Det är med lätta steg jag lämnar sängen för att göra en snabb bedömning om morgonens väderlek. Solsken och lite vind från väst. Perfekt för fiske! Jag brygger lite för mycket kaffe, slänger ihop lite renkött mellan några brödskivor, tar guideväskan, kameran och med satellittelefonen och nödraketerna nära till hands beger jag mig ut på fiske. Vadarkängorna är hårt snörade och axelremmarna på väskan väl åtdragna. Skjortan knäppt hela vägen upp för att inte vara för attraktiv för myggen. Vandringen börjar, mitt mål är en sjö som lite drygt en kilometer från campen. Jag planerar en lång omväg för att få se inlandsisen från en bergstopp. På vägen upp ångrade jag mig ett antal gånger, fy fan vilken vandring. Men det var värt det. Det är som att vara den sista människan på planeten. Jag vandrar och vandrar och ser inte ett enda tecken på att någon varit här tidigare. Grönlands terräng gör att man måste hålla koll på vart man placerar fötterna men när man stannar upp och lyfter blicken utöver de enorma landmassorna glömmer man skoskav och andra ömma kroppsdelar. Det är för vackert, ensamt och underbart för att förstå. Den enorma isen sträcker sig så långt ögat kan nå. Jag ser också det tråkiga beviset på den globala
uppvärmningen. Det är en hög kontrast mellan där isen befann sig för några år sedan och var den är idag. Det finns inte en grön fläck med vegetation utan bara en naken och hård yta av sten och berg. Efter en kort fundering över livets stora frågor och en välbehövlig snuspaus fortsätter vandringen ner mot sjön. Det första jag gör är att frigöra mig från väskan, häller upp en kopp med kolsvart kaffe och studerar vattnet. Jag sitter vid utloppet på sjön och det lätt mjölkfärgade vattnet från glaciären går från stilla till strömt. Det blir som en djup pool innan första strömmen. Jag funderar på om den röda, stora och kaxiga foamflugan kan göra jobbet. Kanske en mygga? Foamflugan it is. Jag lägger ett långt kast tvärs över älven och flugan landar perfekt i bakvattnet bakom en stor sten. Jag börjar inhämtningen i en snabb och aggressiv takt och direkt kommer en stor plog efter flugan. Jag ökar och ökar, fisken följer efter. Pulsen stiger, adrenalinet flödar och jag håller andan. Fisken bryter utan och tar flugan. Jag gör ett kraftfullt mothugg och den rusar runt i den djupa poolen. Jag pressar fisken så hårt så att det knakar i korken men det verkar inte ha någon inverkan på fiskens energi. Den bara fortsätter. Efter några fantastiska rusningar och mjölksyra i underarmen kommer fisken snällt in till stranden. Jag krokar av min hullingslösa foamfluga och studerar fisken i ett