Loadingspecial 5 - Decenniets spel 2010-2019

special

#5

Decenniets spel 2010-2019 1

2

3

REDAKTIONEN Chefredaktör: Isabell Rydén Skribenter: Alicia Andersson Petter Arbman Aleksandar Buntic Anders Eklöf Niklas Karlsson Simon Liljedahl Eric Lindholm Albin Mobäck Martin Norén Jerry Olsson Alexander Rehnman Jimmy Seppälä Amanda Steén Kiki Ågren Layout och design: Jimmy Seppälä Korrektur: Loadingredaktionen

4

Kanske var det lite naivt att tro att detta projektet skulle vara klart mycket tidigare. Det är inte lätt att samla 15 skribenter och samsas över en lista om decenniets 100 bästa spel, men här är vi nu. I mål.

För att underlätta arbetet hade vi tydliga riktlinjer om vilka spel som kan vara med.

Först och främst har vi valt att enbart låta ett spel ur en serie få vara med på listan om de inte skiljer sig markant från varandra. Anledningen till detta är att vi ville att listan skulle reflektera den mångfald som finns i mediet och inte riskera att innehålla tio olika versioner av Call of Duty.

Vi valde att helt exkludera remasters, men remakes som har varit omgjorda från grunden har haft en chans att komma med eftersom vi ville fokusera på vad decenniet har haft att erbjuda i form av nya upplevelser.

Vi har även tagit kulturell relevans i beaktning och tittat på vad spelen betytt för spelmediet i stort och för de som spelar dem, men det ska inte hindra spel som ’bara’ är roliga för att kunna komma med.

Varje lista är givetvis subjektiv och över de resterande 80 sidor av denna Loadingspecial presenterar vi det senaste decenniets 100 bästa spel.

Vi hoppas att ni kommer ha lika roligt att läsa om alla spelen vi har valt ut som det var för oss att göra den.

Trevlig läsning!

Loadingredaktionen

5

100 Destiny

6

7

Det är ingen slump att denna lista börjar med Destiny. Bungies nya rymdepos efter över ett decennium med Halo har med all säkerhet påverkat många andra utgivares repertoar. Precis som att alla stora utgivare skulle ha ett eget MMO efter World of Warcraft eller försökte rida på MOBAS popularitet med League of Legends.

Utan Destiny hade förmodligen The Division och Anthem sett helt annorlunda ut. Det finns dock en fördel med att vara först eftersom alla utvecklare till synes får gå igenom samma problematik.

Destiny hade oturen att hamna i någon form av limbo mellan hur synen på onlinespelande varit under föregående generation och det nya steget som krävdes att flera tog när Playstation 4 och Xbox One äntrade våra hem. Den gamla modellen med dyra expansionspaket behövde helt plötsligt samsas

8

bredvid spel som fick uppdateringar oftare och, inte minst, helt gratis. Trots detta lyckades Destiny och dess uppföljare ändå bli större succéer och har gjort att Bungie fått omvärdera sitt sätt att hantera Destiny och dess community. Jag tror att det inte finns många som inte känner till de ökända klagosångerna som sjungs ut varje gång Bungie har ändrat något i spelet.

Bungies första försök med Destiny var allt annat än lyckat. En berättelse som mestadels förtäljs i laddningsskärmar, platser där samma uppdragsstruktur upprepas till absurdum och en ansenlig tid skulle läggas på att plöja nivåer för att göra sin karaktär starkare inför den kommande raiden.

Det går dock inte att förbise alla de sakerna som ändå gjordes rätt med Destiny, speciellt när det kommer till att översätta regelboken för MMOs till en förstapersonsskjutare.

Det jag menar är först och främst spelets större grottor för fler spelare än de lag på tre som det är vanligtvis. Bungie behövde ofta vara mer kreativa under dessa uppdrag för att göra de mer minnesvärda än de i vanliga fall ganska tråkiga patrullerna på de olika planeterna.

Förutom att fiender ska mejas ner som i vilken annan skjutare som helst var det obskyra gåtor som skulle lösas och krävde att alla sex spelare i uppdraget verkligen behövde vara sammansvetsade.

Kommunikation var så pass viktig att det inte ens gick att söka efter slumpmässigt valda spelare. Varje gång Bungie släppte en ny raid var det en tävling bland de största inom Destiny-scenen som tävlade om vem som kunde klara den först - ett snilledrag för att få hela gemenskapen att gå ihop och heja på sitt favoritlag, eller för den delen deltaga i tävlingen själv.

Bungie behövde ofta vara mer kreativa under dessa uppdrag för att göra de mer minnesvärda

Inget onlinespel kan överleva om inte gemenskapen finns där och stöttar det.

Självklart räcker det inte enbart att ha ett spel där man kan spela saker tillsammans för att det på något sätt ska bli en succé. Intresset för Destiny var redan enormt innan dess släpp 2014 och inte bara på grund av att det var Bungies namn som stod på omslaget, utan för att själva premissen får det att kittla innanför magen. Det är något speciellt med rymden och speciellt med planeter som ligger oss nära.

Spel som Elite Dangerous och No Man’s Sky i all ära, men att kunna besöka Mars, Venus och Jordens egen måne är en speciell känsla.

Planeter som är så pass nära men ändå långt borta och trots att de här exotiska planeterna finns i spelet lyckades de även med att göra jorden intressant. Människans sista tillhåll i Ryssland var fortfarande en spännande plats trots att vår egen planet på förhand borde ha varit den tråkigaste.

Destiny har haft en svajig utvecklingskurva sedan det första spelet släpptes. Det fick ett ganska svalt mottagande, mycket på grund av dess repetitiva struktur, inte minst från mig själv där jag skrev att jag helt enkelt inte hade roligt med det. Destiny är ändå en symbol för hur spelutveckling har förändrats de senaste tio åren.

Från att ha varit statiska produkter som är klara när de väl släppts till att bli levande plattformar som ska hålla en lång tid framöver. Det gör dock att man mer eller mindre behöver köpa in sig på ett löfte än att man får en hel upplevelse på en gång och alla stora studior som har försökt göra sitt eget Destiny har hamnat i samma problematik.

Det går dock inte att bortse från Destinys relevans de senaste tio åren inom mediet och därför är det Bungies rymdäventyr som börjar Loadings lista över decenniets bästa spel.

Jimmy Seppälä

9

99

Tetris 99

96

No Man’s Sky

Relevant för pusselspelens bildande och ständigt närvarande har Tetris med åren gått och blivit lite gammalt och grått. Små kvalitetsförbättringar hjälper inte så värst när det till stor del är samma spel som för över 30 år sedan. Vad Tetris behövde var en adrenalinspruta för att snabbt komma ikapp och sätta sig på topp igen.

Lösningen var att slänga 99 människor tillsammans att slåss till döden i en duell de aldrig visste att de tränat tre decennier för. Det är intensivt, beroendeframkallande och evigt belönande.

Hello Games lovade guld och gröna skogar med No Man’s Sky. Så blev det inte riktigt. Många utlovade saker saknades vid lansering och utvecklarnas radiotystnad fick många att känna sig lurade. Efter ett par månaders besvikelse och ilska ändrades det. Sean Murray och kompani visade att handling väger tyngre än ord och att det går att göra rätt för sig genom att släppa en radda uppdateringar som gjorde spelet till vad som först utlovats: En spännande rymdsimulator där nya upptäckter väntar bakom varje hörn.

10

98

Dragon Quest Heroes

95

Dead by Daylight

Omega Force har gjort många tolkningar av kända varumärken, men kvalitén har alltid varierat stort. Ett varumärke de däremot lyckats väl med är Dragon Quest-serien. De har lyckats ta essensen från den serien, med rollspelsinslagen, estetiken och musiken, och omvandla det till ett fantastiskt Musou-spel.

Dessutom introducerar de underbara nya tillägg, som möjligheten att använda sig av de fiender man besegrat för att vinna striderna.

Dessa gör Dragon Quest Heroes till en unik upplevelse inom genren.

Döden är inte en flyktväg, lyder detta överlevnadspels motto. Fyra spelare ska samarbeta genom att reparera generatorer och undfly en femte spelare; självaste mördaren.

Dead by Daylight är inte enbart ett skräckspel, utan även en tempofylld sport. Ingen spelomgång är den andra lik, vilket beror på de taktiker och förmåner spelare använder. Dead by Daylight är beroendeframkallande och möjligheten att spela som kända skräckikoner som Freddy Krueger eller Michael Myers, blir en dröm för skräckälskare.

97

Rock Band 4

94

Beat Saber

Rock Band 4 började som en grund att bygga vidare på och nog har det blomstrat. Under åren har funktioner lagts till på löpande band och numera är det bara känslan av frihet som är densamma. För många är spelet det ultimata beviset på att rockdrömmar aldrig dör. Den stora skillnaden är att man får skaffa sina egna droger och sexet… tja, det får väl blomma ut i underkläderna under en våt dröm efteråt eller för egen hand med slutna ögon.

Oavsett har Rock Band ett eget rum i mångas hjärtan.

Första gången vi fick se Nintendos klassiska Wiimote tänkte nog varenda en hur det skulle vara att svinga en ljussabel med den nya kontrollmetoden. Dock tog det ett helt decennium innan vi faktiskt fick ett spel som kändes mer Star Wars än Star Wars och då som ett musikspel i VR. I Beat Saber går det inte att undvika att känna sig otroligt häftigt samtidigt som man klyver block till musiken som spelas i bakgrunden. Att ett av de bästa spelen i VR skulle vara Star Wars + Guitar Hero hade ingen kunnat tro.

93

Civilization V

Ett helt underbart strategispel om mänsklighetens uppkomst och historia, där du styr en civilisation från det att den bygger sin första bosättning till dess att den koloniserar rymden, erövrar världen eller spolas bort av historiens vågor. Sid Meier’s Civilization V är ett spel som är lätt att lära sig och komma in i, men svårare att bemästra – och ännu svårare att lägga ner. En timme blir snabbt till fem och den där “Bara en runda till…” känslan lägger sig aldrig. “It was GLORIOUS! GLORIOUS!”

90

999: Nine Hours, Nine Persons, Nine Doors 999 är ett bra exempel på en berättelse som berättas bäst i spelform.

Nio personer vaknar upp på ett övergivet fartyg, där de har nio timmar på sig att lösa diverse pussel och lämna fartyget innan det sjunker. Det spännande äventyret kan sluta på många olika sätt (ofta med ond bråd död) och varje slut ger dig en inblick i hur saker och ting faktiskt ligger till. Att berätta en sådan berättelse via exempelvis film skulle bli ganska rörigt, men att själv utforska de olika vägarna gör det enklare att hänga med.

92

Xenoblade Chronicles

89

Hyper Light Drifter

Denna moderna klassiker var farligt nära att aldrig översättas till engelska, men tack och lov lyckades hängivna fans övertyga beslutsfattarna – och tur var väl det!

Berättelsen om Shulk och gängets äventyr på de två megarobotarna Bionis och Mechonis är väldigt välskriven, men den brittiska dubbningen ger den lite extra charm. Slänger man dessutom på en underbart vacker spelvärld, ett väldigt roligt stridssystem och ett fantastiskt soundtrack får man ett JRPG i toppklass, med två fantastiska uppföljare.

Som en Zelda-klon lyckas Hyper Light Drifter väl med att förvalta sitt arv och komma med nya färska idéer som ibland slår Nintendo själva på fingrarna. Vad som framförallt utmärker spelet är dess relation till nyckeldesigner Alx Prestons liv med kronisk hjärtsjukdom.

Som ett action-spel är Hyper Light Drifter roande och väldesignat, men som interaktiv representation av att konstant leva på gränsen är det desto mer tankeväckande och ett effektivt nyttjande av mediets potential.

91

Metal Gear Solid V: The Phantom Pain

På många sätt känns femman som ett ofärdigt spel, mycket på grund av att regissören Hideo Kojima blev kickad från Konami under utvecklingen. Berättelsen känns avskalad, en del av charmen från serien saknas och det är för långt. Bakom allt döljer sig dock det spel i serien som är allra roligast att spela.

Snake har fler sätt att smyga på, gömma sig och göra sig av med sina fiender på och de öppnare kartorna gör att valfriheten är större än någonsin. Spelet var kanske något av en besvikelse, men tillika en fantastisk sådan.

88

Overcooked

Den hemliga ingrediensen till Overcookeds lyckade flerspelarformula är enkel. Inga krusiduller eller komplicerade faktorer, det gäller bara att laga mat i kök med världens sämsta planlösning. Resten sköter sig själv, medan spelare krockar och snubblar fram i stressade försök att laga vanlig husmanskost på de mest bisarra vis. Med gott samarbete är det fullt möjligt att överlista Overcooked och se sig som vinnare, men allt som ofta är det vår kollektiva oförmåga att kommunicera som skapar det evigt skrattfyllda kaoset.

11

87

Rise of the Tomb Raider

84

Wolfenstein: The New Order

Med Rise of the Tomb Raider tog Crystal Dynamics framgången de fick med Tomb Raider (2013) och förfinade upplevelsen på i princip samtliga fronter. Fler gravar och grottor att utforska, ögonbedövande grafisk presentation och större variation i miljöerna, gör spelet en fröjd att uppleva. Det enda egentliga smolket i bägaren är att det fick lida offer för den form av konsolkrig som ingen vinner på i slutändan.

Det är dock inget som får Lara Croft att tappa fotfästet som en av spelvärldens mest ikoniska protagonister.

Wolfenstein 3D lade grunden för hela FPS-genren och även om den senaste rebooten inte är lika revolutionerande är det fortfarande ett riktigt bra spel, grundat i klassisk frågeställning: “Tänk om Nazityskland vann andra världskriget?” Spelet är en inblick i en värld som tack och lov aldrig var och låter en både se ett koncentrationslägers hemskheter inifrån och skjuta nazister med lasergevär på månen – utan att endera känns malplacerat! Att det känns som en spirituell uppföljare till Half-Life 2 är ett stort plus.

12

86

Alien Isolation

83

FTL: Faster Than Light

Spel baserade på filmlicenser är tyvärr ofta av det sämre slaget, men som tur är visar Alien: Isolation att en av världens bästa skräckfilmer även kan bli ett av världens bästa skräckspel. Det är härligt nervkittlande att gömma sig från den skrämmande intelligenta xenomorfen och utforska den enorma retrofuturistiska rymdstationen.

Och även om spelet är för långt för sitt eget bästa slutar det aldrig vara läskigt att plötsligt höra snabba fotsteg bakom sig och få en vass svans genom bröstkorgen.

Vi är nog många som drömt om att vara kapten Kirk i kaptensstolen på Enterprise och styra vårt skepp på äventyr i det okända.

FTL: Faster Than Light är ett av de spel som fångar den känslan bäst.

När torpeder och laserskott haglar över skeppet gäller det att bevara lugnet, ge besättningen order och dirigera om ström mellan de olika systemen för att klara sig. Ofta går det åt skogen, men det får bara de där ögonblicken när man kommer undan galant eller med blotta förskräckelsen att kännas ännu mer underbara.

85

Spec-Ops: The Line

82

Resident Evil 2: Remake

På förhand såg Spec-Ops: The Line ut som en generisk tredjepersonsskjutare som det redan fanns i överflöd under PS3/360-eran.

Vad som dock fanns under ytan var en kritik av genren och hade något viktigt att säga om krigsbrott och soldater som kommer hem från krigsdrabbade områden med PTSD. Samtidigt hade spelaren fler valmöjligheter än vad spelet signalerade. Istället för att skjuta in i en folkmassa kan man istället avlossa sitt vapen i luften för att få samma effekt utan att spelet visar att det är möjligt.

