Loadingspecial 2 - Sommar

special

#2

SOMMAR

1

Till Linus som drog igång det här initiativet för flera år sedan

2

Spel är så mycket mer än att tävla om att få högsta poäng och klättra på topplistorna, skjuta ner hundratals fiender i den där nya shootern eller spendera timmar på att leta efter de sista samlarobjekten. Spel är ett sätt för oss att hitta nya bekantskaper, umgås med familj och vänner och en plats att fly till när livet knackar på.

Varje sommar brukar vi på Loading skriva krönikor om vad spel betyder för oss. När spel blir mer än bara ett spel. I år har vi gjort det igen i form av det häfte du sitter och läser just nu. Vi kallar det för Loadingspecial.

Det finns faktiskt ett nummer redan. Läs det gärna också.

Vi har följt samma idé som Linus Lekander hade när han pitchade den här idén för flera år sedan. Loadingspecial är ett temahäfte om spel och för detta nummer valde vi att fokusera på sommar med alla dem minnen och associationer det för med sig.

Till dig som läser detta vill vi säga tack och så ses vi snart igen.

Och glöm inte, sprid det för vinden.

Hälsningar, Loadingredaktionen

3

INNEHÅLL 6 En idyllisk kväll

Aaron Vesterberg Ringhög

11 Regnbågen i sommarnatten Alexander Rehnman

13 Då och nu

Niklas Karlsson

14 På spaning efter den sommartid som flytt Anders Eklöf

15 Fuck cancer

Elin Ekberg

4

20 Resan

Aleksandar Buntic

22 Nintendo Switch 채r alla somrars sommarpryl

Douglas Lindberg

23 F채rgad betong

Jimmy Sepp채l채

5

6

En idyllisk kväll

av Aaron Vesterberg Ringhög

7

“Det hade också varit typ ett intro till en mörk svensk thriller!” sade en av papporna.

Jag höll med och skrattade.

Med värme i hjärtat satt vi och såg tillbaka på den lyckade kväll vi haft tillsammans. Den hade verkligen varit idyllisk, nästan så att det var lite komiskt. Vi föräldrar pratade om hur den påminde om klassiska scener från olika filmer och

varför jag hade packat med min Switch trots allt.

Men innan jag berättar vad som väntade, återvänder vi till början av kvällen.

Det var lördag, solen sken och värmen sköljde över oss.

Vi var ute vid kusten en bit utanför Norrtälje på en plats som kallas för Rådmansö. Vi hade åkt dit för att umgås med min sambos kusiner, samt deras familjer. Totalt var vi sex vuxna

att simma på djupt vatten.

Mot kvällskvisten bar det av till stugorna där vi alla skulle äta tillsammans och sedan sova. Det ställdes fram mat, dryck och såser medan doften av grillad fisk och härligt kryddade grönsaker letade sig fram till alla som befann sig vid långbordet och pratade.

Vi åt. Vi njöt. Vi hade trevligt.

Visst var det några återkommande “Nej, nu får

böcker som vi mindes från vår barndom och föreställde oss vilka man skulle kunna använda som underlag för vår kväll, innan samtalet tonade ut. Vi stirrade ner i tekopparna med djup tillfredsställelse i blicken.

Samtidigt kunde jag inte sluta tänka på vad som låg och väntade på mig i det lilla loft där jag, min sambo och våra barn skulle sova. Ååh vad jag längtade.

Det fanns en anledning till

och åtta barn, alla var glada och spralliga inför att vara tillsammans en härlig sommardag som denna.

Eftermiddagen tillbringades nere vid vattnet där det badades och solades.

Någon gjorde bomben och någon annan (läs jag) satt under ett medtaget paraply med långärmad tröja och tunna mjukisbyxor för att skydda mig mot solen.

Min dotter visade upprepade gånger hur hon lärt sig

du vara snäll mot din bror.”, “Inte leka med maten!” och den klassiska “Be om att få den istället för att sträcka dig, okej?” från respektive föräldrar, men som helhet var det lyckat. Inget tjafs, ingen gråt och inga övertrötta barn (eller föräldrar för den delen).

När vi hade dukat av och barnen lekt bland hängmattorna ett tag hade klockan börjat närma sig halv nio på kvällen. Det

8

var ju knappast som att barnen hade accepterat att gå och lägga sig redan då, det visste vi, så utan större bekymmer yttrade en av papporna: “Hörni, ska vi inte ta ett kvällsdopp?”

Barnen jublade av glädje. Vi andra föräldrar kanske egentligen inte var helt pigga på att organisera ytterligare ett dopp, men … vilka var vi att säga nej egentligen?

Självklart skulle vi ta ett kvällsdopp. Även om det fick innebära att undertecknads efterlängtade spelstund kanske fick dröja en stund till. Men det gjorde ju, som tur var, inget.

Vi hade trots allt väldigt trevligt tillsammans.

Bara en kvart senare var vi alla på väg ner mot stranden igen samtidigt som mörkret började lägga sig. I ett led av glada barn och vuxna anlände vi till en helt tom strand vars enda ljuskälla snart skulle vara en lång och utdragen solnedgång. Eller okej, helt tomt var det inte. Ett par som satt där när vi kom gick snabbt vidare när de såg horden av glada storstadsbor (Om ni läser det här, kära “ensamma par vid stranden” - förlåt!).

Det tog inte lång tid innan vi var i och plaskade tillsammans. Efter ett tag hade vi allihopa, stora som små, simmat ut till en närliggande flytbrygga en bit ut i vattnet. Någon hade tagit med sig schampo och duschtvål och plötsligt stod nu 14 skumtomtar på en

flotte och skrattade och hade sig. Aldrig förr har jag sett så många barn varit så lyckliga över att få tvätta hår och kropp, utan en enda droppe varmvatten.

Nu njöt vi och då hände det.

