Kyle Gray är alltid med dig ÄNGLARNA
är alltid med dig Kyle Gray
Änglarna
Översättning Eva Trägårdh
ANGELS ARE WITH YOU NOW
Copyright © 2025 by Kyle Gray
Originally published in 2025 by Hay House UK, Ltd.
© 2025 Svenska utgåvan Livsenergi, Brafö AB
Mångfaldigande av innehållet i denna bok, helt eller delvis, är enligt lagen om upphovsrätt förbjudet utan medgivande av förlaget. Förbudet gäller varje form av mångfaldigande genom tryckning, kopiering, bandinspelning, elektronisk lagring och spridning etc.
Åsikterna i boken är författarens egna. Råd och metoder som beskrivs i boken bör ses som alternativa och följs på eget initiativ. Frångå inte ordinär läkarvård.
Originalets titel: Angels Are With You Now
Författare: Kyle Gray
Översättning: Eva Trägårdh
Formgivning omslag och inlaga: Ann-Sofie Hammarström/bildrummet.se
Tryck: ScandBook AB, 2025
ISBN: 978-91-89970-21-2
Utgiven av Livsenergi
Järnvägsgatan 36
131 54 Nacka www.livsenergi.se
Till min främsta stöttepelare och påhejare
på Jorden och nu i Himlen, min mamma, Diane Gray, som gick över till andra sidan under tiden då vi arbetade med att färdigställa den här boken.
”Sällan vet vi, förrän vi med förbryllad min ser vita vingar breda ut sig över himlavalvet, att änglarna funnits med oss utan att vi anat det.”
GERALD MASSEY
INNEHÅLL
Kapitel 1
Pojken som ser änglar
9 Kapitel 2
Var inte rädd
25
Kapitel 3
Vilka är änglarna?
39
Kapitel 4
Änglarna är budbärare
45
Kapitel 5
Änglarna genom tiderna
71
Kapitel 6
De andliga lagarna
87
Kapitel 7
De fyra pelarna
103
Kapitel 8
Dra till dig änglarna
115
Kapitel 9
Tala med änglarna
133
Kapitel 10
Tecken från änglarna
155
Kapitel 11
Kan människor bli änglar?
Kapitel 1
POJKEN SOM SER ÄNGLAR
”Vi människor – ovana som vi är vid att leva med mod –stänger oss ute från livets glädjeämnen och lever inkapslade i vår ensamhet, tills kärleken lämnar sitt heliga himmelska tempel och visar sig för oss för att befria oss och leda oss ut i livet.”
MAYA ANGELOU,
”TOUCHED BY AN ANGEL”
J ag växte upp på Skottlands västkust i Inverclyde, en dryg halvtimmes väg från Glasgows centrum. Det här området är känt för sina skeppsvarv och tillverkningsindustrier liksom för uppfinnaren James Watt, vars förbättringar av ångmaskinen bidrog till den industriella revolutionens framväxt. Det här är en vacker del av världen, belägen längs floden Clyde längs dess väg ut mot havet –men den är också den regnigaste platsen i hela Skottland!
Om det inte hade varit för det trista, molniga, kalla och regniga vädret föreställer jag mig att många av kryssningsturisterna som gör utflykter till området kanske hade velat bosätta sig här som pensionärer bara för det vackra landskapets skull. De få dagarna då solen tittar fram ser man människor som promenerar längs
Änglarna är alltid med dig esplanaden eller sitter i sina bilar och blickar ut över kullarna på andra sidan floden Clyde medan de njuter av vår världsberömda maträtt fish and chips. (Ingenstans är den godare än här.) Här har vi floden som går ner till viken, och vi har havet och himlen – ja, livet i Inverclyde präglas på olika sätt av vatten.
Jag har minnesbilder från min tidiga barndom, såsom den limegröna färgen i vårt badrum och att jag skrattade i min barnsäng innan jag hade börjat prata. När jag blev lite äldre brukade mamma fråga: ”Hur kan du minnas det?” På den tiden visste jag inte att det inte var vanligt att man hade så tidiga minnen.
Det första huset vi bodde i låg i Greenock, och när jag var tre och ett halvt år gammal flyttade vi till en stor nybyggd enplansvilla på en kulle i Port Glasgow, en halvmil bort. Mina föräldrar hade ritat huset, med fasad i rött tegel, en trappa som ledde upp till ytterdörren och en sluttande gräsmatta. Allting gick bra för oss. Mamma var hårfrisörska och pappa arbetade på IBM.
På vår gata bodde det mest unga familjer som alla blev goda vänner med varandra. Barnen lekte hemma hos varandra och familjerna turades om att bjuda in till grillkvällar och ta med barnen till simhallen eller på bio. Det här var en underbar tid, då vi tre och vår west highland white terrier Tora bodde i det här huset i staden vid floden.
Ända tills det inte var så längre.