Capcom lyckades med bedriften att rekonstruera Resident Evil 2 och få denna nyutgåva att kännas som ett helt nytt spel. Originalets fixerade kameravinklar ersattes med tredjepersonsperspektiv, grafiken blev vackrare och nya områden lades till i polisstationen. Mer betydligt var att Resident Evil 2 blev ett läskigt spektakel, och ostoppbara Mr. X var ett bevis på det. Det målmedvetna monstret utgjorde ett större hot denna gång när han jagade Claire och Leon överallt. Resident Evil hade äntligen hittat hem.

81

Rayman Legends

Detta underhållande plattformsspel blandar barnslig komik med precision inom nivåstruktur. Rayman Legends är en sagobok med läckra färger och omgivningar som skulle göra Walt Disney avundsjuk.

Spelets vackra yttre är en fasad på grund av de utmanande banorna, men eftersom de är välgjorda blir det kul att spela dem. De nivåer när Rayman springer med tonerna av klassiska låtar som Black Betty är fullkomligt briljanta. Rayman Legends tar en välförtjänt plats som ett av modern tids roligaste plattformsspel.

80

Rainbow Six: Siege

Få spel har haft en lika bra framgångssaga som Rainbow Six: Siege. Från att ha haft en trög start till att bli ett av de största flerspelarspelen vi har. Det som Rainbow Six: Siege lyckas bäst med är att det tar det taktiska elementet serien är känd för och stoppar in det i ett multiplayerläge som tar inspiration från Counter Strike men med förstörelsebara miljöer som gör att matcherna aldrig är statiska. Inget får hjärtat att slå hårdare när tiden håller på att gå ut samtidigt som det är ett 1v1-scenario.

79

Bayonetta

Bayonetta kämpar tidigt mot en drake som sticker in sitt huvud genom ett kyrkfönster. När jag insåg att den slitit loss byggnaden från marken och tagit striden högt ovanför molnen, förstod jag att det här skulle bli en upplevelse utöver det vanliga. Det må ha en rörig berättelse som jag inte kunde bry mig om mindre, men utöver det visar verkligen regissören Hideki Kamiya att han är mästaren av hack n’ slash-genren. Den unika blandningen mellan japansk jazz och kristen symbolik gör att det inte liknar något annat.

Årets spel genom decenniet*: 2010: Mass Effect 2 2011: The Elder Scrolls V: Skyrim 2012: The Walking Dead *framröstat av Loadings forumiter

13

78 Fortnite

14

15

Första gången jag kom i kontakt med Fortnite var sommaren 2017, när min dåvarande redaktionskollega Aaron uttryckte intresse för att testa Epic Games nya spel som precis släppts i en “early access”-version. När jag kollade in det verkade det inte tilltalande alls. Någon slags zombieöverlevnadsspel med ärligt talat ganska ful tecknad estetik där man skulle bygga baser, hålla ut mot zombiehorderna med sina vänner och lägga jättemycket pengar på dyra mikrotransaktioner. För mig såg det mest ut som ett försök att locka till sig barn som ville ha ett alternativ till Minecraft – och något som troligen skulle floppa stenhårt och tyna bort.

Och hade Fortnite lanserats ett år tidigare eller senare hade det kanske blivit fallet. Kort innan hade Playerunknown’s Battlegrounds lanserats på Steam och slagit rekord efter rekord i spelarsiffror.

Alla ville ha en del av kakan och lansera ett eget battle royale-spel.

Så klart även Epic Games. I september 2017 lanserades Fortnite: Battle Royale, och Epic kunde knappast ha bett om bättre förutsättningar. Vid det här laget fanns Playerunknown’s Battlegrounds

16

bara på Steam, där det kostade ett par hundralappar.

Fortnite: Battle Royale släpptes så klart på PC, men även på Xbox One och Playstation 4, där det vid lanseringstillfället inte fanns något annat battle royale-spel värt att tala om. Dessutom var det gratis att ladda ned och spela. Kombinationen av dessa faktorer ledde till att många, däribland jag, laddade ner spelet för att ge det en chans – och fastnade helt. Det som jag trodde var något man bara laddade ner för att kunna spela ett battle royale-spel med sina kompisar på Playstation 4 visade sig vara riktigt, riktigt roligt.

Bollen var satt i rullning. Under månaderna som gick växte sig Fortnite: Battle Royale allt större och gick från att casha in på Playerunknown’s Battlegrounds framgångar till att bli dess värsta konkurrent och till sist ta ifrån det sin titel som världens populäraste spel. Så klart ville Epic Games tjäna pengar på sin succé och introducerade ett system kallat Battle Pass, som alternativ till att köpa dyra karaktärs- och vapenutseenden i spelets butik. Varianter av Battle Pass-systemet hade tidigare använts i bland annat Dota 2 och

Vad jag kan minnas har inget annat onlinespel dragit nytta av potentialen med onlinespel på det här sättet.

Team Fortress 2, men Fortnite satte det på kartan. Systemet är väldigt enkelt: Du betalar en liten summa och kan då, under en begränsad tid, låsa upp massvis av nya saker genom att spela spelet.

Idag används liknande system i flera andra onlinespel, till exempel Call of Duty och Rocket League, men det här är så klart inte det enda avtryck Fortnite har lämnat på spelvärlden. Eller världen i stort.

Vi återkommer dit. Under 2018 lanserades Fortnite till mobiltelefoner och Nintendo Switch, vilket då innebar att spelet var ute på alla större spelplattformar. Efter Rocket League släpptes 2015 hade crossplay, spelande över plattformsgränsarna, börjat bli en grej. Sony var däremot rätt tjuriga med det.

Medan Microsoft och Nintendo tillät Xbox- och Switch-spelare att spela med varandra vägrade Sony låta Playstation-spelare spela med annat än PC- och mobilspelare.

Hösten 2018 ryktades det om att Epic Games gått runt Playstations järnridå, då Playstation-spelare rapporterat att de sett spelare utrustade med Xbox-exklusiva föremål och tvärtom.

Kort därefter utannonserade Sony att de tänkte tillåta fritt spelande över plattformsgränserna för utvalda spel, däribland Fortnite.

Samma dag släpptes en version av Fortnite till Playstation 4 som tillät detta, och i det ögonblicket skrevs ett stycke spelhistoria. För första gången kunde spelare från de tre stora konsoltillverkarna spela tillsammans på samma spelservrar.

Och inte nog med det. Fortnites framgångssaga slutar inte här.

Tvärtom.

Sedan sommaren 2018 har Epic Games kört olika sorters engångsevenemang i Fortnite, det vill säga händelser som inträffat i spelet vid en specifik tid och sedan aldrig igen, till exempel i form av att en rymdraket skjutits upp och rivit upp ett hål i tid och rum, eller att ett monster attackerat ön spelet utspelar sig på, eller att hela alltet svaldes av ett svart hål när version 2.0 av spelet skulle lanseras, varpå spelet sedan låg nere några dagar, med inloggningsskärmen ersatt av en animation av det svarta hålet. I vanliga fall brukar serverunderhåll och liknande mötas med ilskna protester. Här var det snarare spekulation om vad som skulle hända härnäst, och vad det hade för betydelse för Fortnite-världens mytologi.

Och visst, de här sakerna är rätt coola, men det verkligt häftiga är att det här också använts för att göra Fortnite till en digital eventplattform när man kunnat köra “liveevenemang” i Fortnite på den här vägen. Bland annat så har electromusikern Marshmello, rapparen Travis Scott och den omåttligt populära k-pop-gruppen BTS haft virtuella konserter i Fortnite, medan Christopher Nolan gjort reklam för sin film Tenet genom att låta en trailer ha premiär i spelet och sedan haft virtuella filmkvällar med sina tidigare filmer. När Black Lives Matter-rörelsen var i ropet under sommaren 2020 visades

videor relaterat till detta i Fortnite som ett sätt att nå ut till unga.

Vad jag kan minnas har inget annat onlinespel dragit nytta av potentialen med onlinespel på det här sättet. Det är lite som det folk trodde Second Life skulle bli runt 2007, där det öppnades en virtuell svensk ambassad som invigdes av ingen mindre än dåvarande utrikesministern Carl Bildt. Vi får väl se om Ann Linde får inviga Sveriges ambassad i Fortnite någon dag.

Sen kan man säga vad man vill om att stora företag använder spelet som reklamplattform, men det går inte att förneka att det är rätt häftigt med de virtuella konserterna.

Särskilt i pandemitider, när riktiga konserter inte riktigt är en grej på samma sätt.

Men så klart har Fortnite också haft sin påverkan på omvärlden också. När den franske fotbollsspelaren Antoine Griezmann gjorde mål i VM-finalen 2018 firade han sitt mål genom att dansa en Fortnite-dans på planen, vilket andra fotbollsspelare sedan tagit efter.

Ett annat bra exempel är superhjälte-mastodontfilmen Avengers: Endgame, där Fortnite förekommer i en scen där en avdankad Thor skäller ut en störande spelare över spelets röstchatt. Förutom Pokémon Go kan jag inte komma på något spel som haft ett så galet genomslag världen över.

Trots att Fortnite kanske inte är det bästa eller roligaste spelet från 2010-talet är det helt klart ett av de mest fascinerande och intressanta, som fortsätter att fascinera än idag.

Vem hade kunnat ana att något som såg ut att vara en fullständig flopp skulle skriva historia och bli ett av vår tids största populärkulturella fenomen?

Alexander Rehnman

17

77

Towerfall: Ascension

76

The Elder Scrolls V: Skyrim

74

Child of Light

73

Fallout: New Vegas

Towerfall är ett simpelt men briljant spel om att skjuta sina motståndare i ryggen med pilar. En träff och man är död, men det går både att samla upp redan skjutna pilar och fånga dem i luften om man är tillräckligt duktig. Detta skapar otroligt högljudda matcher när fyra vänner försöker ta ut varandra för att bli den ensamma överlevaren.

Eftersom man dör på en träff blir matcherna ofta extra hektiska med en katt-och-råtta-känsla när man dansar runt och ens övertag kan snabbt försvinna med några olyckligt avlossade pilar.

I det här sagolika äventyret slår vi följe med den kvinnliga protagonisten Aurora. Med sitt långa röda svävande hår och sitt orubbliga mod beger hon sig ut i kungariket Lemuria tillsammans med sin nyfunna vän Igniculus. På deras långa resa genom det förtrollade landet träffar de på allt fler karaktärer som slår sig samman med duon. Bland de handmålade miljöerna uppdagar sig en så varm berättelse att det kan smälta det kallaste av hjärtan. Child of Light är ett mycket dyrbart guldkorn bland alla stora guldklimpar.

18

Spelet som snart finns i ditt smarta kylskåp! Skämt åsido så är Skyrim spelet som tog The Elders Scrolls-serien till nya höjder. Med ett mycket mer lättöverskådligt attributsystem och en fängslande vintervärld var det många som föll för Bethesdas rollspel. Det tog inte lång tid innan alla skämtade om vakter med pilar i knät och utropade “FUS ROH DAH” på låtsasdraksspråk tills rösten hade helt och hållet försvunnit. Tack vare de många buggar som finns är spelet en ständig memegenerator.

Trots sina skrämmande tekniska problem var Fallout 3, Bethesdas omstart av Fallout-serien, ändå ett rätt okej spel – men det bleknar i jämförelse med New Vegas, som utvecklades av utvecklarna bakom originalspelen. New Vegas är fyllt till bredden av välskrivna karaktärer och berättelser, för att inte tala om roliga sätt att bygga och spela sin karaktär på. Dessutom är det få rollspel som får det att kännas som att man har så här stor påverkan på spelvärlden. Synd bara att ingen efterföljare nått samma höga klass.

75

Hellblade

72

Inside

Även ett litet gäng med spelskapare kan utföra enorma storverk. Ninja Theorys lilla skara av utvecklare slog till med emotionellt kraftfulla Hellblade: Senua’s Sacrifice.

Senuas färd till dödsriket Helheim är en traumatisk upplevelse som stärks av psykologiskt berättande, starka ansiktsuttryck och känslosamma ögonblick. Spelet är visuellt magnifikt, men hur ljudet används i filmsekvenser och själva spelandet är briljant. Att en liten studio kan utföra ett känsloladdat äventyr som Hellblade är enastående.

Det är inte många spel som man verkligen kan se att utvecklarna bestämde sig för att göra en sak och spelet dessutom levererar just det. Inside är ett sådant spel där man inte riktigt kan komma på vad som skulle kunna ändras. Att få spela en liten pojkes flykt från ett till synes fascistiskt läger var både gripande och kusligt fram till den totalt galna finalen. Ingen hade kunnat föreställa sig hur spelet skulle sluta på förhand. Med Inside visar Playdead vilken fingertoppkänsla de har i att berätta en historia inom mediet.

71

Pony Island

68

Fire Emblem: Awakening

En av det gångna decenniets stora fascinationer har varit idén om hemsökt alldaglighet och extrem subversivitet. Bland de första att verkligen viga dessa koncept var Pony Island, som med sin galna kombination av ett ponnyspel för femåringar och biblisk korstågsförsoning visade hur de mest omaka par kan enas på förvånansvärt effektivt vis. Pony Island är med sin komiskt illvilliga hästsimulator både finurligt, trendsättande och framförallt engagerande på vis som inte riktigt hade skådats innan.

För många spelare i västvärlden har Fire Emblem varit ett oerhört anonymt varumärke när det kommit till denna strategirollspelsseries egna titlar. Det har istället blivit en spelserie vars karaktärer florerat mest i de olika upplagorna av Super Smash Bros från och med Melee till Nintendo Gamecube.

Med Awakening, som släpptes 2013 på Nintendo 3DS, fick utvecklarna Intelligent Systems upp mångas ögon för de intrikata, turordningsbaserade striderna samt det gigantiska karaktärsbiblioteket och en berättelse som var

70

Gris

67

Ni No Kuni: Wrath of the White Witch

Under 10-talet har indiescenen jobbat hårt för att främja berättande i spel, kanske framförallt genom att successivt säga mer med mindre.

Gris är närmast en kulmination av plattformsspel som är misstänkt snygga med sin estetik som inte bara säljer spelet, utan också agerar som dess huvudsakliga berättare. Från den emotionella ödemarken växer färgerna fram och berättar om all världens känslor samtidigt som de för tillbaka liv och lust i de interaktiva miljöerna.

Gris bevisar med full övertygelse att ord är överflödiga.

När spelstudion Level-5 och animationsstudion Studio Ghibli slog sina kloka, kreativa huvuden ihop lyckades de skapa magi i form av Ni no Kuni: Wrath of the White Witch. Med den säregna estetiken signerad Studio Ghibli och klassiskt japanskt rollspelande lämnades spelare lyriska över denna sagolika upplevelse. Spelet inleds med den lilla pojken Olivers emotionella färd med förhoppningen om att bringa sin moder åter till livet och kulminerar i ett storslaget äventyr som utspelar sig i två undersköna parallella världar.

69

The Stanley Parable

66

Cities: Skylines

The Stanley Parable är ett bra exempel på en upplevelse som bara fungerar i det interaktiva spelmediet. Redan när den kontorsarbetaren du kontrollerar blir tillsagd att ta den vänstra dörren och du istället väljer den högra, visar det på spelens unika möjligheter när det gäller berättande. Den resa du tas på kantas av liknande val och en märkbart irriterad berättarröst om du inte gör som den vill, som inte liknar något annat. Spelet blir dock som allra bäst ju mindre du vet.

Två år efter det att SimCity 2013 med sina “städer” på 2x2 km gjort många spelare besvikna kom Cities: Skylines och visade hur en riktig stadssimulator ska se ut. Det må inte vara det mest komplicerade spelet i genren, men helt klart ett av de roligare. Det är något väldigt avslappnande med att se en storstad växa fram … eller krossas fullständigt av en meteor. Den stora mängden DLC och det omfattande modstödet gör det till ett spel som alltid har mer att erbjuda. Det är svårt att tröttna.