När solen lade sig en bit ovanför horisonten såg vi en båt komma farandes några hundratals meter ute till sjöss. En sådan där båt med fin servering och dans, som är tillräckligt stor för att hålla festligheter ombord, men som inte är i närheten av en sådan färja som du åker med till Åland för att handla på taxfree.

En av oss började vinka. Sen anslöt barnen. Vi

9

ropade “Hej hej! Hallå! Här är vi!” som om vi trodde att vi skulle höras (eller synas för den delen, det började ju bli mörkt nu).

“TUTA!!!” skrek en av papporna plötsligt.

Innan någon hann reagera syntes silhuetterna av sex föräldrar och åtta barn, tätt balanserandes på en flotte i gungning mitt i vattnet, tack vare solens orangea sken, vädjandes i kör om ett svar från ett fartyg de aldrig trodde skulle svara, men det visade sig att kaptenen på fartyget var en snäll sådan. För svar fick vi.

Och högt lät det, lyckan var total.

Efter att alla var nöjda, rentvättade och torra, vandrade vi i tystnad upp mot stugorna igen. Barnen började bli trötta, vi föräldrar likaså. Syrsorna spelade vid vägkanten och de minsta barnen fick sitta på någon förälders axlar med handduken hårt lindad omkring sig. Väl tillbaka var det en snabb kvällsmacka, tandborstning och godnattsaga innan åtta av oss hade somnat djupt.

Vi föräldrar samlades inne i köket och andades ut över en kopp té och lite gräddkola. Medan vi satt och samtalade om allt mellan himmel och jord, slog det mig hur sekvensen på bryggan bara någon timme tidigare verkligen kändes som plockad från en svensk familjefilm som bara väntade på att få rulla eftertexterna.

“Det hade också varit typ ett intro till en mörk svensk thriller!” sade en av papporna.

Jag höll med och skrattade.

När det, som det så fint heter, var dags att tänka på refrängen slog det mig plötsligt att det äntligen var dags. “Det närmar sig nu…” tänkte jag tyst för mig själv när jag borstade tänderna i mörkret bakom husknuten till stugan vi skulle sova i.

Jag pussade mina barn på kinden och sade godnatt till

dem innan jag märkte att min sambo var på god väg att somna hon med.

“Godnatt älskling.” sade vi till varandra innan jag vände mig om, satte på min Switch och skådade några välbekanta ansikten på skärmen som nu var den enda ljuskällan i huset.

Mario + Rabbids Kingdom Battle var ett av mina absoluta favoritspel från 2017 och vetskapen om att jag äntligen skulle få sätta tänderna i den nyligen släppta expansionen Don-

10

key Kong Adventure, gav mig en sådan enorm tillfredsställelse att jag till slut fann mig spelandes långt in på småtimmarna. Djungeltrummor, nya attacker, nya rörelsemönster, nya pussel och mer av världens bästa Rabbid Peach var helt en helt fantastisk avslutning på en underbar dag.

Med en joycon i varje hand och Grant Kirkhopes underbara musikstycken i öronen låg jag där. I mörkret. På loftet.

Regnbågen i sommarnatten av Alexander Rehnman

Två låtar som gått varma i mina musikspelare denna sommar är Dios “Rainbow in the Dark” och Guns ‘N Roses “November Rain”.

Förutom att båda låtarna är fantastisk gubbrock behandlar båda ett gemensamt tema: Ensamhet. Det är en känsla jag har känt stora mängder av denna sommar. En av de skönaste och jävligaste känslorna, på en och samma gång. Något dessa två låtar skildrar väldigt bra.

I “November Rain” sjunger Axl Rose följande rader: Sometimes I need some time on my own Sometimes I need some time all alone Everybody needs some time on their own Don’t you know you need some time all alone?

Det är den bra ensamheten. Kommit-hem-från-jobbet-ensamheten. Hemma-efter-utekväll-med-kompisarna-ensamheten. När man behöver en paus från omvärlden, ensam med tankarna och reflekterar lite över dagen, när man bara kan slappna av lite och ge blanka fan i allting. Det är en skön känsla. Jag är ganska introvert och ibland är det skönt att få vara på egen hand i lägenheten

och ladda batterierna inför nästa sociala interaktion i “köttrymden”.

Ronnie James Dio sjunger däremot så här om ensamheten i “Rainbow in the Dark”:

There’s no sign of the morning coming You’ve been left on your own Like a rainbow in the dark Just a rainbow in the dark, yeah Det är den jävliga ensamheten.

Jag-har-ingen-partner-ensamheten. Kompisarna-badar-och-jag-sitter-inlåst-på-ett-kontor-ensamheten. Den ofrivilliga ensamhet där min extro-

11

verta sida visar sig och inte vill något mer än att umgås med vänner. När man inser att man slösar bort en av sin ungdoms somrar på att sitta och uggla i lägenheten.

Där ensamheten förvandlar ens hem från ett tryggt och lugnt utrymme till en klaustrofobisk depressionsgrotta.

Finns det något som botar, eller iallafall lindrar, Rainbow in the Dark-ensamheten? Ja, faktiskt.

Spel. Det är ingen magisk mirakelkur som direkt blåser bort obehagliga känslor, givetvis, men nog hjälper det allt. Ända sedan mänskligheten tog sina första steg på jorden har vi tagit tillflykt till andra världar genom berättelser och andra konstformer, när verkligheten har blivit för jobbig. Det är skönt att kunna drömma sig bort ett tag och leva sig in i ett helt annat sammanhang.

Just inlevelsen är något jag tycker spel är den absolut bästa konstformen för. Missförstå mig inte, det finns massvis med bra filmer, böcker och tv-serier som målar upp fantastiska världar och berättar gripande historier, men de låter mig inte bli en del av världen på samma sätt som många spel gör. I Alien, en av mina favoritfilmer, tittar

jag på utifrån när Ripley och gänget försöker klara sig ifrån det livsfarliga monster som jagar dem.

