Min berättelse och vår hjärna

KAPITEL 1

Anledningen till att jag började studera hjärnan var att jag hade en arton månader äldre bror som så småningom skulle diagnosticeras med hjärnsjukdomen schizofreni. Som små var min bror och jag i princip oskiljaktiga, men jag insåg tidigt att han och jag var oerhört olika när det gällde hur vi upplevde verkligheten. Ofta var vi med om exakt samma sak men hade helt olika tolkningar av vad som precis hade hänt. Han trodde kanske till exempel att vår mamma var arg på oss på grund av hennes röstläge, medan jag var helt säker på att hon var livrädd för att vi skulle göra oss illa. Det gjorde att jag blev fascinerad av att försöka förstå vad som var ”normalt”, eftersom det stod klart för mig att en av oss var avvikande. Så vitt jag kunde förstå var han omedveten om våra olika upplevelser och tolkningar.

För att själv inte förlora förståndet började jag vara mycket uppmärksam på vad jag kunde förstå om andra utifrån deras ansiktsuttryck och kroppsspråk. Jag fascinerades av anatomi och tog examen i fysiologisk psykologi och humanbiologi vid Indiana University. Efter att ha tillbringat ett par år som labbtekniker på ett neuroanatomilabb hoppade jag över magisterprogrammet och satsade direkt på att doktorera i livsvetenskaper vid Indiana State University.

Även om mitt forskningsfokus var neuroanatomi var det i labbet för makroskopisk anatomi där vi dissekerade människokroppar som jag trivdes bäst. För mig finns det verkligen inget mer enastående än människokroppen, så det var verkligen ett nöje. Det var under min tid som

13

doktorand som min bror officiellt fick diagnosen kronisk schizofreni, trettioett år gammal. Som du kanske kan förstå kände en del av mig en stor lättnad över att det var han som fick diagnosen ”inte normal” eftersom det innebar jag sannolikt var den som var neurotypisk.

När jag hade fått min doktorsgrad i Indiana stack jag vidare till Boston där jag började med att tillbringa två år på den neurovetenskapliga institutionen på Harvard. Därefter var jag fyra år på den psykiatriska institutionen vid Harvard där jag arbetade tillsamman med den fantastiska ”drottningen av schizofreni”, dr Francine Benes. Min forskning och mitt yrkesliv började verkligen att blomstra. Jag älskade att vara en labbråtta och kände ett vördnadsbjudande kamratskap med de vackra celler som jag undersökte i mikroskopet.

Jag fascinerades av hur våra hjärnor skapar vår verklighetsuppfattning. Jag studerade hjärnceller och nervkretssystem hos avlidna personer som fick diagnosen friska – vilket innebar att de skulle användas som kontrollgrupp i de undersökningar som jag utformade – och jämförde sedan den vävnaden med hjärnorna hos personer med diagnosen schizofreni, schizoaffektivt syndrom eller bipolär sjukdom. Vardagarna tillbringade jag med häpnadsväckande och innovativ forskning som slutligen resulterade i artiklar med titlar som ”Differential Distribution of Tyrosine Hydroxylase Fibers on Small and Large Neurons in Layer II of Anterior Cingulate Cortex of Schizophrenic Brain” och ”Colocalization of Glutamate Decarboxylase, Tyrosine Hydroxylase and Serotonin Immunoreactivity in Rat Medial Prefrontal Cortex”. Den där sista blev en klassiker eftersom det var den allra första artikeln som publicerades av den första vetenskapliga tidskrift som enbart var nätbaserad, NeuroscienceNet.

På helgerna slog jag in på ett annat spår, med min gitarr i släptåg. Jag reste runt som ”den sjungande forskaren” för Harvard Brain Bank och informerade personer med psykisk sjukdom i familjen om att det rådde brist på hjärnvävnad för forskning och hur viktigt det är med hjärndonationer. Vid trettiosex års ålder var jag den yngsta personen någonsin som valts in i styrelsen för NAMI:s (National Alliance on Mental Illness)

14

riksförbund. Den här fantastiska organisationen har fler än 100 000 familjer som medlemmar; familjer med nära och kära som har diagnosticerats med allvarlig psykisk sjukdom. NAMI är en mycket viktig resurs för behövande familjer, både nationellt, statligt och lokalt (nami. org). Som både forskare och förespråkare för psykiskt sjuka på nationell nivå var mitt liv oerhört meningsfullt.

Jag var i mina bästa år, stark och vältränad, och jag klättrade uppåt på Harvardstegen. Jag uppfyllde mina drömmar som framgångsrik hjärnforskare i schizofrenins värld och kände att jag var viktig som förespråkare på nationell nivå. Då – på morgonen den 10 december 1996, trettiosju år gammal, vaknade jag med en bultande smärta bakom vänster öga.