19

65

Final Fantasy XIV

64

Animal Crossing: New Leaf

62

Superhot

61

Steamworld Heist

Final Fantasy XIV började årtiondet som ett av spelhistoriens största misslyckande, men har idag tack vare en mirakulös räddning blivit mer känt som det potentiellt bästa MMORPG-spelet på marknaden.

Jag skulle till och med gå så långt att säga att det är det bästa Square Enix pumpat ut sedan dess glansdagar. Det är med andra ord en berättelse om att rädda sjunkande skepp, och det med guldkant. Det är från nöd till framgång som Final Fantasy XIV både definierat serien och genren under det senaste årtiondet.

Repetition skapar frustration, men repetition ger också perfektion.

Repetition ältar igen och igen tills allting blir rätt, i minsta detalj.

Repetition av moment som saknar helhet, repetition av likartade moment som drar nya trådar. Repetition av mantra, gör igen, gör igen, gör igen. Repetition att försöka tills det går, tills du inte ens tänker på vilka sjuka scenarion du kämpar dig igenom. Repetition tills du formats att se det som mundant.

Repetition tills repetitionen har dig fången. SUPER HOT SUPER HOT SUPER HOT 20

Innan New Horizons astronomiska försäljningssiffror fanns New Leaf.

Den här gången fick spelarna inte bara flytta in i en tokmysig by full av underbart charmiga djurinvånare – nu var man borgmästare över byn! Det charmiga och avslappnade upplägget gjorde Animal Crossing: New Leaf till en perfekt kombination av tidsfördriv och verklighetsflykt och något som var värt att återvända till gång på gång.

Och tänk att Nintendo kunde göra det roligt att vara begravd under ett berg av skulder!

De Göteborgsbaserade spelskaparna Image & Form lyckades sannerligen skapa något alldeles unikt med sitt tvådimensionella, turordningsbaserade stategispel Steamworld Heist. På en färd genom kosmos samlar spelaren, som roboten kapten Piper Faraday, mannar till sin besättning och tar med dessa i konfrontationer med rymdskurkar. Självfallet levererar denna västkustutvecklade skapelse en rejäl dos humor och sist men inte minst innehåller den ett av de mest lattjo spelmomenten - att samla på hattar.

63

Firewatch

60

Red Dead Redemption

I Firewatch tar vi oss an rollen som Henry, en medelålders man som beger sig ut i Wyomings vildmark i hopp om att finna ro i själen. I spelet introduceras vi också för Henrys överordnade vid namn Delilah som vi endast interagerar med via en walkie talkie. En orubblig kemi uppstår mellan dessa två udda karaktärer. Resten av spelet är prydligt paketerat med harmoniska miljöer, fyndiga dialoger och en medryckande intrig men det som gör Firewatch till en oförglömlig resa är den älskvärda duon.

Rockstars öppna värld-koncept från Grand Theft Auto-spelen förs in i vilda västern. Det audiovisuella i Red Dead Redemption påminner starkt om filmregissören Sergio Leones Dollar-trilogi, allt från en skitig atmosfär till vacker västernmusik i bästa Morricone-stil. Dock är friheten spelets största styrka.

Möjligheten att ta en ridtur i Mexicos vita öken, spela poker i Armadillo eller att delta i revolverstrider är en dröm som går i uppfyllelse.

Red Dead Redemption är västern när det är som allra bäst.

59

Marvel’s Spider-Man

56

Hohokum

På pappret är det här inget vi inte har sett förut. Det har gjorts SpiderMan-spel förr, spelvärlden med dess många aktiviteter och saker att hitta är stöpt i en Ubisoft-form och mycket av den grundläggande spelmekaniken påminner om Arkham-serien. Däremot gör Spider-Man dessa saker på ett otroligt bra sätt så att det ändå känns nytt och fräscht – och helt fantastiskt roligt att spela. Berättelsen är den bästa Spider-Man-tolkningen sedan Sam Raimis Spider-Man 2 och det är ibland svårt att hålla tårarna borta.

Hohokum är ett typexempel på ett spel som helt suddar ut gränsen mellan vad som är stereotypen av vad spel ska vara och snarast bör beskrivas som ett interaktivt konstverk där själva upplevelsen och intrycken är syftet - inte själva “spelandet”. Spelet är lika mycket konstprojekt som en interaktiv lekplats där konventionella idéer om mål och syfte får ställa sig åt sidan för det fria nöjet. På så vis fyller Hohokum kanske främst sitt uppdrag, det är ingenting mer än en liten lek och lever helt och hållet på den ärligheten.

58

Batman Arkham City

57

Monument Valley

55

The Last Guardian

54

Apex Legends

År 2009 lyckades spelutvecklarna Rocksteady Studios, genom sitt skapande av actionspelet Batman Arkham Asylum, med rariteten att leverera ett kritikerrosat licensspel. Två år senare tog skaparna läderlappen från mentalsjukhusets dunkla vrår och instängda känsla till en mer öppen värld att utforska och innehållandes fler namnkunniga skurkar att ge på nöten. Självfallet har den oberäknelige Jokern ett finger med i spelet och inte helt otippat bjuder han på en upplösning som sent skall glömmas.

Fumito Ueda och hans team har alltid levererat unika och taktila upplevelser i spelmediet, och så är även fallet med The Last Guardian.

Kärnan i spelet är relationen mellan den onämnda pojken och den stora fluffiga varelsen, vid namn Trico. Det är en relation som växer med resans gång och som också berör. I början är kommunikationen mellan dessa två begränsad, men med tiden blir den allt bättre.

Trico är dessutom en av de mest levande karaktärer som någonsin skapats inom spelmediet. Det är en fantastisk prestation.

I grunden är Monument Valley farligt nära att vara ett dussinspel i mängden. Söta tilltalande figurer traskar runt i optiska illusioner som trots sitt yttre mer är tidsfördriv än faktiska tankenötter. Det är kompetent, men kanske inte mer än så. Vad som egentligen höjer Monument Valley är snarare den benhårda övertygelse hos utvecklarna att det ska vara och förbli ett mobilspel, för att bevisa att formatet visst kan vara hur legitimt som helst. Monument Valley existerar främst som ett löfte, och det är rätt beundransvärt.

Det geniala Titanfall 2 lär tyvärr inte få en uppföljare på ett tag, men Titanfall-universumet lever vidare i form av Apex Legends, ett utomordentligt lagbaserat battle royale-spel. Det smidiga och kraftfulla “pingsystemet” för kommunikation, möjligheten att återupplivas om det går snett, och de många olika karaktärerna med sina olika förmågor gör detta till mer än bara ännu ett oinspirerat försök att haka på battle royale-trenden, utan snarare något som andra spel i genren borde (och har) inspireras av.

21

53

Monster Hunter World

Få saker går upp mot att dra på sig rustningen, plocka fram ett löjligt stort vapen och ge sig ut och dräpa en drake eller två för att tillverka nya vapen och rustningar. Monster Hunter-serien har alltid kretsat kring denna beroendeframkallande loop av jakt och tillverkning och World är inget undantag. Spelet sätter dina färdigheter på prov, men belönar dig rikligt för det och lockar alltid till en session till. Att kalla det för ett mästerverk skulle nästan vara en underdrift.

52

Rocket League har ett koncept som är lika enkelt som genialt: Blanda Mario Kart och fotboll. Att köra runt med en miniatyrbil och dribbla runt med en enorm boll är barnsligt roligt och lätt att lära sig, men svårt att bemästra. Få saker är så tillfredsställande som att drämma in bollen i mål tvärs över planen eller slå undan bollen precis innan den korsar mållinjen. Även andra sporter, som hockey och basket, förekommer, men inget slår fotbollen. Världens roligaste sportspel? Mycket möjligt.

Årets spel genom decenniet*: 2013: The Last of Us 2014: Mario Kart 8 2015: Bloodborne & The Witcher III: Wild Hunt *framröstat av Loadings forumiter

22

Rocket League

51

Portal 2

Det experimentella Portal var ett roligt och unikt litet pusselspel, men skulle det verkligen gå att göra en uppföljare utan att det bara blev samma sak igen? Svar ja! Med nya pusselelement som fysiktrotsande färg, laserstrålar och trampoliner, ett helt underbart manus (“This is the part where he kills you”) och ett briljant flerspelarläge blev Portal 2 till och med ännu bättre. Hela spelet känns som den sista (och bästa) delen av originalet och bjuder på flera timmars klurigheter, skratt och spänning.

50 PokĂŠmon GO 23

När jag gick på lågstadiet drömde jag om att forskare på något sätt skulle kunna avla fram pokémon i verkligheten så att jag skulle kunna leva ut mina drömmar om att bli en pokémontränare. Jag visste nog redan då att det troligen aldrig kommer ske, men jag hade ingen aning om att man tio år senare skulle komma rätt nära.

Många år senare, när jag gick i nian, visade en kompis spelet Ingress för mig. Konceptet var enkelt men genialt: Spelet bygger på Google Maps och har “portaler” utplacerade på olika platser som du måste ta dig till fysiskt för att kunna interagera med. Spelarna är uppdelade i två lag som ska försöka erövra så många portaler som möjligt för sin sida och koppla samman dem för att tjäna poäng.

Det var kanske inte det roligaste spel jag spelat, men jag tyckte att tekniken bakom var häftig och något som skulle kunna nyttjas i andra sorters spel.

Cirka två år senare avslöjades Pokémon Go, från skaparna av Ingress. När jag såg den första teasern tyckte jag det kändes som en så uppenbar idé att jag nästan skämdes över att jag själv aldrig funderat över den. Ett Pokémon-spel där man reser runt i den

24

fysiska världen för att fånga pokémon och strida med andra tränare.

Ett fullständigt briljant koncept. Det skulle kunna bli succé, tänkte jag – och jag tror att varken jag eller någon annan hade anat hur stor succé det skulle bli.

Jag hade så klart väntat mig att spelet skulle bli populärt bland Pokémon-entusiaster och Ingress-spelare och kanske lite halvpopulärt annars, men inte mer än så. Jag kunde inte ha haft mer fel. När Pokémon Go lanserades sommaren 2016 blev det närmast en global folkrörelse. Nästan alla jag kände då spelade, eller iallafall testade, spelet och i princip varje dag när jag cyklade hem från mitt dåvarande sommarjobb såg jag folk som befann sig nära de Pokéstops och gym som låg längs vägen och spelade. Folk som jag aldrig trott skulle vara intresserade av Pokémon eller spel överlag blev entusiaster.

Under några månader 2016 var Pokémon Go en viktig del av samhället. Det är knappt en överdrift. På mitt dåvarande sommarjobb, där det annars var ganska spelfientligt, var spelet ett hett diskussionsämne vid lunchbordet.

Folk flockades i parker och på torg som aldrig förr för att fånga digitala

monster och ett och annat företag lyckades slå mynt på spelet.

Försäljningen av powerbanks sköt i höjden eftersom folk inte ville bli utan batteri på sina pokémonjakter och kaféer, restauranger och dylikt nära Pokéstops lyckades locka in en och annan Pokémon Go-spelare genom att lägga ut bete i närheten för att locka till sig så många pokémon som möjligt.

Om det behövs ett bevis på att spel blivit ett allmänt accepterat medium och något som kan göra skillnad så är Pokémon Go-manin 2016 det perfekta exemplet.

Pokémon Go är tyvärr också ett bevis på det tråkiga faktumet att ett populärt spel inte nödvändigtvis är bra. När jag skaffade Pokémon Go blev jag faktiskt lite besviken på att det kändes väldigt avskalat jämfört med de “riktiga” Pokémon-spelen. Så klart hade man ju inte kunnat vänta sig ett fullfjädrat Pokémon-äventyr, men det kändes tråkigt att två av de saker jag ser som grundpelare i konceptet Pokémon, nämligen att byta pokémon med andra spelare och att strida mot andra tränare, inte fanns med i spelet vid lansering, utan kom först långt senare. De strider som fanns kändes betydligt sämre än originalspelens diton och dessutom led

spelet av buggar, brister och dåliga designbeslut, till exempel att vissa pokémon krävde att man lade hur mycket tid och arbete som helst på dem för att bli tävlingsdugliga eller kunna utvecklas.

När vi satte ihop den här listan fanns det två huvudsakliga krav för att ett spel skulle kvalificera sig.

Det skulle antingen vara väldigt bra, eller ha utmärkt sig på något annat sätt, genom att till exempel vara inflytelserikt eller historiskt signifikant. Därför är det kanske

inte så konstigt att Pokémon Go hamnar mitt i listan. Det är inte ett särskilt bra spel i sig, men som fenomen är det oöverträffat. Aldrig tidigare har något spel haft så stort genomslag världen över och sådan påverkan på sin omvärld, och under några månader levde världen i den pokémonfyllda utopi jag som nioåring trodde var en omöjlig önskedröm.

Det om något är värt att hyllas.

Alexander Rehnman

25

49

Doom

46

Persona 5

Kan serien som satte FPS-genren på kartan vara relevant ett tjugotal år senare? Helt klart! Genom att ta ett steg tillbaka från trenden med “korridorsshooters” och återgå till öppnare banor fulla av hemligheter att hitta blandade Doom det bästa av nutid och dåtid och blev en actionrökare som heter duga. Från Doomguys rasande uppvaknande till eftertexternas början är det full rulle i princip hela tiden, med blod som sprutar åt alla håll och kanter och ett tungt metalsoundtrack. Röj och slit tills det är fullbordat!

Femte delen i Atlus rollspelserie är en fascinerande berättelse. Ett gäng fantomtjuvar strävar efter att ändra människors uppfattningar genom att stjäla deras hjärtan.

Persona 5 blandar klassiskt rollspel med nutida japanskt storstadsliv på ett spektakulärt sätt. Spelet berikar även med protagonisten Joker kan umgås socialt med hans lagkamrater och dem inom hans närmaste krets. Minnesvärda hjältar, kluriga tempel och ett storslaget manus får den långa speltiden att kännas monumentalt underhållande.

26

48

Cuphead

45

Katana Zero

Många gånger har man hört anekdoter om att det första Super Mario Bros. såg precis ut som en tecknad film, vilket såklart inte är sant.

Någonstans var det ändå målet när de flesta spel utvecklades i två dimensioner framför “verklighetens” 3D. Cuphead ser ut som en tecknad film från det tidiga 1900-talet, inte bara i karaktärsdesignen men till alla effekter som har lagts på i efterhand och den tekniska kompetens MDHR visar är fenomenal. Att spelet sedan är ett fantastiskt boss rush-spel skadar inte.

Katana Zero erbjuder fantastisk adrenalinpumpande och elegant actionplattformande där varje pixel är noga genomtänkt. Varje rum vi får besöka fungerar som ett actionpussel som kräver en noga förberedd plan och precision i utförandet. Det är få spel som kan mäta sig med Katana Zeros fantastiska paket, som innehåller en fantastisk neo-noir-estetik, dansant musik och en unik känsla av rörelse som är utöver det vanliga.

Allt detta gör Katana Zero till en mästerlig produkt i sin genre.

47

Super Mario Maker

Tänk om Super Mario Maker packats med den, på många sätt, misslyckade Wii U? Hade vi suttit med vårt “perfekta format” idag?

Jag vill tro att spelvärlden hade sett annorlunda ut. En annan fråga är om vi hade haft något Super Mario Maker utan utvecklingen runt “make your own adventure” och den kreativitet som spel som Minecraft och Terraria öppnat upp för?