Det är spännande och kusligt, men får inte mig på helspänn på samma sätt som spelet Alien: Isolation, där jag är Ripley (förvisso en annan Ripley) som försöker klara mig från att bli dödad av en xenomorph.

Det blir inlevelse på en helt ny nivå när man faktiskt kan interagera med världen och ha (iallafall lite) olika upplevelser varje gång. Det är sportens motsats: Myck-

et roligare att vara en del av än att bara titta på.

Den här sommaren har jag varit en del av flera olika världar: Warframes cyberninjaframtid, Bayonettas helvete, Hollow Knights mysiga underjord, Wolfenstein 2:s nazistdystopi, Mario + Rabbids: Kingdom Battles skruvade Mushroom Kingdom… ja, listan kan göras lång och kommer bli längre. Snart är det dags att än en gång besöka New York City som Spider-Man och kanske ta ett snabbt besök till

12

Azeroth för nästa sammandrabbning mellan Alliance och Horde. Vem vet? Det enda som är säkert är att oavsett vad så ligger dessa världar på mina hårddiskar och väntar på att jag ska väcka dem till liv igen.

Platser dit man kan ta sig när Dio-texterna träffar lite väl hårt, eller när livet känns som en Kjell Höglund-låt.

Om så bara för att glömma ensamheten ett tag.

Då och nu

av Niklas Karlsson

Det är fredag. Jag sitter i soffan och fipplar med mobilen, lägger in nya bilder i den delade mappen för som ska visas när chromecasten är i “standbyläge”.

Mamma sitter i köket och läser och pappa skummar igenom nyheter på ipaden i fåtöljen bredvid mig. Helt plötsligt blir det väldigt uppenbart för mig hur långt vi har kommit i vårt sätt spendera vår gemensamma fritid tillsammans - mer individuellt.

Jag växte upp med hela familjen i soffan tittandes på TV och film. Var vi inte ute i skog och mark satt vi framför TV:n med tablåbilagan uppvikt på vardagsrumsbordet. Dallas, Tre Kronor, Baywatch, Dirty Harry, På Spaning i New York, Seinfeld. Filmer med Harrison Ford, Mel Gibson, Rene Russo, Goldie Hawn…

Listan kan göras lång.

Men nu sitter vi iallafall här. Var och en gör sitt och valmöjligheterna är många, utan tvång.

Jag startar Netflix - ser att de föreslår att jag ska se Rambo: First Blood Part II. Varför inte? Har inte sett den sedan högstadiet på dålig VHS. Har svårt att minnas mer än några nyckelscener.

Jag tänker inte summera filmen åt er - men Rambo blir

hursomhelst rekryterad från ett fängelse för att reka efter krigsfångar i Vietnam. Året ska vara 1985 och Rambo rekryteras för att han har varit fången i Vietnam innan han tog sig hem till Amerika igen.

Allt går såklart åt skogen och Rambo måste tillgripa våld och strid för att rädda de fångar han hittar och sitt eget skinn.

Medan allt detta utspelar sig tänker jag på två saker.

1 - Jag förstår nu varför jag inte minns så mycket av filmen. Det finns helt enkelt inte jättemycket att minnas. Rambo springer runt i skogen, gömmer sig i lera, skjuter pilbåge med explosiva spetsar. Dialogen är i princip ickeexisterande.

2 - Det blir pinsamt uppenbart att det som Rambo gör är i princip det jag kommer att göra i Shadow of the Tomb Raider. Actionspelen har kommit långt - men det är väldigt långt kvar innan de ens bryter egen mark som

13

inte filmmediet har beträtt.

Visst kan det handla om någon slags hommage eller en grundläggande fascination över hjältesagorna och den “mot alla odds”-vinklade berättelsen, men jag tycker samtidigt att det är lite tråkigt Könsrollerna och stereotyperna kanske inte väger till 80-talsfilmernas fördel om man jämför med dagens framställning, men jag har överseende med det ur ett kulturhistoriskt perspektiv.

Till slut sitter vi samlade framför TV:n trots allt och diskuterar filmen. Jag tycker den är helt OK och rätt tidstypisk, men likväl en blek uppföljare till smått fenomenala First Blood - som har ett betydligt tyngre mörker över sig. Mamma tycker musiken gör det hela smått fånigt och har svårt att förstå att hon en gång tyckte att filmen var tuff. Pappa njuter av scenerna med de explosiva pilspetsarna och önskar att de fanns, och om de gjorde det - att han fick prova dem. Därtill uppskattar han starkt när skurkarna får sitt.

I bakhuvudet var det nog det här jag ville uppnå.

Att frammana vårt sätt att umgås i en modern kontext och analysera dåtiden fast nu.

På spaning efter den sommartid som flytt av Anders Eklöf

Solen steker över våra uppskrapade sommarknän.

Vi, tre grabbar, sitter tätt intill varandra och fokuserar våra ögon på en 2,6 tum stor LCD-skärm.

Den blippiga musiken från de minimala högtalarna ackompanjeras enbart av fågelkvitter och gräsmattor som klipps.

Utöver att den oupplysta skärmen är svår att se i den starka solen, täcks till och från synfältet av min yngre släktings keps i hans tappra försök att få en glimt av vad som utspelar sig där nere. Det som faktiskt sker på den gröngråa skärmen är kanske det häftigaste vi har sett i spelväg, trots att vi har ett Playstation och Nintendo 64 hemma i våra taffligt inredda pojkrum. Äventyret som den jämngamla pojken från Pallet Town låter oss följa med på har redan hunnit bli en tecknad serie på TV4 och ett fenomen världen över. Men vi föredrar utan tvekan att fånga de unika varelserna på egen hand.

Spelet på den röda spelkassetten är så klart Pokémon Red. Det ska sägas att både min äldre syssling och min bästa vän hade Pokémon Guld och Silver till Gameboy Color vid det här laget, men på den tiden betydde inte generations-

klyftorna lika mycket som nu. Vi spelade Pokémon, helt enkelt.

