Den medvetna vägen by Livsenergi

LEV I TILLIT OCH ÖPPNA DIG FÖR HÖGRE VÄGLEDNING

LEV I TILLIT OCH ÖPPNA DIG

FÖR HÖGRE VÄGLEDNING

Översättning Cicci Lyckow Bäckman

THE AWAKENED WAY

Originally published in 2024 by Hay House LLC

Mångfaldigande av innehållet i denna bok, helt eller delvis, är enligt lagen om upphovsrätt förbjudet utan medgivande av förlaget. Förbudet gäller varje form av mångfaldigande genom tryckning, kopiering, bandinspelning, elektronisk lagring och spridning etc.

Åsikterna i boken är författarens egna. Råd och metoder som beskrivs i boken bör ses som alternativa och följs på eget initiativ. Frångå inte ordinär läkarvård.

Originalets titel: The Awakened Way

Författare: Suzanne Giesemann

Översättning: Cicci Lyckow Bäckman

Formgivning omslag och inlaga: Lilla blå tornet

Tryck: ScandBook AB, 2025

ISBN: 978-91-89970-11-3

Utgiven av Livsenergi

Forumvägen 14

131 53 Nacka www.livsenergi.se

Till mitt livs kärlek, Ty.

Du har varit en del av den gudomliga planen hela tiden.

INNEHÅLL

INLEDNING

Himmelriket på jorden.

Du kanske minns något ögonblick i ditt liv då allt kändes rätt i din tillvaro. Kanske var du tillsammans med någon du älskade på en fantastisk plats. Oavsett omständigheterna var det en känsla av fullkomlighet och kontakt med allt och alla runtomkring dig. Du saknade ingenting. Och sedan förändrades någonting, och du landade med en duns i verkligheten igen.

Visst är det så livet känns? Upp som en sol, ner som en pannkaka. Allt är flyktigt. När vi är i en situation som vi vill ska vara över så fort som möjligt är det en välsignelse, men det kan orsaka lidande när vi knyter an starkt till situationer eller personer i livet.

Det är inte lätt att vara människa. Det enda som är konstant är förändringen. Jobb och pengar kommer och går. Relationer tar slut. Kroppar bryts ner. Människor vi älskar dör.

Så varför ger vi inte bara upp när det känns som om livets utmaningar blir för stora?

Jo, vi fortsätter för att vi djupt inom oss bär på en visshet om att det finns någonting mer. Vi tar oss vidare, ett steg i taget, för att vi anar att det väntar någonting gott, något som är värt att leva för, under allt det kaos som livet som människa bjuder på.

Och den känslan stämmer. Även om det mänskliga inom dig kanske tvivlar ibland, så finns det en annan del som vet att du är här av

en anledning och att livet är meningsfullt. Det finns en gnista av medvetenhet om att du, trots vad du kanske har fått höra ibland, är en strålande, lysande varelse som kommit till världen för att få uppleva hur det är att leva i en kropp.

Den delen är din själ. Själen är det tillstånd av inre rymd som vet att du är värd all den kärlek och glädje, och den är på intet sätt skild från dig. Den är här, nu, och den ser – utan minsta spår av högfärd, men också utan skam – att du är storslagen.

Oroa dig inte om din spontana reaktion på det påståendet är ett snett leende i stället för glädje. Du är i gott sällskap. Du har bara råkat köpa in dig på en kollektiv, mänsklig övertygelse: det automatiska antagandet att vi är enbart mänskliga. De flesta människor tror att det är så, och det är det som gör att ”himmelriket på jorden” inte riktigt kunnat få fäste. Den här missuppfattningen förvandlar vuxna människor till räddhågsna, bekräftelsesökande barn som fattar dåliga beslut. Den leder till obalanserade relationer, osunda arbetsmiljöer, förgiftade kroppar och den envisa känslan av att någonting saknas. Den kastar oss huvudstupa ner i ett svart hål av förtvivlan där vi tror att man är borta för alltid i samma stund som hjärtat slutar slå.

Den övertygelsen kan göra livet till ett helvete.

Om du tvivlar på det kan du undersöka om något av följande symtom på den – tecken på att du tror att du är enbart människa –känns bekanta:

• Du gillar inte tystnad utan fyller den med musik, tv-tittande eller prat.

