KAPITEL 1
Min berättelse och vår hjärna
Anledningen till att jag började studera hjärnan var att jag hade en arton månader äldre bror som så småningom skulle diagnosticeras med hjärnsjukdomen schizofreni. Som små var min bror och jag i princip oskiljaktiga, men jag insåg tidigt att han och jag var oerhört olika när det gällde hur vi upplevde verkligheten. Ofta var vi med om exakt samma sak men hade helt olika tolkningar av vad som precis hade hänt. Han trodde kanske till exempel att vår mamma var arg på oss på grund av hennes röstläge, medan jag var helt säker på att hon var livrädd för att vi skulle göra oss illa. Det gjorde att jag blev fascinerad av att försöka förstå vad som var ”normalt”, eftersom det stod klart för mig att en av oss var avvikande. Så vitt jag kunde förstå var han omedveten om våra olika upplevelser och tolkningar. För att själv inte förlora förståndet började jag vara mycket uppmärksam på vad jag kunde förstå om andra utifrån deras ansiktsuttryck och kroppsspråk. Jag fascinerades av anatomi och tog examen i fysiologisk psykologi och humanbiologi vid Indiana University. Efter att ha tillbringat ett par år som labbtekniker på ett neuroanatomilabb hoppade jag över magisterprogrammet och satsade direkt på att doktorera i livsvetenskaper vid Indiana State University. Även om mitt forskningsfokus var neuroanatomi var det i labbet för makroskopisk anatomi där vi dissekerade människokroppar som jag trivdes bäst. För mig finns det verkligen inget mer enastående än människokroppen, så det var verkligen ett nöje. Det var under min tid som 13
