När självkänslan vacklar

NÄR SJÄLVKÄNSLAN VACKLAR

Hur osäkerhet och tvivel kan bli din dolda superkraft

DENISE LINN

NÄR

SJÄLVKÄNSLAN VACKLAR

HUR OSÄKERHET OCH

TVIVEL KAN BLI DIN

DOLDA SUPERKRAFT

ÖVERSÄTTNING: CICCI LYCKOW BÄCKMAN

THE GIFT OF LOW SELF-ESTEEM

Copyright © 2025 by Denise Linn

Originally published in 2025 by Hay House LLC

© 2025 Svenska utgåvan Livsenergi, Brafö AB

Mångfaldigande av innehållet i denna bok, helt eller delvis, är enligt lagen om upphovsrätt förbjudet utan medgivande av förlaget.

Förbudet gäller varje form av mångfaldigande genom tryckning, kopiering, bandinspelning, elektronisk lagring och spridning etc.

Åsikterna i boken är författarens egna. Råd och metoder som beskrivs i boken bör ses som alternativa och följs på eget initiativ.

Frångå inte ordinär läkarvård.

Originalets titel: The Gift of Low Self-Esteem

Författare: Denise Linn

Översättning: Cicci Lyckow Bäckman

Formgivning omslag och inlaga: Art Industry

Bild omslag: iStockphoto

Tryck: ScandBook AB, 2025

ISBN: 978-91-89970-17-5

Utgiven av Livsenergi

Järnvägsgatan 36

131 54 Nacka www.livsenergi.se

Till mig …

Till det lilla barnet jag var, som trodde att hon inte var värd att älska.

Till tonåringen som inte trodde att hon räckte till.

Till den unga vuxna jag var, som inte kände sitt värde.

Till alla de kvinnor jag varit – jag är så ledsen att jag inte kunde välkomna er tidigare. Förlåt mig för att jag inte kunde förmedla till er att det ni trodde var dålig självkänsla i själva verket är en superkraft. Det är till er jag skriver den här boken.

(Och till min fantastiska dotter Meadow Linn för allt stöd du ger mig på själens resa.)

Inledning

Jag har lidit av dålig självkänsla i hela mitt liv. Under många årtionden försökte jag få mer självförtroende med hjälp av motivationsföreläsningar, självhjälpsböcker och olika former av terapi. Och ingenting fungerade.

Resan som till sist utmynnade i den här boken började den dag jag insåg att oavsett hur mycket jag ansträngde mig skulle jag aldrig få det självförtroende som jag trodde att jag behövde.

Jag insåg att jag, istället för att försöka göra mig av med allt självtvivel, skulle utforska vilka fördelar det kunde ha. Jag blev förvånad över hur många jag hittade. Ju mer jag accepterade (och till och med välkomnade) min känsla av bristande egenvärde, desto bättre mådde jag. Det var helt otroligt! Till sist förstod jag att det faktiskt kunde vara en superkraft.

Det är förstås härligt att ha bra självförtroende, men om du precis som jag har svårt att göra det till verklighet står du inför en fantastisk möjlighet: att upptäcka fördelarna med dålig självkänsla. När vi tar en närmare titt på det vi upplevt som en brist och istället ser det som en gåva – inte en förbannelse eller begränsning – börjar det hända fantastiska saker. Syftet med den här boken är att först hjälpa dig att göra dig av med allt du tror om dig själv som i själva verket bara försvagar dig, sedan förklara att dåligt självförtroende faktiskt inte nödvändigtvis är ett fel utan rentav kan vara en välsignelse. Även om det förstås är sant att ett bra självförtroende kan hjälpa oss på många sätt kan

vi faktiskt få lika många fördelar av vår bristande självkänsla.

Om du har letat efter en enkel bok som hjälper dig att ta dig förbi dina tvivel på dig själv, eller rentav börja uppskatta dem, kan den här boken vara precis vad du söker.

Jag önskar dig ett liv i äkthet och glädje, dåligt självförtroende eller inte – eller kanske specifikt på grund av det! Du kanske blir förvånad över hur bra du kan börja må när du välkomnar din bristande självkänsla istället för att brottas med den.

Min resa, och din

Det kom till en punkt i mitt liv då känslan av att vara värdelös var så ingrodd att jag försökte ta livet av mig. Och inte bara en gång heller. Efter första försöket, då jag velat ta livet av mig genom att ta vad jag trodde var sömnpiller, vaknade jag några timmar senare, fortfarande i allra högsta grad levande och med ytterligare ett misslyckande på listan. Efter ett andra, mer allvarligt försök hittades jag i tid och fördes till akuten. När jag lämnade sjukhuset var det med samma plågsamma tvivel på mig själv hängande över huvudet.

Till sist bestämde jag mig för att självmord inte var rätt väg för mig. Jag visste att jag ville må bättre i mig själv, så jag prövade femtioelva olika strategier för att stärka mitt självförtroende, men ingen av dem fungerade och ingenting förändrades.