• Du tar till sötsaker, alkohol, droger, shopping eller andra sysselsättningar för att må bättre, trots att du är medveten om att de inte är bra för dig.

• Du tappar lätt humöret, reagerar överdrivet eller blir plötsligt och oförklarligt arg.

• Du flyr från andras känslor när situationen börjar kännas laddad.

• Känslor av skam, skuld och värdelöshet dröjer sig kvar trots att du får andras bekräftelse.

• Du känner ofta en underton av missnöje, oavsett hur bra saker och ting verkar på ytan.

• Du påverkas starkt av andras kommentarer om dig.

• Du behöver andras godkännande för att känna dig okej.

• Du jämför dig med andra och tycker ofta att du kommer till korta.

• När människor säger någonting bra om dig viftar du bort det eller säger emot.

• Du har haft en eller flera destruktiva relationer.

• Du känner dig rastlös om du inte regelbundet kan kolla mejl, sms eller sociala medier.

• Du lever med en ständig rädsla för döden.

• Det finns stunder när du önskar att du kunde få göra avlidna anhöriga sällskap.

Om en eller flera av dessa punkter stämmer in på dig behöver du inte oroa dig. Det är bara din mänskliga sida som tittar fram.

Det finns också fullt av bevis runtomkring dig på att du inte är ensam, i form av beroendetendenser och annan självdestruktivitet. Se dig omkring – vad upptäcker du? Folk med knäppta händer och

huvudet sänkt? De står inte och ber – de dyrkar bara sina mobiltelefoner.

Varför sådan panik när du inte hittar telefonen? För att den erbjuder den känsla av kontakt som alla människor längtar efter. Den utlovar en respit från den där underliggande känslan av tomhet som aldrig riktigt verkar vilja släppa.

Så lyssna nu! På det mänskliga planet kanske du verkligen är sårad och lider – men på det djupaste, mest grundläggande planet är du hel och fulländad. Du är nämligen inte enbart mänsklig. Du är också en själ, och din själ mår utmärkt.

Du söker den där kontakten för att du längtar tillbaka till ditt sanna tillstånd, som odelad och hel. Problemen uppstår när du vänder dig utåt för att hitta den känslan, eftersom den i själva verket finns precis här, inom dig, lika nära dig som dina egna andetag.

MIN EGEN VÄCKARKLOCKA

Under större delen av mitt liv har jag suttit grundligt fast i övertygelsen att jag inte var något mer än min mänskliga kropp. Jag kunde ha bockat för de flesta av punkterna i listan ovan. Men ändå lyckades jag på något sätt nå oerhörd framgång som sjöofficer. Jag arbetade som befälhavare vid en marinbas, fortsatte som specialassistent åt chefen för flottan, och mitt sista uppdrag var som adjutant åt USA:s överbefälhavare.

Utifrån såg det ut som om jag hade full koll. Jag flög med Air Force One tillsammans med presidenten, jag träffade kungligheter och satt med i topphemliga möten med olika kongressledamöter. Efter tjugo år drog jag mig tillbaka med ett flertal medaljer och många hedersutnämningar.

Men som du kanske redan vet av egen erfarenhet är inte yttre

framgång nödvändigtvis detsamma som inre tillfredsställelse. Jag växte upp med föräldrar som inte tillät oss barn att uttrycka någonting annat än positiva känslor. ”Du är inte sjuk!” var ett vanligt påstående när någon i syskonskaran inte mådde bra.

Jag visste inte vad jag skulle göra med sådant som rädsla, ilska, skam och skuld när dessa känslor gjorde sig påminda inombords.

Följden blev förstås att jag blev proffs på att stoppa undan dessa normala men ändå otillåtna känslor. Men när man lägger locket på en sjudande gryta ökar trycket, och för mig ledde det till att jag brottades med överätande i flera decennier. Idag styrs jag inte längre av mat – men att komma dithän kändes helt utom räckhåll för mig innan jag fick tillgång till sunda verktyg för att hantera situationen inom mig.

I flottan körde jag bara på, full fart framåt, genom att göra det jag lärt mig att göra, det vill säga: ”bita ihop och köra på”. Det verkade fungera finfint, ända tills nitton terrorister angrep World Trade Center och min arbetsplats, Pentagon.