Min stroke och min insikt

Det visade sig att jag hade en medfödd neurologisk svaghet i hjärnan som jag inte visste om tills den blev ett problem. En arteriovenös missbildning (AVM) exploderade i vänster hjärnhalva och under loppet av fyra timmar iakttog jag hur mina hjärnfunktioner stängde ner, en efter en. På eftermiddagen den dagen kunde jag inte gå, prata, läsa, skriva eller minnas någonting av mitt liv. Jag hade praktiskt taget blivit ett spädbarn i en kvinnas kropp.

Som du säkert kan förstå var det fascinerande för mig att med en hjärnforskares ögon se hur min hjärna systematiskt stängde ner. Skadan i vänster hjärnhalva var så omfattande att jag helt förutsägbart tappade förmågan att prata och förstå språk. Dessutom tystnade pladdret i vänster hjärnhalva. Med det interna nervkretssystemet för dialog avstängt befann jag mitt i en fullkomligt tyst hjärna i fem hela veckor. Jag tappade till och med den där lilla rösten som tillhör min vänsterhjärnas egocentrerade jag som kunde säga: ”Jag är en individ, separerad från helheten. Jag är dr Jill Bolte Taylor.” I min pladdriga och linjärt tänkande vänstra hjärnhalvas frånvaro fick jag erfara nuets vördnadsbjudande sensationer. Och det var en vacker plats.

De sammantagna bristerna i språk och individualitet, tillsammans

15

med skadan på vänster parietallob, som processar sensorisk information från världen utanför, gjorde det omöjligt för mig att identifiera gränserna för var min fysiska kropp tog sin början och var den slutade. Det ledde till att min upplevelse av mig själv förändrades. I stället för att uppfatta mig som en fysisk varelse upplevde jag mig själv som ett energiklot lika stort som universum. När jag hade växlat över till höger hjärnhalvas medvetande förnam jag mitt innersta väsen som enormt och expansivt, och min ande svävade fritt, som en mycket stor val som glider fram i ett hav av tyst eufori.

Känslomässigt gick jag från att känna de normala känslor som jag hade upplevt i mitt liv före hjärnblödningen till att inte känna någonting annat än rofylld lycksalighet. Jag vet att det här låter som en fantastisk lycka, och det var det verkligen, men att ha förmågan att känna en rad olika känslor gör livet mycket mer omväxlande och intressant. Rent fysiskt reducerades jag under dessa fyra timmar den morgonen då jag fick en hjärnblödning, från att ha kunnat simma 1 600 meter på en halvtimme till att ligga utsträckt på en sjukhusbår med mitt medvetna sinne instängt i en orörlig kropp som kändes tung som bly.

Det tog åtta år innan min kropp hade återhämtat sig helt och jag kunde åka slalom på vattenskidor igen. Under den tiden återfick jag de känslomässiga nervkretssystemen för förbittring, skuld och förlägenhet liksom alla de andra mer finstämda känslor och emotioner som gör livet lockande. Våra känslor, även de som är negativa, berikar verkligen hur vi uppfattar upplevelser och erfarenheter och gör livet nyanserat och anmärkningsvärt. Jag skrev om min hjärnblödning, återhämtningen och vad jag hade lärt mig om neuroplasticitet och hjärnans förmåga att återhämta sig i min självbiografi Min stroke.

Sedan dess har jag ännu mer ingående börjat utforska den mest värdefulla insikten jag fick från den här vistelsen i min hjärnas inre: insikten om att vi har förmågan att slå på och av nervkretssystemet för känslor som vi önskar. Det är faktiskt samma princip som ligger bakom kroppens neurologiska reflexer, som att knäet ger ifrån sig en spark när knäskålen får ett slag av en reflexhammare, som är aktiv när en känslo-

16

nervbana triggas och vi automatiskt reagerar med rädsla, ilska eller fientlighet.

När nervbanan väl har stimulerats och vi har triggat en känslomässig reaktivitet tar det mindre än nittio sekunder för den känslans kemiska substanser att flöda igenom oss och sedan spolas ut helt ur vårt blodomlopp. Vi kan naturligtvis, medvetet eller omedvetet, välja att på nytt tänka den tanke som triggade igång känslonervbanan och fortsätta att vara sårade, arga, ledsna eller vad det nu handlar om en längre stund än nittio sekunder. Men i så fall handlar det om att vi på neurologisk nivå stimulerar känslonervbanan igen så att den aktiveras gång på gång. Om triggern inte upprepas kommer känslonervbanan att ha sin gång och stanna efter de nittio sekunder som det tar för de kemiska substanserna att neutraliseras. Jag kallar det för nittiosekundersregeln och kommer att ge exempel på den längre fram i boken.

