Västnyländsk årsbok 2016 – Del 2 av 2

TEMA KULTUR Läs om kulturföreningar som rat sina jubileumsår eller ordnat festivaler etc. under 2015.

Hangö fotofestival – Pur galenskap eller galen skaparlust? .....................60 Pro Artibus – hur det blev som det blev....................................................68 Undret och fenomenet Onoma..................................................................74 Galleri Karaija ...........................................................................................78 Lux Musicae – en rik kulturoas .................................................................82 Västnyländska kultursamfundets roll och betydelse 1974–2015 .............86 Tryckeriteatern – från dröm till verklighet ...............................................90 Villa Schildt – Christine och Göran Schildts stiftelse ..............................98

Starten från Lipsi under Göran Schildt regattan 2015. Läs mer på s. 98. Foto: Magnus Lindberg

Ilse Klockars

Pur galenskap eller galen skaparlust?

Reektioner över att sparka igång en fotofestival ur tomma intet Det kändes väldigt enkelt. Varje måndag publicerade entusiastiska fotografer bilder tagna i Hangö på de sociala medierna. Varför inte samla ihop alla och göra något mera av det hela, tänkte jag. Dessutom har det underbara ljuset i Hangö i alla tider lockat konstnärer och fotografer till orten. Kanske vi ska ordna en fotofestival?

Exakt så gick det till för tre år sedan när det entusiastiska gänget möttes för första gången. Resultatet är en festival som nu arrangerats tre år i rad och berikat Ilse Klockars: staden med en mängd högklassiga föreläsningar, bildvisningar, workshoppar, fotoutIlse Klockars är iniykter och utställningar. Och visst, det har tiativtagare till Hangö gått över förväntan på många sätt, samtidigt Fotofestival och har som många saker har överraskat och visat sig vara mycket knepigare än väntat. Till exemspelat en central roll i pel vet jag nu att vanliga människor inte vill arbetet kring att skapa se fåglar på bild, inte ens om föreläsaren råett nytt o season-evekar vara landets mest meriterade fågelfotograf nemang i Hangö. Till Markus Varesvuo. Eftersom alla fotograferar sin utbildning är hon idag trodde jag att även människor från Ekejournalist och arbetar näs och Karis skulle tycka att det var roligt med en fotofestival. Men det tyckte de inte, sedan tre år tillbaka för väldigt få har dykt upp under tre år. med att marknadsföra

Hangö som turistdestination. Under sin fritid njuter hon av havet, horisonten och de fyra årstiderna – allra helst dagligen och utomhus i naturen.

60

Naturfotovänner hittar Hangö Från start var det klart att evenemanget skulle ha naturfoto som ett bärande tema. Helt enkelt för att naturen i Hangö är unik; i alla Fotofestivalen syns i stadsbilden bland annat genom en bildvisning där foton projiceras mot en husvägg i Östra hamnen i Hangö. Foto: Ana Schorin

61

tider har fotografer fascinerats av ljuset och vyerna. Dessutom gillar människor generellt att fotografera naturmotiv, så det kändes logiskt att temat skulle intressera glada amatörfotografer.

Den första upplagan av Hangö Fotofestival i september år 2013 lockade ett stort antal hard core naturfotovänner som med glädje tog till sig föreläsningar av stornamn som fågelfotografen Markus Varesvuo, undervattensfotografen Pekka Tuuri och den lyriska och inspirerande Heikki Willamo. Även naturfotografen, inspiratören och läraren Håkan Eklund drog fullt hus med sin personliga föreläsningsstil. Den nlandssvenska naturfotoföreningen BioFoto Finland var med redan det första året och bidrog med både föreläsningar och medlemmar som deltog i festivalen. Lokala storheter som Vidar Lindqvist och Teemu Köppä erbjöd föreläsningar och workshoppar speciellt för den glada amatören. Även fågelutfärden, sälsafarin och fotokryssningen med start klockan sex (!) på morgonen lockade alla ett stort antal deltagare.

Framgången under det första året visade tydligt att det fanns ett intresse för en naturfotofestival i Hangö. Följande år, 2014, jobbade arbetsgruppen vidare på samma linje och vi kunde presentera era av de verkligt stora namnen inom naturfoto i Finland, dvs. naturfotograferingens grand old man Hannu Hautala, rovdjursspecialisten Lassi Rautiainen och Nils Sundberg, som denna gång fotat småfåglar i regionen.

Och visst, det kändes alldeles otroligt nt att kunna räkna upp alla dessa stornamn som gjort Hangö Fotofestival erkänd bland naturfotovänner. Men fortfarande skrapade jag mig i huvudet: hur skulle vi få vanliga Hangöbor att inse att de faktiskt ville se naturfoto?

Fullt hus och formidabel show av Pata Degerman Arbetet inför årets fotofestival inleddes således med avsikten att locka vanliga Hangöbor att besöka festivalen. Det låter enkelt, men erfarenheten av de två tidigare åren hade bevisat det motsatta. Grundantagandet, ni minns: ”Det kändes väldigt enkelt. Varje måndag publicerade entusiastiska personer bilder fotograferade i Hangö i ur och skur på sociala medier. Varför inte samla ihop alla och göra något mera av det hela, tänkte jag.”

Det var inte alls så enkelt. Bara för att människor publicerar sina egna bilder på sociala medier betyder det inte att de orkar intressera sig för andras bilder.

Och av dem som var med på det första mötet fanns ungefär tre personer kvar i arbetsgruppen.

Nu gällde det alltså att hitta en föreläsare som inte enbart var duktig på att fotografera, utan även på att prata om det. Lösningen visade sig vara äventyr62

63

aren Patrik ”Pata” Degerman. Under sin föreläsning i Hangö tog han åhörarna fem meter från en isbjörn på Grönland, de ck träa huvudjägare på Borneo och fortPå äventyr med Patrick ”Pata” Degerman. Föreläsningen om äventyr bland isbjörnar och djungeldjur drog fullt hus i Hangö. Foton: Ana Schorin

Mat & kultur. Hangö Fotoklubb svarade för matserveringen och bjöd samtidigt på en utställning av klubbmedlemmarnas fotograer. Foto: Lasse Sundström

Populära utställningar. I stadshusets foajé samsades era fotografers verk i en utställning som hade många besökare under veckoslutet. Foto: Lasse Sundström

64

65

sätta vidare till världens kallaste kontinent Antarktis. Det var en publiksuccé redan innan Pata började föreläsa; vi rev biljetter och fyllde hela festsalen i Hangö stadshus till bredden. Fantastiska naturbilder, äventyr och roliga berättelser gjorde att Pata hyllades av många som den bästa och mest inspirerande föreläsaren de någonsin hört. Det var en sann glädje att kunna bjuda människor i regionen på en upplevelse som denna.

En inspirerande ”crossover” Årets festival var på alla sätt den bästa hittills och förutom Patas föreläsning lockade även de övriga föreläsarna ordentligt med publik. I samarbete med naturfotoutbildningen vid Axxell kunde vi presentera festivalens första utländska föreläsare, den erkänt inspirerande landskapsfotografen Magnus Lindbom från Sverige. Den svenskspråkiga workshopen med rubriken ”Landskapet, komposition, ljus och timing” lockade deltagare från hela Svensknland.

Sammantaget känns det som om vi hittade en dynamisk ”crossover” i utbudet; från den internationellt erkända fotokonstnären Sandra Kantanen till Instagramfenomenet Konsta Punkka. Utbudet tänjde på gränser och väckte nya tankar hos deltagarna. Kopplingar till skolvärlden har även etablerats och tanken är att erbjuda input och inspiration inom bildkonstundervisningen på orten.

Med andra ord nns det för tillfället många tankar om framtiden och hur verksamheten ytterligare kunde utvecklas.

som är storkonsumenter och intresserar sig för det mesta, medan de allra esta andra inte känner sig berörda eller tilltalade utan lite övertalning.

Gränsöverskridande Hangö Fotofestival arrangeras i september och har på tre år etablerat sig som ett starkt evenemang trots att det ordnas utanför sommarsäsongen då de riktigt stora folkmassorna rör sig i Hangö. Med rätt samarbetspartner och välvilligt understöd från kulturorganisationer är detta möjligt, men utan ekonomiskt

Pur galenskap att arrangera evenemang?

Det ska ju sägas att ingen blir rik på att arrangera evenemang. Och ingen av oss som jobbar får lön eller ersättning för arbetet. Då kan man ju undra om det är pur galenskap att göra det? Mitt eget svar är att det varit oerhört roligt, inspirerande och intressant att visa att det faktiskt går att göra; att starta ett evenemang från noll och göra det intressant och givande för både föreläsare och publik. Så intressant att alla vill komma igen.

Jag tror även att Hangö Fotofestival lyckats eftersom vi har provat oss fram.

Ingen idé är färdig när den föds och det gäller att våga slänga ut den och provköra den i verkligheten. Innan publiken fått säga sitt går det inte att veta hur det blir och vad som fungerar.