Jag assisterade överbefälhavaren den dagen, och vi var på väg till Europa, där drottning Elizabeth senare samma vecka skulle adla min chef. Halvvägs över Atlanten kom nyheten om attacken mot USA, och vi vände tillbaka. Vår flygrutt förde oss rakt över Manhattan, och jag tyckte att jag lyckades bita ihop ganska bra där i det sista planet över amerikanskt luftrum. Jag såg ner på de rykande resterna av World Trade Center och höll mina känslor på armlängds avstånd.

Vi fortsatte till Washington DC, eskorterade av amerikanska stridsplan på båda sidor. När vi kom fram till Pentagon fick jag kliva över delar av det kapade planets motor i gräset utanför. Sedan stod jag där, stum, och stirrade på det tomma hålet i Pentagon-byggnaden medan jag ignorerade det värkande hålet i mitt eget hjärta.

Jag kände mig så oerhört mänsklig och fullständigt sårbar när jag tänkte på hur många som omkommit så snabbt, men jag tillät mig inte att visa det utåt. Den första veckan efter terrorattacken fick jag högsta betyg i att hålla masken. Därefter tilldelades jag uppgiften att eskortera några anhöriga till personer som dödats i attacken till en särskild minnesgudstjänst för deras nära och kära. Att uppleva deras tunga sorg utan någon möjlighet att ge efter för mina egna känslor dränerade mig fullständigt på energi, både fysiskt och känslomässigt.

Under veckorna som följde kunde jag inte vara på jobbet utan ständiga påminnelser om hur ömtåligt livet är. Jag bestämde mig för att avsluta min tjänstgöring så snart jag fick möjlighet att gå i pension. Jag tänkte inte stanna en dag längre än nödvändigt. Planen fungerade perfekt, och jag har aldrig saknat jobbet. Inom ett dygn efter det att jag lämnat flottan seglade jag ut mot solnedgången med min älskade make, Ty, i vår 46-fots enmastare. Ja, det är i och för sig sant att det länge varit vår dröm att segla på heltid – men det var också ett sätt för mig att fortsätta fly från livet.

Men visst var det en underbar tid. Under två år utforskade vi hela den nordamerikanska ostkusten och njöt i fulla drag. Vi förverkligade dessutom vårt stora mål – att segla över Atlanten – och ägnade därefter ett och ett halvt år åt en underbar medelhavskryssning.

När vi lade ut från Kroatiens kust fick vi plötsligt den katastrofala nyheten att min styvdotter Susan – Tys älskade yngsta dotter – var ”borta”.

Det var det ord som vår svärson använde i sitt telefonsamtal.

Borta var då? var min första tanke, även om jag någonstans inom mig visste vad han menade. Sanningen var helt enkelt omöjlig att ta in. Så jag höll andan. Och hans förklaring krossade mitt önsketänkande fullständigt.

Han berättade att Susan, sergeant inom marinen, hade varit på väg över hangaren för att inställa sig i tjänst. Plötsligt hade blixten slagit ner, från en klarblå himmel, och träffat henne. Läkarteamet hade kämpat i sju timmar med Susan, som väntade deras första barn och var i sjätte månaden, men till sist inte lyckats rädda livet på vare sig henne eller barnet, Liam Tyler.

Till skillnad från min tillvaro efter 9/11 kunde jag inte segla i väg från smärtan den här gången, än mindre ”bita ihop och köra på”. Att se Susans livlösa kropp där i kistan var det mest hjärtskärande jag någonsin upplevt. Men det var också det mest transformativa som hänt mig.

Susans kropp hade så lite gemensamt med den livsbejakande kvinna jag älskade att jag knappt trodde mina ögon. Genom sorgens dimma insåg jag att det vi kallar ”en person” är något mycket mer än det fysiska, något som inte går att döda. Jag insåg bortom alla tvivel, precis där i det avgörande ögonblicket, att kroppen bara fungerar som en behållare för den odödliga närvaro som ger liv åt var och en av oss.

Insikten gick långt utöver vad mitt intellekt – som jag förlitat mig så fullständigt på under min karriär inom flottan – kunde förstå. Den smulade sönder mina inre försvar och väckte en absolut visshet i mitt hjärta om att döden inte innebär slutet på livet.

Jag visste att den individ vi kallat ”Susan” i 27 år var en strålande, storslagen själ, precis som vi andra, som kommit till jorden för att sprida kärlek och glädje.

