en livfull stadsbild nära Sickla Sluss .

De inglasade balkongerna och den mycket strikta markplaneringen och möbleringen av terrassen ger bebyggelsen en speciell karaktär . Balkongerna är stora – 10 kvm – och inglasningen ingick i konceptet att skapa uterum, som är mångsidigt användbara vid alla årstider . Byggnadstekniskt är detta objekt platsgjutet med kvarsittande form och med skalväggar . Putsen ligger direkt mot isoleringen, vilket byggmästaren Lennart Ericsson har goda erfarenheter av – ”det beror på hur det görs!” . 39

Folkhem Produktion AB

Objektet omfattar ett bostadshus med ett runt torn och en lamell med totalt 82 lägenheter av varierad storlek samt ett kontorshus för Folkhems egen verksamhet och en restaurang vid kanalen . Byggherre har varit Riksbyggen med Folkhem Produktion AB som totalentreprenör . Arkitekt för bostadsbebyggelsen Jan Fidjeland och arkitekt för kontorshuset Gun Ahlström . Arkitekt Bengt Lindroos medverkade i programskedet, då bland annat idén med det runda huset växte fram . Det upplevs som en svart-vit-randig fyr och ett rundningsmärke, när man rör sig längs kanalen eller tvärs över Sickla sluss . Byggmästaren Sven-Harry Karlsson ville avsluta tornet med en skulptur i form av en stor ”Luma-lampa”, men så roligt fick det inte bli . 40

Lamellhuset fungerar som en bullerskärm mot Södra Länken och var ursprungligen tänkt som kontor eller delvis kontor, delvis bo- städer . Med genomgående lägenheter, sovrum mot skyddad sida och god ljudisolering, blev det möjligt att använda det helt för bostäder .

Den runda huskroppen (tv) rymmer vardagsrum som fint integrerats i den öppna planlösningen . Öppna samband och mycket glas finns också i och mellan sovrum, badrum och kök . 41

Betongelementen i bostadshusen är i två våningars höjd och med särskilda hörnelement och skarpa hörn för att ge få och bra fogar . Fasaden har stora partier av oljat lärkträ . Långa balkonger på vartannat plan ger ett för brandsäkerheten erforderligt flamskydd .

Folkhems kontor vid Sickla Sluss har restaurangen ”Göteborg” i bottenvåningen, sommartid med servering på däcket . Fasaden är utförd i träslaget roble, en chilensk bok som har oljats . 42

Mur- och Putsbruksaktiebolaget 1927-1956

Ett bolags tillkomst och avveckling Av Axel Eriksson Något om vad protokollen säger och något vad direktören minns och berättar om sig själv och andra. Varför fick ett företag ett så opraktiskt långt namn? Jo, papperen visar att det ej gick att få registrering på förslaget ”Murbruksaktiebolaget” . I vardagslag har bolaget dock fått heta ”Mur och Puts” och vid glada tillfällen ”Pur och Muts” . Namnet var kanske ej så dumt ur reklamsynpunkt . Jag minns en gång att vi hade en stor skylt på centrumhuset vid Kungsgatan, och på den stod det: ”Puts- och Murbruk levereras av Mur- och Putsbruk” . Detta retade Hilding Jehander obeskrivligt, ty han skulle egentligen haft leveransen . Svenska Murbruksbolaget var på den tiden ekonomiskt kusin med fastighetsbolaget Hufvudstaden . Så kan en industri komma till Vad var drivfjädern till bildandet av det nya murbruksbolaget? Som så ofta var det ett samgående av personliga och allmänna yrkesintressen . Ett av de ledande murbruksföretagen i Stockholm hade i flera årtionden varit Nya murbruksfabriken vid Norr Mälarstrand . Företaget startades mot slutet av 1800talet av ingenjör John Alderins fader . John efterträdde sin fader som chef . År 1919 bildades Svenska Murbruksbolaget . Detta senare företag jämte Jehanders grusbolag kom att tillhöra Paul Tolls intressen . Nya murbruksfabriken förvärvades av Johnsonkoncernen, som hade intresse för avsättning av kalk . Tidigare hade Karta & Oaxens kalkbruk levererat kalk till Nya murbruksfabriken . Kalkbruket hade under tiden inköpts av Skånska cementbolaget och för tryggande av kalkavsättningen började även Karta & Oaxen tillverka kalkbruk . En sammanslagning skedde därvid med den av Axel Norman och Jonas Arman ledda Centrala murbruksfabriken . Då byggnadsverksamheten började komma igång efter första världskriget synes det därför vara väl beställt med kalkbruksförsörjningen, och något behov av nya företag kunde icke anses föreligga, om man såg det ur planhushållningssynpunkt . Det var mäktiga herrar som stod bakom kalkbruksmarknaden i Stockholm, nämligen generalkonsult Axel Ax:son Johnson, ingenjör Paul Toll och härads43

hövding E Wehtje – var och en representerande tre stora koncerner . Efter vilka principer platschefer på kalkbruksmarknaden bjöd den hårda konkurrensen spetsen vet jag ej . Det fann ingen kartellagstiftning om deklaration av dylika förhållanden på den tiden . Emellertid uteslöt icke konkurrensen personligt umgänge, och jag brukades spydigt benämna herrarna för ”murbrukssocieteten” i analogi med ”Eriksbergssocieteten” avseende de byggmästare som byggt sig till på den förnäma Eriksbergshöjden . Hur det låg till i konkurrensen kan lämnas därhän . Byggmästarna blev emellertid alltmer irriterade över de likartade priserna . Dessutom ansågs de vara för högt uppskruvade . Det talades om, att man borde söka få slut på monopolet . Någon handling hade det väl ändock inte lett till om icke John Alderin uppträtt i rätta ögonblicket . Som direktör i Nya murbruksfabriken hade Alderin som närmaste man K F Carlson . Jag antar, att han räknades som försäljningschef . Alderin var en impulsiv natur, och när han var i en belåten sinnesstämning, kunde han bli mer godhjärtad än vad som var praktiskt för en industriledare . ”Du K F”, sade han en dag, ”skall också ha tantiem som fallet är för mig .” Vi gör detta som en ”kabinettsfråga” . (Bägge har var för sig berättat mig händelsen .) Men styrelsen kom med principer, som folk gör då de har annan åsikt, och sade, att endast en i ett företag kunde få tantiem . Då gick Alderin upp till själva ”generalen”, men fick samma svar . ”Jag har lovat K F att tala för saken och är villig reducera en del av mitt tantiem .” Och så framhöll han, att om det blev avslag kunde han ej stå kvar som direktör . Generalen beklagade och tackade för de gångna åren . ”Men jag fick in en bra replik, innan vi skildes”, sade Alderin, då han berättade äventyret . Jag sa, att jag förstod att ”K F och jag var för dyrbara krafter för generalkonsuln” . Som Alderin helt gått upp i sin verksamhetsgren sand och murbruk, var det naturligt, att han ville fortsätta inom detta gebit . Han lyckades förvärva den stora grusfyndigheten Underås och han fick snart kontakt med en grupp byggmästare som önskade skapa konkurrens på murbruksmarknaden medelst en ny fabrik . Efter att ha skildrat dessa ekonomiska kedjereaktioner, som jämte litet psykologiska förutsättningar skapat miljön för det nya företaget, gör jag emellanåt några utdrag ur protokollen . Protokoll, hållet vid sammanträde För bildande av Aktiebolaget Murbruk Den 8 juni 1927 . Närvarande: Byggnadsingeniören Axel Olsson Direktören John Alderin Byggnadsingeniören Pehr Nilsson ” Georg Hesselman ” Karl Bergström ” Olle Engkvist 44

” ”

Oscar Hegert G A Svensson .

§ 1 . Utsågs herr Axel Olsson att vara ordförande vid sammanträdet . § 2 . Upplästes och justerades uppgjort förslag till sitftelseurkund angående ett bolag för tillverkning av mur-, fasad- och putsbruk, varefter stiftelseurkunden av samtliga närvarande underskrevs . § 3 . Justerades uppgjort förslag till avtal med Direktören John Alderin angående leverans till det nya bolaget av sand, grus, singel och makadam, och skulle avtalet underskrivas av Herr Axel Olsson för samtliga stiftares räkning . § 4 . Beslöts att samtliga Byggmästareföreningens medlemmar skulle beredas tillfälle att teckna aktier i det nya bolaget . § 5 . Bestämdes att konstituerande sammanträde för det nya bolaget skulle hållas å Byggmästareföreningens loka tisdagen den 21 juni 1927, klockan 2 e .m . In fidem Clas Österberg Protokoll, hållet vid konstituerande Bolagsstämma med stiftare och aktietecknare i Aktiebolaget Murbruk å Byggmästareföreningens lokal, Lästmakaregatan 3 i Stockholm, tisdagen den 21 juni 1927 Närvarande: Direktören John Alderin Byggnadsingeniören Pehr Nilsson ” Carl Zetterberg ” John A Sabel ” Albert H Persson ” Wiktor Forss ” K Bergström ” Axel Olsson samt enligt fullmakt för Herrar Oscar Hegert Olle Engkvist

Antal aktier: för egna 355 ” ” 50 ” ” 40 ” ” 10 ” ” 10 ” ” 80 ” ” 25 ” ” 100 50 50 45

G A Svensson K P Blom Georg Hesselman Ivan B Persson Fastighetsaktiebolaget Huvudstaden F C Boman Hugo Ahldin Andreas Nordström C E Gustafsson Victor Hansson A W Carlsson Summa aktier