Det är intressant att en del minnen av spelupplevelser från barndomen är nästan lika starka som de faktiska äventyren som naturligt ingick i sommaren.

Som när vi åkte traktordäck längs sjön Siljan, våra hektiska krig med ballongskjutare laddade med rönnbär eller alla de gånger vi tältade på bakgården. Lika starkt minns jag avundsjukan den där gången när två av mina vänner kom springandes på uppfarten, precis när solen höll på att gå ner, för att berätta att de lärt sig några riktigt avancerade tekniker med Yoshimitsu i Tekken 3. Eller när jag besegrade en svår boss i Final Fantasy IX och ljudligt utbrast ”JAAAA!!!” i en av vännernas rum när hans familj satt och åt lunch i köket bredvid. Och nu när nästa del i serien närmar sig med stormsteg minns jag tydligt alla de timmar vi spenderade framför Super

14

Smash Bros Meleé, och inte minst gemenskapen kring Pokémon.

Sen vips, blev man plötsligt vuxen, och somrarna bytte skepnad. Den här sommaren har jag jobbat mest hela tiden och när jag väl spelar blir det oftast nedsjunken i soffan med min Nintendo Switch i händerna eller lite Pokémon Go på lunchrasten. Jag spelar kanske till och med mer som 27-åring än på den tiden, men även om spelen är fler och ibland till och med bättre samt att det går att spela med vänner över nätet, kommer den tiden aldrig tillbaka.

Men vad gör det? Livet förändras, ibland till det bättre. Jag har ett kreativt jobb som jag älskar, fina vänner och den bästa partnern man kan önska sig.

Dessutom skriver jag om spel, något jag aldrig kunnat drömma om som liten grabb när man läste Super Play eller Playstationmagasinet. Även om den tiden är förbi, finns den kvar som varma minnen att plocka fram när de behövs. Samtidigt släpps snart ett nytt Pokémon-spel och Super Smash Bros Ultimate kommer redan i år, så tiderna är kanske inte så förändrade som man skulle kunna tro.

FUCK CANCER

av Elin Ekberg

15

Klick. I begynnelsen var människor små som insekter. Livet växte först när en jätte gjorde sig själv till kung och spred sin kunskap till världen. Plötsligt blev alla medvetna om att det fanns någonting annat, något större än de själva.

Man blev på något vis medvetna om livet, om varandra. Insekterna slutade då att leva sina liv som djur och började att känna en extremt stor vördnad inför livet. Det fanns så mycket vackert i världen. Insekterna klädde sig i vackra kläder och byggde till och med ståtliga städer. Alla älskade förstås inte hur det nya växte fram. Särskilt en fantiserade om hur insekterna skulle återgå till den stora tomheten. Planlösheten. Demonen drabbade då kungadömet med sjukdom, med sjukdomen följde då rädsla, ilska och hat. Men

också hjältedåd och tapperhet. Så som det gör i alla stora tragedier. För att livet ska kunna fortsätta, så krävs det självupp-…

Klick. Klick. Han suckar. Knappt, men hörbart.

Klockan är någonting mellan halv fem och fem på morgonen. Det är min tid. Jag har alltid varit en morgonperson. Det ger mig både tid och möjlighet att förbereda frukost åt övriga i familjen, men också …

Jag öppnar fönstret i köket, andas in den tysta morgonluften och tar in dagen. Det är lika tomt på liv utanför, som det är innanför. Staden sover. Det är vad känslan säger om luften. Om fuktigheten.

Som småbarnsförälder gäller det att hitta vilka minuter på dygnet som är bara dina och den här tiden, den är min. Jag använder den väl, trots att

16

jag inte lyckas åstadkomma någonting. Inte den här gången heller. Det fanns en tid då envisa bossar skrämde mig, antagligen för att när det blev Game Over så skulle det dröja innan jag fick röra handkontrollen igen. Varje gång som jag förlorade sviktade förtroendet för mig. Mina storebröder lät mig inte ofta få vara med och spela, det var deras grej, men när det var dags för bossmöten, då var det annorlunda. Jag utvecklade tidigt någon sorts förmåga att läsa av mönster, lärde mig snabbare än någon annan var jag skulle placera karaktären i förhållande till var bossen befann sig för att jag inte skulle bli träffad.

Det gick så långt att jag fick hjälpa andra ungar i trakten. Jag var väldigt duktig på bossarna i Mega Man 3.

Det var väl kanske inte så att jag var något speciellt supersnille. Men som ett barn till alkoholiserade föräldrar lärde jag mig väldigt snabbt hur jag skulle stänga av för att skydda mig själv. Jag spelade utan att egentligen titta, utan att egentligen se vad det var som jag gjorde. Sinnet och själen - alltid någon annanstans. Alltid någon jävla stans.

Jag skrattar. Lägger undan maskinen, den som har blivit perfekt för formatet.

Svetten rinner och jag känner mig alldeles utmattad.

Nej, inte den här gången heller. Jag var förmodligen bättre på att besegra bossar när jag var yngre.

Klick. Klick. Klick. Jag ber båda dra åt helvete.

Den ena killen skrattar, förklarar sarkastiskt att det är mitt eget fel att hans kompisar precis har slängt papperstussar i ansiktet på mig. Det är fyra mot en,

så jag känner väl att jag inte har något annat val än att gå och sätta mig någon annanstans i tåget. Svälja skratten. Kommentarerna.

Jag har suttit med hörlurar på, den här gången. Han har försökt få kontakt och när jag inte har kunnat svara på uppraggningsförsöket så har gänget alltså bestämt sig för att slänga papper för att störa. Jag hör honom säga något om att han är trött på att det är så många tjejer som stänger in sig i hörlurar så att det inte längre går att ge komplimanger som man vill. ”Jävla hora”, ropar han efter mig, han som ville säga att jag var fin. Att spela på tåget är inte alltid någon bra idé.