En morgon vaknade jag och kunde inte stiga ur sängen. Veckan innan hade jag haft influensa, följt av smärta och stickningar i benen, men det här var annorlunda. Jag kunde inre röra på benen alls. Känslan var ungefär som tandvärk, med ömhet och domningar. Jag ropade på mamma och mina föräldrar kom in i rummet. Pappa lyfte upp mig, och innan jag visste ordet av var vi på
Pojken som ser änglar väg till sjukhuset. Läkarna såg bekymrade ut och sa att jag kanske hade fått hjärnhinneinflammation.
Jag blev flyttad till ett barnsjukhus. Av och till var jag inlagd där flera månader i sträck, och flera gånger punkterade de ryggraden för att tömma ut ryggmärgsvätskan – något av det hemskaste jag någonsin har varit med om. De tog alla möjliga slags prover, ända tills en ung och nyutexaminerad läkare granskade min symtombild och genast insåg att jag led av Guillain-Barrés syndrom. Det är ett virus som angriper immunförsvaret och stänger ner delar av kroppen, vilket kan leda till förlamning.
Samtidigt drabbades min mormor, Agnes, som bodde i närheten av oss, av flera olika sjukdomar, bland annat cancer. När jag kom hem hade de tömt mitt lekrum på alla mina saker och gjort om det till ett litet sovrum till henne, och hon flyttade in hos oss.
Vi satt båda i rullstol.
Nästan över en natt fick mamma, som fortfarande arbetade heltid, ta hand om två personer som behövde hjälp med nästan allt. Det här innebar stora påfrestningar på mina föräldrars relation. De grälade nästan jämt – högt och ljudligt. Det gick inte att fly undan ljudet från deras ilskna utbrott, som bara alltför tydligt hördes i det här huset uppe på kullen.
Jag var ganska van vid vinden och regnet på den skotska västkusten. Stormarna i mitt hem började dock angripa mig med en annan sorts kyla. Under den här tiden upptäckte jag att det fanns ett sätt att skyla mig från stormen – att vända mig inåt och leva i mitt inre.
Visst fanns det små ljusglimtar mitt i gråvädersstämningen i Inverclyde. Vår granne Margaret, som var troende katolik, kom och hälsade på mormor och hade med sig välsignat vatten och små prydnadssaker som föreställde jungfru Maria, som jag fattade
Änglarna är alltid med dig
intresse för. Ibland tog hon med mig till sin katolska kyrka och hjälpte mig att tända ett ljus.
Och mormor och jag kunde ha roligt tillsammans. Ibland satte mamma mig i mormors knä i rullstolen och så var vi ute i timmar tillsammans, insvepta i hennes röda skotskrutiga filt. Mormor brukade alltid ha en kökskniv med sig. Ibland tog hon upp en bit ost och ett äpple ur handväskan och började skära bitar till mig som jag glatt åt upp.
Andra gånger kittlade mormor mig på ryggen. Det tyckte jag allra bäst om. Det gav mig en känsla av att vara riktigt älskad. I de stunderna då jag nästan kiknade av skratt tänkte jag att kanske ändå att allting är som det ska.
Men medan min kropp läkte, blev mormors hälsa allt sämre.
Efter något halvår kunde jag gå igen, medan mormor i stället fick åka in och ut från sjukhuset. Margaret började passa mig medan mina föräldrar var på sjukhuset på kvällarna. De var i alla fall glada
att jag kunde gå igen när det var dags för mig att börja skolan.
Under min första skolvecka var det Margaret som stoppade om mig på kvällarna. Jag hade precis fått en lunchlåda med Ninja Turtles på som jag hade med mig till skolan, och jag var så glad för den att jag ville ha den med mig i sängen. I stället fick jag nöja mig med
att låta den stå på sängbordet, där i mitt ljusblå rum med ljusblå gardiner och matchande sängkläder.
En kväll när Margaret precis skulle släcka lampan bad jag henne att låta den vara tänd. Jag visste inte varför.
Mitt i natten vaknade jag plötsligt till. Lampan var släckt, men jag kunde se mormor som satt på fotänden av sängen. Hon såg ut att må mycket bättre, för hon hade ingen rullstol. Hon luktade av liniment. Jag kände hennes kärlek och mindes hur hon brukade
Pojken som ser änglar
kittla mig på ryggen. Så snart jag hade tänkt tanken kom mormor
närmare och började kittla mig. Jag kände mig väldigt trygg och älskad när jag så småningom somnade igen.
Morgonen därpå när mamma drog upp rullgardinen såg jag mig
omkring i rummet.
”Vad letar du efter, Kyle?” frågade mamma med mjuk röst.
”Mormor, var är hon? Är hon i sitt rum?”
Mamma skakade på huvudet och såg ledsen ut.
”Äter hon frukost?”
Återigen skakade hon på huvudet.
En hemsk tanke dök upp. ”Hon är väl inte på sjukhuset igen?”
När jag ställde frågan gick mamma ut ur rummet.
Jag hittade inte mormor i köket heller när jag åt mina frukostflingor.
”Var är hon, mamma? Jag såg henne i går natt. Hon kom in i mitt rum och jag vaknade till. Jag är så glad att hon inte behöver rullstolen längre. Var är hon nu?”