En av de stora insikterna under dessa tre år är nog att ingen evenemangsarrangör kan förvänta sig att människor ska hitta just deras evenemang. De allra esta människor lever i sin egen bubbla och tar väldigt sällan ett steg ur den, om ingen drar dem med sig. När det gäller kultur nns det en grupp människor 66

Kreativa möten. Fotografen och utbildaren Håkan Eklund i samspråk med svenska gästföreläsaren Magnus Lindbom. Foto: Ana Schorin

67

understöd vore det omöjligt att bjuda på ett så högklassigt program som nu.

Festivalen bidrar i sin tur till att de lokala företagarna får klirr i kassan utanför sommarsäsongen, evenemanget främjar alltså hela staden.

Det känns som om det nns väldigt mycket nytänk här, konstaterade den svenska landskapsfotografen Magnus Lindbom, när han besökte Hangö Fotofestival i september.

Hangö Fotofestival föddes ur en galen tanke om att göra något mera än enbart publicera bilder på sociala medier. Det lyckades, det vet vi alla idag. Men för att Hangö Fotofestival ska bli bestående krävs det att gemenskapen som står bakom arrangemangen utvidgas och att nya samarbetsformer mellan olika aktörer hittas och ytterligare utvecklas. Idag är det föreningen Hanko Fotofestival rf:s aktiva styrelse som står som arrangör för evenemanget, men på sikt tror jag att vi behöver en bredare bas.

Som ett alternativ ser jag att vi går in för att skapa ett starkare regionalt samarbete. Det nns redan nu era aktörer som arbetar på olika håll, dvs. olika fotoklubbar och föreningar som gärna kunde samarbeta för att prolera regionen som föregångare inom fotografering. Jag välkomnar alla kulturaktörer att tillsammans spåna om nya samarbetsformer, kanske vi ska tänka i alldeles nya banor och ta följande gränsöverskridande steg mot att förena olika konstformer till något nytt?

68

Peter Heinström

Pro Artibus – hur det blev som det blev I denna artikel koncentrerar jag mig främst på de fysiska ramarna för stiftelsens verksamhet. Utvecklingen av den kulturella innehållsproduktionen, som givetvis är det centrala, är en annan mässa.

Jag hade en viss insyn och medverkan från början (två utsiktsplatser; biträdande partisekreterare i Svenska folkpartiet och stadsfullmäktigeledamot i Ekenäs). Då förelåg inte för mig någon som helst tanke på att konkret kunna jobba i stiftelsen. Men livet är förunderligt. Senare blev jag ansvarig för expansionsfasen. Här några hågkomster.

Varför blev det som det blev? Och hur blev det som det blev? Det var tre sammanfallande faktorer som gjorde att Pro Artibus landade i Ekenäs. Kulturfonden kunde inte äga konst.

Peter Heinström: Ekenäs museum behövde en kompis i Villa Ormnäs. Villa Snäcksund hade boendestipenStiftelsens vd 2002– dier för bildkonstnärer.

2007.

Svenska kulturfonden hade sedan 1950-taBakgrund inom skog, let köpt konst och deponerat den runt om i politik och kultur. bygderna. Det var ett utmärkt sätt att stöda Olika förtroendeuppkonstnärerna. Men fonden är ingen självständig juridisk person. Den egentliga ägaren drag bl.a. 16 år i Eketill konsten var Svenska folkpartiet. Det här näs stadsfullmäktige problematiserades i slutet av 1980-talet. Mooch Sveriges honorärdellen blev den juridiska personen Stiftelsen konsul i Västnyland.

Pro Artibus – dock fortfarande kopplad till Initiativtagare till Fonden och SFP. Skulle den här nya stiftelsen fantasilöst gömmas in i ett hus i Helsingfors?

Ekenässällskapet och Det nns ju faktiskt de som tror att allt måste Schjerfbecksällskapet.

69

nnas i huvudstadens centrum. Eller kunde stiftelsen stimulera kulturen någonstans i svenskbygden?

Villa Ormnäs i Ekenäs, som varit hemslöjdsskola, stod tom. Ekenäs museums dynamiska chef Ivar Nordlund ville ytta museets administration till villan.

Men enligt stadsdirektör Nils Forsell var huset alltför stort för museet. Men om museet kunde hitta en kompis skulle man kunna tänka sig en ytt.

Villa Snäcksund i naturskyddsområdet Hagen i Ekenäs hade räddats av Ekenässällskapet. Det av staden ägda huset hade förfallit. Staden behövde inte huset, och det fanns inga pengar för renovering. Många förslag till vad det kunde användas till kastades fram. En del beslutsfattare föreslog försäljning till någon privatperson. Men tanken på att avsnöra området för privat bruk var otänkbar bl.a. för mig. Jag satte utan att konsultera stadens ledning igång en egen operation.

Den övergripande tanken var att få Kulturfonden att köpa huset och skapa en pendang till författarvillorna i Östnyland; skapa ett bildkonstens nlandssvenska centrum i Ekenäs. Men Fonden ville inte äga hus. Däremot var den beredd att backa upp en förening som kunde äga villan. Och att stöda en renovering av huset. Och att bevilja treåriga boendestipendier för unga konstnärer. Tillsammans med Ivar Nordlund och Gun Spring grundade vi Ekenässällskapet och köpte Villa Snäcksund för 1 000 mk av staden.

På det här sättet hamnade Pro Artibus år 1990 i Villa Ormnäs i Ekenäs, men med hela Svensknland som arbetsfält.

Elverket från gatan, museets tillbyggnad till höger. Foto: Peter Heinström (ovan) Elverket från gårdssidan. Foto: Eva Tordera Nuño (nedan)

Pro Artibus blev mitt jobb Så gick det tolv år. Min sjuåriga period som partisekreterare led mot sitt slut. I god tid meddelade jag partiordförande att jag inte eftersträvar en förlängning.

Totalt 22 år i den politiska hetluften ck räcka. Något jobb hade jag inte i sikte.

Då ck någon (vem?) en tanke. Jag erbjöds posten som vd i Pro Artibus med det konkreta uppdraget att utveckla verksamheten. Min period blev endast fem år lång. Men på de åren kunde vi tiofaldiga budgeten och bredda nansieringsunderlaget. Och expandera runt om i bygderna. Och utveckla innehållsproduktionen.

Den stegvisa arbetsstrategin var att först cementera närvaron i Ekenäs. Och sedan etablera närvaro i Helsingfors och bygga upp en närvaro i Österbotten.

Elverket Villa Ormnäs gav begränsade möjligheter till expansion. Vi började söka egna lokaler. Diskussionen öppnades med staden. Tillsammans fastnade vi för Ekenäs 70

71

Energis gamla byggnad på museigården. Men politiskt blev det inte enkelt. I medlet av 1980-talet pågick en kamp mellan Lojo och Ekenäs om positionen som landskapsmuseum för västra Nyland. Beredningen på undervisningsministeriet föreslog Lojo. Men minister Gustav Björkstrand beslöt att det ck bli Ekenäs. Stadens fäder hade lovat ministern bl.a. att Ekenäs museum skulle få Elverket till sitt förfogande då Energiverket yttade ut. Museets uppbackare startade nu en kampanj mot Pro Artibus och stadens planer. Man talade om ”svikna löften” och det blev en het debatt.

Förhandlingarna slutfördes så att hela summan på 422 000 euro som Kulturfonden betalade för Elverket gick till museets tillbyggnad för dess hett efterlängtade permanenta Ekenäs-utställning (senare kompletterad med den permanenta Schjerfbeck-utställningen i källaren). Slutet gott – allting gott. Idag torde frid råda mellan parterna. Arkitekt Kasper Järnefeldt planerade funktionsenliga utrymmen för Pro Artibus så att Elverkets gamla karaktär bevarades. Kulturfonden satsade hela 800 000 euro på projektet.

Villa Snäcksund Den lilla föreningen Ekenässällskapet hade bekymmer med Villa Snäcksund.

För renoveringen av villan hade sällskapet tagit ett valutalån. Så kom devalveringen 1991 – den som aldrig skulle komma. Samma fondpersoner, som hade uppmanat föreningen att ta uttryckligen ett valutalån, sade nu att det borde vi aldrig ha gjort. Nåjo, det ordnade sig. Staden hade gått i borgen för lånet. Nu kom Kulturfonden och staden överens om att dela på kalaset. Vardera stod för 500 000 mk och lånet på 1 milj mk betalades bort. År1998 sålde Ekenässällskapet villan till Pro Artibus för 1 000 mk.

Intresset bland bildkonstnärer att söka boendestipendier var dock rätt lamt.

Det fanns inga hyggliga ateljéutrymmen. Att skapa och kludda i bostaden var ingen idealisk situation. Någonting måste göras. Men det var inte helt enkelt i den skyddade miljön. På tomten ner mot stranden stod ett fallfärdigt uthus.

Museiverket gick med på att bygga ett ateljéhus där, under förutsättning att den nya byggnaden till längd, bredd och höjd skulle motsvara den gamla kåken, som i så fall kunde rivas. Uppdraget gick till arkitekt Eric Adlercreutz. Han lade ner sin själ i projektet, som inte blev speciellt billigt, men stiligt och ändamålsenligt.

Samtidigt byggdes en brygga med badhus i ursprunglig stil.

Nu har Villa Snäcksund fungerat som hem och inspirationsram för en lång rad framgångsrika unga konstnärer.