Klick Klick Klick Klick

. . . .

Första regeln om brunch: det som småbarnsmorsorna säger under brunch, det stannar vid brunch. Om det, givetvis, inte är meningen att det ska spridas vidare. Skvaller är aldrig kul om det dör vid brunchbordet. Du kan läsa hur många böcker om livet som småbarnsförälder som helst och ändå kommer ingenting att kunna förbe-

17

reda dig inför brunch. Jag lovar dig: inga mexikanska drogkarteller i världen har någonting att komma med när småbarnsmammorna ska samlas för att ”umgås”.

Osäker på om man ska kalla det för en organisation, förening eller sekt när den kriminella maffian är det som kommer närmast. På ett sätt skulle man kanske kunna kalla det för en tävling, men i tävlingar finns det vinnare och förlorare och i den här kretsen så … ja, hur ska jag uttrycka det?

Det finns så många saker att förhålla sig till att … ja, om du inte födde din unge vaginalt utan bedövning ute i skogen någonstans så har du liksom redan förlorat innan det ens har börjat (jag sade ju att det borde finnas en bok om det här (det är liksom inget som någon förklarar för dig när du ligger där på BB)).

Det finns så många regler som säger att du ska

göra si och du ska göra så, fastän att jag är ganska så säker på att när det gäller att uppfostra barn så finns det egentligen inte någon som vet vad den gör. Vi gör alla vårt bästa och kan bara hoppas på att det vi gör inte leder till att våra barn blir mördare eller börjar lyssna på Justin Bieber.

Hur som helst. Jag ska förstås inte säga något. Jag gjorde misstaget att visa att man kan trycka ut ögonen på folk i Doom och efter det – jag lovar och svär – så fick jag flytta ner vid bordet. Misstaget är mitt eget. Jag såg inte signalerna förrän det var försent och pratade gladeligen på om motorsågen. Så, Elin?

Ja? Du får sitta där, där borta. Men jag har en plan.

Två som nyligen har blivit med bebis har bekänt att de har använt smårättstuber (vilket – om vi ska tro Sanningen – är hämmande för barns förmåga att lära sig tugga och därför är lika med vanvård). Det är tydligen mycket värre än att dela demoner från Helvetet på mitten. I am movin up in

the world!

Någon frågar vad jag spelar för tillfället. Allt för att ge mammorna runt bordet en chans att hymla med ögonen åt något. Eller för att kanske omfördela fokus. Diskussionen vad som är bäst: att sätta barnen i kommunal skola eller friskola slutade absolut inte väl för några. ”Det handlar om små söta insekter”, säger jag.

Klick. Klick. Klick. Klick.

Klick. ”Du ser väldigt koncentrerad ut”, säger hon nyfiket.

”Det är vår tur om en liten stund, men du kanske inte behöver förbereda dig?”

Det här är att förbereda mig. Jag förklarar det för henne. Att kaoset på skärmen dämpar alla mina stora tankar, framför allt de svåra, att spel har blivit det verktyg som har fått mig att fungera. Det finns en replik i Skönheten och Odjuret där Emma Watson berättar att hon läser böcker för att det gör så att hennes

18

värld blir stor. Av samma anledning spelar jag, men med skillnaden att jag gör det för att min värld ska bli liten. Spel fungerar som en strömledare, som leder alla mina tankar åt ett och samma håll. Ett sätt att stänga av det onödiga. För att inte bli överväldigad. Man skulle kunna säga att det hjälper mig att vara någon annanstans.

Jag var bättre på bossar när jag var yngre, en tid när dessa skrämde mig. Specifikt den här kräver allt av mig: finns det ett mönster i dess rörelseschema? Jag har svårt att hitta det. Det spelar mindre roll: bossens motattacker går inte att kontrollera. Hollow Knight studsar runt på skärmen och gör sitt bästa för att befinna sig någon annanstans.

Förlitar mig på reflexer. På tur. Sliter i det tysta. Det går sådär. Den tycks kunna läsa av mig bättre än vad jag kan läsa av den. Jag hamnar i kläm och snart domnar fingrarna.

Hon verkar nöjd över svaret. Säger att hon förstår, säger att hon har mött

många som är likadana. Säger att folk som har tankarna överallt behöver någonstans att förvara dem.

Hon har inte fel.

Hon är en människa som aldrig tycks kunna säga något utan värme i rösten.

En vän. En mentor. Hon har varit med om allt. Sett allt.

Arbetat inom det mesta som har att göra med att hjälpa ungdomar som har det svårt att hitta fram.

Framför allt rätt. Driver flera föreningar. Brinner för alla typer av ungdomsfrågor. Om det finns den minsta chans att hon kan rädda en annan människas liv, då tar hon den. Utan att tveka. Våra vägar korsades för flera år sedan. Hon såg mig på en scen och var en av alla dem som kom fram efteråt med orden ”det är de minsta människorna som har de största hjärtan”.

Vi sitter nu i ett litet fikarum tillsammans. Ibland ringer hon och säger saker som ”du måste göra det här – de här människorna behöver få höra dig.” Den här kvällen ser hon trött ut. Sjukdomen har börjat synas i hennes ögon.

Fuck cancer.

En kvinna kommer för att hämta mig. Det sitter ett par hundra människor i publiken. Jag låter mig inte påverkas. Jag har lärt mig hur jag ska kringgå att jag inte gillar att bli tittad på, min strategi bygger på ungefär samma fundament som hur jag lärde mig att ignorera det obekväma i att någon tog på mig. Om så

bara för att ge mig en kram eller liknande. Jag försvann i huvudet och överlevde paniken. Nu för tiden är det bara främlingar som kan åstadkomma samma sorts ångest, eftersom jag inte vet hur de fungerar. Vad de ska göra.

Han slängde mig in i det gröna skåpet i hallen en gång, det med alla spritflaskor och vinglas. Men det var inte det som fastnade.