Mamma kunde inte förmå sig att berätta för mig att mormor hade gått bort kvällen innan. Hon och pappa bestämde sig för att ta med mig ut på lunch och berätta det för mig då.
När jag fick höra det kunde jag inte alls förstå det. ”Hur kan hon vara i himlen? Jag såg henne i går kväll. Hon var hos mig i mitt rum.”
”Det måste ha varit en dröm”, sa mamma då.
Mormors bortgång gjorde att jag öppnade mig, samtidigt som jag lärde mig att stänga av och ta avstånd från mina känslor. Samma vecka tog mina föräldrars relation plötsligt slut och pappa flyttade sin väg.
Änglarna är alltid med dig
När världen inte längre kändes trygg vände jag mig inåt. Långt innan jag lärde mig att göra kortläsningar och spå människors framtid, lärde jag mig att läsa av ett rum. Jag visste direkt när någonting inte stod rätt till. Ingenting undgick mig, inte ens minsta lilla uttryck som en kort sekund for över någons ansikte. Jag var hyperinkännande. Hyperkänslig. Hypermedveten.
När jag gick och lade mig på kvällarna kände jag mig ofta iakttagen. Jag kunde uppfatta att det fanns andra människor i rummet. I vuxen ålder förstod jag att min förmåga att vara en länk mellan den här världen och andra sidan aktiverades under den här tiden av allt som hänt mig, och att andarna ville förmedla budskap genom mig till människorna på jorden. Det jag upplevde var ett andligt uppvaknande, men när det hände visste jag inte vad det var och hade inget namn för det.
Det var ungefär vid den här tiden som jag började få migrän. Jag hade blivit så frisk att jag kunde börja skolan, men på grund av den hemska huvudvärken och all medicin jag var tvungen att ta fick jag ändå ofta stanna hemma.
När jag var i klassrummet hade jag svårt att koncentrera mig.
Lärarna sa att jag inte lyssnade. Under mitt första skolår fick jag göra flera hörselprov, men det var inget fel på min hörsel.
”Kyle är en drömmare”, skrev en av lärarna i ett omdöme.
Kyle är en drömmare.
Jag var verkligen en drömmare, och det är jag fortfarande.
Det var bara jag som visste att mormor hade suttit på min säng samma natt som hon gick bort, oavsett vad andra människor sa.
Jag visste också att jag från den stunden skulle behöva ifrågasätta allting och hitta mina egna svar.
Jag hade blivit en rebell. En fritänkare. En upprorisk själ.
Pojken som ser änglar
Med tiden skulle jag också bli expert på änglar och skaffa mig många tatueringar. Och nu sitter jag här och stirrar ner på de första sidorna av utkastet till min nionde bok – med ett svart öga jag fick av min träningspartner i brasiliansk jui-jitsu, som råkade slå till mig där med armbågen.
Men redan som mycket ung visste jag att jag skulle behöva ställa de där frågorna som skulle leda mig mot ljuset. Det är vad jag har gjort de senaste tre årtiondena. Och trots allt det som jag nu vet är sant, så gör jag fortfarande det.
Jag skriver den här boken för att det är den bästa möjligheten jag har att nå dig direkt och kunna stödja dig i din andliga utveckling. Svaren på frågorna jag ställer om änglarna förändras och fördjupas allteftersom jag lär mig mer, och det är därför jag fortsätter att skriva böcker. Änglarna är här för att hjälpa oss att utvecklas, och så är det också för mig.
Ibland sker lärandet genom aktiva efterforskningar och genom mina kontakter med änglarna. Ibland handlar det mer om att vara öppen för att ta emot svaren som kommer till mig. I den här boken ska vi tala om varför du inte behöver vara rädd för att möta änglar, och du ska få lära dig mer om vilka de är och hur de har beskrivits genom tiderna. Jag ska hjälpa dig att dra till dig änglar, välkomna dem och hitta sätt att kommunicera med dem, och vi ska tala om hur du kan känna igen dem och tolka tecknen de ger oss. Mot slutet ska vi ta oss an en av de vanligaste och viktigaste frågorna jag brukar få: Kan människor bli änglar?
Vi ska färdas från ett kloster på en ö utanför Frankrikes kust som en gång byggdes efter ett besök från ärkeängeln Mikael, till Glas -
Änglarna är alltid med dig gows största konsertarena. Vi ska besöka min första egna lägenhet och det fönsterlösa rummet i ett kontorshotell mitt i storstan där jag en gång i tiden gjorde läsningar. Jag ska också bjuda in dig till mitt nuvarande arbetsrum där jag har sällskap av mina hundar.
Du ska få höra berättas om fängslande möten med änglar, dels från en flicka som fick vara med om åtta änglamöten, dels från en psykoterapeut som gjorde framsteg med en patient genom ett möte med en ängel.
Vi ska börja med en grillfest när jag var 15 år gammal. Jag minns den som om det var i går. När allt kommer omkring var det den dagen som förändrade mitt liv för alltid.