Och jag visste att om jag skulle ha någon chans att få kontakt med Susan i hennes nya existensform så var det genom meditation. Jag visste inte varför jag trodde att det skulle hjälpa. Jag hade aldrig mediterat eller på annat sätt övat på att sitta i tystnad, men plötsligt var det så tydligt vägen framåt.

Jag blev lite som besatt. Varje morgon satte jag mig ner i tystnad

och bad Susan att låta mig förstå att hon fanns hos mig. Men jag anade inte att jag därigenom hade slagit in på en väg som skulle komma att ge en helt ny riktning åt mitt liv.

Till sist fick jag faktiskt kontakt med Susan. Första gången kom den gråtmilda återföreningen med hjälp av ett medium som inte hade någon aning om vad som hänt i familjen. Hon visste inte vad vi hette eller någonting annat, men hon beskrev att det stod en kvinna i 20-årsåldern framför oss, iklädd brun uniform, och att hon hade dött plötsligt. På detta följde flera ytterligare obestridliga bekräftelser, bland annat det häpnadsväckande uttalandet att Susan tagit med sig sin lilla son från andevärlden och ville presentera honom för oss.

Sessionen ställde hela min världsbild på ända, och jag gick som i dimma i flera dagar. Menar du att Susan egentligen inte är död? Finns det verkligen en icke-fysisk värld? Jag fick kämpa för att få dessa ofrånkomliga insikter att stämma in i min sedan länge etablerade världsbild.

En morgon strax därefter som jag sent ska glömma hände till sist det jag väntat på så länge. Jag hörde Susans röst, klart och tydligt.

”Hej, Suzanne!” sa hon lättsamt, som om hon bara kommit tillbaka från en liten resa. Sedan fyllde hon mitt huvud med hälsningar till sin far och resten av familjen. När jag bad henne bevisa för mig att hennes röst inte bara var min inbillning talade hon om tre saker för mig om sin biologiska mor som jag omöjligen kunde ha känt till. Susan berättade att hennes mammas katt var sjuk, att hon de senaste två dagarna hade letat efter en stege samt att hon hade julbelysningen uppe året om. Tys exhustru bekräftade senare alla dessa ovanliga påståenden. Detta blev det första av många besök som inte efterlämnade några som helst tvivel inom oss på att Susan fortfarande tog aktiv del i vårt liv.

Från och med den dagen arbetade jag flitigt på min förmåga att kommunicera med inte bara Susan utan även andra människor som lämnat jordelivet. Jag insåg att det arbetet var mitt själsliga kall. Jag är så tacksam för alla de tillfällen då jag kunnat skicka vidare den läkande gåva som det medium jag själv besökt hade gett mig genom att förmedla en så tydlig kontakt med Susan.

Mina samtal mellan världarna sträcker sig idag bortom samtalen med de som tidigare levt på jorden och vidare till vad vi kallar änglar och mästare. Sedan 2010 har dessa visa varelser lärt mig mer varje dag genom dagliga budskap och långa, kanaliserade sessioner om den sanna verklighet från vilken vi alla kommer.

Det jag fått till mig innefattar insikter som står sig genom historien. De talar om medvetandets kontinuitet, bortom vår fysiska kropp. Och att vi så tydligt känner att de stämmer beror på att de når fram till den djupaste delen av oss: själen.

I mitt tidigare arbete hade jag äran att få tjäna mitt land på den högsta tänkbara nivån. Jag fick också uppleva människans djupaste förtvivlan, och jag hittade en utväg som jag i min uniformerade tillvaro aldrig hade kunnat föreställa mig. De överväldigande bevis jag fått för att det finns en större verklighet som inte går att uppfatta med våra fysiska sinnen är vad som övertygat mig, bortom alla tvivel, om att du och jag är själar som bara tillfälligt tilldelats varsin fysisk kropp.

Jag vet hur det är att känna att man ”inte är mer än människa” … att känna sig tom, vilsen och desperat. Och idag finns det tillfällen där jag fylls av så mycket kärlek och glädje att det rinner över. Det vore en stor ära för mig att få visa dig vägen till de högre medvetandenivåerna, så att även du får uppleva den frid och glädje som du är berättigad till.

DU ÄR

STORSLAGENHETEN

SJÄLV

Under de år som gått sedan jag började min resa som andlig lärare har jag hjälpt tusentals människor att upptäcka sin sanna natur och förändra sitt liv i grunden. För att du ska förstå vilken potential för läkning som vilar i läran och verktygen i den här boken ska jag berätta om min hittills mest häpnadsväckande kursdeltagare.