Villa Snäcksund. Foto: Sabina Westerlund (ovan) Ateljen i Snäcksund. Foto: Axel Antas (nedan)

72

73

Galleri Sinne Behovet av närvaro på den stora och dynamiska konstscenen i centrum av Helsingfors var uppenbart. Det var uttryckligen ett icke-kommersiellt utrymme för experimentell och ny konst som efterfrågades. Stiftelsen behövde ett eget galleri i stadens absoluta centrum. Då Svenska kulturfonden gnällde, xades nansieringen via Konstsamfundet. Det egna galleriet i Forumkvarteret vid Georgsgatan kunde öppnas år 2005. Efter min tid har galleriet yttat till Stora Robertsgatan. Galleriet har blivit en stor framgång. Utställningarna har haft genomslagskraft över språkgränsen i huvudstaden. Många nya och unga konstnärer har kunnat presentera sig för en kräsen publik.

Kasern 14 I ett tidigt skede funderade vi på Österbotten. Den allnlandssvenska stiftelsen behövde ett österbottniskt ben. Frågan var vad och hur. Diskussionerna ledde fram till kasern 14 i Vasa centrum. Försvaret hade lämnat kasernområdet och staden var intresserad av att utveckla området med kulturaktiviteter. Vi förhandlade med staden om att hyra kasernen till en rimlig penning och att bjuda ut utrymmen till konstnärer för en subventionerad hyra. Visst fanns det ett knarrigt motstånd också mot den här expansionen. Men vi drev projektet vidare.

Idag arbetar 21 yrkeskonstnärer i huset.

Ett nlandssvenskt konstmuseum Sedan måste jag nämna någonting som inte blev av. En vild tanke blev hängande i luften när jag gick i pension. Med stiftelsens ordförande Håkan Mattlin hade jag fört diskussioner om ett konstmuseum i Ekenäs. Grunden skulle utgöras av Pro Artibus ca 1 000 konstverk – både äldre verk och det allra nyaste nya.

En arkitektstuderande intresserade sig för projektet och planerade byggnaden som sitt slutarbete. Tanken var att placera byggnaden vid Södra viken nedanför Villa Schildt. Här skulle na synergieekter kunna skapas. Om det här är en klok idé överhuvudtaget nns det säkert många åsikter. Det får någon annan fundera på. Men ritningar och byggnadsplanen nns alltså.

Anna Paljakka Översatt från nska av Sophie Kawecki.

Undret och fenomenet Onoma Den tidigare industriorten Fiskars är nuförtiden ett kulturellt resmål, till stor del tack vare konstnärssamfundet.

Utan att överdriva kan man säga att Onoma saknar motstycke någon annanstans i världen. En stor grupp – i nuläget 120 – hantverkare, formgivare och konstnärer har organiserat sig i ett andelslag, hållit ihop andelslaget i 20 års tid, ordnat tiotals utställningar och haft förmåga att förnya sig. Nyckelorden är gemenskap och talkoanda. Onomas brand som slogs fast år 2015 kan sammanfattas i sloganen: Lives & Works in Fiskars (Bor och arbetar i Fiskars).

Onoma har också fungerat som förebild för andra samfund i Finland och även utanför landets gränser. Naturligtvis är det inget nytt med konstnärsgemenskaper. I Finland minns vi konstnärskolonin vid Tusby sjö i början av 1900-talet. Dessa gemenskaper har inte varat för evigt, men under sin livstid har de fungerat som inspirationskälla, stöd och trygghet för medlemmarna. En lika omspännande och långlivad gemenskap som Onoma får man dock leta efter.

Arkitekt Hannele Grönlund och keramiker Erna Aaltonen med symboliska tillväxtfrön. Foto: Salla Keskinen

74

75

Ännu under 1990-talet var Fiskars ett döAnna Paljakka: ende bruk. Fiskarsbolaget hade yttat sin produktionsanläggning bort från orten. När folk Skribenten är redaki arbetsför ålder, i synnerhet unga människor, tör, bosatt i Fiskars och yttade bort, övergavs husen och servicenivån medlem i andelslaget dalade. År 1987 blev Ingmar Lindberg chef för Fiskars fastighetsverksamhet. Han börjaOnoma. de utveckla projektet ”ett levande bruk”. Fiskars var ett tacksamt objekt, eftersom bolaget ägde största delen av marken och byggnaderna. Det fanns alternativ, så som en golfby. Men designen vann. Inko Lindberg började målmedvetet utveckla idén.

När man ville locka kreativa människor att slå sig ner i bruket visade Fiskars natur, kulturlandskap och traditioner upp sin attraktionskraft. Bland dem som lockades till bruket fanns namnstarka formgivare. Efter några år fanns det er intresserade inyttare än det fanns tomma, oftast nedgångna, byggnader. De nya invånarna slog sig samman till den första sommarutställningen som hölls 1994.

Två år senare organiserade man sig till ett andelslag för hantverkare, formgivare och konstnärer som senare ck namnet Onoma.

Andelslagets verksamhet koncentrerar sig på tre huvudområden: utställningar, butik och konstnärsresidens. Utställningarna har under Onomas nästan 20-åriga verksamhet ordnats främst i Fiskars bruk, först i Kopparsmedjan och sedermera i Magasinet. Totalt har ett femtiotal utställningar ordnats. För att organisera utställningarna och delta i dem krävs en fortsatt kreativitet, idérikedom och förnyelse av hela samfundet. Dessutom ställs man inför ekonomiska realiteter.

Flera gånger har utställningarna fortsatt från Fiskars till andra ställen i Finland. Utställningarna har också satts ihop specikt för andra länder, t.ex. Japan, Mexiko och Ungern. När jag skriver detta i november 2015 deltar Onoma i en stor utställning i Sydkorea, i Finlands institut i Tokyo respektive i Paris. Onomas utställningsproducent utvecklar utställningsverksamheten tillsammans med andelslagets konstnärliga delegation.

Förutom utställningarna upprätthåller Onoma en egen butik i Fiskars. Onoma Shop som ligger i Tornursbyggnaden är hela andelslagets skyltfönster utåt.

Sloganen Locally Made (lokalt tillverkat) har visat sig vara eektiv.

Ett betydelsefullt tillägg till Onomas verksamhet är konstnärsresidenset, det vill säga gästateljéprogrammet som startade år 2006. Under tio års tid har 125 konstnärer från olika områden hunnit vistas i residenset på Skomakarbacken.

Säsongsavslutningen hösten 2015 i Lokalen i Fiskars drog fullt hus. Foto: Salla Keskinen

Läckerheter bakade av damerna i nöjesgruppen och sensommarens blommor i ett fat skapat av keramiker Riitta Talonpoika. Foto: Salla Keskinen

76

77

Maarit Lassila Översatt från nska av Sophie Kawecki.

Galleri Karaija

En tredjedel av andelslagets medlemmar på bron vid kvarnen i Fiskars bruk. Foto: Salla Keskinen

Galleri Karaija, som har specialiserat sig på inhemska konst- och hantverksföremål, är inhyst i den gamla prästgårdsladugården i Ingå. När jag yttade till Ingå år 1995 lade jag märke till att något var på gång i den vackra stenladugården mitt i byn. Där träade jag Raija Toivonen-Kalsola, en målmedveten dam som var i färd med att förverkliga sina drömmar. Efter ett ingående städnings- och renoveringsarbete kunde galleriet öppna för allmänheten sommaren 1996. Raija blev min första vän i Ingå. Jag har haft den stora glädjen att följa denna stenbyggnads utveckling som kulturellt hem ända från första början.

Det sägs att kvinnor i gruppen medelålders och äldre är de itigaste kulturkonsumenterna. Detta stämmer bra in på alla tre företagare som innehaft Galleri Karaija. Mellan Raija och mig styrdes galleriet av Annikki Kilpi (1999–2010) och hittade under denna tid vänner bland fågelentusiasterna. Jag är själv en

Konstnärerna har valts från en stor grupp ansökande ända från Latinamerika och Australien. Detta har gett upphov till en ny dimension och ett nytt interaktivt nätverk för andelslagets medlemmar.

Onoma har också hittat sin roll som aktör i den egna byn. Föreningen för främjande av kultur, hantverk och konst TAKO har fått nya utrymmen i den gamla skolbyggnaden. Föreningens mål är att utveckla och prova på kulturutbildning från olika genrer i Fiskars bruks kulturmiljö i samarbete med de lokala experterna. Skolans elever har visat sig vara en tacksam målgrupp.

Onoma förbereder sig att ra sina 20 år med tillförsikt och med sikte på framtiden.

Foto: Galleri Karaija/Maarit Lassila

78

79

Foto: Galleri Karaija/Maarit Lassila

produkt av mitt eget företag såtillvida att jag har vuxit med företaget, som hjälpreda, konstnär och till sist som företagare sedan 2010 när Annikki Kilpi gick i pension.

I egenskap av nländskt galleri skiljer vi oss trots allt från vad som är kutym, eftersom vår publik är mer mångfacetterad. I synnerhet män och unga människor intresserar sig för natur och fåglar. Den ursprungliga, inhemska linjen har från första början varit ett bra val och ett värde som jag också själv stöder.

Vårt viktigaste mål är att främja och stöda nländsk kultur och inhemskt arbete.