50 10 25 25 50 10 10 10 10 10 20

430 1 .000

§ 8 . Beslöts, att styrelsen skulle bestå av fem ledamöter, och utsågos vid härefter företagna val: till ledamöter av styrelsen: Byggnadsingeniören Axel Olsson ” Olle Engkvist ” Karl Bergström ” Gisslar Anders Svensson Direktören John Alderin till styrelsesuppleanter: Byggnadsingeniören Pehr Nilsson ” Wiktor Forss till revisorer: Direktören S J Matthiesen Byggnadsingeniören Andreas Nordström till revisorssuppleant: Byggnadsingeniören Oscar Hegert . Som man ser av aktieägareföreteckningen finns de namn med som på den tiden representerade eliten av de verksamma byggmästarna i staden . Samma dag hade styrelsen sammanträde, varvid verkst . direktören fick godkännande av sina åtgärder ifråga om byggande av murbruksfabriken å tomten nr 13 i kv . Isbrytaren . Alderin var snabb i vändningarna – nästan vulkanisk i sin framåtanda . Ofta byggde han först och gjorde ritningarna i efterhand – och alltid med glatt humör och optimism . Innan årets slut var fabriken i gång och 46

leveranskontrakt hade tecknat på förhand . Det berättas dock att de första lassen handblandades . I samma protokoll läses: § 5 . Godkändes ett mellan verkställande direktören och Förmannen Ernst Karlsson träffat avtal om den senares anställning såsom förman emot en månadslön av 375:- kronor och 1 % tantième å nettovinsten . § 6 . I fråga om anställningen av ytterligare personal beslöts, att sådan skulle ske i samråd med ordföranden, som hade en del pålitligt folk i sin tjänst, för vilka han i fortsättningen icke hade sysselsättning . Så särskilt förmögen blev ju icke förman Karlsson av tantiemet, eftersom man kan räkna ut att det icke blev mera än sammanlagt 286 kr på de två år fabriken var i normal drift . Direktörerna – Alderin och senare Eriksson – som hade ett tantiem av 10 % på bruttovinsten, uppbar gemensamt 4 898 kr sammanlagt för de tre åren . Den sista av de citerade paragraferna var nog litet betänklig . Direktörerna hade nog bort hävda sin rätt att själv få anställa folk . Sandfrågan ordnades genom att Alderin satte fart i Underås . Svårare var det med kalken, ty de företag som var ekonomiskt befryndade med de förutvarande murbruksfabrikerna kunde ju icke vara särskilt intresserade av att ge förmånliga priser på kalk för den nya konkurrenten . Emellertid hade K F Carlsson fått till stånd ett företag som skulle bränna kalk i Vagnhärad och med honom tecknades kontrakt om kalkleveranser till kr 29:50 per ton . Överenskommelsen om råmaterialtillförseln var naturligtvis nödvändig och till fördel för murbruksfabriken . Den kanske dock var till större fördel för de bägge nya företagen, Underås och Vagnhärad, som annars skulle fått ett hårt före i portgången . Nu fick de jämna avsättningar för en dominerande del av sin produktion . Sedan de första åren genomlevts har dessa både företag utbyggts och utvecklats som stora leverantörer på marknaden . Och så kom en ny direktör Det här avsnittet blir nog litet för personligt, ty det gäller mig själv, och därtill kommer att det för mig innebar ett byte av arbetsområde inom byggnadsfacket . Tidigare hade jag sett facket och mina arbetsuppgifter där ur kollektiv synpunkt och haft en opartisk ställning ekonomiskt sett . I avtalet med Alderin ingick icke bara leverans av sand för murbruksfabriken, utan bolaget var även försäljningsorgan för övriga produkter . Detta erbjöd problem i den hårdnande konkurrensen . Ibland måste rena dumpningsaffärer snabbt ingås, under det att tid ej fanns för justering av de fasta priserna från Underås . Det är naturligtvis ett organisatoriskt fel att en huvudleverantör i ett bolag med fler aktieägare samtidigt skall vara verkställande 47

direktör . Detta insåg såväl styrelsen som Alderin och sedan verksamhetsåret 1928 gått beslöts det i gott samförstånd att en neutral person skulle anställas som förutom att han var materialtekniker kunde tänkas lämplig för direktörsposten så småningom . På den tiden var jag förste assistent vid Tekniska högskolans byggnadstekniska institution . I samarbete med min chef Henrik Kreüger hade jag hållit på med värmeisoleringsundersökningar och en del andra långsiktiga provningar av forskningskaraktär . De anslag som staten i början av 20-talet gav för byggnadsteknisk forskning hade då tagit slut, och det såg dystert ut att kunna bedriva ordnat forskningsarbete . Det ordinarie anslaget till laboratoriet räckte endast för undervisningen . Avlöningen utgick med 4 800 kr per år för 7 timmars arbetsdag, men garanterades ej om pengar saknades för avlöningen . Då var man skyldig sluta omedelbart . Jag hade en kollega, anställd hos en annan professor, för vilken det till och med föreskrivits i kontraktet, att han under 3 år sedan han slutat sin anställning icke hade rätt att publicera något i sitt eget namn som rörde institutionens ämnesområde . I mitt fall var det ett gott samförstånd mellan professor och assistent och arbetet var stimulerande . Men framtiden såg mörk ut . Det var därför icke att undra på, att jag utan tvekan slog till, då jag fick ett erbjudande om annan sysselsättning . Det gick så till att jag en dag i början av april 1929 blev påringd av Olle Engkvist med förfrågan, om jag hade tid att äta lunch med honom på Norra kungstornet . Han hade fått styrelsens uppdrag att sondera terrängen, huruvida jag ville bli medarbetare till John Alderin för ledningen av en murbruksfabrik som byggmästarna var intressenter i . Med Olle hade jag blivit särskilt god vän och ofta gästat hans hem . Han blev vid ett tillfälle förvånad, då han fick klart för sig hur svag den ekonomiska och rättsliga ställningen var för en assistent vid ”Teknis” . Viljan att göra mig en tjänst påverkade kanske därför Olle då han sökte kontakt . Till detta bör dock tilläggas att jag icke saknade vissa tekniska meriter på området . Bland annat hade jag tillsammans med Kreüger gjort undersökningar över murbruk och murverks hållfasthet, putsbruks vidhäftningsförmåga mm samt som konsulterande ritat Svenska murbruksbolagets Karlbergsfabrik och tjänstgjort som företagets tekniska konsulten en tid . Jag förmodar därför, att ingen i styrelsen och särskilt icke Alderin – som tidigare ibland konsulterat mig i materialfrågor – hade något att anmärka på mina tekniska insikter . Under hand har jag hört senare, att däremot mina färdigheter på det ekonomiska området ansågs som ett oskrivet blad, och att Alderin därför icke direkt borde släppa sitt arbete i företaget . Protokollen visar dock, att det icke dröjde länge förrän Alderin föreslog styrelsen att överlåta direktörssysslan på mig, så att han fick bättre tid att sköta sitt grustag . Det mötte inga hinder från Kreügers sida att få sluta omedelbart – trots kontraktsenligt 6 månaders uppsägningstid . En del pågående arbeten lovade jag avsluta på kvällarna och en biträdande assistent kunde ta hand om undervisningslaborationerna . Tveksam var emellertid min gamle vän Knut Tillberg, med vilken jag under hans ekonomiska storhetstid samarbetat för skifferaskans utnyttjande . Han frågade: ”Hur stort är aktiekapitalet?” Jag upplyste, 48

att det var 100 000 kronor, och han tyckte att det var betänkligt att binda sig vid ett företag med så litet eget kapital . Han hade så rätt, så rätt, som jag senare fick erfara . Jag tröstade honom dock med att det var en grupp särskilt starka karlar som utgjorde styrelsen, annars hade jag icke vågat mig på uppgiften . Vid samtalet med Olle Engkvist framhöll jag, att murbruksbranschen icke var så lätt att komma någon vart med ur utvecklingssynpunkt . Mina framtidsönskemål var att man skulle inrikta sig på distribution av betong blandad på fabrik . Olle sade, att det kunde givas goda möjligheter att komma dithän genom det företag i vilket byggmästarna nu engagerat sig . Det gick också, men det är en senare historia . Arbetet som företagare börjar Måndagen den 8 april 1929 infann jag mig på morgonen vid Kungsholmsstrand . Det dröjde länge på dagen innan Alderin dök upp . Han hade icke meddelat någon på fabriken, att en ny person skulle anställas . Medan jag väntade gick jag omkring och tittade på anläggningen . Visserligen nämnde jag, att det var med direktör Alderins tillstånd, men jag vill icke påstå, att jag trots detta bemöttes med någon större välvilja . Om man byter anställning brukar icke första dagen vara så lustig . Det var den icke heller den gången för mig . Då jag gick hem på kvällen, kände jag mig ångerköpt, ty fabriken var ett typiskt exempel på hastverk . All proportionering gick efter ögonmått och tekniska anordningar fanns ej för lämplig proportionering av sanden . Någon kvalitetstillverkning var icke tänkbar i denna anläggning, och det var ju en sådan jag hoppats få vara med om och som jag trodde vara fallet eftersom det stod så fina karlar bakom företaget . I detta sammanhang måste jag berätta om en annan murbrukshistoria som borde ha avskräckt mig för nya lättsinniga äventyr på området . Jag var som tekniker med om bildandet av Svenska murbruksfabriken år 1919 . I arbetet för Knut Tillberg rörande skifferaskans utnyttjande sysslade jag med hydrauliskt bruk . Tillberg hade Ölands cementfabrik med kalkfyndigheter och Paul Toll hade förvärvat aktiemajoriteten i Sand- & grus ab Jehander . Den ene ville ha avsättning för kalk och den andre för sand . De var ense om att bilda en murbruksfabrik med en insats av hälften var . Vid den tiden varierade prisnivån starkt och det var svårt att teckna långfristiga leveransavtal . Jag föreslog då att Tillberg skulle ha lika mycket i kronor per ton för kalken som Toll skulle ha i öre per hl för sanden, och det fann de vara en bra lösning . Fabrik skulle byggas, men bägge herrarna var dådkraftiga män och ville komma igång fort . För den skull köpte de en gammal ruffig fabrik vid Söder Mälarstrand . Förutom nyttan med råmaterialomsättning skulle experiment med bruk kunna göras i fabriksskala under tiden Karlbergsfabriken byggdes . I köpet ingick att avtalade leveranser från den inköpta fabriken skulle fullgöras . Jag fick reda på saken någon dag före övertagandet . En ingenjör från Kreüger och Tolls byggnadsbolag skulle bli bas vid fabriken . Jag behövde således ej ha något ansvar för driften, men som representant för Tillberg kände jag mig lite orolig . Dagen för övertagandet av rörelsen åkte jag därför till Söder Mälarstrand klockan halv sju på morgonen . Där stod en lång rad åkar49