Oavsett är Super Mario Maker en milstolpe som visar att när Nintendo väl lägger örat mot marken och filtrerar det försiktigt genom dess konservativa lins kan storverk ske.

44 Sonic Mania 27

Under 10-talet hade Sonic the Hedgehog fallit så lågt att till och med det gamla arvet började ifrågasättas. Om det aldrig släpps några bra Sonic-spel, kan det hända att Sonic aldrig någonsin varit bra? Är det bara blind nostalgi som dikterar hur vi känner om de gamla klassikerna? Innan Sonic Mania låg svaret i individuell retrospektion och återevaluering, vilket inte är värst överhängande.

Att Sonic Mania slog spelvärlden med storm i sitt utannonserande var bara förrätten, det såg bra ut, men kunde det nå originalens nivå? Var det ens möjligt?

Svaret var inte bara ett rungande ja. Det var så pass omrumplande att förhållandena vändes upp och ner, inte bara hur tidigare fans i ledning av Christian Whitehead numera skötte utvecklingen, utan också den om huruvida Sonic ens någonsin varit bra. Vad Sonic Mania främst bevisar är att Sonic alltid var bra, men också att Sonic alltid haft potentialen att vara så bra att de gamla spelen känns direkt utdaterade.

Sonic Mania är kvickt, responsivt, fartfyllt, spännande, givande och antagligen femtio andra adjektiv. Vid första anblick är det ett lyriskt uppfyllande av bekräftelse om hur ett Sonic-spel som är precis som förr också är i toppform. Vid närmare eftertraktelse och jämförelse uppenbarar det sig dock att

28

Sonic Mania inte bara är det bästa Sonic varit sedan 90-talet, det är faktiskt bättre.

Briljansen med Sonic Mania är hur det överstiger förväntningarna och går bortom dem. Det är Sonic precis som vi minns honom, utan skavankerna, utan felen, ett kärleksfullt uppfyllande av vad som alltid fanns i nostalgiglasögonen.

Bara att det den här gången var på riktigt.

Jo jo, på ytan är det självklara aspekter som att vi numera äntligen får spela på modern hårdvara med hög bildfrekvens och bredbild.

Och gud vet att Sonic absolut måste vara i bredbild för att kännas bra. Men Sonic Mania går djupare än så, med sina finjusteringar för livskvalitet, alla små fräcka referenser som kan smickra de mest inbitna fans och den fulländade nivådesignen. Nog kan tanken om att återbesöka gamla världar för sjuttioelfte gången upplevas lite underväldigande till en början, men dessa nyversioner låter sig snabbt explosionsartat växa ur sin gamla mall till att bli någonting helt unikt och eget som nästan är oigenkänneligt från förlagorna. Injicera gamla nivåkoncept med steroider, blanda ihop helt olika gamla idéer till nya spännande, krydda med små inslag exakt överallt, och varför inte slänga in Puyo Puyo medan vi ändå håller på.

Sonic Mania klipper inga hörn utan låter sig vara precis så överdådigt och spektakulärt som vi knappt ens vågar hoppas att det skulle kunna vara i teorin. Det är Sonic i lyxförpackning, så pass definitivt att det känns överflödigt att ens behöva förklara att Sonic Mania är det bästa Sonic-spelet någonsin. För det är det, allt annat är lögn.

Kiki Ågren

29

43

Transistor

40

Kentucky Route Zero

Supergiant Games bevisade för alla att de är en talangfull studio redan 2011 när de lanserade sitt första actionrollspel Bastion. Den amerikanska studion lyckades sedan överträffa sig själva med sitt andra science fiction-inspirerade spel Transistor som släpptes bara några år senare. I spelet ryms vacker arkitektur och de vackraste av färgkombinationer med intressant spelmekanik och en bitterljuv kärlekshistoria. Allt detta resulterar i ett oslagbart äventyr som kan beskrivas som ren perfektion.

Få spel har haft en lika poetisk inriktning som Kentucky Route Zero. Spelet där man får komponera ihop sina egna dialoger utan att de egentligen påverkar berättelsen lika mycket som den egna sinnesstämningen. Utvecklarna Cardboard Computer är inte rädda för att ständigt överraska spelaren med hur de väljer att berätta sin historia och under spelets fem episoder får vi se den ur alla möjliga vinklar och perspektiv. Det är inte många spel som lyckas kännas lika intima och personliga som Kentucky Route Zero.

30

42

Horizon Zero Dawn

41

Sayonara Wild Hearts

39

Mass Effect 2

38

Super Meat Boy

År 2017 introducerade Guerilla Games spelare på Playstation 4 för en helt ny öppen värld. Tusen år in i framtiden i efterdyningarna av apokalypsen, i vad som närmast liknar ett jägarstenålderssamhälle, avgudar rudimentära folkstammar den forntida teknologin och lever i symbios med robotkreatur. Som den utstötta, fenomenalt pilbågande protagonisten Aloy utforskas dessa magnifika miljöer för att få svar på varifrån hon härstammar samt nysta i mysteriet kring hur världen blev som den blev.

En berättelse om ett gäng legosoldater ute på självmordsuppdrag åt ett ondskefullt företag för att förhindra galaxens undergång kanske inte låter som premissen för ett av världens mysigaste spel, men så är det! Trots att Mass Effect 2 är mörkare och skitigare än sin föregångare har det seriens bästa karaktärer och en unik mysig atmosfär. Rymden må vara iskall, men det finns gott om plats för känslor. Berättelsen kanske inte ledde någonstans, men det riktiga Mass Effect 2 var de vänner vi fick längs vägen.

Det allra sista året på decenniet var det dags för skånska spelutvecklarna Simogo att släppa sitt popalbum i videospelformat Sayonara Wild Hearts är tonerna som får hjärtat att slå hårdare. Det är den trollbindande världen som en inte vill lämna. En färgsprakande explosion som fyller en med energi. Det är neondrömmen en aldrig vill skall ta slut. Inom loppet av en albumlängd hinner denna förtrollande upplevelse både värma och krossa ens hjärta flera gånger om i högsta möjliga hastighet.

Svåra plattformare blev väldigt populära under det sena 2000-talet men ingen lyckades lika bra som Team Meat och deras Super Meat Boy. Spelet var inte bara svårt för sakens skull utan det gav en hela tiden utrymme för att låta spelaren bli bättre. Efter varje död var man snabbt uppe på benen igen och till sist kunde man banan utantill och de hindren som varit omöjliga innan klarade man med bravur.

Att man sedan fick se varje försök spelas upp samtidigt vid varje klarad bana var lika fantastisk som morbid.

37

The Binding of Isaac

Att bekämpa bajsmonster och likmaskar med tårar är lika bisarrt som det låter. Bakom den äckliga fasaden är Binding of Isaac ett beroendeframkallande äventyr. Isaac flyr från hans galna mamma genom att ta sig längre ner i källaren, varje rum dödligare än det förra. Legend of Zelda är en stor inspirationskälla vilket märks tydligt i labyrinter, funna vapen och bossar - fast med en vederstygglig ton. Binding of Isaac briljerar med att spelomgångarna blir annorlunda eftersom labyrinterna är olika varje gång.

34

Papers, Please

Vem hade kunnat ana att ett spel om att vara passkontrollant skulle vara så fascinerande? I rollen som gränsvakt i den fiktiva öststaten Arstotzka måste du se till att bara de som har rätt dokument får komma in, vilket så klart trasslas till av moraliska dilemman (som att behöva splittra familjer för att följa lagen), mutor, terrordåd och andra jobbigheter. Papers, Please är mörkt och deprimerande, men intressant och kanske mer relevant än någonsin i en tid då invandringspolitik ständigt är på agendan.

36

Splatoon

Likt många andra Nintendo-spel har Splatoon ett koncept som är lika enkelt som det är genialt: En shooter där fokuset är att täcka marken med färg och ta över så mycket av banan som möjligt. Det kaotiska färgkriget är barnsligt roligt och ett bra exempel på hur fantastiskt gyrokontroll är för att sikta i spel som detta. De många vapnen, banorna och spellägena gör att man lätt kan krama många timmar ur Splatoon utan att tröttna.

För att inte tala om den underbara musiken. Är du barn eller bläckfisk?

33

Bioshock Infinite

Det djupa havet överges till himmelriket i den tredje delen av Bioshock. Likt föregångarna är Bioshock Infinite en färgstark förstapersonsskjutare där huvudkaraktären kan använda magiska krafter. Amerika skildras under mekaniska perioden år 1912 och Irrational Games lyckas detaljrikt fånga 1910-talets stil, klädsel och religion. Fången Elizabeth räddas av agenten Booker i molnstaden Columbia och blir en stark allierad under resan. En gripande berättelse och tunga eldstrider gör Bioshock Infinite minnesvärt än idag.

35

Gone Home

Gone Home slog ner som en blixt från klar himmel och var nästan det enda spel som diskuterades på Twitter sensommaren 2013 och ett viktigt steg i ett mer inkluderande medium. Det tomma huset som undersöktes av spelaren var en historia om att växa upp, tonårskärlek och att se sin familj som vanliga människor med alla problem som kommer med det. Gone Home lyckas verkligen trycka på de punkter varje barn som växer upp får gå igenom när ens familj slutar att bara vara “familjen” och blir till faktiska människor.

Årets spel genom decenniet*: 2016: Uncharted 4: A Thief’s End 2017: The Legend of Zelda: Breath of the Wild 2018: God of War 2019: Resident Evil 2 Remake *framröstat av Loadings forumiter 31

32

32

Nier Automata

33

”Everything that lives is designed to end. We are perpetually trapped in a never-ending spiral of life and death.

Is this a curse? Or some kind of punishment? I often think about the God who blessed us with this cryptic puzzle… and wonder if we’ll ever get the chance to kill him.”

Den nattsvarta tonen i Nier: Automata är satt så fort spelet börjar. När man hör den stentuffa goth lolita-androiden 2B leverera ovanstående citat blir det tydligt att det här inte kommer bli någon upplyftande historia.

Framtidsvisioner i spel är inte sällan dystopiska, men Nier: Automatas apokalyptiska framtid är bland de värsta. Ondskefulla maskiner har erövrat jorden och fördrivit det som finns kvar av mänskligheten till månen. Därifrån skickas androider, som spelets huvudpersoner 2B och 9S, ut på uppdrag för att försöka sätta stopp för maskinerna och därmed återställa jorden så att människorna en dag ska kunna återvända.

På sitt uppdrag märker 2B och 9S att saker kanske inte är riktigt så enkla som de velat tro, och de får ifrågasätta allt de tror sig veta.

Vad är det egentligen som skiljer en maskin (en ond robot) från en android (en god robot)? Vem är det egentligen som avgör vem som är god eller ond? Vad skiljer människor och robotar åt? Vem har rätt att avgöra vem som får leva eller dö?

De filosofiska frågor som Nier: Automata lägger fram är förvisso sådant som diskuterats sedan filosofins och science fiction-genrens respektive barndomar, men det är så klart inget dåligt. Spelet lägger fram dem på intressanta och tänkvärda sätt, till exempel genom att ha två huvudpersoner som trots att de är robotar känns mer mänskliga 34

än många andra spelkaraktärer, eller tvinga en att fatta jobbiga beslut som verkar glasklara till en början men visar sig leda till elände oavsett vad man än väljer, vilket då tvingar en till att reflektera över dessa saker och ta ställning. Det är inte sällan som man finner sig funderandes över dessa saker även utanför spelet, då i relation till den verkliga världen. Om det nu finns en verklig värld.

Det är svårt att avslöja vad som gör Nier: Automata så bra utan att avslöja för mycket, då en av spelets starkaste sidor är att det har många spännande äss i rockärmen och att det ständigt överraskar. Till exempel växlar spelet gärna genre till och från och kan gå från ett klassiskt 3D-actionspel i klassisk Platinum Games-anda till ett shoot-em-up ur fågelperspektiv till ett Castlevania-liknande plattformsspel – samtliga med övergångar som känns helt naturliga. Dessutom bjuder berättelsen på många oväntade och intressanta vändningar, tillsammans med några riktigt starka scener. Spelets “riktiga” slut är en av de absolut starkaste sekvenser jag har upplevt i något spel. Mer än så tänker jag inte säga, för den måste upplevas själv utan att man vet något innan.

Spelvärlden i Nier: Automata är i en klass för sig. Den präglas till stor del av övergivna stadsmiljöer, betong och rost som för tankarna till exempelvis Tjernobyl och blir en obehaglig påminnelse om att inte ta vår tid på jorden och vår bekvä-

ma livsstil för givet. En dag kan vi tvingas fly våra hem eller utplånas helt. Men alla dagar innan dess ska vi leva och göra vårt bästa för att förhindra en sådan framtid.

De deprimerade stadsmiljöerna bryts tack och lov av med grönområden där träd och växter lever och frodas samt djur strövar runt.

Ett bevis på att världen snurrar vidare utan oss människor och att apokalypsen inte bara blir misär och elände. Och vem får inte lite gåshud när man ser den övergivna nöjesparken torna upp sig och hör den melankoliska musiken dra igång?

Den sorgsna stämningen i världen förstärks av ett helt otroligt vackert och melankoliskt soundtrack, där till och med vanlig bakgrundsmusik kan få ögonen att tåras – och säg den person som

inte störtbölar när eftertextlåten “Weight of the World” dundrar igång och man tar in vad det är man nyss har varit med om.

Med sin filosofiska och komplexa handling, experimentella spelmekanik och regi, stämningsfulla spelvärld och gränslöst vackra soundtrack är Nier: Automata inte bara ett spel i toppklass, utan även en av de mest unika upplevelserna jag varit med om i något medium.

Utan att avslöja för mycket är det en berättelse som bara kan berättas i spelform, och ett bevis på att spel har enorm potential som konstform.

Det är också en upplevelse som är svår att beskriva i textform, utan något som måste upplevas själv.

Vad väntar du på?

Alexander Rehnman

Still, we’re going to shout it loud Even if our words seem meaningless It’s like I’m carrying the weight of the world I hope that someway, somehow That I could save every one of us But the truth is that I’m only one girl Maybe if I keep believing my dreams will come to life Come to life...

35

31

Disco Elysium

28

Outer Wilds

“Dina val spelar roll” är en sån där grej som sägs kring många spel, med varierande sanningshalt, men i Disco Elysium är det helt sant.

De val du gör formar inte bara hur berättelsen fortlöper, utan också huvudpersonens personlighet, från hur han bemöter andra och går tillväga med lösningen av mordmysteriet spelet kretsar kring till hans politiska åsikter. Detta, i kombination med den mysiga och melankoliska stämningen och det underbara manuset, gör Disco Elysium till ett fantastiskt rollspel i ordets sanna bemärkelse.

Outer Wilds gör det intressanta med att helt låta spelaren styras av sin egen nyfikenhet och jakt på kunskap. Detta handgjorda solsystem är helt öppet för spelaren att utforska i den ordning man vill samtidigt som man kämpar mot en tidsloop som återställer världen efter 22 minuter. Genom att hitta textloggar får man reda på en tidigare civilisations öde och hur man ska stoppa den situation världen befinner sig i. Utan några strider lyckas Mobius Games göra ett av decenniets mest fängslande spel.

36

30

Baba Is You

27

Grand Theft Auto V

Konceptet av att putta lådor på rätt plats är för TV-spel närmast uråldrigt, och den anekdota subgenren har under snart 40 år gått i enorm brist på nytt blod. I det perspektivet är Baba Is You transcendent revolutionerande till den grad att det nästan inte känns igen på ytan.

Med en rejäl wow-faktor går Baba Is You ut på att lösa till synes enkla pussel genom att helt strukturera om spelets regler och dess presenterade verklighet. Stöpt i logisk abstraktion är det här med lätthet ett av de mest briljanta spelen någonsin.