Detta är något som Galleri Karaija har hållit fast vid under alla år.

Jag värdesätter också äkthet och ärlighet mer än ekonomisk vinning. Kvalitet är viktigare än kvantitet. Det är dock inget lätt val och ger inga snabba vinster.

Galleri Karaija är därför också en stor vän och förespråkare av långsamhet och Slow-kultur. Ett arbete som görs för hand, med egna händer, kräver alltid sin tid och sina mentala resurser. Hantverksmetoderna bygger ju på långa traditioner och erfarenheter som förmedlats från generation till generation. Varje föremål som tillverkas för hand föds sakta, med eftertanke och kärlek. Den tid som en levande människa har lagt ner på föremålet avspeglas i det. Själv tror jag att det är detta som kommer fram också i responsen från kunderna. Många nämner den speciella frid och harmoni som vilar över Karaija.

80

En annan aktuell fråga i dagens samhälle är produkternas etiska ursprung.

Detta har aldrig varit ett problem i Karaija. Jag känner personligen varje konstnär och hantverkare vars produkter jag säljer. Flera av dem är gamla studiekamrater och jag har hälsat på i deras arbetsrum. Bakom varje produkt nns ett ansikte och en egen berättelse, en helt unik födelsehistoria och utvecklingsbana.

För mig personligen innebär det här en enorm resurs. Vi lever ju i en värld där billighetsindustrin grovt bryter mot både mänskliga rättigheter och århundraden av traditioner med tillhörande kulturvärden. Investerarna stjäl kallhamrat olika folktraditioner för att kunna få arbetet gjort med billig arbetskraft i ett land på andra sidan jordklotet, oftast under omänskliga förhållanden. På det här sättet förvrids den ursprungliga idén med en äkta kedja från generation till generation och ett värdefullt arv till en nidbild av massiva mått.

Likväl förändras och digitaliseras världen. Jag hoppas och tror att medvetenheten om problemen ökar och att också människor som bor i ärran länder kommer att komma oss närmare. När allt er arbetsuppgifter tas över av maskiner kommer människans humanistiska värde att stiga. Värdet på sådant arbete som maskiner inte kan utföra kommer att växa. Kreativt arbete i alla former är just sådant arbete.

Utöver välmående och etiskhet nns det ett annat fenomen som främst är förbundet med konst, ett fenomen som förstummar. Det handlar om dimensioner och element som det är svårt att sätta ord på. Ibland talar man om hänryckning.

Det kan också röra sig om känslor i mindre skala; man upplever att konsten talar till en eller berör. Ett konstverk som berör väcker vanligtvis en inre dialog i en människa, en dialog som söker svar på djupare frågor än på rent vardaglig nivå. Det handlar om existentiella, grundläggande frågor så som: vem är jag?

Varifrån kommer jag? Vad är meningen med mitt liv? Jag får bevittna också sådana upplevelser i Karaija. Konsten har även förmåga att öppna dörrar i en människa som inga andra nycklar lyckats låsa upp. Konsten äger också en förunderlig förmåga att kommunicera från en människa till en annan.

Utan vidare innebär ovannämnda faktorer att hantverk är ekologiskt. Det här beror dels på att hantverkarna lever knapphändigt och således ofta använder sig av återvunnet material och naturvänliga metoder. Dels beror det på att handgjorda produkter, tack vare de långsamma tillverkningsmetoderna, aldrig någonsin massproduceras. Sällan slutar dessa produkter sina dagar på avstjälpningsplatsen, utan de får istället status som familjeklenoder som går i arv.

Ytterligare en positiv inverkan kan läggas till listan och den har att göra med det lokala. Även om de direkta eekterna på sysselsättningen än så länge har varit blygsamma, så förefaller det som om detta oentliga rum i en liten by, där goda idéer och djupa tankar föds, ändå aktiverar och för samman sådana män81

niskor som annars aldrig skulle mötas. Också för varje konstnär och hantverkare som ställer ut sina föremål i Karaija är utställningen och den respons som de får mycket viktig för deras utveckling. Man kan aldrig veta hur långa stigar de första stegen kan leda in på.

Vi har jobbat mycket långsiktigt och tvärkonstnärligt. Denna uthållighet invaggar både konstnärerna och kunderna i trygghet.

Vi rider inte på korta trendvågor utan bygger också för morgondagen genom hållbart arbete. Konserterna som hållits i Karaija och många andra konstevenemang har också ökat samarbetet mellan olika konstformer och stött t.ex. barns och åldringars möjlighet att uppleva och utöva konst.

Kultur och konst spelade en gång i tiden en avgörande roll när vårt land blev Finland.

Men kulturen lever och utvecklas ständigt som en del av människans liv. Vi lever som bäst i en tid av stora förändringar, både globalt och med europeiska mått. Flyttrörelserna som förorsakats av krig påverkar också oss och vår kultur. Inåtvändhet eller oförmåga till samarbete är inga lösningar på framtidens problem. Jag har därför som mål under min tid i Galleri Karaija att utöver naturvänligt tänkande också utveckla samarbete bland annat med grannländerna. När vi nästa år rar vårt 20-årsjubileum hoppas jag att världen skulle vara lite fredligare, men konstvärlden desto livligare. Jag hoppas att den kreativitet, glädje och energi som föds ur skapandet skulle nå stor spridning och fylla allt er hjärtan.

Varmt välkomna till Galleri Karaija!

Arja Alho

Lux Musicae – en rik kulturoas

Maarit Lassila:

”Jag lever och förundras genom att skapa konst, jag har alltid varit en idealist och jag tror på den goda kraft som skönhet skänker. Jag strävar också efter att stöda andra hantverkare och konstnärer i deras arbete, för jag tror att världen behöver mjukare värderingar och djupare tankar.”

Konstmagister Maarit Lassila är bildkonstnär och företagare. Hon upprätthåller Galleri Karaija i Ingå.

Musikfestivalen Lux Musicae är både lokalt och nationellt känd som en konstnärligt högklassig konsertserie. Lux Musicae är starkt förankrad i Sjundeås rika kulturarv som får sin styrka ur den levande tvåspråkigheten. En central del av evenemanget är att åhörarna får uppleva nesserna i musiken och tystnaden, ljuset och mörkret med alla sina sinnen.

Lux Musicae har sedan år 2000 kombinerat novembermörkret med musikens ljus. Lux Musicaes nyckelord är ny och gammal musik och man har satsat på att utöka utbudet så att det omfattar jazz, världsmusik, pop och rock samt utbildning.

Den grundläggande tanken bakom Lux Musicae är att kunna utnyttja den unika konsertmiljön i Sjundeå och fylla den med musik. Till sitt förfogande har festivalen Sankt Petri kyrka från 1400-talet och Sjundby gård från 1500-talet.

Foto: Liia Pienimäki

Pianisten Laura Mikkola. Foto: Martti Raevaara

82

83

Bilder från premiären för skoloperan Drottningens kammare. Foton: Martti Raevaara

84

Kompositören Kimmo Hakola inledde sin verksamhet som Lux Musicaes konstnärliga ledare år 2015 och är mycket imponerad av Sjundeå: ”Sjundeå är en speciell kommun i Nyland. Slott, herrgårdar, den medeltida kyrkan, badet, Aleksis Kivi och den frodiga, välbärgade landsbygdsidyllen erbjuder en unik miljö för att njuta av det nländska kulturkapitalet med alla dess årstider. Sjundeås historiska arv och speglingarna av det tänjer vår fantasi till en inspirerande blomstring.”

Ett av målen som Hakala lagt upp är att Lux Musicae ska vara en del av årscykeln i Sjundeå. Likaså är avsikten att bättre förankra evenemanget och de övriga produktionerna som arrangeras i Sjundeå genom samarbete med både skolor, föreningar och lokala företag. Föreningen som arrangerar Lux Musicae har som mål att ge musikpubliken bildning och genom det också stärka gemenskapen och respekten för diversitet. Den här visionen är inte bara något som nns på pappret utan den omsätts också i praktiken.

Det sextonde Lux Musicae-evenemanget arrangerades i samband med Sjundeå kommuns 555-årsfest. På Sjundeådagen arrangerade vi en picknickkonsert.

På konserten uppträdde folkmusikduon Puhti och Ile Kallios Big Rock Band.

Nu pågick själva Lux Musicae inte bara ett veckoslut utan en hel festivalvecka.

Under hösten producerade alla elever i årskurs 6, oberoende av modersmål, skoloperan Drottningens kammare. Den levande och unika skoloperan föddes så att eleverna skrev texter om kammarens prinsessor och drönare, som lever i en stor myrstack. Texterna handlade om frihet. Instrumenten som användes var slagverk: boomwhackers (ihåliga rör som man kan slå ihop eller mot golven och som ger olika ljud), klockspel, xylofoner och olika bitinstrument. Riikka Talvitie komponerade musiken till Drottningens kammare. I arbetsgruppen ingick lärare från Aleksis Kiven koulu, Päivärinteen koulu och Sjundeå svenska skola samt teaterregissör Emmi Komlosi. Skoloperan visades för alla elever, föräldrar och övrig Sjundeåpublik under Lux Musicae.