Det var smällen som kom efteråt, när han med knuten näve slog allt vad han orkade mot skåpsluckan och slaget landade bara en liten bit från mitt ansikte.

”Jag kan fortfarande minnas känslan av solvärmen, den där eftermiddagen i backen på vägen hem. Jag kan fortfarande komma ihåg hur avslappnad jag kände mig, den där eftermiddagen när jag bestämde mig för att det fick vara slut på den stora smärtan”.

Efteråt: tårar, applåder och stora känslor.

Och förstås: människor som ska komma fram och krama. En dag så ser jag kanske inte tomheten i hans ansikte i varenda en av dem.

Klick. Klick. Klick. Klick.

Klick. Klick. Lilltrollet sover.

Vi står på balkongen, min älskling och jag, med varsitt glas i handen. Pratar drömmar, livet och husköp. Vi är

19

inte riktigt där än, men vi gör upp planer. Sista timmarna av dagen tittar vi på en film tillsammans som handlar om stora robotar som slåss mot andra robotar (men dessa robotar är egentligen utomjordingar) och jag känner en oroväckande stor fascination för hela den här berättelsen när jag märker att han har somnat alldeles bredvid.

Som småbarnsförälder gäller det att hitta vilka minuter på dygnet som är bara dina. Den här sommaren har jag tillbringat gryningar, nätter och helger i ett litet kungadöme.

I begynnelsen då människor var små som insekter.

Såsom det behövs ibland för att världen ska bli liten igen.

Klick.

RESAN av Aleksandar Buntic

20

Jag föddes i Belgrad sommaren 1992 och mitt liv började på resande fot.

Det var under en tid då mina föräldrar var tvungna att lämna allt bakom sig för att skapa ett nytt liv. Kriget i Balkan separerade släkten och mina föräldrars resa slutade i de småländska skogarna i Sverige.

Det var först när jag var åtta år som vi bestämde oss för att resa till Bosnien med bil för att återförenas med dem vi lämnat. Det var samma år som jag och min bror fick varsin Game Boy Color med spelen Pokémon

Det var första gången jag fick se Autobahn, Alperna, den klassiska hästvagnen på bilvägen i Slovenien och de fina gröna bergen i Bosnien.

Det var också där och då som jag började bli nervös inför att träffa alla dessa människor som jag inte haft någon direkt koppling till. De som faktiskt kunde ha varit en stor del av mitt liv under andra omständigheter. När jag var liten var jag blyg och det brukade ta ett tag innan jag vågade ta plats och visa vem jag var.

Dessutom hade jag svårt att

parkerade framför ett stort lägenhetskomplex och när jag öppnade dörren stod min farmor och farfar där med en otrolig energi. De fick äntligen återförenas med sin son, hans fru och sina barnbarn. Jag minns fortfarande kramen - med ett hårt grepp som inte ville släppa taget. Det här var också första gången jag kom i kontakt med flertalet av mina kusiner. Eftersom jag var blyg och hade svårt med språket så kom mitt Game Boy Color och Pokémon bra till hands när vi skulle umgås med dem. Det

Röd och Pokémon Blå. Jag spelade självklart den röda varianten medan min bror spelade den blåa (jag hade egentligen inget val då han var äldre och fick välja först). Självklart tävlade vi om vem som kunde klara av spelen först. Det gjorde vi alltid med spel när vi var små. Den långa bilresan ner till Bosnien blev mycket enklare när vi kunde sysselsätta oss med att fånga de olika varelserna som visades på våra skärmar. När vi tröttnade på skärmljuset kunde vi blicka ut över de vackra vyerna i Europa.

kommunicera på bosniska då jag nästan bara pratat svenska under min uppväxt. Det kändes skönt att ha något som en Game Boy Color med mig. Då kunde jag alltid fly undan en stund och återhämta mig. Känna mig trygg.

Vi kom tillslut fram till slutdestinationen Vogosca, den lilla stad som mina föräldrar växte upp i, och som bara ligger några minuter från huvudstaden Sarajevo.

Här hade pappa drömt om att bli professionell basketspelare och mamma tävlat i bosnisk folkdans. Vi

var ett bra första steg för att närma sig. Det gick dock ganska fort för nerverna att släppa när jag började inse att de inte var så farliga.

Från Pokémon rörde vi oss till andra sätt att umgås med varandra, men det var ändå där det började.

För mig kommer alltid min gröna Game Boy Color och Pokémon Röd ha en speciell plats i mitt spelhjärta då det var spelet som var med mig under min första resa ner till Bosnien.

Resan som skulle sammankoppla släkten igen.

21

Nintendo Switch är alla somrars sommarpryl av Douglas Lindberg

Jag är en målinriktad person.

I alla fall när det kommer till mitt spelande.

Inombords sätter jag alltid upp mål; klara av tio uppdrag här, låsa upp de eftertraktade föremålen där och samtidigt fortsätta berättelsen jag förr eller senare blir så innerligt indragen i. Check, check, check låter det när jag fyller i min interna checklista.

Skönt.

Det jobbiga är bara att jag gör det här i fem olika spel, samtidigt.

Det här är inte ett bra beteende för mig. Jag sover dåligt, (sova tar ju produktiv tid ifrån mig), min tankeverksamhet går ofta på högvarv och det påverkar planeringen av mitt liv. Min vardag. Inte utöver andra, men utöver mig själv.

Därför är det märkligt att jag fortsätter.

Kanske är det för att känslan, av att faktiskt klara av de där målen, är helt obeskrivligt tillfredsställande.

Jag kanske borde söka hjälp?

Men det är en annan diskussion.

3 mars 2017 lanserade Nintendo sin senaste konsol Nintendo Switch och jag var måttligt intresserad inledningsvis. Visst såg det

spännande ut men jag var student och behövde prioritera pengarna på annat.

Typ mat och sånt tjafs.