Till följd av alla de olika terapiformer jag provat började jag inse att mina negativa känslor för mig själv hade sina rötter i det förflutna. Den dag jag föddes sa till exempel min pappa att jag var det fulaste spädbarn han någonsin sett – en kommentar som upprepades gång på gång genom min uppväxt. Han måste ha varit fullkomligt besatt av mitt utseende, för när jag som tonåring kom hem från skolan uppmanade han mig att sätta mig ner och rotera vristerna för att ”motionera dem”. Han kom-

menterade ständigt hur tjocka vrister jag hade. (Jag var 173 centimeter lång och vägde 52 kilo, så mina vrister var inte alls tjocka, bara grova, och ingen träning skulle ändra på det.)

Hans utseendefixering kanske hade sina rötter i hans egen uppväxt. Jag föddes år 1950, och flickor förväntades vara vackra. Den blonda, ljushyade barbiedockan hade just gjort entré på marknaden, supersmal och med stor byst, och den blev det rådande idealet. Jag har aldrig haft någon Barbie, och jag tror inte att det var ett skönhetsideal jag kunde identifiera mig med. Jag hade mörkt hår och mörkare hy än de flesta av mina skolkamrater (ett arv från Cherokee-indianerna).

När jag började skolan var det en grupp tjejer som lekte med sina barbiedockor ihop. På rasterna brukade de ställa sig i en ring runt mig och retas. ”Vet du att du är ful? Vet du det?” Jag hängde med huvudet och svarade ja, vilket fick luften att gå ur dem lite grann. Jag fattade inte varför de prompt skulle tala om något för mig som jag redan var fullt medveten om.

När jag tittar på bilder av mig själv från den tiden ser jag idag att jag faktiskt var ganska söt – men det visste jag inte då. Bristen på självkänsla handlar inte särskilt mycket om verkligheten, utan mer om vad vi ser. Och jag såg att jag var ful.

Hemma var livet ofta en prövning. Mamma var diagnostiserad med paranoid schizofreni och lades in på en anstalt med jämna mellanrum. När hon var hemma fick jag ofta agera måltavla för hennes raseriutbrott och utsattes för både fysisk och verbal misshandel. Hennes ständiga kritik hackade bit för bit bort den lilla självkänsla jag hade. Men värre ändå var de ständiga sexuella anspelningarna från min far, och hans nattliga besök hos mig när mamma var inlagd. De efterlämnade en djup känsla av skam och skuldkänslor hos mig. Var det mitt fel? Jag kanske förtjänade den behandlingen. Det stod ju helt klart att jag inte förtjänade något bättre i alla fall.

Allteftersom mina tankar om hur värdelös jag var gnagde

mer och mer på min själ, byggde jag upp överlevnadsstrategin att vara trevlig. (Jag blev faktiskt framröstad som ”trevligast” i gymnasiet.) Problemet med den strategin är dock att om man alltid ska sätta andras behov och önskningar främst måste man ge upp sig själv.

Sedan, den 5 augusti 1967, blev jag skjuten och dog. Eller, det är åtminstone vad läkarna säger: att jag ”dog” en kort stund innan de återupplivade mig igen. Upplevelsen som gjorde att jag till sist kom till sjukhuset skrämde mig halvt från vettet. Dagen hade börjat finfint, och allt rullade på enligt plan. Jag var en fågelfri tonåring, ute och körde motorcykel en solig eftermiddag. På min väg förbi majsfälten i det lilla bondesamhället i Ohio där jag växte upp hade jag ingen aning om att mitt liv snart skulle förändras för alltid. Jag var inte medveten om mannen som förföljde mig. Han kände mig inte ens – jag var bara på fel plats vid fel tidpunkt.

Han hade hängt efter mig i flera kilometer i väntan på att vi skulle nå mer glesbefolkade trakter där det var långt mellan bondgårdarna. På en sådan isolerad vägsträcka, och med en våldsamhet som kom som en chock för vår sömniga lilla by, körde han sin bil rätt in i min motorcykel. Jag flög rakt över styret och gled över asfalten ner i ett grunt dike.

Medan jag kämpade för att resa mig bromsade han in på vägrenen intill. Jag trodde att han skulle erbjuda mig hjälp, och en våg av misstro och skräck sköljde genom kroppen när jag såg hur kallt han betraktade mig … och sedan upptäckte jag vapnet han höll i ena handen.

Hela världen exploderade när han tryckte av, och jag föll ihop på marken. Gruset kändes vasst mot halsen. Mina ögon var slutna, men jag var fortfarande medveten och hörde hur han smällde igen bildörren och kom närmare.

När han böjde sig över mig hörde jag hans tunga andhämtning. Det kändes som om allt gick i slow motion, och minsta

ljud blev förstärkt. Jag hörde hur ett blixtlås öppnades, och när han osäkrade vapnet igen slog jag upp ögonen och såg upp på honom: en man med gulblek hy och ett oljigt leende som siktade rakt på mig … igen.