Brenda Bollmann Baker, lärare och skoladministratör, var i sextioårsåldern när vi träffades. Sedan hon börjat närma sig pension hade hon blivit oförklarligt besatt av allt som hade med livet efter detta att göra. När hon såg en annons om att jag skulle ha en presentation i hennes Unity-kyrka kungjorde hon omedelbart för sin partner: ”Det där ska vi delta i!”

Den kvällen år 2015 när hon satt i publiken i Phoenix, Arizona, hade jag ännu inte träffat henne. Jag visste inte vem hon var när hon flydde från kyrkan som ett skrämt rådjur så snart min presentation var till ända. Men två dagar senare fick jag ett mejl från henne. Hon bad om ursäkt för att hon trängde sig på och förklarade att hon aldrig tidigare hört av sig till någon författare för att berätta om personliga upplevelser. Den här gången kände hon sig dock tvungen att ta kontakt med mig på grund av de överväldigande känslor som kommit över henne under min presentation, som haft titeln ”Hjärtats gåvor”.

Det verkade som att mitt föredrag hade fått en träffande titel. Gåvan det gav Brenda var nämligen att slå sönder den grundligt armerade mur som hon hade ägnat en livstid åt att bygga upp kring sitt hjärta. När hon satt där i kyrkan kände hon sig sedd för första gången i sitt liv. Tyvärr var det vad hon minst av allt önskade.

Brenda var en storvuxen kvinna, och hennes personlighet var stor den också. För vänner och kolleger framstod hon som djärv,

uttrycksfull och kaxig. Men, förklarade hon i sitt meddelande, det var bara en fasad hon rest mot omgivningen för att dölja den ständiga rädslan för att någon annan skulle se det hon själv såg när hon tittade sig i spegeln. Hon kallade det för ”det fula”.

Hennes inre kamp hade börjat när hon var barn. Hon hade varit en duktig elev i skolan, men hennes föräldrar värdesatte utseendet över allt annat. Hennes pappa hade varit en högt respekterad pastor som predikat om kärlek, men hemma mötte Brenda enbart avvisanden och förakt från föräldrarna under hela sin uppväxt. Hon började använda mat som kompensation, och senare droger för att döva smärtan. Många gånger önskade hon att hon bara fick dö.

Den Brenda som skrev det där meddelandet till mig avskydde sig själv. Hon beskrev det som ett påtagligt självförakt som kändes fysiskt i magen. När jag läste det hon skrivit överraskades jag av att en av mina guider, Sanaya, plötsligt var där. Jag ombads att förmedla ett meddelande till Brenda – något som bara hade hänt en gång tidigare när det gällde helt främmande människor. Jag tog fram min bandspelare och gick in i ett medvetandetillstånd där jag visste att jag skulle få med den exakta hälsningen, ordagrant som den framfördes till mig.

Hälsningen till Brenda tog upp problem ur hennes liv som hon inte nämnt i sitt mejl. Guiderna beskrev åratal av matsmältningsproblem som orsakats av att hon undertryckt sin egen kraft och sina smärtsamma känslor. De beskrev krämpor och problem som bara någon med överblick över hela hennes liv kunde känna till. Vidare förmedlade Sanaya råd och specifika verktyg till Brenda som skulle hjälpa henne på hennes själs fortsatta resa. Hon fick ett mantra som hon skulle upprepa när hon gjorde vad som förutsades bli varaktiga, positiva förändringar i sitt liv.

När jag gav Brenda den här informationen från andevärlden blev vi lika häpna båda två. Hon kände igen alltihop och tog verkligen till

sig råden hon fått, inräknat upprepandet av sitt nya, läkande mantra.

De som kände Brenda kanske undrade varför hon började säga ”Jag är fri!” till allt och alla. Hon och jag visste att orden var en gåva från andevärlden som hon skulle komma att tro på och leva efter mer och mer.

Alla år av känslomässigt lidande hann i kapp Brenda, och den drabbade delen av kroppen var exakt den som Sanaya hade förutspått. Den nionde maj 2018 gick Brenda vidare till den icke-fysiska världen efter en kort men hjältemodig kamp mot cancer i gallgången.