Det är inte konstigt att Grand Theft Auto V säljer tokmycket än idag: Spelet är fantastiskt från början till slut. Berättelsen om Trevor, Michael och Franklin och deras försök att göra den perfekta stöten är bra och spännande, men den riktiga stjärnan i spelet är den underbara spelvärlden. Los Santos och landsbygden runt omkring känns som att kliva rakt in i Kalifornien och det finns hur mycket som helst att göra, på bägge sidor av lagen. Inget kan vara mer fel än att reducera GTA-serien till “mördarsimulatorer”.

29

Tearaway

26

What Remains of Edith Finch

Decenniets största sleeper hit, Tearaway, levererar kreativt plattformande och oemotståndligt genomtänkta pappersvärldar som skulle få Nintendo att skämmas.

Men det har mer än bara ett vackert och lekfullt yttre. Det är sällan media lyckas bryta fjärde väggen i annat syfte än att locka fram ett skratt, men Tearaway gör det med sådan oöverträffad känsla och övertygelse att det berör mig på de allra djupaste plan. Vare sig du spelar på Playstation Vita eller Playstation 4 kommer Tearaway att charma brallorna av dig.

What Remains of Edith Finch är ett underligt äventyr. Ett äventyr som måste upplevas på egen hand för att kunna förstå hur underligt det faktiskt är. Spelet bygger på en samling olycksaliga berättelser om familjen Finch som förföljs av en dödsbringande förbannelse.

Ingen berättelse är den andra lik.

En berättelse tar form genom ett barns ögon och en annan genom en pojkes drömmar. Den sprudlande kreativiteten och det starka berättandet gör What Remains of Edith Finch till ett av de allra bästa i sin genre.

25

Shovel Knight

22

Super Smash Bros. Ultimate

Efter en succéfylld Kickstarter-kampanj släppte Yacht Club Games Shovel Knight för allmänheten 2014. Ett klassiskt plattforms action-äventyr med minnesvärda karaktärer och vacker 8-bitars retroestetik som får en att drömma sig tillbaka till 1980-talets glada dagar. Spring, hoppa, slås och gräv som huvudkaraktären Shovel Knight i en värld fylld med roliga fiender och spännande pussel.

Utan tvekan ett av decenniets bästa spel, vilket dessutom bestyrks av de oändligt många portningarna spelet fått genom åren.

Fightingspel har alltid varit nischade, med en liten skara hängivna spelare, men Super Smash Bros-serien har verkligen lyckats lyfta fram genren i rampljuset, speciellt med Super Smash Bros.

Ultimate, som även är en av de mest polerade, balanserade och innehållsrika delarna i serien. Det är ett perfekt spel för festerna, men även för de mest hängivna.

Super Smash Bros Ultimate är den ultimata potpurrin av spelkaraktärer från olika varumärken någonsin och det kommer nog aldrig komma ett spel som gör något liknande.

24

P.T.

21

Mario Kart 8

Den spelbara smygtitten av ett kommande Silent Hills som aldrig blev av har blivit en riktig kultklassiker. Spelet som utspelar sig i en och samma korridor och följer någon form av stängd spiral där vålnaden Lisa härjar. P.T. är inte bara skräckinjagande på grund av Lisas närvaro utan för att den korta korridor ändras till synes helt ologiskt. Det är fortfarande inte någon som är hundra procent säker på hur man faktiskt låser upp slutet och får Norman Reedus vandra ut i ett dimmigt Silent Hill.

23

Hotline Miami

Det svenskutvecklade Hotline Miami är en brutal studie i ultravåld och vårt förhållande till denna väldigt påtagliga faktor av spelmediet.

Genom att finslipa slaktandet till beroendeframkallande nöje sätts vi obekvämt nära vad vi kanske annars skulle vilja se som förkastligt. Hotline Miamis största triumf är inte att det är väldesignat till perfektion, utan hur det använder detta mot oss för att ifrågasätta hur spelmediet påverkar och avtrubbar sin publik från det ändlösa våldet.

Sedan starten 1992 har Mario Kart varit en given succé för lyckade hemmakvällar med polarna, det yttersta flaggskeppet för flerspelarspel och på något vis mer populärt än de ordinarie Mario-spelen. I många år har dock åsikter om seriens främsta titel varit delade utan någon klar vinnare, fram tills 8 som med sin äckligt höga kvalitetsstandard äntligen fått dem flesta att krypa till korset och medge att, ja, Mario Kart 8 är nog faktiskt ändå det bästa Mario Kart-spelet någonsin.

37

20 Overwatch

Med sin saliga blandning av excentriska karaktärer i olika former och färger, lekfulla estetik och sin fängslande lore om en samling avdankade hjältar blev Overwatch en stor succé när det lanserades världen över 2016. Trots den stenhårda konkurrensen som rådde det året korades Overwatch som den stora vinnaren i ett flertal prestigefyllda kategorier såsom “Årets spel”, “Årets Multiplayer” och “Årets E-sportspel”. De tunga titlarna som Uncharted 4: A Thief’s End, Tom Clancy’s Rainbow Six Siege och Battlefield 1 var därmed besegrade. Att Blizzards lagbaserade multiplayerspel var en storartad succé blev då ett kristallklart faktum. Sedan Overwatch lanserades har spelets färgglada universum konstant fortsatt att utvecklas. Bara under de fyra år som spelet funnits har

19 Yakuza 0

Livfulla gator med neonskyltar i en japansk storstad är en återkommande plats i den hårdkokta Yakuza-serien. Två av spelens mest färgstarka karaktärer har blivit synonyma med varumärket. Ständige protagonisten Kazuma Kiryu är en artig yakuza som inte backar undan för ett blodigt slagsmål. Goro ”den galne hunden” Majima gör skäl för sitt namn; han är en fräck galning vars impulser gör honom oberäknelig. Yakuza 0 blickar tillbaks till stadsdelarna Kamurocho och Sōtenbori i slutet av 1980-talet, här inleds berättelserna om hur Kiryu och Majima blir de karaktärer som fortfarande är omtyckta idag. Dessa två berättelser skildras i perioder med briljans. Kiryus del tas upp i ett kapitel och byts ut mot Majimas skildring i nästa stycke. Brutalt våld och absurd humor är återkommande beståndsdelar i 38

elva nya spelbara hjältar tillkommit samt ytterligare nio kartor och tre olika spellägen. Den enorma variationen och mångsidigheten som spelet erbjuder är det som gör Overwatch till ett av de främsta multiplayerspelen genom tiderna. De olika hjältarna och förmågorna som finns i spelet resulterar i en mischmasch av skiftande laguppställningar och spännande kombinationer.

Ingen match är den andra lik. Varje duell som utspelar sig mellan tolv olika spelare på en och samma karta skapar också intensiva och adrenalinfyllda matcher.

Med sin stadiga användarbas på över 50 miljoner spelare bevisar Blizzard återigen att de fortfarande är väl kapabla till att skapa enastående, långlivade men framförallt älskvärda spelupplevelser som förenar människor världen över.

serien, men i Yakuza 0 skruvas de komiska inslagen upp ett par grader. Både Kiryu och Majima använder sig av olika stridstekniker vilket kan ge utlopp för läckra komboattacker. Utöver de välskrivna huvuduppdragen kan bägge protagonisterna delta i roliga sidouppdrag, vissa av dem mer bisarra än andra. Det är aldrig tråkigt på de livfulla gatorna, som är fullt av restauranger, barer och fritidsaktiviteter. Vad sägs om att sjunga festlig karaoke med Majima eller att visa upp Kiryus talanger på dansgolvet? Yakuza 0 är ett fantastiskt äventyr som blandar slagsmål från klassiska arkadspel med två intressanta berättelser, och resultatet blir en unik upplevelse. Om du vill upptäcka Yakuza-spelen är det här kapitlet en utmärkt introduktion.

18 Uncharted 4: A Thief’s End Månen badar natten i vitt ljus. Kakeltaken glänser under deras fötter när de springer. Relationen är ansträngd, tystnaden som uppstår då och då får alla överslätande skämt att kännas smärtsamt ihåliga. Sam har lämnat Nate i sticket, igen. Men Nate älskar sin storebror, förbehållslöst. Nu är Sam tillbaka och vägrar tala klarspråk, rör sig bara framåt och ber Nate att följa efter utan att egentligen fråga. Konflikten är oundviklig, oavsett om den tas halvhjärtat just nu eller 20 år senare efter ett ännu större svek.

Nate sviker sedan också Elena. Det är lögner i vardagen, som sen får konsekvenser, små snöbollar som blir större och plötsligt är hon redo att lämna honom.

De har en sådan där definierande konflikt, en sådan alla par förr eller senare har, eller borde ha. Hon ritar

sin linje i sanden. De skriker inte men talar högljutt och bestämt, det här måste sägas och verkligen lyssnas på. Hennes blick är obeveklig, ser rakt in i Nates ögon, genom skärmen, in i mig. När de är färdiga finns inga ord kvar. Så Nate kör bilen i tystnad, Elena undviker att se på honom. Och pianot börjar spela.

Uncharted 4 gör allt det som serien gjort till sitt signum, bättre än någonsin tidigare: hårresande actionscener, ett kittlande äventyrsnarrativ som i en riktig bladvändare till bok, grafik som flyttar gränserna framåt och en påtaglig humoristisk charm. Men det är känslorna och relationerna som gör det så stort. Hur alla karaktärer har utvecklats under seriens gång från ettans karikatyrer till fullödiga människor här i Nathan Drakes sista kapitel - hans mest drabbande berättelse.

17 Super Mario Odyssey När Super Mario Odyssey först visades fick vi se Mario springa runt i bland människor i vad som såg ut som New York. Det var surrealistiskt och det började florera liknelser till Sonic ‘06. Det sådde nog oroliga frön hos en del. När jag inför detta kikar igenom lite trailers, är New Donk City ett fenomen i sig, men jag märker att den där första trailern visar mycket mer och är längre än vad jag minns.Det var under E3 2017 de flesta nog insåg att Super Mario Odyssey skulle vara mer vrickat än vi först trott. Hela trailern är en kavalkad av galenskaper där Mario med hjälp av Cappy övertar fiender och objekt på ett sätt som påminde om Super Mario Bros. 3. Allt till tonerna av storbandsjazz i form av Jump Up Superstar. Hypen steg exponentiellt skulle jag vilja påstå och det var uppenbart att spelet

skulle bli en unik upplevelse.Variationen i miljöerna och mängden månar och andra saker att hitta, gör det till en fröjd att spela. En kritik jag har är att spelet kan framstå som väl lätt - men det handlar om självbehärskning och förmåga att utmana sig själv och inte förvänta att spelet ska göra det åt en. Det visade också samma skaparglädje och vitalitet som tycktes ha rötter i Splatoon - som har visat sig vara ett steg mot en föryngring hos Nintendo. Unga utvecklare som får ta större plats och bidra med egna vinklar på etablerade koncept.Super Mario Odyssey har en given plats på den här listan för att det både tilltalar den som hängt med sedan Super Marios Bros. till NES, likväl som den lyckliga unge som idag får en Switch och det blir dess första smak av rörmokarens universum.

39

16

Telltale’s The Walking Dead Season 1

År 2012 släppte utvecklaren Telltale Games ett spel som sannerligen skulle ge genren som inkluderar episodiska äventyrsspel ett rejält uppsving - detta var den första säsongen av The Walking Dead. Med ett namn som är välkänt i såväl serietidnings- som i televisionssammanhang lockade denna kreation nyfikna spelare som var ivriga att få reda på hur ett sådant varumärke skulle fungera i just detta sammanhang - i synnerhet med tanke på att det i Telltales händer skulle bli ett spel med narrativ och berättelse i fokus snarare än att köttigt mula odöda på löpande band. Spelaren iträder rollen som Lee Everett - en man som har en riktig hemskhet på sitt samvete och som undslipper att hamna i kurran för detta, enbart på grund av epidemin med levande döda som eskalerar i rasande fart. Han

15 God of War

Nordisk mytologi förekommer alldeles för lite i spelvärlden. Den är smockfull av intressanta karaktärer, spännande berättelser, hemska monster och mystik. Därför var jag långt ifrån den enda som blev intresserad när det utannonserades att God of War-serien skulle återvända, med fokus på just nordisk mytologi. Efter att Kratos mördat sig genom den grekiska mytologin har han flyttat norrut och fått sonen Atreus (uttalas BOY) med jättinnan Faye. Kort innan spelets händelser avlider Faye tragiskt, med en sista önskan till Kratos: Att han ska sprida hennes aska från den högsta bergstoppen i den nordiska mytologins nio världar. Det blir början på ett långt och spännande äventyr för far och son. Starka krafter försöker stoppa Kratos från att slutföra sitt uppdrag, vilket tvingar honom att göra upp 40

finner den unga flickan vid namn Clementine, som är övergiven och rädd, och ser en möjlighet att åter bli ett oskrivet blad. Tillsammans med sin nya följeslagare tillika skyddsling beger han sig ut på en lång färd där ytterligare nya bekantskaper stiftas. Under färden stöter de på många prövningar som skapar konflikter och som dessutom är upphoven till tvivel kring vilka som egentligen går att lita på i denna sargade värld. Har Lee och Clem till syvende och sist bara varandra att luta sig mot? Resan präglas av svåra val som när som helst kan få drastiska konsekvenser vilket resulterar i en berg-och-dalbana av känslor. Telltales The Walking Dead startar i en strimma hopp mitt i den totala hopplösheten och slutar i en ohejdbar fulgråt.

med sitt förflutna och försöka förhindra sin son från att bli som honom. Berättelsen om Kratos och Atreus och deras äventyr genom den nordiska mytologins världar och möten med personer och väsen som Balder, Freja och Midgårdsormen är riktigt intressant och välskriven, med en komplicerad familjerelation i centrum, men det är inte det enda som spelet gör riktigt bra. Det är fruktansvärt snyggt, till den grad att jag blev förvånad över att en standard-PS4 kunde prestera så bra, och så klart väldigt roligt att spela. Mixen av utforskning, action och pussellösande för tankarna till Zelda – och för egen del känns God of War som ett bättre Zelda än vad Breath of the Wild gjorde. Förhoppningsvis dröjer det inte länge innan vi får se Kratos och Atreus dra igång Ragnarök.

14

Night in the Woods

Magin i Night in the Woods ligger i det vardagliga. När Mae återvänder till den småstad hon vuxit upp i är det med fördomar mot det lilla samhället. Inget har ändrats, allt är precis som när hon lämnade för att studera på college. Precis som det riktiga livet är inget som det ser ut och när man börjar skrapa på ytan har alla sina egna blåmärken från smällar de fått ta från livet.

Possum Springs är en stad som ligger någonstans i utkanten till den “riktiga” civilisationen och drabbas hårt av att industriarbete blir mer automatiserat och urbaniseringens framfart. Detta är ett genomgående tema som karaktärerna får slåss med genom hela spelet.

Inte minst Mae. Hon får inte bara lära sig mer om sina gamla vänner utan även om de problem hennes familj haft, sådant som ingen pratar om när man fortfarande

13 Hollow Knight

Det är inte lätt att göra ett spel i en genre som har otroligt många titlar som anses vara bland de bästa i världen. När Team Cherrys debutspel Hollow Knight dessutom överträffar dessa kan man inte göra annat än att ge stående ovationer. Det Team Cherry gör är att ta genrens bästa delar och bygger hela spelet kring dem samtidigt som de lånar designfilosofier från de senaste årens mest inflytelserika spel. Det resulterar i att man känner en enorm nyfikenhet när man utforskar Hallownest i jakt på nya områden och uppgraderingar till sin karaktär, men man känner också en viss fruktan eftersom världen man vistas i är livsfarlig. På grund av detta är Hollow Knight i mångt och mycket ett perfekt äventyr. Känslan av att förundras över nya vyer försvinner aldrig och mycket beror på hur kartan är

är ett barn. En del av problematiken som Mae slås av är att bara för att man lämnar sitt liv, sin barndom, när man flyttar iväg betyder det inte att man på något sätt har blivit vuxen. Night in the Woods tar de bästa delarna ur peka-klicka-genren med förlorar heller inte sin interaktivitet som de senare Telltale-spelen gjorde.