Överlevaren
Det var sommar. Jag minns hur blå himlen var och hur klart solen sken. Det var sällsynt med en sådan dag i Greenock. Vi hade flyttat tillbaka dit när jag var åtta år gammal.
Mamma sa: ”Kom nu, och ta med dina saker. Vi får inte komma försent till Marion.”
Vi var bjudna på grillfest hemma hos mammas väninna Marion, men jag tvekade och drog benen efter mig.
”Ta med dina änglakort”, sa mamma.
Det fångade min uppmärksamhet. Jag slängde ryggsäcken över axeln, och så gav vi oss av.
Om du aldrig har hört talas om änglakort, kan man säga att de på många sätt liknar tarotkort. Fast i en änglakortlek har alla korten positiva budskap tillsammans med en bild av en ängel. Med intentionens hjälp kan vi använda korten för att få vägledning och budskap från änglarna.
Pojken som ser änglar
Kort dessförinnan hade jag fått min första kortlek, och under några månaders tid hade jag gjort en andlig djupdykning i änglarnas värld. Jag var uppvuxen i en kristen familj, men pappa var egentligen inte religiös. Mammas familj var presbyterianer.
Hennes syster June var gift med en baptistpastor och vi brukade gå på bönekvällar i hans evangeliska kyrka i närheten av Port Glasgow.
Jag gick också med i den kristna ungdomsgruppen Boys’ Brigade, där man omfattade alla de olika inriktningarna inom kristendomen. Vi var ungefär som kristna scouter, men vi ägnade oss främst åt bibelstudier. Våra veckomöten inleddes och avslutades med en bön. Det här kändes så bra att jag själv började med det hemma genom att inleda och avsluta varje dag med en bön.
Då hade jag fortfarande inte lärt mig så mycket om änglarna, annat än att tillverka änglar av pappstrutar, men jag hade fått lära mig om en Gud som ville att jag skulle bete mig på ett visst sätt.
Det kändes dock som om denna Gud hela tiden granskade mig med dömande blick, och ärligt talat gillade jag honom inte särskilt mycket. Vem vill känna sig dömd hela tiden och bli tillsagd att uppföra sig på ett visst sätt?
Allt detta gjorde att jag redan då kände mig lite malplacerad i världen. Jag var lite annorlunda jämfört med de flesta av mina jämnåriga, och mina intressen skiljde sig från andras. I skolan var det till exempel så att den sortens musik man gillade avgjorde vilket slags kläder man hade på sig och vilka vänner man umgicks med. Jag älskade Linkin Park och Blink-182, men jag gillade också Beyoncé. Jag var inte riktigt säker på var jag hörde hemma.
Jag hade dessutom alltid varit intresserad av allt sådant som man inte kan se. Jag brukade skrämma upp mig själv genom att
Änglarna är alltid med dig läsa böcker som den tecknade rysarserien Goosebumps. Jag gillade tv-program som handlade om spökerier och om kontakter med andra sidan. När jag kom upp i tonåren började ett program sändas på tv som förändrade min riktning i livet.
Efter måndagskvällarnas bibelstudier tillsammans med kamraterna i Boys’ Brigade gick jag hem och tittade på Buffy och vampyrerna. Tarotkort, kristaller, magi … allt detta var så spännande. Jag kan nästan inte beskriva hur stor inverkan det här programmet hade på mitt liv! Det gav mig en känsla av tillhörighet. Trots att det inte var någon dokumentär utan ren fantasy, hade mycket av innehållet hämtats från andliga läror. Snart började jag göra efterforskningar om magi, leylinjer och energihealing.
Jag minns att jag en gång på söndagsskolan berättade om det här programmet. Naturligtvis blev jag avfärdad av ledaren, som råkade vara min kusin. Efter en tid ställde denna kusin mig inför ett ultimatum – jag fick välja mellan Gud och Buffy. Och jag valde … Buffy.
Det här blev slutet på min tid med kristendomen.
Men låt oss nu gå tillbaka till änglakorten. I slutet av januari, när jag snart skulle fylla 15, hälsade jag på vänner till familjen tillsammans med pappa. Vi var i ett hus som ägdes av en kvinna vid namn Fiona.
Pappa hade köpt en lott. Jag lade gröna kristaller på lotten och Fiona frågade mig varför. Jag berättade att grönt är välståndets färg, och att jag lade de gröna kristallerna på lotten för att skapa god energi. Vi fick inte jackpot, men pappa vann i alla fall 10 pund, vilket var 10 gånger mer än vad han hade satsat.
Fiona frågade om jag någon gång hade intresserat mig för skyddsänglar. Jag skakade på huvudet, men passade på att berätta
som ser änglar
för henne att jag hade tagit lite avstånd från den kristna läran eftersom jag var trött på att känna mig dömd.
Hon log och sa: ”Änglarna finns inte bara i kristendomen.” Hon bad mig att följa med upp på övervåningen.
Hela hennes rum var vitt – vita sängkläder, en vit pläd och en fantastisk säng som såg ut som ett moln uppe i himlen. Det passade faktiskt ganska bra.