Det var så många frågor som rusade genom huvudet där jag låg på marken och kände den nästan outhärdliga smärtan: Hur hamnade jag här? Varför ville den här killen ta livet av mig? Vad hade jag gjort honom? Och än idag förstår jag inte riktigt vad som hände sedan. Jag låg där på marken, helt hjälplös inför en obalanserad man som rammat min MC med bilen och sedan skjutit mig på nära håll och var på väg att avfyra sitt vapen igen.

Men ett märkligt lugn kom över mig, som en våg som mjukt rullar upp på stranden.

Av någon anledning kände jag ingenting för min angripare än ren medkänsla. Jag kände verkligen hur mycket smärta och kaos han bar inom sig. Tyvärr kände jag också hur gärna han ville avsluta det han påbörjat. Han var som en alkoholist med ett begär efter en drink till, trots att han visste att han inte borde. Jag anade den inre kampen hos honom.

Han ville så gärna trycka av en gång till, och jag fortsatte bara att titta på honom. Han kunde inte förmå sig att avfyra vapnet. Jag anade förvåning när han såg ner på sin hand och upptäckte att den börjat darra. Det var nästan som om handen hade sin egen åsikt om situationen. Till sist sjönk armen kraftlöst ner till sidan. Han vände sig abrupt om, gick tillbaka till bilen och satte fart därifrån.

Som tur var kom strax därefter ytterligare en bil med en man som var på väg hem från jobbet. Han fick syn på mig där jag låg och stannade för att se efter vad som hänt, och förskrämd vid åsynen av allt blod hejdade han nästa bil som kom och bad föraren köra in till samhället så fort det bara gick och ringa efter ambulans.

På sjukhuset hörde jag folk skrika: ”Det är en tjej som blivit

skjuten här!” Sedan försvann plötsligt smärtan som i ett trollslag, rösterna dog bort och jag lyftes ut ur kroppen och det var mörkt överallt. Det var som om jag tillfälligt hamnat i en stor, svart rymd, som sedan öppnades mot ett land av gyllene ljus.

Det var majestätiskt, påtagligt, strålande … och så välbekant.

När jag såg mig om i det nästan självlysande landskapet tänkte jag: Hur kunde jag glömma bort detta? Det är ju mitt hem … mitt sanna hem. Det är så skönt att vara tillbaka igen. (Det var under den här tiden som läkarna var övertygade om att jag var död.)

Underbar musik omgav mig, och varje cell i hela min varelse tycktes vibrera i harmoni med varje ton. Det låter märkligt till och med för mig nu när jag skriver det, men jag var inte längre begränsad till en fysisk kropp. Istället var jag överallt, sammansmält med det gyllene ljuset och musiken … oinskränkt och oändlig, utan gränser. Och samtidigt var alla existerande varelser också där – alla som fortfarande hade en fysisk kropp och alla som dött – och alla var lika obegränsade. På något sätt var vi fortfarande individer, samtidigt som vi var ett. Jag kan inte förklara det, men det var vad jag upplevde. Och det verkade helt normalt. Vi var inte bara en del av varandra, utan vi var varandra; bokstavligen samma varelse, men ändå åtskilda och unika.

Min kropp på sjukhuset kämpade för sitt liv. Volten över styret och nedslaget i vägbanan hade mosat mjälten. Jag hade förlorat ena binjuren, magsäcken var söndersliten och tunntarmen och vänstra lungan var allvarligt skadade. Dessutom hade kulan gått rakt genom ryggraden. (Det slutade med att jag förlorade en njure också, och jag fick en femton centimeter lång slang inopererad som en skarv i aortan.) Trots de allvarliga skadorna läkte kroppen snabbt. Läkarna pratade hela tiden om det som ett mirakel, för ingen hade trott att det var möjligt för mig att överleva. Men jag visste att det fanns en anledning till att jag kommit tillbaka till livet.

VARSEBLIVNING OCH VERKLIGHET

När jag återvände med mina nya insikter om livets natur levde jag de första veckornas konvalescens med ena foten i den fysiska världen och andra foten i andevärlden. Å ena sidan visste jag att det inte fanns någonting som var dåligt – inte ens atombomber, bilolyckor eller skogsbränder – för allt var en del av den gudomliga planen. Men å andra sidan hade jag hemska mardrömmar om mannen som försökt mörda mig. Det var som att jag var förankrad i två diametralt motsatta delar av universum: i den ena delen var världen ordnad efter gudomliga principer, och i den andra delen rådde ingen ordning överhuvudtaget, utan människor fick kämpa så gott de kunde för sin överlevnad i en värld av rädsla och kaos.