Allt som publiken hörde och såg under festivalen sammanfattades kring temat Prinsessan leker. Temat innefattade ett brett utbud av ny och gammal musik, romantiken icke att förglömma. Vi hörde under festivalen fyra nya verk som uruppfördes. Bland dessa fanns världspremiären av den japanska tonsättaren Aki Itos monodrama, Kimmo Hakolas Im memoriam som uppfördes vid minneskonserten för Stella Parland, Riikka Talvities verk som utnyttjade kända nska folksångmelodier och Lauri Kilpiös verk som baserade sig på biskop Irja Askolas text.

Lux Musicae har alltid värderat kontakt med barn och ungdomar högt, också asylsökande och yktingar. Som ett exempel ordnades år 2013 en gratiskonsert där unga västnyländska musikentusiaster uppträdde med Terry Rileys In C. 85

Det var frågan om ett särskilt pedagogiskt projekt som koordinerades tillsammans med musikinstituten i Kyrkslätt och Västnyland.

Eftersom sammansättningen av verket var öppen förenade projektet inte enbart unga musiker utan även individer över språk- och kommungränser samt över ovanliga musikinArja Alho strumentkombinationer.

En av höjdpunkterna under Lux Musicae år är sedan 2015 verk2015 var pianisten Laura Mikkolas konsert. samhetsledare för Lux En av romantikens mest fascinerande komMusicae och har innan positionsformer är nocturnen. Nocturnerna är sjungande och poetiska kompositioner. dess varit aktiv i styFrédéric Chopin tonsatte under sin livstid relsen.

21 nocturner. Dessa intima verk hör man i allmänhet inte i sin helhet under en konsert.

Men pianisten Laura Mikkola skapade i Sjundeå kyrka en tjusning av nocturnerna.

Också i framtiden vill Lux Musicae bidra till att upprätthålla kulturlivet i regionen och därigenom gynna ortsbornas välmående, gemenskap och öka deras förståelse för varandra. Målsättningen är också att locka konsertpublik från huvudstadsregionen med högkvalitativa konserter i Västnyland. En konsert där man välkomnas av skenet från stockljus i det dystra novembermörkret är garanterat en annorlunda konsertupplevelse.

Lux Musicae har genomförts med talkokrafter. Lokala föreningar och andra frivilliga deltar i evenemanget bl.a. genom att sköta parkeringen, tillverka och bränna stockeldarna, sköta skyltningen till konsertplatserna samt genom att ta hand om biljettförsäljningen vid dörren (bl.a. Sjundeå FBK, Sjundeå IF, Sjundeå företagare, Siuntio/Sjundeå Lions Club och församlingarna i Sjundeå).

Därför är det viktigt att upprepa detsamma som bildningschef Jukka Pietinen skrev i sin hälsning till festivalpubliken: “Evenemanget Lux Musicae är ett utomordentligt exempel på hur hängivna och aktiva kommuninvånare i en liten kommun kan skapa ett högklassigt evenemang. Lux Musicae hör till de mest betydelsefulla kulturevenemangen i Sjundeå kommun.”

86

Fredrik Åberg

Med avstamp i bygden för dess andliga odling Västnyländska kultursamfundets roll och betydelse 1974–2015 Skriftställarskap 1974–2015 Västnyländska kultursamfundet grundades år 1974 av en grupp intellektuella med ett litterärt och historiskt intresse för sin bygd. Man ville slå vakt om västra Nyland och dess särart i skrift. Bygden betraktades allmänt som en kulturell helhet under denna tid, på 1970-talet. Därtill var man samhälleligt och politiskt organiserad som ett landskap (regionplaneförbund) bland rikets övriga landskap (republikanska byggstenar).

Av denna anledning var det naturligt att föreningens aktiva också började utge Västnyländsk årsbok år 1977. Denna årsbok hade sina motsvarigheter i Åländsk odling och Österbottnisk årsbok. Man tog på sig ett stort ansvar i akt och mening att förkovra kunskapen samt i skrift förklara och berätta om bygden, dess historia och aktuella årliga händelser.

Föreningen har utgett sammanlagt 15 (inklusive andra upplagan av Gnäggetboken) volymer i sin skriftserie, 11 enskilda böcker eller verk och 38 volymer av Västnyländsk årsbok (1977–2015). Föreningen kännetecknas också av dokumentär skrift, som är av betydelse och intresse för allmänheten och eftervärlden – och Fredrik Åberg: av skriftliga spår från Bromarf i väst till Kyrkslätt i öst.

Rektor vid Hangö

sommaruni sedan 1996,Västnyländska kultursamfundets mångårige sekreterare och ordförande under 1990–2000-talen.

Kulturförmedling på beställning – Luckan Raseborg startar år 2002 Under slutet av 1980-talet etablerades med stor framgång landets första Luckan i Svenska Teaterns korridorer av kulturkrafter från huvudstaden. Proaktiva Svenska kulturfonden 87

Stegen till en kulturbärande medborgarrörelse i fondbidragens förlovade tidevarv 2003–2015

Under Bokkalaset 2015 presenterade Kjell Ekholm och Nalle Lindqvist Gnägget-boken, med Bitte Westerlund i Bittes Bokbar. Foto: Emilia Nyberg

beslöt därför understöda vidare etablissemang också för andra intresserade föreningar i landet. Västnyländska kultursamfundet hakade på och med Svenska kulturfondens garantibidrag kunde man anställa en projektsekreterare med ansvar för att utveckla Luckan-verksamheten i bygden. Vid invigningen i Fokus trapphus i Karis stad år 2002 döptes kulturförmedlingspunkten till Luckan Raseborg.

Med denna etablering inleddes också ett strategiskt betydelsefullt nära samarbete med Karis, framför allt stadens kulturbyrå och biblioteksväsende. Föreningen och staden etablerade personliga kontakter och samarbetsformer som drygt tio år senare blivit ännu starkare, dessutom omfattande hela dagens Raseborg.

Västnyland har förvandlats kraftigt de senaste femtio åren. Den nska invandringen har förnskat många av bygdens orter och förändringar i landets politiska samhällsstrukturer har marginaliserat vår bygd till en landsända och ett bihang till huvudstaden. Det var mot en sådan förändring som samfundet såg sig om för att bredda sin egen kulturella verksamhet i slutet av 1990-talet.

Svenska kulturfondens beslut att stöda Luckan-verksamheten i landet kan ses i samma belysning.

88

Luckan Raseborg arbetade bokstavligen i korsdrag de första åren i Fokus trappuppgång. Samtidigt hade man år 2005 anställt en permanent verksamhetsledare, Annette Ström. Hon har lyckats leda verksamheten i en mycket gynnsam riktning med egen kulturproduktion och stärkta kulturnätverk i olika former. Den gamla lokalen blev fort oändamålsenlig och därför yttades föreningens kontor och Luckan Raseborg år 2012 till Tryckis, där Västnyländska Ungdomsringen (VNUR) hade sin scen och sitt kansli. I föreningens nya utrymmen kunde man sedan skapa en egen liten arena för kulturarbete av olika slag.

Numera handlar föreningens verksamhet inte bara om skriftställarskap, utan också om barnkultur, teater, konst, bokkalas... Utvecklingen de senaste femton åren har varit lavinartad och samarbetspartnerna är många: staden Raseborg, föreningen Pomoväst, de andra Luckorna i landet, Produforum, galleri Zebra, Kulturhuset Karelia och Pro Gardberg Center, Ekenässällskapet, Raasu (Raaseporin suomenkielinen kulttuuriyhdistys), Raseborgs 4H, Nordiska skärgårdssamarbetet m.. Man har även medverkat i bildningsarbetet kring olika kurser med bygdens skolor och bildningsorganisationer.

Föreningen har under historiens gång beviljats understöd av framför allt Svenska kulturfonden och de senaste åren i betydande grad också av bl.a. Pomoväst r.f. (EU), Föreningen Konstsamfundet och Bergsrådinnan Sophie von Julins stiftelse samt olika projektbidrag av Raseborgs stad och de västnyländska sparbanksUnder Bokkalaset 2015 ck allmänheten lördagen den 7.11 träa författarna i bokbussen. Anna Gullichsen läser ur sin bok Betty är en speciell sorts ko. Foto: Emilia Nyberg

89

stiftelserna. Bland övriga bidragsgivare märks t.ex. Arbetets vänner (huvudföreningens kulturfond), Förbundet Hem och Skola, Hem och Skola vid Höjdens skola, Kulturfonden för Finland och Norge, Kulturfonden för Sverige och Finland, Letterstedska föreningen, Lisi Wahls stiftelse, Nylands konstkommission, OsCara Knuutinen besökte under Bokkalaset 2015 årskar Öunds stiftelse, Stiftelsen kurserna ett i Raseborgs skolor. Här i Höjdens skola.

Brita Maria Renlunds Minne, Foto: Emilia Nyberg Stiftelsen Emelie och Rudolf Gesellius fond, Svenska folkskolans vänner, William urings stiftelse, samt alla de västnyländska kommunerna.

Med sina hundratal föreningsmedlemmar och vittomspännande och -förgrenade kulturverksamhet har Västnyländska kultursamfundet de senaste 15 åren utvecklats till en kulturbärande medborgarrörelse där folk och intellekt förenas i kultur och andlig odling.

Västnyländska kultursamfundet är idag en betydelsefull folkrörelse i bygden.