Man har oftast fullständig kontroll av sin karaktär samtidigt som man för framåt berättelsen med att spendera tid med spelets olika karaktärer vilket gör att det emellanåt känns som ett Persona-spel. På grund av att man får spendera sin tid som man vill kommer man även karaktärerna närmre. Det är inte bara Maes berättelse utan det blir även din. Utvecklarna Infinite Fall låter spelaren ha den friheten utan att spelets budskap blir mindre effektfullt.

sammansatt. Det finns en logik i var någonstans varje område är placerat och hur det påverkar omkringliggande miljöer. En stor sjö på toppen gör så att det område som är under har konstant regn. Det är små detaljer som dessa som gör att Hollow Knights värld känns levande trots att det är långt ifrån vår egen verklighet eftersom dess invånare är små insekter. Även om spelet inte innehåller stora textsjok av dialog är det svårt att inte investera sig i deras små öden. Många av dem undersöker Hallownest samtidigt som en själv vilket gör att den utsatthet man känner försvinner emellanåt. Hollow Knight är ett spel som kommer att diskuteras under en lång tid framöver och när nya spel inom genren påbörjar sin utveckling kommer det vara en lika stor inspirationskälla som de som kommit före.

41

12

Dark Souls

”Du dog”. Dessa två ord och en kort, iskall dödsmelodi har etablerat sig fast som ett av historiens mest ikoniska spelet slut-vinjetter. From Software inledde deras djärvt hårda utmaning redan i Demon’s Souls, men med Dark Souls skapade spelstudion en ikonisk spelserie och livsstil. Dess hänsynslösa motstånd gör sig påmind redan från spelets begynnelse och spelaren hinner inte hämta andan innan nästa fiende aggressivt attackerar. Att kunna attackera, parera och undvika motattacker kräver massvis av träning, fast även en erfaren spelare kan få det kämpigt. Dödliga fällor och förrädiska bakhåll blir vanliga scenarion till spelarens undergång. Bossarna tillhör eliten av starka motståndare och slagsmålen mot dem är sannerligen ingen dans på rosor. Belöningen efter att en boss

11

Fez

Gåtor och problemlösande i spel är nästan alltid små tankenötter begränsade till sitt eget kontext. Allt du behöver har du till hands, och det är sällan tal om att släppa kontrollen. 2012 kom Fez och bröt totalt det här förhållandet mellan spel och spelare, inramningen av att uppleva tre dimensioner men bara se två i parafras av novellen Flatland är häftig, men rent konceptuellt används den av Fez som en språngbräda för att utforska djupare dimensioner än så. Lager för lager går den första genomspelningen till den andra där fokus skiftar helt från lättsam navigering till att stirra på enigmatiska efterlämningar i timmar för att hitta sammanhängande. Från det ena till det andra förvandlas ett plattformsspel till kryptografi i takt till att 3D-glasögon byts mot läsglasögon. Fez bad oss att ta med oss spe42

dragit sitt sista andetag är härlig i sig, men segerjublet är en starkare tillfredsställelse. Dark Souls är mycket mer än ett svårt spel. Detta äventyr väcker utforskaren i spelaren eftersom kungariket Lordran är fullt av hemligheter att upptäcka bland djävulska fiender.

De olika områdena är mästerligt sammanfogade och noggrant konstruerade. Vem kan glömma Anor Londos majestätiska slott eller Ariamis målade snövärld? Möjligheten att skräddarsy ens karaktär med olika attribut i inledningen ökar Dark Souls livslängd, vilket lockar spelare till att spela om det flera gånger. Dark Souls är inte bara ett spel - det är ens personliga tränare som hetsar spelaren att bli bättre. Stå upp efter ett nederlag och försök igen!

landet ut ur TV-skärmen och in i vardagsrummet för varje liten anteckning och skiss vi gjorde på vägen, till den grad där spelets mest kryptiska problem krävde att spelarna gick samman och bytte idéer och intryck för att hitta svaren på universums gåtor. I en sammanvävning mellan bakgrundsberättelse och världsbyggande briljerar Fez med att vara i princip det enda spelet där grävande efter “lore” inte bara fungerar, utan är helt integralt för att faktiskt interagera med spelets alla pussel. Fez är den där sortens spel du bara kan spela en gång, det är helt enkelt FÖR minnesvärt. Det är nästan en tragedi, men samtidigt är nog alla gåtor vi kommer minnas tills vi blir gamla ett starkt testamente för just varför Fez är så viktigt för oss alla. Det satte permanent avtryck.

D E C E N N I E T S S P E L

TOPP

10

43

10 Valley

Stardew

44

45

Som så många gånger förr inleds stora ting med en liten dröm som börjar gro någonstans. För amerikanen Eric Barone, mer bekant som ConcernedApe, var det exakt det som inträffade. Hans älskade spelserie Harvest Moon hade för länge sedan förlorat sin charm och drömmen om att få skapa någonting eget uppstod. Som nyexaminerad inom datavetenskap och utan någon annan vision i sikte började Eric utveckla det pixliga universumet, som kom att heta Stardew Valley, vid sitt skrivbord hemma i Seattle. Enveten och dedikerad ägnade han all sin tid åt att färdigställa projektet på egen hand.

Ovetandes om vilken sensation det skulle bli.

Fem år hann svepa förbi innan Eric bestämde sig för att tiden var inne för en lansering av Stardew Valley. Under den här perioden hade den brittiska utvecklaren

46

och utgivaren Chucklefish fått upp ögonen för Erics simulator-utopi.

Dessa två valde hädanefter att samarbeta med varandra. Chucklefish tog hand om all marknadsföring så att Eric kunde koncentrera sig på att utveckla spelet.

När Stardew Valley lanserades 26 februari 2016 hade spelet redan en engagerad och lojal följarskara.

Främst till följd av alla de statusuppdateringar som Eric publicerade kontinuerligt på Twitter och Reddit som lämnade alla nyfikna på vad som komma skall. Enbart två veckor efter lanseringen hade fler än 400 000 kopior sålts och efter ett par månader var antalet uppe i två miljoner. Idag har spelet sålt så mycket som 10 miljoner kopior över alla plattformar.

Eric hade tryggt kunnat luta sig tillbaka och låtit sig njuta av framgångarna efter den lyckade lanseringen men än idag fortsät-

ter han att förbättra spelet med uppdateringar som innehåller små modifieringar och buggfixar. Den stora uppdateringen som kom att bli den betydande förändringen för Stardew Valley var däremot dess 1.3 som anlände 2018. Uppdateringen som implementerade det mycket efterlängtade flerspelarläget som gjorde det möjligt för upp till fyra personer att spela tillsammans på en och samma gård.

Chucklefish som fram tills dess bara hanterat marknadsföringen hoppade in och gav en hjälpande hand med kodningen. Flerspelarläget var således den enda delen utav spelet som Eric bara varit någotsånär involverad i.

Flerspelarläget var ett mycket uppskattat tillägg hos spelarna

men det som verkligen gör Stardew Valley till den stora sensation det är, är dess enorma frihet. Friheten att få göra precis som en vill. En kan påta omkring på gården i all oändlighet, endast fokusera på att odla organiska ting eller så kan en lägga kapitalismens ådra åt sidan för att socialisera sig med stadens befolkning. Bland alla de vardagliga bestyren finns det dessutom en och annan mystisk hemlighet som väntar på att bli upptäckt.

På egen hand skapade Eric Barone ett äventyr som kom att bli älskat av flera miljoner spelare världen över och gav således nytt liv till en genre som befunnit sig i dvala under en lång tid. En sådan betydande bedrift förtjänar en plats bland decenniets bästa spel.

Isabell Rydén

47

The Witcher III

09 Wild Hunt 48

49

Bokserien av The Witcher handlar om så mycket mer än en tjurig, vithårig mutant som är trött på världen och dräper magiska monster. Geralt of Rivias resa genom olika kungadömen, mörka grottor och djupa skogar är mer en resa om mänskliga livsöden, oavsett om det är riktiga människor eller ”‘monster”’ som har dem. The Witcher-serien har alltid stuckit ut på grund av att världen inte är svart och vit. Bara för att något ser ut som ett monster betyder inte det att hen är en ond varelse, och ofta är det människorna själva som bär på de ruttnaste själarna. Även om grundstommen i The Witcher III: Wild Hunt är stöpt i fantasygenren med sedvanliga domedagshändelser, magiska prinssessor och den ondaste superskurken skiner spelet som mest när det går utanför sin huvudberättelse. Inte för att berättelsen om Geralt och hans styvdotter Ciri inte är gripande, eller att man inte skulle dras

med i båda karaktärernas livsöden.

Det är hos den vanliga människan hjärtat för spelet verkligen ligger.

CD Projekt Reds version av Velen, Novigrad och Skellige är ett krigshärjat landskap som inte kan beskrivas på ett annat sätt än bedrövligt. Längs vägarna ligger nedbrända byar, från trädkronorna hänger lealösa kroppar och överallt springer alldeles för unga soldater för att utföra rika kungars krigföring. Det är också här man träffar på kvinnan som letar efter sin son, olycklig kärlek med par från två sidor av konflikten och vålnader som har fått ett alldeles för brutalt slut. Även sidouppdrag som till synes ser ut att vara ett i mängden har ofta en berättelse som är värd att ta sig igenom för att se upplösningen.

Det är många som hyllar The Witcher III på grund av sina sidouppdrag, och även om man egentligen inte gör särskilt varierande sysslor för att klara av dem är det berättelserna som håller kvar en. Precis som i bokserien innehåller spelet en mängd sidoberättelser som inte har något att göra med huvuduppdraget, men det gör också att världen känns oändligt mycket mer levande än andra öppna världar. För även The Witcher III innehåller en hel del onödiga sysslor för att ge spelaren något att göra, men CD Projekt Red värderar sysslorna olika och de onödiga sysslorna är markerade på kartan men spelet gör inga uppdrag av dem. Det gör att man hela tiden kan välja vad man ska fokusera på istället för att rensa 20 fiendeläger ska vara på samma nivå som de bästa berättelsedrivna uppdragen.

Trots att jag kallade Geralt en tjurskalle tidigare finns det en enorm dragningskraft i karaktären.

Inte bara för att han alieneras av många invånare i världen på grund av hans mutationer som en häxkarl, utan också för att man

50

via spelets dialog kan hjälpa till att forma honom. Trots att Geralt redan är en realiserad karaktär tack vare sju böcker och två spel kan man ändå få honom att vara något eget. Det är dessutom väldigt få gånger som CD Projekt Red bryter den illusionen och det blir fel, men när det blir det hamnar man ofta i någons gubbsjuka sexfantasier vilket är otroligt tråkigt. På många sätt är The Witcher III ett väldigt moget spel som lyckas bolla med flera olika svåra teman åt gången men när det misslyckas så märks det väldigt tydligt.

The Witcher 3 är verkligen som bäst när man får gå utanför huvuduppdragen, när man får leva sig in rollen som monsterjägare och hjälpa människor vars liv påverkas av adelns dumheter, men inte har makt nog att göra något åt det. Det är alltid lika spännande när man rider in i en ny liten by och får se en anslagstavla med nya monsterkontrakt. Lyssna på människor och (!) monster, ta ställning till olika sidor i konflikter och tjäna lite silver för att kunna överleva till nästa jobb samtidigt som man för höra en surmulen Geralt som är trött på allt i världen ändå försöka göra det som är rätt.

Trots att The Witcher III är det tredje spelet i serien är det fortfarande det närmsta CD Projekt Red har kommit till att anamma känslan som finns när man läser böckerna. Geralt är bara en del av världen i The Witcher och det är människorna runt omkring som gör spelet till vad det är. Det är att lyssna på deras berättelser som gör skillnaden.

Jimmy Seppälä

51

52

08

Bloodborne

53

Genom spelhistorien har många titlar tagit inspiration från författaren H.P Lovecraft och hans kosmiska skräckberättelser, men få spel har gjort det lika bra som Bloodborne. Influenserna är oftast extremt tydliga, från hur din uppfattning av världen påverkas av hur mycket du förlorat förståndet, de gotiska miljöerna till de gudalika men fruktansvärda varelserna du stöter på genom äventyrets gång. Även om det nästan känns som plagiat många gånger, har From Software dock lyckats skapa något alldeles eget som döljer sig bakom det mörker spelet präglats av, med en stämning som är svår att hitta i andra verk. Likheterna är så klart många i utvecklarnas tidigare spel som Dark Souls och det senare Sekiro: Shadows Die Twice, men det är många som håller med mig om att Bloodborne fortfarande är

54

det bästa som regissören Hidetaka Miyazaki har gjort.

Bloodborne utspelar sig i den gotiska staden Yharnam, där invånarna experimenterat lite för mycket med blod. När du anländer till staden inser du ganska snabbt att den är drabbad av en svår sjukdom som förvandlat invånarna till bestialiska varelser, som är villiga att göra allt för att stoppa din framfart genom de mörka gatorna.

Under resans gång visar det sig att problemen är värre än du först anat och att minst sagt misslyckad gudsdyrkan av kosmiska varelser kan vara en av orsakerna till att staden är i det trasiga skicket.

Precis som i utvecklarnas andra spel berättas handlingen suggestivt, genom kryptiska samtal med lömska typer och genom att läsa beskrivningen på olika föremål du hittar. Det råder en ständig känsla

av att det värsta redan har inträffat innan du anlände till staden och att du är där för att ta reda på hur det kunde ske, samtidigt som du vet att ohyggliga faror kan lura i nästa gränd eller kyrkvalv du stöter på.

En av de tidigaste bossarna i den fenomenala expansionen The Old Hunters, Ludwig the Holy Blade, är fortfarande en av de mäktigaste upplevelserna jag tagit del av i ett spel och representerar väl vad spelet kan erbjuda. Efter att du tagit dig igenom ännu en kollapsad by full med monstruösa invånare och monster anländer du till en kyrka, där en deformerad och omöjlig korsning av en häst och människa väntar. När jag först trodde att den ohyggligt vanskapta besten var besegrad plockar den sakta fram ett gigantiskt lysande svärd, samtidigt som den orkestrerade musiken och kören drar

på som aldrig förr, började hjärtat banka i dubbel hastighet. När jag efter nästan för många försök lyckades dräpa monstret tillsammans med några kompisar, var jublet och glädjen ett faktum. Än idag har inget spel lyckats slå den känslan och jag har svårt att föreställa mig att något kommer klara av att göra det i framtiden. Även om de senare spelen Dark Souls III och Sekiro: Shadows Die Twice är mycket mer tekniskt imponerande och har kommit i närheten av vad Bloodborne åstadkom, har det sistnämnda en speciell plats i mitt hjärta som det spel som verkligen fick mig att älska att långsamt utforska From Softwares utsökt designade omgivningar och dö gång på gång.

På många sätt är Bloodborne den bästa tolkningen av Lovecrafts verk som någonsin gjorts.

Anders Eklöf

55

07

THE WITNESS

56

57

År 2008 släppte Jonathan Blow sitt första egenskapade spel, Braid, och tog världen med storm. Han blev efteråt ofta hänvisad som ett geni. Braid, tillsammans med spel som Super Meat Boy och Fez var starten på den nya vågen av indiespel, som lyfte fram de självständiga spelskaparna in i finrummet. De visade vägen för en ny generation av spelskapare och lyfte fram filosofin om att det faktiskt går att slåss mot de stora spelbolagen om uppmärksamhet.