Jag upplevde ögonblick av skimrande klarhet när det gällde världens sanna natur, där jag kunde se och uppfatta de energifält som omger alla levande varelser. Jag hade kontakt med änglar och andeväsen. Jag kände hur mina förfäders samlade visdom förmedlades till mig. Det var som om min nära dödenupplevelse hade öppnat en kanal mellan jordelivet och de andliga dimensionerna. Senare, under alla mina år som lärare, var det den kanalen jag tog hjälp av, och den gav mig en oerhörd klarhet och insikter om livets djupare dimensioner. När jag befann mig i det ljuset kunde jag se universums natur runtomkring oss, och jag älskade att dela med mig av det jag upplevde. Men det fanns också stunder då det jag varit med om under min nära döden-upplevelse kändes som en dröm snarare än verklighet, och då kunde jag lätt snubbla och gå ner mig i det gamla träsket av självförakt som alltid väntade på mig.

Under min konvalescens minns jag att jag tänkte att jag hade förtjänat att bli skjuten för att jag inte hade något värde som människa. Min självkänsla var så svag att jag, där och då, tillsammans med min angripare, tänkte: Om du vill döda mig får du

allt sikta lite högre. (Det stämde verkligen, för läkarna sa att jag inte hade överlevt om han gjort det.) Jag hade inte gjort någonting som motiverade mitt självförakt, men likafullt var det något som genomsyrade hela min varelse. Som jag nämnde tidigare har självkänsla ofta mer med varseblivning än verklighet att göra.

Känslan av bristande egenvärde fortsatte att färga hela min tillvaro. Ett år efter mordförsöket gick jag ut skolan, och ingen av mina föräldrar var där. Det slog mig aldrig att det kunde bero på deras egna problem, utan då trodde jag att det berodde på att jag inte förtjänade deras kärlek.

Jag ville gå på college efter gymnasiet, och jag erbjöds fullt stipendium på grund av mitt ursprungsamerikanska arv. Men eftersom jag trodde att jag egentligen inte förtjänade det – jag var ju inte helt och fullt av den etniciteten och hade inte vuxit upp i ett reservat – tackade jag nej. Därför hade jag inte råd att studera på college när de flesta av mina klasskamrater gick vidare till just det. Jag flyttade in i en liten husvagn intill motorvägen och arbetade på en vägkrog där jag diskade i ett smutsigt, varmt bakre rum och försökte tjäna ihop pengar till college. Jag åt till och med kattmat så att jag skulle kunna spara mer av min lön. Det var inte lätt, men till sist hade jag skrapat ihop tillräckligt för att komma in på institutionen för kommunikation vid Michigan State University.

Under första året bjöds jag in som studentrepresentant vid institutionens akademiska kommitté. (Jag var den yngsta att någonsin få det erbjudandet, och det var en ära.) Men jag tackade nej. Min tankegång var att det inte kunde vara någon så värst bra kommitté om de ville ha in mig, som var så värdelös. Dessutom fick jag kämpa för att få det att gå ihop ekonomiskt, och till sist tvingades jag hoppa av utan att avsluta mina studier för att jag inte hade råd längre. Jag kände mig så ensam, så värdelös och som om ingen någonsin skulle kunna älska mig.

På grund av de ständiga, självnedvärderande tankarna bestämde jag mig för att leta upp en terapeut. På vår första session sa terapeuten: ”Finns det ingenting som du gillar hos dig själv, Denise?”

Då var jag så långt ner i det svarta hålet att jag inte kunde komma på någonting som var bra med mig.

Hon suckade. ”Nåväl, så har vi en uppgift för dig till nästa gång. Innan vi träffas nästa vecka vill jag att du ska hitta åtminstone en sak som du gillar hos dig själv.”

Jag ställde mig högst tveksam men sa att jag skulle försöka.

Jag hade ju ändå sju dagar på mig.

Första dagen hittade jag ingenting.

Andra dagen hittade jag fortfarande ingenting bra hos mig.

Tredje, fjärde och femte dagen fortsatte på samma sätt.

Men på morgonen den sjätte dagen vaknade jag, såg mig i spegeln och lade märke till den bärnstensliknande färgen på mina ögon. Det gyllenbruna var vackert. Jag blev alldeles till mig. Jag hade hittat något bra hos mig! Jippi!!

Senare samma dag gick jag till en gatumarknad där ett av stånden erbjöd ”irisdiagnos”. Jag hade aldrig hört talas om det men de sa att de skulle titta på mina ögon gratis. Jag tyckte det passade förträffligt – de skulle förstås också se hur vacker min ögonfärg var.

Jag satte mig på den vickande fällstolen i ståndet, och den som skulle utföra undersökningen satte sig mitt emot och tog fram ett förstoringsglas för att titta närmare på mina ögon. (Jag kunde knappt bärga mig i väntan på att få höra hur vacker färgen var!)

Det första han sa, i allvarlig ton, var: ”Vet du vilken färg du har på ögonen?”

Ett brett leende spred sig över ansiktet på mig. ”Ja!” sa jag förväntansfullt.

Han fortsatte strängt: ”Den färgen visar att din kropp är väldigt förorenad!”

Va? Var jag förorenad? Så det enda som jag hittat att tycka om hos mig själv betydde att jag var förorenad?” Alltså …! Fanns det ingenting som var bra hos mig?