Men sen kom fler spel, Zelda såg bra ut (jag har alltid varit tveksam mot Zelda, stäm mig), och att spel som Mario Kart 8 återlanserades fick mig att

22

slå till.

Vad jag inte förstod då var att det skulle revolutionera mitt spelande.

Sommarens resor har alltid rubbat min inre planering. Självklart är det skönt att åka iväg och koppla av ibland och jag stannar inte hemma för att spela istället för att uppleva nya destinationer eller gamla favoritplatser.

Men någon del av mig har alltid känt att tid går åt, precis som tiden försvinner när jag sover. (Åh, gud, jag måste verkligen prata med någon).

Men eftersom jag till 95% spelar min Switch bärbart så har det inneburit att jag numera kan kombinera nytta med nöje. Nöje i form av att låta mitt liv koppla av i till exempel ett skönt semesterhus någonstans i Norrland eller på en strand vid en solkust, nytta i form av att jag kan fortsätta bocka av de där listorna.

Check, check, check.

Skönt, skönt, skönt.

Därför utser jag härmed Nintendo Switch till alla somrars sommarpryl.

Bravo Nintendo, det gjorde ni förbannat bra.

Nu kan jag återgå till att vara den märkliga människa jag ändå är. Även på semestern.

Färgad betong av Jimmy Seppälä

23

Det är få företag som lyckas frammana känslan av att vara barn på nytt.

Där minsta lilla vrå är ett helt universum fylld av möjligheter, drömmar och äventyr. En liten bakgård är en stor kontinent som bara väntar på att bli utforskad.

En hög med grus blir till en massiv bergskedja och vattenpölar förvandlas till de sju haven. Spel har gott om världar som lämnar oss fulla av förundran där varje spel är en dörr till en annan verklighet. Det finns ingen som är lika bra på detta som Nintendo, att få vuxna människor att känna sig som barn igen.

Jag växte själv upp på en

hästgård och har bott på landet större delen av mitt liv. Mina somrar bestod av att springa runt utomhus och leka i skogar, på åkrar och vid vattendrag. Både till fots och på hästryggen.

Känslan av äventyr och upptäckande har alltid funnits nära till hands. Ingen känsla är lika oöverträffbar som att öppna ytterdörren och dra in det största andetaget man kan. Känna hur frisk luft når lungorna tillsammans med doften av skog och öppna fält. En känsla av att vara fri och se flera mil bortom ens egna marker.

Spola fram till idag och jag befinner mig i när-

24

heten av Stockholm där gråa betonghus skjuter upp från marken och sträcker sig upp mot en himmel som aldrig tycks komma närmre. Stora skogar och breda fält har bytts ut mot nattsvart asfalt och tunga fordon som släpper ut avgaser. Trots alla bekvämligheter ett storstadsliv ger saknar jag landet. Att kunna gå ut och inte se en enda människa, att kunna vara ensam med sina tankar med flera kilometers utrymme att avvara. Därför känns det ännu viktigare för mig idag att kunna dyka ner i ett spel som tar mig tillbaka till en tid som kändes mycket mindre grå

och mindre smutsig. Att kunna återbesöka sitt inre barn och minnas de där stora, små äventyren man hade som liten. Därför är det inte förvånande att få veta att två av mina favoritspelserier grundar sig i upplevelser dess kreatörer haft under sin barndom.

De som har sett urbaniseringen breda ut sig och velat bevara känslan av det rena som kommer med naturen. Att inte behöva vara instängd tillsammans med miljontals människor på en plats där det gråa har brett ut sig och trängt bort allt det gröna. En plats där färgerna har försvunnit och glömts bort. Kanske var det den känslan Satoshi Tajiri hade när han bestämde sig för att skapa Pokémon. Ett spel om en tioåring som samlar på insekter.

Satoshi Tajiri växte upp i Machidan som är en landsort i närheten av Tokyo. Ett av Tajiris största intressen som barn var att samla på insekter men allt eftersom åren gick och urbaniseringen bredde ut sig började Machida att förändras. Fler och fler skogsområden höggs ner och de småkrypssamhällen som existerade började försvinna.

“Platsen jag växte upp på var fortfarande en landsort på den tiden. Det fanns risfält, vattendrag och skog.

Det var fullt av natur. Sedan började platsen att utvecklas, och medan den växte började alla insekter att försvinna … Varje år högg de ner fler träd och insekt-

25

ernas population blev allt mindre. Den förändringen var så dramatisk. En fiskedamm kunde förvandlas till en arkadhall”. Det var så Satoshi Tajiri beskrev urbaniseringen av Machida i en intervju med Time Magazine från 1999. Det var här som idén till Pokémon skulle komma någon gång på 90-talet. En chans för stadsungar att kunna fånga insekter som inte längre fanns.

Jag hade dock inte det problemet när jag växte upp. Pokémon är min första kärlek till spelmediet och skogar fulla med insekter fanns det gott om. För mig blev Pokémon snarare en förlängning av mina egna äventyr efter att solen gått ner. Ett sätt för mig att ta in det som fanns ute.

Det var inte via spelen jag först föll för Pokémon, det var när animén hade premiär på TV4. Tanken att ha djur som är ens alldeles egna och som man får träna och leva sida vid sida med var nervkittlande för en liten sjuåring. Trots att jag levt med djur hela mitt liv så fångade Pokémon mig direkt. Jag lånade hem den tjocka guiden till Pokémon röd och blå redan innan jag hade spelen och läste allt om dem. Jag scannade och kopierade Pokémon-kort från familjens skrivare eftersom jag inte fick köpa mina egna. Det blev ingen större succé när man skulle byta bort dem men de var mina alldeles egna kort. Det var först på min

26

åttonde födelsedag jag fick resa till Kanto för att välja vilken Pokémon som skulle bli min huvudsakliga följeslagare och därefter kämpa mig till att bli den bästa tränaren som någonsin funnits. Även om jag var totalt hänförd av den tecknade serien förälskade jag mig i Pokémon tack vare spelen. Precis som min systerdotter idag är fängslad av de skärmar som vi bär med oss varje dag var jag precis lika fängslad av den simpla pixelgrafiken på den gröna skärmen hos en Game Boy. I den gråa tegelstenen rymdes en hel värld av äventyr som sprudlade av liv. Ett äventyr jag kunde ta med mig överallt.