Vid det laget hade vi blivit nära vänner, och den sista tiden var vår korrespondens full av glädje – så annorlunda jämfört med hur den börjat. Efter alla sina år av självförakt kunde Brenda knappt härbärgera all den kärlek hon hållit instängd så länge.

Tidigt i vår vänskap presenterade jag Brenda för en annan vacker själ vid namn Lynette Setzkorn. De två kvinnorna hade nästan exakt samma bakgrund. Precis som Brenda höll Lynette på att återhämta sig efter många års känslomässig och andlig smärta, och hon bar på samma självförakt med rötter i religiösa läror som hon mött i barndomen. Deras möte ledde till en så omedelbar, djup och nära vänskap att människor i deras respektive bekantskapskrets började kalla dem det gemensamma namnet ”Brenette”.

Brenda och Lynette följde mig landet runt och deltog i alla mina presentationer och workshops, och de utnämnde sig skrattande till mina ”främsta stalkers”. Jag kände mig ödmjuk inför möjligheten att få vägleda dem och dela mina icke-fysiska guiders visdom med så ivriga mottagare.

Allt som de lärde sig av kurserna och i sitt eget andliga sökande gjorde att deras känslomässiga läkning gick fortare, och bit för bit började Brendas nya mantra ”Jag är fri!” bli verklighet för dem båda två. Lynette bodde tillsammans med Brenda i hennes hus under

större delen av hennes sista år i livet och hjälpte till att ta hand om sin vän. De pratade i timmar om livet efter detta och hur allting hänger samman. Lynette höll ingenting tillbaka när hon lät Brenda förstå hur vacker hon var, inifrån och ut, och när Brenda kunde tilllåta sig att äntligen ta in hennes ord blommade hon upp trots sin sjukdom. Nu kände hon sig äntligen sedd fullt ut och förbehållslöst välkommen av sin kärleksfulla vän.

När Brenda tog sitt sista andetag satt Lynette vid hennes sida. Senare samma kväll upplevde jag till min enorma förvåning Brendas närvaro intill mig, lika tydligt som om hon suttit där i fysisk form.

Visst hade jag förväntat mig att få kontakt med Brenda någon gång sedan hon gått bort, men inte redan efter sex timmar.

Hennes ord hördes också lika klart och tydligt som om vi hade pratat i telefonen.

Lynette säger till alla att jag är borta, hörde jag Brenda säga inom mig, men jag tänker bara, ”Vad då borta?” Jag är ju fortfarande här, Suzanne!

Häpen över hennes tydliga kommunikation tog jag tag i min surfplatta och började skriva ner exakt vad hon sa, ord för ord. Det var omisskännligen Brendas röst jag hörde, med det kaxiga tonfallet och allt. Jag såg hennes överdrivna ansiktsuttryck och roliga gester för min inre syn.

Vid ett tillfälle tittade jag upp från surfplattan tillräckligt länge för att säga till Ty: ”Stör inte! Brenda är här!” Han spärrade förvånat upp ögonen, väl medveten om att det bara var några timmar sedan vi fått samtalet om hennes död. Men döden hade helt klart inte gjort mycket för att få henne att slå av på tempot, för hon fortsatte prata omedelbart när jag vände blicken mot plattan igen.

Jag är här, Suzanne. Jag är precis här. Jag ser hus och fält. Jag ser precis det jag vill se, och just nu ser jag er allihop.

Jag visste att ”allihop” syftade på alla de likasinnade som var med i den grupp som hon och Lynette hade startat online. De kallade sig för ”Själar som vaknar”, och framförallt tre medlemmar i gruppen hade kommit samman när Brenda blivit sjuk och under hennes sista dagar på jorden överöst henne med kärlek och tröst.

Jag var mycket medveten om att människor som inte personligen upplevt kontakt med andra dimensioner kanske skulle tvivla på att jag faktiskt suttit och pratat med en död kvinna. Så jag förmedlade tyst inom mig: Jag lär behöva någon form av bevis, så att andra vet att det verkligen är du, Brenda.

Hon tycktes inte höra det utan fortsatte oförtrutet: Vi ska ha fest imorrn kväll, jajjamänsan!

Jag anade att hon menade att hon ville att jag skulle samla medlemmarna i gruppen för en videosammankomst. Hon ville förmedla fler saker om sin övergång till gruppen och att jag skulle fungera som en kanal för det hon hade att säga.