Mycket senare förstod jag att detta var deras sätt att få nya kunder. De sa till folk att de bar på gifter i kroppen och kunde sedan ta betalt för att åtgärda problemet. Men det visste jag inte då. Det enda jag visste var att jag var ”förorenad”.

Flera år efter college skrev jag min första bok: The Hidden Power of Dreams. Jag minns att luften gick ur mig när jag såg den långa raden av människor som ville att jag skulle signera deras exemplar av boken. Det var svårt att le mot varje person, för jag visste att de väldigt snart skulle bli arga och besvikna över att ha slösat sina pengar på en så dålig bok. Återigen – självkänslan utgår mer från vad vi själva tar in än från verkligheten. Där och då trodde jag verkligen att min bok var fruktansvärd, fast samma bok är fortfarande i tryck nu, fyrtio år senare, och många grupper som gör drömarbete använder den som studiematerial.

Men mitt dåliga självförtroende stod starkt även sedan jag utkommit med en bok som blivit framgångsrik. Det spelade ingen roll hur många bedrifter jag kunde lägga till mitt cv; jag tvivlade fortfarande lika mycket på mig själv. Senare köptes en av mina feng shui-böcker, Sacred Space, upp av Linda Grey vid Ballantine Books. Innan den gavs ut frågade jag Linda om hon verkligen var säker på att de ville trycka den.

”Varför skulle vi inte vilja det?” frågade hon.

Jag svarade: ”Tja, den är inte särskilt välskriven och jag är orolig för att den inte ska sälja.”

Hon svarade vänligt: ”Tack för att du berättar – men vi är ganska säkra på att den kommer att göra det.”

Så trots att jag kände mig säker på att det var en dålig bok upplevde min förläggare situationen helt annorlunda. Just den boken visade sig bli en bästsäljare, och den var med på såväl The Oprah Winfrey Show som flera andra tv-program.

De flesta tror att framgång – till exempel en bok som tas emot väl – ska göra att man mår bra i sig själv. Men självförtroende har väldigt lite att göra med hur stora framgångar man har. Man kan lyckas hur bra som helst på alla möjliga områden i livet, ekonomiskt, utseendemässigt eller i hur omtyckt man är av andra, och ändå inte må bra i sig själv. Åtskilliga välkända och mycket framgångsrika personer har det problemet, och många har också berättat om sina problem med självförakt och dålig självkänsla. En välkänd profil är John Lennon, som var med i världens mest berömda band The Beatles. De lyste upp hela världen under 1960- och 70-talet, men med åren öppnade sig John mer och mer när det gällde sin djupa osäkerhet. Vi ska titta på fler exempel längre fram, så att du förstår att du verkligen inte är ensam.

EN UPPENBARELSE

Mitt liv har varit fullt av osäkerhet, isolering och ensamhet. Det har funnits många stunder då jag känt mig så avskuren från världen att jag tvivlat på om mitt liv haft något syfte överhuvudtaget. Åtskilliga gånger har jag varit omgiven av människor rent fysiskt men känt att jag inte hört till. Och trots min fantastiska nära döden-upplevelse, där jag visste att det jag upplevde var verkligt och gudomligt, har självtvivlets mörker ofta överröstat den heliga medvetenheten. Jag kunde komma ihåg den där strålande, heliga platsen bortom dödens portar … och sedan glömde jag bort den igen och kastades rakt in i den djupaste förtvivlan.

Anledningen till att jag berättar om mina personliga upplevelser här är för att visa hur mycket jag har kämpat med bristande självkänsla. Det tog lång tid innan jag kunde hitta saker hos mig själv som jag faktiskt gillade. På resan dit mediterade jag och använde kreativ visualisering – och, som jag nämnde

tidigare, massor av andra saker. Och så småningom började saker och ting förändras … till viss del. Jag började långsamt ta mig upp ur den djupa avgrund som min bristande självkänsla knuffat ner mig i, men det kändes ändå som att hur mycket jag än ansträngde mig skulle jag aldrig få något strålande självförtroende. Jag försökte verkligen. Det verkade bara som om inget någonsin skulle fungera, och jag började tappa tron på att det skulle bli så mycket bättre.

Men så vaknade jag en morgon med vad som kändes som en uppenbarelse! Jag insåg att om jag skulle dras med min dåliga självkänsla resten av livet – och så verkade det ju – så kanske jag fick lov att ta reda på vad det kunde tänkas finnas för fördelar med den. Den tanken satte en boll i rullning, och bit för bit började jag upptäcka hur mycket värde det faktiskt fanns i att ha dåligt självförtroende. Ju mer jag accepterade (och till och med välkomnade) känslan av bristande egenvärde, desto bättre mådde jag. Det var fantastiskt!