Pilotprojektet Kulturstigen testades med Pojo kyrkoby skolas klass 5–6.

Här tar eleverna foton i Fiskars bruk för de egna animerade berättelserna. Foton: Annette Ström

90

Holger Wickström

Tryckeriteatern – från dröm till verklighet En betraktelse över skeden under 20 år av teaterns existens Ett gyllene läge 1995 Tryckeriteaterns årsdag är xerad till den 6:e november, eftersom det var den dagen år 1995 som den första publiktillställningen arrangerades i före detta Karis Tryckeris hall vid Torggatan i Karis centrum. Tanken att här skapa ett kulturhus för bland annat teater, dans och musik hade aktualiserats i Västnyländska Ungdomsringens styrelse på våren samma år.

Tryckeriproduktionen i huset hade upphört år 1992 och största delen av tryckerihallen hade stått oanvänd sedan dess. En del av utrymmena hade därefter varit uthyrda för ett gym och solarium, men när dessa hade yttat ut uppstod våren 1995 ett oväntat gyllene läge att förverkliga en länge närd dröm.

Andra omständigheter som på gynnsamma och avgörande sätt kom att inverka på händelsernas gång, var bl.a. Västra Nylands Folkhögskolas (VNF:s) beslut våren 1995 att utvidga sitt kursprogram med en ettårig teaHolger Wickström: terlinje fr.o.m. höstterminen samma år. En teaterutbildning i VNF:s regi hade före det Kulturarbetare i Karis, varit föremål för diskussioner mellan skolans frilansare etc.

(VNF:s) och ungdomsringens (VNUR:s) ledning. VNF hade upplevt en expansiv period Ordförande för Västnymed god ekonomi och med sina ca 200 stuländska Ungdomsringderande aspirerat på positionen som Finlands en 1984–2003. största folkhögskola. Också VNUR hade fått 91

objekt som varit föremål för teater- och konserthusspekulationer är Bio Pallas och några av gymnastik- och festsalarna i Karis stads skolor.

Dramatisk start och snabba ryck VNF antog elever till sin teaterlinje under sommaren 1995 samtidigt som man inom VNUR undersökte möjligheterna att hyra in sig i f.d. tryckeriet. VNF:s teaterlinje inledde sin hösttermin vid månadsskiftet augusti–september på hyra i Karis brandkårshus medan förhandlingarna om tryckerihuset ännu pågick. Som en följd av en olycka, som en elev råkade ut för på det slitna trägolvet, uppstod emellertid ett akut behov av att ytta teaterlinjen till något annat utrymme. Efter muntlig överenskommelse med direktören för Ekenäs Tryckeri Ab – ägare till tryckerihuset i Karis – yttade teaterlinjen över gatan och in i tryckerihallen där några stora tryckpressar ännu stod kvar i väntan på att bli borttransporterade. I samma veva med att Svenska Teaterns ledning besökte Ekenäs och Karis, för att sondera möjligheterna till utlokaliserade föreställningar, hölls en presskonferens där konceptet för Tryckeriteatern presenterades.

Tryckeriteaterhuset. Foto: Aila Biström

ny vind i seglen efter en rad succéföreställningar på Raseborgs sommarteater (e Sound of Music 1993, Stormskärs Maja 1994 och Emil i Lönneberga 1995).

Inget nytt under solen Tankar på kulturhus i Västnyland hade genom åren framförts i olika repriser och på olika håll. Sålunda hade t.ex. en grupp aktivister i Karis och Pojo undersökt den f.d. grepfabriken i Billnäs bruk och även låtit arkitektstuderande Mikko Soininvaara som examensarbete vid Tekniska högskolan göra ritningar för ombyggnad av fabrikskomplexet till teater- och konserthus med arbetsnamnet Forum Billnäs. Ledningen för såväl Karis stad som Pojo kommun visade ett artigt intresse för projektet, men kostnadsberäkningarna på några miljoner mark visade sig alltför höga och avskräckande. Till saken hör att 1990-talets ekonomiska depression drabbade kommunerna allra hårdast just dessa år, 1994–95.

Forum Billnäs begrovs i stillhet.

Redan på 1970-talet framkastade ordförande för Karis stads kulturnämnd, Sven Nordberg, en tanke om att bygga om Karis FBK:s hus ”Brankis” till kulturhus genom en tillbyggnad för scenutrymmen på gårdssidans terrass. Andra

92

Tryckeriteaterkonceptet och tillståndsbyråkratin Efter att VNF-teaterlinjen i början av oktober hade yttat in, utvecklades en febril aktivitet i euforisk anda och ett första hyresavtal uppgjordes mellan VNUR och Ekenäs Tryckeri Ab. Avtalet gällde en drygt sju månaders försöksperiod under tiden 1.11.1995–10.6.1996. Det förlängdes sedan med tre månader till 31.8. Samtidigt ingick VNUR och VNF ett avtal om fördelning av kostnaderna.

Huvudman för projektet var Västnyländska Ungdomsringen. Efter försöksperioden skulle parterna utvärdera erfarenheterna och bedöma möjligheterna för fortsatt utveckling på längre sikt. En första plan uppgjordes innehållande ritningar och beskrivningar av de elementära åtgärder som var nödvändiga för att få den 530 m2 stora Tryckeriteatern godkänd av myndigheterna som permanent samlingslokal. Ritningarna gjordes av byggmästare Guy Enberg.

Att få alla nödvändiga och efterlängtade tillstånd visade sig dock vara betydligt svårare än man från början hade tänkt sig. För en del av de involverade teaterentusiasterna blev konfrontationen med den hårda oentliga tillståndsbyråkratin en närapå traumatisk upplevelse, som endast uppvägdes av den starka pionjäranda och skaparglädje som fyllde Tryckeriteatern under de första åren.

Fram till hösten 1998 var man därför tvungen att hanka sig fram med tillfälliga överenskommelser med myndigheterna, vilkas tålamod dock småningom hade börjat tryta. Men tack vare en ny och grundligare planering lyckades teatern få ett tidsbundet tillstånd på tre år fram till hösten 2001. Som ansvarsperson för 93

planeringen fungerade Karis f.d. stadsingenjör Olof Lönngren med Elis Brandtberg som ansvarig byggmästare. För vvs- och elplaneringen anlitades legitimerade entreprenörer från den västnyländska regionen.

Stora kostnader och ebb i kassan De största ändringarna som förutsattes av myndigheterna var bl.a. fördubbling av den maskinella luftkonditioneringen, reservutgång mot Torggatan, invalidramp vid ingången, invalidtoalett, separata omklädningsrum och duschar för damer och herrar, städskrubb och rökavgångsluckor. Den första versionen av publikläktaren ansågs för svag, så den måste ritas på nytt och byggas om. Under de två första åren hade man behövt det kommunala räddningsverkets besiktning av utrymmena inför varje ny produktion, vilket var ett stort stressmoment för ansvarspersonerna på teatern. Stressande var också de stora och oförutsedda kostnader som ändringsarbetena under de första åren hade förorsakat. Stadsstyrelsen i Karis beviljade på våren -97 ett välkommet extraordinarie bidrag, som täckte en del av underskottet, men nansieringsbehovet var betydligt större. I sin nöd vände sig VNUR till Svenska kulturfonden vars representanter under ordförande Pär Stenbäcks ledning besökte Tryckeriteatern i juni 1998. Besöket var framgångsrikt för teatern. Några månader senare kom det glädjande beskedet att ett första kännbart understöd från fonden hade beviljats. Och dessutom vissa löften om mera pengar på kommande. Tack vare dessa stora understöd från Svenska kulturfonden klarades de viktigaste ändringsarbetena av och hösten 2001 kunde stadens byggnadsinspektion äntligen utfärda det slutliga tillståndet för samlingslokal, som tillåter upp till 240 personer att samtidigt vistas i teaterns utrymmen. I de olika skedena av ändrings- och ombyggnadsarbetena medverkade ivriga talkojobbare från VNUR, långtidsarbetslösa från arbetskraftsbyrån och elever från VNF:s teaterlinje.

Rivstart och eufori

Tryckeriteatern med sin stora scen och lutande läktare. Foto: Holger Wickström

94

Tryckeriteatern ck trots de stökiga och dammiga ändringsarbetena en rivstart även i fråga om publikevenemang. Under hösten 1995 ordnades förutom invigningen på Svenska dagen, Birgitta Ulfssons lyrikafton 18.11 och 4.12 den nskspråkiga teaterföreställning Peti. Under våren och hösten 1996 ordnades sedan hela 62 st föreställningar och öppna publikevenemang. Mest uppmärksamhet tilldrog sig VNF:s och VNUR:s gemensamma mastodontproduktion Maratondansen i teaterlinjens huvudlärare Erik Pöystis regi som hade premiär i februari inför fullsatt publik. I produktionen medverkade också andra från VNF:s konst95

och kulturprogram såsom dans, bildkonst och foto. Lärkkulla folkakademi medverkade med en grupp musikstuderande som bildade föreställningens orkester.

VNUR:s insats bestod bl.a. i anläggnings- och scenteknik samt marknadsföring och ekonomiförvaltning. Maratondansen var en publiksuccé med över 2 000 åskådare och kom att bli startskottet för en lång rad uppmärksammade produktioner på Tryckeriteatern.