hästar förspända för underligt formade murbrukskärror . I fabriken träffade jag ett par arbetare, som jag frågade efter verkmästaren . ”Nej, han slutade igår,” blev svaret . Någon ingenjör från Kreüger och Toll syntes ej . Icke heller kunde jag finna några anteckningar om bokade leveranser . Framemot klockan sju började det ringa från byggena . Någon gång var det byggmästaren själv, men i regel var det murarbasen eller gossarna vid brukslaven . ”Va innerst in i själva h----te menar ni . Skall vi stå här hela dan vi?” Om jag försökte få reda på adressen så blev det ännu värre salvor . ”Har du så dåligt minne så skall du skriva upp vad du har för kunder din sjutusande slöfock .” Vid niotiden ringde jag till Kreüger och Toll och frågade efter ingenjören ifråga . ”Nej, han träffas inte . Han skall tillträda en ny plats och har tagit sig ett par dar ledigt på landet innan han börjar .” Så småningom ordnade det upp sig, men så mycket skällning som jag fick på ett par timmar den morgonen, det har jag sammanlagt icke fått i hela mitt liv . Den där ingenjören som inte kom ville jag gärna hämnas på . Sommaren 1920 hade Tillberg ställt en stuga i Smådalarö till förfogande som sommarställe för den acceptabla hyran av 5 kr . Samtidigt tillhandahöll han möbler . Jag hade några kumpaner med mig ut en lördag och berättade på kvällen om mina erfarenheter som murbruksleverantör på Söder Mälarstrand . En i sällskapet visste att ingenjören bodde i en villa åt Dalaröhållet . Skulle vi icke kunna hålla serenad för honom för att störa hans sömn . Det vore en rimlig hämnd . Sagt och gjort . Vi letade oss fram till hans stuga och tog upp sången vid tvåtiden på natten . Då kom ingenjören ut i en fotsid nattskjorta . Han satte upp handen – så som polisen gör stopptecken – och sa: ”Ni måste va tysta . Alida håller på och får i natt .” Den nya världsmedborgaren borde fylla 26 år i sommar men jag har aldrig träffat densamma . Nu återgår jag till Kungsholmsstrand . John Alderin kom så småningom . Vi beslöt köpa ett stort skrivbord för att kunna sitta mitt emot varandra i det lilla chefsrummet . I ett lager för begagnade möbler fick vi tag i ett furubord för rimligt pris . Det var dock få stunder jag fick den gode John som sällskap på kontoret . Han trivdes bäst på byggena eller i sandtaget . John och jag var gamla bekanta, dels hade jag haft med materialkontrollen på stadshusbygget att skaffa, där Nya murbruksfabriken hade leverans av bruk och grus, dels hade han ibland konsulterat mig för vissa provningar . John var en ståtlig karl med ett glatt öppet sätt . Första gången jag såg honom var på hösten 1907 då Tekniska skolan i Örebro hade 50-årsjubileum . Jag gick i ettan då och var mäkta imponerad av de två från trean som uttagits som marskalkar . Det var John Alderin och Anders Olby – försedda med breda blågula band . Jag fick mycket att göra med dem bägge senare i livet . Åren gick, men då vi gjorde våra vårresor till Örebro, var vi unga teknister igen . Då glömdes det att en del en gång gått i själva trean och en annan bara i ettan . Som jag nämnt hade Alderin sina intressen i det levande livet då det gällde produktionen . På kontor trivdes han ej och bokföring räknade han helt säkert som en styggelse . Han var således nästan skapt som en den tidens byggmästare . Det var därför naturligt att prispolitiken icke bestämdes av kalkyler 50

grundade på driftsbokföring utan mera av intuition och av de priser som konkurrenterna på marknaden kröp ner till . Då jag skulle sätta igång med utredning av räntabiliteten, fann jag, att kassörskan, som skötte bokföringen, låg efter tre månader . Hon förde kladd i blyerts och vägrade visa den . Först skulle det skrivas in prydligt i själva böckerna . Hon var litet nervös också och kunde icke skriva under vanlig arbetstid, utan hon satt ensam till sent om kvällarna och började först vid elva-tiden på dagarna . Någon semester hade hon ej tagit ut på det två år hon varit anställd . Som eftersläpningen icke kunde tas igen stegade jag upp till styrelsens ordförande Axel Olsson och klarlade situationen . Jag bad att få ge kassörskan tvångssemester en månad och få någon att ordna bokföringen under tiden . Protokollet av den 20 juni berättar . § 2 . Herr Alderin meddelade att arbetet med bolagets bokföring ökats betydligt och att den till stor del måste utföras på tid utvöer den ordinarie kontorstiden . Han ansåg det därför lämpligt att en person anställdes, som fick ansvaret speciellt för bokföringen . Herr Alderin meddelade vidare, att eftersom han dels hade så mycket att göra för sitt sandföretag dels planerade en utrikesresa, och som han därjämte ansåg att det efter anställandet av den nya verkställande direktören ej vore nödvändigt ägna så mycket tid i bolagets tjänst, som han tidigare räknat med, så vore han villig att för minskandet av bolagets omkostnader, avstå sin lön för sista halvåret 1929 . Skulle det visa sig behövligt m ed hänsyn till bolagets ekonomi var han även villig avstå sin lön för nästa år . Styrelsen framförde till herr Alderin sitt tack för det gjorda erbjudandet, vilket därmed antogs . Vid diskussion om förslaget om en bokförare uttalades enhälligt den meningen, att det för bolagets ekonomi var av vikt att bokföringen ordnade så, att man när som helst utan svårigheter kunde få en överblick av affärsställningen och den avans som erhölls på olika verksamheter . Det beslöts därför att omedelbart anställa en kvalificerad person, som finge ansvaret för bokföringen . Denne borde anställas under titeln kamrer . § 3 . Vid sammanträdet framlades en av herr Eriksson gjord utredning rörande självkostnadspriset på mur- och putsbruk (bil . a .) försedd med grafisk tablå . Det framgick därav, att tillverkningspris och försäljningspris ej stod i sådan proportion, att skälig förtjänst kunde påräknas . Efter ingående diskussion rörande de olika principer, som kunde tillämpas för bolagets affärsmässiga skötsel i berörda avseende, enades man om, att det bästa sättet vore en prisöverenskommelse med konkurrerande fabriker . Det uppdrogs åt Herr Eriksson att försiktigt och efter bästa förstånd söka ”sondera terrängen” och att rapportera resultatet till Styrelsen . Av de sista raderna framgår, att intresset för att bryta kartellen på murbruksområdet svalnat betydligt . Det visade sig att till och med vissa styrelseledamö51

ter tog bruk från konkurrenterna, om de fick det för en femöring billigare per hektoliter . Däremot var Wiktor Forss särskilt solidarisk med det egna bolaget . Kindblom och Forss var vår största kund, och jag minns, att jag reagerade då det urartade så pass i striden om kunderna att denna firma betalade högre pris än relativt okända byggmästare med tvivelaktig kreditvärdighet . Forss’ lojalitet mot bolaget kan kanske något ha påverkats av ett intermezzo vid uppgörelsen om en bruksleverans några år tidigare . Alderin och Jehander, som just då voro svåra konkurrenter, ha bägge berättat historien för mig . Kindblom och Forss skulle bygga en större fastighet på Kungsklippan . Den låg nära Nya murbruksfabriken vid Norr Mälarstrand och John Alderin var därför särskilt ivrig att få leveransen . Han ringde Hilding Jehander och frågade om de ej kunde träffas . Det skedde vid en lunch och John började tala om deras fäder att de också varit konkurrenter men att de ändock varit vänner . Sönerna borde också kunna vara det och då det icke gällde priser kunde de samarbeta, till exempel med kreditupplysningar . Det var Jehander med på och de fortsatte och diskuterade en del byggmästares solvens . Till sist kom de till frågan om Kungsklippan och John tyckte nog att det var vanskligt att ge sig på ett sådant jättebygge för en relativt ung firma . Omedelbart efter lunchen uppvaktade John Alderin byggmästare Forss med sitt kontrakt vari föreskrevs vanlig en-månads-kredit . Forss skulle tänka på saken . Litet senare kom Hilding Jehander med sitt kontrakt men där föreskrevs betalning pr vecka . Forss ilsknade till – han hade redan då god affärsställning – och trots Jehanders utläggning om vanskliga tider blev det kalla handen från Forss’ sida . Alderin fick leveransen . Under en kort tid sutto såväl Forss som Jehander senare med i Betongindustris styrelse . Umgänget var korrekt men någon hjärtlighet kunde ej spåras från Forss’ sida och några leveranser fick ej Jehander mera till Wiktor Forss . Finanserna för bolaget Vid den diskussion som berör i § 3 av här nyss citerade protokoll framhölls, att ett sätt vore att exempelvis skriva ett treårsavtal om bruksleverans till 10 % högre priser än då rådande, med skyldighet för aktieägarna att taga ut sitt behov från Mur- och Puts i den utsträckning fabriken kunde leverera . Något sådant beslut fattades dock ej trots att kalkylerna visade skäligheten därav . Sedan M o . P lagts ned steg omedelbart brukspriset i Stockholm . En bidragande orsak till bristen på ”sisu” hos aktionärerna var nog det förhållandet, att det var svårt hålla en god kvalitet på putsbruket och att brist på rörelsekapital förelåg i hög grad Omsättningen var stor – en tredjedel av Stockholms behov – men det hade förbisetts att en ökad omsättning kräver ökat rörelsekapital på samma sätt som man nu för tiden förbiser att inflationen kräver ökat rörelsekapital i inflationskronor . Visserligen hade beslut tidigare fattats om ökning av aktiekapitalet från kr 100 000:- till kr 200 000:- men detta räckte ej långt . Vid försök att höja checkräkningskrediten vägrade bankerna . Inte ens mot styrelsens gemensamma borgen plus inteckningar gick det . Då jag framhöll, att större delen av styrelsen kunde räknas till millionärsklassen, svarade en bankdirektör, att han satte stort värde på dem och ville ha dem 52