58

Ett år senare utannonserade Jonathan Blow sitt nästa stora projekt, The Witness, ett 3D-pusselspel i första person, men det skulle ta över 7 år innan han lyckades färdigställa spelet och släppa det.

Det var i ett tidigt skede uppenbart att The Witness var ett mer ambitiöst projekt än hans tidigare.

2016 var det äntligen dags för det påstådda geniet Jonathan Blow att visa att han inte enbart var en one-hit wonder. The Witness hyllades stort av kritikerna och konsumenterna likväl och blev nominerat till flertalet priser det året, bland annat för årets bästa spel och årets bästa självständiga spel, men lyckades inte kamma hem ett enda. Det är enkelt att säga att Jonathan Blow lyckats leverera ännu ett mästerverk.

Jonathan Blow har verkligen lyckats att sammanväva den varierande miljön som finns på ön

The Witness är ett av de mest genomtänkta pusselspel som någonsin gjorts. Jonathan Blow har verkligen lyckats att sammanväva den varierande miljön som finns på ön som spelet utspelar sig på i sina tankenötter, där skuggor av träd, solens ljus, ljudet av fåglar och droppar från gamla båtvrak är en del av lösningarna. Det finns till och med pussel gömda likt påskägg i grönskan runt omkring i världen, som verkligen kräver att man granskar miljön extra noga. Det är också via omgivningen som ger antydan av en berättelse. I statyerna, i de kvarlämnade byggnaderna och verkstäderna, i de gamla templen och slott som figurerar på ön.

Det intressanta med The Witness är hur Jonathan Blow lyckas att lära ut spelets mekanik utan att egentligen någonsin skriva ut det för spelaren. Allt lärs ut genom det faktiska spelandet och detta är mycket tack vare den genialiska speldesignen som gradvis introducerar nya unika spelmoment, men även filosofin om att låta spelaren fritt få utforska världens olika segment och komma fram till lösningarna självmant. Det är en frihet som sällan syns i liknande spel och varje gång man äntligen lyckas ta sig förbi ett utmanande pussel kommer euforin. Det känns som hela ens hjärna har nått en ny nivå av tänkande och man blir mer ett med spelet.

The Witness har hela paketet.

En intressant värld att utforska, fantastiskt komponerade pussel som använder sig väl av spelets miljöer, en utomordentligt vacker estetik och en ljuvlig ambiens med ett gäng passande musikstycken som ger liv åt upplevelsen. Och ja, Jonathan Blow är nog faktiskt ett geni och vi kan inte vänta till att han kommer tillbaka in i rampljuset med hans nästkommande speprojekt.

Aleksandar Buntic

59

06

Minecraft 60

61

Vem hade kunnat tro när den första versionen av Minecraft kom ut att det skulle bli ett av världens största spel? Ett spel som startat mängder av nya karriärer och förmodligen inspirerat en hel generation framtida designers inom mediet.

Tittar man tillbaka på Minecraft är det förbluffande hur rätt det ändå lyckades träffa i sin design och distributionsmodell. Minecraft släpptes innan den stora Kickstarter-boomen, innan “‘early access”’ var något det talades om i vardagen och innan “‘spel-som-tjänst””’ jagades av alla stora utgivare.

Trots att det har gått över elva år sedan det första levnadstecknet från Minecraft kom ut på utvecklarforumet TIGSource och nio år sedan spelet officiellt släpptes är det fortfarande relevant. Minecraft får fortfarande kontinuerliga uppdateringar och går att spela på nästan vilken maskin som helst.

Kanske sitter vi där om 20 år och förbluffas över att Minecraft även går att spela på en miniräknare?

62

Det som gör Minecraft så speciellt är hur spelet lyckas fånga in så många olika aspekter av interaktiv underhållning som under det senaste decenniet varit stora trender. Beroende på vad man väljer att fokusera på kan Minecraft skräddarsys efter vad man vill att det ska vara. En verktygslåda för kreativa idéer eller ett svårt överlevnadsspel där tiden går åt till att gömma sig för spindlar och odla mat? Eller kanske man hellre vill bygga avancerade tekniska byggnader och automatiserade system, eller gå ut för att döda monster och samla erfarenhetspoäng? Det fina med Minecraft är att det kan vara allt av ovanstående på en och samma gång.

Det som fick mig intresserad av spelet från första början var hur kreativ man kunde vara. Speciellt när olika videos började dyka upp på enorma replikor av kända byggnader - verkliga såväl som fiktiva. Allt från stora katedraler till rymdskepp som dödsstjärnan från Star Wars. Tack vare Minecrafts simplistiska grafik och kantiga

natur är det möjligt att bygga verk som faktiskt ser bra ut trots att spelet gång på gång kritiserats för att vara fult. Även om Minecraft många gånger kan vara den kreatives önskedröm är det gemenskapen kring spelet som till stor del har gjort det så stort. Det finns ett oändligt antal världar där hundratals människor hjälps åt att bygga hela städer.

Jag vet själv när man har spelat Minecraft ihop med andra och ser små samhällen växa fram och hur spännande det är att se när andra bygger hus, fabriker eller andra kreationer. När man efter en lång tid nere i en gruva letar efter diamanter och kommer upp till nästan en helt ny värld. Även om man kan forma världen i Minecraft efter sitt eget behag är spelets egna algoritm för att skapa en oändlig karta fortfarande fascinerande. Trots att jag har spenderat hundratals timmar i Minecraft på flera olika kartor är det alltid lika spännande att gå på upptäcktsfärd. Det finns alltid något

nytt att se, allt från oändliga hav till märkliga bergsformationer och täta skogar. Även när jag spelade främst på Xbox 360 och kartans storlek var otroligt begränsad var det fortfarande spännande och det kändes aldrig som att jag egentligen behövde att kartan expanderade. Det fanns alltid något nytt att hitta. Som bakgården i barndomshemmet som kändes oändligt stor och full av möjligheter trots att på det stora hela är en spottstyver i den verkliga världen.

Det är någonstans här jag tycker att Minecraft verkligen visar vilket fantastiskt spel det är. Det väcker barnet i en där man enbart ser möjligheter trots att man som vuxen märker begränsningarna.

Det är inte många utvecklare utöver Nintendo som brukar lyckas att väcka den känslan, oavsett om man väljer att uppleva det ensam eller tillsammans med andra.

Minecraft är på många sätt det perfekta äventyret.

Jimmy Seppälä

63

64

05 THE LAST OF US 65

Om Uncharted står för glädje och äventyr, så är tonen i The Last of Us mörk och skräckinjagande.

Playstation 3 var inne på sina sista år och blickarna riktades sakta mot nästa konsolgeneration, men ännu fanns det liv kvar i Sonys stationära konsol 2013.

Efter att spelutvecklarna Naughty Dog fick spelare att leva ut sina Indiana Jones-drömmar i Uncharted-trilogin ville studion göra något nytt. De visade upp ett äss i rockärmen. Istället för lekfull matiné introducerade de en ny värld fylld av smittsam skräck.

Om Uncharted står för glädje och äventyr, så är tonen i The Last of Us mörk och skräckinjagande.

Mänskligheten hotas av en farlig smitta som förvandlar vanliga människor till aggressiva kannibaler. Redan i spelets begynnelse väcktes stor oro bland många. ”Kommer jag att bli smittad? Kan militära insatser skydda oss mot de smittade? Tänk om de smittade dödar mig eller min familj?” De visste inte hur framtiden skulle komma att se ut.

Världen kollapsade. Människor 66

smittades eller dog. Elektricitet och kranvatten stängdes ner, fabriker och resebolag likaså. Efter inledningen förflyttas vi tjugo år framåt i tiden. Världen ser annorlunda ut sedan smittan började spridas.

Karantänzoner bildas, militären genomför skyddskontroller och matbristen breder ut sig. Mitt i allt bildas motståndsrörelsen Eldflugorna, som kämpar mot myndigheterna och de hårda kraven från karantänzonerna.

Detaljerna skildras väldigt väl i den postapokalyptiska värld som Naughty Dog byggt upp. Dammpartiklar yr omkring i solljuset från ett öppet fönster. Sprucket kakel och smutsiga badkar i ett lyxhotells badrum. Alla stillastående bilar med förstörda däck och mängder av rost. Moder natur tar över det som mänskligheten lämnat bakom sig, vilket kan exempelvis beskådas i växter som slingrar sig runt mänskliga konstruktioner. The Last of Us är en synnerligen stark reflektion över hur framtiden kan se

ut om världen går under.

The Last of Us är än idag ett visuellt slående mästerverk, men musiken är minst lika minnesvärd.

Det är här musikern Gustavo Santaolalla kommer in i bilden. Hans magnifika musik är stämningsfull och berör djupt i själen. Det akustiska gitarrspelet i framförallt spelets signaturmelodi sitter fast i minnet långt efter att jag lagt ifrån mig handkontrollen. Gustavos musik blev så pass omtyckt att han fick en välförtjänt statistroll i The Last of Us Part II, som han också gjorde musiken till.

Spelets protagonist Joel lever i en tuff vardag, som involverar ständigt patrullerande och byteshandel.

Hans flanellskjortor får honom att se ut som en countrysångare. Det förflutna har sårat Joel på ett horribelt sätt och fastän han utstrålar ett tufft yttre, existerar smärtan djupt i hans hjärta. Oavsett om jag spelar The Last of Us för första eller femte gången blir jag lika berörd av hans smärta. Varje gång.

Det dröjer inte allt för länge tills Joel möter spelets kvinnliga huvudkaraktär; fjortonåriga Ellie.

Hennes kaxiga attityd och ständiga svärande retar gallfeber på Joel inledningsvis, men tillsammans bygger de upp en utomordentligt stark vänskap. Ellie är en stark och självständig tonåring med egna drömmar och mål.

Tillit är ett av spelets starkaste

teman och gör sig påmint under Joel och Ellies resa. En fader och dotter-relation mellan dessa två utvecklas successivt och ju mer de umgås, desto mer litar de på varandra. Det är fascinerande att höra hur Joel spontant berättar för Ellie om vardagen innan pandemin, hur mycket han saknar en kopp kaffe eller ljudet från en glassbil.

De små vardagliga sakerna. Till och med tonerna av Hank Williams i bilstereon.

Joel och Ellie är en minnesvärd duo, precis som Nathan Drake och Sully i Uncharted.

De smittade som Joel möter under färden väcker obehag.

Långsamma, stönande zombier har blivit en kliché sedan George Romeros filmer, men infekterade som springer är ett annorlunda hot.

Att höra dem skrika av plågsam smärta är läskigare än ett långsamt vandrande kadaver. Likt zombier har infekterade en rovlysten aptit för människokött. De tvekar inte att attackera det levande i deras närhet. Ju längre tid någon varit smittad, desto större risk att man omvandlas till en klickare - en varelse med stora lager av svampangrepp i ansiktet. Klickarnas utvecklade hörsel väger upp deras blindhet, och deras råstyrka gör det lönlöst att slåss mot dem med knytnävarna.

Pandemin lockar fram det värsta hos vissa människor i The Last of Us. Rånarligor väntar på att oskadliggöra personer som kommer i deras väg, allt för nödvändiga råvaror och föda. Människor utgör ett större hot för Joel och Ellie än smittade - människor kan öppna eld och gömma sig.

Människornas själviska beteende att plundra från andra öppnar upp för diskussioner. Postapokalyptiska filmer som Mad Max och Waterworld tog upp samma ämne.

Det unika med The Last of Us var att spelare fick uppleva ”starkast överlever”-syndromet i en autentisk, välgjord upplevelse.

Att använda sin egen strategi är en av The Last of Us styrkor. Som spelare lägger jag upp olika taktiker hur Joel ska ta sig förbi en grupp med smittade. Det beror på ögonblicket; har jag råd att slösa bort de få patroner jag har i min ägo? Kan jag undvika eldstrid? Joels hörsel är en stark tillgång, genom den kan man märka fiender och därmed lokalisera deras positioner. Denna briljanta spelmekanik är utmärkt för att kunna ta sig förbi smittade obemärkt. Minsta ljud ifrån Joel kan locka fram fiender, men det kan även vändas till hans fördel.

Kastade glasflaskor är utmärkta för distraktion, så att han kan ta sig förbi kniviga situationer.

Joels kreativitet hjälper honom att ta sig förbi faror. Han kan tillverka hjälpmedel av exempelvis metallskrot, socker eller alkohol. Joels vapenarsenal kan uppgraderas vid en verkstadsbänk, såvida han har tillräckligt med material. Vid vissa tillfällen kan han även hitta gömda förråd fyllda av välbehövliga resurser, men dessa hemligheter är svåra att hitta.

The Last of Us blev ett av de sista stora Playstation 3-spelen, men också ett av de allra bästa.

Rent hypotetiskt beskriver ordet ”oss” i titeln det kompletta spelbiblioteket för konsolen. Att spelet hamnat på femte plats i denna topplista är ingen slump och det beror inte enbart på dess vackra yttre, eller den spännande berättelsen.

Naughty Dogs verk är en emotionell upplevelse. Få spel väcker så pass kraftfulla känslor som The Last of Us gör. För att man ska bry sig om en filmkaraktär krävs en utmärkt skådespelarinsats. Det är exakt samma sak här. De lysande animationerna i filmsekvenserna visar upp Joels och Ellies sårbarhet, men det är skådespelarnas förtjänster att karaktärerna är så fantastiska. Troy Bakers och Ashley Johnsons rollprestationer och röstskådespeleri är helt perfekta. ”Uthärda och överleva”, lyder The Last of Us motto. Med dessa visdomsord gäller det att se till att varje skott räknas. I den svampinfekterade världen har man inte mycket annat val än att just överleva och känna sig mänsklig.

Postapokalypsen som skildras i The Last of Us är något av det bästa inom spelkulturen någonsin.

Jerry Olsson

67

04

The Legend of

Zelda

Breath of the Wild 68

69

Det kändes som att Nintendo länge hade som mål med The Legend of Zelda-serien att överträffa det som många anses vara seriens höjdpunkt - Ocarina of Time. Efter nästan 20 år av spel som följer samma formula kändes det som om man på förhand visste hur den senaste delen i serien skulle bli. Ett dussin tempel med ett nytt föremål i varje som används för att senare kunna döda det monster som gömmer sig i skuggorna. Givetvis ska Zelda räddas och Ganon hotar allt liv i ett mörklagt Hyrule.

Med Breath of the Wild kastade Nintendo bort ambitionerna med att ta inspiration från Ocarina of Time och tittade istället på The Legend of Zelda - seriens första del.

Det första The Legend of Zelda fick man styra Link genom ett öde landskap utan några riktlinjer att tala om. Det är lätt att gå vilse och dagens markörsjagande som man känner igen från majoriteten av alla storspelstitlar finns inte. Hyrule ligger framför dina fötter och man får tackla det lite som man vill. I Breath of the Wild sätter Nintendo äventyr i förgrunden, Hyrule är här för dig att utforskas snarare än att Nintendo säger åt dig i

70

vilken ordning spelets utmaningar ska göras. Om man vill kan man springa direkt mot Hyrules slott och möta Ganon efter spelets inledning och med rätt skicklighet då klara ut spelet. Förvisso kommer man missa en stor del av varför Breath of the Wild är så magiskt men bara att man kan möta spelets slutskurk nästan direkt säger mycket om hur annorlunda seriens senaste del är jämfört med föregångaren Skyward Sword och dess tio timmar långa vägledning.