Alla ”vi” i mig

Den TED-konferens där jag föreläste tillägnades ”De stora frågorna”, och för den inledande sammankomsten blev vi talare anvisade att ta upp temat ”Vilka är vi?”. Jag valde att närma mig detta genom att prata om alla ”vi” som finns i allas hjärnor, de ”vi” som finns i vänster och höger hjärnhalva. Talarförteckningen innehöll några världskända forskare, inklusive den kanadensiska antropologen Wade Davis och Louise Leakey, paleontolog på National Geographic. Och så var det jag, en Harvardutbildad tjej från Indiana som hade överlevt och återhämtat sig från en omfattande hjärnblödning. Jag var förstås den minst kända talaren i den samlingen.

”Vi har makten att i varje ögonblick välja vem och vad vi vill vara här i världen.”

Dagen före konferensen stod jag på scenen och gjorde en genomgång inför TED-staben och personalen. De kontrollerade ljud och ljus och

17

gick igenom logistiken, och eftersom jag hade haft med mig en konserverad mänsklig hjärna så fanns det vissa saker att ta i beaktande. När jag hade klarat av de första sex minuterna av min föreläsning under den där genomgången pausade jag och var beredd att sluta. Men Chris Anderson, kurator för TED, uppmanade mig att fortsätta. Hans mamma hade haft en stroke så han var särskilt intresserad av mitt ämne.

I nästa del tog jag med publiken till den morgon då jag fick min hjärnblödning och vad som hände steg för steg när min hjärna kollapsade. Jag berättade hur det kändes att flacka mellan medvetandet i mina båda hjärnhalvor. Det var en dramatisk föreställning där vänster hjärnhalva desperat försökte iscensätta min räddning och motarbetades av höger hjärnhalvas lycksaliga eufori.

Jag beskrev hur jag kämpade med att bibehålla kontakten med min funktionella vänstra hjärnhalva och lyckades ringa ett samtal för att få hjälp trots att det inte gick att tyda vad jag sa. När jag låg ihopkrupen i fosterställning i ambulansen kände jag hur min kraft släppte taget och då var jag säker på att min sista stund var kommen. Så här långt in i mitt tal blev det, till min förvåning, förunderligt tyst i TED-repetitionsrummet och jag insåg att TED-staben och personalen hade slutat upp med sina sysslor för att lyssna.

Citat: ”När jag vaknade senare den eftermiddagen blev jag chockad när jag upptäckte att jag fortfarande var vid liv. När jag hade känt min kraft överlämna sig hade jag tagit farväl av mitt liv. Och sedan insåg jag – men jag lever fortfarande, och jag har funnit Nirvana, och om jag har funnit Nirvana och fortfarande lever då kan alla som lever finna Nirvana. Jag föreställde mig en värld full av vackra, fridfulla, medkännande, kärleksfulla människor som visste att de avsiktligt kunde välja att kliva till höger om sin vänstra hjärnhalva och finna denna ro. Och sedan insåg jag vilken fantastisk gåva den här erfarenheten skulle kunna vara, vilken insikt det här skulle kunna vara för hur vi lever våra liv. Och det gav mig motivation att återhämta mig.”

Nu var det inte tyst i rummet längre. När jag hade slutat hörde jag snyftningar och gråt. Chris kastade genast om i planeringen och flyttade mitt föredrag och lade det sist på eftermiddagen. Jag var kanske en

18

okänd tjej från Indiana, men han visste att den här föreläsningen var någonting extra och att de som var där troligen skulle bli djupt berörda. Det visade sig att han hade rätt.

Tack vare TED-stabens och personalens reaktion sov jag gott den natten och vaknade utvilad innan jag intog TED-scenen. Jag avslutade mitt anförande så här och svarade på den ”stora frågan” med den här påminnelsen:

Vilka är vi?

Vi är universums livskraft med manuell fingerfärdighet och två kognitiva medvetanden. Vi har förmågan att i varje ögonblick välja vem och vad vi vill vara i världen.

Precis här och nu kan jag kliva in i min högra hjärnhalvas medvetande, där vi är, jag är, universums livskraft. Jag är de 50 biljoner vackra molekylära genier som utgör min gestalts livskraft – i ett med allt som finns.

Eller så kan jag välja att kliva in i min vänstra hjärnhalvas medvetande där jag blir en enskild individ, en solid kropp som är separerad från flödet och separerad från dig. Jag är dr Jill Bolte Taylor: intellektuell, neuroanatom.