Det här är viktigt, sa hon, och sedan fortsatte hon, till synes helt ologiskt, genom en nonchalant snärt med högerhanden uppåt axeln och lite uppkäftigt tillägga: Vadå, som min boa?

Va?? Nu fattade jag ingenting. Men så fylldes jag plötsligt av en absolut visshet om att den där boan var beviset jag bett om. Omedelbart därefter förstod jag på henne att Lynette var den enda som skulle förstå vad det handlade om.

Jag skaffade den bara för festen, sa hon.

Efter att ha förmedlat fler detaljer om sin övergång och hur lätt den varit avslutade hon sitt besynnerliga besök med ett slutgiltigt uttalande som tycktes sammanfatta hela hennes liv i en enda kort mening: Det är bara kärlek, alltihop. Suzanne. Så långt stämmer det.

Brendas närvaro bleknade bort, och jag visade omedelbart Ty det jag skrivit ner. Som pensionerad kapten i flottan hade han alla tänk-

bara mänskliga skäl att tvivla på mitt påstående att Brenda precis hade besökt mig från andevärlden. Men Ty förstod hur viktigt det var för mig att hantera mitt uppdrag så etiskt och ärligt jag kunde, och åratal av förbluffande bevis från andevärlden som inte gick att förklara på något annat sätt innebar att skeptikern numera var troende.

Jag berättade för honom hur upprymd jag var över vetskapen att

Lynette skulle kunna bekräfta det oväntade besöket utifrån Brendas enda, enkla fråga: Som min boa? Jag hade ingen aning om hur djupgående det underliggande budskapet i den kryptiska frågan skulle visa sig vara.

Eftersom det vid det här laget var sent och jag inte ville ringa upp

Lynette skickade jag allt jag skrivit ner till henne i ett mejl. Jag förklarade att jag hade känslan av att det fanns en längre story bakom det där med boan och att hon var den enda som skulle förstå vad det handlade om. Jag bad henne också bekräfta för mig om det stämde, vilket ju också skulle bevisa för oss att vår vän var långt ifrån död och borta.

Klockan halv tre på natten vaknade jag, och medan ögonen vande sig vid mörkret drog jag mig till minnes Brendas besök. Jag sneglade på Ty som låg och sov intill mig och tvekade lite, rädd att störa honom – men jag måste bara få veta om Lynette hade läst mitt mejl.

Jag lyfte telefonen från nattduksbordet och öppnade mejlen. Utan mina läsglasögon kisade jag mig därefter igenom de oöppnade meddelanden som låg i inkorgen, och visst, där låg ju ett svar från Lynette.

När jag öppnade mejlet var det inte längre svårt att läsa rubriken.

O.M.G.! hade Lynette skrivit, med fetstil. ”Den där historien bad hon mig berätta om och om igen. Det är en som vi pratat om ända sedan vi först träffades.”

Under de tre år jag känt Brenda och Lynette hade jag aldrig hört någon av dem berätta om någon boa, och nu fick jag gåshud över hela kroppen. Mejlet fortsatte:

”Redan från början kunde vi prata om sådant som, du vet – ’Är kroppen bara en behållare som upplåter plats för själen ett tag?’ Och jag var alltid mer benägen att se det så än hon var. Jag berättade om en gammal historia som jag tyckte tydligt illustrerade fenomenet att livet är mer som en teaterpjäs och att vårt verkliga liv äger rum på andra sidan, där vi svävar omkring som hon gör nu. Brenda älskade berättelsen – verkligen älskade den. Hon bad mig till och med att skriva ner ’boaberättelsen’ eftersom hon ville återge den när du skulle intervjua henne i ditt radioprogram i slutet av månaden … men det blev ju aldrig av.”

Jag log melankoliskt vid omnämnandet av Brendas bortgång.

Brenda hade mycket riktigt gått med på att vara med live i programmet och berätta detaljer från sitt andliga uppvaknande som gjort att hon kunnat visa både mod och inre lugn inför nyheten om sin dödliga cancer. Vi hade trott att hon skulle överleva åtminstone så länge, och när hon gick vidare tidigare än vi räknat med var det med sorg jag konstaterade att hon inte skulle få dela med sig av sin visdom till mina åhörare.