som personliga kunder i banken . ”Men om jag en gång blir nödsakad att driva in pengar på grund av borgen, då blir det säkert misstämning . För dessa män är det en bagatell att i form av ökat aktiekapital skjuta ihop det belopp ni vill låna .” Det var nog en förståndig inställning måste man säga . Man behöver för en permanent fabriksrörelse mera eget kapital i förhållande till omsättningen än för byggnadsverksamhet . Med omstuvning av1928 års balansställning till nutida redovisningssystem blir resultatet det följande: Tillgångar Anläggningstillgångar: Fabriksfastighet Inventarier

kr 332 264:33 ” 118 179:50

kr 450 443:83

Omsättningstillgångar Lager Div . fordringar Kassa

” 94 849:68 ” 114 778:33 ” 2 131:16

” 211 759:18

Kronor

662 203:–

Eget kapital och skulder Eget kapital: Aktiekapital + nyteckning

kr 163 000:--

Långfristiga skulder: Inteckningslån Löpande räkning

kr 160 000:” 80 538:06

” 240 538:06

Kortfristiga skulder: Div . kreditorer Egna accepter

” 69 542:01 ” 168 366:68

” 237 908:69

Vinstsaldo:

” 20 756:25 Kronor

Kapitalfördelning Eget kapital – långfristiga skulder Avgår anläggningstillgångar Skillnad

662 203:– kr 403 538:06 ” 450 443:84 – 46 .905:77

Checkräkningskredit

19 461:94

Vinstsaldo

20 756:25 Rörelsekapital kronor

– 6 687:58 53

Något som helst realt rörelsekapital fanns icke, varor och bilar likviderades med växlar . Kassörskan satt och grät om fredagarna då avlöningsmedlen skulle skaffas fram och hennes bokföringskladd var tabu för direktören . Med hänsyn till omsättningen skulle det behövts 150 000:- kr i rörelsekapital och naturligtvis detta belopp i form av aktiekapitalsökning för att få en tryggad balans . ”Men ingen rädder för vargen här .” Det ingav nog respekt hos konkurrenterna då ytterligare bilar beställts för leverans år 1929 . Enligt de ursprungliga kalkylerna från 1927 skulle en vinst av 150 000:- kr per år kunna erhållas . Genom konkurrensen sjönk priset på bruk så pass att någon vinstmarginal ej fanns ens då leveranskapaciteten utnyttjades mer än till fullo . Det fanns således bara alternativen antingen att förhandla med konkurrenterna eller att skaffa kapital för driftens fortsättning och ett avtal med intressenterna om lojalitet som kunder mot det egna företaget, även om bruket måste betalas med högre pris än enligt konkurrenternas dumpningsofferter . Det senare alternativet vann som nämnts icke anslutning även om en del ansåg att det vore det riktigaste . Kontakterna med de andra fabrikerna togs egentligen av konkurrenterna själva . De vägrade diskutera med Alderin, men hade icke något emot diplomatiska förbindelser med den nya direktören som de visste var oskyldig till den ohållbara situationen på marknaden . Jag blev därför inbjuden på en sommarutflykt till ön Karta, och där dukades en förnämlig lunch upp idet fria . Det bjöds även på förnämliga drycker, men jag hade förstånd inse att sammanträffandet var av vikt, och jag var därför mera försiktig än jag brukar vara . Mötet med murbrukssocieteten blev inledning till ett långt och slitsamt förhandlingsarbete, men det återkommer jag till senare och vill först berätta något om arbetet som bruksleverantör . Som fabrikant Samtidigt som jag skulle börja i M o . P blev jag bjuden på middag av Stockholms byggmästareförening . Jag var vid det tillfället ordförande i Stockolms byggnadsförening och hade därför goda kontakter i facket . Det pratades en hel del om bruk vid middagen och om olika sätt att göra bruk . En av deltagarna kom med det påståendet, att han med fördel gjort bruk av sunda förnuftet . Carl Zetterberg återförde talaren till konkreta fakta och ansåg att tills vidare skulle man begränsa sig till att göra bruk av Axel . Mottagandet från byggmästarnas sida kan anses som hjärtligt, svårare var det hos murarna . Jag hade nog haft kontakter där också . Bland annat var jag lärare i muraryrkesskolan en tid och hade hjälpt murarförbundets kassör Viklund med en föreläsningsserie i ABF . Men vad hjälpte det då det klagades på brukets kvalitet . Det var under bodsittningens minnesrika år . En dag var det icke mindre än sju murarlag som ”satt i boden” . Jag for i droskbil och förhandlade . Det gick rätt bra då man kom in på tekniska problem och i regel gick det att få upp murarna på ställningarna igen . Svenska folket är ju tekniskt intresserat . Men en gång tog det fyra dagar . Bruket ansågs bara bestå av ”sand och vatten” . Det togs officiellt prov, och analys gjordes av Statens provningsanstalt . Det höll 18 % kalk, under det att det ej bör vara mer än 54

hälften . Jag skickade papperen till Viklund och arbetet kom igång . Murarna trodde, att felet helt berodde på bristande kalkhalt och de hade bundit sig för den åsikten . I verkligheten berodde det på sanden att bruket var kärvt . Sanden var för strid, ty de finaste fraktionerna saknades och kalken förmådde ej fylla hålrummet . Hade man haft tid på sig och ändrat om sandfickorna hade detta kunnat botas . Sent samma dag kom jag till Axel Olssons bygge för Högskolan vid Odengatan . Där ansågs putsbruket odugligt, ty putsen sprack . Detta var något nytt och jag bad därför få låna en murarhammare med vilken jag slog bort bruket på ett hörn av tegelväggen . Tjockleken var 5 cm och putsen utförd i ett enda påslag . Det är självklart att det spricker då, oavsett vad man har för bruk . Trött var jag och ilsken blev jag över deras slarv . Jag frågade, om de kände till ett instrument som kallades lod och förklarade, att detta användes då man lodade upp ett hörn . Eftersom detta lag icke ens kände till grunderna för mureri, rådde jag dem, att fara tillbaka till Dalarna och fortsätta med att mura kronskorstenar . Det finns ingenting som är så känsligt som om man drager hantverksskickligheten i tvivelsmål . De murare som insåg, att den som murat hörnet gjort fel reagerade nog . Arbetet fortsattes nästa dag . En sak som vållade bekymmer var bilarna . Bland John Alderins insatser inom distributionen av bruk och grus räknas, att han var pionjär vid övergång från hästkörning till biltransport . Han arbetade sedan för åstadkommande av större billaster och tvingade fram större lavar på byggena . Men de tio G .M .C .-bilar som levererats från Osterman var underdimensionerade av leverantören . Icke mindre än fem axelbrott förekom exempelvis på en enda vecka . Hans Osterman och John Alderin var kumpaner på motorcyklar i ungdomen, och deras uppgörelse om Ostermans extraräkningar visade ingen avmattning av ungdomsglöden . Detta var en lärdom för mig som gjorde att jag sedan i Betongindustri alltid förordade svenska bilar . Så var det kalken . Det var nog en ordinär urbergskalk i Vagnhärad, men det uppfördes först endast en ugn . Infordringen måste muras om och det blev stopp några veckor med kalkleveransen . Jag ringde upp Karta & Oaxen och talade om hur det låg till . Eftersom det var jag som bad om hjälp, skulle vi av nåd få en skutlast från Oaxen . Men vi måste förbinda oss att godkänna kvantiteten innan lastluckorna öppnades . Det var nödvändigt skaffa mera kalk . K F Carlsson hade bil med chaufför från sitt kontor . Vi for först till Tystberga, där vi lyckades avtala om leverans från en gammal kalkugn . Kvaliteten var urusel, men nöden har ingen lag heter det . Sedan fortsatte vi till Kolmården men utan resultat . På hemvägen bjöd K F på supé i Nyköping . Vid kaffet föreslog jag punch, men K F ville ha en konjak för sin del . Han bad dock få smaka på ett halvt glas ur min kvarting och tyckte det egentligen var en god dryck . För att jag ej skulle förlora något genom den avsmakningen han gjort föreslog han en flaska till . ”Då tar vi en halva på en gång”, sa jag . ”Du behöver nog litet till för att förjaga den dystra stämningen efter våra misslyckade kalkaffärer .” Punschen gick åt och vid stängningsdags fortsatte vi mot Stockholm . K F och jag satt i baksätet . Det var mulet – och mörkt också – ty det var på ef55