Ju mer jag föreställde mig vilken gåva den dåliga självkänslan var, och ju mer jag bjöd in den i min upplevelse, desto bättre blev mitt liv. I den här boken vill jag dela med mig av häpnadsväckande och till och med förbluffande sätt att leva ett strålande liv i glädje … trots (eller rentav på grund av) brist på självförtroende! Jag är inte alls okej … och det är okej. Faktiskt. Helt överraskande visade det sig att bristen på självkänsla verkligen kan vara en superkraft.

I kapitlen som följer får du veta hur detta kommer sig. Du får lära dig en del av fördelarna med dålig självkänsla och några av nackdelarna med att ha alltför bra självkänsla. Jag hjälper dig att

• utvärdera var du befinner dig i ditt liv just nu

• följa ditt bristande självförtroende tillbaka till dess ursprung – vilket kan hjälpa dig att börja acceptera dig själv

• se de stora fördelarna som kan komma med dålig självkänsla

• upptäcka olika strategier att hämta stöd i när den dåliga självkänslan börjar kännas överväldigande.

För att förtydliga menar jag med frasen ”alltför bra självkänsla” den nivå som man i vår kultur brukar betrakta som ”bra självkänsla”. Personer som har det har också ofta en stark känsla för att de förtjänar allt bra som livet har att erbjuda, och ibland kan de också tro att världen rentav är skyldig att ge dem sådana saker. Ofta tycker de att de själva är bättre än andra, de kanske beter sig lite överlägset och de har normalt en överdriven känsla av sin egen viktighet. Sådana människor saknar ofta djupare empati för andras lidande. Jag pratar inte om individer som är väl till mods i sin egen kropp och accepterar sina egenheter på ett mjukt sätt. Den sortens personer bidrar till att göra världen till en bättre plats.

När jag pratar om baksidorna med hög självkänsla är det inte heller för att förminska värdet av till exempel positiva affirmationer. Jag har använt och delat med mig av sådana i hela mitt liv av den enkla anledningen att de hjälper till att omprogrammera det undermedvetna. Att man ser baksidan med alltför hög självkänsla betyder inte att man inte ska göra vad man kan för att må bättre i sig själv och i världen. Jag har alltid ansett att sådana övningar är till hjälp – i själva verket har jag ägnat en stor del av mitt liv åt att lära ut och skriva om hur man kan lösa upp blockeringar genom den typen av övningar och meditativa inre resor, och jag tror fortfarande på det.

Nu ska vi gå lite djupare in på varför och hur dålig självkänsla kan vara en superkraft.

KAPITEL 2

Varför dålig självkänsla kan vara en superkraft

När jag ser tillbaka på mitt liv inser jag att jag, ironiskt nog, kanske, var en av de första inom ”få bättre självkänsla-rörelsen”.

Under senare delen av 1950-talet och början av 1960-talet, när mina föräldrars relation höll på att trasas sönder på allvar, skickades jag och mina syskon iväg till diverse släktingar som var utspridda över landet. Jag och min yngre bror fick åka över trehundra mil från Ohio till farfar och farmor i Los Angeles. Vi bodde hos dem i flera år, och det var något av det bästa som någonsin hänt i mitt liv.

Farmor var något av en mystiker som läste i tarotkort och höll på med astrologi. Hon och farfar gick i både Science of Mind-kyrkan (som ägnade sig åt religionsvetenskap) och Unitykyrkan, och de studerade med Manly P Hall. Dessa religioner var föregångare inom området tankens kraft. Min bror och jag följde med till gudstjänsterna, där vi fick lära oss att positiva tankar ledde till ett positivt liv.

Så när hela egenvärdesvågen sköljde över USA i början av 1970-talet var området redan välbekant för mig. Rörelsen föddes i Kalifornien och spred sig över hela landet. Den trossats

som spreds var att man måste ha en känsla av egenvärde för att kunna vara lycklig. Det gavs ut tusentals böcker om hur man skulle göra för att få den där känslan. Till höger och vänster skrev människor affirmationer som tejpades upp på badrumsspeglar och köksskåp: Jag är värdefull. Jag duger som jag är. Jag älskar och uppskattar mig själv.

Jakten på självkänsla fick något hysteriskt över sig. Forskning som kartlagt specifika fraser från den här tiden – till exempel formuleringar i stil med ”Allt är möjligt i mitt liv och jag är älskad precis som jag är” – visar att sådana var ovanliga i början av 1900-talet. Men förekomsten ökade dramatiskt under 1970talet och framåt. Så även om de idag känns som vardagsmat i vår kultur är det alltså bara under senaste tredjedelen av förra seklet som de började dyka upp.

Om du hade barn eller själv växte upp i USA under 1980- eller 1990-talet minns du förmodligen hur starkt man betonade att de miljöer som skapades skulle ge barn känslan att de var unika och hade potential. Det som började som en New Age-rörelse utvecklades till ett mer allmänkulturellt fenomen. Självkänsla som fenomen blev ett amerikanskt livsmål med närapå religiös status. Det blev en del av vår identitet som amerikaner.