Vi satte oss på en hörna av sängen och Fiona tog fram några kort ur en liten sammetspåse och spred ut dem på sängen.
”Håll händerna över korten”, sa hon till mig, ”och när du känner värme tar du upp det kortet som du har under handen. Då kommer du att få ett budskap från din skyddsängel.”
Jag gjorde som hon sa och märkligt nog kände jag värme när jag höll händerna ovanför ett visst kort, som jag då tog upp.
När jag vände på det såg jag titeln med ordet Synkronicitet. Det var ett nytt ord för mig, men jag fick veta att kortet berättade om att allting i livet är en del av det gudomliga flödet. När jag kom hem slog jag upp ordet, och efter den dagen träffade jag på det ganska ofta. Sedan dess har ordet synkronicitet alltid funnits med mig.
Någon gång i livet kommer det ett ögonblick då man inser att det finns någonting där ute. Författaren och grundaren av mitt förlag, Louise L. Hay, kallade det för en ”demonstration”. Det var det jag hade upplevt.
Över en natt blev jag helt fokuserad på änglar och började läsa allt jag kunde komma över om dem. En av de viktigaste sakerna jag lärde mig var att änglarna kan bistå oss i livet, men eftersom de respekterar vår fria vilja försöker de aldrig tvinga oss till något. Vi kan dock välkomna dem och be dem att vara en del av vårt liv.
Jag hade också läst att om man mediterar en stund innan man
Änglarna är alltid med dig ber en ängel om något, så är det mer troligt att man får svar. Alltså bestämde jag mig för att regelbundet sitta i tystnad och stillhet och föreställa mig att jag var omgiven av ett gyllene ljus som strömmade ner från himlen. Sedan läste jag en enkel bön: ”Änglarna, om
ni finns där, hjälp mig att bli fri från huvudvärken!”
Mina föräldrar hade prövat allt. Inga mejeriprodukter. Ingen choklad. Ingen tv på kvällarna. Mer vatten. Magnesium. Smärtstillande mediciner. Allt som fanns att tillgå.
Läkarna spekulerade om att jag kanske hade fått en nervskada eller att jag hade blivit allergisk mot något, men vi kom aldrig riktigt till botten med det. Kanske kunde änglarna hjälpa mig?
Fyra eller fem dagar efter det att jag började med den här ritualen vaknade jag på morgonen utan någon huvudvärk. Ögonen kändes inte ömma. Jag hoppade upp ur sängen, eftersom jag som vanligt höll på att komma för sent till skolan. Medan jag halvsprang på vägen dit insåg jag att allting kändes så mycket … ljusare.
Från den stunden var jag helt fri från huvudvärken. Var det ett mirakel? För mig kändes det verkligen så.
Efter den dagen då jag drog kortet Synkronicitet kände jag att jag bara måste ha en egen lek med änglakort. Min födelsedag var i februari, och med presentkortet jag fick då köpte jag min egen lek.
Min egen lek med änglakort! Den kändes som en underbar skatt. Jag har fortfarande kvar den där första leken i en liten sammetspåse.
Nu började jag göra läsningar för alla som ville. När jag var hemma hos mina vänner gjorde jag ofta en läsning för deras mamma, moster eller mormor – ja, för alla som ville dra ett kort. Jag gjorde en överenskommelse med min gymnastiklärare om att jag slapp springa halvmilen mot att jag gjorde en läsning för henne.
Egentligen hade jag ingen aning om vad jag sysslade med, jag
Pojken som ser änglar förmedlade bara det som kom till mig. Jag läste också beskrivningen i guideboken och hjälpte dem som dragit ett kort att tolka dess innebörd. Efter en tid behövde jag inte längre läsa i boken –jag bara visste vad korten betydde. Nu när jag ser tillbaka inser jag att jag då bara skrapade på ytan av vad korten kunde berätta, men trots det började jag få positiv återkoppling från människor som berättade att det jag hade sagt i läsningen stämde.
Okej, så nu vet du lite mer om vad jag hade varit med om innan den här dagen då vi var bjudna på grillfest, och varför jag var så ivrig att ta med mig änglakorten och följa med mamma hem till Marion.
Marion bodde i ett hyreshus där de hade en gemensam trädgård med flera picknickbord. Hon hade redan lagt en duk på ett av borden och ställt fram flera olika Tupperware-skålar, och grillen var igång.
Snart började gästerna dyka upp, bland dem Marions arbetskamrat Philip och hans partner Jamie.
”Ni är förstås sena som alltid”, skojade Marion när de anlände.
”Det var världens trafikstockning på vägen ut från stan!” sa Philip och räckte fram en flaska vitt Zinfandel-vin till Marion.
På bordet hade vi potatissallad, kycklingklubbor, tonfisk, majs , pastasallad – ja, allt man kunde önska sig på en fest.
Medan vi åt småpratade vi om vad vi hade haft för oss på sistone. Från andra sidan bordet fångade Philip min blick. ”Vad har du haft för dig, Kyle? Din mamma säger att du har blivit väldigt intresserad av änglar.”