Men nu började ett ännu viktigare budskap plötsligt framträda, när Lynette fortsatte återge detaljerna i den berättelse som Brenda hade älskat så. Hon skrev:

”Jag berättade om en sommar i New York City. Jag var sex eller sju år, fullständigt trollbunden av glamouren hos Zsa Zsa och Eva Gabor. De var som prinsessor, så glittrande och glamourösa och fantastiska att de nästan inte kändes verkliga för mig, som bara var en liten tjej från Oklahoma.

Jag var på väg längs Broadway med min familj, och vi gick förbi en

teater där man visade någon pjäs eller film eller revy. Zsa Zsa var med, men hennes glamour var helt borta. Hon var vanlig, alldaglig, som Askungen efter balen när hon återigen skurade golvet åt sina elaka styvsystrar. Jag var alldeles tillintetgjord. Det där var inte min Zsa Zsa!

Vi gick vidare, och plötsligt öppnades en sidodörr och ut kom Zsa Zsa. Hon var tillbaka till sitt imponerande jag med en glittrande klänning, perfekt stylat blont hår och en stor, tjock fjäderboa runt halsen. Hon gled över trottoaren och in i en väntande limousine. Det var ett magiskt ögonblick, och det jag sa till Brenda var att jag tror att det är så vårt liv här på jorden är: Vi kanske jobbar i ett tvätteri, eller sliter hårt ute på fälten, eller är lärare eller socialarbetare – men när vi väl tar vårt sista andetag och ridån går ner i slutet av den här pjäsen seglar vi ut igen genom en bakdörr precis som Zsa Zsa hade gjort, tillbaka till vår storslagenhet med den där sista utandningen.”

Jag lyfte blicken från telefonskärmen tillräckligt länge för att skicka en tacksamhetens tanke till Brenda för den här fantastiska hälsningen. Hon hade ju kunnat välja ut vilken som helst av tusentals små detaljer ur sitt liv som jag inte kände till som bekräftelse på att hennes närvaro hos mig efter sin bortgång varit äkta. Men i stället använde hon en bedrägligt oväsentlig fråga för att förmedla ett så viktigt budskap till inte bara mig utan hela mänskligheten:

”Som min boa? Vi är bara skådespelare på en scen. Kroppen vi har är våra scenkläder, och sedan går ridån ner en dag och vi tar av oss själva masken – avslöjar vårt sanna jag där under – och återgår till vår inneboende storslagenhet.”

Jag återgick till Lynettes meddelande och såg att även hon hade noterat hur skickligt Brenda valt ut sitt bevis.

”Det är det hon vill visa oss. Hon är som Zsa Zsa. Hon är fantastisk, perfekt och hel … ännu mer gudomlig än hon var i pjäsen.”

Hur skulle livet kännas om du styrdes av din själ – och inte av rädsla, vana eller krav?

Den medvetna vägen är mer än en bok – det är en ny syn på livet. Ett perspektivskifte där du inte längre är ensam och avskild, utan en medveten del av ett intelligent, kärleksfullt och flerdimensionellt universum.

Med både andlig klarhet och förankring i modern medvetandeforskning visar Suzanne Giesemann hur du kan börja leva i samklang med det du redan intuitivt vet: att du är en själ i en mänsklig kropp, vägledd och hållen av något större.

Boken väver samman gripande berättelser, kanaliserad visdom och kraftfulla övningar som hjälper dig att:

• få direktkontakt med själens vägledning – den som vet, även när du tvivlar

• kommunicera med andliga guider och närstående som gått bort

• skifta från rädsla och kontroll till tillit och närvaro

• se på dig själv och livet från själens verklighet.

Det här är en bok du lever med över tid. En följeslagare att återvända till – när du längtar efter påminnelse, styrka och vägledning.

Det vi innerst inne redan vet är att vi är en själ – evig, älskad och djupt sammanlänkad med allt. Den här boken hjälper oss att leva från den platsen.

Suzanne Giesemann har en bakgrund som officer i den amerikanska flottan på högsta nivå. Efter att ha förlorat sin bonusdotter i en plötslig olycka öppnades en ny dimension i hennes liv – en andlig väg där logik ersattes av förundran, och kontakt med det icke-fysiska blev en daglig verklighet. I dag är hon en internationellt uppskattad intuitiv vägledare och kanal för själens visdom.

ISBN 978-91-89970-11-3