Vi fick höra att himmelens portar skulle öppnas för oss och att alla världens framgångar skulle bli våra … om vi bara trodde på oss själva. En hel generation – de som kallats millennials – utvecklades med en naturligt positiv syn på sig själva som ofta medförde att de kände sig förtjänta av allt gott som livet har att erbjuda. Pressen att vara positiv och tro på sig själv hade aldrig varit större, och den växte fortfarande. På många sätt är den västerländska kulturen fortfarande kvar i den frenetiska jakten på lycka, vilket ger upphov till bokförsäljning för miljoner dollar, ett översvämmande utbud av självhjälpsböcker och inspirerande citat över hela webben. Rörelsen för stärkt självkänsla var individualistisk och självcentrerad. Vi fick höra att vi

Varför dålig självkänsla kan vara en superkraft alla besatt en enorm, outnyttjad potential … och att det enda som saknades var bättre självkänsla. Tro på dig själv, så blir vad som helst möjligt.

Men det stämmer helt enkelt inte. Allting är faktiskt inte möjligt, och de som tror det kan lätt känna sig misslyckade när de själva inte lever upp till förväntningarna. Trots att forskningen idag visar att ”självkänsla” kanske inte är början och slutet på allting, tror miljontals människor fortfarande att god självkänsla är något av det viktigaste för såväl hälsan som världsliga framgångar och välbefinnande i största allmänhet.

Det finns en utbredd föreställning om att den som tvivlar på sitt egenvärde helt enkelt inte anstränger sig tillräckligt. Sådana tankar om självkänsla kanske fungerar bra för den som redan har hyfsat självförtroende – men för resten av oss blir det en dubbel belastning. Vi tvivlar på oss själva, och sedan klandrar vi oss för att vi gör det.

Sanningen är att det finns gott om forskning som visar att även om det är möjligt att stärka självkänslan med övningar, affirmationer, terapi och motivationsevenemang kanske det inte är så effektivt som man skulle hoppas. En välkänd genomgång av över tjugotusen studier på självkänsla visade att högre självkänsla inte ger några påvisbara fördelar.1 I själva verket har överdriven självkänsla kunnat kopplas till obalanserad individualism, narcissism och till och med minskad förmåga att samarbeta. Överdriven positivitet kan också medföra betydande risker – det kan minska motivationen, försämra vår förmåga att fokusera och göra människor lättlurade och självupptagna.

Lustigt nog verkar höga självförtroendenivåer också kunna kopplas till överdriven konsumtion av alkohol och mat, och till och med en ökad risk för oskyddat sex.

Även med den rådande trend som säger att man ska vara positiv, fånga dagen och leva i stunden ser vi en epidemi av depression och en fullständigt exploderande negativitet – och det

syns ingen förbättring på horisonten. Förskrivningen av antidepressiva medel gick upp 35 procent från 2018 till 2024. Och till och med före pandemin hade förskrivningen fördubblats på ett årtionde. Samtidigt som självhjälpsrörelsen växer sig större har förskrivningen av psykofarmaka alltså ökat exponentiellt –och alla dessa åtgärder har det gemensamma målet att ge människor bättre självförtroende.

En person med bra självförtroende har högre nivåer av oxytocin (ett hormon som får oss att må bra). Men intressant nog blir också följden av avslappning och höga oxytocinnivåer att vår förmåga att uppfatta hot minskar. Det sambandet kanske blir lättare att förstå om vi går tillbaka till förhistorisk tid.

Människor som mådde bra och hade bra självkänsla kanske var mer sårbara för hotet från fiender eller rovdjur än de som av naturen var mer vaksamma och osäkra … och därmed också mer uppmärksamma. När vi känner självförtroende får hjärnan signaler om att det är okej att inte vara så uppmärksam på vare sig inre eller yttre miljöer. I modern tid kan det goda självförtroendet ge upphov till att vi inte lägger märke till faror av den typen jag just nämnde – riskerna med oskyddat sex eller för mycket mat eller alkohol. Med andra ord kanske en person med bra självkänsla riskerar att missa signaler som någon med sämre självkänsla omedelbart skulle uppmärksamma.

SJÄLEN ÄLSKAR SANNINGEN

För att se hur en bristande tro på oss själva kan vara en superkraft är det en bra början att först undersöka var någonstans du befinner dig på självförtroendeskalan. Om du ska ge dig ut på en resa och vill åka till Chicago måste du ju först veta var du befinner dig nu. Det blir ju olika resor beroende på om du utgår från New York eller San Francisco. På samma sätt måste vi när vi

Varför dålig självkänsla kan vara en superkraft utforskar vår självkänsla vara ärliga med var någonstans vi står just nu.

Själen älskar sanningen. Vad är sant i ditt liv? Om du ständigt intalar dig att du är okej och att du älskar dig själv och ditt liv, men osäkerheten ändå bubblar under ytan, kan det vara svårt att ta dig upp ur avgrunden. Men när vi är uppriktiga mot oss själva fylls vi av en sorts avslappning. Om vi kan säga till oss själva, utan fördömanden, att det vi upptäcker inombords varken är bra eller dåligt utan bara vår sanning i stunden – då kan någonting i vår varelse slappna av.