”Ja, det kan man nog säga”, svarade jag. ”Jag har blivit intresserad av ärkeänglar och använder änglakort för att ta emot budskap från dem.”
Änglarna är alltid med dig
Philip såg lite förvånad ut. Han hade nog aldrig hört talas om den sortens saker. Jag berättade lite om hur det hade gått till och att huvudvärken helt mirakulöst hade försvunnit när jag bad änglarna om hjälp.
Mamma blandade sig i samtalet. ”Du borde låta honom läsa dina kort, Phil – han har blivit riktigt bra på det. När tjejerna på jobbet fick dra kort träffade det rätt i väldigt mycket!”
Philip sa att han gärna ville få en läsning. Jamie verkade också intresserad.
Först gjorde jag Philips läsning. Den gav en allmän överblick över hans liv, men jag såg inga särskilda händelser. Det var läsningen med Jamie som gjorde att jag fick ett andligt uppvaknande.
Det märktes att Jamie var lite nervös när jag skulle påbörja läsningen. Jag bredde ut korten på bordet och bad honom lägga händerna på dem. Sedan lade jag mina händer ovanpå hans.
Jag blundade och sa: ”Bara tänk på något som du skulle vilja få hjälp med.” Efter en liten stund sa jag: ”Om det finns några änglar här nu, vill jag känna er. Om det finns några änglar här nu, hjälp mig att ge honom ett budskap.”
Kom nu ihåg att jag hade fått min utbildning av Buffy. Alltså kallade jag på änglarna, på samma sätt som jag hade sett att de kallade på andarna i tv-serien, och hoppades att det skulle fungera.
Medan jag fortfarande hade ögonen slutna hörde jag musik, men det var ingen psalm eller ”Ave Maria”. Låten jag hörde var
”Survivor” av Destiny’s Child, som hade släppts året innan.
”Hör du det?” frågade jag och öppnade ögonen.
”Hör vad?”
Jag berättade vilken låt jag hade hört. Han skakade på huvudet.
Pojken som ser änglar
Jag blundade igen och sa till ängeln, om där fanns någon: ”Visa dig för mig. Om det finns en ängel här, ge mig ett tecken.”
Jag öppnade ögonen, men var inte redo för vad som skulle hända härnäst. Ett ljus började strömma emot mig från en punkt bakom Jamie, och plötsligt såg jag som en jättelik pelare av ljus på min högra sida och hans vänstra sida. Den hade stora svarta hålor till ögon och påminde mig om filmen Cocoon. Har du sett den?
När jag tittade på ängeln tittade den inte på mig, den tittade in i mig. Jag förstod att jag inte kunde dölja någonting för den. Nu när jag skriver det här kan jag inte låta bli att rysa. Jag kände mig sedd på ett sätt som jag än i dag inte riktigt kan beskriva. Det var som om hela min livshistoria fanns där till beskådande. Samtidigt hörde jag en mycket sträng röst för mitt inre.
”Säg till den här mannen att han är en överlevare.”
”Du är en överlevare”, sa jag till Jamie.
”Förlåt, vad sa du?”
”Du är en överlevare.”
”Vad menar du med det?”
För mitt inre förmedlade jag hans fråga. Plötsligt började ljusvarelsen visa bilder för mitt inre av Jamie när han försökte ta livet av sig.
Jag började tala med en nästan okontrollerad röst, och jag talade väldigt snabbt. ”Du försökte lämna din kropp. Du försökte lämna jorden. Men det är någonting som håller dig kvar här. Försökte du lämna din kropp? Försökte du ta livet av dig?”
Jamie reste sig upp och rättade till sin svarta polotröja. ”Nu har jag fått nog. Jag har fått nog. Det här är för mycket. Sluta!”
Ängeln försvann.
Änglarna är alltid med dig
”Det där var för mycket”, sa Jamie igen. ”Det där var på gränsen.”
Han viskade något till Philip och sa till Marion: ”Vi ska bege oss hemåt.”
Och så gav de sig av.
Mamma frågade mig vad som hade hänt, men från änglaböckerna jag hade läst visste jag att man inte skulle berätta för andra vad man hade sett i en läsning. ”Jag berättade för honom vad jag såg, och jag tror inte han gillade det”, var det enda jag sa.
Sedan fick jag veta att Jamie hade försökt begå självmord vid
flera tillfällen, men att någonting varje gång hade hindrat honom.
En gång hade han hängt sig och sedan vaknat till utan någon snara om halsen.
Kort därefter fick mamma höra vad som hade hänt av Marion, som hade fått veta det av Jamie. Ryktet hade spridit sig telefonledes. Dagen därpå började människor ringa och fråga mamma: ”Är det din pojke som kan se änglar? Jag vill gärna tala med honom.”
Kapitel 2
VAR INTE RÄDD
”Om du visste vilka som alltid går bredvid dig, på den vägen du har valt, skulle du aldrig vara rädd.”