Det är dessa ”vi” som finns i mig.

Vilken skulle du välja? Vilken väljer du … och när?

Jag tror att ju mer tid vi ägnar åt att välja att aktivera nervkretssystemet för inre frid i vår högra hjärnhalva, desto mer fridfullhet kommer vi att projicera ut i världen, och desto mer fridfull kommer vår planet att bli.

Och jag tänkte att det var en idé som är värd att sprida vidare.

Vad det här betyder för dig

Som jag redan har nämnt så är människors reaktioner på den där TEDföreläsningen fortfarande djupgående. Det står klart att vi, som kollektiv, letar efter en tydlig och bestämd uppsättning med anvisningar om hur vi kan välja vår högra hjärnhalvas fridfulla inställning för att väga

19

upp kaoset i vår värld. Många av oss är på jakt efter ett paradigmskifte för hur vi skulle kunna anamma vår djupa inre frid oberoende av vilken situation vi befinner oss i.

Den fråga jag oftast får är: ”Vad ska jag göra för att få tyst på pladdret i min vänstra hjärnhalva?” Det står klart att många människor vill bli av med vanan att döma och kritisera sig själva. Jag får också ofta höra: ”Jag har mediterat i många år och jag har bara upplevt den där euforiska känslan du beskriver vid ett par tillfällen. Vad kan jag göra annorlunda för att nå dit? Mediterar du och i så fall på vilket sätt? Kan du fortfarande hitta den där euforiska känslan och i så fall: Vad kan jag göra för att hitta den?” Och så den här frågan: ”Vilka droger skulle jag kunna ta för att få uppleva den där euforin som du fick av din hjärnblödning? Psykedeliska droger? Och i så fall vilka?” (Det är visserligen en mycket viktig fråga, särskilt i ljuset av senare forskning om användning av ecstacy vid posttraumatiskt stressyndrom [PTSD], men det ligger bortom mitt kunskapsområde.)

Genom att välja att meditera, be eller göra mindfulnessövningar kan vi helt klart få tyst på pladdret och befria oss från det egna medvetandets fängelse. Men jag vill att du är klar över att den här boken inte handlar om någonting av detta. Den handlar om ”kraften hos de Vi som finns inom oss”. Jag tror att ju mer vi förstår de olika cellgrupperna i hjärnan, hur de är organiserade och hur det känns att aktivera var och en av dessa olika nervcellsbanor, desto större makt har vi att avsiktligt välja vilka av dessa neurala nätverk som vi vill aktivera. Genom att göra det uppnår vi till sist makten att välja vem och vad vi vill vara i världen i varje ögonblick, oavsett vilka yttre omständigheter vi befinner oss i.

Inre frid är verkligen bara en tanke bort. Den finns alltid helt nära och är alltid möjlig för dig att förkroppsliga.

Jag kommer att använda två olika discipliner för att förklara den här tanken i kapitlen som följer. Neuroanatomi inbegriper studier av hjärnans struktur. I psykologi ryms studier av medvetandet och våra men-

20

tala processer. Det som gör den här boken så unik och spännande är att den psykologi som jag presenterar här uttryckligen hör samman med den underliggande hjärnanatomin och vad vi vet om vad just dessa cellgrupper fyller för funktion. När du öppnar dig för det här materialet kommer du att få fantastiska insikter i både de medvetna och omedvetna sfärerna i din vänstra och högra hjärnhalva. Genom att göra det kommer du att bli mycket mer medveten om din makt att välja vem och vad du vill vara eftersom du kommer att veta vilka dina alternativ är på både psykologisk och biologisk nivå.

Den här resan vi kommer att göra in i din hjärna påminner om Joseph Campbells klassiska monomyt som beskriver de steg en hjälte måste ta för att fullfölja sin hjälteresa. Med hjärnans språk måste hjälten kliva ur sin egen egobaserade vänstra hjärnhalvas medvetande och in i höger hjärnhalvas omedvetna sfär. Då känner sig hjälten sammanlänkad med allt som existerar och är omsluten av en känsla av djup inre frid. När du börjar behärska de fyra karaktärerna, som du snart kommer att få träffa, kommer du att ge dig ut på din egen ”hjälteresa” in i din omedvetna hjärnas nervkretssystem och inse att inre frid verkligen bara är en tanke bort. Den finns alltid helt nära och är alltid möjlig för dig att förkroppsliga.

