L E G E N DE N OM DE N E N DA
M A R I E E R I K S S ON
...........................................................................................................................................................................................
tionen. På perrongen stod han och väntade: mammas, Denendas, nya Kärlek. Inte den enda eller första, men största – hoppades hon att han var. Han och småstaden tog emot oss väl och visade sig från sin bästa sida. Hans hus blev snart vårt hem. Mamsi fick arbete och jag började skolan. Inte mycket var farligt i det nya landet. Det var en demokrati, sa mamsi, och jag tänkte att det var detsamma som att köerna var få och korta, och att inga kameror vaktade på oss. Tystnaden i småstaden var stor men kvävde ingen. Det gick inte att se på människorna vad de tänkte. Det syntes inte vad de kände. Ansiktena var stela, men inga stenansikten. Småsten, gråsten. Granit- och gnejsgrå var människorna. Grusade. Ibland sandbeigebruna, fjällrävengröna. Eller svart-vita – som på TV. I detta okolorerade kontinuum framträdde min mamma som en främmande, färgstark fågel. Långa röda sammetskjolar svepte och svängde om hennes ben, blombeströdda sidensjalar slingrade sig om hennes hals. I öronen clips. Lack. Klapprande klack. Klick, klack. Hon hördes och lät höra om sig. För mycket. Hon märktes. För mycket. Hon tog plats. För mycket. Jag skämdes. Och skämdes för att jag skämdes. Denenda skämdes inte. Hon var stolt. Mest över att ha skapat ett bättre liv för sig och för mig. Och stolt över att vara mamma, hustru, arbetare. Att få vara med och bygga vidare på det nya samhället som skulle vara för alla: Folkhemmet, Välfärdsstaten. Hon arbetade i tysthet. Sju till fyra. Med sina händer, med sin kropp. Tålmodigt. Utan att störa eller stöka. Fyra veckors betald semester. Då hälsade vi på i det gamla landet i öst. Under en av resorna låg den där i en dammig pappkartong: mormors dagbok. Med alla rader av rädsla, sidor av sorg, och vardagens mellanrum. Det var berättelser om liv och död. En bok på liv och död. Nu. Den fjärdelätta oroskänslan i magen fladdrar till, växer till, vispar runt. Illamåendet stiger upp inom henne. Yrseln kommer efter. Är det sig själv, Denenda, hon ser i badrumsspegeln? Är nu nu, eller är nu då? Är hon i nuet eller redan i efteråtet? Hon hör stöveltrampen igen. De har börjat dåna både i öst och i väst. De hörs här också, i landet uppe i norr. Men är ljudet inte lite dovare här ändå? Lite mer dämpat? Och kommer det inte från en lite mjukare och fotriktig allvädersstövel-modell – som inte sticker ut, som gör mindre väsen av sig och passar in överallt? För alla väder, till alla kläder. Även till brunrock. Brunrockar som fladdrar igen. Som breder ut sig igen. De matchar glömskan och det utbrända minnet med kollapsade synapser; smyger sig fram och försöker fylla på i tomrummen efter de söndersmulade stora berättelserna. Orkar hon berätta? Om dagboken? Kraften rinner av henne. All subjektivitet rinner av henne. Rinner nedåt. I pölen som bildas av henne, under henne. När hon tittar ned är det mammans ansikte hon ser. En åldrande kvinna. En kärring. En tant. Som färgen har runnit av. Det är april. Hon sitter på sitt älskade kafé. Ensam. Med sin tidning som enda sällskap. Hon Denenda. Utanför fönstret far en gatusopningsmaskin långsamt förbi och virvlar upp de sista knastriga spåren efter vintern. Det är snart påsk, snart vår. Igen. Asfalten blir sammetslen och ljuset tar redan en allt större plats av mörkret som långsamt trängs undan. Hon undrar vart mörkret tar vägen om våren. Det känns som att det har slagit läger i hennes huvud, och flyttat ihop med det dova
16