På grund av att Nintendo vågade spränga sina egna konventioner gör det att Breath of the Wild sticker ut, inte bara i deras egen spelkatalog men även hur andra öppna världar är strukturerade. Förvisso finns det torn som ska klättras upp i för att avtäcka kartan men den har fortfarande väldigt lite ikoner.

Istället får man observera olika namn som intressepunkter och sätta markeringar själv på ställen som väcker ens uppmärksamhet.

Kartan är lika viktig som ens kikare för att hitta intressanta platser.

Det är också det som gör Breath of the Wild så tillfredsställande att upptäcka. Var man än går känns det som att man blir

belönad. Inte bara för att man hitta ny utrustning eller andra saker som hjälper Link att bli starkare, utan för att det man ser också är spännande. Mycket beror såklart på igenkänningsfaktorn man har från seriens historia. Trots att Nintendo byggde om stora delar av spelets formula finns det ändå en stor dos nostalgi kring spelet. De namn som de olika regionerna, städerna, sjöarna och allt annat man kan hitta har en speciell betydelse.

Förutom de traditionella platserna som Gerudoöknen, Dödsberget och Kakariko finns det även Sarias damm, Marins bukt och Rutos berg. Genom att döpa nya områden efter välkända karaktärer ger det dem som känner till seriens historia ytterligare en anledning att vandra till dessa platser och oftast hitta något av värde även om det

inte är ett fysiskt objekt för Link att använda. Breath of the Wild känns ofta som en vandring genom ett museum som dryper av gamla reliker från en bevarad världsomfattande historia.

Givetvis kan inte den känslan tilldelas helt och hållet till de nostalgiska strängarna som genomsyrar spelet. Handlingen i Breath of the Wild utspelar sig 100 år efter att Link och de andra hjältarna har förlorat mot Ganon och mörkret har tagit över landet. Överallt man går man se förstörda ruiner efter det stora kriget som skedde. Även om människor har hittat någon form av vardag i Hyrule ändå är det inte den stora metropol som det en gång kan tänkas ha varit.

Nintendos vilja att låta spelaren upptäcka Hyrule på eget bevåg är genomgående i hela spelets design - speciellt i musiken. Efter att ha hört Koji Kondos bombastiska musikstycken i över 30 år är musiken i Breath of the Wild närmast minimalistisk. Ett långsamt pianoklinkande ljuder när man springer genom Hyrules gröna slätter och om man lyssnar extra noga kan man höra klassiska teman gömma sig i bakgrunden.

Allt som Nintendo har gjort med Breath of the Wild finns där för att tjäna spelarens upptäckarlusta och inte försöka styra ens känslor med spelets toner. Även det mer kontroversiella vapensystemet Breath of the Wild tjänar på detta. Eftersom vapnen

man har går sönder relativt fort behöver man alltid vara på jakt efter fler. Det gör att man måste leta i alla möjliga skrymslen, och söka upp fiender för att kunna ha någonting att slåss med. Speciellt spelets inledande timmar är extra utmanande på grund av att vapnen man hittar är sämre. Detta är ett system som inte faller alla i smaken men det är inte svårt att se varför det finns till att börja med.

När Breath of the Wild utannonserades hoppades jag innerligt att Nintendo skulle titta på mer västerländska spel i hur man bygger öppna världar. Inte gå efter en Ubisoft-modell där det finns ett fyrtiotal fiendeläger att frigöra och 150 flaggor att hitta, utan att skapa en levande värld där det känns som att människor faktiskt bor. Mer The Elder Scrolls än Twilight Princess, men det jag fick är hundra resor bättre. Istället för att ha mängd som måttstock känns det som att varje sten, varje datorstyrd karaktär, varje skattkista har lagts med största omsorg och eftertanke. Jag hade aldrig för mitt liv trott att det var just Nintendo som skulle skapa det bästa spelet som gjorts i en öppen värld, men här står jag nu.

En sak som är säker är att det inte är Ocarina of Time varenda spel i serien hädanefter som framtida regissörer kommer att försöka överträffa. Det kommer vara Breath of the Wild.

Jimmy Seppälä

71

03

72

Celeste

73

Att ett videospel fullkomligt tar mig med storm och blåser mig av soffan är en synnerligen sällsynt företeelse. Att upplevelsen i fråga håller ett fast tag om mitt inre och att jag inte bara i dagar utan veckor finner mig själv blickandes ut över horisonten utan något annat än spelet i tankarna. Så var det när jag spelat Celeste.

För mig är Celeste speldefinitionen av när planeterna står i linje.

Den kanadensiska duon Matt Makes Games, bestående av Maddy Thorson och Noel Berry, påbörjade spelets resa via en prototyp som skapades på en fyra dagar lång game jam för att sedan i januari 2018 släppa ett spel vars samtliga aspekter är sammanvävda med den rödaste av trådar.

Spelet handlar om en inre kamp som manifesteras genom en faktisk bergsbestigning - en fysiskt och emotionellt ansträngande

74

klättring uppför berget Celeste.

Den unga kvinnan Madeline åtar sig denna enorma påfrestning för att möta sina rädslor och se sin värsta fiende, sig själv, i vitögat för att kunna sluta fred med denne och bekämpa den psykiska ohälsa som konstant tynger henne.

Den svårighetsgrad som spelet gjort sig känt för klaffar helt och hållet med såväl spelets berättelse som dess berättande. Denna färd är inte simpel att ta sig an och motgångar är en naturlig del av den.

Att låta processen ta den tid som krävs och inte ge upp, hur många försök det än tar. Att falla och att ta sig upp, om och om igen, är något som tär men för varje fall finns en ny lärdom att ta del av och till slut passeras det hinder som står i ens väg.

Något som sannerligen är utmärkande i detta indiespel är det assistansläge som finns tillgängligt

för spelaren och som inte bara är inkluderande för att ge möjlighet att fullt ut kunna ta del av upplevelsen, utan också bidrar med ytterligare ett lager i spelets berättande. Att erkänna för sig själv att det kanske inte är möjligt att klara sig på egen hand är ett stort, viktigt steg. Hjälp finns att få om den behövs - ta tag i den hand som sträcks ut. Ingen skall behöva gå igenom sådant här ensam.

Jag personligen känner igen mig i den här resan vilket med största sannolikhet var en av de främsta anledningarna till att den träffade rakt i hjärtat. Igenkänningsfaktorn är smärtsam men också en trygghet då det krävts oerhörd förståelse för att skapa denna känslostormande upplevelse. Den infinner sig även rent musikaliskt då upplevelsen på den fronten är oerhört träffsäker och lyckas sätta toner på varje sinnesstämning

jag som spelare upplevt - både i verkliga livet och i spelet. Även om det är så att spelaren inte behövt tampas med sitt inre på liknande vis som förtäljs är spelet skapat med sådan fingertoppskänsla att berättelsen når fram och berör. Det må på ytan vara en svår tvådimensionell plattformare med vacker retroflörtande grafik, men det besitter fler lager än de flesta spelupplevelser jag någonsin fått äran att ta del av.

Celeste är för mig och många andra så mycket mer än bara ett spel, vilket också är en av anledningarna till att det hör hemma i toppen under decenniet. Det är en hyllning till alla de vars insida ställs inför stora prövningar att överkomma. Till alla som faller. Till alla som har sitt eget berg att bestiga.

Amanda Steén

75

02 Journey

76

77

Störst spelvärld.

Längst berättelse.

Mest realistisk grafik.

Djupast spelmekanik.

Pampigast musik.

Det är inte sällan som de största spelföretagen slår på stora trumman och hävdar att deras spel är störst, bäst och vackrast på ett eller annat sätt. Även om dessa spel i många fall är riktigt bra är inte störst produktion eller flest superlativ i marknadsföringen inte en automatisk förutsättning för det bästa spelet.

Ibland kan de bästa spelupplevelserna komma från något mindre.

Andraplatsen på vår topplista från det gångna decenniet tillfaller Journey – ett litet spel som bjuder på en enorm upplevelse.

Premissen i spelet är väldigt enkel: Du spelar som en mystisk rödklädd figur som ska korsa en brännhet öken och klättra till toppen av ett berg långt i fjärran.

Varför? Det får du lista ut själv genom att tolka de ledtrådar som finns i miljöerna kring dig.

Där andra spel kan ha halvtimmeslånga mellansekvenser och snudd på onödigt krångliga handlingar är Journey en trevlig och mycket välkommen kontrast.

Ingen expositionsdumpning eller superlång introduktion, bara rakt in i spelet. Faktum är att mellan att du lämnar huvudmenyn och att eftertexterna rullar förekommer inte ett enda talat eller skrivet ord.

Här har vi Journeys största styrka: Att kunna säga så mycket med så lite. Längs vägen till det höga berget stöter du på ruiner av en mäktig civilisation som nu fallit och spolats bort av historiens vågor. Ruinerna, och de konstverk som här och var pryder dem, berättar om vad som en gång varit.

Huruvida den historia man får ut av det är den sanna är en annan sak.

Då Journeys enkla men ack så gripande handling endast berättas 78

genom bildspråk och symbolism är det mycket som är öppet för tolkning. Är vandringen till det höga berget bara en bokstavlig färd, eller är det en metafor för livet: En lång kamp för att ta sig genom massa elände och nå himmelriket i slutet?

Eller kanske för att växa upp, eller för att bearbeta sorg när livet ligger i ruiner? Det finns många tolkningar man kan göra, och vem är jag att avgöra vilken som är rätt?

Eller är målet i slutet inte viktigt, utan är resan (som spelets titel ju syftar på) det som räknas? Den riktiga skatten var kanske vännerna vi fick på vägen. Bokstavligen.

Journey har ett, för sin tid, relativt unikt flerspelarsystem. Ibland kan du stöta på en annan vandrare ute i spelvärlden, som då styrs av en annan spelare. Det finns ingen chattfunktion eller annat sätt att kommunicera verbalt med varandra, men vem behöver det?

Att rita ett hjärta genom att glida runt i sanden, visa varandra hur man kommer vidare i spelet, lösa pussel tillsammans, sjunga en stump eller bara sitta ner bredvid och betrakta hur den glödheta solen skimrar i de vidsträckta sanddynerna säger så mycket mer än vad ord någonsin kan göra.

Det finns många vackra historier om vad spelare hittat på i Journey, och ingen är den andra lik. Små kärlekshistorier där man möts tillfälligt, gör vad man kan av den tid man har, och senare skiljs åt för att aldrig ses igen. Lite bitterljuvt, men det var underbart när det varade.

Som livet i stort.

Om jag skulle visa ett spel för någon som aldrig varit intresserad av sådana skulle det vara Journey.

Det tar bara några få timmar att spela igenom, är så pass enkelt att vem som helst kan klara det, och är ett perfekt exempel på den enorma potential spel har som uttrycksform. En slags interaktivt konstverk. Varje bildruta ser ut som att den skulle kunna ramas in och sättas upp på en vägg och

ackompanjeras av ett lika vackert soundtrack som dessutom anpassar sig efter dina handlingar i spelet. Berättelsen som utspelar sig i denna underbara värld må vara väldigt simpel, men kan röra till och med den mest härdade spelare till tårar. Det finns inga perfekta spel, men nog kommer Journey nära.

Och med tanke på att Journey är så pass bra är det inte konstigt att det tagit emot massvis av priser för bland annat sitt innovativa upplägg och audiovisuella skönhet, eller att det på diverse topplistor (som denna) ofta placerar sig högst upp, eller väldigt nära toppen.

Eller att det har haft påverkan på andra spel, för den delen. En del spel, till exempel Abzu, Bound och kommande Pathless, har inspirerats av Journey på det estetiska planet. Även Kojimas senaste snackis Death Stranding påminner med sitt fokus på resan som spelmoment och att hjälpa andra spelare på sin resa också lite om Journey – även om dess berättarteknik är raka motsatsen.

Det är rätt svårt att göra Journey rättvisa i ord, utan det är något man själv måste uppleva för att verkligen se vad det är som gör det så bra. Men frågar man mig finns det bara ett ord för ett spel som lyckas göra otroligt mycket med så lite, skapar mer känslor och minnen på tre timmar än andra gör på det mångdubbla, gör fullträff efter fullträff i sin design och har stor inflytande på andra spel och spelvärlden överlag:

Mästerverk.

Alexander Rehnman

79

01 Undertale 80

81

När Undertale släpptes hösten 2015 blev det snabbt något mer än bara ett spel. Det dröjde inte länge innan det var ett globalt fenomen, som sträcker sig från cosplay, absurda fanteorier till en och annan meme med ett visst busigt skelett vid namn Sans i centrum.

När den amerikanska indieutvecklaren Toby Fox släppte sitt Earthbound-inspirerade äventyr var det nog inte bara han som blev häpen över vilken genomslagskraft hans verk faktiskt skulle få. Till en början kan Undertale nämligen verka vara ännu ett simpelt retroinspirerat äventyr med pixelgrafik och NES-doftande musik. Ganska snabbt inser dock de flesta som börjar spela att det gömmer sig mycket mer bakom den gulliga och till synes uttjatade ytan.

Undertale handlar om ett barn som ramlar ner i underjorden, där monster lever ett parallellt liv skyddat från människorna de tidigare var i krig med. Hen kommer snart i kontakt med en suspekt talande blomma, som berättar att du kan öka din “LVL” genom att döda monster. Nästan som i vilket rollspel som helst, med andra ord.

När en slåss för första gången märker man dock att det går att förhandla med fienderna istället för att kämpa, vilket är kärnan i hela spelets genialitet. Undertale är långt ifrån det första spelet som leker med tanken på moral, men få andra har gjort det lika bra och finurligt som här. Du KAN döda allt som kommer i din väg, men om en inte är “snäll” missar man oerhört mycket klockren humor, välskriven dialog och inte minst ett stort knippe hjärta. Många av spelets bossar blir viktiga bundsförvanter under äventyrets gång och visar sig vara några av de mest välskrivna karaktärerna, om du väljer att visa empati istället för att ta till knytnävarna. Spelet är oerhört skickligt på att få dig som spelare att tro att den enda och lättaste vägen är att just utöva våld, precis som i andra spel, för att istället vända upp och ner på hela konceptet inte bara en gång utan flera.

En del av spelets storhet ligger i hur det använder mediets konventioner för att vända upp och ned på förväntningarna. Det får spelaren att ifrågasätta sin relation till i princip alla spel, deras fokus på våld och hur vi engagerar med dem emotionellt.

82

Har du precis som mig förälskat dig i Undertale känner du nog igen känslan av en viss mättnad på spelet och allt som rör sig omkring det vid det här laget. Efter att ha spelat igenom det ett antal gånger på olika format, finkammat varenda vrå i jakt på alla hemligheter och konsumerat musiken, teorierna och allt däremellan till leda är det kanske inte så konstigt. Att spela om spelet har helt klart sina poänger, men efter ett par vändor för mycket har skämten, dialogen och alla de fina mötena med det livfulla persongalleriet långsamt tappat något. Samtidigt finns det alltid ett sug efter att få spela det igen. Är det något spel jag skulle vilja radera från mitt minne och få uppleva igen som om det vore första gången är det helt klart Undertale, just för att det helt enkelt inte går att återskapa den upplevelsen. Dock kommer alltid minnena av den första spelomgången finnas kvar och troligtvis även påverka min relation till andra spel framöver.

Undertale är inte 10-talets bästa spel för att det blev ett världsomspännande fenomen, utan mer för att det gjort ett enormt intryck på oerhört många människor med sin starka berättelse och budskap om vänskap och identitet, sin innovativa och intressanta speldesign och tajta helhet.

Undertale förtjänade att bli ett fenomen, för att det är 10-talets bästa spel.

Anders Eklöf

83

Läs mer på LOADING.SE 84

85

86