Föreställningar på löpande band Under Tryckeriteaterns 20-åriga existens har över 1 000 publiktillställningar ordnats i teaterns utrymmen. Ca 80 % har varit teaterföreställningar och de övriga olika slag av konserter och uppvisningar. Till dessa har räknats in långt över 100 000 besökare. Med tiden har det etablerats en årlig produktionscykel i vilken permanenta element utgörs av VNF-teaterlinjens elevproduktion på våren, tätt följd av Hurja Piruettis stora dansshower. På hösten och vintern har det funnits rum för såväl gästspel från bl.a. Åbo Svenska Teater som för VNUR:s ”egna” produktioner av bl.a. revyer och farser. Enstaka konserter med både orkestrar och körer har kunnat pressas in på schemat tack vare rörlig scenogra och scenteknik.

Ett foto ur Hurja Piruettis dansuppvisning Cats våren 2015. Foto Chris Senn

Huvudlärarna vid VNF:s teaterlinje har var för sig bidragit till Tryckeriteaterns prolering. Och det har skett delvis i olika riktningar. Erik Pöysti hade som pionjär möjligheten att börja från tomt bord med Maratondansen som hade premiär i februari 1996. Därefter följde Djurfarmen (1997), Tiggaroperan (1998) och Blodsbröder (1999). Under hösten 1999 och våren 2000 arbetade Chris af Enehjelm som vikarierande linjechef och i hennes regi sattes pjäsen Vårens uppvaknande upp. År 2001 var Erik Pöysti tillbaka med uppsättningen av Mästaren och Margarita.

Under åren 2002–2004 verkade Julian Garner som huvudlärare och under hans ledning satte teaterlinjen upp hans egna pjäser Mera ljus & Björnskinn (2002), Barnens kungarike (2003) och Hanna Åkerfelts Var världen vänder (2004).

Hösten 2004 övertog Åsa Salvesen teaterlinjen och hon kom att leda den i åtta år med en tydlig prolering på klassiker som Romeo och Julia (2005), Hamlet (2006), En midsommarnattsdröm (2007), Ett drömspel (2008), Kalevala (2010 i Stora smedjan i Billnäs), Till Fedra (2011), Mor Courage (2012) och I väntan på Godot (2013).

Från och med hösten 2013 leds VNF:s teaterutbildning av Tom Lindblom och i hans regi har elevproduktionerna Woyzeck (2014) och Peer Gynt (2015) satts upp.

Ungdomsringen och Kultursamfundet yttar in och ihop Den egna produktionen Black comedy uppfördes under hösten 2014. Foto: Johan Lönnberg

96

Tryckeriteatern har från första början fungerat som samlings- och övningsutrymme för VNUR:s årliga storsatsning på Raseborgs sommarteater. Denna 97

funktion var ett av huvudmotiven för VNUR:s medverkan i Tryckeriteaterprojektet. Förankringen i detta kulturhus har förstärkts efter hand med bl.a. inrättandet av tekniklager, teatergarderob och arkiv i f.d. parkeringshallen i husets källarvåning. Teatergarderoben, som hösten 2009 efter branden i Gamla Bastun i Ekenäs yttades till Tryckeriteaterns källare, har expanderat kraftigt och omfattar numera över 5 000 dräkter. Hösten 2012 återlämnade VNUR Gamla Bastun till Raseborgs stad och yttade sitt kansli till utrymmen i anslutning till Västnyländska kultursamfundets Luckan Raseborg, som också verkar i Tryckeriteaterhuset. Härigenom uppstod betydande synergieekter i fråga om Tryckeriteaterns administration och löpande rutiner. Hela fastigheten har sedan sommaren 2009 övergått i Fastighets Ab Torggatan 1–3 i Raseborgs ägo. Bakom fastighetsbolaget står Svenska kulturfonden som en solid garant.

Magnus Lindberg

Villa Schildt – Christine och Göran Schildts stiftelse Göran Schildt Regatta, en kulturell regatta Christine och Göran Schildts stiftelses huvudsyfte är att stärka kulturkontakterna mellan Medelhavsområdet och Finland. Det förverkligar stiftelsen bland annat genom att ordna evenemang där representanter från dessa kulturområden får mötas och lära av varandra. Ett av dessa evenemang är Göran Schildt Regatta. Under regattan exporterar Villa Schildt varje år kulturutövare från Västnyland till den lilla ön Leros som ligger i den sydöstra delen av Egeiska havet.

Evenemanget är inte enbart till för kulturintresserade seglare utan passar även vanliga kulturresenärer. Villa Schildt ordnar nämligen årligen en regattaresa tillsammans med Frimanresor. På så sätt kan man vara med om allt kulturprogram i samband med regattan utan att behöva sätta foten ombord på en segelbåt.

Kortfattad historik Författaren Göran Schildt dog den 24 mars 2009 och redan samma år föddes tanken på att ordna en segling för att hedra hans minne. Eftersom hans båt Daphne har haft en hemhamn på Leros ända sedan 1965 var det naturligt att minnesseglatsen skulle fungera utgående från Leros.

Göran Schildts minnesseglats genomfördes första gången som en havskappsegling runt ön Leros. Detta var den 22 september år 2010. Antalet seglare som då deltog uppgick till cirka hundra stycken. Festligheterna pågick i tre dagar och utöver själva seglatsen hölls både en öppningsceremoni och en avslutningsceremoni. Bägge innehöll ett digert kulturellt program. Själva öppningen gick av stapeln i biografen i Leros största stad Lakki och avslutningen rades i Nautiska Klubbens utrymmen.

Eftersom den första Göran Schildt-havskappseglingen var en stor framgång beslöt man att göra den till ett årligen återkommande evenemang som även ingår i det hellenska seglingsförbundets årsprogram. År 2011 genomfördes Göran Schildts minnesseglats den 21 september. Det blåste över sex Beaufort och arrangörerna beslöt att förkorta tävlingsrutten till att enbart segla runt Piganous98

99

sa, en mindre ö öster om Leros på latituden 37˚7’N. I Grekland pratar man om Beaufort istället för meter per sekund när man diskuterar vindstyrka. Över sex Beaufort innebär en vindstyrka som motsvarar minst 14 m/s och det anses vara onödigt hård vind i sådana här sammanhang. Seglingen förlöpte väl och under festligheterna ck deltagarna även lyssna till en ungdomskör från Musikinstitutet Raseborg, ledd av Monica Henriksson.

Den 22 september 2012 kunde man igen fullfölja hela seglingen runt Leros trots rätt friska vindar. Kulturprogrammet bestod av föreningen Artemis traditionella musik- och dansframträdanden. När det var dags att planera inför 2013 föddes tanken att utvidga konceptet till en regatta. Göran Schildts minnesseglats hade nu arrangerats tre år och evenemanget var moget att utvecklas till att omfatta era dagars segling. Detta skulle medföra mera arbete för arrangörerna, men skulle sam-

Magnus Lindberg:

Magnus Lindberg (f. 1965) är tf verksamhetsledare för Christine och Göran Schildts stiftelse. Han har pedagogie magisterexamen (PeM), han är en aktiv fotograf och har illustrerat ett ertal böcker. Inom stiftelsen arbetar Magnus med projekt relaterade till Medelhavsområdet. Ett av hans stora intressen är segling.

tidigt ge en hel del mervärde för regattadeltagarna. Samtidigt kunde tävlingsmomentet tonas ned och samhörigheten seglare emellan betonas. I äkta Göran Schildt-anda kunde man nu också satsa på att upptäcka små exotiska grekiska öar. År 2013 var det således dags för regatta och seglingsrutten var följande: Leros/Lakki – Arki – Levitha – Leros/Lakki. Deltagarna uppskattade konceptet och ”Göran Schildt Regatta/GS Regatta” hade fötts. Både Arki och Levitha är små klassiska öar med väldigt få invånare. På Arki ordnade kulturföreningen Artemis musik- och dansframträdanden. Här uppträdde även en nländsk ickkör från Raseborg.

Stranden på den lilla pittoreska ön Agathonisi. Foto: Magnus Lindberg

Starten har just gått från Agathonisi (2014) och båtarna är ännu i klunga.

Foto: Magnus Lindberg

100

101

Nuvarande innehavare av Daphnetrofén är besättningen ombord på den nska båten s/y Seadiana.

Blandade känslor, blågröna tält och annorlunda än planerat Den 13–17 september 2015 ordnades GS Regatta för sjätte året i följd. Det ena året har aldrig varit det andra likt och alla regattor har haft sin särprägel. År 2015 var det nog yktingsituationen och Greklands krassa ekonomiska läge som gjorde evenemanget extra utmanande för arrangörerna. Ett par dagar innan regattan skulle köra igång meddelade en seglare som varit med om seglingarna sedan starten 2010, att han var med sin båt på ön Agathonisi och att där var så många yktingar att det var omöjligt att använda hamnen under regattan. Vi hade planerat att segla Leros–Lipsi–Agathonisi–Leros. Rutten ck nu planeras om i sista stund och den lilla ön Arki ck ersätta Agathonisi.