EN KURS I MIRAKLER
Det här första mötet med en ängel blev så laddat och dramatiskt att Jamie bad mig att sluta, men som ni alla säkert redan har insett blev jag inte avskräckt från mitt andliga utforskande. Men jag ska erkänna att jag alltid har varit lite mörkrädd. Lite rädd för det osynliga.
Det är svårt att inte vara rädd när det gäller det andliga, för media har alltid beskrivit det som något skrämmande. Om du har sett den berömda änglascenen i filmen Angels in America, då vet du att det knappast är någon subtil upplevelse som huvudpersonen Prior har i mötet med en ängel. Om du inte har sett filmen (den bör ses!) kan jag berätta att den börjar med en scen där hela rummet vibrerar, en lampskärm börjar brinna och sängen börjar skaka och nästan lyfter från golvet. Prior klamrar sig fast vid sängen som om han hade befunnit sig på en surfbräda högst upp på en vågtopp, utan någon som helst kontroll. Till sist slits taket
Änglarna är alltid med dig av och faller ner överallt omkring honom. Med damm över hela sig tittar han upp och får syn på en ängel med jättelika utbredda vingar som är på väg ner mot honom med orden: ”Budbäraren har anlänt.”
Jag vet inte hur du skulle reagera, men jag hade blivit livrädd! Den här sortens beskrivning är vanligt förekommande i böcker och filmer, där rollfigurerna framställs som offer för yttre omständigheter snarare än som människor som skapar sina egna upplevelser. För många av oss är det likadant – vi har fått lära oss tro på tanken att vi skulle bli hjälplösa om vi fick möta en varelse som existerar utanför vår materiella värld.
Och det finns ännu fler aspekter av den här frågan. I många religioner lär man ut att mediala upplevelser, som till exempel att tala med andar, är demoniska. I katolicismen är visserligen den traditionella bönen till skyddsängeln omtyckt av många, medan baptisterna säger att man inte ska tala direkt med sin ängel. Vi som växte upp med den traditionella religionen fick ofta höra: ”Man ska inte befatta sig med sådant som man inte kan se! Det är en synd.
Det är djävulsdyrkan, och det är sataniskt!”
Ja, det låter ju lite obehagligt. Inte undra på att vi är rädda. Patriarkatet vill att vi ska känna oss maktlösa, och den här dynamiken förstärks genom ett bildspråk som beskriver mötena med det osynliga som traumatiska, skrämmande och överväldigande. Det finns många olika människor och intressen som har något att vinna på att vi ska fortsätta vara omedvetna om vår egen inneboende kraft. Vi är lättare att styra och förtrycka när vi är rädda och tror att vi inte kan fatta beslut om våra egna liv. När vi å andra sidan blir våra egna siare, får vi också ansvar för att ta ledningen i vårt eget liv. (För somliga kan det kännas riktigt skrämmande!)
Med alla dessa oroande beskrivningar och varningar om djävulsdyrkan, hur kommer det sig då att inte fler människor säger att tanken på att möta en ängel skulle kännas skrämmande? Jag har börjat tro att en stor anledning är att rädslan ses som en svaghet, men naturligtvis kan den fortfarande finnas där. Förr i tiden undrade jag ofta för mig själv: Är det bara jag som är rädd? Eller är det fler som känner så här?
När jag var 15 eller 16 frågade jag en kvinna som var medium i spiritualistkyrkan om det här. Spiritualismen är en andlig rörelse där man har en tro på att de som finns i andevärlden kan kommunicera med de levande. När mamma fick syn på en annons i tidningen om ett spiritualistmöte bestämde vi oss för att gå dit. Det var samma kvinna som fungerade som medium, och även den här gången stämde namnen, datumen, platserna och adresserna som hon angav. Hon gav också en detaljerad beskrivning av personen på andra sidan som hon kommunicerade med. Där och då sa jag till mamma att det var precis det här jag hade kommit till jorden för att göra.
Senare i livet blev det också så att jag förmedlade budskap i spiritualistkyrkan, och på så sätt lärde jag mig att tala inför publik och även att be böner högt inför andra.
Ofta samåkte jag till mötena med ett medium vid namn Tillie (som egentligen hette Matilda). Det började med att hon körde mig, men när jag hade tagit körkort och fick låna mammas eller pappas bil, kunde jag hämta upp henne. Hon var en livlig kvinna som bara hade några år kvar till de 90. När hon skrattade skallrade hennes löständer mot varandra. Ofta kom hon till mötena med en rollator, men när hon demonstrerade healing med handpåläggning eller kanaliserade ett budskap till församlingen behövde hon inget
Änglarna är alltid med dig stöd. Det var nästan som om osynliga änglar gav henne styrkan att gå in i rollen där hon gav hjälp och hopp till människor – en roll som hon verkligen älskade.
En kväll på sensommaren kom vi dit lite tidigare för att ordna med te och kaffe till församlingen, och då frågade jag henne om hon någonsin hade blivit rädd när hon mött en andlig varelse.
” Nix !” svarade hon i lite skämtsam ton. ”Det är snarare de levande jag är rädd för.”