Du kanske har hört uttrycket: ”Sanningen ska göra er fria.”

Det är ett påstående med stor andlig kraft, för när vi faktiskt är ärliga mot oss själva – utan att förgylla saker och ting, men också utan ursäkter eller skuldkänslor – blir vi fria. Det är den sortens frihet som gör att vi kan vara närvarande i stunden utan att älta det förflutna eller oroa oss för framtiden. Då kan vi lägga ifrån oss bördan av att uppfylla andras behov på bekostnad av våra egna. Det är den friheten som behövs för att vi ska kunna höra själens heliga röst inom oss, utan inblandning av förutfattade meningar eller ingrodda tankemönster.

Det är sant att själen älskar sanningen – men ibland är det svårt för oss att veta vad som egentligen är sant. Ta alfalfagroddar till exempel. Jag åt alfalfagroddar i årtionden, för jag var ju en hälsomedveten person. Jag trodde att folk som åt alfalfagroddar var människor som älskade jorden, som ville rädda vår planet … och en sådan människa ville jag vara.

Jag hade groddar i salladen och på mackorna och i äggröran och strödde dem på soppa och stekt mat. Jag petade in dem så snart det var möjligt, för jag var helt enkelt en groddar-människa.

Men en dag smakade jag mer medvetet på dem. Va? Har du någonsin smakat alfalfagroddar – verkligen smakat? Kanske upplever du det annorlunda, men ärligt talat … de där små

rötterna? Den lätt bittra smaken? Jag hade ingen aning om att jag inte gillade alfalfagroddar, för jag hade egentligen aldrig känt efter hur de smakade. Mina tankar sa att jag tyckte om dem, men min kropp sa något helt annat. Jag lyssnade på kroppen, och sedan dess har jag inte ätit alfalfagroddar en enda gång.

Om vi ska vara uppriktiga finns det många saker, människor och upplevelser i livet som vi tror att vi gillar (eller ogillar) –men om vi tog oss tid att stanna upp och känna efter i stunden kanske upplevelsen skulle bli en annan. Du kanske har haft en vän sedan skoltiden som alltid lämnar dig med en känsla av utmattning när ni ses – men du fortsätter ändå att umgås med personen. Huvudet säger att han eller hon är en bra vän, men själen har ett annat perspektiv. Lyssna till själen!

Så när vi börjar resan in i medvetandet är det viktigt att veta varifrån vi utgår. Som jag nämnde läste jag hundratals självhjälpsböcker i mina egna försök att åtgärda min obefintliga känsla av egenvärde – och det var svårt, för jag har dyslexi – men jag mådde ändå inte bättre. Alla de där metoderna i böckerna kan hjälpa, de verkade bara inte fungera på mig. Till följd av allt jag lärt mig visste jag åtminstone hur jag skulle kunna fejka bättre självkänsla, fast det ledde också till att jag började lura mig själv.

Jag affirmerade om och om igen att allt stod väl till … när det i själva verket inte alls var så bra. Jag kunde gång efter gång upprepa ”Jag är stark och tror på mig själv” trots att sanningen var att jag kände mig svag och värdelös. Eller också kanske jag affirmerade ”Jag är vacker” fast jag tyckte att jag var fet och ful. Affirmationer besitter ett oerhört värde, och orden vi uttalar kan verkligen fungera som ett trollspö. Men för att affirmationerna ska ha någon effekt måste vi först erkänna för oss själva hur det känns inombords. Det fungerar inte att använda affirmationerna för att dölja eller låsa in känslorna.

Varför dålig självkänsla kan vara en superkraft

Många aspekter av livet finns till för att vi ska uppleva dem, inte gå bortom dem. Det ger en inre kraft att lägga märke till det vi känner och sedan sitta där med känslorna, som de är. Om vi börjar slåss mot dem eller försöker undertrycka dem förstärker vi dem i själva verket. Om du inte erkänner för dig själv hur det är kan du ramla in i ett slags destruktiv positivitet, och det skadar själen. De som omger sig med sådan destruktiv positivitet dömer ofta andra som de upplever inte är positiva – och det nedlåtande fördömandet kan faktiskt bli ett mycket större problem för psyket än andras så kallade negativitet.

Idag finns det en kulturell förväntan om att vi ska vara positiva. Pressen att ge sken av gott självförtroende kan göra livet svårare, och den kan till och med skada både hälsa och välbefinnande.

Därför är det extra viktigt att börja med att utvärdera var du befinner dig idag.

Nedan hittar du ett test som hjälper dig att utforska själens sanning när det gäller självkänslan. Det finns inga svar som är absolut rätt – bara de som är rätt för dig.

TEST: Var är du nu?

När du läser påståendena nedan ett efter ett, notera huruvida du

– instämmer helt

– instämmer delvis

– inte instämmer helt

– inte instämmer alls