Mitt seglarteam brukar alltid chartra båt från Kos. Två personer från vår besättning hade tagit sig till Kos ett par dagar i förväg för att hjälpa till med att

Den österbottniska elvamanna-besättningen ombord på båten s/y Lady Kiki deltog i regattan 2015.

Anci Söderlund (stående ärde från vänster) fungerade som skeppare. Foto: Magnus Lindberg

Inför seglingarnas femårsjubileum år 2014 var förväntningarna stora och då var seglingsrutten följande: Leros/Lakki – Lipsi – Agathonisi – Leros/Lakki. GS Regatta 2014 gick av stapeln den 15–18 september och vädret visade sig från sin allra bästa sida. Det västnyländska kulturbidraget den här gången var en grupp med 22 dansare från Hurja Piruetti som bjöd på ett verkligen högklassigt program under ledning av Katja Köngäs. Scenografen och konstnären Erik Salvesen från Ekenäs medverkade med utställningen Reektioner. Utställningen bestod av akvareller och oljemålningar som han hade målat på Leros. I regattan deltog hela tjugoåtta båtar från åtta olika länder. Besättningarna bestod av sammanlagt etthundrasextio seglare och därmed uppnådde GS Regatta statusen som den andra största internationella regattan i hela Grekland. Med anledning av femårsjubileet instiftades den så kallade Daphnetrofén på initiativ av den nländska besättningen ”All Jacks”. Pokalen delas ut till den besättning som lyckas respektera de övriga medseglarna som vänner och samtidigt medverka till att göra segling till en njutbar livsstil. Innehavaren av Daphnepokalen är enväldig domare och jury vid valet av ny innehavare. Första gången delades priset ut av ”All Jacks” till s/y Swea och skepparen Åke Hjort med besättning.

Flyktingar anländer till hamnen i Lakki på Leros. Foto: Magnus Lindberg

102

103

Alla som medverkade i GS Regattas öppningsceremoni under femårsjubileet 2014. Medverkande Hurja Piruetti från Finland, kulturföreningen Artemis från Leros och en dansgrupp från norra Grekland.

Artisten omas Lundin och musikern omas Enroth uppträder under Göran Schildt Regattas öppningsceremoni i Lakki (2015).

Foton: Magnus Lindberg

öarna till förfogande, och vi beslöt därför att tävla endast i en enda klass. Då valde några av de turkiska och italienska tävlingsbåtarna att backa ur. I övrigt gick seglingarna utmärkt, vädret var ypperligt och kulturprogrammet av högsta kvalitet. På Lipsi uppträdde omas Lundin med omas Enroth och vi kände oss något omtumlade i den stjärnklara natten. Än en gång kunde jag konstatera att Grekland verkligen är de stora kontrasternas land. På en liten ö trängs blågröna yktingtält och på en annan benner sig människor mitt i scenariot av en Mamma Mia-musikal. Så olika men ändå så nära. Arki och Agathonisi är ju i princip grannöar. Samma hav som bereder så mycket glädje för seglaren bereder hopp för yktingen, men samma hav kräver även sina oer. Dag efter dag.

Under regattan möts mänskor från era kulturer och vi lär av varandra. Vi träas, blir bekanta, hjälper till och har roligt. Idag samarbetar Christine och Göran Schildts stiftelse med många olika aktörer för att kunna genomföra regattan. På lokalplanet i Västnyland och Raseborg har vi en nära kontakt med era olika konstutövare. Med hjälp av dessa kan vi bjuda på högklassigt nländskt kulturprogram såväl i Finland som i Medelhavsområdet. På Leros jobbar stiftelsen tillsammans med NC Leros, kulturföreningen Artemis och Leros kommun.

Vi importerar även kulturutövare från Medelhavsområdet för att kunna erbjuda den nländska publiken ett breddat kulturutbud.

Deltagarna i Göran Schildt Regatta cirklar omkring inne i Lakkiviken i väntan på startskottet.

Foto: Magnus Lindberg

dela ut matkassar, blöjor och sanitetsartiklar till yktingarna. Det var en något annorlunda, men betydelsefull, inledning på den årliga seglingsveckan. Alla de grekiska öarna som ligger längs den turkiska kusten är utsatta för ett väldigt hårt tryck av yktingströmmen och öar som Lesbos, Leros och Kos tar dagligen emot stora mängder yktingar. Samma kväll regattan skulle invigas ck vi meddelandet att grekiska kustbevakningen plockat upp trettioåtta döda ur havet utanför Leros. Regattan öppningsceremoni inleddes således med en tyst minut för att hedra de omkomna.

Femton båtar hade registrerat sig till regattan och elva båtar fullföljde hela regattan, varav fem nska. Det klarnade nämligen i sista stund att domarjuryn som vi brukar anlita var tvungen att vara med och organisera det snabbt påkomna valet i Grekland. Det fanns ingen annan domarjury från de närliggande 104

105

Den nländska besättningen från s/y Seadiana tar emot Daphnetrofén år 2015. Foto: Magnus Lindberg

Siktet inställt på Göran Schildt 100 år Den 12–15 september 2016 är det dags för den sjunde regattan i ordningen.

Det blir traditionsenligt program med nländsk kulturexport och det blir första gången vi seglar till ön Patmos. Rutten planeras bli Leros–Patmos–Lipsi–Leros och vi ser med tillförsikt fram emot den sjunde regattan. Ön Leros ligger mitt i händelsernas centrum där en av vårt århundrades största yktingströmmar passerar. Vi vet inte vad 2016 för med sig, men vi vet att kulturutbyte behövs.

Redan nu planerar vi för den största GS-regattan hittills, nämligen den åttonde i samband med Göran Schildts 100-årsjubileum. Den skall bli något alldeles extra! Välkommen med!

106

Västnyländska kultursamfundets böcker Vägröjare på 1970- och 1980-talet i Västnyland Redaktör Marita Karlsson, ISBN 978-952-67742-1-3 Boken berätar om en grupp som under 1970-ale kämpade ör en ren miljö, ör naurenlig odling och en helhessyn på människan och nauren. De ville röja nya vägar. En målsätning nåddes då Mikaelskolan öppnades 1985.

Från Svarå tll Fiskars, en kulurvandring längs ådalar (2012) ISBN 978-952-67742-0-6 Läsaren år ölja med på en uppäcksärd i den lokala kulurhisorien och nudslive. De unika är Laura Salamas vacker ecknade bildmaerial, oal över 110 eckningar. Hisorikern Kim Björklund har skrivi exen som gör kora nedslag i hisorien och kuluren.

Västnyländska Kultursamfundet r.f. c/o Luckan Raseborg Torggatan 3 (Tryckis), 10300 Karis Tfn 044-017 0176 raseborg@luckan. Västnyländska kultursamfundet r.f. har arbetat med västnyländska kulturfrågor i 40 års tid.

Kultursamfundet upprätthåller även Luckan Raseborg, ett västnyländskt informationscentrum.

Västnyländsk årsbok har utkommit sedan 1977.

Tillsammans är de trettioåtta årgångarna ett oslagbart faktapaket om Västnyland.

Hon drog sina sreck, Vi minns henne Helene Schjerfeck i Väsnyland (2011) ISBN 978-951-96364-8-1. Föratare Tove Vira. För research och inervjuer sår Anne Ingman. Den här boken bjuder på små vardagshisorier av dem som har minnen av konsnären Helene Schjereck.

Helene Schjerfeck - muisamme häne (nsk version av Hon drog sina sreck) (2012) ISBN 978-951-96364-9-8

Nu kan Du förse dig med äldre årgångar och fylla igen luckor i Din samling på Luckan Raseborg, Torgg. 3, Karis eller beställa dem via nätet www.vastnylandskakultursamfundet.

I borgens skugga, Väsnyland rån orntd tll nutd År 2006 gavs en ny hembygdsbok om Väsnyland u.

Föratare är PD Henrik Ekberg.

ISBN 951-96364-4-7

Komplett samling (med undantag av årgång 1992 och 1996)

60 €

Tidigare årgångar (1977–2014)

3 €/st.

Beställ årets årsbok och du blir gratis medlem i föreningen!

Medlemmar får följande års årsbok gratis hemskickad.

Väsnyländsk årsbok 1978-2016 En ryggrad i verksamheen ugörs av årsskrifen Väsnyländsk årsbok, som har ukommi sedan 1978. ISSN 0356-9063 Redakörer 2015 är Sophie Kawecki och Tove Vira.

En lista över alla publicerade artiklar nns på vår hemsida. Äldre årsböcker kan även läsas på nätet.

www.vastnylandskakultursamfundet.

Böckerna har gets u inom Väsnyländska kulursamundes skrifserie.

De kan köpas i bokhandlar, Luckan Raseborg eller via öreningens hemsida.

108

109

Tove Virta Västnyland 2015 Ilse Klockars Pur galenskap eller galen skaparlust?

Peter Heinström Pro Artibus – hur det blev som det blev Anna Paljakka Undret och fenomenet Onoma Maarit Lassila Galleri Karaija Arja Alho Lux Musicae – en rik kulturoas Fredrik Åberg Med avstamp i bygden för dess andliga odling Holger Wickström Tryckeriteatern – från dröm till verklighet Magnus Lindberg Villa Schildt – Christine och Göran Schildts stiftelse

110