När cellerna i min vänstra hjärnhalva var med om trauma och nedstängning förlorade jag inte bara celler och en mängd färdigheter. Jag förlorade delar av min personlighet, inklusive den mycket motiverade delen som var smart, disciplinerad, punktlig, detaljfokuserad, metodisk och välorganiserad och som kände till detaljerna i mitt liv. Den delen av mig var en karaktär som försvann med hjärnblödningen och var inte längre tillgänglig, åtminstone inte tills de cellerna hade återhämtat sig och den nervkretsen var uppkopplad igen. Jag förlorade också den delen av min personlighet som hade känt till alla de utmaningar, känslor och den smärta som hade funnits i mitt förflutna. När den karaktären inte var tillgänglig var det enda jag kunde uppleva nuets fridfulla eufori.

Det tog åtta år för mig att bygga upp alla de skadade nervbanorna på nytt och sedan återuppliva och få tillbaka de två karaktärerna i min

21

vänstra hjärnhalva som hade kopplat ner. Det krävdes mycket möda för att få vetskap om att vi alla har fyra utpräglade grupper med celler som är uppdelade på våra två hjärnhalvor och som genererar fyra konstanta och förutsägbara personligheter. Neuroanatomiskt utgör de här fyra cellgrupperna höger och vänster tankecentrum i den övre hjärnbarken liksom höger och vänster känslocentrum i det lägre limbiska systemet. Jag kallar de här fyra personligheterna för ”de fyra karaktärerna”. Att lära känna dem inne i hjärnan är en biljett till frihet.

Jag inser att materialet i den här boken kan kräva en teoretisk justering av hur du tänker om din hjärnas anatomi. Under minst femtio år har vi som samhälle lärt oss att tro på att vår vänstra hjärnhalva är vår ”rationellt tänkande” hjärna medan vår högra hjärnhalva är vår ”kännande” hjärna. Ur ett neuroanatomiskt perspektiv är det faktiskt så att, även om det stämmer att vår vänstra tankevävnad huserar vårt medvetande – vårt rationella sinne (som jag kommer att prata om som Karaktär 1), så delar vänster och höger hjärnhalva lika på cellerna i vårt känslomässiga limbiska system (Karaktär 2 och 3). Karaktär 4 ockuperar den övre barkens tankevävnad i vår högra hjärnhalva.

FYRA KARAKTÄRER

Vänster hjärnhalva Höger hjärnhalva

Karaktär 1 TÄNKANDE Karaktär 4

Karaktär 2

KÄNSLOMÄSSIG Karaktär 3

22

Är du redo att ta in nya upptäckter om hjärnan och inse att du kan bestämma vem och hur du vill vara i varje ögonblick? I Lev med hela hjärnan visar Dr Jill Bolte Taylor hur ny vetenskap ger dig verktygen att leva precis som du vill.

Du har säkert fått lära dig att höger hjärnhalva är vår känslomässiga hjärna, medan vår vänstra hjärna är platsen för vårt rationella tänkande. En vanlig uppfattning är också att man har en sida som är dominant. Ny vetenskap kastar omkull det vi har lärt oss under lång tid och visar att det inte riktigt är så enkelt. Snarare är det så att vår limbiska vävnad – även kallad känslohjärnan – är jämnt fördelad över båda hjärnhalvorna. Alltså rymmer varje hjärnhalva både en känslomässig och en tänkande del.

Sanningen är den att vår hjärna rymmer fyra karaktärer och tillsammans utgör de vilka vi är. Varje karaktär har sina speciella färdigheter, känner specifika känslor och tänker egna tankar. Dr Taylor berättar hur vi kan lära känna våra fyra karaktärer, observera hur de visar sig i vår vardag och lära oss att identifiera och relatera till dem hos andra. Med hjälp av verktyget Taktiksnack för hjärnan kan vi bjuda in alla fyra karaktärer till en dialog och få reda på deras respektive styrkor.

Ju bättre vi känner våra olika karaktärer, desto mer makt får vi över våra tankar, känslor, relationer och våra liv. Vi kan faktiskt välja vem och hur vi vill vara i varje ögonblick. Och när alla karaktärer arbetar fint tillsammans som en hel hjärna får vi helt nya förutsättningar i livet.

Dr Jill Bolte Taylor är en lysande hjärnforskare och bästsäljande författare som även har byggt upp sin hjärna från grunden, bit för bit efter en massiv stroke. Med sin expertis på området har hon kunnat iaktta varje karaktär i sin hjärna på ett unikt sätt. I denna banbrytande bok väver hon samman neuroanatomi och psykologi på ett underhållande, spännande och lättillgängligt sätt och visar oss att vi har makten över våra känslor och därmed kan hitta vägen till inre frid.

ISBN 978-91-88633-98-9