tersommaren . Vi började somna till på de mer än nu slingriga vägarna över Silleskogen . Om det var anlag för bilsjuka eller något annat vet jag ej, men K F öppnade fönstret och svalkade sig i friska luften . Han mådde ej bra . Jag låtsades sova i mitt hörn . Några dagar senare bjöd jag K F, Alderin och Olby ut till mitt sommarställe . Alderin bjöd på skjuts . Jag hade dumt nog för honom berättat detaljerna från Kolmårdsresan . Han var ledsen, sa han, men han tyckte det var så roligt, att han skämtat med K F om vår hemresa . Vid Nybroplan hämtade vi upp K F och Olby och satte kurs på Roslagstull . Jag såg, att K F var irriterad ty bockskägget på hakan vippade mer än vanligt . För att genast ta bocken vid hornen sa jag: ”Hör Du K F den där John Alderin det är väl en underlig kamrat . Han går och sprider ut på stan, att Du inte tål punsch . Det måtte väl jag veta som var gäst hos Dig på Standard i Nyköping .” Friden återställdes och det blev en glad kväll . Det saknades icke ljusglimtar i tillvaron, trots att det årets sommarmånader var dystra ifråga om arbetet . Allt mörkare steg nämligen molnen på himlen för Mur och Puts . Ursprungligen hade kvarteren där fabriken låg utlagts för industribebyggelse . Bostadsbygget hade emellertid då börjat skjuta fart och stadsplanearbetet var försummat . Minsta motståndets lag följdes av de kommunala myndigheterna . Nya byggnadsbestämmelser utfärdades och industritomterna förvandlades till bostadstomter . HSB började bygga stora komplex ovanför murbruksfabriken och hyresgästerna klagade hos hälsovårdsnämnden på kalkdammet . Vid lastning stod bruksbilarna på den blivande gatan Kungsholmsstrand, vilket icke kunde få fortgå efter bebyggelsen, och Gatukontoret förbjöd transportanordningarna över gatan, för att nämna en del av besvärligheterna . Det skulle kosta mycket pengar att eliminera de tekniska olägenheterna av en fabrik i ett bostadsområde . Nästan hel ombyggnad . Svårigheterna med driftsekonomien var således icke det enda kapitlet av motigheter . Kapitulationsvillkoren Vid den förut omnämnda lunchen på ön Karta gick de tre fabrikanterna icke med på några prisöverenskommelser . Det enda riktiga enligt deras mening var att M o . P lades ner . Några punkter till ett avtal skisserades, och jag ombads lägga fram dem för min styrelse . Då jag närmare tänkte på förslaget sköt jag på det hela . Saken var olustig . Det verkade nästan som en fordran på ”kapitulation utan villkor” . Då här ovan nämnda tekniska besvärligheterna även gjorde sig gällande, var det dock nödvändigt komma till beslut i de frågor som endast principiellt tidigare diskuterats . Följande PM för styrelsen hade av VD uppgjorts . Vissa punkter anknöt sig till de riktlinjer som under hand diskuterades . Konfidentiellt P.M. BETRÄFFANDE PRISPOLITIK OCH VERKSAMHET FÖR MUR- & PUTSBRUKS A.B. Enligt beslut vid senaste styrelsesammanträde skulle nedanstående P .M . till56

sändas styrelseledamöterna före nästkommande sammanträde, vilket enligt kallelsen skall äga rum torsdagen den 5 sept . kl . 1 .30 hos Ingeniör Axel Olsson . Den starka konkurrens, som för närvarande råder mellan Murbruksfabrikerna i Stockholm, omöjliggör en lönande verksamhet . Därjämte orsakas överdrivet stora fordringar på brukets kvalitet . Priserna på sand och singel äro även så pressade, att vinst å denna verksamhet icke kan påräknas i den utsträckning, som är behövlig för att hjälpa upp ekonomien för murbruksfabrikationen . Det är därför nödvändigt att principerna omläggas för Mur- och Putsbruks A .B ., om icke förluster skola uppstå vid fortsatt konkurrens . För en framgångsrik verksamhet för en industri, fordras dels att rationella metoder användas, dels att verksamheten nyttjas . Inom murbruksfabrikationen i Stockholm har det icke rått brist på fabriker . Om en ny sådan startas, bör denna vara byggd på ett sådant sätt, att en mera rationell fabrikation erhålles än vad fallet är hos föregående fabriker . Skulle icke fabriken vara konkurrenskraftig i sig själv, fordras det i konkurrensen att den har tillgång till bättre råmaterial än övriga fabriker . Föreligger icke dessa tekniska fördelar, bör fabriken genom tillgång till kapital hava förmåga att trötta ut konkurrenterna, eller också bör den hava möjlighet att genom annan verksamhet jämsides kunna subventionera murbruksfabrikationen . Ingen av dessa nödvändiga förutsättningar för konkurrens äger Mur- och Putsbruks A .B . Bolaget har emellertid en avsevärd styrka i konkurrensen genom det, att det som fasta kunder har en stor del av de förnämsta byggmästarna i Stockholm . Av bilaga 1 framgår emellertid, att denna kundkrets icke är tillräckligt stor för att giva fabriken lönande sysselsättning, utan försäljning måste delvis ske på den fria marknaden, för att fabrikationen skall kunna ske i den skala, som är nödvändig för nedbringande av allmänna omkostnaderna . Inom de flesta industrier kan omsättningen vid konkurrens och låga priser ökas genom ökade avsättningsmöjligheter . Så är däremot icke fallet med murbruket . Behovet och totalavsättningen i Stockholm bestämmes av byggnadsverksamheten . För erhållande av sund verksamhet inom murbruksfabrikationen bör därför fabrikernas antal och kapacitet avvägas efter behovet . Utan att detta iakttages, kan även vid prisöverenskommelse icke en rationell verksamhet bedrivas . Det kommer därför, oavsett de överenskommelser som kunnat träffas, alltid att framstå som ett önskemål att driften koncentreras, helst till ett par stora moderna fabriker – en på norr och en på söder . Mur- och Putsbruks A . B . fabriksanläggning kan anses vara välbelägen med hänsyn till distribution av bruk i större delar av Stockholm . Frågan, hur intagandet av sand skall lösas, är ännu icke klar . Förmodligen går det att ordna med tranportband under gatan, men vissa tekniska svårigheter torde förefinnas . Vid transport pr bil in i sandgården, kommer priset på sanden att ökas med c:a 75 öre pr m3 . Den fabrik, som nu byggts på tomten ifråga, får endast räknas som ett provisorium . Den är byggd av trä och således utsatt för stark röta och slitage . 57

Dessutom äro de tekniska anordningarna icke sådana att fabriken kan anses vara ”driftssäker”, vilket är ett oeftergivet villkor för en murbruksfabrik, särskilt i de fall, då samarbete icke sker med andra fabriker . Med hänsyn till tomtens stora värde, får man även anse att den är dåligt utnyttjad, på grund av byggnadens i vissa fall olämpliga placering . De dyrbara utrymmena mot gatan, som behövas för magasin, garage o .d . upptagas delvis av en 1-vånings kontorsbyggnad . Då bostadsområdena i trakten bliva färdiga, torde det icke bliva möjligt att fortsätta fabrikation, på sätt som nu sker . Vid gatans färdigställande blir det i första hand att lägga om utkörningen av bruket . Dessutom torde tomten behöva inbyggas . Svårigheten att på tomten ifråga få en permanent, rationellt ordnad fabrik är rätt stor med hänsyn till att driften i nuvarande fabrik måste pågå samtidigt som ombyggnaden företages . Det är naturligtvis icke tekniskt omöjligt att lösa detta problem, ehuru det blir avsevärda kostnader därför . Med hänsyn till tomtens beskaffenhet kunna vid utförandet av en betongbyggnad vid gatan rätt ansenliga sandförråd läggas i de stora gravarna, som bildas mellan byggnaden och den bakomliggande Svarvaregatan . Vid en sådan ombyggnad kan därför en ändamålsenlig fabrik erhållas, som därtill särskilt väl lämpar sig för fabrikation vintertid . Kommande utredning torde emellertid visa, vilket som är mest ekonomiskt fördelaktigt, antingen att utnyttja tomten för bostadsbyggande eller också att bygga en ny fabrik på annat håll . Såväl för dessa nödvändiga byggnadsarbeten, som för behovet av rörelsekapital, måste kapital tillföras bolaget En genomgripande omändring måste i den närmaste framtiden göras med Mur- och Putsbruks A .B . anläggning, och innan dessa företagas är det därför av särdeles stor vikt, att en princip fastställes för verksamheten ur affärssynpunkt . De principer som kunna tänkas för affärsverksamheten äro bland annat följande: Princip 1 . Princip 2: Princip 3: Princip 4: Princip 5:

Självständig rörelse med prisöverenskommelse . Självständig rörelse med subvention från aktieägarna . (Leveranskontrakt) Koncentration genom försäljning av aktierna . Ackordsavtal om billigt bruk . Sammanslagning av konkurrerande företag .