Satoshi Tajiris filosofi om att låta barn få uppleva hur det är att växa upp på landet är något som inte är okänt för Nintendos större spelserier. Jag tror att det är många i min ålder som kom i kontakt med The Legend of Zelda första gången genom Ocarina of Time. Precis som Pokémon lyckades det väcka samma känsla av äventyr. Hyrule kändes stort och levande, som om världen man befann sig i var full av möjligheter. Där man kunde gå till allt man såg. Det finns likheter i hur Pokémon och The Legend of Zelda kom till. Både Satoshi Tajiri och Shigeru Miyamoto hämtade inspiration från deras barndom, och precis som Tajiri växte Shigeru Miyamoto upp på den japanska landsbygden. Idén till The

Legend of Zelda föddes ur en vandring uppe i bergen.

“Vi hade åkt på en resa för att vandra upp för ett av bergen och jag var så hänförd - det var första gången jag hade vandrat uppför ett berg och jag såg en jättestor sjö på toppen.

Det blev min inspiration för The Legend of Zelda och vi skapade ett stort utomhusäventyr där man vandrade genom trånga utrymmen tills man kom till den där stora sjön” säger Miyamoto till NPR i en intervju från 2015.

I en bransch som gärna hoppar på och överanvänder trender tills de inte är hållbara längre hade det kunnat vara lätt för Nintendo att göra sina egna versioner av Call of Duty och Grand Theft Auto. Istället har deras egna serier fått växa och fortsätta utvecklas i sin egen takt. Att inte låta färgerna bytas ut mot det gråa. Därför är det fascine-

rande att när Nintendo gör sin första tävlingsinriktade shooter handlar den om att fylla världen med färg. Men Nintendo blir inte sällan kritiserat för att undvika olika trender som råder.

Den dåvarande chefen för Xbox, Seamus Blackley, kritiserade Miyamoto i en intervju med Wired från 2003 och menade att han enbart gör spel för barn.

“Miyamoto gör spel för sina fans. Förvisso finns det miljoner av dem, och det är smart, men de flesta är barn.

Han öppnar inte upp för en vuxen publik.

Han förstärker stereotypen om spelande, och han pushar dem inte till en plats där de kan bli någonting annorlunda och fantastiska på riktigt”

Spelmediet ser inte likadant ut idag som det gjorde 2003 och dess publik är mycket bredare. Styrkan med Nintendo är och har inte varit att de riktar in sig på barn utan att de låter oss vuxna människor få bli barn på nytt. Tittar man på det senaste året med Nintendo Switch har Nintendo fortsatt med den filosofi de har haft genom åren. De fortsätter att väcka våra inre barn till liv och det märks inte minst med The Legend of Zelda: Breath of the Wild.

27

På samma sätt som The Legend of Zelda realiserade känslan av att hitta en stor sjö på toppen av berget 1987 lyckades The Legend of Zelda: Breath of the Wild göra samma sak 30 år senare men för en äldre publik. Breath of the Wild är det första The Legend of Zelda igen men istället för att måla upp Hyrule i 8bitarsgrafik är världen fullt realiserad i 3D. Är det något som Breath of the Wild lyckas med är det att väcka känslan av att bege sig ut på ett äventyr genom att belöna utforskande. Djupa grottor och höga berg innehåller skatter för dig att upptäcka, oavsett var man går är det alltid värt att göra det. Gnistrande hav och grönskande fält avlöper varandra och ger spelet några av de mest fantastiska vistas som Nintendo har skapat. Nintendo sätter färg på den grå vardagen.

Om The Legend of Zelda:

Breath of the Wild är svaret på en trettioårig utveckling var lämnar det då Pokémon? Inte minst jag har kritiserat serien för att inte ha ändrats tillräckligt mycket sedan de första spelen. Inte ens när serien övergick till 3D på 3DS har de ändrats fundamentalt; det är fortfarande samma spel. Var är mitt Pokémon: Breath of the Wild? Svaret är egentligen inte så komplicerat.

Det finns redan om man vet var man ska titta. Om Satoshi Tajiris dröm med

Pokémon var för barn att få fånga insekter även om man lever i en urban miljö har den blivit förverkligad.

Men inte som en direkt uppföljare till de spelen vi spelade som barn. Det är inte Pokémon Sun & Moon som är kulmineringen av Pokémon som serie. Inte heller det kommande Let’s Go Pikachu & Eevee. Pokémon har alltid funnits som bärbara spel och vad är inte mer bärbart än den smarta telefon som du och jag använder dagligen? Pokémon

28

Go tog den del av Pokémon som alltid har varit den viktigaste sedan starten: att fånga monster och ge sig ut i naturen på ett stort äventyr tillsammans med vänner. Sommaren 2016 var en hel värld fängslad av att fånga monster i våra storstäder på samma sätt som Tajiri gav sig ut för fånga insekter i sin barndom. För en kort stund fylldes den gråa betongen med färg och vi fick alla se världen genom ett barns ögon.

Igen.

Ansvarig utgivare: Loadingredaktionen Medverkande skribenter: Aaron Vesterberg Ringhög, Alexander Rehnman, Niklas Karlsson, Anders Eklöf, Elin Ekberg, Aleksandar Buntic, Douglas Lindberg, Jimmy Seppälä Korrektur: Loadingredaktionen Layout: Jimmy Seppälä Samtliga bilder utgörs av pressmaterial , egenhändigt sparade skärmdumpar från spelen samt bilder från gratissidan Unsplash. Allt övrigt material är producerat av ovanstående skribenter för Loading

29

30