Visst trodde jag att Tillie menade vad hon sa, men jag kände inte att det nödvändigtvis stämde in på mig. Det enda jag kunde göra var att intala mig att jag en dag kanske skulle kunna övervinna min tvekan.
Jag tror att vi har mycket att lära genom att våga närma oss den här rädslan med öppenhet. För det vi pratar om är trots allt något ganska kraftfullt. Det handlar inte om något vanligt och världsligt, såsom rädslan för att tala inför publik. Jag har föreläst inför en publik på hela 5 000 personer, men trots att jag har ascendenten i Lejonets stjärntecken och därmed astrologiskt sett sägs vara född att stå i rampljuset, är jag fortfarande nervös varje gång jag ska gå upp på scenen.
Ganska nyligen stod jag faktiskt på scenen under World Angel Congress i Hamburg, och då erkände jag att jag förr i tiden ofta var orolig för att en ängel skulle visa sig när jag läste böcker om änglar sent på kvällarna.
Och sedan ställde jag den här frågan, som jag numera ofta ställer: ”Vem här är rädd för att få se en ängel?”
Oftast är det ingen som räcker upp handen. Sedan frågar jag: ”Vem har läst en bok om änglar och samtidigt i bakhuvudet haft en tanke i stil med: Jag skulle så gärna vilja veta att ni finns där, men jag vill kanske ändå inte att ni ska visa er precis nu?”
Då brukar det gå ett skratt genom publiken och alla räcker genast upp handen.
Genom att prata öppet om saken på det här sättet har jag fått träffa många fler som har tyckt som jag – det vill säga att det skulle vara spännande och samtidigt lite skrämmande att få möta en änglavarelse insvept i en mantel.
Ja, då var det inte bara jag som kände så! Vilken lättnad!
Om du känner igen dig, vill jag berätta något för dig nu som jag har lärt mig under de två årtiondena som gått sedan de där mötena med Tillie, och som jag hoppas kan kännas trösterikt. Det har att göra med den fria viljan. Änglarna – och hela den andliga världen – agerar bara i enlighet med din fria vilja. Så kraftfull är du redan nu.
Änglarna kommer alltså inte in i ditt liv om du inte ger dem tillåtelse till det. Om en oönskad energi skulle dyka upp i ditt fält, kan du i själva verket bestämma dig för att inte släppa in den.
Det här är ett bra tillfälle att berätta om jungfru Maria, mamma till Jesus Kristus. Om du har läst någon av mina andra böcker vet du hur mycket jag högaktar henne. Eller om du har varit i mitt badrum på övervåningen. (Det är fullt av jungfru Maria-statyer.) Oavsett om vi tror på Bibeln eller inte, tycker jag att berättelsen om jungfru Maria kan hjälpa oss att se rädslan som en andlig upplevelse.
Första gången jag hörde talas om jungfru Maria tror jag var när Margaret hade med sig en mirakelmedalj av jungfru Maria till mormor när hon var sängliggande. Sedan dess har jungfru Maria funnits där genom alla svåra perioder i mitt liv, precis som Beatles sjöng om i sin låt ”Let it be”.
Vill du känna dig mer hållen, guidad och trygg i vardagen –och få konkreta sätt att bjuda in änglarnas närvaro i ditt liv?
I Änglarna är alltid med dig får du både verktyg och vägledning för att stärka din kontakt med änglarna och börja lyssna in deras budskap – oavsett om du tvivlar, är nyfiken eller redan känner deras närvaro.
Änglarna vakar redan över dig.
De ser dig, älskar dig – och vill inget hellre än att hjälpa. Det enda du behöver göra är att be dem.
I den här boken hjälper änglaviskaren Kyle Gray dig att upptäcka och utforska:
• Vilka änglarna är – bortom religion och traditionella bilder har änglarna många olika namn och uttryck.
• Änglarna genom tiderna – en fängslande inblick i änglarnas roll i historien, och hur de fungerar som en gemensam nämnare i myter och andliga traditioner världen över.
• Hur du kan samarbeta med änglarna – lär dig känna igen tecken, ta emot budskap och bjuda in deras energi i ditt liv.
• De andliga lagar som styr vår kontakt med änglarna – och de fyra vägledande pelare som hjälper dig bygga en levande relation till änglarna.
• Pojken som ser änglar – gripande berättelser från Kyles eget liv, och vittnesmål från människor som fått vägledning från andra sidan.
Det här är en bok som påminner dig om att du aldrig är ensam.
Kyle Gray är en av de mest inflytelserika rösterna inom modern andlighet. Som internationellt bästsäljande författare har han inspirerat hundratusentals människor att öppna sig för änglarnas närvaro – och hitta tröst, vägledning och kraft i sin vardag. Med över 20 års erfarenhet är Kyle fortfarande lika hängiven. Han lever nära änglarna, följer deras vägledning och upptäcker ständigt nya dimensioner i hur vi kan samarbeta med dem. I sina böcker delar han med sig av allt han lär sig – för änglarnas sätt att kommunicera med oss förändras, fördjupas och utvecklas hela tiden.
ISBN 978-91-89970-21-2