Princip 1 . Självständig rörelse med prisöverenskommelse Mur- och Putsbruks A . B . torde för 1928 haft c:a 30 % av den sammanlagda bruksleveransen för storfabrikerna . (Nya – Svenska – Karta & Oaxen och Mur- och Puts) . Av allt att döma torde Mur- och Puts icke kunna räkna med att få mera än 20 högst 25 % av leveranserna vid prissättning och kvotering . Vid nuvarande byggnadsverksamhet kunna vi räkna med att få omsätta högst 300 .000 hl . Priset bör därvid vara minst kr 2:20 resp . 2:45 för att förtjänst skall erhållas . Går byggnadsverksamheten ned till hälften mot nu (= normal), 58

torde endast 150 .000 hl kunna avsättas . Ett pris av kr 2:50 resp . 2:75 erfordras då . Princip 2 . Självständig rörelse med subvention från aktieägarna . (Leveranskontrakt) Under 1928 hava 10 av våra större aktieägare förbrukat 95 .101 hl bruk från oss . (Se bil . 1) . Om förbindelse erhålles om leverans av c:a 200 .00 hl med nuvarande byggnadsverksamhet och därtill 100 .000 hl räknas kunna säljas på fria marknaden, så skulle verksamheten bedrivas i full konkurrens med övriga fabriker . Ett pris av lägst resp . kr 2:20 och 2:40 bör därvid fastställas . Förutom dessa leveranskontrakt av minst 25 byggmästare, behöves även aktieteckning . Princip 3 . Koncentration genom försäljning av aktierna Mur- och Putsbruks A .B . större aktieägare förbinda sig att under 10 år ej starta murbruksfabrik, om aktierna av de övriga fabrikerna inköpas till 200 % d .v .s . motsvarande tomtvärdestegringen c:a 200 .000 kr . Princip 4 . Ackordsavtal om billigt bruk De övriga fabrikerna förbinda sig att till aktieägare över 4 .000 kr leverera bruk till kr 2:- resp . 2:25 pr hl under 10 år . Med ett ordinarie högre pris av 35 öre pr hl blir subventionen kr 35 .000 pr år . (Aktieägarna framgå av bil . 2) . De andra fabrikerna förbinda sig att av Mur- och Putsbruks leverantörer taga 25 % av sitt behov av kalk och sand . Vidare förbinda sig de övriga fabrikanterna att inköpa Mur- och Putsbruks inventarier, samt att giva subvention till verkst .dir . och att anställa viss personal . Genom realisation av tomten skulle därvid aktiekapitalet jämte en viss vinst kunna frigöras . Princip 5 . Sammanslagning av konkurrerande företag Det torde kunna tänkas att exempelvis Svenska Murbruks A .B . och Mur- och Putsbruks A .B . sammanslås . Därigenom skulle driften kunna mera rationaliseras och konkurrensen minskas . Som de övriga fabrikerna för närvarande icke torde kunna räkna med någon förtjänst av fabrikationen, annat än den förtjänst som blir genom förbrukning av egna råmaterial, är det icke otänkbart, att även Karta & Oaxen skulle kunna tänkas gå in i denna koncern . Vid en sådan sammanslagning skulle även leverans av kalk och sand från Mur- och Putsbruks A .B . leverantörer ske med viss kvot . Det är icke utrönt i vad mån överenskommelse kan träffas med konkurrenterna om någon eller några av här framförda principer . Det är emellertid nödvändigt, att styrelsen tar ställning av dessa frågor, så att mera målmedvetet arbete kan presteras än vad nu är fallet . 59

Föreliggande P .M . får därför endast anses som ett diskussionsinlägg i just denna fråga . Stockholm den 3 september 1929 / A . E-n Bil. 1. De ursprungliga intressenternas inköp av bruk 1928 Kindblom & Forss Zetterberg A .B . Axel Olsson Ivan B Persson Olle Engkvist Aldin & Nordström Per Nilsson Hesselman & Bergström G .A . Svensson Fastighets A .B . Hufvudstaden Oscar Hegert Carl Wale S:a

= 46822 hl 16817 ” 8918 ” 8241 ” 7879 ” 3823 ” 2083 ” 474 ” 44 ” 0” 0” 0” 95101 hl

Anmärkning: Totala omsättningen år 1928 var 352 .218 hl . Intressenternas inköp utgjorde 27 % . Vid sammanträde den 5 september 1929 skrivs bland annat följande i protokollet: Närvarande: Hrr Olsson, Alderin, Bergström, Engkvist, Forss, Nilsson och Svensson samt vid protokollet verkst . dir . (Herr Engkvist var endast närvarande under behandling av de ärenden som upptages i §§ 1 och 2 här nedan) . § 3 . Som utgångspunkt för diskussion om prispolitiken hade ett P .M . (bil B .) tillställts styrelsens medlemmar . Som komplettering till denna lämnades de siffror som upptages i bil . C . En ingående diskussion vidtog . Verkst . dir . meddelade därvid, att förda förhandlingar visat att det för närvarande är omöjligt att komma överens med de övriga fabrikerna om samarbete enligt princip 1 i bil . B . För det fall man skulle arbeta enligt princip 2 borde en skrivelse tillställas vissa byggmästare för klarläggande av situationen . (Förslag till skrivelse framgår av bil . D) . Det beslöts emellertid att icke nu sända ut någon sådan skrivelse . Av de övriga 60

principerna som upptagits i bil . B . ansåg styrelsen sig kunna gå med på princip 4 och 5 . Om icke överenskommelse kan träffas enligt princip 5, så hade dock Bolaget fyllt en uppgift genom framtvingande av en uppgörelse av billigare brukspriser enligt princip 4 . Skulle förhandlingarna leda till en omläggning av verksamheten enligt princip 4, så ansågs det lämpligt att Bolaget i fortsättningen gick in för distribution av färdiblandad betong . Därjämte hade Bolaget en uppgift att fylla för distribution av kalk och sand . I protokollet av den 18 september läses: § 3 . Verkst .dir . meddelade, att förhandlingarna fortsatts med de konkurrerande fabrikerna om uppdelning av verksamhet . Ett av Generalkonsul Axel Ax:son Johnsons jurist bearbetat förslag till avtal framlades (Se bil . C, det maskinskrivna innehållet) . Styrelsen beslöt att i princip godkänna avtalet och att således vid detsammas underskrivande ingå för nedläggande av murbruksfabrikationen . Vissa anmärkningar mot detaljer i avtalet gjordes enligt de med bläck inskrivna förändringarna å bil . C . Hrr Enkvist, Svensson och Nilsson utsågos att jämte verkst . dir . slutredigera och underskriva avtalet ifråga . I protokollet av den 16 oktober 1929 kan följande paragrafer vara av intresse: § 2 . Meddelande gjordes att avtalet om murbruksfabrikationen med de konkurrerande fabrikerna undertecknades den 4 okt . Vidare föredrogs avtalen med Kalkbränneri A .B . och Ingeniör John Alderin, rörande annullering av deras leveranskontrakt med bolaget (se bil . A, B och C) . Verkst . dir . meddelade att det varit nödvändigt att gå med på vissa jämkningar för att få avtalet till stånd, men att huvudavtalet i stort sett icke förändrats från det förslag, som föredrogs vid förra sammanträdet . Åtgärderna med avtalets träffande godkändes av styrelsen . Det beslöts att en avskrift av huvudkontraktet skulle tillställas var och en av styrelseledamöterna . § 6 . Det beslöts anteckna till protokollet, att om bolaget upphör med sin verksamhet under den tid nuvarande kontrakt med verkst . dir . gäller, inga fordringar av honom ställas på lön och tantiem för återstående kontraktstid . Detta får istället anses vara ordnat med den kompensation han erhållit av de tre bolagen med vilka murbruksavtalet träffats . 61

§ 7 . Hr Nilsson framförde styrelsens tack till verkst . dir . för ett utmärkt sätt på vilket han fört förhandlingarna om murbruksavtalet . Det beslöts att det skulle antecknas till protokollet . ”Fjärde oktober”-avtalet Avtalet var bindande under en tid av sju år . I viktigare delar innebar uppgörelsen: att M o . P nedlade sin verksamhet av tillverkning av kalkbruk; att de tre bolagen jämte deras huvudmän generalkonsul Axel Ax:son Johnson, ingenjör Paul Toll och Skånska Cement AB förband sig att under avtalstiden icke upptaga tillverkning av fabriksblandad betong eller finansiera sådana företag; att därest M o . P eller dess intressenter före år 1935 beslutade sig för distribution av färdigblandad betong, skulle de tre bolagen ha rätt ingå som intressenter med gemensamt högst halv kapitalet; att de tre bolagen under sex år till de större intressenterna i M o . P skulle fritt byggnadsplatsen leverera murbruk till 2 kr och putsbruk till 2:25 kr per hl; att de tre bolagen skulle taga 20 % av sitt sammanlagda behov av grus och kalk från resp . John Alderin och K F Carlsson; att de tre bolagen inköper M o . P:s inventarier för 150 000 kr; att verkst . direktören Axel Eriksson enligt särskild överenskommelse erhåller viss kompensation för genom avtalet berövade inkomster och att de tre bolagen bereder plats för två tjänstemän hos M o . P och i stället för anställning av kassörskan utbetalar 5000:- kr . (Av tjänstemännen stannade verkmästare Ernst Karlsson, ingenjör Sven Axelsson och fröken Karin Eriksson . De har fortsatt i Betongindustri – den sistnämnda som kassörska .) Avtalet var undertecknat för Mur- och Putsbruks AB av Axel Eriksson, för Nya Murbruksfabikens i Stockholm AB av Carl Lind, för Svenska Murbruks AB av J H Jehander och för AB Karta & Oaxens Kalkbruk av Axel Norman . Till huvudavtalet hörde ett antal separata avtal mellan olika kontrahenter så att paragrafernas sammanlagda antal var långt över hundratalet . Förhandlingarna var mycket besvärliga och särskilt illa berörd av det hela var Alderin . Han var nog på det klara med att det var den bästa lösningen M o . P kunde vänta sig, men med hans expansiva karaktär, ansåg han det nesligt, att de tre bolagen skulle bestämma hur mycket grus han fick avverka i Underås . Det hände emellanåt, då han vägrade fortsätta förhandlingarna, att jag fick i uppdrag att gå hem till honom . Jag var ensam om att kunna tolereras för diskussion av olika alternativ . Som exempel på tonen vid förhandlingarna kan nämnas, att Norman en dag stoppade ned sina papper i portföljen för att avlägsna sig med orden: ”Du får dock icke använda vilket språk Du vill Eriksson . Vi är dock direktörer .” Då hade Alderin roligt . En annan dag var det Alderin som använde starka ord mot sin personlige vän men rival om grusmarknaden, Hilding Jehander . Jehander frågade stillsamt: ”Varför blir Du så arg John så fort jag begär ordet? Vi har ju känt 62

