Magasinet SMUL – “med svenska som livsstil”
Min
äldsta dotterson Theodor föddes för drygt tre år sedan i en stad i södra Tyskland. Det var naturligtvis en stor händelse för mig som mormor även om jag inte kunde vara på plats. Jag fick bilder och filmer från BB och när han kommit hem och jag tittade och längtade. En dag ringde min dotter på Skype och sade: ”Vill du passa Theodor medan jag plockar i ordning?”. Så blev det så; jag satt andäktigt en timme och tittade på mitt sovande barnbarn via surfplattan och hörde dottern stöka bakom den stängda dörren. Det var första gången jag verkligen insåg styrkan i den sortens kommunikation. Det första året gick. Via Skype kunde jag titta på Theodor när han lekte och åt och sov. Naturligtvis hälsade jag på också några gånger så att vi lärde känna varandra i verkligheten också. Min dotter talar bara svenska med Theodor och jag förstärkte det på mina besök och under våra stunder på Skype. När han hade fyllt 1 år ändrades vår kommunikation lite. Det blev ”Hej” och ”Tittut” och annat barnspråk, men bäst blev det när jag hade saker att visa. Jag ritade, klippte pappersfigurer, lekte med dockor och han tittade och visade mig hur han kunde hoppa. I Sverige började jag bygga upp ett litet landskap framför webbkameran, ett tåg med passagerare, jultomten, en haj, en anka och ett rosa monster. I Tyskland gav Theodor fler och fler instruktioner om hur jag skulle göra. I början fick mamma hjälpa till att tolka. ”Nej, jultomten ska kliva av tåget!” ”Nej, ankan ska simma i vattnet”. Till sist kunde Theodor själv förklara allteftersom han erövrade sin svenska. För ett litet barn är det inte så lätt att begripa att man inte själv kan röra leksakerna som man vill när de bara finns på en skärm, och att man istället måste förklara med ORD för någon annan. Först gav Theodor mest kommandon och
sade ”Nej”, men sedan blev det meningar. Mest på svenska, till mormors glädje. Jag talar själv hjälplig tyska, men aldrig med Theodor, även om det förstås hjälper när han
letar efter ord och provar det tyska ordet först, så att jag kan hjälpa honom med det svenska ordet. Nu när Theodor är tre och ett halvt år vet han att tåget, figurerna och de små bilarna finns på övervåningen i mitt hus och att betongbilen och bogserbilen, som kan köra i kapp finns på nedervåningen. Han vet också att mormor inte alltid har lust eller ens möjlighet att flytta sin dator/ surfplatta/telefon mellan de olika planen. Det är klart att det har sina nackdelar att ha sitt barnbarn så långt bort, men jag tror jag har lika bra eller bättre kontakt med honom än vad jag skulle ha om han bodde till exempel i Norrköping. Han ringer själv upp mig när han vill prata med mig. När jag läser om andra utlandssvenska familjer i SMUL:s olika forum ser jag att många har problem med att få sina barn att använda sin svenska, men häromdagen visade mig Theodor via Skype på telefonen hela familjens nya hus med förklaringar ”här är mattan”, ”här är köket”, ”här är lampan”, ”här är pappa”, ”här är musiken”, ”här körde jag med bilen på väggen så det blev blått”. Allt på svenska om än med en viss tysk intonation ibland. Mamma satt och myste med lillebror i fåtöljen och som mormor kände jag att vi nu har gett pojken en grund i svenska. Nu ska vi fortsätta med lillebror! S
67