varandra hela livet och våra fäder var goda vänner . Säj vad Du har emot just mig .” ”Det är svårt att förklara”, sa Alderin, ”men jag blir så tvärilsken, när jag tänker på att Du är lika ful invärtes som utvändigt .” Förhandlingarna senare i tiden med syndikalisterna på Arbetsgivareföreningen var lättsammare, även om dessa bjöd på poänger också . Den i avtalet nämnda kompensationen till mig tycke jag hade litet smak av bestickning och därför var jag litet betänksam ur moralisk synpunkt – jag hade ej mera än tre års avtal med bolaget . Det var det emellertid icke någon anledning upplysa motparten om . De hade för sig, att jag hade ett förmånligt avtal eftersom jag lämnade en – som de trodde – lysande framtid vid Tekniska högskolan . Då jag vid förhandlingarnas början drog saken för min styrelse, var de eniga om att det var rättvist med kompensation för mig . Förmodligen var de även litet generade över att arbetet för bolaget icke kunnat fullföljas på sätt som såväl styrelsen som jag trodde då jag engagerades . Förutom det materiella värdet för mig av kompensation – som fördelades på sju år – var det mig ett speciellt nöje att personligen gå och utkvittera beloppen hos de tre bolagen . Vi hade så småningom fått igång Betongindustri och jag saknade ej arbetsuppgifter . Då jag gjorde mina inkasseringar avlade jag i regel även en artighetsvisit hos chefen och sade, att jag samtidigt skulle hämta mitt arbetslöshetsunderstöd . Första åren på 30-talet var det långvariga byggnadskonflikter och murbruksfabrikerna led även därav genom låg omsättning . Betongindustri däremot berördes ej av krisen i byggnadsindustrin, ty betongleveranserna till Tranebergsbron, Slussen och Tunnelbanan under Söder gav full sysselsättning . Särskilt Jehander retade sig på att jag sa ”arbetslöshetsunderstöd” . Han bjöd visserligen på ett glas av bästa konjaken . I kassaskåpet hade han nämligen en butelj ”Eau de vie” för gubbarna i grustagen, då någon av dem kom upp, men för byggmästare och gelikar hade han fransk konjak . En gång sa han: ”Du är välkommen att hälsa på när Du vill, men jag tycker ej om det här ärendet . Kan jag ej få betala ut det återstående beloppet på en gång?” Jag hade ingenting emot detta, men var och en som kände den gode Hilding närmare förstår, att han fordrade en rätt stor rabatt . Tiden närmast efter kapitulationen var icke roligt . Utåt kände ingen till orsakerna, utan det var naturligt, att man kunde anse en företagare som redan på mindre tid än sex månader måste ta itu med företagets avveckling som en misslyckad figur . Och man får ju icke förtänka ”de tre” om de ansåg sig som segerherrar . Någon gång i början av år 1930 kom en svensk ingenjör tillbaka från Frankrike . Han skulle ha kontakt med mig och visste att jag fanns vid någon murbruksfabrik men icke vilken . Vid påringning till ”Nya” blev han kopplad till en av de högre tjänstemännen i koncernen med samma efternamn som mitt . ”Jaså, är det Axel Eriksson Ni söker”, svarades det . ”Nej han passade ej som industriman, så han har visst lagt in sina papper på Teknis igen .” Vi är goda vänner fortfarande . Jag brukar icke vara så finkänslig själv heller alla gånger . Avvecklingen Mur och Puts fortsatte rörelsen till slutet av 1929 . Samtidigt fördes förhand63

lingar med Staden om en lämplig tomt i stället för den vid Kungsholmsstrand . Denna borde lämpligen bebyggas med bostadshus liksom omgivningen . Vi fick tomt anvisad i kv . Kojan vid Hornsberg, . Gamla fabrikstomten styckades i tre bostadshustomter och skisser för bebyggelse uppgjordes . Styrelsen lutade åt den uppfattningen, att vi borde bebygga tomten och sedan sälja husen . Själv önskade jag fortast möjligt komma igång med betongfabrikation . Kanske jag även påverkades av lusten till revansch för misslyckandet med murbruksfabrikationen . Styrelsen gav tillstånd till försäljning av tomtområdet vid Kungsholmsstrand, om man kunde få ett pris på 450 000:- kr . Det blev bud på 475 000:- kr . Tomten hade under de tre åren ökat i pris från 200 000:- kr till mera än det dubbla . Det blev därför möjligt att riva fabriken utan kapitalförluster . Det frigjorda kapitalet uppgick till 250 000:- kr, av vilket belopp 200 000:- kr utgjordes av det inbetalade aktiekapitalet . Då AB Betongindustri sedan bildades tecknade Mur och Puts för 250 000:- kr aktier i det nya bolaget . I övrigt tecknades lika mycket i huvudsak från intressenterna i M o . P och andra byggmästare . De ”tre bolagen” nöjde sig med relativt små belopp . Redan vid förhandlingarna om ”fjärdeoktoberavtalet” kunde man förstå, att de icke trodde på någon framtid för färdigblandad betong . Vid nyemissioner sedermera blev dock Jehanderbolaget, som äger Svenska Murbruksbolaget en betydande intressent i Betongindustri . Vid startandet av den nya rörelsen framhölls nog även den meningen, att man borde börja litet försiktigt, och att det ej var behövligt sammanskjuta mera pengar än vad som redan fanns disponibelt . Andra var av den åsikten, att det var nödvändigt att starta i relativt stor skala för att nå de tekniska resultat med systemet som åsyftades . Då det framhölls, att det skulle bli svårt få ihop det ökade aktiekapitalet kom G A Svensson med det förlösande ordet: ”Det beror väl bara på om vi vill . Vi kan ju sälja var sitt hus .” Fortsättningen och slutet Sedan Betongindustri började sin verksamhet år 1930 har Mur- och Putsbruksbolagets verksamhet inskränkt sig till förvaltningen av sitt aktieinnehav i det förstnämnda bolaget . Detta har varit ett lättskött arbete med obetydliga kostnader . Utdelningen på aktier från ett bolag till ett annat sker skattefritt . Genom att aktiekapitalet i M o . P varit mindre än aktieinnehavet har vid lika utdelning i de bägge bolagen ett överskott uppstått, som använts för ytterligare förvärv av aktier vid nyemissioner i Betongindustri . Aktieinnehavet har därför utgjort 300 000:- kr i pari de senaste åren . Men just sådan sparsamhet tolereras ej på högsta ort . Vid tider med förordningar om sparpremier lagstiftades om extra beskattning av sådana medel som sparats inom bolaget . Det beslöts därför att upplösa Mur- och Putsbruks AB och som likvidator utsågs verkst . dir . Axel Eriksson med Olle Engkvist som suppleant och Einar Cassel till revisor med Eric Forss som suppleant . För varje 2-tal aktier i M o . P kan aktieägarna utköpa 3 aktier i Betongindustri . Utbytet sker under april månad 1956 . Fondskatt med 30 120 kronor har erlagts av bolaget, men som bidrag till utskiftningsskatt har sammanlagt 64

13 728 kronor uttagits av aktieägarna . Om Betongindustris aktier upptages till deklarationsvärdet, 140 kr per aktie, och avdrag göres med sistnämnda belopp, erhålles således för de 200 000 friska kronor som år 1927 insattes 406 272 inflationskronor 1956 . Förutom 6 % årlig ränta på insatskapitalet har realvärdet av detsamma kunnat bibehållas i det närmaste . Styrelsen i Mur- och Putsbruksbolaget har under de senaste åren utgjorts av G A Svensson, ordförande, Olle Engkvist, vice ordförande och Axel Eriksson, verkst . direktör . Suppleanter har varit Karl Bergström och Oscar Hegert . Revisorer Einar Cassel och Eric Forss . Bolaget blev 29 år gammalt . I början av denna berättelse har de ursprungliga aktieägarna antecknats . Genom nyemissionen 1929, genom arv och köp har förändringar skett, men av de ursprungliga intressenterna finnes dock huvudparten representerade i nedanstående lista . Alderin sålde emellertid sin aktiepost till efterträdare på direktörsposten . Aktieägare i Mur- och Putsbruks AB år 1956 Namn

Antal aktier

Axel Eriksson G A Svenssons sterbhus Anna-Lisa Svensson Christina Gisslar Olle Engkvist Oscar Hegert Karl Bergström Ester Olson Byggnadsf:an Forss o . Son Verner Nrodström Carl Wale Mander Zetterberg Gunnar Zetterberg Aug . Blomdahls sterbhus Viktor Hanson J K Gustafsson Gösta Erik Gustafsson John Harry Gustafsson Karl-Erik Sabel Margareta Östergren Karl S Bergström

}

461 218 20 120 280 235 195 190 90 50 50 30 20 10 10 5 2 3 5 5 1

358

S:a

2 000

Till sist kan man göra den reflexionen, att det offrats väl många ord för att skildra företagets levnadslopp, eftersom det endast gällt ett mindre företag . Svårigheterna att reda upp motiga situationer kan vara stora för det . Går ett 65

företag bra och rörelsen har konjunkturerna med sig, då är det ofta en mindre arbetsam och krävande syssla att vara företagsledare, än om man kommer i den situationen att det gäller att hålla sig över vattenytan eller förgås . Det kan bero på en sinkadus om det lyckas eller inte . Går det bra, då anses chefen vara en duktig karl . Misslyckas det kan betygsdomen bli hård . Jan. 1958 Förestående minnesanteckningar gjordes för att biläggas bolagets handlingar då de hopbuntas . Jag anser dem alltför personligt färgade och litet för öppenhjärtiga för att läsas av andra än dem som kan vara roade av en påminnelse om de episoder de själva eller deras fäder varit med om . Som emellertid styrelsen i bolaget önskat att flera exemplar skulle framställas än de två arkivutskrifterna har jag låtit stencilera några exemplar . De äro närmast avsedda för de sista intressenterna i Mur- och Putsbruks A .B . Axel Eriksson

En samling skrönor i Murmästare Embetet Av Ulf B. Person

Ulf B. Person var under 20 år gärdeman i Embetet, ett uppdrag som han övertog efter sin far Ivan B. Person. Under denna tid avslutade Ulf varje middag vid Embetets sammankomster med att läsa upp en av honom själv författad ”skröna” på vers. Några exempel gavs redan i förra årets skrift. Här återger vi ytterligare några skrönor . Lucia 1973 När på ditt bord det skummande grekiska vinet druvor från Kios och Lesbos i guld och kristaller lyste mot stuvade tungor av tusen fasaner när under svängande brons gick ett sken som beglänst marmor från Paros när under Punisk purpur det Memfiska dunet lockade gästen till mjuk sybaritisk vila vaggad till drömmar vid klangen av Attiska flöjter dårad av Lalages dans över mattor från Indus dårad av vinet . Så var det fordom i Rom, så icke i Svitjod Här vi hellre häver det mustiga mjödet Särimners fläsk och i lake den lutade fisken täres tillsammans med drycker starka som stångjärn ingen Lalage dansat för oss över mattor från Indus men en stjärnögd Lucia kom hit och förgyllde vår afton Julöl är drucket i Hedervärada MurMestarEmbetet Gärdeman hälsar Bröder och önskar en God Helg . 67

6/10 1977 Vårt gamla Stamhus ej mer är kvar Blott nakna väggar ger ekots svar Jag var därnere för några dar sen I köket skramlade tomma glasen försynt en klinganade elegi i luften svävade nostalgi Men plötsligt hörde jag andra toner från Västerlånggatans två kanoner Kom hit till Embetets nya Stamhem och ordna prydligt till Bröders samkväm se till att där finnes mat och vin ty nya Bröder skall väljas in Nu har Vi slaktat den gödda kalven här nere i Von der Lindska valven Vi bryter taffeln, låt oss nu gå i trapport upp till vårt Grande Chateau . Med Förlov: Nu Åldermannen givit Gärdeman sitt tecken vår måltid brytes nu för kaffet och avecen och enligt gammalt skrå och gamla seder som stiftats utav MurMestarEmbetets äldsta fäder så går vår Ålderman som nr ett från bordet och ingen, ingen må då ordning störe i ett försök att tränga sig därföre Thy är där en som ej är skråordning till lags han böte silverlod och många marker vax Thet kan för honom bliva nog besvärligt Med förlov Ålderman, nu har jag pratat färdigt . 6/11 1980 Gärdemannen har för vana dyrka jaktens Fru Diana Där jag stod invid en tallmo väntande på tjur och gallko slog mig plötsligt hemska tanken Embetsmiddan, aj som fanken om jag nu i tid skall klarat det beror på om dom svarat Men det var ju rent förbannat om jag blott i skogen stannat där bekymmer mig ej stör Fan skall vara servitör Nu jag sätter som mitt mål 68

att lik Fieant/Fänrik Stål/ Gärdeman drar sin trupp ur flamman och ger djävulen alltsamman . 10/12 1981 Med förlov Ålderman och raska Mästarbossar Lucia stuckit hem med sina stjärnegossar och vi har ätit bra av överflödet och slut är julegris och slut är mjödet och träsmak börjar kännas ner i stussen trots Åldermans beskrivning utav Slussen God Jul, må Ni bevara Er från Hongkongsnuvan i nästa vecka tar Vi på oss tomteluvan . 21/10 1982 Sju år förflutit, det känns som eoner sen Embetet förvärvat huset med kanoner Ett vacker köp, det kan man säga utan övermått och hoppas på att kåken skall ge överskott så bröderna som numera äro ägare kan komma hit och svänga bägare Nu skall vi alla sitta kvar vid bordet och låta Stamhusvärden föra ordet . 9/11 1983 – Sven Dahlberg Hell Dig vår unge Grande Seigneur Murmästarbröder hyllar sin Traktör De 80 åren stärkt Ditt liv, det hörs på klangen När Du i stridbar form har häcklat ”Etablissemangen” Ej endast har Du ett ungdomligt sinne det är förknippat med Ditt eminenta minne Jag tycker redan det är svårt att hålla hop’et och speciellt om jag har tittat lite grann i stopet Nu Mästarbröder, samlade i von der Lindska salen För Mästarbrodern Sven vi höjer gnistrande pokalen .

Årets ”Mästerstycken”, bilder från brödernas yrkesutövning

Hammarby Park, Stockholm

Kanbergsparken, Linköping

Essinge Udde , Stockholm

Besök oss på www.jm.se

Rickomberga Gård, Uppsala

BYGGMÄSTARGRUPPEN AB www.bmgbygg.se

Större, representativ villa med genomgående hög standard och kvalité uppförd på en sjötomt i Näsby Park norr om Stockholm. Villan innehåller stora sällskapsutrymmen, fitnessrum, swimmingpool, tvåbilsgarage samt mindre, avskiljbar lägenhet. Bostadsyta ca 600 kvm samt tekniska utrymmen ca 50 kvm. Entreprenadform Totalentreprenad med partnerupphandling. Byggtid ca ett år, färdigställt hösten 2004. Arkitekt Tengbom arkitekter ab. 73

Brf Aprikosen

Under 2004 har Besqab bl a uppfört 89 bostadsrättslägenheter i Hässelby Strand som uppmärksammats för prefabkonstruktionen, den snabba montagetiden och de låga produktionskostnaderna. Tillsammans med Familjebostäder uppfördes även 69 hyreslägenheter i samma område.

besqab projekt och fastigheter ab • box 1328 • kemistvägen 17 • 183 13 täby 08-630 16 00 • www.besqab.se • info@besqab.se

KV. HÖGBERGSTERRASSEN 1 Kv Högbergsterrassen Högbergsgatan 91-99 1 Högbergsgatan 91-99

Arkitekt: Sweco/FFNS

Här har vi har byggt fem smala punkthus med mellanliggande terrasser.

Här har vi byggt fem smala punkthus med mellanliggande terrasser

www.einarmattsson.se

Vinnare

”Årets ombyggnad 2004” Juryns motivering: Gedigenhet och kvalitet kännetecknar detta renodlade ombyggnadsprojekt. De olika huskropparnas karaktärer och ursprungliga funktioner har bibehållits och förädlats förtjänstfullt.

www.jmfab.se

Projekt utförda mellan 2003-2004

Stensnäs Kurs och Konferensanläggning, Åkersberga Beställare Probitas Fastighets AB

Hyvlerianläggning, Sigtuna Beställare Lundqvist & Lindroth Trävaru AB

Projek t i

Brf. Solhöjden, Nacka. 20 bostadsrätter. Arkitekt: FFNS Arkitekter, Torbjörn Eriksson.

s a mve r k a n

Grundat 1943

w w w.jarntorget . se

w w w.lennar t - ericsson. se

I Lindöberg i Vallentuna uppför Peab friliggande villor och parhus.

Bygger för framtiden Peab är ett av Nordens ledande företag inom bygg och anläggning. Koncernen omsätter mer än 22 miljarder kronor och har cirka 10 000 anställda. Peabs produktion inriktar sig mot att bygga ändamålsenliga och moderna hus. Vårt arbetssätt gör det möjligt att vara den lokala entreprenören nära dig, samtidigt som vi har den stora koncernens styrka och möjligheter. Läs och se mer på peab.se!

Peab, Box 955, 191 29 Sollentuna Tel. 08–623 68 00. Hemsida: peab.se

KV MUNKLÄGRET 23, Kungsholms Hamnplan 8

Bostadshus under uppförande, inflyttning januari 2006 22 hyreslägenheter, 3 avd förskola, garage Projektledare: Kjell Sjöström, SEASTREAM AB Arkitekt: MURMAN ARKITEKTER Entreprenör: PEAB Sverige AB, Region Hus o Industri

REINHOLD GUSTAFSSON FÖRVALTNINGS AB

Kv St채mpelyxan 15 & 20, Stambyte av 48 lgh

Togo Danielsson Byggnads AB www.togo.se, Epost info@togo.se Kontor: Alviksv채gen 94, Box 17024, 167 17 Bromma, V채xel 08-262790 Fax 08-250870

Kv. Klabben 5 Hammarby Sjรถstad

www.folkhem.se

Lagom litet. Tillräckligt stort.

Frijo är Storstockholms äldsta lokala mark- och anläggningsfirma. Vi är så stora att vi utan att blinka åtar oss de mest krävande mark- och anläggningsarbetena. Och så små, att varje kund är viktig och får bästa tänkbara uppställning. Välkommen till småstora Frijo!

Tel 08-603 26 00

Gamla stan

Föråldrade vårdlokaler omvandlade till moderna hyreslägenheter

www.takspranget.se 87

Kv. Krubban Skanska Den stilfulla ombyggnaden av det kulturhistoriskt intressanta och vackra Östra stallet på Östermalm i Stockholm förtjänar väl årets ROT-pris.

priset T A 2005

ROT

Upprustningen av Östra stallet och övriga byggnader i kvarteret Krubban har ställt höga krav på alla inblandade parter; Största hänsyn måste tas till

Byggherre: Statens Fastighetsverk Arkitekt: White arkitekter AB, Håkan Langseth Entreprenör: Skanska Sverige AB

kulturhistoriska värden, det krävdes föredömliga arbetsmetoder och material, och stor omsorg måste läggas vid utformning och detaljarbeten. Resultatet är strålande. Den befintliga stommen och stallinredningen har utnyttjats för att skapa en karakteristisk interiör, där historiens vingslag fortfarande känns i väggarna samtidigt som man rör sig i en modern och funktionell miljö. 88

Stockhoms Byggmästareförening www.stockholmsbf.se

MURMESTARE EMBETET I STOCKHOLM

518:e ARBETSÅRET 2004